De rustika möblerna vittnade om att någon lagt extra känsla i hantverket. Bredvid borden som travats på varandra såg Alma tre stolar som verkade ha karvats ut från en stubbe fylld av rötter. Ett stort skrattande troll stod på en byrå. Först såg det ut som om den hånflinade, men vid en närmare titt kunde hon se två mörkt bruna ögon som tittade på henne, och ett brett leende som verkade sträcka sig från ena kinden till den andra. Alma rös till och studerade resten av möblerna. En stor fågel med utbredda vingar satt på väggen ovanför alltihop. De gula ögonen hade en smal svart skåra i mitten.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Zabine öppnade dörren och stannade halvvägs. Skulle de bli överraskade? Eller bara arga?
I samma ögonblick hon placerade foten på den tjocka, gröna mattan hördes ett högt skällande. Barnen kom springande med en stor svart hund i släp. “Mamma, titta vad pappa hade med sig hem. En hund. En alldeles egen hund.”
Zabine suckade och stängde dörren. Så typiskt Ralf att inte säga något. Nu blev hon tvungen att åka tillbaka med det lurviga odjuret hon hade i bilen.
I samma ögonblick hon placerade foten på den tjocka, gröna mattan hördes ett högt skällande. Barnen kom springande med en stor svart hund i släp. “Mamma, titta vad pappa hade med sig hem. En hund. En alldeles egen hund.”
Zabine suckade och stängde dörren. Så typiskt Ralf att inte säga något. Nu blev hon tvungen att åka tillbaka med det lurviga odjuret hon hade i bilen.
“Han är försvunnen sedan två dagar”, sa kvinnan som öppnat dörren. “Jag har ingen aning om vart han tagit vägen och orkar för den delen inte funderar på saken.” Hon böjde sig fram mot mig och jag kände en pust av nikotin från hennes sönderspruckna läppar. “Du ska veta att han brukar göra så. Försvinna alltså. Ibland i veckor, ja till och med månader.” Kvinnan drog med tungan över de frasigt rosableka läpparna i ett försök att fukta dem. “Jag vänjer mig aldrig vid det här klimatet”, suckade hon och tog tag i min arm. “Kom in och fika vet ja. Det har du väl tid med. Det är ju sommarlov. Vem vet, Kennet kanske dyker upp idag.”
En svart skugga passerade bakom gardinen i fönstret närmast. Jag såg att gardinen rörde sig.
“Nä tack. En annan gång. Be honom höra av sig när han kommer hem. Tack för hjälpen.”
Cecilia sneglade på Lollo. Iakttog de vackert välvda läpparna som idag målats rosa för att matcha klädseln. Gled med blicken över tatueringen som tillägnats fadern. Han som besudlat lillasystern och inte blivit påkommen förrän nyss. Cecilia stängde dörren och öppnade munnen.
“Visste du det här?”
Lollo skakade på huvudet.
“Ska vi hämta mamma?” fortsatte Cecilia och vände sig till dörren ut mot terassen.
“Låt det va”, mumlade Lollo sammanbitet. “Låt det bara vara.”
Sofia bläddrade försiktigt i boken hon hittat under mammas kudde och kunde inte sluta trots att hon hörde ytterdörren öppnas. Teckningarna i den föreställde nakna människor, det förstod hon, men vad gjorde de?
Malin Ekström kände en slags sorg inom sig. Det var nästan som om hon hade dött. Psykologen hade lovat att han skulle hjälpa henne bli en man. En människa som var stolt över sin kropp. Telefonsamtalet hade varit styltigt och fyllt av undanflykter. Psykologen harklade sig gång på gång, pratade med gäll röst.
Det lilla barnet lutade sig mot soffan och drog ned byxorna. “Slå mig då”, grät han. “Slå mig.”
Varsamt lade jag armarna runt den lilla kroppen och drog in honom i min famn. “Här slår vi ingen. Aga är ingen lösning”, sa jag och lade ena handen under pojkens haka. “Är det så det varit?”
“Alltid”, muttrade han och drog sakta upp byxorna. “De slog mig på baksidan av benen ibland”, fortsatte han och drog upp ena byxbenet.
Synen fick mig att kväljas. Lilla, lilla barn, tänkte jag och tänkte på min egen son. Lilla Ante. Han hade aldrig mött sådant här och skulle förhoppningsvis aldrig göra det.
“Min handväska! Stoppa tjuven!” gastade jag och sprang så att gruset sprutade om fötterna. Den unge mannen som jag jagade slet upp mina saker och kastade dem på marken. “Stanna!” skrek jag med falsettröst och kände hur det brände i lungorna. Snart skulle han få den jäkeln. Jag hade gömt den finurliga uppfinningen i det största facket. Den påminde om en råttfälla, men kunde mycket väl hugga fingret av personen som tog i den.
Jag hade tillbringat många, många timmar i det här skumma kvarteret i syfte att testa min uppfinning. Nu skulle jag äntligen få svar på om den fungerade.
“Stanna!” skrek jag och såg honom trycka ned handen i väskan igen.
Lördagen den 25 juni 2007 kl.01.15
Idag log hon mot mig. Lilla, lilla söta Beatrice. Jag längtar tills de tar bort alla sladdar och lägger henne i min famn. Längtar så det gör ont. Vår lilla ängel som aldrig andats luft och kanske blir sängliggande resten av livet. Det ljusa fjuniga håret ligger som en hjälm runt hennes huvud och de tro-skyldigt blåa ögonen tittar på mig. Idag log hon mot mig. På sin ettårsdag.
Det rykande berget hade vaknat. Tomtom och Sandy stod nedanför och tittade upp mot gnistorna som kastades flera meter upp i luften och sedan landade med ett högt fräsande i djungeln nedanför. Tomtom var rädd. Morfar hade berättat om hemska Mali och gudarna som blev arga när människorna lät bli att offra gåvor. Men Tomtom hade en plan. Om han och lillasyster Sandy gav berget gåvor skulle Gudarna kanske låta bli att spotta eld. Det var bara ett stort problem – poliserna som stod utposterade och den hemska Mali som var mycket opålitlig.