Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Archive for the ‘Krönika’ Category

September 19th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Mobbning-skolans-ansvar

Idag läste jag igen om mobbning i skolan. En hård klump uppstår i samma sekund som jag läser att lärarna inte tagit det på allvar. Nej, det är inte jag som råkat illa ut. Det är mina barn.
För att min största kille skulle få en mjukstart in i skollivet gick han hos dagmamma istället för på dagis. Han var nämligen extremt lugn och satt mest och byggde lego och med klossar. Razmus älskade sin dagmamma och trivdes extremt bra. Jag hade haft honom hemma tills han var fyra år och vi hade en fantastisk fin gemenskap. Han var en go kille och hade aldrig mött någon ondska.
Ändå…säger ungen inte ett ord till mig om att han blir mobbad på sexårs. Det börjar dag 1 och fortsätter nästan dagligen, tills jag en dag får veta vad som händer. Naturligtvis ifrågasätter jag lärarnas uppmärksamhet och att de istället för att vara ute med barnen sitter inne och fikar. Nu var det här ingen stor skola…och i Raz klass fanns det fem elever. Fem elever.
Jag började stanna extra länge på skolan och insåg snabbt att det var katastrofläge. Några få elever bedrev konstant misshandel av de andra eleverna och killen som slog min son tillhörde inte de värsta.
Jag ställde fröknarna mot väggen och frågade hur det kunde fortsätta, varför ingen tog tag i det. Vad hände tror du? Razmus trovärdighet ifrågasattes och de bombarderade honom med frågor, typ “Vart var vi när det hände och hur mycket var klockan?”
Razmus började hata skolan och berättade aldrig mer något för lärarna. Han bet ihop och blev en tyst kille i skolan som rasade ut i bilen på väg hem. Han slog och sparkade på sätet och skrek som ett djur.
När jag ville flytta honom övertalades jag att låta honom stanna terminen ut. Än idag vet jag inte varför han skulle göra det. Till vilken nytta?
Resultatet av det här blev att han i den nya skolan stod på långt avstånd från de andra och iakttog deras lekar. Mitt hjärta grät när jag satt kvar i bilen och såg det hela. Ett halvår senare hade han karskat till sig och blev en mobbare, och vips vaknade skolan upp. Vi var hos rektorn, pratade med skolpersonal och jag hävdade hela tiden att de hade sig själva att skylla som inte fångade upp honom när han mobbades.
Det tog nästan två år att få Razmus att lita på att han kunde få vänner. Den han mobbade är idag hans bästis, men han är restriktiv när det gäller att skaffa vänner, smyger fram på nya ställen och säger än idag inte ett ord till någon lärare om han blir slagen. För det har hänt några gånger.
Som om det inte var nog med det här händer samma sak med hans lillebror. På dagis! Fatta, han blir slagen av en annan treåring på dagis. Det tog lite tid innan jag fattade vad som hände, att alla blåmärken kom från slag och annat. Hampuz var som sin storebror, ett lugnt barn som mest satt och byggde med klossar. Han pratade, men var lågmäld och höll sig för sig själv. När han gång på gång kom hem med röda blemmor, och rivmärken, till och med hack nära ögat från en sax, reagerade jag blixtsnabbt och gick på personalen som lovade kolla honom extra. Pyttsan, misshandeln fortsatte och jag stannade hemma med honom, vägrade ta honom till dagis som ju inte är obligatoriskt. Det är vidrigt att inte kunna lämna ett litet barn på dagis och inte veta om han ska bli slagen, kanske så allvarligt att han får men för livet. Hampuz grät och jag grät i bilen, det blev traumatiskt för oss båda.
Han blev äldre och jag peppade honom att han skulle slå tillbaka, hårt…men , nej…istället började de slå på Hampuz enda kompis, också en liten parvel som var lågmäld. Jag tog kontakt med rektorn igen och det tillsattes en psykolog som umgicks med barnen och…när hon ringde sa att Hampuz och hmhm var sååååå goda vänner och lekte.
Jag höll honom hemma eller hade honom med på jobbet så mycket jag bara kunde. Han ville själv inte byta dagis för han hade trots allt lärt känna och gillade några av klasskompisarna. Jag frågade personalen om de inte kunde prata med mamman till barnet och de berättade att det gjorts många gånger utan resultat. Jag pratade med henne och nja…hon tyckte synd om sin son som fick utstå sådana beskyllningar. Hopplöst fall, alltså.
Några dagar efter diskussionen slog fyra barn Hampuz och han tröttnade – pang…så klippte han till en flicka som varit med på mobbningen. Hon grät, men Hampuz talade om vad som hänt för personalen och fick beröm för att han äntligen gjort det enda som hjälper mot mobbning – ett slag tillbaka. Helst så hårt att förövaren får en riktig minnesbeta.
“Mamma, jag slog dem”, sa han på kvällen. 
“Bra gjort”, sa jag och kramade honom medan blicken gled över de rödflammiga armarna som fått slag.
Idag går Lilleman sexårs och jag håller ögonen öppna men det verkar som om han trivs och har det bra.
Razmus trivs också och har fått fler vänner, men han hatar skolan.
Till sist: Jag är övertygad om att allt hade sett annorlunda ut om skolpersonalen tagit mina barn på allvar och anmält förövarna, haft allvarliga samtal med eleverna och kallat in hjälp från sådana som kan sådant här. Kanske till och med flyttat på de som slår. Då hade mina söner haft en bra uppväxt och inte fått de här själsliga såren som aldrig kommer att gå bort. Ingen, ingen, ingen brydde sig om att böja sig ned och krama om min äldsta son när det hände något, istället sågs han som en bråkstake, och Lilleman hade ökad uppsikt, men det visste förövaren om och smög efter när Hampuz gick iväg för att få vara ifred. Han fick iskokor i ansiktet, spadar och pinnar likaså, sand i håret, nyp, slag…nästan varje dag, men sa inget till personalen.
September 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Filmtime – Hitchcock- fåglarna

Som du vet älskar jag att titta på film och igår tittade vi på två filmer. Den ena (Hansel & Gretel) har jag recenserat idag, men den andra är en gammal film som ändå är så ny. 
Fåglarna (1963) (DVD)
Det var nämligen så att vår tioåring ville se filmen Fåglarna av den fantastiske Hitchcock. Den gjordes på 60-talet och still going strong.
Raz hade hört mig prata om den flera gånger och var naturligtvis nyfiken. han gillar skräck liksom mig och vi brukar titta på det tillsammans.
Av en händelse hittar jag den här artikeln i svd idag. Vill du läsa ännu mer om Hitchcock ska du kika in här
Vad var det egentligen som fick fåglarna att anfall Melanie och de andra? Under tiden jag ser filmen, som jag sett flera gånger innan, funderar jag på vad som kan tänkas vara anledningen. Är det minkpälsen? Eller? Är det de instängda Lovebirds som spökar? Kan de tala med de andra fåglarna? Be dem att hämnas för att andra instängda stackare? Eller är det Melanie som drar dem till sig? Är hon en häxa? Jag gillar hennes sätt att vara och förtränger snabbt alla tankar på att hon skulle vara ond.
Hitchcocks filmer är alltid så speciella, Vertigo är en annan speciell film. Jag gillar det där sättet att antyda, ge små vinkar, ett ögonkast, ett lyft på ett ögonbryn med mera.
Tillbaka till Fåglarna nu. 
I scenen där Melanie blir anfallen av fåglarna i rummet, blundar jag och förbannar att hon överhuvudtaget gick in. Gör man så? Lyssnar man inte mot dörren först? Efter alla anfall borde hon väl vara försiktig, tänker jag och svär högt över missen hon gjorde.
Eller i scenen där lärarinnan Annie och Melanie tar ut ungarna från skolan till fåglarna som…naturligtvis anfaller. Vore det inte bättre att gömma sig inne i skolan? Hm…
Nå, dog hon? tänker du. Det får vi aldrig svar på. Slutscenerna är sådär läskigt pirrande att jag har svårt att sitta still, eller titta. De kommer ut i bilen och…vad händer sen? Se filmen och berätta vad du tyckte.
I är firar filmen 50-årsjubileum (vilket jag inte visste innan jag googlade) så det lär bli mycket skriverier om Hitchcock. Själv letar jag böcker om hans sätt att skriva manus. Jag har massor av hans böcker, för jodå, han skrev sådana också. En fantastisk man som skrämde vettet ur stackars Tippi Hedren. Jag har läst någonstans att hon fick fågelfobi efter filmen, men vet inte om det stämmer. 
June 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Hälsingland-hälsingemål-hemlängtan

Jag har varit hemma igen. Inte hemma hos mig utan hemma, hemma där jag en gång växte upp under mammas skyddande vingar.
Mina föräldrar bor vid vattnet i en hälsingegård som är över fyrahundra år gammal. Det finns naturligtvis spöken där och hemliga gömslen med böcker som forna tiders drängar och pigor ögnade i på nätterna när husbondsfolket sov. 
Så här ser det ut:

Jag flyttade hit samma år som jag fyllde tretton. Farmor och farfar som bott här förut flyttade till vårt hus

 Utsikten är formidabel. Här nere på Löta går kossorna och betar med sina nyfödda kalvar

 Den här vägen ligger bredvid vårt hus. Om du följer den en bit bort hittar du en grusväg som leder till fler hus. Den så kallade byvägen. Borta på busshållsplatsen som du skymtar stod jag varje dag och väntade på bussen för att åka de tre kilometrarna till skolan för att gå årskurs 7, 8 och 9.

 Åker man åt andra hållet kommer man till en nedlagd fabrik: Marmaverken. Några bondgårdar till finns också där. Den här busshållplatsen stod jag på när jag gick i klass 1-6.

 Den här utsikten är det framför huset.

 Flyttar man kameran syns vår lilla sjö Vojjen som mynnar ut i sjön Marmen som både är stor och djup. I den här sjön har jag fiskat, badat och åkt skridskor vintertid. Här har jag hivat upp småfisk och grodor, och låg hela dagar med kikare och förstoringsglas för att dokumentera djurlivet, ja till och med insekter och maskar. Här rodde jag ofta ut för att bara sitta och guppa på vågorna. Här har jag tagit upp ryssjor med pappa och fått stora gäddor och braxar. Vid ån som leder till Vojjen stod jag och mina killkompisar hela dagarna och fiskade med tävlingsflöte och gjorde allt för att bräcka varandras rekord. Katterna hemma blev stinna av alla fiskar jag drog hem visslande och trallande. Jag älskar vatten och hälsingemål. De där speciella orden som jag aldrig glömt och använder trots att jag bor i Stockholm.

 Nere på Löta gick min älskade häst Lady som jag fick när jag var tretton år gammal. Idag är hon död. Likaså hennes dotter Bessie.

Dofterna som övermannar mig får mig nästan att gråta. Det kanske låter dumt, men de ljusaste minnena jag äger skapades här. Dofterna jag älskat kände jag första gången här. Nybakade bullar, ett par löständer i ett glas. Gifflar. En potta under sängen. Tvåldoft och ett leende var min vardag då min farmor bodde i huset. Pelargoner i fönstret. En mjölkkanna i silverfärg. Krumma fingrar som skapats av kalla dagar när hon mjölkade kor. Farfar med keps, lapp för ögat och pipa i mungipan. En vävstol som användes flitigt och en klocka som tickade så högt att det ekade i köket. Varje vrå äger skönhet. 
När jag åker härifrån lämnar jag en bit av mig själv kvar. Jag har inget val. Hade inget val. Då när jag som artonåring flyttade för att få ett jobb. Här finns inga. Har aldrig funnits.
Det är bittert. Men jag pusslar ihop alla känslor jag har och åker hem till mitt/vårt hus som ligger långt ut på landet. Till och med längre ut än mitt barndomshem.
March 19th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Konferens om bokens och e-bokens framtid i Sverige

I går var jag och min väninnan Eva Åkerlind på konferens om e-boken och bokens framtid. Det var natur och kultur som vänligt nog upplåtit sina lokaler till ett antal förläggare och sk Flexit-forskare.
De pratade om vilka problem marknaden står inför och vad vi kan göra för att undvika nedgång i försäljningen.
Eva Bonnier började. Hon berättade att Albert Bonnier 17 år gammal tryckte en bok.
Aha, han var alltså Egenutgivare, sa jag och Eva Åkerlind samtidigt. Året var 1837. Det har gått många år sen dess.
Det pratades också om agenter och att en del av dem vill sköta skapandet och införsäljning av författare.
Konkurrensen har blivit hårdare, det är en sak som är säker. 
Nästa talare var Rickard Herold förlagschef på Natur & kultur. 
Med behaglig röst berättade han om gungor och karuseller inom bokförlagen och sa att varje bok är sin egen. Vad jag förstod står en stiftelse bakom Natur & kulturs utgivning. De har förövrigt få svenska författare.
Nu klev Johannes Klenell från Galago upp och pratade. han jobbar huvudsakligen med serier och grafiska romaner och var yngst av alla förläggare.
Han berättade att förr i tiden var serien en död marknad, men har nu fått ett ordentligt uppsving.
De har jobbat från grunden och mycket via media för att fånga upp både läsare och författare/tecknare.
Nästa man var Kristoffer Lind från Lind & Co.
Han har en ganska bred utgivning och ger ut böcker som han själv tycker är bra. 
Det finns tre sk imprints i förlaget, det vill säga förlag i förlaget. Känguru, xstory och Fischer.
Skönlitteratur står överst i utgivningen.
Kristoffers karriär som förlagsägare började med en bok full av elaka citat. Den sålde massor.
Han sa att för att bli ett stort förlag MÅSTE man ha bred utgivning.
Han lämnade plats åt Henrik Lindwall från Norstedts förlag som har mest utländska böcker. De är dem som fångade madamen som skrev den mest sålda boken. Femtio nyanser av honom. Som vanligt blev det en diskussion om bokens dåliga språk och varför Norstedts köpt in den.
Svaret var glasklart. Boken hade redan sålt i massor i andra länder, bara en dumbom nekar till att ta in den i sitt sortiment. Av deras utgivning är fem procent e-böcker.
Nu bytte de ut talare igen och denna gång var det en hel massa professorer som pratade om böcker.
Anna-Maria Rimm pratade om bokutgivning i Sverige jämfört med Tyskland.
Visste du att tysk marknad är störst på marknaden?
SVERIGE: fria bokpriser – ebokmoms 25 %
TYSKLAND: fasta bokpriser – E-bokmoms 19 %
Det finns ett tyskt Amazon, men inte svenskt ännu.
I Sverige har vi en krympande bokmarknad, medan Tyskarna växer.
En annan mycket viktig sak är att i Tyskland har bokhandlaren hög status medan i Sverige är det som vilken arbetare som helst.
Bokhandlarna i Tyskland går dock igenom en treårig utbildning och har en speciell intressegrupp.
Det pratades om deckarboomen och omslag, men även om hur förlagen marknadsförde sina böcker.
Det är mycket vanligt att förlag skriver ordet UNIK i sin reklam.
Kristina Ahlinder som är direktör för förläggareföreningen klev fram och pratade. Stackarn var ensam tjej däruppe. Det var bara män annars. Underligt, eller hur? Nog borde det finnas fler kvinnor som är förläggare?
Diskussionerna fortsatte efter att vi fått mat och kaffe.
Ämnet e-böcker är hett så hett, och det var det även nu. Amazom har tagit steget till Tyskland och är hotande nära att ta det hit. Något som sänker vår avans och hotar att kräva höga rabatter.
En gissning är att de kräver 60 % rabatt plus en mängd titlar.
En andrahandsmarknad på e-böcker finns det tydligen planer på och ingen vet hur det går med de nya böckerna då.
Skrattande pratade vi om vem som har surfplattorna. Det är barnen. I vår familj till exempel har alla tre en varsin platta. Jag lånar Lillemans då jag behöver, men i det stora hela är han ägaren.
Zabine ritar och skriver mycket på sin, de andra spelar.
Det som behövs i Sverige är en insikt hos kunderna att det är lätt och billigt att läsa på platta.
Frågan förlagen får från kunden är: Varför ska jag betala för ett mejl?
Den frågan visar ju hur stor okunskapen är hos läsaren. Det handlar nog om att ge information och få de vuxna att ta tillbaka alternativt köpa en egen surfplatta eller läsplatta.
Bokon är ett av de ställen där du kan köpa e-böcker enkelt, men det måste bli superduperenkelt att köpa e-bok. Det får absolut inte innebära en massa klickande på länkar. Då tröttnar kunden och loggar ut…om ens det.
Samtalet fortsatte med diskussion om vem som är ute på sociala medier. Svaret är: Kvinnor. 
Jag läste någonstans att kvinnor i min (49 år) ålder och uppåt surfar mest på facebook med mera.
Det viktigaste är nog att förläggare med mera är beredd om det blir en e-booksboom. Idag vet förläggarna att de borde ge ut en e-bok plus vanlig bok, men tjänar sällan något på e-boken som kostar mycket att framställa.
Med dem orden tackade de för sig och vi applåderade.
Huvudet var fullt av tankar när jag gick därifrån.
Det var av två anledningar.
På toaletten träffade jag en mycket trevlig kvinna som jobbar på förlaget Forum. Hon såg mitt visitkort där det stod att jag är filmmanusförfattare och frågade om jag visste vem Manuspiloterna var.
Klart jag visste. Det var ju där jag gick i nästan ett års tid och lärde mig alla magiska knep.
Hon funderade på att gå sommarkursen med Fredrik och Kurt vilket jag varmt rekommenderade.
Kvinnan ville ha en synopsis på mitt manus och alldeles nyss åkte det iväg till henne.
Håll nu tummarna att det går bra.
Nu, ska jag skriva novell om tre karaktärer som blir instängda och vad som händer då. Det är till min kurs på torsdag med Ylva och de andra.
Ha det gott.

Läs min kollega Kristina Svenssons inlägg om samma möte. Hon satt så långt bak att hon kunde fotografera också.

March 19th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Plåtträdgård

”Jag har sett det här många gånger”, sa den lätt grånade mannen framför mig och lutade sig bakåt i stolen med händerna bakom huvudet. ”Det är ingen ide´ att du söker fler jobb.” Han lutade sig över skrivbordet och viskade. ”Det är omöjligt, men säg inte att jag har sagt det. Arbetsgivarna ser en röd VAB-lampa när de hör att du har tre barn under tio.
   Mannen tog en penna mellan fingrarna och snurrade den runt, runt. ”Du har trots allt tvåhundra kronor om dagen i a-kassa. Det är mer än många andra har.” Han lutade sig bakåt igen och gjorde en grimas. ”Din ålder är också ett problem. Du är för gammal helt enkelt. Halka dig fram tills pensionen istället. Din kille jobbar, så det borde ni klara.”

   Jag kände mig färdig att anfalla honom och lägga händerna runt hans hals. Omöjligt, tänkte jag och hörde mitt hjärta dunka. För gammal. Banne mig att det är omöjligt. Helvete heller. Jag ska ha ett jobb. ”Tack”, sa jag dovt och gick därifrån med blossande kinder.

Jag heter Anitha Östlund och hade gått arbetslös många år. Arbetsgivarna svarade inte ens på mejl och ännu värre var att de ignorerade mina telefonsamtal. Fylld fyrtioåtta stod jag utanför systemet med tre barn att försörja och ett hus som just fått en ny övervåning. Min älskade man slet som ett djur för att få det egna plåtslageriet att gå ihop och gick på knäna av det ständiga kvällsjobbandet för att hinna med det som skulle göras.

   Vi hade undersökt möjligheten att anställa en kille som kunde hjälpa honom på taket, men det var för dyrt och tiderna var som sagt osäkra. Som egenföretagare är det tufft.

Några dagar senare slog jag näven i bordet när vi satt och åt. ”Nä nu jävlar får det vara nog. Jag vägrar låta mig nedslås av en gammal surgubbe på arbetsförmedlingen.”

   Med bestämda steg gick jag in på kontoret, stängde dörren och satte mig vid datorn, loggade in på facebook och skrev en lång artikel om mitt ständiga sökande efter jobb.

   Jag avslutade den med att skriva upp allt jag kan och bad om hjälp.

   Behöver jag säga att listan blev lång.

   Jag har jobbat på en elaffär nästan tjugo år. Samtidigt jobbade jag extra på Seven eleven några månader. Efter barnens ankomst har jag jobbat som plattsättarlärling, kontorist och skrivit böcker. Innan jag flyttade till Stockholm jobbade jag på Ica, Metro, och konditori.  Jag har ingen utbildning på papperet, men kan mycket ändå.

  

 Det tog exakt tre minuter innan första svaret droppade in. En författarcoach som jag har som facebookvän ville ha min hjälp, men ville att jag skulle starta eget för att förenkla processen. Hon skrev att jobbet var på knappt halvtid till att börja med, men eventuellt kunde utökas.

   Jublande studsade jag ut till min man som undrade vad som stod på.

   ”Jag har fått jobb!” skrek jag och tog upp Lilleman i famnen och dansade runt på golvet. ”Jag har fått jobb.”

   I samma ögonblick som jag snurrade runt, runt dök det upp en ide´ i huvudet och jag stannade tvärt: ”Jag vet vad jag ska jobba med. Herregud det är självklart. Jag ska hjälpa folk med deras trädgårdar, klippa gräsmattor, rensa ogräs och klippa träd.”

   Jag stod tyst en lång stund och såg framför mig hur jag åkte på en gräsklippare iklädd shorts. Jag älskar att pyssla med trädgården och tycker om att slita så svetten lackar. Men, tänkte jag, räcker det till en heltidstjänst? ”Jag kan hjälpa dig på taket”, vräkte jag ur mig och tittade på Peter. ”Jag har hjälpt dig förut.”

   ”Lilla gumman, du är höjdrädd.”, sa han ”Hur tror du det fungerar? Jag behöver en riktig plåtslagare, men…” Min man log och sträckte ut armarna mot mig. ”å andra sidan vet du ungefär hur det går till. Okej vi testar.”

  På bara några minuter hade jag nu två jobb. Jag nästan svimmade av lycka. Sommaren är räddad, tänkte jag och kramade honom om och om igen.

Nästa dag ringde jag till arbetsförmedlingen för att beställa ett möte för att prata om starta-eget –bidrag. Det skulle inte bli många kronor, men ett litet tillskott om jag inte hittade några kunder.

   De var tveksamma till en början men blev nog övertalade på grund av min entusiasm. En annan orsak till att de gick med på det är säkert att de ville bli av med mig. En mindre på listan ser bra ut i statistiken.

   Efter några veckor ringde en kvinna och sa att det var klart.

De första gångerna jag gick upp på taket darrade benen och jag ville inget hellre än gå ned. Trots det kröp jag omkring på nockar och stod vid skorstenar för att assistera min man.

    Ibland fastnade jag i rörelsen och tryckte mig hårt mot taket eller stegen, medan hjärtat bultade så hårt att jag var rädd att få en hjärtattack. Peter skrattade och ledde mig varsamt ned till backen där andan kom tillbaka.

   Utsikten från tak är oftast fantastisk och vartefter tiden gick blev jag säkrare och mindre rädd. Istället fotograferade jag alla vyer och la in dem på hemsidan jag skapat till Peters företag.

Efter att ha svarat på några annonser fick jag några trädgårdsjobb, en del korta, men även återkommande. En gammal dam ringde och ville ha hjälp med att renovera sin igenväxta trädgård, vilket tog två hela månader. Jag fick samtidigt en ny vän.

  Författarcoachen försvann och erbjudandet rann ut i sanden, men tack vare henne hade jag öppnat tre olika firmor som blomstrade.

En dag när jag satt på kontoret med Peters fakturor for faan i mig. ”Jag tänker börja ta betalt av din firma för att jag gör det här”, sa jag och slog upp en pärm med företagsnamnet på. ”Det är många timmar som går åt”, fortsatte jag och vågade inte titta upp. Säger han nej? tänkte jag och vände blicken mot honom. ”Vad säger du?”

   ”Det låter bra”, sa han och bläddrade lojt i pärmen jag slagit upp. ”Tar du fram fakturorna från Bevego. Jag måste kolla hur mycket vi ska ta betalt för bryggan vi satte upp igår.”

   Så enkel är min man. Han krånglar sällan om småsaker. Nu hade jag tre jobb och pengarna började strömma in. Tusen kronor växte till både tiotusen och tjugotusen på några få veckor.

När Peter hjälpte en plåtslagarkompanjon passade jag på att renovera den gamla damens trädgård.

   Hon var lite avvisande i början men pratade mer och mer med mig när jag klippte ned hennes buskar och rensade bort en massa åkervindor som placerat sig bakom hennes hacienda.

   Veckorna gick och långsamt växte en underbar pärla till trädgård fram. Marianne som min kund heter tinade och bjöd på sig själv på alla plan. Vi blev vänner. Goda vänner som pratade hela tiden. Hon berättade om sitt åttioettåriga liv och jag sa åt henne att skriva om det. ”Annars kan jag spökskriva åt dig”, sa jag en tidig morgon när jag rensade bort de cirka två meter långa och lika breda rabarberna. ”Du har en fantastisk historia och borde göra en bok till dina efterkommande.”

   Hon nickade så hårt att det silverfärgade håret ramlade ned över ansiktet. ”Jag har inte pratat om det här med någon annan. Inte ens min dotter. Och jodå jag har funderat på att skriva ned det, men jag hinner inte.”

   Jag skrattade och lade handen på hennes axel: ”Hinner inte? Men lilla du, du är pensionär och borde ha all tid i världen.”

   ”Jag släktforskar”, sa Marianne och log. ”Det har jag gjort i snart trettio år”, fortsatte hon. ”Just nu är jag på sextonhundratalet. Där går min tid.”

   Förundrad slutade jag dra loss de gulgröna, tjocka stjälkarna och vände mig mot henne. ”Sextonhundratalet?”

   ”Ja just det. Intressant må du tro. Man lär sig mycket om människor.”

Sådan är vår relation. Det kändes nästan som att bli förälskad och som om hon tog platsen min mormor lämnat. Marianne är en underbar kvinna och när sommaren närmade sig slutet hade jag lärt mig att vi är lik varandra på många sätt. En äldre jag, eller om det är jag som är en yngre hon. Vi tvistar om det ibland.

  

När bladen fallit av träden och iskalla vindar blåste över vårt land, var trädgårdssäsongen slut.

   Jag slet med plåtslageriet och lärde mig allt mer om hur man falsade, knäckte och borrade plåten. Det blev roligare och intressantare vartefter tiden gick. Att klamra fast plåten på taket gick som en dans. Det kändes i lårmusklerna och rumpan när man gått en hel dag med rumpan i vädret och händerna befolkades av stora, tjocka valkar.

   Min man sneglade många gånger på mig då jag utan rädsla gick högst upp på nocken mellan skorstenarna för att ta mig från ena sidan huset till andra, men sa inget. Ibland hörde jag honom prata med andra om mig och blev glad eftersom han var så positiv och stolt att jag gått emot min höjdrädsla.

   Jag var inte rädd längre, men hade respekt för höjden och det som kunde hända om jag slarvade med livlinan. Det gällde att luta sig inåt taket inte ut mot himlen lärde Peter mig. När det inte fanns något att fästa linan i var det bara att bita ihop och gå utan.

   Många är de gånger som jag med hjärtat i halsgropen börjat glida på plåten. Skorna är specialgjorda för att klara det, men ibland fastnar sanden från pappen vi lagt under plåten på sulan och gör så att skorna mest liknar rullskridskor med extrasmå hjul. När man börjar glida gäller det att kasta sig handlöst mot ytan och greppa tag i de utskjutande falserna, strecken du ser på taket.

 Det är en adrenalinkick utan dess like att gå på tak. Man vet att det kan gå illa och att kroppen balanserar mellan att ramla ned och stå kvar. Tanken fastnar ibland i nätet av andra tankar och jag måste ta ett djupt andetag för att våga gå vidare. Egentligen handlar det nog om att inte fundera för mycket. Bara vara.

 En gång stod jag på ett tak och falsade en vit plåt. ”Hur högt är det här?” frågade jag Peter som stod uppe på en av skorstenarna och gjorde samma sak som mig. ”Tio meter?”

   ”Nja, säg sjutton. Det stämmer nog bättre. Kanske tjugo.”

   ”Är du säker?”

   ”Är du rädd?” bollade han tillbaka och slutade jobba. ”Är du det?”

   ”Nej, men det är högt om man ramlar.”

   ”Det ska vi inte göra”, skrattade han och sträckte sig efter en tång. ”Du måste använda en mindre tång när du falsar den där. Ta emot” ropade han och kastade den mot mig.

    Ett skramlande kvitterade min korta rädsla och jag mötte Peters blick. ”Hörde du? Det är högt.”

   Han reste sig upp och gick mot kanten där han hoppade ned till taket under oss. ”Jag har den. Tar du emot?”

   Hjärtat slog några extra slag då jag tittade över kanten. Taket nedanför oss lurade ögat ,och gjorde så att det inte såg alltför högt ut, men samtidigt visste jag mycket väl hur det låg till.

Dagen efter jobbade vi på ett lägre tak och jag använde en så kallad diktmejsel för att få en fotränna på plats. Jag slog med den gula plastklubban och försökte att inte rikta blicken ned mot marken. Under mig var det grå betong. Det skulle göra ont om jag ramlade. Mycket ont.

   ”Går det bra?” ropade Peter från skorstenen.

   ”Jo”, sa jag och slog hårdare. Plåt är hårt och kan ibland vara bångstyrigt.

   ”Vill du ha hjälp?” fortsatte han.

   Jag tittade ned mot marken och kände hur det svindlade. ”Nä då, jag fixar det.”

   Några svettdroppar rann ned över näsan och ned på den svarta plåten för att därefter glida vidare. Jag ville visa att jag kunde. Det skulle gå.

   ”Jag kommer”, skrek min käre man och klev med stora kliv över taket.

   ”Stanna där. Jag kan själv”, ropade jag och svor lågt åt plåten som vägrade bocka sig som jag ville.

   Han ställde sig tyst och iakttog min kamp men lade sig inte i. ”Du är duktig Anitha. Jag är så stolt över dig.”

   Med handen långt ut på skaftet drämde jag till plåteländet och fick den på plats med en smäll. ”Bra”, sa jag och kände mig mycket nöjd att ha lyckats. ”Kan vi åka och äta nu? Jag är utsvulten.”

Mitt yrkesval möts alltid av uppskattande blickar och ord. Tanterna jag hjälpt med trädgårdarna är så tacksamma och kunderna som fått hjälp med taken tycker det är kul att en tjej valt plåtslagare som yrke.

    Att säga att något är omöjligt är som att sätta en blåslampa i hjärnan på mig. Det vet min man numera och gör korstecknet när han hör någon uttala meningen.

   

  

January 17th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Panter-tatuering-Tumba-tattoo-Elin

Idag har jag suttit på en stol i strax över fem timmar. Orsaken var att jag skulle få en ny tatuering. Ännu en panter, men denna gång en snäll sådan och med min mans namn över.
Elin kalkerade bilden hon ritat av från ett fotografi till ett papper som sedan fästs på min överarm
Och så började det. 
Från början sved det rejält, men efter ett tag hade adrenalinet runnit till och gjort smärtan mer uthärdlig.
Elin drog streck efter streck med stor precision och imponerade djupt på mig. Hon är en mycket skicklig konstnär, och hur trevlig som helst 
Jag babblade i ett som vanligt och berättade om mitt skrivande, min familj, vad jag gjort i mitt liv o.s.v Stackaren fick säkert skavsår i öronen.
När huvudet och grässtråna var kvar beslöt vi oss för att pausa och äta mat.
När jag kom tillbaka hade armen blivit röd och lite svullen. Det stack som attan i den och brände.
Elin smörjde på en magisk salva som var svindyr, men tog bort smärtan där hon redan tatuerat.
Hon fortsatte med ögonen, grässtråna och det vita. 
Sedan fick jag äntligen se den.
Jag är vansinnigt stolt att ha den här och ska snart tillbaka till Elin för att tatuera lite färg på en av tatueringarna jag redan har och även göra tre små panterungar under barnens stora elaka panter.
Det här blir som en drog efter att man gjort den första. Synd att det gör så ont bara, men, men vill man vara fin får man lida pin sa min mamma när jag var liten, och precis så är det. 
När jag kom hem hade jag plastfolie lindat runt armen några timmar, sedan tvättade jag av tatueringen med tvål och vatten och smörjde på en salva jag blivit ordinerad. 
I morgon är det Peters tur.
December 30th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Årskrönika 2012-Anitha Östlund Meijer

Snart är det sista dagen på tvåtusentolv och jag ska lära mig nya siffror.
Året innehöll både gråt och skratt som sig bör.

Jag pitchade manuset Hat och en gnutta kärlek hos Kabusa i februari och fick okej. De ville titta på det när jag var klar. Vindarna ven över gatorna i Göteborg och mitt största minne av staden är att frysa.

Arbetsförmedlingen jagade på mig att jag skulle söka jobb och jag skickade in ett hundratal ansökningar utan att få svar. En man som jobbade där berättade att han förstod varför ingen svarade och jag blev inte arg eller förvånad då han skyllde på barnen och min ålder. Nu för tiden vet väl alla vad VAB är och en trebarnsmor är inte det ultimata valet. Hur söta barnen än är.
Peters företag gick hur bra som helst och han funderade på att anställa en kille, men backade då vi räknade på hur mycket det skulle kosta. Jag hjälpte honom med det jag kunde och tog mer eller mindre över kontorssysslorna.

En dag läste jag på en sajt att flera personer hade svårt att hitta en början på sina noveller och böcker. Jag som har huvudet fullt av alternativa börjor ville hjälpa dem och startade en sajt med Börjor. Som alltid när det gäller hemsidor och bloggar så blev det för mycket jobb, så jag flyttade in alla börjor jag skrivit till min bloggsida. Du hittar En början varje dag under länken. Idag finns det inte mindre än tvåhundra stycken som du får stjäla hur mycket du vill. 
Jag lade också ut några erotiska noveller som lästes av många och gillades. Min blogg spred sig över världen och idag har jag människor både från Irak och USA i min bloggkrets.
Med jämna mellanrum träffade jag skrivartjejerna inne i stan. Vi pratade om allt det jag inte kan stöta och blöta med någon annan och läste varandras texter. De är som klippor ute på ett stormigt hav. Vi har daglig kontakt via Facebook och puffar på varandra då någon tvekar.

Första mars fyllde jäntan sju och förvandlades på några månader från en osäker unge till en liten dam med bestämda åsikter om kläder och annat. Det långa, lockiga håret klipptes av  och tajtsen byttes ut till tajta jeans och toppar. Hennes ögonlock varierade i färg från dag till dag och munnen målades med läppglans i rosa nyanser.

Lilleman blev slagen i skolan i år med och jag diskuterade i all evighet med lärare och andra utan att det blev någon större förändring. Han växte och tappade babyansiktet. Den nya personen som trädde fram var inte lika blyg och slagen minskade vartefter månaderna gick. Jag backade för att vänta och se om det skulle bli bättre. Pratade till slut med rektorn som kopplade in psykolog för att studera gruppen och utvärdera.
I slutet av året var det inte längre någon som slog och Lilleman hade fått nya vänner.

Huset fick ett vackert tak genom Peters begåvade händer och jag målade brädor till förbannelse, spikade, skruvade och rev gästhuset inuti av bara farten.

Ungefär samtidigt påbörjade jag en webbkurs som heter Digitala affärsmodeller. Där lärde jag mig allt om hur jag startar en wordpressida för att sälja tjänster och hur jag använder photoshop, men även en massa annat. Vi som gick kursen blev ett sammansvetsat gäng som öppnade en facebooksida där vi gav varandra tips och puffade på varandra. 
Zillas valp Zenta, som kommit ensam till oss strax innan nyår charmade familjen totalt och fick stanna trots att det varit meningen att hon skulle säljas. Zenta valde Peter till sin husse och låg kväll efter kväll vid hans sida, slickade honom i ansiktet och skällde då han stängde henne ute från sovrummet. Hon är inte dum hon, min lilla sötnos. För visst charmade hon mig med, trots att jag är en typisk kattmänniska.

I maj ledsnade jag på att vara arbetslös och startade tre egna firmor. Vips var jag plåtslagarassistent åt Peter, trädgårdshjälp åt andra villaägare och hade startat förlaget RaZaHa förlag. Du förstår säkert varför det heter så? Razmus, Zabine, Hampuz. Behöver jag säga mer?

I början var benen som två skakande kastanjetter när jag gick upp på taket, men jag vande mig successivt och slogs ofta av hur vackert det var att se världen uppifrån ett tak. Det var både spännande och intressant att lära sig hur man knåpade ihop plåten. Mina händer värkte som vanligt, men jag bet ihop, ville så gärna jobba och äntligen tjäna egna pengar.

Inbjudningarna från olika förlag nådde min facebooksida och jag minglade för första gången i mitt liv. Blyga jag tog ett djupt andetag och träffade flera likasinnade, men även underliga kufar som försökte se litterära ut och svängde sig med konstiga ord. Det var en helt ny värld som jag såg in i. En värld jag längtat till sedan barnsben.

Jag tillbringade sommaren med att hamra på tak, klippa gräsmattor och rensa ogräs och helrenoverade gamla trädgårdar som stått orörda i flera år. Det var tungjobbat och svetten lackade, men det kändes som en dröm att få göra det jag tyckte om och få betalt.
I juni var det skolavslutning och vår älskade barnflicka Rita hjälpte oss med barnen. De älskade att få ha henne för sig själv och nästan grät då hon drygt  en månad senare flyttade hem igen.

Razmus och Zabine lärde sig simma, tog sig fram hjälpligt till en början, men blev mycket bättre i slutet av kursen. Jag kände att ett stort ok föll av mina axlar. Lilleman som nästan drunknat förra året, vägrade till en början att ens gå i, men lättade på förbudet efter några veckor och följde med. Sista dagen på simskolan när det var avslutning, steg han ned i vattnet och doppade sig. Nästa år är det hans tur att gå kursen.

Jag startade en filmmanusförfattarkurs på min blogg som blev populär, men stoppades i slutet av året då livet tog för mycket tid, och hade en paus på en månad. Nu i december jobbar jag på en e-bok i ämnet som jag hoppas få ut nästa år.
Vår trädgård stod övergiven stora delar av sommaren, men fick ett nytt plommonträd och ett bigarråträd. Dess värre tyckte älgarna att det smakade mums och åt upp bladen. Jag svor högt och såg hur de lämnat visitkort nedanför trädet.

Jag planterade mer häck och räddade grodor som ramlat ned i krukorna, en kopparormsunge som letat sig in i blombeståndet och några stora tjocka fjärilslarver som lagt sig på mina blommor.
Så fort tillfälle gavs läste jag faktaböcker om skrivande. Är du medveten om att det finns flera hundra, säkert ännu fler om man räknar de utländska? 
Den fjärde juli fyllde Razmus nio, men kunde inte ha kalas eftersom hans vänner var på semester. 

I slutet av året skickade jag in en synopsis på mitt pågående manus till några förlag och fick okej av samtliga. Det sporrade mig och jag jobbade ännu intensivare med det. Tyvärr var det bara nätterna som fanns att tillgå och jag satt tills två ibland tre. Flowet gjorde så att jag inte blev trött, men det var tungt på morgnarna när klockan ringde.

September kom med full fart och jag drog med Peter till bokmässan i Göteborg. Där stod jag i Egenutgivarnas monter och sålde böcker i dagarna tre. Några ex fick nya ägare men i det stora hela var behållningen att träffa mina facebookvänner på riktigt.

Vi firade Peters födelsedag på en restaurang och jag passade på att klippa mig.

Samma månad hade en av mina skrivartjejer Pebbles Ambrose Karlsson releaseparty för sin underbara och tänkvärda bok Jagvet inte var psykoser kommer ifrån

Jag vet inte var psykoser kommer ifrån
Några dagar senare gick jag och Peter på Burlesque, en försenad present till honom från mig. Besviket konstaterade jag att de inte hade gnistan som jag tror krävs för att fånga publiken.

Oktober började med ryggskott och nackspärr. Jag trotsade värken så gott jag kunde och hjälpte Peter på ett tak, men grät nattetid av smärtan och gick till en naprapat som gjorde underverk. Smärtfyllda drag och knyck fick mig på rätt kurs igen. Han konstaterade också att min nackskada jag fått som ung läkt ihop fel. Att rida häst var kul, men herregud så många gånger jag dråsade i backen då jag red in mitt lilla sto. Nackskadan gjorde så att jag inte kunde titta uppåt, men jag hade lärt mig leva med det och orkade inte gå till sjukhuset. 

Jag åkte däremot till sjukhuset med Hampuz för att undersöka knölarna han har i kinderna och fick det glädjande beskedet att de minskat i storlek. Inte mycket, men lite. Hemangiomet verkade vara på väg bort och jag grät en skvätt. Min lilla parvel kanske slipper vara sned i ansiktet när han blir äldre.

Min hand värkte intensivt och jag smörjde den med linimentet min naprapat ordinerat. Jag var helt klart utarbetad och behövde semester.

November kom och vi gick på Cirkus Scott där de bjöd på en magnifik föreställning, ponnyridning, gå på lina och mycket mer. Vi blev kvar flera timmar efter att de sista clownerna dragit ned ridån.

Lilleman fyllde fem år och snorade bort nästan hela månaden. Zabine var den enda som höll sig frisk och njöt av att få full uppmärksamhet i skolan. En kille frågade chans på henne och det var ihop två hela dagar innan han gjorde slut.

Snön kom och gick under vintermånaderna. Det blev snökaos trots att Sveriges befolkning väl borde vara van snö. Förundrad såg jag hur stora flingor täckte fönstren och vår verandadörr gick inte att öppna.

Vi skottade snö dygnet runt, stod med vitt upp till höfterna, svor och slet med spadarna.

En snöslunga inhandlades som hjälp och jag njöt av att se den skicka iväg det vita.

Jag hoppade på ett erbjudande om att gå en skrivarkurs hos Skrivsidan.com på distans. Leffe Delo visade sig vara en riktig pärla på att lära ut sitt hantverk och jag redigerade början på mitt manus igen.
Den tolfte december klockan ett gifte jag och Peter oss och firade min födelsedag efteråt. Det var en enkel borgerlig vigsel. Zabine såg ut som en prinsessa och jag, ja jag såg ut som vanligt, men hade sminkat mig dagen till ära och satt på mig en kort vit klänning och röda skinnstövlar. Vigselbeviset och ett brev med mitt nya efternamn fick mig att inse allvaret. 
För cirka sex år sedan övertalade min frisör mig att spara ut allt hår i syfte att bli mer kvinnlig. Ha, ha…jomenvisst att jag blev. På ytan blev det säkert så, men inuti var jag fortfarande en tuffing som gjorde som jag ville och favoritklädseln var slitna jeans, boots och en topp.

Med åren har den eländiga luggen växt och räckte långt under hakan tills de sista dagarna i december då jag tröttnade, tog ett djupt andetag och kapade rubbet. 
Efteråt kände jag mig lättad och mer hemma i min kropp, eller i mitt huvud blir det väl egentligen.
Så här såg jag ut före klippningen:

Och så här ser jag ut nu:

Det lustiga är att jag såg exakt ut på det viset för cirka sex år sedan.
Förändringen är att jag har silvergrått hår numera. Det känns som om jag anammat min ålder. Det kanske är dags nu när jag snart blir femtio.

Nu bultar nyårsafton på dörren och snart mycket snart står det januari på almanackan. Skall du ge några nyårslöften? Jag har ett som jag tänker fixa till så fort jag bara kan. Återkommer när det är infriat.

Nu önskar jag dig ett Gott nytt år och hoppas att nästa år blir ännu bättre än det här. Att förlagen älskar min karaktär Benjamin lika mycket som jag och är villig att ge ut den. Men den absoluta drömmen vore att någon också gjorde filmen som hittills bara finns framför mina ögon.

December 18th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Bulimia Nervosa

Jag vet inte vad som är värst, att du inte äter alls av det jag ställer fram eller att du vräker i dig i smyg av det du gömt.
Jodå, jag har sett hur du smyger upp på nätterna. Hört ditt tassande nedför trapporna och följt med på avstånd.
Din pappa sover sött och jag vågar inte väcka honom av rädsla för vad han ska ta sig till. Du är ju hans lilla prinsessa. Både jag och pappa skulle kunna göra vad som helst för dig min lilla ängel. Allt.
Jag hittade ett antal mögliga pizzakartonger i din garderob häromdagen. Sade inget till dig, men studerade varje rörelse du gjorde, försökte se din kropp som du dränker i stora tröjor.
Kakorna vi skulle ha nu på söndag när farmor kommer är spårlöst försvunna, men jag vet vart de tog vägen nu. Under din kudde hittade jag smulor och fläckar från chokladen.
Du vet att vi älskar dig, men för ditt eget bästa måste jag söka hjälp. Vi måste söka hjälp. Du och jag. Hela familjen.
Jag fattar nu varför ditt humör svänger så mycket. Din kropp protesterar och hjärnan orkar inte med att köra motorerna. Alla svordomar vi hört på sistone kommer ur din mun, men inte från din själ. Det vet jag. Ändå ilsknar jag till och svär också.
Min lilla unge om du bara visste vad jag längtar efter att se dig äta middag med oss. Äta en efterrätt utan att peta bort grädden. Höra dig njuta av smaken.
Din moster påpekade att dina tänder såg dåliga ut. Hon är ju tandläkare och kan sådant där.
Min lilla skatt vad vill du att vi ska göra? Ge oss ett tecken. Säg något.
Häromdagen hittade jag alla bindor och tamponger jag köpt under året. Du hade gömt dem längst in i garderoben. Paketen var oöppnade.
Nu undrar jag naturligtvis om jag gjort något fel? Är du arg på oss? På någon annan?
Du sade att katten rivit dig, men jag har läst på internet att såren du har på översidan av handen kommer från tänderna. Du skadar dig då du stoppar in fingrarna och framkallar kräkningar. Det är nog därför du luktar så illa. Och jag som trodde att de berodde på att du slarvade med tandborstningen. Dumma, dumma mig.
Nu ska jag inte störa dig längre mitt lilla barn. Bara luta mig tillbaka i fåtöljen och läsa om alla som klarat sig. Flickorna som insett vad de gör och hittat tillbaka till ett normalt liv. Jag vill ha ett ljus i mörkret och håller gärna facklan om du går bredvid.
Detta är en fikitiv berättelse som jag skrivit med anledning av jultiden då många flickor och pojkar har det väldigt jobbigt på grund av all mat som skall ätas.

November 21st, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Barns spelberoende-hot eller framgång?-nyttiga appar

Hur har du det därhemma?
Spelar dina barn på mobilen? Surfplattan och playstation, kanske andra saker.
Kikar de in på youtube var femte minut för att lyssna på den helt meningslösa låten Såspäron?
Vet du överhuvudtaget vad dina barn gör på nätet?
Vår äldsta pojke hoppar från surfplattan till mobilspel, till playstation till xbox, och skulle gladeligen tillbringa vareviga sekund på det viset om vi inte stoppade honom.
Ibland stjäl han min mobil och gömmer sig i en garderob för att spela.
På skolan spelar barnen på sina mobiler, ds, xboxet i skolan, och alla precis alla gör det.
Kan det här verkligen vara bra?
Kommer nästa generation av medelålders människor vara totalt beroende av att få endorfinkickar via fingrarnas lek på en plastdetalj?
Vad tror du?
Kommer vi om femton, tjugo år slita oss i håret, och skrika förtvivlat för att våra barn fått cancer i huvudet? I hela kroppen?
Av det som ständigt tyllar in dem i ett täcke av strålning. På bussen, t-banan, hemma, på skolan?
Överallt runt oss finns det numera. Överallt!
Det skrämmer mig. Ovissheten och forskarnas svårigheter att utröna om mobiler är farliga gör att jag är restriktiv med att låna ut min telefon till barnen.
När de låg i magen använde jag inte den ens. Livrädd att skada mitt lilla knyte.
Jag har pratat med andra föräldrar. Kille eller tjej gör detsamma. Båda könen älskar att spela eller lyssna på Spotify eller kika på youtube.
Ständigt nätanslutna lever de som vi lärt dem. För det är vår generation som drivit på utvecklingen så mastodont att många vanliga människor inte hänger med.
Vad ska vi göra för att få våra barn att bli lika intresserade av läxorna. Att lära sig sin historia, matematik och språk?
Jag har näst intill bojkottat att de får surfa på nätet. Istället har jag laddat hem spel som de får använda utan att ha internet.
Och jo då, det finns många smarta spel.
Lilleman som fyller fem år i morgon har lärt sig att läsa och stava ord via en android app som heter Stava
En annan app som jag hittat heter Genius kids där barnet lär sig huvudräkning via ett spel som till och med jag gillar.
Ytterligare ett mattespel jag hittat heter Brain exercise

Samtliga spel kan användas utan att koppla in nätet

Utöver de här spelen har jag luskat ut några ritbrädor som också kan användas, och används flitigt av barnen.
I det stora hela är nog surfplattan en leksak till ungarna. En grej som gör att vi slipper griniga ungar i bilen, eller när vi handlar mat.
Vi har två nu, men eventuellt blir det en tredje.
Samtliga är Samsung, och jag är supernöjd med dem.
Ett tveeggat ämne det här med dataspel. Ibland känns det som om jag går på gungfly, och att jag borde följa strömmen. Låta tekniken komma in i vårt hus.
Men..tänk om? Tänk om det vi gör är livsfarligt? Att vi föräldrar gör våra barn till spelberoende?
Vad är det för fel på att leka tafatt ute på tomten? Bygga koja i skogen? Åka skidor och cykel?
“Äh, det är tråkigt”, sa Razmus och hans kompis när jag försökte få dem att låta bli det evinnerliga spelandet. “Urtråkigt”, sa de och gick in i sitt rum, och lyssnade på Såspäron för sjuttioelfte gången.
Hur gör du? Använder du timer? Struntar i att lägga dig i? Stoppar det helt?
Det är svårt att säga nej, när resten av ligan säger ja…men jag vägrar ge min nioåring en mobiltelefon trots att resten av klassen har det, och jag talar om anledningen för honom…om och om igen.
“Jag är rädd om dig älskling. Vill inte att du ska råka illa ut. Eftersom jag inte vet hur farligt det är med mobiler väntar vi med sådant där tills du behöver en. Okej?”
Razmus ser allvarligt på mig, och säger: “Jag förstår, men tycker du är orättvis. Alla andra får…”
Kommentera gärna inlägget.
Lägg till länkar eller annat intressant.

October 22nd, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Höstfunderingar

Höst…
Löven har antagit en färg av rött och gult, ibland lite brunt.
Stora vformationer av fåglar flyger över vårt hus.
Människor huttrar och sticker in händerna i den andra jackärmen, evigt förbundna i en cirkel av värme
Bilarna fylls med ett tunt täcke av frost och is som jag får trycka hårt för att få bort
Höst…så vacker och melankolisk
Minns du våren?
Då blyga violer letade sig fram i skogsbackarna, blandade sig med sippor och yrvakna sniglar
Minns du det?
Nu klär sig människor i svart och grått. Drar upp halsduken över röd näsa och frusna kinder
Jag gläds åt färgerna och fångar dem med min kamera. Njuter av jorddoft och synen av blomstänglar som fått vara kvar trots att de vissnat