Ove svepte ned över skidbacken och vände ansiktet mot solen. “Ah, så här skulle jag kunna leva jämt”, mumlade han och vände blicken framåt igen för att se en gammal dam som kom åkande på en snowboard i full fart med en grå hatt på huvudet och en lång kjol som stod rätt ut bakom henne.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Allt hände i ultrarapid.
Den stora bokhyllan svajade från ena sidan till andra och trots att jag stängt igen dörren till mitt lilla antikvariat såg jag i ögonvrån hur en liten parvel på fem, sex år kom gående genom gången fullt upptagen med att dra en bil som han fäst i ett långt snöre. Min mun öppnades men det kom inga ord och jag såg hur böckerna rasade ned från hyllorna över honom och det svartvitrutiga golvet.
Mitt hjärta drog ihop sig i ångestfyllda kramper när jag kände igen mannen som gick längs vägen. Så enkelt det skulle vara att avsluta hans liv och slippa leva i det här vakuumet av liv. Slagna kvinnor går alltid tillbaka till den som slår, läste jag senast igår i Expressen. Jag vill inte tillhöra den procenten, inte längre.
Jag kollade i backspegeln och såg att det var tomt. Ingen skulle se något. Om jag svängde lite på ratten skulle jag få tillbaka min frihet igen.
“Helan går, hopp fallerallan lej”, skrålade Tove och höll flaskan mot munnen.
Niklas skäms. Han skäms för att han skäms för mamma och skäms för att mamma gör som hon gör. Niklas har ont i magen och vill hem.
“Snälla mamma, kom”, sa han lågt med ögonen riktat mot backen.
Jag segade mig upp över kanten och stelnade av skräck: Ett knappt årsgammalt barn låg naket på den vassa klippan och sög på tummen. Min första tanke var att lyfta upp det, men något fick mig att avvakta. En stor örn cirklade runt, runt över oss, stirrade på mig och barnet med svart blick.
Mia lutade sig över den nygrävda graven och rättade till de röda rosorna med fingertopparna. Taggarna gjorde små hål i den vita huden och skapade små rännilar av blod. “Förlåt mig kära far, förlåt mig. Jag kunde inte göra på annat vis.”
Erik paralyserades av den stora svarta hästen som galopperade mot honom. Om bara några sekunder kommer de att upptäcka mig, tänkte han och gjorde sig så liten han kunde under de tjocka timmerstockarna.
I samma ögonblick som jag landade på det gröna gräset hörde jag en låg morrning. Muren jag hoppat över var för hög att komma upp på och enda alternativet var att springa. Risken var att de som bodde i huset vaknade och upptäckte mig. Hur skulle jag förklara min närvaro hos mitt ex, som dessutom hatade min åsyn?
När jag steg ut i gläntan tystnade fåglarna som om de väntade på att något skulle hända.
“Jobbigt, eller hur?” sa mannen med pistolen. “Det är bara början. Du och han den andre ska gräva en varsin grop, så det är bara att hugga i.”