Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

“Hejsan gumman hur mår du, och vad skall du göra på midsommar? Det var orden som mötte mig när jag tvekande lyfte luren.
I andra änden var min väninna Anneli som stöttat mig genom sorger och bedrövelser när jag först gick igenom en otrohet, och sedan efter att jag blivit vansinnigt kär efter bara några veckor blivit brutalt dumpad. Dagarna hade tillbringats i soffan gråtande och sovande.
Nu när midsommaren stod för dörren tänkte jag begrava mig i soffan igen med en massa videofilmer. Hade ingen som helst lust att fira någonting, livet var pest! Kapitlet killar var avslutat för min del, hädanefter skulle jag bara vara kompis med dem. Aldrig att någon skulle komma mig nära igen. ALDRIG!
“Jag skall vara hemma och göra ingenting!” muttrade jag buttert och lite argt. “Det är ju faktiskt bara en dag som alla andra, ellerhur?” Jag snurrade telefonledningen runt min smala handled och sparkade på en dammtuss som virvlade runt på golvet.
“Lilla gumman, du kan ju inte sitta hemma ensam på midsommarafton? Ryck upp dig nu, jag har hemligheter på g. Lyssna nu skall du få höra.”
Med ett halvt öra lyssnade jag på Annelis förslag och blev trots att jag inte ville, intresserad.
Hon berättade att hon hade lånat sitt företags lastbil och hyrt ett ställe på landet, mer ville hon inte säga.
“Okey, jag är med” sade jag och försökte luska lite mera med henne vad hon hittat på.
” Ta med dig sovsäck och lite lediga kläder så ses vi imorgon på övre plan på t-centralen. Sköt om dig tills dess.”
När jag lagt på luren kom tvivlen, men nyfikenheten segrade över rädslan och jag började packa ner det nödvändigaste i min slitna gymväska. Framför spegeln började jag prova ut vilka kläder som passade.
Sorgerna jag gått igenom hade gjort min smala kropp ännu smalare, och byxorna halkade ner från mina pojkhöfter ideligen. Längst inne i garderoben hittade jag ett skärp som min exkille hade glömt. Det var perfekt! Till det satte jag på mig en superkort luvtröja som visade magen. “Nåväl, det får duga” sade jag till min spegelbild innan allt åkte av igen.
På kvällen plockade jag flera gånger upp telefonen för att ringa och avboka resan, men…något höll mig tillbaka. Natten tillbringade jag gråtande framför en sorglig kärleksfilm som naturligtvis handlade om otrohet och svek.

På morgonen käkade jag en snabb frukost och sprang sedan ut till bussen som tog mig till t-centralen. Eftersom jag är rätt blyg var jag ganska nervös när de sista stegen togs uppför trappan. Jag hoppades att Anneli skulle vara där, och att någon mer jag kände igen skulle vara med.
Jag fick alltid tunghäfta när nya människor introducerades i mitt liv. Händerna blev blöta av svett och tungan slant åt fel håll.
Vid busshållsplatsen står en leende Anneli och väntar. Jag sveper hastigt runt med blicken och tänker för mig själv att här står jag och ser så förbannat tuff ut, och ändå är jag livrädd inuti.

Då möter jag plötsligt ett par mörkbruna glada ögon som ler. Jag ler tillbaka och Anneli som sett min blick kommer snabbt till undsättning. “Det här är Matte våran maskot. En skitgo kille som också råkat lite illa ut liksom dig. Ni kommer nog att trivas tillsammans. Han är Lenas lillebror” Fortfarande med blickarna i varandra presenterar jag mig. “Hejsan, jag heter Anitha, och är kompis med Anneli”. Han tar min hand i sin varma stora hand och drar mig till sig för att ge mig en kram medan han säger “Hejsan Anitha, vad kul att du kunde komma. Jag har hört mycket talas om dig!”
Lastbilen kommer och vi får hoppa in i den. Den saknar fönster så resan föregås under mörker och mycket prat. Alla har humöret på topp, och flaskorna har redan kommit fram.
“Matte” sätter sig bredvid mig, och börjar fråga ut mig om vem jag är.
Ett välbekant pirr i magen börjar fortplanta sig till mitt hjärta, men jag stänger snabbt porten och vrider om nyckeln. Ingen mer romantik för mig!
Vårt prat fyller ut tiden och snart är vi framme. Han visar på alla sätt att han är intresserad.

Anneli har hyrt en stor camping, och det är massor av folk där. Killarna bor i ett hus och tjejerna i ett annat.
Under stort stoj sätter vi på oss snyggkläder och samlas sedan vid stora bord som några har smyckat med vita dukar och massor av blommor.
Naturligtvis hamnar jag bredvid “Matte” som då och då får små gliringar från de andra killarna. “Matte är kär!” hojtar hans syster som börjar bli ganska rund under fötterna av allt vin hon på kort tid hinkat i sig. Jag rodnar och vet inte riktigt vad jag skall säga, men beslutar mig för att bara ha trevligt.
När det skall lekas försöker jag komma ifrån, men om igen hamnar Matte med mig och pushar på för att vi skall leka med. Det är en slinga som består av en massa kontroller med en massa frågor. Vi är rätt duktiga och faktiskt vinner vi!
Då plötsligt fattar han tag i mitt ansikte mellan sina händer och ger mig en smällkyss medan han säger “vinnaren får en kyss, ellerhur Ulf?” Matte vänder sig till en utav killarna som fixat festligheterna och skrattar stort medan han tar min hand i sin och pussar på den.
Överväldigad av känslorna han skapar i min kropp pussar jag honom på kinden och säger “Du verkar vara en himla go kille”.

Natten går över till gryning, och vi går ut på promenad där han berättar om sin stora sorg.
“Jag var tillsammans med en tjej som jag älskade jättemycket, men en dag när jag kom hem hittade jag henne i säng med en annan tjej. Hon bad om förlåtelse, och ville fortsätta vara tillsammans, men jag vägrade och bad henne snarast flytta. Efter det har jag undvikit tjejer tills nu. Du är så underbar att det är overkligt. Jag trodde inte att sådana tjejer fanns. Jag är kär i dig, och om du inte vill ses mer vill jag veta det nu. Jag vill inte bli sårad igen.”
Hans ögon tårades, och handen som höll min skakade. I huvudet snurrade alla olika scenarion jag varit med om på sista tiden, och jag ville säga nej, men istället kom ett lyckligt ja över mina läppar, och jag belönades med hans härliga leende som räckte över hela ansiktet.

På morgonen vaknade jag med min hand i hans, och så fort jag slog upp mina blå kysste han mig hett. Det kvillrade i mina tår av lycka och faktiskt kände jag att livet var rosenrött och inte så svart som på sistone.

Vi höll ihop i flera år innan vi skildes som vänner.

“Fasiken också! Det här som var min sista tröja.” Sade Ella för sig själv när hon stod utanför sin port. Uppifrån skyn hade en stor fläskig fågelskit kommit bara sisådär, och nu stod hon här med en vit blaffa på bröstet. Ella tittade ilsket efter den stora vita fågeln. “Jäkla måsdjävel, nu har du förstört min dag” muttrade hon när stegen förde henne närmare jobbet. Ella var en tjej på 34 som ännu inte träffat den rätte, men ändå inte letade speciellt intensivt. Kom han så kom han resonerade hon. Barn kunde man ju skaffa på artificiell väg numera. Hon skrattade lite för sig själv när hon såg den välbekanta loggan över huset. Jaha, ännu en ointressant dag, med ett ointressant jobb tänkte hon när hissen stannade med ett ryck.
“God morgon allihopa” ropade hon när hissen öppnades. Beate hennes sekreterare knackade på dörren sekunden efter att hon satt sig. “Förlåt, men…” Ella suckade och lade huvudet på sned .” Snälla, rara du kan jag inte få sätta mig innan du brakar in?” Sekreteraren backar ut från rummet och är på väg att stänga dörren när Ella hojtar henne tillbaka. “Äh, kom in och säg vad du vill”. Hon tar fram en cigarett ur etuiet som hon sedan njutningsfullt röker. Stora rökringar bildas när hon formar munnen i olika formationer. Beate som är ickerökare hostar till och harklar sig innan hon fortsätter “Ni har fått ett telefonsamtal från en man som heter Alex Andreo, och han säger att han vill tala med er omgående”. Hon tittar på Ellas tår som oupphörligt knäpper mot varandra. Egentligen tycker hon inte alls om den här kvinnan som är både elak och arrogant i sina möten med andra människor. Helst av allt skulle hon vilja sluta idag, och aldrig mer återvända. Nu får hon istället le underdånigt och säga ja och amen medan hennes inre kokar. Ella tittar lojt på sin sekreterare och ber henne sedan koppla samtalet.
När sekreteraren hör att samtalet är över kikar hon om igen in på kontoret för att fråga om Ella kanske vill ha lite kaffe. “Nej tack! Jag skall strax iväg på ett ärende” säger hon och reser sig upp. Innan hon lämnar byggnaden lämnar hon ett meddelande i receptionen i form av ett brev till sin sekreterare. Efteråt går hon med snabba steg mot cityhallen för att möta en man.
När Ella kommer in på cafet ser hon omedelbart honom. Han är lång och mörk med havsblå ögon som lyser upp när de ser henne. “Hejsan, vad bra att du kunde komma så fort. Jag ville inte säga det här till dig på sjukhuset, men…sätt dig ner. Vill du ha något?” Han drog ut en stol så att hon kunde sätta sig, sedan knäppte han med fingrarna för att få kontakt med servitören. “Ursäkta, kan du hjälpa oss? (han vände sig till Ella och såg frågande ut) Nå, vad dricker du? Hon funderade en kort stund och sade sedan leende “En vodka martini tack!”
När drinken kommit in på bordet lade mannen sin ena hand över hennes och sänkte rösten nästan till ett viskande. “Ella, förstår du varför jag ringde dig?” Hon skakade på huvudet och kände osäkerheten komma smygande. Vad ville han? Hon böjde sig mot honom över det lilla bordet och sade med låg röst.” Är något fel med mina prover? Varför ses vi här” Hennes röst blev tjock av rörelse och rädslan stod bakom hörnet och väntade. All tuffhet hon brukade ha försvann i ett trollslag och förvandlade henne till en liten prick i universum. Mannen som hette Alex Andreo och var läkare på stadens finaste sjukhus kände sig grym när han uttalade orden. “Jag är jätte, jätteledsen Ella, men det är som du anat. Din mage är full av cancer, och vi skall göra allt för att bota dig, men …vanligtvis överlever man inte den här sorten.
Chockad satt hon tyst länge, länge med tårar som rann längs hennes kinder och fortsatte ner vid halsen. Hennes tröjkrage blev blötare och blötare. Alex kramade om henne och torkade hennes kinder. “Du vet att vi kommer att göra allt vi kan för att hjälpa dig så du inte har ont? Allt! Har du någon nära vän du kan ringa härifrån, du skall inte gå hem ensam.” Ella skakade på huvudet och sade snyftande” Jag har inga vänner här i stan. Jag kommer inte härifrån.”
När taxin lämnar det stora hyreshuset tittar Alex i bakrutan och ser siluetten av Ella genom glaset i entren.
“Det här var nog det värsta jag gjort” säger han till chauffören. “Kör mig till sjukhuset är du snäll”
Ella går upp i sin lägenhet, sparkar av sig sina skor, går in i badrummet och samlar ihop alla tabletter hon sparat, sedan klär hon snabbt av sig alla kläder och kryper ner i ett hett bad hon hällt upp. Bredvid badkaret på toalettstolen radar hon upp alla pillerburkarna hon har, och med tårar i ögonen häller hon i sig burk efter burk.

På kontoret håller Beate på att plocka ihop sina grejor för att åka hem. Hon lägger alla lappar om inkomna samtal på Ellas skrivbord innan hon med klapprande klackar går till hissen för att fara hem. Nere i receptionen hojtar Elias till sig Beate och räcker henne ett vitt kuvert med hennes namn på. Nyfiket sliter hon upp det och hittar ett litet brev inuti.

Kära Beate!
Jag vet att jag varit svår att tas med, men jag har haft mina skäl. Tro mig.
Nu skall jag äntligen få besked.
Om vi inte ses igen. FÖRLÅT att jag varit en sådan bitch.
Vänligen Ella

Redan som liten kicka gjorde jag en massa hyss, och sedan fortsatte det i samma stil.
Fick jag ett infall gjorde jag det sekunden därpå. Levde för dagen.
Flera gånger liftade jag 30 mil från Stockholm till Hudik bara för att få träffa, eller åtminstone se den jag var kär i.( han blev mycket överraskad när jag plingade på)
Jag bokade en resa till Mexico, och for dit 3 dgr senare med en tjej som jag knappt kände. Idag är vi bästa vänner.
Med min kille for jag huvudstupa iväg på luff i Thailand när vi efter flera missfall gett upp hoppet om barn. Det är där vår äldsta blev till.
Jag sade upp mitt jobb utan att tänka, och började med plattsättning, bara för att kolla hur det var.
Efter en resa till Rumänien där jag träffat en härlig dansk hade vi telefonkontakt och en dag sade han att vi kanske kunde ses .”Javisst, jag kommer imorgon” sade jag och bokade en resa nästa dag för att åka dit och kolla om han var den stora kärleken. En vecka senare for jag nöjd hemåt med minnet av en underbar tid, och med vissheten att vi aldrig mer skulle ses.
Mina stackars föräldrar som bor 25 mil härifrån vet aldrig när jag dyker upp eftersom jag sällan talar om när jag kommer. Att överraska dem och se deras glädje värmer mitt hjärta.
Steget från tanke till handling är för mig aldrig långt, och som tur är träffade jag till slut min jämlike.
Idag har jag ju tre barn, men fortfarande kan vi glida iväg på äventyr, om än snällare sådana, och jag älskar att INTE planera mitt liv.

Med min skrift berör jag andras hjärtan
Med min skrift lämnar jag ett märke i tiden
Med min skrift sköljer jag mitt sinne
Med min skrift andas jag
Med min skrift finns jag
Med min skrift får jag en chans att påverka
Med min skrift när jag drömmar
Med min skrift hjälper jag
Med min skrift roar jag
Med min skrift ger jag mat på bordet

TEMA: fånge, hatt, kök, glimt, vana

Kattstök

“Hallå! Hallå! Hör du mig?” Sigge råtta ropade till den lilla pojken, men eftersom tanken att en råtta skulle kunna prata inte fanns hos pojken tittade han sig förvånad omkring för att kolla var ljudet kom ifrån.
“pst, här är jag!” Sigge sprang ivrigt fram och tillbaka bakom gallret. Nu fick han pojkens (som förövrigt heter Pelle och är 7 år) uppmärksamhet. “Hej, men, men, (han gnuggade sina ögon ) hur?, hur? Kan du prata…du är ju en råtta?”(nu böjde han sig fram mot gallret för att se bättre) “Hepp vad du dig bedrog, alla djur kan prata, men vi pratar sällan med er långfotingar.(Sigge lyfte på sin hatt och bugade sig) Idag blev det ett specialfall eftersom du fångade mig i den här manicken som ni människor kallar för råttfälla. Jag hade i och för sig en himla tur att det var den snälla sorten och inte smash bang krasch modellen, om du förstår vad jag menar? Då hade man blivit platt som en pannkaka.” Den lilla pojken öppnade luckan “Varsågod, jag menade inget illa, jag ville bara så gärna ha ett husdjur.” Han lät den lilla råttan kila upp på hans arm för att sedan fortsätta till hans axel.
Nu satt Sigge så nära pojkens öra att han kunde se in i hörselgången. Det var mycket högt, och när han tittade ner fick han lite svindel. Sigge tittade uppåt och såg att bofinkarnas bo hade blivit länsat av katten. “Jäkla kattracka!” ropade han och hötte med näven. “Din katt bara dödar och dödar. Igår tog hon blåmesens ungar, och nu ser jag att den tagit Berta bofinks barn. Kan ni inte hålla kattkräket inlåst?” Pojken drog försiktigt isär enens taggiga grenar och såg det tomma boet. “Gamla Maja gör väl ingen förnär? Hon är ju både halvblind och halt.” Råttan reste sig på bakbenen och formade händerna som en strut, sedan började han prata.” Maja kan inte fånga oss råttor längre och har börjat ta alla småfåglarna istället, men jag vet vad du kan göra.” Han viskade något i det stora örat. “Tror du att det hjälper?” sade pojken och gick in i det stora husets kök.
Han började dra ut en röd låda som stod under en byrå. Den hade lite missfärgningar här och där, och på locket satt en stor lapp där det stod SYSKRIN. Efter lite lirkande gled den ut på golvet, och pojken sökte länge med sin hand innan han med ett “Jippi!” tog fram en liten silverfärgad tingest som gav ett sprött plingande ifrån sig. Det här borde hjälpa? Sigge såg en glimt av något vitt som svischade förbi och förstod att Maja tjuvlyssnat och smet iväg. Snabbt kilade han ner från pojkens axel för att ta spjärn med fötterna på hans bälte och hoppa upp på köksbänken där han såg att katten sprang in i gäststugan som stod på glänt. “Fort, skynda dig ut och stäng dörren till gäststugan.” Pojken som förstod vad som hänt sprang snabbt ut på trappan och smet under räcket för att sedan ta gäststugetrappan i två steg och smälla igen dörren. Därinne hade de nu katten som fånge, och Pelle öppnade försiktigt dörren för att komma in. Men, nu var hon ARG! Fräsande ställde Maja sig med blottade tänder och klor framför honom och slängde med svansen fram och tillbaka innan hon med ett språng kastade sig mot pojken. “Men Maja, vad gör du?( Han greppade katten över ryggen och ställde henne på bordet.)Stå nu still så skall du få se, jag har en fin present till dig.” (han satte fast den lilla bjällran i hennes halsband) “Nu blir du den snyggaste katten i stan. Hon kråmade sig framför honom och kurrade.
Sigge såg att Maja hade pinglan på sig när hon kom ut, och tackade Pelle innan han snabbt rusade hemåt.
Efter den dagen blev alla djuren vana att hoppa undan när ljudet av bjällran närmade sig.

Gamla Emma nere på två trappor var en riktig liten kruttant, och hade rest både inom Sverige och utomlands i många år. Vi bodde ovanför henne och jag brukade kika in för att prata lite då och då. Hon hade massor av vackra kort som hon visade mig och min lillasyster som ibland slog följe dit.
Jag var 6 år och hade precis börjat skolan, lillasyster var bara 3 år och gick fortfarande hemma med mamma.
En dag när regnet stod som spön i backen sprang vi ner till tant Emma och plingade på, men ingen öppnade. När vi frågade mamma om hon sett henne sade hon att antagligen var Emma på en av sina resor och skulle komma hem snart.
Vi nöjde oss med det svaret och gick istället in i vårt rum för att leka med våra dockor.
Veckorna gick, men ingen Emma syntes, och när vi kikade in i brevlådan såg vi att den var översvämmad av post. I huset började en underlig doft kännas, och faktiskt…den kändes mest utanför Emmas dörr. Till slut ringde mamma hyresvärden som efter mycket tjat kom och luktade. Det var en doft han känt många gånger förr, och mycket riktigt. Inne på golvet begraven under all post hittade de tanten.
Jag såg inte så mycket eftersom polisen som blivit ditkallad motade bort oss. Stanken däremot var vidrig, och det lilla jag så när de packade in henne gjorde att magen vände sig ut och in. Över hela kroppen krälade vita larver, ansiktet var insjunket och huden hade ruttnat. När de skulle ta tag i hennes fötter lossnade de, och polisen som höll i den såg väldigt förvånad ut. Jag fnittrade till och fick en sträng blick av min mamma innan hon tog tag i min hand och drog mig därifrån. När ambulansen lämnade gården stod vi i fönstret och tittade.
På kvällen hörde jag mamma prata med pappa om det som hänt, och lade örat mot dörrspringan för att höra bättre. De sade att tant Emma tydligen fått en hjärtattack för några veckor sedan, och att hon varit på väg flyget för att resa utomlands när det hände.
På natten vaknade jag av att jag haft en mardröm där äckliga maskar kröp över hela mig, och var tvungen att springa in till mina föräldrar och krypa ner i sängen för att få tröst.

Kärleksbestyr
Fundersam tittade Petra på mannen bredvid henne. Undrar om hon hade gjorde bort sig nu? Petra brukade inte lifta med ensamma män eftersom det innebar ett riskmoment. Hittills hade hon bara råkat ut för små incidenter med mystiska män som frågade om hon ville ha det skönt., men de hade backat när hon sagt ifrån.
När hon klev in i bilen hade Petra registrerat två barnstolar i baksätet och att han spelade folkmusik, och det kändes tryggt på något sätt. En våldtäktsman lyssnade väl inte på sådant, eller hade barn?
På morgonen hade hon vaknat med beslutet att åka till Hudiksvall för att försöka träffa sin älskade kille Peter. Tyvärr kunde hon inte få tag i honom eftersom han saknade telefon, men trots det beslöt Petra att åka. Saknaden efter hans kyssar och varma famn hade blivit för stor. Dessutom ville hon kolla om han höll det han lovat, att vara trogen henne och låta bli andra. I magen fanns en stor knut av rädsla att besöket där borta skulle ända med förskräckelse. Medvetet hade hon undvikit att sätta på sig utmanande kläder för att inte ytterligare locka till dåd av underliga män.
Lite lustigt egentligen, att hon flyttat 25 mil för att slippa karleländet, och så sitter hon nu här liftandes dessa mil tillbaka för att åtminstone få träffa honom. Livet är bra underligt tänkte Petra medan blicken drogs till mannens händer. Han hade finlemmade, helt släta, smala fingrar som han ideligen satt och trummade med på ratten. Då och då tittade han på sin medpassagerare och log. ” Kommer du från Hudik?” sade han och log ännu ett av sina leenden. “Nej, jag kommer från Söderhamn från början och har flyttat till Stockholm. Mannen som hade presenterat sig som Jonas Lindgren tittade fundersamt på Petra ” Men, varför bor du i Stockholm om killen bor i Hudik? Det låter inte så smart.” Hon ruskade på huvudet “Nej, jag vet, men jag fick jobb där så jag flyttade. Han får väl flytta efter om är intresserad.” Nu skrattade mannen och slog med näven på ratten “Där slog du huvudet på spiken, du är en liten tuffing du med skinn på näsan, men (han lutade sig mot henne) är det så i verkligheten? Du är ju både snygg och sexig.” Petra vred sig lite i stolen illa berörd av hans intimitet.” Jag försöker vara tuff mot honom, men eftersom jag älskar karlskrället är det inte lätt. Förresten är jag bara tjugo och vill inte ha någon fast kille ännu” Det sista klingade lite falskt i hennes öron eftersom hon skulle gett precis vad som helst för att få Peter till sin. Faktum var, att trots alla killar hon träffade i Stockholms nattliga vimmel hade hon bara en i hjärtat. Peter, en lite strulig, kvinnoälskande, tuff kille med grönblåa ögon man kunde drunkna i.
Efter flera timmars bilåkande släppte mannen av henne vid Iggesunds grill, och med dröjande steg gick Petra mot det låga trevåningshuset där Peter bodde. Magen var orolig och kurrade betänkligt eftersom det var länge sedan något stoppats i munnen. Till det fanns oron över vad som fanns bakom den stängda dörren. Klockan hade hunnit bli tio så han kanske var vaken tänkte hon innan pekfingret trycktes mot ringklockan.
Efter några minuter hördes hasande steg därinne och en sömndrucken välbekant röst “Hallå, vem är det ? Vänta ett tag, jag kommer…måste bara…(resten dränktes i ett mummel). Hjärtat slog nu som en stångjärnshammare och bara ljudet av hans härliga dialekt fick hennes blod att rusa. Ett par nycklar sattes in i låset och strax därefter öppnades den. “Du!?” sade han bara innan han tog henne famn och kysste henne djupt. Deras tungor lekte med varandra i virveldans innan han släppte henne och såg henne djupt i ögonen. “Vad gör du här? Varför? Du kan ju inte bara dyka upp så här.” Orden snubblade över varandra, och när Petra kikade in i hans lägenhet såg hon tjejkläder ligga slängda över soffan i vardagsrummet. “Har du besök?” frågade hon, redan medveten om svaret. “Nja…jag visste ju inte att du skulle komma. Gud vad jag saknat dig.” Han försökte ta hennes hand, men hon slet snabbt tillbaka den. “Så du kunde inte låta bli?” Frågan hängde i luften medan hon rusade nerför trappan med tårarna rinnande. Att ha en kille i en stad flera mil bort fungerade inte, hur kär man än var. När hon liftade hem beslöt hon för sjuttifjärde gången att inte ha mer med Peter att göra.

Min lilla 6-åring skall till hösten börja på 6-årsverksamheten och skall gå i skolan från klockan åtta till tolv.
En helt ny erfarenhet för den lille eftersom jag varit hemma med minstingen och bara haft de andra på dagis 2 dagar i veckan. När vi är där och träffas för att få se var de skall hålla hus och vilka tider som gäller får man skriva i ett papper med hur mycket tid man skall lämna dem på fritidshemmet som ligger bredvid. Jag blir helt ställd! Eftersom jag fortfarande är hemma med barn har jag rätt till 15 timmar i veckan på fritis. Fattar ni vilken lyx! Trots att jag är hemma, och har all tid i världen att hämta hem honom klockan 12, så får han stanna tills tre.
Vilken lyx vi har i Sverige som har det här systemet. Inte nog med att man får dagis till de större barnen TROTS att man är hemma med den nyfödda, dessutom får man fritis till de större.
Skolan han skall gå i är liten och urgammal, men sååå charmig. Den ligger i Olberga utanför Tumba och tillhör en av de skolor kommunen vill ha bort. Över min döda kropp! En liten skola med superfin sammanhållning är den bästa början barnen kan få i livet. Min son kommer att gå där från ettan till trean, sedan blir det dags att börja i större skolor.
I den här klassen blir de sex killar. Förstår ni vad mycket bus och skoj de skall ha?

Från att ha hört livligt skrik och skratt
dör ljudet ner när barnen somnat
Tankarna i huvudet klarnar
Kroppen blir plötsligt stel och öm
I luften dallrar väggarnas längtan till morgonen
Och när barnen tidigt på morgonen under stort larm rusar till vår säng
Hyssjar vi och försöker somna om
Men små fötter kittlar andra fötter och sömnen vägrar komma.
Tidig frukost intas med sömndruckna ögon