Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

“Är du här nu igen?” frågade gubben och sjasade iväg hunden som inte hade något namn annat än i min fantasi. “Kan du inte bara försvinna? Byrackan är min och stannar här.”

Jag mötte hennes blick och skakade på huvudet med bestämda knyckar. Nä hon var inte alls den där elaka gubbens. Så fult kunde väl inte livet vara? Och om Gud nu fanns, vart höll han hus? Inte ens den elaka tanten som bodde några hus ner, kunde låta bli att le när hon träffade Sunny som jag döpt min älskling till.

“Hörde du inte vad jag sa? Försvinn”, muttrade gubben och drog ned kepsen så jag bara anade de mörkbruna, kisande ögonen.

“Men”, sa jag och knöt näven. “Jag brukar ju få låna henne. Bara en liten stund, snälla, snälla? Du sa samma sak igår och i förrgår.”

Han skakade på huvudet och tog fram en svart pipa som han stoppade stinkande tobak i.

“Om jag kunde förstå varför du är så långsam i vettet jänta. Hör du inte vad jag säger?” Han böjde sig fram och slog lätt på hundens huvud. “Hon stannar här.”

Sunny hukade och drog öronen bakåt.

“Rolf, jag tycker det här är äckligt”, sa hon och grimaserade med den ljusrosa munnen. “Måste vi gå just här?”

Jag nickade och pekade mot ingången. “Gå in nu. Teodora går före dig och Jesper efter.”

“Krymper du mig nu direkt?” fortsatte Saga och stängde dragkedjan på jackan och drog upp huvan över det guldlockiga håret. “Lovar du att maskinen kan göra mig stor igen?”

Skrattande strök jag henne över kinden och pekade åt Teodora att kliva in. Hon var inte mer än cirka fyra centimeter lång och jag böjde upp plåtbiten jag klippt upp sedan tidigare. Nu var det bara jag kvar, sedan kunde äventyret börja. “Akta er för kanterna. De är vassa”, sa jag och tryckte på knappen på förminskningsmaskinen. Det hiade till i magen och jag kände doften av gräs och jord då jag landade med de andra.

Jag lösgjorde mig ur hans grepp och skakade handen för att få ut blodet i den igen.

“Oj förlåt, gjorde jag dig illa?” sa han och smekte mig över kinden. “Det var inte min mening älskling.”

“Det är okej”, sa jag och mötte hans mossgröna ögon. “Berätta nu. Vad är det du inte sagt. Har inte vi pratat om allt?” Jag bet mig i underläppen och svepte bort min långa lugg som ideligen rasade över ögat. “Jag har berättat om mina föredetta, om mammas svek och framförallt om min barndom. Du sa att du var ärlig och att du tömt ditt hjärta för mig.” Utan att jag ville det blev tonen anklagande och min röst åkte upp i falsett.

“Lugn nu”, sa Tobias och lade handen på min axel. “Jag har inte velat prata om det här förut. Mina tidigare flickvänner har stuckit när jag visat dem det här.” Han stod tyst en lång stund och tittade på mig – öppnade plånboken och tog ut några tummade fotografier. Lade dem bredvid varandra och gjorde en gest mot dem. “Det här är mina barn. Några är med min föredetta, några med en annan.”Han pekade på det första och sa: “Det här är Penny. Henne fick jag med Carla en tjej jag träffade på en resa utomlands. Jag har inte sett henne på massor av år, men fick kontakt igen förra veckan.” Han flyttade fingret till nästa fotografi. “Det här är Mikael. Han fyllde precis tio.” 

Jag följde hans pekfinger och tittade på hans mun som rörde sig. Underligt nog hörde jag inte honom prata. Min blick gled över de sju fotografierna han lagt upp. “Sju barn”, sa jag sakta. “Du har alltså sju ungar och har inte sagt ett ord om det. Herregud Tobias.”

Kort sagt det bästa man kan ha. Ändå gnagde en tagg av osäkerhet. han var nästan för perfekt. Som om det var en mask han satte på sig varje morgon.

“Hej, vad tänker du på?” sa Magnus och satte sig på stolen bredvid. “Du ser ledsen ut. Är det något jag gjort?”

Pang, där var den igen. Taggen av osäkerhet. Eller det kanske var han som var osäker och gjorde allt för att göra mig glad? jag vände mig mot honom och log. “Jag tänker på dig.”

“Mig? Jag hoppas att det är snälla tankar? Frukosten står på balkongen och väntar. Jag har en överraskning åt dig. Skynda dig och kom.”