Emma lät fingrarna löpa utefter böckerna. Hon var helt säker på att han gömt sedlarna i en av dem, men vilken.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Olga steg upp på stolen med darrande ben och svor inombords över att sonen måste åka innan han hunnit hjälpa henne. Jodå, hon visste mycket väl att det räckte med några skruvar för att sätta fast lampan igen, men hon var gammal, snart åttio och förmodades inte stå på diskbänkar.
“Seså, masa dig hit nu lampskrälle”, fräste hon och sträckte sig upp mot lampan i taket. Olga såg inte att den ena av trådarna smugit ut ur hållaren och låg mot metallställningen.
“Jag ser att du bytt däck”, sa Tomas och sparkade på det. “Var det gamla trasigt?”
“Nä, däcket var gammalt. Jag och Olaf kände att det var dags. Med all den här snön blir det rätt moddigt”, sa Lena och studerade Tomas stela mimik. Hon visste att han fortfarande var kär i henne och tyckte synd om honom. “Kan du inte komma över det där nu? Du och jag passar inte ihop.”
“Nä det är väl så”, mumlade Tomas och funderade på hur han skulle göra för att förstöra det nya däcket. Han ville inte döda dem. Åh nej, bara skrämma henne så att hon förstod vem som bestämde. Ingen lämnade honom, ingen.
Ida hatade Joker. Hon hatade varenda ljud från honom. Hatade den där viftande svarta svansen som ideligen slog ned sakerna på byrån när pappa kom hem. Hon var pappas älskling, ingen annan och framförallt inte en stor dreglande schäfer som var upphittad ute i skogen.
Men Ida hade en plan: Hon skulle sätta ut annonser över hela stan om den äckliga hunden och bli av med honom för alltid. Om inte det fungerade så kunde man säkert peta in lite av pappas råttgift i några köttbullar, resonerade Ida.
“Jaga inte hönsen”skrek farmor och hötte med näven. Jag tittade åt hennes håll och missade helt att tuppen kom flaxande mot mig med sikte på mina ben. När jag vände huvudet åt hans håll hann jag bara se ett färgglatt huvud med en mörkröd, spetsig, mycket vass näbb.
Sara lindade halsduken ytterligare ett varv om huvudet och slängde bak de korta stumparna som blev över. När skulle han komma? De hade sagt åtta och klockan började redan närma sig halv nio. Typiskt killar, tänkte hon och spottade på marken.
“Godmorgon jag ska sota er skorsten och undrar om ni lagt tidningar vid kaminen? Det blir ganska skitigt när jag håller på.”
“Nej, det har jag inte hunnit. Om du väntar några minuter så ska jag fixa det. Vill du ha kaffe efteråt?”
“Nä tack, jag måste vidare, men tack ändå.”
Magnus mindes varenda sekund av samtalet och förbannade sig själv gång på gång. Hur kunde jag vara så oförsiktig? Varenda sotare vet att man ser till att ha en fot på taket. Magnus försökte röra på sig men det var tji i helsike. Han satt som i ett skruvstäd, fötterna och huvudet upp, rumpan ned. Som tur var så var skorstenen ganska vid. “Hjälp”, skrek Magnus och tittade upp mot den blåa himlen.
Några kråkor flög förbi och kraxade högt då de såg honom. Där fick du för att du alltid skrämmer iväg oss, lät det som de sa.
“Hjälp, kan någon hjälpa mig?” skrek Magnus igen och kände hur kylan i muren började frysa huden på ryggen. Nacken värkte och blodet hade försvunnit från fötterna så att det stack i dem. “Jag kommer att dö här”, sa han högt till sig själv. “Om jag hade beställt fika hade hon undrat var jag tog vägen.”
“Jag går till skolan nu”, skrek Hanna in mot köket och drog igen ytterdörren. “Det är som vanligt”, muttrade hon och sparkade på en sten som rullade iväg under en av rosbuskarna. “Ingen bryr sig om mig. Jag kunde lika gärna vara död.”
Hon hörde att stenen slog i något och höjde ögonbrynen när ett lågt jamande nådde henne öron. “Vad var det?”
Hanna lyfte försiktigt på en av de taggfyllda grenarna och böjde sig ned.
Under busken låg en liten svart kattunge. Den jamade och tog ett steg bakåt, jamade igen och skrek till när en tagg trycktes in i huden.
Bland ostkrokarna hittade Emil ett blodigt finger som kapats vid knogen.
Sheila tittade på det hon hade på skeden. Kunde man verkligen äta det där? Det såg ut som tarmarna farfar brukade slita ur korna när de slaktats.