Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Jag var sövd men ändå inte.Minsta ljud i det sterila vita rummet ekade som en gigantisk gonggong i öronen och människorna såg ut som mörka skuggor. Det lilla jag såg vill säga. Liggande på en tunn metallbrits ser man inte så mycket.
“Mår du bra?” sa en vitklädd kvinna med munkavel, eller var det ett munskydd? Hur som helst såg hon snäll ut på ögonen. Jag öppnade munnen för att svara, men märkte att det inte gick. Läpparna tycktes vara förseglade med tejp eller något annat. När jag försökte nicka gick inte det heller. jag var fånge i min egen kropp utan att kunna göra mig hörd eller sedd.
Kvinnan försvann ur synfältet och gick fram till en vitklädd man klädd som henne, men med stora runda glasögon. De stod med huvudena tätt intill varandra en lång stund.
En annan kvinna lyfte upp min hand som föll ned på sängen när hon släppte den. Smärtan från smällen mot insidan av handleden strålade upp genom armen och in i hjärnan.
“Patienten är klar för operation”, sa kvinnan och vände sig mot de andra. “Hon är helt borta. Ska jag hämta skalpellerna? De är steriliserade och klara.”
BETALA ELLER DÖ, stod det i brevet med tjocka svarta versaler.
“Den här mannen har dödats med en hammare. Närmare bestämt en sådan här”, sa den vitklädde mannen och höll upp en silverfärgad sak med svart skaft. “Det är en vanlig sak i plåtslagarens utrustning. Hade Jan Karlsson någon sådan i sin ägo?”
Jag skakade på huvudet och grubblade intensivt, men mindes inte att jag sett en sådan i farbrors verkstad. Han var nej fel, hade varit en fantastisk allkonstnär, men…nej jag hade inte…
“Du vet att farbror hade fiender?” sa plötsligt Emma, min lillasyster. “Mäktiga sådana.”
“Varsågod”, sa mamma och gav mig ett litet paket med blåa snören.
“Tack”, sa jag och drog isär de två tamparna och råkade dra dem åt fel håll.
“Vänta så hämtar jag en sax”, sa mamma skrattande och gick iväg.
Jag hörde henne öppna översta kökslådan, dra runt med handen i den och klippa med saxen i luften.
“Här har du”, sa hon och sträckte mig den med öglorna först.
Tyst klippte jag av snöret och slängde det på golvet, nyfiken men samtidigt avvaktande. Skulle det vara en “snäll” present eller en av de vanliga? Orkade jag ens bry mig? Efter en snabb blick på henne vecklade jag upp det silvriga papperet och blottade en röd ask med svarta hjärtan på.
“Glöm inte flytvästen!” skrek mamma och slängde ut den genom fönstret. “Faster Elly kommer säkert att dra med dig till ön.”
Om jag ens haft en aning om vad som skulle hända hade jag stannat hemma, men eftersom Ödet aldrig ger ut informationsbrochyrer åkte jag till fasters gamla kåk ute i Åkersberga.
Jag var kluven inför uppdraget. Det kunde väl omöjligen vara så enkelt som mannen i den gråa rocken sagt. Tre plus tre blir sex inget annat, tänkte jag och lade repet i bagageutrymmet på min lilla röda Citroen. Jag placerade vapnet jämte allt det andra och slängde en sista blick mot huset innan jag körde därifrån med släckta lyktor. Så fort jag passerat gränsen till området körde jag in till sidan och krängde av mig den svarta masken och kläderna.
Husvagnen gled in i parkeringsfickan och det hördes ett högt gnisslande när bilens förare drog i handbromsen. En dörr öppnades, en fot syntes och till slut hela människan. Han, för det var en man, öppnade bakdörren och slet ut ett bylte av svart och blått.
“Jag gräver om du håller i ficklampan”, viskade Teodora och sköt undan den frasande klänningen som nådde ned till hasorna.
“Kommer aldrig på fråga”, fräste Bernard och slet till sig spaden hon tryckt ned på gravkanten.
“Glöm inte att det var min man”, viskade Teodora och lade den smala handen över skaftet. “Och att det var jag som dödade honom.”
Midsommarstången reflekterades i vattenytan. Några guldfärgade ölburkar guppade i det blåsvarta vattnet och beblandade sig med näckrosorna. En Trollslända svävade strax över bryggan där en man låg och solade jämte en yngre kvinna. Celeste kände att det doftade från blommorna på stången som redan började luta sig åt ena hållet och såg att stranden började fyllas av människor.
“Gumman, där är du ju”, ropade en kvinna som kom springande mot filten där Celeste låg. Vi saknade dig vid frukosten.”
“Jag är inte hungrig.”
“Du älskar jordgubbar lilla gumman. Det borde väl jag veta som är din mor.”
“Mamma heter det. Inget annat. Försök inte försköna dig själv”, fräste Celeste och lade sig ned på filten. “Förresten är jag inget barn längre som du kan mästra över.”
“Men lilla gumman”, sa kvinnan och satte sig bredvid.
Mina ögon tårades av bensinstanken som cirkulerade inne på macken. Jag böjde mig över motorhuven och gjorde allt för att inte se alltför vilsen ut. Hur öppnade jag den? Fanns det någon hemlig knapp? En man harklade sig och ställde sig bakom mig. Jag böjde ned huvudet och låtsades som om jag inte hörde honom. Tog upp nycklarna ur fickan och drog ett långt streck över den kromade ytan. Ljudet gjorde ont i öronen och jag blundade.
“Kan jag hjälpa dig?” sa han och lade handen på min axel.
Jag skakade på huvudet.
“Du ser ut att behöva hjälp”, fortsatte han och ställde sig närmare. “Varför?” sa han och pekade på repan.
“Därför”,sa jag och funderade om igen på hur man öppnade motorhuven.
“Kan jag hjälpa dig?” sa han och lade handen på min axel.
Jag skakade på huvudet.
“Du ser ut att behöva hjälp”, fortsatte han och ställde sig närmare. “Varför?” sa han och pekade på repan.
“Därför”,sa jag och funderade om igen på hur man öppnade motorhuven.