Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Dagboksinlägg’ Category

January 26th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Ny wordpressida på g

Idag har jag pluggat med ungarna hela dagen och jobbat med hemsidan på kvällen
Stackars Zabine har fått göra om halva boken eftersom ingen lärare brytt sig om att kolla om hon gjort rätt.
Jag är både arg och irriteraf men mest ledsen över att något dylikt får hända.

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Ny wordpressida på g

January 24th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Skolproblem-disco-diskussioner-lilla tonåren

Fredag, äntligen, tänkte jag när jag vaknade i morse och kände hur illande kallt det var i rummet. Jag längtade desperat efter att dra upp täcket över mig igen, och gjorde det. Jodå, jag skyndade mig att hoppa ned i sängen igen och drog täcket över huvudet. Så skönt.

Frukosten var stökig i morse. Zabine höll för en gång skull tyst och gnällde inte som hon brukar göra. Det har blivit lite väl mycket tjafs på mornarna på sistone. Men, tro för den skull inte att det var frid och fröjd vid matbordet…oh no…Mr Razmus satte igång direkt efter frukost. “Jag vill spela på plattan”, gnällde han, väl medveten om att han fick spelförbud igår. Grrr.

Eftersom det tjafsades in i helvete mycket här igår kväll.(Raz var på toppenhumör och ville inte borsta tänderna, inte tvätta sig, inte …) Både surfplattan och iphonen åkte väck några dagar.

På grund av allt tonårstjafs (han är bara 10 år) följde jag med honom till skolan och stannade där nästan hela dagen. Det gick sådär. Första rasten skulle han inte gå ut, men mer eller mindre tvingades ut av mig. Andra rasten gick det bättre. Som ett evigt mantra sa jag till honom att vi vuxna bestämmer över honom och att han gör det samma dag han fyller arton. Ha, tror han ja. Då blir det andra som lägger sig i, men det sa jag inte.

Jag pluggade No-ord med honom in i det sista innan lektionerna började, och hjälpte honom med matten när det var dags. Tyvärr var den nya läraren inte där, men jag studerade de han hade och intervjuade eleverna på rasterna.

“Hur är det”, sa jag. “Är det lugnare i klassen nu?”

En del skakade på huvudet, en del nickade. Min egen tanke är att det blivit lite lugnare, men att det inte är okej studiero.

Razmus lärare som han tråcklat mest med hade lektion med Raz och jag hörde hennes falsettröst höjas steg för steg vartefter tiden gick.

Klockan var runt tolv när jag hämtade min dotter och minsting plus extrabarn för att åka hem. Tjejerna skulle på disco på kvällen och jag hade lovat att fixa dem. Lilleman blev överlycklig att få åka hem tidigare än vanligt.

Under tiden vi väntar på att Hampuz ska få gå, kollar jag Zabines mattebok. Det visar sig, håll i dig nu, att hon ligger 45 SIDOR efter det som är veckans mål. Jag börjar plugga med henne, men blir avbruten av Hampuz som kommer skuttande igen. Han vill hem. Nu.

Väl hemma åt de våfflor och lekte ett tag.

Då ringer telefonen. Det är Raz lärare. Hon talar om för mig att han minsann slagit två tjejer ute på rasten, och att han blev urförbannad när han på lektionen efter inte klarar provet han och jag pluggat så mycket på. Läraren säger att han kastade en sax i väggen och efteråt blev helt okontaktbar.

Nu har jag lärt mig att den där kvinnan aldrig någonsin frågar Raz vad som händer på riktigt. Hon lyssnar bara och dömer Raz. Så jag lyssnar på hennes prat och säger trevlig hel och hejdå.

Naturligtvis funderar jag på vad som hänt, och ringer Peter som ska hämta Raz ikväll.

Zabine badar och jag badar. Tjejerna blir sminkade och fotograferade, stimmar och är glada.

Klockan halv fem kommer grannpojken hit. Han går i samma klass som Zabine, och har alltid gjort.

De är vänner, goda vänner och jag pratar med dem om skolan.

“Det är jättestökigt”, säger Zabine och Estrid. “Idag slog Teodor en kille så att han fick näsblod igen.”

“Igen”, sa jag försiktigt. “Har det hänt flera gånger?”

“Ja, de slåss jämt”, säger Estrid.

Vi pratar om skolan hela sträckan (7 km) och jag lär mig att det är väldigt stökigt, nu när deras “riktiga” lärare är sjukskriven och de har en vikarie. Det är ofta läraren är sjuk, och hon har grym pli på barnen då hon är där. Vi pratar om att byta skola. Så allvarligt ser jag faktiskt på det här. Sanningen är att barnen är rätt utsatta. De måste gå till skolan oavsett det är stjärnornas krig i lokalen.

Arvid blir retad i skolan för att han leker med tjejerna, säger han, och jag säger till honom att stå på sig och ifrågasätta dem som retas. “Fråga om de är avundsjuk”, säger jag och blir urförbannad. Vad är det för samhälle vi lever i? Ska inte killar och tjejer kunna leka utan att bli retade?.

Jag lämnar av ungarna på discot och går till pizzerian för att träffa Peter som just hämtat Raz och sitter och pratar med honom. Som vanligt är allt ett stort missförstånd. Raz har kastat sin penna när han blev besviken över att han inte kunde läxan, och slagen flickorna fick, var inga slag. De hade kastat morotsbitar(?) i huvudet på honom, och han kastade snö. De började, han fick skulden som vanligt. Faa, fan, fan…

Maten var gudomligt god, och vi njöt av att sitta och umgås. Efteråt for vi till ett par vänner och diskuterade varför inte barn i olika åldrar kan leka längre. De yngre vill inte ha med dem äldre och viceversa. Jag hade vänner, både killar och tjejer, i alla åldrar, och vi hade jättekul.

Nu har jag skrivit av mig. Tack för att du lyssnade.

Barnen är kvar hos våra vänner med Peter, och jag sitter hemma vid datorn igen.

Ha en härlig kväll.

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Skolproblem-disco-diskussioner-lilla tonåren

January 16th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Reflektioner

Natt. Sen natt till och med.

Jag har tillbringat dagen på ett halt tak och suttit fast i en livlina för att inte halka ned.

Peter och jag frös så mycket om fingrarna att vi nästan grät. Det värsta med vintern är att som plåtslagare kan man inte använda handskar. Hur tunn de än är. Och du vet själv hur fingrarna blir efter att ha kontakt med snö och is.

Razmus ringde och ville hem, men jag pratade vett med honom och fick en stund senare veta varför han ville hem. Hans fröken ringde och berättade att han minsann suttit och ljudat på lektionen och strulat allmänt. “Men, alla ljudar ju”, sa jag och tänkte att det nog är dags att hälsa på igen.

“Jag tänkte att han skulle få kvarsittning på fredag”, fortsatte hon.

“Nja”, sa jag. “Skicka över papper på det han skulle läst när han åkte ut, så går han och jag igenom det. Kvarsittning bryr de sig inte om. Förresten så brukar de smita iväg från det vet jag.”

“Då gör jag så”, sa hon och vi sa hejdå.

Efter jobbet for vi till en musikbutik och inhandlade ett plektrum och ett gitarrfodral som skulle tåla regn. Hur gömmer man en gitarr när regnet öser ned, tänker jag och skrattar. Om barnen ska gå på gitarrskola lär de behöva ett fodral som håller för skurar.

Vi åkte vidare till min kund Dorit och kikade på hennes golv som var slitet. Hon har fått en fantastisk bostad nu och jag blir lite avundsjuk. Tänk att få flytta in i något som är färdigrenoverat. Vi jobbar som svin men det känns som om vårt hus tar tid att färdigställa. Vi ska isolera hela övervåningen till exempel. HELA övervåningen. Puh.

Dorit har en bil som vi provkörde. Den är pigg och ser lite gammaldags ut. Lyktorna är till exempel runda som kattögon. En söt bil som vi beslöt oss för att köpa. Min stackars Zafira har kostat för mycket att laga i år. Jag har allt som allt lagt ut cirka 30 000 pix. Gamla bilar får problem, det bara är så.

Dorits bil är äldre än vår, men mindre körd, så peappar, peppar, jag hoppas innerligt att den kommer att hålla länge. Bilen blir perfekt för mig i sommar när trädgårdsjobben startar igen.

Vi hämtade ungarna hos deras kompisar och for hemåt. Jag gjorde pannkaka och de åt så de storknade.

Efteråt for jag med Peters balla pickup till mitt andra jobb SYVAB och hämtade min plånbok som jag glömde där igår. Lite läskigt att gå ensam i korridorerna där, men jag skyndade mig (läs, sprang) ned till omklädningsrummet, slet till mig plånboken och rusade upp till bilen igen.

På vägen hem dyker ett rådjur upp på vägen. Det snöar och är allmänt dålig sikt, men jag krypkör så det går bra.

Razmus berättar att han inte fått någon läxa med sig hem och att han smitit från kvarsittningen som de dömde honom till idag. Puh. Vi förmanade och pratade om igen om vikten av att lyda vuxna.

Barn har ingen respekt för vuxna idag. Inte ett enda dugg.

Vi pratade även om att byta skola om det inte blir lugnare i klassen. Raz skrek rakt ut.

Nu har jag tillbringat kvällen med datorn och smyglyssnat på teven där det är en massa roliga program på UR. Jag och Peter tittade på två superba, intressanta program igår om en man som reste runt i Alaska och bodde hos olika familjer.

Samma kväll var det ett intressant program om en fransk kvinna som bodde hos olika stammar i Papua nya Guinea. Jag lärde mig massor av saker.

Nu är klockan över två och jag tänker lägga mig. Förhoppningsvis får jag sova bättre än igår natt. Då hoppade jag runt i ungarnas sängar. Zabine drömde mardrömmar. Hampuz ville sova tätt ihop och jag svettades och hostade om vartannat. Luftrörskatarren håller i sig.

Godnatt.

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Reflektioner

January 7th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Att göra avdrag eller ej

Min bokföringstant har skickat ett mejl till mig. “Du kan bara göra avdrag för arbetskläder”, skriver hon och tillåter mig inte att dra av för min jumpsuit. Vadå inte okej. Jag har ju den på mig när jag skriver, och ett par tjocka raggsockor. Det är väl om något ett arbetsplagg?
På nästa rad läser jag ett klagomål på att jag prenumererar på så många tidningar. Jaha, tänker jag och funderar på vilka de är…låt mig se…Mac Word+Macguiden(Två underbara lättfattliga tidningar jag använder mig av för att fatta alla underligheten med Macdatorn och ipaden), Tidningen Modern psykologi(för att hitta fler klurigheter att slänga in i mitt pågående manus.) Tidningen Språk(för att lära mig så mycket jag bara kan om svenska språket), Tidningen Skriva(av naturliga skäl), Tidningen Photoshop(för att lära mig fotografera på bästa sätt och använda det på bloggen/hemsidan).Tidningen Allas(för att läsa mina kollegors noveller och romaner och se hur de skrivit.)
Dessutom prenumererar jag privat på Illustrerad vetenskap och tidigare på tidningen Trädgård.
Det är väl inget konstigt med det? Eller?
Jag önskar att jag hade tid att läsa ännu fler tidningar. Tanken är att lära mig så mycket jag bara kan om det jag älskar mest av allt.
Till sommaren är tanken att jag ska driva upp rosor för att sälja dem till mina kunder samt hunnit lära mig spela gitarr för att sjunga med min talangfulla dotter på lokal.
Utöver det ska jag göra en målarbok med min dotters mangateckningar och några e-böcker om ditten och datten.

Idag har jag packat åt en kund några timmar och efteråt tagit pendeln in till stan och träffat min vän.
Vi åt på indisk resturang och pratade…och pratade…och pratade ännu mer.
Maten var ganska lam, men god ändå. Vanligtvis äter vi på en liten sjabbig sylta i Tumba, och den maten är så god att jag äter tills jag storknar. Det är mycket grönsaker och mycket kyckling.
Det vi besökte idag var en vacker lokal, men med dyr mat.

Nu min vän ska jag packa ihop för inatt och ladda för morgondagen. Då är det företagsstädning på schemat.

Ha det gott
Godnatt

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Att göra avdrag eller ej

January 5th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Barn som gråter, barn som skriker, barn som tjafsar-filmtittande

Nä, nu får det gärna bli vardag igen. Jag älskar barnen och kan göra vad som helst för dem, men nu märks det att de varit hemma i flera veckor. Det skriks och slåss, tjafsas från morgon till kväll.

Tre barn låter som en hel klass. De kan knappt passera varandra utan att ge ett tjuvnyp. Situationen är inte alls trevlig. Vi försöker roa dem, men vädret inbjuder inte heller till lek. Leran skvätter upp och skitar ned både hundar och oss när vi promenerar. Fotbollen blir skitig när vi spelar ute på gräsmattan.

De har datastopp på grund av intensivt spelande nyårsafton. Jodå, vi hade en mycket trevlig vuxenkväll, men priset var att ungarna spelade på Minecraft och Gud vet allt vad de där spelen heter.
Nu har de lekt med sina riddare och tornet som kostade en halv förmögenhet. Visste du att varje figur handmålas? Jo, det är sant. Märket heter Schleisch och det finns mängder av djur och figurer som är så vackra att de gott och väl kunde stå i ett glasskåp för att bara ses på. När vi var i Hälsingland på en leksaksaffär hittade vi älvor och djurserier som såldes för halva priset. Gissa om vi köpte många? På det viset har vi Zabines present klar. Min lilla marskatt fyller nio år den första mars.

Idag har vi varit på Fjärilshuset i Hagaparken och tittat på hajar, ödlor, fiskar och naturligtvis fjärilar.
Jag tycker det är lite läskigt när fjärilarna sätter sig på mig, men står blickstilla och studerar de stora, färgglada vingarna. Det är dock en lättnad när de väljer att fladdra iväg. Kroppen är läskigast.
När vi var i Thailand och reste runt hittade jag en svart megastor fjäril som av thailändarna kallades big bird. Den älskade tydligen Hibiskusträden och satt gärna och sög nektar där. Jag jagade efter den med kameran för att fånga det speciella fotografiet. Det gick inte. Jag letade i olika böcker utan att hitta vad det var för sort och insåg att det finns massor av olika sorter.
Nog om det. Hajarna var välbesökta och det var supervarmt därinne.Så varmt att min svärmor höll på att svimma medan jag kände mig vimmelkantig. Ha, ha…åldern tar tydligen ut sin rätt. Jag har blivit känsligare nuförtiden. Har svårt att vara utan min eviga vattenflaska som snabbt svalkar ned min febriga kropp. Vad det är för fel? Klimakteriet förstås. Jag kan frysa ena sekunden och svettas intill svimningsgräns nästa sekund. Du kan tänka dig hur det fungerar när barnen ligger med oss i säng. Panik! Jag brukar lägga mig åt andra hållet i sängen och ligga skavfötters med min familj.

Väl hemma tittade vi på filmen The Prince of Persia. Titta på den om du inte gjort det. Kan berätta att filmen är en magnifik blandning av Indiana Jones, och flera andra genrer, bland annat romantik. Jag njöt varje sekund av att bli överraskad och road, överväldigad och meddragen känslomässigt.

Nu har vi precis fått ungarna i säng efter att ha tjatat oss blå. Det är vissa svårigheter kan jag meddela. STORA sådana. Ungskrällena är ju vana att vara uppe sent om nätterna och sova länge på morgonen. Något som tar slut på onsdag. Då börjar eländet med att skjutsa hit och dit i tid och otid. Kurser startar upp och skolan framförallt.
Peter tittar på teven och jag laddar inför kvällens redigering. Det går framåt minsann även om jag är en liten petitesser när det gäller min text.

Gårdagen ägnade jag åt att gå igenom serien Fröken Frimans krig
Den var faktiskt riktigt, riktigt bra. På många sätt. Jag skrek åt skådespelarna, grät och skrattade så att jag tjöt. Rättare sagt, vi gjorde det, för Peter gjorde likadant.
Den finns på svtplay om du missade den. Suveränt tycker jag som aldrig prickar in tv-program, och inte heller har lust att rätta in mitt liv efter serier eller filmer på tv.

Ha en god kväll

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Barn som gråter, barn som skriker, barn som tjafsar-filmtittande

January 2nd, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Verklighet-hakkors-övergrepp

Vaknar klockan åtta av att Lilleman kliver på min ena arm. han gosar ned sig intill mig och drar över sig täcket. Cirka en timme senare kommer hundarna intrippande och katten kliver som vanligt rätt över oss och trycker huvudet mot min hand. Hon är hungrig och hundarna vill ut.

Ytterligare några timmar senare har man och barn lämnat huset och farit till stan. De ska gå på teater med farfar. Leende såg jag dem kivas i bilen och kände ett stort lugn breda ut sig i huset.

Efter att ha promenixat med hundarna ska jag nu ta tag i manuset med stort M.

Men först skriver jag dagens början , nummer 537, och därefter ögnar jag igenom dagens artiklar i Aftonbladet, Expressen och Dn. Till min stora förfäran ser jag att någon/några målat hakkors på moskén som ligger på Södermalm.

Vart är världen på väg? Var håller dessa ungars föräldrar hus? Är de kanske av samma mening och har planterat fröna i ungdomarnas hjärnor när de varit små?

Funderingarna är många och långa. Vad kan vi som inte är av samma mening göra? Jag lyssnade en gång som liten på ett föredrag av en jude som överlevde Auschwitz. Han visade upp sitt tatuerade nummer på armen och berättade saker vi barn/ungdomar aldrig tidigare hört om. Läst, javisst, men aldrig fått berättat av någon som varit med. Mina ögon tårades och jag fångades av smärtan i ögonen på honom. Trots att massor av år passerat levde han sig in i det han sa. Kroppsspråket, orden, rösten, ja allt vittnade om det som varit och förhoppningsvis med hans hjälp aldrig mer skulle ske igen. Det var av den anledningen han reste runt på skolorna. Han ville stoppa det som kunde ske igen.

Men det sker…nästan varje dag. Ingen gasas ihjäl, eller torteras, men små markeringar sker från dessa onda människor som kanske inte vet bättre. Vad vet jag.

Jag känner kalla kårar krypa längs ryggraden när jag tittar på bilderna i tidningarna. Svarta hakkors har målats på porten till moské´n. Vem är egentligen svensk, tänker jag. Det är inte många som kan räcka upp handen. Jag själv har ett stolt arv från vallonerna. De där duktiga hantverkarna som lyfte Sverige till det underbara land det är idag. Jag har vänner med både franskt och tyskt blod i ådrorna. Vår drottning är för sjutton tysk. Mina vänner kommer från Honduras, Finland, Polen, USA, ja alla länder du kan tänka dig. De är precis som oss andra…äter, sover, arbetar för att överleva. De är gula, röda, svarta och vita.

Nu ska jag redigera mitt manus Hat och en gnutta kärlek. Det handlar om något annat som eskalerar i Sverige – våld och övergrepp mot barn och vuxna.

Ha en underbar dag

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Verklighet-hakkors-övergrepp

December 31st, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Mardrömmar

Härom natten drömde jag en mardröm där jag inte mindre än tre gånger var nära döden.

Jag åkte i en tunnelbana som for av spåret och nedför ett berg. Tur som var satt jag längst bak och hamnade i brytpunkten där vagnarna delades. Med andan i halsen kastade jag mig ut ur vagnen och hamnade på en klippskreva som brast och lämnade mig. Jag ramlade ner, ner och landade på en tunn gren. Mina kläder var sönderrivna och jag såg resterna av tunnelbanevagnarna ligga långt under mig.

Plötsligt brast grenen och jag hörde någon ropa: “Ta min hand. Skynda dig.”

Med en snabb rörelse sträckte jag min hand mot rösten och skrek så det ekade.

Jag hann inte se vem som räddade mig, och vaknade svettig med bultande hjärta.

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Mardrömmar

December 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

En skälvande dag

Idag är det exakt en dag kvar av det nya året.

Julen blev ingen höjdare för oss. Magsjukan satte djupa spår hos oss alla. Vi hade tänkt åka och bada, åka snowracer, gå långa promenader med hundarna och snickra på huset. Det blev kattskit av alltihop.

Nu har vi tillbringat några dagar hemma i Hälsingland och umgåtts med släkten. Vi har kramats och gått promenader. Inte i skogen dock eftersom det finns vargar där. Måste medge att det går kalla kårar längs ryggraden när jag går ut i mörkret för att rasta hundarna sista gången. Mörkret förstärker känslan av att vargarna går runt knutarna. Björnen har som tur var krupit in i idet.

När jag bodde i Hälsingland på 80-talet fanns det varken björn eller varg i skogarna. Jag red ofta ut på långa turer (barbacka naturligtvis) och kom inte hem igen förrän sent på kvällen. Det var jag, skogen och Lady, min häst. Numera kan jag inte rida. Mina dumma höfter värker infernaliskt. Det är efter graviditeterna (jag hade grym foglossning som vägrar läka)

Idag kommer barnens vänner hit. Allt som allt blir det fem barn som leker. Jag ska iväg och städa ett företag på eftermiddagen, sedan väntar vi in nyårsafton då vi ska åka till ett par vänner på middag.

Tänker du ge några nyårslöften?

Jag tänker inte det.

En enda sak kommer att ligga i mitt sikte 2014…mitt manus. Det ska redigeras, åka till redaktör och ges ut. Peter och jag har också beslutat att inte jobba skiten ur oss nästa sommar. Några veckors semester ska vi ha. Han går just nu hos en akupunktör för att bota sin tennisarmbåge och vatten i knäna. Min säsong är över för i år och jag jobbar bara med städning och hjälper Peter på taken.

Ha en underbar dag

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on En skälvande dag

December 27th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att överleva-eller inte

Igår tittade jag på en extremt bra dokumentär. Den handlade om en kille som varit dödssjuk sedan han var liten.

Han hade gått igenom ständiga sjukhusbesök med smärtsamma behandlingar och mer eller mindre accepterat faktumet att han skulle dö ung. Långsamt blev han sämre och gjorde bara det han verkligen ville. Han skulle ju ändå dö och hade inte tid att lägga sådan på tjafs.

Medicinerna hopade sig i badrumsskåpet och biverkningarna var svåra. Andningen blev allt tyngre och han såg Döden närma sig.

En dag fick han ett telefonsamtal som vände livet upp och ned. De hade hittat en magisk tablett. En medicin som var outstandning och skulle rädda hans liv. Sonen vars mamma han skilt sig från skulle inte bli änka.

Vad tänker man då?

Vad tänkte han?

Lycka? Frustration över livets vändningar? Tacksamhet? Irritation?

Tänk dig själv att du lagt hela livet på att överleva väl vetandes att det inte finns någon bot.

Killen blev vansinnigt arg. Hur kunde livet vara så grymt att utsätta honom för all ondska och sedan plötsligt stjälpa över honom ett besked att allt skulle bli okey. Han hade för sjutton varit på väg att ta sitt eget liv i förtid ibland. Bara för att slippa lida in i det sista.

Nåväl, filmen berörde mig djupt och fick mig att tänka. Ibland är livet så där ofärdigt och underligt.

Här hemma pratas det mycket om död och liv efter detta. Vi pratar också om älvor, riddare och troll.

Just nu tittar vi på Gladiator. En film som också berör mig. Under tiden den går diskuterar vi om den är gjord efter historien eller om det är förändrat för att vara mer spännande. Hur som helst så är filmen bra som attan. En stark berättelse.

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Att överleva-eller inte

December 14th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Lucior i parti och discosugna telningar-en skog som inte längre finns.

Imorse var jag trött. Jag och Peter satt uppe tills klockan tre. han slog in julklappar medan jag jobbade stenhårt på att försöka rädda allt som befann sig på vår långsamt döende hårddisk. Visste du att de där lösa hårddiskarna inte är eviga? Jodå, det fick jag höra av en trevlig kille som säkert garvade läppen av sig inne i fikarummet efteråt. jag trodde in min enfald att en hårddisk höll for ever.

Peter målade verandan medan jag jobbade med bokföringen till våra företag. Det tog mycket längre tid än jag räknat med och vips var det dags att slänga i oss mat, byta om till snyggare kläder och tuta iväg till Luciafest. Vi hann till och med åka till leksaksaffären och köpa en extremt välgjord bågskytt till barnens riddartorn som de ska få i julklapp.

Mitt i handlandet stoppar jag upp och funderar på om jag ska åka hem istället. I min hjärna har en tanke bitit sig fast: Jag tänker söka upp ett så kallat kvinnohem och dela ut nallarna barnen förvarar i två svarta säckar i källaren. Det har blivit en hel del genom åren och jag tycker det är vansinne att inte ge dem till någon som uppskattar de arma djuren mer. Jag har skänkt presentkort till fattiga barnfamiljer i Tullingetrakten och skänkt en slant till offren i Philippinerna, men vill göra mer, dela med mig av det lilla jag har. Varför inte införa en alternativ jul där våra barn skänker sina leksaker med mera till andra barn? Ju mer jag funderar på det, desto starkare biter tanken sig fast.

Efter att ha njutit av Raz och de andra barnens skönsång åkte vi hem och satt på en dvd med härliga Mr Bean. Peter somnade på stört, Lilleman likaså. Jag tar honom till toaletten där han lyckas pissa ner hela sitt underliv och sina händer. Efter att ha tvättat av Hampuz försöker jag lägga honom, men blir motarbetad. Nu ligger han tätt intill Peter i soffan och sover djupt. De snarkar ikapp och har munnarna öppna som flugfällorna på köttätande växter. Raz sover i andra änden av soffan och Lillfia har kraschat i min härliga fåtölj. På teven hörs skratt och skrammel från porslin som trillar av tallriken och ned på golvet.

Klockan är halv två och jag börjar känna mig lite sömnig, men vill inte lägga mig ännu. Det är så speciellt att vara vaken när alla andra sover. Månen lyser från en blanksvart himmel och ugglorna hoar sorgset i ett av de få kvarvarande träden i skogen bakom oss. De flesta träden ligger kullslagna och gråter av förtvivlan. Ekorrarna klättrar inte längre upp till högsta topp och springer ned igen. Rävlyan har fått ett stort träd över sig. Det täpper igen en av gångarna men jag vet att det finns fler. Fåglarna som vanligtvis hoppar omkring i träden har inget att landa på längre och sorgen breder ut sig, studsar mot vårt hus i ängslig klagan över det som hänt. Vår skog är nedmald till intet, kvistar ligger i högar, stigarna är uppbrutna efter den tjocka sulan på larvtraktorn som banat sig fram på jakt efter mer att slå ned. Det är sorg på skomakarbacken idag. Vår vackra skog är nu borta. Zabines gråt över människans dumhet värmer säkert djuren som förlorat bon och vänner, men tårarna värmer inga kalla kroppar.

Posted in Dagboksinlägg | Comments Off on Lucior i parti och discosugna telningar-en skog som inte längre finns.