Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Vad anser ni att vi skall göra med alla våldtäktsmän?
05 juni 2009, kl 10:05 Skrivet av Anitha Anmäl !
Ännu en våldtäkt har inträffat.
Offret är som det oftast är en ung kvinna på väg hem från krogen. Ibland är de så fega du uslingarna att de går ihop flera stycken för att våldta denna stackars kvinna som på några minuter fått sitt liv förstört. Med vilken rätt gör de detta?
Min mamma sade alltid när jag var liten att om jag skulle råka ut för något dylikt så skulle hon sakta skära snoppen i bitar på honom, bit för bit.
Låter som en bra ide tycker jag. De har inte förtjänat att ha något sexliv överhuvudtaget. Vad tycker ni?
I ren verklighet är det väl kemisk kastrering som fodras.

Verkligheten överträffar fiktionen i böcker
Som författare skriver man ibland böcker och noveller där ond bråd död ingår.
Öppnar man en kvällstidning står där om mycket värre saker.
Idag t.ex berättar tidningarna att en ung kille dödat en ung tjej.
Igår var det Har inte levnadsklimatet i Sverige blivit konstigt?
en våldtäkt.
Den undre världen gör upp på stadens gator, eller skjuter någon med ett pannskott på en parkering i någon förort.
Vad i hela världen kan det här bero på?
Videovåld? Invandring? Barn som alltför tidigt lämnas vind för våg utan någon vuxens stöd eftersom föräldrarna inte har tid när de skall göra karriär eller kräver egentid.
Vad tror ni?
När jag på 80-talet som 20-åring flyttade till Stockholm till min mammas stora förtvivlan var här rätt lugnt.
Ett mord hände då och då. Idag ca 30 år (åh, herregud är jag så gammal redan) senare är ett mord om dagen inget underligt. Klimatet ute på gatorna är rått, och män våldtar tjejer var och varannan dag. Ungdomar springer på stan hela nätterna och dricker allt för mycket, slåss och drogar. När vi öppnar dagstidningarna står det om allt otäckt som hänt under natten, men det som var stora jätterubriker på 80 och 90-talet är idag en liten blänkare. Vart skall det här sluta? Min personliga åsikt är att vi måste börja från grunden, dvs med ungarna. Ge alla föräldrar som vill stanna hemma med sina barn tills de börjar skolan möjligheten till det. Överlåt inte uppfostran till daghemmen, där de bara blir en av flera barn. Tyvärr hinner inte personalen med att bry sig om allihop eftersom de är för få. Jag har tre barn jag vet vilken tid det krävs. Låt de som vill jobba korta dagar utan att se snett på dem. Ge barnen din tid. Visst behövs egentid, men skaffa inga barn då. De vill träffa dig, prata med dig, leka med dig. De kräver inga utlandsresor och dyra saker. Det är vi föräldrar som öser över dem saker eftersom vi har ständigt dåligt samvete över att inte räcka till. Barnen har du bara till låns en kort tid. En vacker dag flyttar de, och om du skött dina kort väl kommer de hem och hälsar på då och då. Låt barnen träffa äldre människor, skilj inte på barn, medelålders och äldre som idag. Barn älskar att höra skrönor om hur livet var förr, och de enda som kan berätta sitter på hem, väl avskilda från ungarna.
Hur gör vi för att ändra det här?
Är inte ni som jag less på att ständigt läsa om ungar som blivit missanpassade. Läs om alla fosterbarn som haft det svårt till exempel.
Tack för ordet.

11.Älskade barn
När du somnat smyger jag in
Smeker din kind
Saknar ditt skratt
Saknar dina kramar
Saknar dina mamma
Lyssnar så att du andas

Elina gick ut genom dörren efter att hon ropat in till sin mamma. “Jag sticker till farmor ett tag, kommer snart!”
Hon tog ett skutt från trappavsatsen och landade med en duns på altanen pappa Emil byggde förra sommaren. Elina hade ju faktiskt blivit 8 år förra veckan, och hade då fått lov att få cykla själv till sin farmor, som bodde precis där grusvägen slutade och blev till landsväg. Hennes två tofsar hängde mot hennes bara axlar.( Hennes mamma brukade säga att Elinas hår måste vara av guld eftersom det skimrade så mycket). Klänningen hon tjatat till sig att få ha var precis så perfekt som hon föreställt sig. Mamman hade in i det längsta tjatat om att det fortfarande var lite kyligt ute, och att Elina kunde bli förkyld. “Det vill du väl inte?” hade hon sagt, om och om igen. Till slut hade de kommit överens om att lägga en varm tröja i cykelkorgen. “ifall att” som mamma sagt.
Den rosa cykeln hade blivit lite skrapad här och var, men var fortfarande älskad av Elina. Pappa brukade kolla bromsar och däck lite då och då eftersom Elina gillade att åka över stock och sten. Hon och grabbarna som bodde granne med henne brukade cykla iväg till skogen och köra halvvilda race längs skogstigarna. Faktiskt var hon oftast den duktigaste av dem, och till killarnas förtrytelse kom hon nästan alltid först i mål.
Idag skulle hon snabbt åka iväg till farmor för att prata lite med henne, och till kvällen skulle de ut och busa i byn. Nåja, kvällen och kvällen, som åttaåring får man inte vara ute så sent, men de hade kommit överens om att springa omkring bland kåkarna och busringa på dörrarna.
Elina tyckte inte alls om mörker, man kunde nog till och med kalla henne rejält mörkrädd!
Fantasin kunde spela en stora spratt när mörkret föll.
När hon svängde in på gården hos farmor och farfar knastrade det av gruset, och hon fick nästan sladd när cykeln svängde till lite extra när en sten kom lite olyckligt under däcket. Cykeln fick som vanligt ligga i gräset nedanför den gamla bron.
Farmors hus var lite läskigt tyckte Elina. Ibland kände hon sig iakttagen när hon strosade runt i det. Mest illa var det nog nere i gamla ladugården där drängarna och pigorna bott förr i tiden. Dörrar kunde åka igen fast ingen vind kommit åt dem, och det knakade i brädor på ovanvåningen som om någon gick där.
Brrr, hon rös till lite när hon tänkte på det.
Farmodern kom ut på bron och gav henne en stor varm kram medan hon sade ” Hejsan stumpan, vad kul att du kom. Jag gör lite saft och tar fram lite bullar jag gjort idag, så fikar vi.” Hon steg in i det varma stora köket som luktade gamla människor och piprök. Farfar Anton satt vid bordet och rökte på sin pipa, och som vanligt hade han sin gråa keps på sig.
” Hej lilla gumman” sade han när Elina klev in. ” Att vi får så fint besök”. Han lade sin ena hand på hennes och tryckte till den lite lätt. ” Hur mår de där hemma?”
” Tack bra. Mamma håller på med storstädningen därhemma, och jag fick lov att åka hit eftersom jag redan städat mitt rum”. Hon drog ut en av de gamla antika stolarna och satte sig.
De satt länge och pratade om skolan som snart skulle ta slut, och om korna som skulle kalva, sedan reste sig farfadern med en grymtning och sade “Nja, jag måste ut till lire och fortsätta med traktorn. Vi ses sedan.”
Farmodern reste sig för att ta ut ännu en plåt med bullar, och började göra en till deg för att fortsätta göra ännu fler bullar. När farmodern fortsatte med ännu en deg gick Elina fram till bänken och sade ” Farmor, det behövs inga fler degar nu. Det räcker med de två du gjort”. Hon pekade på två stora bunkar fyllda till brädden med färsk deg.
“Oj, oj, vad har jag nu gjort? Jag glömde bort dem. Säg ingenting till farfar är du snäll.”
Elina nickade, och sade sedan med ett skratt ” Du kan börja sälja bullar till Ica affären, så får de goda bullar att sälja istället för de där tråkiga de har nu.” Hon såg lite allvarlig ut och lade huvudet på sned. “Farmor, varför är du så snurrig?” Hennes farmor tog hennes hand i sin mjöliga nariga hand och såg lite ledsen ut när hon sade ” Lilla, lilla gumman. Jag har en sjukdom som kallas alzheimers, och till slut kommer jag inte ens att minnas dig.” Hon satte sig ner på huk framför Elina och viskade “Vi säger inget till farfar eller mamma om det här va? Då kommer de att skicka iväg mig till doktorn igen” Elina nickade igen, och kände två tårar rinna på sina kinder. Hon älskade sin farmor och farfar, och hade ofta sovit över där.
Plötsligt reste sig farmodern snabbt upp och skyndade sig in i skafferiet för att komma ut med bekymrad min. “Elina, kan du hämta marmeladen i källaren är du snäll? Jag har glömt ta in en burk. Nyckeln hänger vid dörren.”
” Javisst” sade Elina, hoppade i skorna och ryckte till sig nyckeln för att sedan gå till den gamla jordkällaren som låg tvärs över vägen. Hennes steg blev mer och mer tveksamma för hon tyckte egentligen inte alls som tanken att gå in i den mörka, kalla källaren. Ficklampan hon tänkt ta med sig hade hon glömt på bänken.
Låset var gammalt och nyckeln var svår att få i och vrida runt. Det knakade i den gamla dörren när den gled upp. I dörröppningen satt ett stort spindelnät som var fyllt av gamla flugor och myggor. ” Undrar hur stor den där spindeln är? Den gör ju jättestora nät” sade Elina för sig själv medan hon krånglade sig in genom nästa dörr. Hon kände hur det kröp i henne när hon såg alla gråsuggor och skalbaggar som kilade iväg när de träffades av ljuset utifrån.
“Nej, snabbt in och hämta marmeladen, sedan ut i solljuset igen” sade hon och tog sats.
Väl därinne insåg hon snabbt att det inte hade varit så dumt med en ficklampa i alla fall. Man kunde se potatislådornas mörka skuggor där de stod på rad. Eftersom Elina varit inne i källaren med sin farmor förut visste hon på ett ungefär var marmeladen fanns. Tyvärr var det längst in, på hyllorna som farfadern spikat upp. Hon trevade försiktigt med handen längs hyllan, och DÄR var det en glasburk. Rysande av obehag vände hon sig om för att gå till ljuset för att se att det var rätt. Hon läste på burken och ljudade för sig själv “Blåbärssylt” Attans det var ju fel tänkte hon, och ryckte till när något rasslade till bland burkarna därinne. Tänk om det var en storråtta? Hon ville egentligen bara springa ut i det befriande solljuset och låsa dörren, men hon hade ju lovat att hämta marmeladen. Efter ett djupt andetag klev hon in i mörkret igen, och stod alldeles blixtstilla tills ögonen vant sig.
Elina hörde ljudet av röster därute, och försökte känna igen dem, men kunde inte riktigt komma underfund med vilka det var. Hon tog sats igen och klev in längst in i källaren, trevade med fingrarna längs hyllan.
Då smäller källardörren igen, och hon hör nyckeln vridas om medan flera röster fnittrar hysteriskt.
” Nej, vad gör ni? ÖPPNA!!!” Hon släpper burken hon höll så den går sönder med ett krasch, och börjar banka på dörren. Allt är ett kompakt mörker. “HJÄLP!” skriker Elina, om och om igen. “HJÄLP!”
Paniken närmar sig, och Elina är skräckslagen. Det rasslar på hyllorna där burkarna står, och hon känner sig iakttagen. Tänderna börjar hacka mot varandra, och hon sätter på sig tröjan hon haft knyten runt höften. Det är jättesvårt att se i mörkret, knapparna glider flera gånger mellan fingrarna som inte riktigt vill lyda henne. Till slut sitter den som den ska. Plötsligt känner Elina någonting som går över hennes fot, och sparkar till med den. Om igen börjar hon vildsint banka på dörren. Hon försöker komma ihåg om hon hörde en eller två dörrar stängas.
Tårarna rinner i strida floder nerför hennes kinder, och hon torkar dem med baksidan av handen. Slagen haglar mot den mörka kalla dörren. Om och om igen skriker hon “HJÄLP! Släpp ut mig!” . I källaren är det iskallt eftersom den är gjord för att hålla matvaror kalla även på sommaren. Elina vet inte vad hon skall göra och är livrädd!! Vad var det som hände? Vem var det som gjorde det? Hennes hjärna går runt, runt som en centrifug.
Inne i köket fortsatte Elinas farmor med sina kakor, och när ingen marmelad kom, ja då tog hon helt resolut jordgubbssylt istället. “Det är väl inte så noga?” sade hon för sig själv. Efter baket som resulterat i massor av bullar diskade hon och satte sig sedan med ett korsord.
Efter några timmar ringde det. I andra änden var svärdottern, Elinas mamma, som frågade om Elina var där. ” Nej, det tror jag inte” sade hon, och tittade sig runt i rummet.” Jag tror att hon var här förut, men hon har nog åkt hem.”. Hennes trötta kropp behövde vila kände farmodern, och satte sig ner i stolen framför skrivbordet.
” Elina är borta!” sade svärdottern. ” Sade hon något om vart hon skulle åka? Är Anton hemma? Kan du fråga honom om han sett henne?”
Farmodern segade upp sig ur stolen och gick ut på trappan och ropade .”ANTON!!!” sedan vände hon om och gick in igen, tog upp luren och sade “Nej, Anton är inte hemma. Han svarar inte.”
” Jag kommer dit” sade svärdottern och slängde på luren.
Elina hade slagit på dörren så mycket att hon kände att naglarna hade gått sönder. Fötterna var isande kalla, och emellanåt kände hon något som nuddade hennes bara fötter. “Åh, varför hade hon varit så envis i morse? Sandaler nu! Det var ju iskallt.” Hon pratade för sig själv för att lugna ner sig. ” Vad skall jag göra? Gud vad hungrig jag är, och törstig, och kall”. Elina hukade sig och försökte dra tröjan över sina bara ben, men det resulterade bara i att den åkte isär. “Mamma!” skrek hon. “hjälp!” Rösten började svikta och ur hennes hals kom bara ett svagt ljud. Det rasslade precis bredvid hennes fot, och hon ryckte till sig foten medan hon slog med händerna ut i mörkret. “Försvinn! Stick iväg!” När foten var på väg tillbaka till golvet nuddade hon något hårigt och strävt, och hoppade till. Nu sprutade tårarna på Elina, och hon slog om och om igen på dörren. Men, ingen öppnade. Något krasade till under hennes andra fot.
Elina var trött, och kände att orken började ta slut. Hennes mage kurrade högljutt och strupen kändes sträv och torr. Plötsligt kom hon på en ide´. Farmors äppeldricka som hon hade hjälpt till att göra förra hösten!. Hon hade ett svagt minne av att den skulle stå här någonstans i början av källaren. Febrilt började hon leta efter de speciellt formade flaskorna som drickan var i, och snart hade hon funnit vad hon letat efter. Allt kändes lite bättre när Elina fått lite vätska i sig. Hungern fick hon stå ut med. I värsta fall fick hon väl äta sylt! Tårarna blandades med jorden och dammet som fanns överallt därinne.
I byn samlades allihop för att söka efter Elina. Polisen hade kommit efter bara 20 minuter när mamman ringt och anmält henne försvunnen. Han stod just nu och pratade med de som lovat hjälpa till med sökandet. “Alla går på en linje. Leta i alla snår, alla lador, alla små skrymslen och vrår.” Han viftade med sina händer i olika riktningar, och började sedan gå.
Elinas mamma grät, och farmodern grät, men de gick ändå iväg efter de andra. Tårarna rann och emellanåt var de tvungna att stanna för att torka bort dem för att kunna se något.
Hela byn hade slutit upp, och gick nu i ett långt, långt band bredvid varandra. En del hade käppar i näven för att kunna kolla bättre under granar och under olika sorters bråte. Samtliga gick i sina egna funderingar, och alla var oroliga för vad som hänt.
En bit uppe i skogen satt tre killar i 10-årsåldern och pratade.
” Nej, grabbar, vi måste berätta var hon är.” sade Pelle, som var en ljushårig spellevink som alltid hade en massa hyss för sig. ” Ni hörde ju vad ledsen hon var. Kom igen, vi släpper ut henne.” Han reste sig upp som för att gå. ” Nej, faan heller att jag går ner i byn. Hennes farsa mördar mig om han får veta vad vi gjort” Sandro snodde en flerfärgad näsduk runt, runt i sin näve. ” Vi måste” sade den tredje av grabbarna och hoppade ner från kojan. ” Vi måste! Kom igen nu!” Sandro satt kvar och lade armarna i kors. Det mörka ansiktet hade mörka smutsfläckar lite här och var.” NEJ!” sade han. “Inte en chans! Vi smyger ner och öppnar när det blir mörkt”. De andra tittade på varandra en lång stund, sedan suckade de och sade unisont “Okey!”.
Elina satt nu ner på det kalla jordgolvet. Hon var trött, så trött, och trots att sylten hon hittat var slut, kurrade magen. Den som iakttagit henne hade låst sin position, och Elina kände ett stort obehag. Hon orkade inte längre slå på dörren, och satt nu fånstirrande på den mörka, tjocka dörren. Stirrade på den som om stirrandet skulle göra så att den öppnade sig. Tårarna hade tagit slut, och hade ersatts av ett hulkande som då och då avbröts av en snyftning. Varför kom ingen och öppnade. Varför undrade inte farmor vart hon tog vägen? Vad var Alzheimers som farmor sagt att hon hade? Hon satt och höll om sig själv i ett försök att bli varm. Vad var det nu pappa sagt, hm, Jo, så här var det. Om man fryser skall man stoppa in händerna i armhålorna och försöka hoppa omkring för att få upp värmen.
Det var lågt i tak i källaren, men Elina var inte så lång, och snart kände hon värmen komma in i kroppen. Elina stod på golvet och hoppade när hon hör någon rassla med låset.
Hon springer fram till dörren och börjar sparka på den med fötterna. “SLÄPP UT MIG!” skriker hon vilt flåsande av ansträngningen. Hennes sandalklädda bara fötter smäller emot dörren, om och om igen. Hon hör någon andas därute och säger i vanlig samtalston. ” Snälla, släpp ut mig!” Låset rasslar till, och hon hör springande steg som snabbt avlägsnar sig. Snabbt rycker hon upp dörren och kliver ut.
Ute är det mörkt. Elina försöker lyssna om hon hör springande steg, men det enda som hörs är ljudet av musik, och förstår att de som låst in henne står och tittar. Hon skriker rätt ut i mörkret.” VARFÖR?”
På andra sidan vägen ser hon en skock människor som står och pratar vilt gestikulerande och på gården ser hon en polisbil stå med blåljuset blinkande.
Elina ser lyktorna av en bil komma i full fart och tycker att hon ser en siluett av en kropp som springer lite längre fram. Siluetten springer lite halvkrupen framåt mot henne och är på väg över vägen. Nyfiken stannar hon kvar där hon är.
Sandro kände sig dum, attans att allt spårat ur som det gjort. Det hela hade ju börjat som en dum lek. Pojkarna hade triggat varandra och slagit vad om vem som vågade låsa, och han hade varit den som gjort det. När de hörde hennes gråt tänkte de öppna, men något fick dem att låta bli. Elina hade blivit ännu ett bustreck för grabbarna, och de smet iväg. Samvetet hos dem gjorde sig påmint när de såg Elinas föräldrars oro, men då var det för sent. Att öppna dörren skulle innebära att de blev upptäckta och straffade. Ingen av pojkarna var beredda att ta det.
Sandro smög sig hukande tillbaka mot Elina. Såg henne som en siluett vid källaren. Han ville be om förlåtelse. De andra grabbarna hade snabbt stuckit hem efter att de släppt ut henne, men han kunde och ville inte gå hem utan att prata med Elina.
Hans hörlurar trasslade in sig i nyckelknippan han bar i ett band runt halsen, och han försökte sänka volymen för att kunna fixa det. Pojken gick ut på landsvägen för att se bättre i gatljuset.
Bakom honom kom en bil full med glada ungdomar på väg hem efter ännu en festlig natt. Föraren var onykter och pratade glatt med sina vänner.
Sandros mörka klädsel gjorde att han inte syntes ute på den mörka körbanan, och olyckan var ett faktum.
Hans sista tanke var.” Jag ville ju bara säga förlåt”

Så låg vi här igen…
Blyga inför varandra och sugna så in i norden.
Jag var 13 år och okysst, med välsvarvade former som fick killarna på fall. Micke eller “sportdykaren” som min mamma kallade honom eftersom han efter ett snabbt “hej!” dök ner i min säng för att sedan inte synas därute förrän han efter ett snabbt “hejdå!” stack ut genom dörren och startade sin moped för att fara hem.
Han hade ljust lockigt hår och klart blå ögon med en liten toppig uppnäsa och pussmun. Egentligen ganska feminin, men nja, jag gillade den typen just då.
Vi hade träffats i hans portuppgång där jag och mina vänner hängde i brist på annat, och efter några blyga ord då och då tog han mod till sig och frågade chans på mig. Ja, inte själv, men genom sin kompis Björn som sedermera blev min bästa vän någonsin.
När jag väl lärt känna Micke så visar det sig att han egentligen inte är så blyg. När vi låg i sängen och hånglade gick han på bra nog. Ett nej stoppar inte honom, och till slut får jag ta tag i hans hand, se honom djupt i de blå, och säga NEJ! Han blir lite stött, men lugnar ner sig. Trots att hela jag kvider av längtan vill jag inte ha sex eftersom jag anser mig vara så ung, för ung för att ta ett sådant beslut.
Nu låg vi här igen…
Hans hand som sakta lirkar sig in under min linning medan han kysser och kelar med den andra. Det hettar av längtan därnere, och han lägger sakta min hand på sitt absolut heligaste område. Nyfiket trycker jag lite grand för att få en vibrering tillbaka. Något varmt och pulserande känns under min hand. Micke stönar, och ber mig sätta in handen innanför byxorna på honom, men jag ryggar tillbaka och nekar. Han pillar på mig därnere utanpå byxorna och stryker sitt ena finger över min kind medan han tittar mig djupt, djupt i ögonen. Hans ögon är alldeles dimmiga och han andas stötigt. Hela jag är som en vulkan som är redo att explodera. Lite extra spännande är det ju eftersom dörren till mitt rum när som helst kan gå upp, och min mamma kan komma in. Hon brukade oftast inte göra något sådant, men hon hade förstått att Micke var annorlunda än andra.
Micke knäpper sakta upp mina jeans och trycker sedan sakta sin hand längtansfullt neråt, men stoppas om igen av mig. Det känns inte riktigt rätt! Jag vill vänta! Jag försöker stapplande förklara, men möts av en sur attityd på gränsen till elak.
Han knäpper snabbt igen sina jeans, öppnar dörren och kliver ut i vårt kök där resten av familjen sitter och dricker te, säger “hejdå!” och hoppar snabbt upp på sin moped för att fara hem.
Några dagar senare får jag på skolan reda på att han varit med en annan tjej, och gör snabbt slut.
Han gråter och ber mig tänka om, men hårdnackat säger jag nej och cyklar förtvivlad hem.
Det var den första kärlekssorgen i mitt liv.

Petra är nyinflyttad till Stockholm och delar lägenhet med sin arbetskamrat Ola. Hon är inte speciellt blyg över att visa upp sin kropp, och stackars Ola har det lite jobbigt eftersom han börjar dras till henne utan att han egentligen vill det.
Sakta byggs det upp en sexuell nyfikenhet mellan dem, och de mest vardagliga saker blir fylld av erotisk spänning. Petra å sin sida är helt sexuellt oerfaren, och allt hon kan har hon läst i Mitt livs novell, men alla som läst den vet att det kan gå rätt hett till där.
En kväll när Måns var på besök hos Ola frågade han om Petra kunde klippa honom. Sagt och gjort. Måns hade krulligt, tjockt hår som började gå åt det gråa hållet trots att han inte var så gammal. Ola sade plötsligt att han också ville bli klippt, så hon började med att klippa honom bak. När hon skulle klippa sidorna satte han plötsligt handen på hennes höft, och hon kunde känna värmen av den genom det tunna tyget på sina byxor. Hon log för sig själv, men sade ingenting utan fortsatte med att klippa håret uppe på huvudet. Kammandet genom håret blev till en sensuell smekning, och hon klippte bort en hel del av hans lockar. När hon skulle klippa hans lugg drog han häftigt ner henne så att hon gränslade honom i knät, och samtidigt tittade han henne djupt i ögonen. Petra blev oerhört upphetsad, och märkte snart att känslorna hos honom var detsamma. Då började hon retas med honom genom att försiktigt trycka sina bröst mot hans när hon gjorde den sista finputsningen på sidorna. Petra kände att han fick ett ordentligt stånd, och fortsatte gäcka honom. Hon rörde sig försiktigt fram och tillbaka i knät på Ola medan hon skrattade och flamsade med Måns som stod bredvid. Ibland reste hon sig upp liksom för att komma åt högre upp, men återvände strax till hans längtande mandom. Hon kände hjärtat rusa och ville bara att Måns skulle gå. NU!!! Hon ville ha Ola nära, nära långt in. Långsamt reste hon sig och “råkade” nudda med fingertopparna i nacken på Ola som nu hade STORA problem.
Han harklade sig och hävde ur sig något om att “nä, nu måste Petra sova…annars kommer Petra inte upp imorgon”. Måns försvann snabbt från lägenheten och de gjorde alla toalettbestyr under tystnad. När hon var på väg till sitt rum iklädd bara trosor och sade “god natt, och sov gott!” Fortfarande med bultande sköte, frågade Ola om han kunde få en godnattkram. De kramades hårdare och hårdare, och till slut frågade Ola lite trevande. ” Kan vi inte sova tillsammans? Vi kan ligga och prata lite”
Petra förstod vad som höll på att hända och kände att hon vibrerade därnere av lust. När de krupit ner i sängen sade han “Du har en skitsnygg kropp och en ursexig rumpa, och att se dig naken utan att få dig har gjort mig galen!” Han drog långsamt med sina fingrar över henne bröst och fortsatte över höfterna och rumpan, för att sakta slingrande bege sig över magen och ner mellan hennes ben. Petra höll andan och undrade vad som skulle hända, men visste egentligen precis var de var på väg. Ola drog upp hennes ben över sin höft och hon kunde genom den tunna trosan känna hans absolut heligaste som vid det här laget var en praktfull pelare. De kysstes först lite trevande, sedan blev det hetare och hetare. Deras tungor lekte och han stötte då och då in sin tunga som en lem. Båda förvånades över kemin mellan dem. Ola tog ner sin hand för att föra trosorna hon hade på sig åt sidan så att han skulle komma åt, och långsamt trängde han in i Petra medan han lade sin andra hand över hennes höft. Varsamt drog han sig omväxlande i och ur hennes nu svettiga kropp. All spänning som byggts upp under kvällen briserade slutligen i en gemensam orgasm. Petra tog av sig sina nu blöta trosor och smekte honom över hans hårda mage, sedan lät hon sin tunga svepa över hans kropp. När hon såg att Ola var redo igen gränslade hon hans lem. Det tog inte lång tid innan hon kom i en blixtrande orgasm.
Efteråt höll han hennes hand ,och låg och tittade på henne tills hon somnade. Slutligen föll även han i sömn.

När Jesper kom cyklande längs strandpromenaden såg han en kvinna som gick en bit framför honom.
Hon hade svart hår som nådde ner till rumpan och det dansade i ljuset av solnedgången när hon gick. På sig hade kvinnan en tajt top i knallcerise och vit kort kjol. De brunbrända benen hade ringlande ormar tatuerade vid anklarna, och skorna hon bar var höga och cerise dem med. Han hade svårt att släppa blicken, och när han passerade henne kunde han inte låta bli att vända sig om. Naturligtvis såg kvinnan att han stirrade, men hon bara log glatt och hejade.
Hennes röst lät som om hon käkat ett ton kritor, den var sexigt hes och raspig. Det rös i Jesper. Han kände att något onämnbart vaknade till liv utan att han kunde stoppa det. Med ens kändes byxorna han bar alldeles för trånga. Vad skulle han göra nu? Han ville ju stanna! “Äh vad fan!” sade han för sig själv, och bromsade tvärt in. ” Ursäkta jag bara måste få göra det här. Du får ge mig en rak höger om du vill, men jag bara måste…” med dem orden lade han sina händer om hennes kinder och gav henne en smällkyss. Kvinnan som hette Fredrika gav ifrån sig ett förvånat ” varför gjorde du så?” Men, herregud, titta på dig själv, du ser ut som en reinkarnation på en gudinna. Så jävla vacker!” Jesper svepte ut med händerna, medan han talade.
Fredrika hade aldrig hört någon säga sådant till henne, och var mycket smickrad.
Vad Jesper inte visste var att för exakt ett år sedan hade Fredrika vägt runt 100 kg, och varit en ensam människa som mest hållit sig hemma, men när föräldrarna en dag visat sina fotografier som de tagit på semestern där hon varit med hade hon dyrt lovat sig själv att gå ner. Bilden hon sett motsvarade inte alls den hon ville vara. Fotot hade tagits när Fredrika fiskade, och runt midjan låg valk på valk som avslutades av en stor mage. Bikinin hon hade på sig hade skurit in både här och där. Hennes haka hade varit inbäddad i ett lager av fett .Av hennes vackra profil syntes ingenting.
Hon räckte fram handen för att presentera sig “Jag heter Fredrika Brenner och är vansinnigt smickrad. Man kan lätt säga att du gjort min dag med de orden. Jag är inte van att få komplimanger.”
Jesper böjde sig ner för att ta upp sin cykel som låg på backen, och vände sig sedan mot Fredrika. “Snälla, rara du. Inte van. Skojar du med mig? Och dina ögon, de är som två gyllene bärnstenar.” Han började plocka ihop sakerna som ramlat från pakethållaren när han slängt cykeln på backen. “Allvarligt talat så har jag aldrig någonsin gjort något sådant här. Aldrig!! Men, jag kunde inte låta bli när jag såg ditt vackra anlete.” Han böjde sig ner för att titta lite närmare på tatueringarna. ” Har de här någon speciell betydelse, eller?” Fredrika sade skrattande “Ja, det kan man gott säga. Jag gjorde dem när jag gjort av mig med alla överflödskilon för att de skulle påminna mig om vad som väntade om jag gick upp igen. Jag var ett mobbat barn under hela min skoltid, och de som var värst var två tvillingpojkar som kallades för ormpojkarna eftersom deras pappa jobbade på terrariumet.”
” Det ser himla häftigt ut” sade Jesper.
“De gjorde ont som attan att få dit, jag lovar. Efteråt gick jag som om jag skitit på mig, rädd att slå emot det andra benet. Idag är de en del av mitt nya jag. Även om jag inte riktigt vant mig vid den här nya kroppen.”
Jesper gick så nära Fredrika att han kunde känna doften av hennes parfym. Det luktade en härlig blandning av sommar, citron och sand. Han drog in doften i sina näsborrar och funderade på hur han skulle få hennes nummer. Den här kvinnan måste han bara ha!
Fredrika å andra sidan gick bredvid Jesper och sneglade i smyg på hans brunbrända armar. Hans händer var rätt stora och seniga, precis perfekt att hålla i tänkte hon. Tystnaden mellan dem ersattes av Jespers glada visslande.
Han vände sig mot henne, medan han försökte styra cykeln vars framdäck ideligen ville svänga inåt.” Är du på väg till något särskilt ställe? Eller, har du lust att ha lite picknick med mig? Jag var på väg till parken för att slappa lite i solnedgången. Fikat är fixat redan, och det räcker till oss båda.” Inom sig höll han tummarna för att svaret skulle bli ja, men man kunde ju aldrig veta. Hon kanske hade kille? Det var mycket tankar som surrade runt i skallen på honom.
“Det vore jättemysigt” sade Fredrika och log. Yes! Yes! Yes! Skrek hon inombords. Han vill träffa mig!
Paret fortsatte vägen fram tills de kom fram till parken där de hjälptes åt med att packa upp fikat, sedan satte de sig jämte varandra och började prata. Jesper som var den mest erfarne av dem förförde sakta men säkert Fredrika. ” Bor du här i närheten?” frågade han medan hans fingrar lindade sig in i hennes. Hon blev lite blyg och en rodnad sköt upp på hennes kinder. “Jag bor i stan vid Buster-baren om du vet vart det ligger.” Hon lät sina fingrar leka med hans. Tveksamt flyttade hon sig närmare honom. “Jag brukar inte följa med killar så här, men du verkar vara en reko kille.” Jesper höll på att förgås av längtan. Egentligen skulle han bara vilja riva av henne kläderna och älska besatt med henne, men han förstod att det aldrig skulle gå. För sitt inre såg han en bild av Fredrika naken, upphetsad till randen av galenhet och det långa mörka håret som en gloria runt hennes välformade kropp. Nu var verkligen byxorna trånga och han ändrade ställning för att det skulle bli lite bekvämare. ” Vad jobbar du med? Sade han lite hest och böjde sig över henne. Fredrika kunde inte svara, hon kände att hennes sköte började bulta när han kom närmare, och hennes blick gled ner mot hans underliv där en stor bula avtecknade sig. Som av en magisk kraft drogs hennes hand mot hans dragkedja, och hon drog ner den medan hon tittade honom in i ögonen för att se om han hade några invändningar. Jesper stönade högt när hon långsamt öppnade för att nyfiket släppa ut vilddjuret därinne. “Mer!” stönade han. Deras munnar möttes, och hungrigt lät hon sin tunga leka med hans. Fredrika lade sin hand runt hans lem och kunde känna den bulta. Vetskapen att han var så upphetsad av henne gjorde henne våt, och hon fortsatte sin färd över hans kropp. Hon kunde skymta en brun vältränad mage under tröjan, och drog upp den för att sedan smeka hans bröst. Hans bringa var full av svart hår. Lekfullt började hon bita honom på olika delar av kroppen.
Nu höll Jesper på att förgås. Jisus vilken kvinna tänkte han i sin dimma av åtrå. Han greppade henne över höfterna för att sedan med en knix dra av henne kjolen. Under den hittade han ett par exklusiva spetstrosor som inte lämnade mycket åt fantasin. När han tog av henne toppen hittade han en bh som matchade trosorna.
“har du alltid sådana här underbara kläder” sade han hest, medan bh:n åkte samma väg som toppen. “Mm, jag säljer underkläder, och älskar spets” sade hon medan hennes händer jobbade för fullt med att dra av honom jeansen. Hennes tunga slickade i sig hans svett, och hennes fingrar lekte med hans nacke. Jesper drog sig ifrån henne och utbrast “herregud kvinna, vad gör du med mig? Kom vi går lite högre upp, så att ingen ser oss.”
Han tog hennes hand, och nakna skrattandes sprang de upp i skogsbrynet. När de kom fram tog han tag i hennes handled, vände henne mot sig och tryckte henne mot ett träd. Jesper lyfte henne och stötte kraftfullt in sin lem i henne, varvid hon stönade och skrek. Gång på gång tryckte han in den, ibland hårt, ibland mjukt tills det slutligen gick för dem båda. Svetten rann på Jesper, men han hade inte fått nog. Fredrika lockade något djuriskt inom honom och han ville ha henne om och om igen. Han ville spruta sin säd in i den här kvinnan och göra henne med barn. Sitt barn!
De kysstes frenetiskt och Fredrika kände att hennes bara fötter var fulla av barr, och att ryggen mot trädet var sårig. Hon smekte honom över hans bara mage, och såg att hans lilla djävul vaknat till liv igen.
Synen gjorde henne het, och hon tog hans hand och ledde den ner till sitt sköte. Där lekte han lite med sina fingrar innan hon var redo att ta honom i sig igen. Rysningar fortplantade sig ner till hennes fötter när han trängde in. Hon bet hon hårt i axeln när hon om igen kom. Hans skrik ekade över skogen när hans sats sköt in i hennes härliga rum.
Efteråt gick de hand i hand ner till filten, klädde på sig under tystnad och satte sig för att fika.
De kysstes emellanåt, och pratade om sina liv.
När de skiljts åt nere vid hennes ytterdörr efter att ha bytt telefonnummer gick Jesper glatt visslande hem till sin fru, och Fredrika gick upp till sin sambo.

Flera stycken familjer hade satt sig strax nedanför den stora fina eken som växte på toppen av kullen. Det var ett perfekt ställe för en picknick.
Solen gassade, och snart började alla plocka av sig plagg efter plagg. ” Vilken underbar dag” utbrast Helen medan hon sträckte ut benen, och drog upp kjolen lite längre så att solen skulle nå hennes blekvita ben. ” Ja, det har blivit varmt som attan idag. Jag skulle nog inte satt på Adrian så mycket kläder. Han blir ju så arg när han blir varm”. Hon sträckte sig efter sin lilla son som hade tultat iväg mot en annat par, och log lite ursäktande när han sparkade till mannen. “Förlåt, han är lite arg idag, och egentligen skulle vi nog stannat hemma, men sådant här väder gör att man längtar ut. Elisabet heter jag förresten, och det här är Adrian” Hon tog tag i pojkens hand och sade till honom.” Seså, hälsa nu på den snälla farbrorn”.
Pojken tittade ner i backen, och slet till sig handen.” Nä, jag vill inte” muttrade han, sedan gick han iväg. ” Ja, som sagt, han är en argsint liten herre idag. Ni får ursäkta hans beteende. Ha en jättetrevlig dag”. Elisabet tittade efter sin son som gick mot trädet, och lyfte blicken mot den stora gröna kronan. ” Undrar hur gammalt det här trädet är” sade hon, och vände sig mot sin väninna. “Det har ju stått här jämt”.
De började prata om sina jobb, och Elisabet slängde då och då ett öga mot sin pojke, men såg att han satt och lekte framför trädet.
En liten bit från Helen och Elisabet hade familjen Jensen slagit sig ner. Pappa Leif hade egentligen ingen lust att sitta och picknicka idag eftersom han hemma hade påbörjat ett länge önskat projekt med att renovera upp sin gamla Rover. Hans älskade fru Lea hade inte alls gillat att han skulle utebli från picknicken och de hade slängt käft lite, innan han slutligen givit upp när den 13-åriga dottern Annie stormat in och sagt ” Helvete pappa, du är ju typ aldrig med oss. Kan du inte ge mamma och oss den här dagen?… Snälla?”. Hon hade lagt huvudet på sned och sett honom rätt in i ögonen utan att vika med blicken. ” Snälla?”. Han hade suckande ryckt på axlarna och sagt ” Nåja, bilen kan väl vänta en dag till, men i övermorgon får du vara barnvakt åt Maja så att mamma kan vara med mig och mecka.” .
Nu vände han sig mot sin fru (förövrigt en mycket vacker sådan) som satt med deras lilla dotter i famnen. ” Eftersom jag följer med er hit idag, hjälper du mig i morgon. Är det en deal?” Leif räckte fram handen, och Lea tog den medan hon försökte balansera dottern som plötsligt började fäkta med sina armar och säga något obegripligt. ” Jag lovar och svär. Nej, tjejer nu måste vi packa upp maten och få något i magen.”. Leif gick till bilen för att hämta grillen de behövde, lilla Maja hjälpte snällt till med uppackandet ett tag, men tröttnade sedan och drog sig sakta längre och längre från filten. Ingen i familjen observerade att hon försvann eftersom alla trodde att den andra parten hade koll på flickan.
Adrian tyckte om att känna och titta på barken på den gamla eken, och när han tittade uppåt svindlade det för honom, och killade i magen. Han skrattade till och gick in bakom trädet där han hittade en stor spricka. Nyfiket började han dra i barken för att kolla vad som fanns bakom. Swosch, någon grep tag i hans krage, och han kände fötterna lämna marken. När han började skrika trycktes en tjock gren rätt över hans mun. Han slog med sina små händer, men fick inget fäste någonstans. När han tittade ner såg han förvånat att han var flera meter över backen. Han försökte skräckslagen vända på huvudet för att se vad som hände, men huvudet trycktes brutalt ner mot bröstkorgen av något hårt och knotigt.
Det sista han kunde förnimma var lukten av löv och jord.
Maja var med sina två år fortfarande en liten tulta, men oj, oj, vilken vilja hon hade den lilla. Henne hittade man aldrig där man satte henne. Det visste alla. Otaliga var de gånger som hon rymt till grannen för att titta på deras kaniner, eller gått ner mot ängarna som fanns nedanför huset för att plocka blommor. Liten javisst, men tuff! Nu hade hon spanat in den lilla pojken som stod uppe vid trädet, och gick med bestämda steg (hm, tultanden) mot den gamla eken.
Plötsligt såg hon inte längre honom. Jo…uppe i luften. Någon eller något hade virat löv runt honom, och Maja såg hur han sparkade. Det såg så roligt ut så hon fnissade till.
Eftersom pojken försvunnit återvände hon till familjens filt. ” Hej stumpan, var har du hållit hus?” Lea log mot flickan, och höll ut armarna mot henne. “Kom så får du saft.” Maja pekade mot trädet och sade “ojke otta” Leif kom med grillen, och satte sig. Han lutade sig mot Maja när hon pratade och sade “Ja, titta på det fina trädet. Vi kan gå dit och titta om det finns något roligt där när vi fikat. Vill ni följa med tjejer?” Han vände sig mot Lea och Annie medan han log. Annie skakade på huvudet och sade “Nej, jag tycker det är lite kusligt där borta. Jag brukar låta bli att gå så nära.” Lea skakade på huvudet och skrattade. “Akta er så inte trädmannen tar er! Jag har hört talas om att det skall finnas en lite underlig man som håller till här.” Hon rufsade om sin största dotter i håret och smekte henne sedan på kinden. “Håll dig borta om du känner dåliga vibrationer. Man skall alltid lita på sin intuition.”
Elisabet tittade åt alla håll, men kunde inte se Adrian någonstans. “ADRIAN!” Hon reste sig upp och kände paniken komma. “ADRIAN!” Hon hörde att hon gick upp i falsett. Helen reste sig också upp och började skrika, men ingen svarade. Familjen bredvid tittade på kvinnorna när de sprang omkring och skrek, och till slut ropade Leif till dem. “Hallå! Vad har hänt? Är han borta?” Elisabet rusade fram till honom, och började slita och dra i Leif. “Du måste komma och hjälpa till. Min lilla pojke. Var är han?” Hon satte huvudet i händerna och vaggade fram och tillbaka. “Min lilla pojke.”. Lea reste sig och gick fram till kvinnorna och Leif “Vad har hänt?”
“Min lilla pojke har försvunnit. Han stod vid trädet däruppe alldeles nyss, och nu är han borta!” sade Elisabet medan tårarna rann. Hon snörvlade till och tog emot en näsduk som Helen räckte fram. “Vi måste ringa polisen! Han är ju bara 4 år! Tänk om någon tagit honom?”. Lea höll om henne medan hon tog fram mobiltelefonen hon hade runt halsen. “Ja hallå! Ni måste skicka en polisbil till den gamla eken på galgbacken. Det är en liten pojke som försvunnit.” Hon vände sig mot den gråtande kvinnan som sjunkit ihop och satt och skakade. ” Vad heter din son, och hur gammal är han?” Elisabet vände sitt gråtfyllda ansikte mot Lea och hulkade fram “Haaaan heter Adrian, ooooch är fyra år. Åh gud så hemskt. Tänk om någon tagit honom. Säg åt dem att skynda sig!”
Lilla Maja såg på avstånd hur tanten som förut sprungit omkring och skrikit nu satt på knä med huvudet i händerna. Hennes axlar skakade av gråt. Maja tittade på trädet, och sade för sig själv. “Dumma, dumma trä.” Annie lyfte upp henne, och tog med henne till glasskiosken som fanns nere vid ån. ” Vad vill du ha för glass? Är du hungrig? Vill du ha korv?” Annie ställde sig på huk framför Maja, och försökte fånga hennes blick som oupphörligt drogs mot sällskapet som stod en liten bit nedanför trädet. “Dumma trä” sade Maja igen. “Dumma, dumma trä. Han to ojken.”
Maja och Annie satte sig nere vid ån och tittade på änderna som simmade runt, och emellanåt klev iland för att tigga bröd. Snart hade Maja fullt upp med att ge dem mat, och glömde bort pojken.
Polisen var snart på plats, och de ringde in både helikopter och mer personal.
En mycket auktoritär man som hette Kommissarie Jönsson klev ur bilen, och samlade in samtliga som suttit nedanför trädet för att få all information han kunde. Elisabet närmade sig hysteri, och var knappt talbar. Om och om igen sade hon “Adrian, min älskade lilla unge var är du? Min lilla ängel”
Poliserna parkerade nere vid cafet och snart var kullen full av män i svartvita uniformer som kröp på knä vid foten av trädet, och gick omkring i terrängen med ficklampor för att leta under alla buskar och snår. De petade lite grann på sprickan vid foten av trädet, men kom till beslutet att det var för smalt för ett barn att komma in där.
Mörkret kom, och med en filt runt axlarna fördes Elisabet hem till sitt hus där hon möttes upp av ett team poliser, och en läkare som gav henne lugnande. Kommissarie Jönsson åkte hem till henne, och frågade om hon hade några nya foton på pojken. “Där” sade Elisabet och pekade på ett foto som stod i bokhyllan. Bilden av en leende, ljushårig pojke med stora lockar mötte Jönsson, och han böjde sig fram, öppnade ramen och tog ut fotot, för att sedan räcka det till en kvinnlig polis som stod bakom honom. “Karlsson gå ut och visa det här fotot för tidningsmurvlarna som står därute. Se till att ge dem all information vi har om pojken, och säg åt dem att köra ut bilderna NU!” Han vände sig mot Helen som satt i soffan och höll om sin väninna. “Brukar han rymma?” Hon skakade på huvudet samtidigt som hon sade “Nej, aldrig. Adrian kunde vara busig ibland, men han har aldrig rymt. Eller hur Elisabet?”. Med tårarna sprutande skakade den andra kvinnan på huvudet.
Kommissarie Jönsson visste att när mörkret kommit var det svårt att leta någon, så han reste sig upp för att avblåsa sökandet tills imorgon. ” Hedenström säg till mannarna att vi inte kan göra något längre. Vi får fortsätta imorgon.” Han vände sig mot Elisabet och lade handen på hennes axel.” Det är nog ingen fara, han sitter säkert under något träd och trycker. Vi hittar honom imorgon.” Med de orden lämnade han huset.
Familjen Jensen hade farit hem. De var skakade, och allihop gick igenom sin hjärna för att tänka efter om de missat någonting. Lilla Maja gick in i sitt rum och lekte med sina dockor.
Hon lindade sin låtsasblomma (hon hade fått den i julklapp av sin mormor för att ha den i vasen i lekstugan) runt dockan. Om och om igen sade hon “Dumma trä, dumma, dumma trä, han to ojken.”
På kullen stod den stora eken och vaggade i vinden. På en gren högt, högt upp hängde en söndersliten röd t-shirt med röda fläckar på. Löven rasslade i det täta grenverket, och ibland kunde man höra knirkanden av grenar som drogs mot varandra. Under trädet växte inget. Det var kalt och inte ens gräset hade letat sig upp. Barken som låg över sprickan hade glesnat ytterligare, och visade ett hål som gick in i trädet.
Det blev en orolig sömnlös natt för samtliga familjer.
Efter några månader utan att Adrian hittats började polisen mer eller mindre ge upp. De hade letat överallt, och förhört massor av människor, men inte kommit framåt i utredningen.
Elisabet satt varje dag i Adrians rum, och låg ofta i hans lilla växasäng som var fylld av alla hans älskade nallar. Hennes vänner turades om att sova över, och se till att hon åt. Kläderna satt som hösäckar, och de magra kinderna var så ihåliga att man kunde se skelettets form. Tårarna hade tagit slut, och ögonen var röda och kantades av rynkorna som kom av svälten. Hon gick varje dag upp till trädet och gick skrikandes omkring och ropade hans namn, om och om igen tills mörkret kom. Ofta hade hon någon av sina väninnor med sig, men ibland gick hon själv omkring. Då och då vände hon blicken upp i den stora trädkronan, men såg inte det röda tygstycket som hade blivit nästan rosa efter alla regn som fallit.
Malin och Pelle hade dejtat flera månader, och ikväll skulle de träffas på kullen nedanför den stora eken hade de bestämt. I hennes mage låg ett frö till ett nytt liv, och hon skulle berätta det för honom. Nervositeten inför hans reaktion gjorde att hon darrade där hon stod i mörkret under trädet. “Vad skulle han säga? Ville han överhuvudtaget bli pappa?” Malin stod och pratade för sig själv. Tur att hon tagit ficklampan med sig. Det var lite otäckt att ha allt mörker runt sig. Trädets knirkande gjorde att hon lyste upp i det, men vad var det där? Högt, högt ovanför henne såg hon något rödrosa svaja fram och tillbaka i vinden. Malin sträckte sig för att se lite bättre.
Bakom henne kom något mörkt, kompakt smygande, sakta, sakta rörde sig föremålet närmare flickan som ovetande om faran stod och lyste upp i trädet. Det mörka drog sig samman som en snara runt hennes kropp, och innan Malin hann reagera lyftes hon upp av något odefinierbart som lyfte henne från marken med ett swoschande. Desperat sparkade flickan med benen, och skrek hjärtskärande innan det som tagit henne täckte över munnen. Malin kände benen knäckas, och nacken smärtade till innan hon förlorade medvetandet.
En bit bort kom hennes pojkvän gående med slängig stil, blossande på en cigarrett, och när han inte hittade Malin antog han att hon somnat ifrån alltihop. Efter att han väntat en halvtimme skickade han ett sms till hennes telefon. “Älskade sömntuta, hoppas du sovit gott. Jag ringer dig! Puss!”, sedan gick han iväg hem till sin lägenhet.
Han missade precis bipet uppe i trädet.
Den stora eken var nöjd och mätt. Flickan han fångat var höjdpunkten på hans offer. Fostret hon hade i sig gav den näring för många år framåt. Vilken extrem tur att hon kommit dit!
Ingångshålet nere vid backen slöts sakta, och de oroliga själarna av de som hängts på galgbacken genom århundraden jublade, nu kunde de få vila några år igen tills deras träd behövde näring igen. Deras kroppar var borta, men jorden som bildats av de förmultnade kropparna hade gett näring åt ett frö som blev till ett mäktigt, storslaget träd…som behövde barns blod för att växa.

En snabb blick
Ett ögonkast
Ett lyft ögonbryn
Du kanske inte menar något speciellt
Men, jag tolkar det på mitt vis
Det darrar till i hjärtat och startar något som kallas hopp
Hopp att du vill ha mig tillbaka
Att vi skall starta på nytt
Men, allt är feltolkat….igen
Du ville bara vara en vän

När Susanna klev av hästen kände hon att marken var lite gungig, konstigt…kunde det vara ett kärr som hon hamnat i? Belinda frustade och sparkade med hoven i marken, hon ville ha sin välförtjänta morot. Skrattande grävde Susanna upp en bit i sin ficka och räckte fram den. Försiktigt greppade stoet den framräckta rotfrukten och smackade lustfyllt i sig den för att strax därefter tigga om mer. “Nej, nej nu är det nog. En bit får vara nog. Kom nu gumman så kollar vi var vi hamnat.” Med försiktiga steg gick Susanna under de nedhängande grenarna och ledde det frustande stoet i tyglarna. “Varför är du så orolig Belinda? Vad är du rädd för?” Plötsligt flaxade en skrämd fågel upp framför de två, och hästen backade skrämt några steg tillbaka. Flickan backade också, och märkte att hennes skor började sjunka ner i marken. Längre och längre ner sjönk hon. “Men, vad är detta? Hjälp mig gumman, kom igen nu. Ett, två, tre och dra.” Susanna försökte mana på stoet, men eftersom även hon började sjunka och hade blivit rädd fick flickan inte så mycket respons på sina ord.
Vad Susanna missat var en gammal träskylt som låg halv övervuxen av gammal lav och mossa. På den stod med stora svarta bokstäver “VARNING; DETTA ÄR ETT LIVSFARLIGT TRÄSK STOR RISK ATT SJUNKA NER FINNES” : Den hade murknat av ålder och ingen hade bytt ut den eftersom alla i byn kände till faran.
Den gamla lorden som hyrde ut hästar hade i brådskan glömt att varna henne när han informerade Susanna om vilka ridvägar som fanns i området.
Nu satt hon fast i gyttjan. Hästen gnäggade förtvivlat och kastade med huvudet för att komma ifrån kärrflugorna som invaderade hennes öron. Rörelserna gjorde att stoet sjönk fortare. Susanna stod så stilla hon kunde och såg med tårar i ögonen på hur hon sakta, sakta drogs neråt centimeter för centimeter. Hon försökte nå en gren på ett gammalt halvruttet träd, men när hon äntligen fick ett grepp gick grenen av. Susanna stod en lång stund och bara stirrade på grenen oförmögen att förstå. “Var det här slutet?” sade hon för sig själv. Hon ruskade om sig själv och började skrika “”HJÄLP! Kan ingen höra mig? HALLÅ! HJÄLP! Jag sitter fast!”
Nu syntes bara två små tofsar av hästens öron, och med ett smackande försvann även dem.
Tystnaden var total! Hon kunde se en slända komma farande i full fart mot henne, för att smidigt svänga i nittio grader för att undvika en krock. Hennes röst började försvinna av allt skrikande, och Susanna kände en kyla som gick in i märgen breda ut sig i hela hennes kropp.
Fötterna kändes som två isklumpar, och känseln började sakta försvinna i dem. Några myggor på jakt efter färskt blod landade på hennes kind, och med ett hårt smack dödade hon dem. Hur mycket hon än ville stå stilla kunde hon inte längre göra det. När träsket var i midjehöjd slängde hon sig desperat fram och tillbaka vilket fick som följd att sjunkandet eskalerade. Nu frös Susanna, och hon slog händerna huttrande runt kroppen. Med händerna som tratt skrek hon ut i intet “HJÄLP! JAG SJUNKER! HJÄLP MIG! Snälla” hon lade sin kropp mot det våta underlaget och grät så att hon skakade. Vad hade hon gjort för ont för att drabbas av något sådant här tänkte hon. Nu skakade hela flickan, och slurpandet av träsket hördes klart och tydligt. Det lät som en gris som äter tänkte Susanna. Det slurpade och tjoffade. Hon hade aldrig i sitt liv frusit så mycket, och skulle gett vad som helst för en kopp varm choklad. Några förvirrade myror hade gått upp i hennes hår, och fortsatte sin färd ner över hennes nästipp. Susanna försökte slå bort dem, och sjönk ännu mer. Händerna gled ner i träsket och när bara hennes huvud återstod ovanför markytan ville hon bara att allt skulle ta slut. Skakandet av kylan i marken gjorde att sjunkandet snabbt och effektivt skjutsade ner flickan i jorden.
Efteråt syntes ingenting av det som hänt, och trots att byborna letade överallt hittade de inte flickan de sett rida på lordens häst mot skogen.
Till slut trodde de att de blivit utsatt för ett fult bedrägeri, och att hon stuckit med hästen.
Sanningen kom aldrig fram.