Jag var sövd men ändå inte.Minsta ljud i det sterila vita rummet ekade som en gigantisk gonggong i öronen och människorna såg ut som mörka skuggor. Det lilla jag såg vill säga. Liggande på en tunn metallbrits ser man inte så mycket.
“Mår du bra?” sa en vitklädd kvinna med munkavel, eller var det ett munskydd? Hur som helst såg hon snäll ut på ögonen. Jag öppnade munnen för att svara, men märkte att det inte gick. Läpparna tycktes vara förseglade med tejp eller något annat. När jag försökte nicka gick inte det heller. jag var fånge i min egen kropp utan att kunna göra mig hörd eller sedd.
Kvinnan försvann ur synfältet och gick fram till en vitklädd man klädd som henne, men med stora runda glasögon. De stod med huvudena tätt intill varandra en lång stund.
En annan kvinna lyfte upp min hand som föll ned på sängen när hon släppte den. Smärtan från smällen mot insidan av handleden strålade upp genom armen och in i hjärnan.
“Patienten är klar för operation”, sa kvinnan och vände sig mot de andra. “Hon är helt borta. Ska jag hämta skalpellerna? De är steriliserade och klara.”