Göran öppnade skåpet med nycklarna han hittat i pappas låda, lyfte ut den blanksvarta pistolen och gömde den i fickan på rocken. Pappa hade alltid minst ett vapen laddat. Göran skrattade när han mindes hur paffa de unga inbrottstjuvarna blivit då pappa siktat på dem med farfars gamla gevär, och mammas tårar när han och pappa begravde dem i källaren. Hjärtat slog några extraslag vid tanken på det som hänt och han smekte pistolen med handen. En enda gång ville han känna hur det kändes att göra det. Se hur kulan mötte den sköra huden och gå igenom kroppen för att lämna ett stort blodslukande hål. Efter det skulle han aldrig mer röra vid vapen.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Fladdrande vita lappar föll ned mot innergården där jag kom gående. Inte kunde det väl vara…tänkte jag och sprang upp till lägenheten så fort jag kunde. Synen som mötte mig exploderade i skallen. Vad skulle grannarna säga? Jag lyfte ned Lilleman från köksbordet, stängde fönstret med en smäll och sprang nedför trapporna med honom i famnen. Måtte jag hinna, tänkte jag.
Långt, långt där nere såg jag en röd prick. Jag svor lågt över min dumhet. Toppluvan lyste lång väg och skulle säkert leda polisen på rätt spår innan jag hunnit säga fri. Hans skulle aldrig mer lyfta sin hand mot mig eller sparka sönder mina revben. Frågan var om det var värt priset?
Högst uppe på kanten av muren såg jag den – kattungen som skulle bli min present till Petra. Hon visste inte om det än, men min önskan och tanke var att vi skulle uppfostra den tillsammans. Det sades ju att man kunde ragga med hjälp av hundar. Varför inte försöka med katter?
“De där skorna vill jag ha. Inga andra”, sa Teo och pekade på ett par rosa fotbollsskor i skyltfönstret.
“De är för tjejer”, sa Pontus och skrattade. “Du kan väl inte spring omkring i ett par tjejskor?”
“Varför ska bara tjejer få ha fina färger? Jag tänker be mamma köpa dem. Så det så.”
“Det gör hon aldrig”, sa Pontus och skakade på huvudet.
Madame Flaundry tittade ut över sina anställda. Det var extremt viktigt att kläderna satt som de skulle idag. Prinsen skulle komma och det gällde att han gillade det han såg. Tänk om jag blir kunglig hovleverantör? tänkte hon och såg att den lilla rödhåriga nippertippan inte kommit ännu. De andra flickorna stod med rak rygg och tittade uppåt mot den lilla avsatsen där madame stod. Deras långa kjolar var sedesamt nedfällda i väntan på showen där allt skulle falla av. Det enda som fick kvarbli var skorna. Höga, svarta blankputsade intill fulländning.
“Fyra. Vi har hållit ihop i fyra år nu”, sa Malin och himlade med ögonen. “Fattar du? Fyra jävla år har det gått. Du fattar varför jag är less va?”
Sabine studerade den svarta asfalten under fötterna, bet ihop och ryckte på axlarna. “Fyra år är ingenting. Mina föräldrar har stått ut med varandra i fyrtio år. De har separata sovrum.”
“Är de lyckliga? Har du frågat dem det? Älskar de varandra?”
“Ta med dig sandalerna är du snäll”, sa Jesper och drog i bromsen på rullstolen innan den rullat ut genom grinden. Mona hade stöttat honom genom helvetet, kramat honom när det saknades ord, inte trängt sig på. Stängt dörren till sovrummet utan att fråga något.
“Vem var det som mördade dig?” sa Linnea dovt.
“En okänd man”, sa den diffusa gestalten som hängde i luften ovanför dem. “En man son som jag aldrig sett och inte heller pratat med”, fortsatte den.
Linnea nöp sig i armen och kände hur det brände till. Var det verkligen möjligt att en död människa kunde uppenbara sig så här?
“Mannen heter Hans Grenlund”, fortsatte spöket och pekade mot grannhuset med en mager arm täckt av transparanta slöjor.
Männen vid bordet mumlade något, tryckte bort bordet och reste sig upp. “Det här är inte möjligt”, sa den ena. “Du kan inte anklaga någon bara sådär.”
Gestalten försvann i ett moln av vit rök.
Linneas hjärta bankade extra hårt och hon hade ont i fingrarna efter att ha hållit krampaktigt runt bordets kant.
Linneas hjärta bankade extra hårt och hon hade ont i fingrarna efter att ha hållit krampaktigt runt bordets kant.
Akta mig, stod det på skylten som stod vid sidan av en smal väg in i bostadsområdet. Någon hade ritat en svans på barnet och ett par stora öron. Den vitblåa skylten tydde på att det numrera fanns barn i området och jag var väl egentligen inte förvånad. Om inte jag mindes fel fanns det fyra röda hus längs vägen och idag hade nog flera byggts. Små rektangulära byggnader som lätt kunde blandas ihop. Per Persson, gamlingen som bott i huset längst ut till höger hade många gånger hjälpt mig då jag besökt mormor. Gråtande hickade jag fram vad hon hette och fick ledsagning till hennes vita dörr.