Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Omsorgsfullt lade Alida ner växterna hon samlat på morgonen i morteln, och mosade dem med den vita marmorstöten tills det inte fanns en chans att identifiera vad det varit för sorter. Hon smög försiktigt fram till sovrumsdörren för att lyssna om Elias vaknat, men det enda som hördes var ljudet av hans andetag, lugna och knappt hörbara för det mänskliga örat.
Alida gick in i det stora skafferiet där massor av matvaror trängdes på hyllorna som kantades av vita spetsband som hennes mormor en gång stickat. Hon tänkte högt för sig själv medan maten dukades fram. ”Tänk om allt varit annorlunda, tänk om inte Elias varit så förbaskat dum, tänk om…” hon hann inte avsluta meningen förrän han plötsligt dök upp i dörröppningen, gnuggande sina sjögräsgröna ögon som faktiskt var det hon fallit för från början. ”God morgon min sköna, vad pysslar du med om jag får fråga?” han tog en nypa av röran i morteln och tänkte smaka på det, men gjorde istället en grimas av avsmak. ”Bläh, vad i helskotta är det här? Skall du förgifta mig, eller?” Han skrattade sitt skärande, alltför höga skratt och satte sig vid köksbordet som var täckt av allehanda frukostmat.
Alida gick fram till Elias och gav honom en snabb kyss i pannan, sedan skrattade hon lite osäkert till ”God morgon! Har du sovit gott? Det här, det, det…” Hon tog upp röran med en sked och lade det i en liten kopp som hon ställde in i kylskåpet ”Det är en ny sorts blandning till pastarätten vi skall äta idag. Mamma hade ett recept som jag smakade hos henne, och jag tänkte pröva det på oss. Förresten, jag har beställt biljetter till oss, Du…” Hon tvekade några sekunder innan hon fortsatte.” Du ville ju åka till Irland för att träffa min farbror.” Elias vände sig mot Alida och såg lite frågande ut. ”Irland? Men vi hade ju inte råd sade du? Har du räknat fel igen nu? Du är så snurrig du min kära.” Han reste sig upp för att ta henne i famnen, men hon ryggade undan innan hon hann tänka, och han fick en rynka mellan sina ögon som gnistrade till. ”VARFÖR GÖR DU SÅ?” Skrek han och högg tag i henne runt handleden och böjde upp den bakom hennes rygg. ”AJ! Du gör mig illa! Släpp mig! Jag var bara inte förberedd, och du skrämde mig när du kom så hastigt. Släpp mig nu, det gör ont.” Långsamt släppte han hennes arm och utan att tveka slog hon till honom över kinden med en smäll ”Smack!!” Medan en stor rodnad uppenbarade sig i ansiktet på Elias hukade han sig beredd att ge igen, men sansade sig. ”Varför gör du så?” sade han och gnuggade den ömma punkten med sin grova hand. ”Det var väl onödigt?” Hon vände sig mot spisen och mumlade ”Förlåt” och han nöjde sig med det.

Resten av morgonen förflöt utan incidenter, men de gick som två katter runt en mus. Båda funderade på vad den andre tänkte. Till slut kände Alida att hon måste göra något, och slängde på sig den röda kashmirkoftan som alltid hängde vid dörren för att sedan gå ut i den stora trädgården. På fötterna hade hon sina gummistövlar, och ett par handskar hämtades i ladan. Efter att ha smugit tillbaka och kollat vad Elias gjorde, gick hon med bestämda steg fram till en jordplätt som täckts av en stor gråsvart presenning. En spade stod lutad mot ett träd i närheten och hon hämtade den för att sedan dra bort presenningen som blottade en stor grop som liknade en grav. Efter några spadtag smög hon om igen för att kolla vad Elias gjorde, men återvände efter att ha hittat honom framför tv:n. Efter ytterligare några spadtag nickade hon nöjt och drog över skyddet igen. Jord lades över så att platsen skulle döIjas för utomstående.

I fickan på hennes förkläde prasslade kuvertet som kom med posten dagen före.
Hon hade slitit upp det eftersom hon trott att det var från hennes nya arbetsgivare, men istället hade hon chockerat hittat ett brev från Elias advokat till hans fru Beatrice om äktenskapsförord. När hon tittade utanpå kuvertet såg hon att adressen inte stämde med deras, men namnet var Elias Karlsson. Det här måste undersökas tänkte hon och började sökandet efter sin mans ursprung.

När Alida nystade i Elias liv fann hon mystiska saker som inte alls stämde med det han sagt till henne. Föräldrarna som han sagt var döda, levde och bodde i en stad några mil bort. Arbetet han sade sig ha fanns inte, och när hon pratade med hans ”vänner” berättade de att han inte träffade dem längre. Ingen visste var han höll hus, men hade ryktesvägen hört att han flyttat till en närbelägen stad med sin fru. Alida gick in i telefonregistret och fann att han mycket riktigt hade en bostad tillsammans med någon Beatrice några mil från deras hus. Han hade alltså två fruar!

Chockad slog hon numret till den andra kvinnan och frågade efter Elias. ”Nej tyvärr, han är inte hemma. Han jobbar tills fem, men du kan få numret dit om du vill.” Sade en ljus kvinnlig stämma i andra ändan. ”Kan jag hälsa från någon?” lade hon sedan till. ”Nej, jag ringer till hans jobb. Ha en bra dag fru Karlsson.” Sade Alida och lade på luren. Med darrande fingrar hade hon knycklat ihop lappen med numret och kastat det i papperskorgen.

Inne i huset satt Elias framför tv:n och myste med lite popcorn. Han var mycket stolt över sig själv eftersom han kommit på den här briljanta ide´n att gifta sig med en kvinna som försörjde honom, och ytterligare en som kunde förnöja honom. Det enda kruxet var hans föräldrar som ständigt tjatade om att ses. Hittills hade han förhalat alla försök till träff, men hans pappa hade börjat undra om något galet pågick. Tyvärr kände han sin son alltför väl, och historien han presenterat dem luktade illa.

När Alida kom in igen gick hon raka vägen till kylskåpet för att tillreda röran hon förut fixat till, och pastan stod snart klar på bordet för att blandas med innehållet. ”Elias! Kom och ät nu!” Med några kraftiga svep hade hon effektivt gömt röran i ena delen av grytan. ”Varsågod min käre man, idag blir det din favoriträtt. Pasta med massor av vitlök, och bacon. Själv tar jag bara lite soppa, måste ju tänka på figuren inför badsäsongen du vet.” Hon log mot honom, och klappade sig själv på magen.
Han åt med god aptit, och tog till och med två portioner av den. Efteråt kände han sig lite trött, och sade att han skulle vila lite. ”Vänta älskling, så tar jag ut solstolen i trädgården så kan du sola lite samtidigt.”
Hon ställde den blå/gula solstolen så nära gropen hon kunde utan att han skulle ana något, sedan ropade hon ut honom. ”Okey, nu är det klart!” Med ett grymtande lade han sig tillrätta i stolen, och dödsögonblicket var knappt förnimbart för den som inte visste något. När hon trodde att allt var över stjälpte hon ner honom i gropen och lade över jorden, sedan satte hon de nyköpta rosbuskarna över honom.

Resan till Irland gick fort, och när hon landat räknade hon noga igenom pengarna hon fått för huset som snabbt sålts till den som bjudit högst. Det hade varit mycket svårt att sälja det när Elias levde, men eftersom han ofta var på jobbresor var han ju sällan hemma och missade visningarna. Han hade mumlat något om att de bodde i ett jäkla visningsobjekt när han oväntat dykt upp dagen efter att hon haft eventuella köpare på besök. Annars hade det varit lätt som en plätt.
Blandningen hon gett honom var vanliga växter som förvisso var giftiga, men som fanns i varje skog om man kunde lite biologi.

Okey, då gör vi så här.” Arthur stod vilt gestikulerande i vårt vardagsrum och försökte på ett enkelt sätt lösa våra semesterplaner som just gått om intet, eller, nja…i alla fall nästan.
Så här var det:

Jag hade träffat denna underbara charmige kille på ett disco i staden , och snart var vi sambos med allt vad det innebär. Min förut rätt så rymliga tvåa förvandlades med hjälp av hans jättesoffa som dessutom var urful till ett lager. En lätt panik drabbade mig samma dag faktumet inträffade och alla Arthurs kartonger stod på mitt vardagsrumsgolv. ”Ångrar du dig?” sade han mjukt och lade sina armar runt min midja och drog mig intill sig. ”Nej!” sade jag utan att riktigt tro mig själv. ”Men det känns underligt att bo sambo igen, det var länge sedan sist.” Nåväl, samboskapet gick bra , och på helgerna gick vi ut på separata håll. Varför vet jag inte riktigt, det blev nog bara så av ren vana. Någon gång följde han med mig på mitt stamhak, men blev vansinnig på alla killar som kom fram och kramades och pratade i ett. Han kände sig som femte hjulet trots att jag presenterade honom.

Åren gick, och jag tyckte att vi hittat en skön vardag. Dagarna började med att vi åt frukost tillsammans, och sedan åkte åt olika håll till våra respektive jobb. Efter jobbet gick jag på gym 5 dagar i veckan medan han träffade vänner eller bara var hemma. Jag försökte dra med honom på träningen, men nej, det var inte hans grej tyckte Arthur. På kvällarna när jag kom hem hade han fixat maten, och ett hett skumbad stod klart att hoppa i.
Vi fiskade ofta på helgerna och hade roligt tillsammans.

Eftersom Arthur härstammade från Gotland ville han åka dit på semestern, men jag visste att det skulle bli mycket festande och bad honom åka själv eftersom min semester blivit förskjuten. ”Du och jag kan åka dit senare på semestern tillsammans” sade jag, och tyckte allt löst sig jättebra.
Efter många pussar och kramar skildes vi åt därhemma och han for iväg till sin älskade ö.
Jag jobbade en vecka sedan for jag till mina föräldrar på semester. Planen var att vi skulle mötas där borta veckan därpå.
I början hördes vi varje dag, men det tunnades ur mer och mer för att sista veckan dras ut till en gång i veckan.Jag ringde, men möttes av en mobilsvarare.
Jag var inte orolig eftersom vi var kära och jag litade på honom till 100%.

Ha, blind hade jag varit. Bakom min rygg hade killen ifråga träffat en tjej hemma i Stockholm på en pub Hon hade också hade rötter på Gotland, och gissa vem som träffade vem därborta?
Det slutade med buller och brak när jag ställde honom mot väggen per telefon, och han erkände. Men bara att han träffat en annan. Inte ett ljud nämndes om vidden av otroheten som hade pågått i TRE MÅNADER!! Det underligaste av allt är att han fortsatt köpa blommor och hade varit lika gullig som vanligt mot mig under tiden som de träffades.
Jag slängde ut honom per omgående och resten av semestern tillbringades i soffan med neddragna gardiner. Jag mådde så dåligt, och kände mig så lurad. Det var ett hårt slag för min tillit till killar som tog många år att bygga upp igen. Han ringde och ville prata, men jag slängde på luren och sms:ade att han skulle lämna mig i fred.

Men livet hade något på lut åt honom.
Tjejen han träffat visade sig ha psykiska problem, och under hela deras förhållande trodde patetiskt nog hon att han var otrogen med mig! De fick barn rätt omgående, och när de separerade tog hon ungen och flyttade ca 100 mil bort utan att fråga om det var okey. Efter en advokatprocess fick han träffa sitt barn igen, men naturligtvis var hela situationen infekterad. Han hade ett rent helvete i flera år, och mådde pyton.

Som ung älskade jag att chockera folk, och hade väl blivit punkare om jag bott i någon storstad.
Håret klippte jag själv i fantasifulla frisyrer, och kläderna knåpade jag med min mammas assistans ihop på en gammal ärggrön Husqvarna. Jag älskade färger och det var stor fest när vi tog vår gröna Renault och styrde kosan 6 mil bort till den stora staden Gävle. Där fanns butiker som kunde fylla mitt behov av att synas, och lysa.
Om någon på skolan kom med elaka kommentarer om outfiten skrattade jag bara helt nöjd med att ha fått respons. Mobbing bet inte på mig för jag var en ensamvarg som tack vare min mor hade fått massor av inre styrka. Visst hade jag vänner, men de var få och utvalda. Jag gjorde inget som jag inte ville, och älskade naturens härliga värld.
Ibland kunde jag sitta hela nätter med mina klädprojekt, för att när gryningen kom kliva in i min skapelse och gå till skolan. Mamma kunde ibland suckande säga att hon önskat att hon som tonåring haft mitt självförtroende.

Som vuxen fortsatte jag min bana att vara tvärtom. Första veckan i Stockholm klippte jag mig hos en frisör som skakade på huvudet när jag berättade hur jag ville ha det, men hon klippte som jag bett om, och jäklar vad häftigt det blev! En ring hamnade i näsan under stor smärta, och kläder syddes eller hittades på second hand. Äntligen var jag den jag velat vara hela mitt liv. En exhibitionist som älskade att chockera och få folk att reagera.
Till slut kunde jag inte ens dra igen dörrarna på den mer än överfulla garderoben, och skostället dignade av alla häftiga dojjor jag införskaffat. Jag älskade mitt nya liv!

Min lillasyster var och är precis tvärtom, hon struntar i allt vad mode heter, och tillbringar inte många timmar i klädaffärer per år. Kläder är till för att värma kroppen ingenting annat är hennes devis. Ibland när jag tar hem en säck med kläder jag lessnat på till henne säger hon bara skrattande ”Det här kan man ju inte ha.” Och sedan frågar hon om det är okey om hon skänker bort allt till den lokala teaterföreningen som finns i staden. ”Om de vill ha det?” lägger hon till.

Min mor älskar kläder och skor liksom mig och gärna sådana i klara färger, däremot inte de udda modeller som jag alltid vurmar för.
Hon är en vackert bevarad kvinna på snart sextiofem och har fått sitt mörka tjocka hår utbytt mot silvergrått lite tunnare. Deras garderober i det stora huset är fylld av MASSOR av kläder i alla tidsåldrar eftersom hon vägrar kasta något som är helt. När man träder in i kallrummet som det kallas känner man sig förd till en annan tidsålder.
En lina är spänd tvärs över hela rummet, och på galgarna som täcker den finns jackor jag använde som tonåring, eller kaninpälsen mor hade som ung. Skor står travade på rad över hela väggen.

Idag när jag själv blivit mamma har jag alltid lyssnat på barnens önskan vad de vill ha för klädstil, och till lilltjejen har jag hittat en sömmerska som syr upp vackra skapelser i härliga färger till schysst pris. Äldsta sonen älskar Spiderman, men också häftiga byxor som jag nosar upp på traderas auktioner. Idag är det mycket enklare att vara sig själv och hitta en egen stil. Lite skrattretande är det ju att det som skapas av någon som vill vara själv om stilen, skapar en trend att vara på det viset. Då är det bara att söka vidare i sin fantasi och hitta en ny stil.

Många kvinnor pratar om friheten de kände när de efter sin mammaledighet började sin arbeten igen. De fick prata med jämnåriga och sitta med kaffet ifred. Inga barnskrik störde när de pratade i telefon, och de kunde gå i samma kläder en hel dag utan att byta om på grund av slabb. När de inträdde i hemmet på kvällningen möttes de av trötta barn och en missnöjd make som hade gjort ett gott försök att mätta hungriga magar som kurrade.
Efter några veckor var nyhetens behag över och saknaden efter små barnaarmar som lindade sig i ett ormliknande grepp runt halsen, och ljudet av små barnafötter som sprang över golvet infann sig. Till och med de höga rösterna saknades, skrikandes ”mamma!”.
Då insåg de sanningen de hela tiden egentligen vetat om innerst inne. Vad var väl friheten att stänga sin toadörr utan att någon stod skrikande utanför värd om inte närheten av de älskade barnen fanns. Livet som arbetande var överskattat, karriären kunde nog stå tillbaka några år, och frågan om att jobba deltid dök upp.
De få åren som barnen var små och krävde hela deras uppmärksamhet var ingenting gentemot det som skulle komma. Långa vaknätter när barnen blivit stora, men ändå inte vuxna. Strider som slutade med gråt. Tjat, tjat, tjat dag ut och dag in. Och MASSOR av kärlek.

”Nå Anette, ringde karlskrället eller?” Vi var tre tjejer som hängt ihop några år ute på krogarna runt stan och det stora samtalsämnet varje gång vi sågs var killar.
Anette var den av oss som brukade ge ut telefonnumret till de grabbar som visade henne intresse, sedan lät hon dem våndas. Ibland blev killarna desperata på att få träffa henne, och kunde ringa flera gånger på en dag. Själv tyckte jag att det verkade rätt patetiskt att samla på sig en massa killar som hon inte hade något som helst intresse av bara för att mobiltelefonen skulle gå het. Hon ville ha känslan av att vara eftertraktad är min egen amatörpsykologiska tolkning. Tjejen såg bra ut med stora bröst och väldigt speciella utseende som skapats av duktiga plastikkirurger, och innerst inne var hon nog bara en liten spillra som desperat försökte leva upp till dagens ideal. Eller, det hon trodde var ideal.
För inte kunde väl alla killars största önskan vara att hitta en smal tjej med långt hår, stora bröst och långa ögonfransar. Jag träffade aldrig henne osminkad, och när vi en gång åkte till Gotland sminkade hon och min andra väninna sig innan de gick till stranden. Så jag fick själv bada och dyka i det härligt solvarma vattnet.
Tjejerna jag åkt iväg med hade löshår som hängde långt ner på ryggen och lösögonfransar som omsorgsfullt klistrades på varje morgon. Det tog tid må jag lova innan vi äntligen kunde komma iväg. Själv tuschade jag på lite mascara och struntade i resten.
Nåväl, Gotland var det ja.
Det var därifrån har ursprungligen kom, killen jag mötte på Sloppy´s hemma i Stockholm en tidig natt innan stället var fyllt. Som vanligt var jag på guldhumör, och när vakterna förpassat mig och mina vänner förbi kön skuttade jag in på ystra kalvben på den ultimata krogen i min mening. Den hade ALLT! Om man ville dansa fanns det ett dansgolv på övre plan, och två barer därtill. PÅ undre plan fanns en bar över hela planet. Man kunde gå trappan upp på ena sidan för att sedan gå trappan ner på andra sidan. En evig cirkel av letande och framförallt tittande på människor.
Väninnorna fastnade som vanligt på varsina barstolar snackandes med någon snäll kille som bjöd dem på vinglas efter vinglas, eller öl om det var kvällens behov.
Jag gick trappan upp för att kolla vilka som var där…när jag plötsligt…möter blicken på någon tvärs över hela lokalen som står vid baren i ett mörkt dunkel. Ögonen ger mig ett hugg i magen, och jag blir varm och kall om vartannat. Mitt hjärta slår saltomortaler. HJÄLP! Vad händer? En okänd dragningskraft gör att jag går närmare och hela tiden är våra ögon låsta i varandra. Allt annat är oväsentligt. Till slut ser jag att ögonen tillhör en ljus kille med tjocka läppar och lite förläget nickar jag till honom innan jag snabbt kilar därifrån blyg som jag är. Men känslan av ögonblicket stannar kvar i kroppen för att förstärkas när han sekunden efter kommer gående nerför trappan med ett leende som får mig att smälta.

Naturligtvis kommer han fram och pratar. ”Hejsan, Arthur heter jag. Vad heter du?” Jag känner att mina händer är svettiga, men tar mig ordentligt i kragen och torkar handen på byxan lite osynligt sådär innan jag med ett leende som nog når till månen svarar och räcker fram min smala hand. ”Anitha, mitt namn är Anitha.” Han tittar mig rätt in i ögonen med sina klart blå spelande ögon och frågar ”Vill du dansa?” Lättat svarar jag snabbt ”Javisst vad kul.” Han tar min hand i sin och jag ryser av välbehag. Finns kärlek vid första ögonkastet?
Han visar sig vara rätt hyfsad på dansgolvet och vi fortsätter vår uppvisning för varandra hela natten för korta avbrott vid baren med en dricka i handen. Diskussionen flyter som om vi setts lång tid.

När vi skiljs åt tidig gryning känns det som om jag lämnat hjärtat hos honom, och hoppet att han skall ringa är skyhögt när jag går Katarinavägen fram för att komma hem till min lägenhet på söder.
Innan jag ens kommit innanför dörren piper mobilen till och ett gulligt sms tickar fram. Leende tar jag ut min lilla vovve på nattlig promenad och kryper sedan fortfarande leende ner i min säng.

Hur det gick?
Vi flyttade ihop nästan omgående, älskade varandra innerligt, men vardagen var svår att klara av för honom och efter 2,5 år slutade det med otrohet som gjorde att jag höll på att förlora mitt perspektiv i livet alldeles. Sorgen över sveket högg och slet i mig, och det tog 6 år innan jag kunde träffa honom utan att bli helt förstörd. Att träffa någon som kunde lappa ihop mitt trasiga hjärta tog lika lång tid.

Förväntan är just nu skyhög på skomakarbacken, och det var knappt att sexåriga Razmus ville gå till skolan. De två återstående barnen sprang omkring alldeles vilda medan mor i huset hyssjade dem om och om igen.
”Hörni ungar, ta det lite easy…Zilla behöver lugn och ro.” I korgen som ställts innanför en hopsatt gallerhage ligger tiken och hiar. Med sina vackra gråbruna ögon tittar hon på sin matte för att få hjälp, och med ett leende och en klapp på huvudet sätter sig kvinnan ner för att stödja den lilla. Utrymmet i hagen är inte stort och det är precis så att hon får plats. Redan står där en våg att väga de nyfödda med, några rena handdukar, ett block och en penna att skriva vikt och kön på valparna när de kommer till vår värld.
Egentligen är det flera dagar för tidigt, men den lilla vita tiken har stönat och ojat sig hela morgonen, och med jämna mellanrum slickat sig där bak. Något är på gång, men…är det idag?
Förmiddag ändras till eftermiddag och ännu har inget hänt, men far i huset har anlänt och kan roa barnen som hoppat omkring som vildar längtande efter de nya familjemedlemmarna som än så länge bara syns som svaga rörelser genom huden. Zilla själv flyr från korgen när gallret lyfts upp för att istället lägga sig i solen som lyser på verandan. Det verkar som om värkarna lugnat ner sig för hiandet har slutat.
Modern låter de små barnen leka med en stor balja vatten ute på verandan och glädjen är stor över fenomenet. Stora droppar rinner över magen på den mjuka, tjocka barnamagen och ur munnen kommer sånger som ingen någonsin förut hört.
Zilla lämnar sin soliga plats som plötsligt innebär en stor risk för att bli blöt, och lägger sig istället platt fall i säkerheten under köksbordet. Än en gång tittar hon på sin matte och ser bedjande ut, men den här gången är det godiset som står på köksbänken som lockar, och snäll som hennes matmor är dimper det strax ner några bitar framför hennes nos.
Valpningen…kommer senare.

Frihet Förmögenhet Familj Författare Furie

Emma hade allt som krävdes för att leva ett bra liv. En stor härligt bullrande familj stöttade henne på så där lite lagom avstånd, och fanns nära när de behövdes. Ett stort arv från en avlägsen släkting hade gjort henne ekonomiskt oberoende, och dagarna fördrevs med att författa en barnbok som så småningom blev en vuxenbok. För någonstans på vägen ändrades texten för att passa till ett vuxet läsande, och Emma mottog känslan och fortsatte sitt arbete utan uppehåll för funderingar

Hennes bror Andreas jobbade som journalist och hade lovat att hjälpa henne i marknadsföringen av boken.
Men ibland går inte livet riktigt, riktigt som man själv vill, och det skulle båda två bli varse.

I den nästan tomma lägenheten härskade tystnaden för att då och då avbrytas av ett ”Hm, vad gjorde hon då?” eller ett sörplande ljud och en lätt klirr. Gardinerna som hängde i fönstren var i klara vackra färger, men fönstren gapade annars tomma. På ena väggen satt ett stort lite slitet porträtt av en man i övre medelåldern läsandes en bok. Under tavlan hade någon skrivit med tjocka penslade bokstäver ERLAND GARD 20 juli 2003
För övrigt var alla rum tomma och om man följde ljudet av ett lågt knattrande hittade man Emma djupt hopsjunken framför sin laptop som med sin blinkande skärm vittnade om liv. Hennes fingrar flöt fram över tangenterna, och trots att hon körde med pekvingervalsen radades texten snabbt upp på skärmen för att då och då sparas med ett tryck på sparatangenten.
Eftersom hon bodde på annat håll hade lägenheten fått vara oinredd och användes som ett krypin där hon skapade sin bok.
Jakten på ett bokförlag villigt att publicera den påbörjades och efter flera ”nej” och ”nja, den går nog inte att ge ut eftersom ämnet är för svårt” gav hon nästan upp. Brodern gjorde allt för att hjälpa till och under tiden växte en underlig känsla mellan dem.
Titeln på boken hade Emma fått i en uppenbarelse en tidig morgon då hon knappt var vaken. Snabbt hade ett block hämtats upp från sängbyrån och orden plitades ner. Innebörden av dem förstod hon inte förrän senare.
Något jobb att gå till fanns inte så all tid tillbringades knattrande i pekvingervals på datan. Ett snabbt avbrott för att springa ner till kvarterets cafe och hämta lite nytt kaffe gjordes med jämna mellanrum, men tanken lämnade aldrig texten hon skrev. Och ja, den var annorlunda och kontroversiell, men inom sig trodde hon så starkt på budskapet att hon enträget fortsatte.

Andreas dök upp nästan varje dag och känslan mellan dem växte för att innehålla en förbjuden ingrediens. Hon visste inte när första tanken på det uppstod, men plötsligt fanns den bara där som en blixt från klar himmel. Tanken på hans händer som höll hennes fick något att fladdra i maggropen, och inför hennes ögon förvandlades han från bror till potentiell älskare. Emma visste att det var förbjudna känslor, och gjorde allt för att tänka annorlunda, men något hade fått grepp i hennes medvetande. Tidigare hade de mest bråkat, om småsaker förvisso, men han hade varit hennes jobbiga, tråkiga lillebror med fräknigt ansikte och glest mellan tänderna. Absolut ingen snygging.

Modern hade sist de träffats gett dem konstiga blickar och verkade bekymrad, men hade inget sagt. Den absurda tanken på sina barn som älskande hade blixtrat förbi i hennes hjärna, men snabbt avfärdats. Aldrig! Det kunde ju inte hända…eller? När barnen lämnat huset beslöt hon sig för att diskutera det med sin man.
Han skrattade sitt bullrande skratt och tog med handen över sin mage. ”Eva för attan, vad är det du säger? Aldrig! Aldrig att det är så. Du inbillar dig och ser sådant som inte finns.”
Modern fortsatte sina funderingar under tysthet.

Andreas kände en samhörighet med Emma som han aldrig tidigare känt, men ansåg det vara syskonkärlek och funderade inte mer på det. Däremot skrämde det honom att de erotiska känslorna ökade för var gång han var där. Tanken på att kyssa henne tilltalade hans manliga jag och med beundrande blick följde han hennes kurvor när hon gick framför honom. Ibland kunde doften av hennes nytvättade hår följa honom en hel dag, och med ett fånigt leende jobbade han som i trans.

Kvällarna tillsammans framför datorn blev ett dagligt behov för dem båda, och redan när klockan närmade sig tiden han skulle komma hade Emma ett mystiskt pirr i magen. Var det boken som skapade tanken? Eller hade det alltid funnits där? När de satt där med huvudena tätt ihop och en varsin kebab i högsta beredskap skapades en känsla av harmoni som inte funnits innan. Skrattande gick de igenom vad hon skrivit och sade båda samtidigt ”Så kan man ju inte göra, eller?”

Andreas tog Emmas hand och kysste den långsamt, sedan drog han suckande henne intill sig och kände åtrån återigen blossa upp. Tveksamt lyfte hon sin arm och lade den om hans hals. Han tittade henne djupt in i de havsblå ögonen och med ett snyftande lade han sin mun mot hennes. Hungrigt slukade de varandra och gjorde det älskande gör.

Efteråt darrade Emma och sade ”Gud vad jag älskar dig!” sedan hoppade hon ur sängen och satte sig vid sin dator och skrev.
Timme efter timme gick utan att ett ord blev sagt mellan dem. Bara en smekning då och då gjordes av än den ena än den andre. Hennes fingrar flög över tangenterna och texten växte fram i lavinartad fart.
Till slut lämnade Andreas lägenheten med en puss på pannan och ett ”Älskar dig!”

Några månader senare gick Emma till tryckeriet med sin bok för att själv ge ut den på eget förlag. Pengar saknades ju inte så det var bara att köra.
Hennes föräldrar skulle förfäras och skämmas över sina barn det visste hon, men andra måste få veta vad som hände.

Utan att hon varit medveten om det hade boken vuxit i hennes händer till att bli en självbiografi över känslor som vuxit fram, förbjudna sådana.
Titeln på boken skrevs i snirkliga bokstäver, ”Älskade syster, älskade bror” stod det.Fotot på framsidan var Andreas och Emmas händer tätt sammanflätade, nästan krampaktigt.
Recensionerna när den kom ut var brutala och Andreas chef avskedade per omgående honom när han förstod att boken byggde på sanning. Folk som såg Andreas eller Emma på gatan spottade efter dem och ropade skällsord som inte går att skriva. Deras föräldrar visste inte vad de skulle göra och diskuterade saken med barnen gång på gång.

Historien om syskonen som blev älskande blev en bok som översattes till flera språk och lästes ibland i hemlighet av sådana som var i samma situation, men även av andra. Den blev en säljsucce och såldes i flera miljoner exemplar.

Syskonen flyttade från landet och bosatte sig utomlands där deras kärlek fick spira i avskildhet, och när Andreas steriliserat sig tyckte de att de vidtagit alla mått att få fortsätta att älska varandra. Vad andra tyckte brydde de sig inte om.

Jag hade aldrig trott på att svarta katter betydde otur , men …nja jag var nog tvungen att omvärdera den åsikten efter morgonen som varit.
Det började med att jag och min lilla hund Snuffsan stötte på en svart sak i vår trappuppgång. Med ett högt ”mjau!” smet den ut när jag öppnade dörren för att sedan tvärvända och ge min stackars vovve ett rejält rivsår på hennes nos. Med blodet droppande och svansen mellan benen fortsatte vi vår dagliga promenad till jobbet.
Jag stannade efter några meter för att om igen kolla hur rivsåret tagit, och kunde sakligt konstatera att det var ett rejält jack bara några millimeter från ögat. Snuffsan gnydde och tittade med sina hundögon på mig för att få tröst. ”Lilla stumpan, vilken elak katt, men den blev nog bara rädd för oss och ville försvara sig.” Med taktfasta steg gick vi vidare för att när vi kom till parken stöta på nästa katt. Hade staden invaderats av svarta katter eller? Den här gick med hög svans rakt mot mig och jag böjde mig ner för att klappa den mjuka pälsen, när…ritsch! Kattjäkeln slängde ut sin ena tass och rev mig på min kind. Känslan av skräck är obeskrivlig. Vad var det som hände? Luktade jag något speciellt idag, eller? Jag sniffade på min tröja men kunde inte känna något konstigt. Stackars snuffsan hade backat så långt kopplet tillät och stod med vidöppna skräckfyllda ögon och tittade på katten som travade iväg efter sin gärning med svansen på topp. Jag drog min lilla vovve närmare mig och vi började försiktigt noga spanandes efter flera missar att fortsätta vår promenad. Nu kunde det väl inte hända mer? Ha, trodde jag ja…När jag på avstånd såg vår välkända logga och den röd/blåa flaggan som vajade i vinden drog jag en djup suck av lättnad ”Puh! Nu stumpan är vi alldeles strax framme:” sade jag till Snuffsan och böjde mig ner för att ge henne en smekning.
Hennes päls var alldeles mjuk och den vita pälsen låg i oregelbundna virvlar som var helt omöjliga att kamma. Det var nog dags för klippning igen. Missade man det innebar det att man försiktigt fick klippa tovorna som bildades. Det hade hänt när Snuffsan och jag hade semester på skilda håll en gång. Och jag lovar att vi var svettiga när pärsen var över. Trots att jag varit så försiktig jag kunde klippte jag henne i huden och små sår blev resultatet. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta min lilla älskling för det igen.
Plötsligt kommer en svart katt och passerar vår väg, och med ett ondskefullt ”Mjau” stannade den och spärrade vår möjlighet att komma förbi. Svansen svängde och ur halsen kom ett läte som jag aldrig tidigare hört. Snuffsan tryckte sig tätt, tätt intill mitt ben och darrade som ett asplöv. Jag vågade knappt röra mig av rädsla för att trigga igång katten, men böjde mig sakta, sakta ner för att sedan snabbt fånga upp min sötnos. ”Sch” sade jag och smekte sakta henne medan fötterna förflyttades bakåt en efter en. ”Schas med dig, försvinn härifrån!” Jag ropade till den statyliknande saken och försökte förtvivlat lägga in lite auktoritet i min späda röst. ”Försvinn! Iväg med dig! Vad vill du?” Tårarna lurade precis bakom ögonlocken och jag kände att situationen började gå överstyr. Varför gick den inte iväg? Var det en överjordisk varelse? Fick jag ett bevis att jag haft fel alla år, att det fanns något ont som vi inte kunde styra? Något okänt? Jag hade alltid skrattat när min väninna som vi allmänt kallade häxan på grund av sina tarotkort och spådomar. Vad var det hon hade sagt på telefon igår? ”Du får inte gå till jobbet på några dagar, någon vill dig ont.” Var hennes ord. Vi hade sedan pratat om livet i övrigt och ärligt talat hade jag glömt vad hon sade, tills nu.
Håret på kattens svans stod nu rätt ut , och egentligen var den nog rätt harmlös bara rädd liksom mig och Snuffsan. Jag bestämde mig för att utmana ödet och gick med bestämda steg mot den för att precis när jag passerade den känna ondskan som låg som en aura i luften runt varelsen. Med ryggen emot ökade jag på mina steg för att sedan panikslaget rusa upp på firmans trappa och slänga upp dörren och sedan snabbt dra igen den.

Väl uppe på jobbet tittade jag ut genom fönstret och såg att katten lämnade platsen efter en liten stund och ta sikte på en man som närmade sig.

Ljudet av taktfasta dunkningar strömmade genom den uråldriga hälsingegården när jag kom in på infarten till min farmors hus och leende förstod jag vad som höll på att ske.
Ytterdörren var olåst och katten som spinnande tryckte sig mot mina ben gjorde allt för att få komma in i värmen. Elden som hade tänts i vedspisen var på väg att falna och jag petade in några pinnar och ruskade lite på luckan för att få den att blossa upp igen.
Tassande tog jag mig upp till övervåningen där miraklet skedde. Farmor var helt inne i sin skapandeprocess och av tygstycken skapade hon mattor i olika färger och mönster. Dagens ide var tydligen att göra cirklar i klara färger som följde varandra som bubblor på en klarblå himmel. Bilden hon med sina flinka men ack så värkbrutna händer skapade fick mig att tänka på sommaren som varit då jag och min bror blåst såpbubblor ute på gräsmattan.
Min älskade farmor hade fortfarande inte sett mig komma och fortsatte koncentrerat med sitt målande med tyg. Glasögonen föll då och då ner från hennes nästipp och med ett irriterat ”attans!” satte hon snabbt tillbaka dem på sin plats.
”Hej farmor! Vad fint du gör. Skall vi fika lite?” Lite trevande försökte jag få hennes uppmärksamhet, men hon hummade bara och fortsatte. Spolen åkte fram och tillbaka under trådarna och det såg ut som om hon spelade på vävstolen. Det var vackert på något sätt, händernas skickliga uråldriga rörelser.
Kassen med tygremsor som skapats av gamla kläder och lakan var bräddfull och såg nästan ut att spricka av sitt färgrika innehåll.
Dunk, dunk dunk, dunk, dunk dunk helt inne i det hon gjorde satt farmor som i trans med vävstolen som enda sällskap.
Jag gav upp och gick ner i det stora varma köket, letade upp en av farmors hembakta härligt goda bullar och lämnade sedan huset.

Egentligen hade jag vetat vad som väntade, för när vintern kommit och vävstolen plockats fram fastnade farmor uppe i sitt krypin för att tillverka sina vackra konstfulla mattor. Det visste vi allihop.

Första gången Henry anade att något var riktigt på tok var när daghemsföreståndaren ringde hem och frågade varför ingen hämtade Elina. Han mumlade något om ”trasig bil ” och bad om ursäkt, sedan slängde han sig in i bilen och åkte den ynka kilometer som krävdes för att hämta dottern. Hon var upprörd och frågade gång på gång hur han kunnat glömma henne. ”Pappa, jag vill inte åka sist från dagiset. Du lovade ju att hämta mig tidigt idag.” Anklagelserna som strömmade ur den lilla munnen kändes som knivstick i hans hjärta.
Inuti hjärnan spelade han upp scenen från gårdagen då dottern gråtit av förtvivlan och skrikit med gäll röst ”Jag hatar dig! Du bara glömmer jämt!” Den gången hade det varit sin egen mamma han glömt. Eftersom Elinas mamma dött i en olycka när hon var liten hade mormodern fått agerat stand in för modern. ”Men Elina lilla gumman, jag har så mycket runt mig att dagarna bara faller i varandra och ja ibland sviktar minnet.” Han drog sig till minnes moderns sura min när han äntligen hämtat henne på flygplatsen. Henry hade försökt att ringa till hennes mobil, men som vanligt vägrade hon att svara. ”Jävla idiot!” Hade hon sagt med föraktfull min och nedsättande röst när hon hoppade in i den lilla blå cabrioleten. ”Hur i helskotta kunde du glömma att jag skulle komma idag?” Han stammade fram några korta stavelser utan att få fram något vettigt och återgick till att bara köra när hon kommit på plats. ”Jaha, vad blir det till middag idag?” Henry tittade på kvinnan som satt bredvid honom och funderade en kort sekund på hur hon kommit dit innan han fann sig och började prata. ”Mat? Jovisstja mat ja…Elina och jag bjuder på blodpudding med jordgubbssylt om det passar madam?” Hon fnyste ”Blodpudding, men herregud Henry lite bättre fantasi måste du väl ha? Stanna vid affären så skall jag köpa lite gott kött som vi kan grilla.”

När de till slut kom till huset hade de ett antal kassar i händerna, hopplockade av flinka kvinnohänder. ”Elina hjärtat! Var är du?” mormodern hojtade med gäll röst uppåt mot övervåningen under tiden som hon drog av sig sina högklackade skor som hade en söt vristrem. ”Elina!”
Ett blont yrväder kom farande nerför trappan och kastade sig i sin mormors famn. ”Mormor! Åh vad jag har saknat dig! Hur länge stannar du?” Henry harklade sig innan han började prata. ”Mormor skall stanna här några dagar för jag skall till läkaren på en undersökning, ja inget allvarligt, men det kan ta en dag eller två. Det är firman som kräver det eftersom det varit några incidenter på mitt jobb som tyder på oklarheter.” Han drog med handen genom sitt gråsprängda hår och försökte smeka Elina över kinden, men hon duckade och smekningen hamnade i tomma luften. ”Du lovade!” skrek hon ”Du lovade!” Elina kröp in i mormoderns famn skakande av gråt. Hon vände upp sitt tårade ansikte mot fadern och skrek ”Du lovade att aldrig lämna mig!” Henry lade sin glömmer hela tiden beror kanske på att min hjärna är dålig. De vill testa mitt minne och då krävs det att jag stannar kvar på sjukhuset. Jag kommer ju snart.” Dottern hulkade och kramade om honom hårt innan han hämtade sin väska som stod packad och klar i sovrummet.

Bilen fick han lämna hemma ifall att hans mamma skulle vilja göra några ärenden. ”Vem vet? Jag och Elina kanske åker på Zoo, och då MÅSTE vi ju ha bilen.” Gud vad han hatade när hon mästrade honom så där. Blicken som gavs kunde isa eld så kall var den. Ibland undrade han hur han kunde vara son till en sådan underligt kall kvinna. Själv var han en varmhjärtad man som gärna hjälpte andra.
Visst nu var han lite orättvis för trots allt hade modern ställt upp när hans fru hastigt avlidit i den där tragiska olyckan för några år sedan. Vänta nu…(han räknade långsamt på sina fingrar) 99, 98, 97, 96, 95 det var faktiskt nästan fem år sedan det hänt. Gud vad tiden går fort ibland. Det kändes som om det var igår som Jenny dött och polisen kommit till deras dörr för att meddela att hon låg på sjukhus allvarligt skadad, men innan de hunnit dit hade hon försvunnit ur deras liv för gott, och lämnade efter sig en stor sorg och saknad.
Tyvärr kom han inte riktigt ihåg längre hur hon sett ut, men fotografierna de placerat överallt i huset påminde honom.

Taxin han tagit stannade utanför det stora sjukhuset och han betalade för att sedan gå in. Men vänta nu, vart var han på väg? Han vände på klacken och gick tillbaka till taxin han nyss lämnat. ”Ursäkta, men varför lämnar du av mig här?” Taxikillen tittade förvånat på Henry och sade ”Men snälla ni, det här är adressen ni gav.” Han viftade med ena handen i en cirkelformad rörelse och viskade till sin kollega som stod utanför ”vilket pucko! Han skulle ju hit. Vilka idioter det finns.”
Plötsligt mindes Henry vart han var på väg och vände igen för att gå till entren och kliva in.
När hissen gled upp visades han in av pilar som satt på väggarna till ett beigefärgat rum täckt av underligt målade tavlor som närmast var schizofrena. Ett virrvarr av cirklar täckte tavlan från kant till kant, och att titta på den gjorde honom yr. Han satte sig ner på en stol efter att han anmält sig i receptionen där en yppig rödhårig sötnos satt och svarade i telefonen som ideligen ringde. Han tittade på kvinnan när hon med stora gester diskuterade något i telefonen. Undrar hur Jenny skulle ha sett ut om hon fått fortsätta leva? Frågan poppade in i hans huvud utan förvarning. Han tog upp en sliten bok som säkert lästs av hundra före honom. Med blicken i boken försökte han sudda sitt minne från Jenny. Fortfarande gjorde det för ont att tänka på henne och deras tid tillsammans. Henry studerade de underliga tavlorna som hängde i rummet. Den som hängde över hans stol föreställde ett snedvridet lite galet ansikte i miniatyr. Om man tittade riktigt noga kunde man urskilja långa omänskliga armar och ben som dinglade vid sidorna av den smala kroppen som satt på undersidan av ansiktet.
När han börjat sin studie av tavlorna kunde han inte sluta. Henry blev som uppslukad och följde tavlans mönster.
”Henry Collins!” En bastant kvinna ropade högt hans namn och han vinkade med handen som om han satt i skolbänken igen. ”Ja! Här är jag!” Hon klev fram och tog tag i hans ena arm medan hon tittade i sitt papper som hon hade i andra handen. ”God dag Henry, idag skall du vara på avdelning 56 för minnesstudie, och …ja det är väl bara att slappna av och lyssna på frågorna vi ställer. Ibland kan de te sig underliga, men för oss är de viktiga så tänk dig för innan du svarar. Skriv dina svar i det här blocket.

”Vad är det för färg på himlen?” Kvinnan, eller rättare sagt flickan som ställde frågorna fnittrade till innan hon fortsatte. ”Vad är det för färg på havet?” Hon rättade till klänningsfållen och satte benen sedesamt i kors. ”Hm, nu skall vi se…var, var jag? Jovisstja, Hur gammal är du? Vad heter din fru? Oj förlåt jag ser här att hon visst är avliden. Nåja, nästa fråga lyder så här.
Flickan läste i lugn takt fråga efter fråga tills de var slut och hon med ett pustande reste sig upp och sade ”Tack och hej, nu kommer snart nästa som skall testa dig.” Precis som hon uttalat orden dök en yngling klädd i helsvart upp i dörren. ”Tjenixen! Jag är Josef och skall testa dig lite.” Han tittade i sitt papper som han hade i handen och fortsatte. ” Vilka underliga frågor de hittat på. Typiskt professorer.” Han skrattade lite innan han började sina frågor.

Efter ett dygn var Henry helt slut i huvudet av alla frågor han fått och en molande huvudvärk uppenbarade sig.
”Ursäkta, kan vi göra ett avbrott. Jag har så vansinnigt ont i huvudet.” Josef tittade på mannen han hade framför sig och gick med snabba steg ut till apoteksskåpet för att hämta något smärtstillande. När han satt framför Henry igen sade han ”Förlåt mig, men frågorna måste besvaras utan inverkan av tabletter så, tyvärr kan jag inte ge dig den ännu. Vi skyndar oss på så är den snart din.” Han lade tabletten på bordet intill sig och fortsatte sedan utfrågningen.
När alla gjort det de skulle och Henry äntligen fick ta tabletten kände han att en underligt fri känsla infann sig.
Konstigt tänkte han, det beror nog på tabletten.
Äntligen sömn tänkte han sedan och sov snart djupt och drömlöst.

Nästa dag kom läkaren in genom dörren till hans rum med en sorgsen min. Han satte sig ner på sjuksängen och tog Henrys hand. ” Jag har något mycket sorgligt att berätta. Det är inget fel på ditt minne, men röntgenplåtarna vi tog igår visar att en stor tumör trycker på din hjärna. Tyvärr sitter den på ett ställe som är oreparabelt och chansen att överleva är bara 5 %. Du har ungefär 2 veckor på dig att leva, sedan kommer din kropp att stängas av bit för bit.” Läkaren tryckte hans hand och sakta gick orden in i Henrys hjärna. ”Oreparabel? Men hur? Varför?”
Han reste sig upp från stolen han suttit i och gick ut från mottagningen med tunga steg. Så det var därför hans minnen varit så flyktiga, korta små sekvenser som i en dålig film.

Väl hemma berättade han försiktigt för sin lilla dotter och sin mor vad som hänt, och reste sig sedan upp för att gå in till sitt kontor för att skriva sitt testamente. Allt han hade skulle tillfalla dottern, och vårdnaden om henne skulle modern ha. Om igen flimrade det till framför hans ögon och en kort sekund glömde han var han var. Lika fort återvände han till verkligheten och fortsatte sin text.

Två veckor senare låg han i sin grav, med en stor tung svart sten prydd med svävande svalor på. Texten de huggit in i den lyste i silverfärg. Här vilar min älskade pappa som flyktigt gästade vår jord för att sedan lämna mig kvar i sorgens flor. Hoppas du och mamma har det bra däruppe. Vi ses i Nangiala.