Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Archive for the ‘Krönika’ Category

March 19th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Jag vill ha ett jobb-min jobbhistoria

Som snart femtioårig kvinna med tre småbarn ser arbetsmarknaden nattsvart ut. Det är nog bara så.

Jag har sökt flera hundra jobb, både sådana i arbetsförmedlingens tidning och sådana som jag klivit in till och frågat.
Det vanligaste svaret är nej, du är överkvalificerad, och vi har inte råd att anställa dig oavsett din kapacitet.
Hm…så de menar att jag på grund av min idoghet som ung inte kan få jobb som gammal.
Vad jag jobbat med?
Första åren jobbade jag inom Ica, Sparköp mm. Då satt jag i kassan, hjälpte till i charken och konditoriet, plockade varor. Allt inom väggarna på en butik.
Jag älskade mitt jobb. 
1984 fick jag chansen att söka en annan väg, inom eldetaljhandeln, och hamnade på Elektro söder som då låg på Östermalm.
En av de där gatorna som är fylld av grevar, kändisar och annat rikt folk. Men framför allt äldre som berättade sina livshistorier under tiden de väntade på att en taxi skulle hämta dem.
Ett antal år senare fick jag nys på att en butik i Vasa staden sökte folk, och faxade en ansökan. “Du söker folk, jag söker jobb. Intresserad?”, skrev jag kaxigt.
Chefen på stället ringde dagen efter och sa att de skulle prata med min chef så att de inte “stal” mig från honom. Jodå, det finns människor med moral.
Jag började jobba på Relectric Service som det hette, och trivdes som fisken i vattnet. På Relectric hade jag titeln butikschef, och bossade över hela mitt rum som var överfyllt av elprylar.
Det tog tolv år innan jag lämnade dem, och då bara för att testa något annat.
Jag var nämligen vansinnigt nyfiken på att bli plattsättarlärling. Det var inte speciellt bra betalt, men jag fick skapa, och slita…som ett djur. Tänk dig att komma till ett hyreshus utan trappor, hm…Vem tror du får bära upp allt kakel och alla hinkar? Lärlingen så klart.
Slit, slit, men mycket roligt.
Tyvärr krånglade en hand och jag blev snabbopererad med dåligt resultat, som gjorde mig sjukskriven ett år. Till slut sa jag ifrån och sökte annat jobb. Vem har råd att leva på nada?
När jag började mitt nya jobb som jag fick genom att annonsera med en stor artikel i DN märkte jag att något var på G i magen. 
Jodå, det bodde en bebis där inne. En mycket ömklig sådan, och några månader in i graviditeten låg jag för ankar med blödningar och annat strul.
Från den dagen ville ingen ha mig som arbetskompis längre. Jag var först gravid, sedan mamma…något som arbetsgivarna hatar.
De bästa anställda är unga, men inte för unga, singlar, och män…för unga flickor kan få barn, vilket kostar.
Jag själv hade turen att få både ett, två och tre underbara ungar som förgyller mitt liv, men…idag…svarar inte någon då jag söker jobb. Dissar mig innan jag har en chans att visa vem jag är. På grund av dem.
Helst av allt vill jag ha ett jobb där jag får använda skrivandet, men jag älskar att sälja och är jäkligt bra på det, så kassajobb vore också bra, eller varför inte hantverkarjobb som allt i allo?
Den 12 april har jag varit arbetslös i ett år enligt papperen, men egentligen snart två år, och glider då in på en möjlighet att få nystartjobb.
Det är där Peter kommer in. Med nystartat företag anställer man inte direkt, men kanske han kan anställa mig på deltid så att jag kan skriva på deltid. Nåväl, det återstår att se.
Idag skiner solen och blåser vindarna runt vårt hus, rycker och sliter i presenningarna.
Nu lägger jag ned bloggandet för idag, och skriver på manuset istället.
Ha det gott
February 8th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Läsplatta till skolbarn-strålning-behärska pennan

Godmorgon!

När jag lämnat av småtusslarna och kommit hem igen slår vi på teven och möts av en bild på en skolklass i 9-årsåldern som sitter med en varsin läsplatta.
Det är kvinnan på Gomorron Sverige som intervjuar ett antal människor om möjligheter, respektive risker med att låta små barn använda läsplatta istället för läroböcker i skolan.
Det är spridda skurar i samtalet, och jag funderar under tiden de pratar på varför ingen enda av dem ifrågasätter att små barn skall ha strålning så tätt inpå. 
Jag vill inte vara en bakåtsträvare, men kan inte låta bli att undra hur stora risker det är att alltid, alltid ha strålning runt sig. Hemma har de mikrougn, tv-spel, och datorer dvs ständiga doser som cirkulerar i huset.
Jag kan villigt erkänna att våra barn kommer att bli bra mycket äldre än nio innan de får egen mobil till exempel, och tv-spelandet är tidssatt.
Jag skrev en krönika om mobilpratande för några år sedan efter att ha sett en undersökning som skrämde mig rejält. Idag är det ännu värre. Alla dessa halvdatorer avger strålning, mycket sådan.
En läkare sade att vi kommer att se resultatet av den här tekniska explosionen om en sisådär tio, tjugo år. Barn har ju tunnare skallben än vi och utsätts för dubbla dosen då de använder dem. 
Nuförtiden pratar man ju inte bara i luren, nej idag finns det appar för allt, och spelandet på internet via lur ökar lavinartat. Titta bara på hur många som spelar wordfeud.
På sajten mobilfakta står det att senaste undersökningen säger att det inte är risk för hjärntumör, men hallå…det fattar väl vem som helst att kroppen blir påverkad av strålningen. Och de här undersökningarna har alltid, alltid olika resultat.
Så här står det på sajten vågbrytarenstockholm.se
Strålningen intill en mobiltelefon är upp till 20 miljoner gånger starkare än den sammanlagda radio- och mikrovågsstrålningen från solen, den starkaste källan till naturlig bakgrundsstrålning på jorden. Mobiltelefonen är den apparat som utsätter människor för den mest intensiva mikrovågsstrålningen.

Hupps!
Om mina barn blir beordrade att börja använda läsplatta på skolan kommer jag att fundera både en och två gänger, men jag medger att det verkar mycket smart att kunna samla så mycket information i en enda tunn platta.

På sajten mobiltelefoni.tv  skriver de bland annat så här:
“Den strålning som avges då läsplattorna kopplas upp mot internet är sedan maj 2011 cancerklassad som ”möjligen cancerframkallande”, klass 2B. Dessutom visar undersökningar och erfarenheter att trådlös uppkoppling av datorer försämrar inlärningsförmågan och minnet och orsakar en lång rad symtom som kopplas till exponering för mikrovågor.”

En annan tanke jag får är:
Hur kommer barnen att lära sig välskrivning? Reda idag är det många ungdomar som inte kan stava och skriver som krattor. Det är ju trots allt så att övning ger färdighet. Ellerhur?

Hur tycker du? 
February 7th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Mobbing-något man får räkna med

Jag blir så ledsen när mina barn far illa, och idag hände det igen.

Lilla Zabine går i en klass med 26 elever, och är en tyst, lugn unge som inte gör många knop på skolan. Det är till och med så illa att lärarna tjatar på henne att börja prata.
Jag vet att Zabine är blyg och lite försiktig i nya situationer, men känner inte igen det här försagda beteendet.
Idag fick jag svar på varför hon blivit sådan.
Efter att jag lockat och pockat med än det ena än det andra gick hon med sänkt huvud ut ur bilen mot skolgården. Stegen såg ut att vara betongtunga och den sprudlande glada tjejen som vanligtvis studsar till skolan var totalt försvunnen.
Lilleman har problem med magen fortfarande och satt i bilen med mig.
Jag beslöt mig då för att följa lilltösen, och klev ur.
Inne i kapprummet stöter vi på två tjejer som direkt när Zabine kommer in vänder ryggen till och högt säger “Vill du prova mina hörlurar?” Hon tittar på min dotter utan att heja, och lägger snabbt till.”Låt inte Zabine se.” 
Jag avvaktar, men ser på Zabine att hon blir ledsen. Tårarna hänger i ögonfransarna.
Då säger den ena tjejen: “Håll bort, Zabine försöker se hemligheten. Låt henne inte se något.”
De kurar ihop sig över hörlurarna och ser pillemariska ut, sneglar mot Zabine som för att försäkra sig om att hon tar åt sig.
Då får jag nog och sätter mig ned på huk.
“Hörni tjejer vad är det där för sätt? Gör man så mot en kompis?”
De tittar på mig med stora blå ögon.
“Skulle ni vilja bli utsatt för det ni just håller på med? Är det inte bättre att vara vänner?”
De nickar med röda ögon, och den ena gråter.
Nu kommer den ena flickans mamma och tröstar, och efter att hon pratat med sin dotter säger hon att Zabine missförstått alltihop, att det handlade om att en av dem pinkat i en dockblöja som hon ville visa den andra.
Jag talade då om för mamman att så inte alls var fallet, och berättade vad de sagt.
Efter att jag kramat min lilla tjej pratade jag med en fröken som hade fullt upp med att prata med andra föräldrar. Hon tar upp Zabine i knäet och kramar om henne.
Jag lämnar lilltjejen så, och går hem arg och irriterad.
Razmus blev mobbad från 6-års och har nu problem.
Hampuz blev slagen hela förra året, men har äntligen fått det bra
Zabine har blivit utsatt förut, av både tjejer och killar.
Är det vad vi vill ha i samhället? En utfrysning av dem som inte skriker och hojtar för att passa in?
Våra barn är lugna och jordnära, men blir frustrerade och mår dåligt när de ständigt råkar ut för andras smälek, eller slag.
Snart tar jag hem samtliga lintottar och bedriver egen skola. Då kanske de har en chans att lära sig något?
Av en händelse går jag in på Fridas blogg där hon pratar om mobbing.
Utrota mobbing är nog svårt, men mindre klasser, fler lärare, och stödpersonal skulle säkert göra livet lättare för både barn, lärare och föräldrar. 
Naturligtvis vill alla lärare att barnen skall lära sig något på deras lektioner, men det är svårt när elever stör, och gör så att hela lektionen handlar om att förklara hur man beter sig.
Jag beundrar lärare och förskolepersonal som drar det här lasset av barn som så gärna vill höra till, men när alltför många viljor blandas blir det pannkaka.
February 6th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Dömd att läsa böcker

I senaste numret av VI LÄSER hittar jag en artikel om en svensk tjej som åkt fast för att ha smugglat ett kilo kokain i resväskan.
Straffet blir tre års samhällstjänst, och närläsning av bland annat Selma Lagerlöf.
Domaren tycker nämligen att det är ett lämpligare straff än att skicka in henne i fängelse, och den vägen bli en fullärd kriminell.
Tjejen som bor i Brasilien, läser nu Troll och människor av Selma Lagerlöf, och har även blivit beordrad att läsa Harry Martinssons rymdepos: Aniara: en revy om människor i tid och rum, och några andra böcker som han googlat fram att de fått svenska nobelpriset.
Men domaren nöjer sig inte med att döma Hanna som hon vill kallas till lässtraff, nädå…han har redan dömt en annan kvinna som åkte fast för smuggling till ett liknande straff. Hon skall läsa en portugisisk poet tre timmar varje dag på stadens bibliotek.
Så vad tror du? Hjälper det här? Blir de bättre människor? Eller krävs det ett kännbart straff för att avskräcka från smuggling mm?
Personligen tror jag att böckerna kan hjälpa tjejerna att sätta ord på känslorna de har, styra upp tankar och leda dem på livets bräckliga stig.
Att läsa berikar alltid ordförrådet och får hjärnan att starta upp nya stråk.
Sedan finns ju alltid en fri vilja med i sammanhanget.
Om de tycker att smugglingen gav snabba pengar, och tror att de bara hade otur.
Ja, då sitter de snart inför domaren igen, som då dömer dem till fängelse. Ett långt kännbart straff i sällskap med hungriga råttor, elaka medfångar och kalla celler.
Livet som kriminell innehåller både kyla och värme. Att höra till och vara utfrusen. Kärlek och hat, men framförallt är det ett eget val.

January 19th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Vad skulle du välja?

Om din läkare sade till dig att du bara har tre veckor kvar att leva. Vad skulle du göra först av allt? Finns det en dröm hos dig som ligger gömd långt ned i hjärnan och väntar på att upptäckas? Eller…har du gjort allt du drömt om?

När jag var nära att dö cirklade en grej runt i skallen på mig som jag efteråt tog tag i.
Att må bra i livet, inte låta mig dräneras på energi av människor som själva mår dåligt.
Ja nu skall du inte tro att jag dissar vänner som mår dåligt. Det är mer de här människorna som aldrig, aldrig blir nöjd oavsett mängden pengar eller uppmärksamhet från killar. De här som gnäller i tid och otid över att de är panka, för feta eller av någon annan orsak.
Jag hade en sådan i min närhet. Väldigt nära till och med. Vi var vänner, men ändå inte vänner om du förstår. Hon hade sitt liv och jag mitt, men vi delade livet ute på krogen. På gott och ont.
Helg efter helg klankade hon på mig inför nya bekantskaper(läs killar) och ondgjorde sig över alla mina fel. Ofta tagna ur luften.
När jag kommit hem från sjukhuset med min lilla nyfödda parvel gjorde jag det som borde gjorts för länge sedan. Jag sade upp bekantskapen med vederbörande, slängde hennes nummer som förvisso fanns kvar i skallen efter alla år av ringande. 
Det var tomt efter henne, men jag mådde samtidigt bättre än på länge.
Allt det här kommer du att få läsa om i min självbiografi Ja älsker däj ja
Just nu bara ett embryo till en bok, oredigerad och delvis oskriven.
Om jag skulle få höra orden “Tyvärr måste jag meddela att du bara har tre veckor kvar att leva”, så skulle jag göra just det. Leva…umgås med mina barn, skriva hela nätterna, ligga nära min man om nätterna och snusa in hans doft av plåt, tjära och frisk luft.
För idag lever jag som om varje minut var dyrbar.
Hur lever du?
December 30th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Årskrönika 2011- Tack för allt du gett mig

Så vad hände under året?
I januari greppade jag alla underliga uttryck som min underbara filmmanuslärare Kurt Öberg svängde sig med, och det där med alla underliga cirklar hit och dit för att skildra skeendet i en film tedde sig inte riktigt så främmande.
Jag såg filmer jag aldrig ens sneglat åt förut, och dissekerade dem lika hårt som den där kocken som skriker på teve.
Jag hade påbörjat ett filmmanus, men bytt ut det till ett annat som pockade på, och krävde att bli gjort.
I april slutade jag på Manuspiloternas filmmanusförfattarlinje, och med huvudet fullt av nya saker sökte jag jobb överallt.
Inte ens hemtjänsten ville ha mig.
En bok med namnet Hat och en gnutta kärlek var påbörjad eftersom min lärare sagt att det bästa man kan göra är att först ge ut filmmanuset som bok, sedan film.
Det är tufft att vara filmmanusförfattare, men underbart, och fullständigt galet fantasieggande. Ibland bättre än sex.
På hemmaplan snurrade allt som vanligt. Barnen gick nu på varsin avdelning, Hampuz på dagis, Zabine sexårs och Razmus i tvåan.
Lilla Hampuz blev slagen ibland, men det försvann i perioder. Diskussionerna hemma handlade om att vi skulle ta honom därifrån, men under tiden började Samuel där. En liten parvel som liksom Hampuz var cool och mest skötte sig själv. De blev vänner…goda sådana, och två är starkare än en.
Razmus stökade i skolan, och jag satt där flera dagar för att stötta läraren och honom. Problemet såg inte lika stort ut inifrån skolan, och jag såg snabbt att vår son inte var den ende som stökade. I en klass på tjugofem ungar fanns det ett antal som gjorde livet tufft för läraren.
Vårt hustak smyckades med vackra kupor, och svart plåt lades på det under tiden som snickare inredde det. Dock tog pengarna slut, och ett nytt lån ansågs omöjligt av banken eftersom Peter startat eget efter trettio år som anställd. Det blev ett ordentligt bakslag.
Vi harvade vidare så gott vi kunde, och jag kämpade nattetid med bokmanuset.
Mitt i alltihop får jag ett mejl från Ronnie Lundin som ber mig skriva ett filmmanus på hans underbara bok Ivar Hamarsman.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att jobba med det gratis, så jag gav Ronnie ett test på hur jag ser på hans bok som film, och lämnade det därhän.
Jag tog tag i marknadsföringen på min bok Pappersskärvor, och fick i snabb takt flera topprecensioner som gav mig mera kött på benen, och lite klirr i kassan. Dock inte så mycket att det ens var i närheten av tresiffrigt.
Jag fick möjlighet att sälja den via Bokeri.se  och greppade chansen att synas lite extra. De säljer för övrigt boken billigast av alla på nätet.
Min kropp stökade, och läkarna hittade underliga svängningar i blodplättarna som de inte kunde hitta svar på. Till slut sade de att eftersom jag inte var så sjuk avvaktade de tills jag blev sämre.
Jag vann en tävling där bland annat Ann Ljungberg figurerade. Det handlade om att berätta om hur det gick till när jag gav ut mina böcker själv, och vinsten var att vara med i nästa bok. Boken det handlade om var nummer två av Lyckas med bokutgivning. Missa inte den om du vill ge ut din bok själv. den är en guldgruva.
Sajten Berättarglädje hade en tävling om att berätta om sitt liv som jag också vann, eller hur man nu säger. Jag kommer att vara med i en antologi de gör.
Min barndomsstad har en liten samling skrivare som kallar sig Hälsingeskrivarna där jag är med naturligtvis. Förhoppningsvis kommer jag att medverka i deras antologi också.
DN hörde av sig för att berätta att historien jag skickat in om hur jag mötte min karl skulle tryckas, och att de tyckte den var jättebra.
Jag och Peter åkte iväg till Bokmässan i Göteborg, och jag fick äntligen träffa författarinnan och egenutgivaren Kim Kimselius som jag haft kontakt med via mejl och facebook sedan en tid tillbaka.
Andra jag fick träffa live var författarcoachen Ann Ljungberg som startat Skrivpuff där jag varit medlem några år, Kristina Svensson, Desiree Fredlund som jag bytte bok med, och många fler. Jag hade mina böcker Pappersskärvor och Tre änglar och tre mirakel i inte mindre än två olika montrar, och sprang mellan dem. Tyvärr låg de inte i centrum, och försäljningen var tråkigt nog minimal för att inte säga obefintlig.
Dagen till ära hade jag tryckt upp infolappar om böckerna och särskilda visitkort som jag gödslade besökarna med.
Det kändes underbart att gå runt bland människor som liksom mig älskar att skriva.
I slutet av året passerade min blogg Novellbloggen hundrafjortontusen besökare, och tyskarna hittade den i sällskap med ryssar och amerikaner.
Jag hittade härliga Mångmamma som berikade mitt liv med roliga, tänkvärda blogginlägg, och Pennelina som nog är den mest otursförföljda kvinnan jag känner. Hon har en röst som spräcker kristaller, och smeker mitt sinne, och en fantastisk förmåga att fotografera livet.
Mina underbara skrivpuffskamrater pushade mina dagliga noveller, och hejade på då recensioner droppade in.
Vår familj fick två nya medlemmar:
Lilla söta Zally som är en blandras av Russian blue och bondkatt
Lilla söta Zenta som legat i mamma Zillas mage och väntat på att få göra entre´… gjorde det baklänges.
Hon var en liten rulta som fångade hela familjen med sina mörkbruna ögon och omöjliggjorde en försäljning av vederbörande. Vem kan förresten sälja sitt kött och blod?
Året avslutades med att en närstående beslöt sig för att ta sitt liv via hängning, och då lämnade två barn och en kvinna bakom sig…min lillasyster.
Hur tröstar man någon som råkar ut för något dylikt. Trettio mil därifrån? Det fanns inga ord för min förtvivlan, inga tröstande gester som nådde fram. Mitt skrivande blev fyllt av dyningar från händelsen, och jag kan enkelt se i mina texter när det hände, och när jag accepterade det skedda.
Julen firades i familjens sköte med föräldrar, syster, kusin vitamin och barn.
Nu stundar ett nytt år, men jag ger inga löften, har blott en önskan om att min bok Hat och en gnutta kärlek nästa år finns stående i varje bokhandel, och att filmmanuset är sålt till ett mycket större land än Sverige.
Jag och Peter skall tillbringa nyårsafton med att sätta panel och måla brädor. På kvällen tänkte vi däremot umgås med ungarna, och möta årsslutet med dem i soffan där vi äter gott och myser.
Jag tackar er som troget läser min blogg, och alla mina skrivarvänner för ett mysigt år, och önskar er alla ett Gott Slut och ett Gott Nytt År. Kram
November 13th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Ronnie Lundin släpper boken "Och Fårös jord blev till sten"

Ronnie Lundin skrev ju underbara Ivars Hamarsman som jag kikar på för att göra filmmanus av just nu, och det är med stor nyfikenhet jag inväntar nästa bok som släpps nu i helgen.

Den heter Och Fårös jord blev till sten
Du kan läsa mer om Ronnie och hans skrivande på hemsidan.
Ronnie har även skrivit noveller som du dels kan läsa på www.kapitel1.se och dels i nya VILDSINT som kom ut lagom till bokmässan.
Grattis Ronnie till din framgång. Jag erkänner villigt att jag gärna varit i din sits.
October 31st, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Skall vi lära barnet hyfs genom att ignorera det?

Eftersom jag hade så mycket på schemat igår hann jag aldrig titta i aftonbladet som låg på bordet hela dagen, men slår upp den nu på morgonen och möts av detta på insändarsidan:

Ska vi lära föräldrar att kränka sina barn?
Det är Monica Danielsson socionom, och Birgitta Jansson psykolog som skrivit den
I artikeln diskuteras kommunernas föräldrakurser som det görs massor av reklam för på skolor och i tidningar. Jag har läst det lilla reklambladet, och min tanke då var att det är väl bra att de som har problem får hjälp.
Men när jag läser artikeln ser jag att det är auktoritära metoder som lärs ut. Sådana här straffmetoder som jag hatar. Bland annat går en metod ut på att man straffar barnet genom att ignorera det om barnet gjort något fel.. Till och med om barnet vaknar nattetid och skriker skall det ignoreras.
Superbra metod eller? Idioter säger jag. Vad lär sig ett barn som ignoreras av en vuxen när det är ledset?
Naturligtvis att det inte är någon ide´att söka hjälp. Istället vänder det ledsenheten inåt. Jag har sett bilder från ett polskt barnhem där barnen inte fick någon tröst. De blev inbundna och utstrålade en sådan sorg att det vred om mitt hjärta.
Är det sådana barn vi vill ha?
Är det underligt om de ignorerar vuxna när de blir äldre. Fångas de inte upp av en vuxen famn kan vad som helst hända.
En annan metod är att barnet genom gott uppförande “köper” en extra godnattsaga, klistermärken eller att ta en kamrat med hem. Skitbra! Som artikelförfattarna skriver gör barn mot andra som de uppfostras själva.
Ytterligare en är time-outmetoden…dvs barnet får sitta avskilt och fundera över det som skett, ibland kanske till och med stängas in i ett rum några minuter för att coola ned sig själv. Det här kan jag köpa, MEN sedan läser jag resten av texten och blir så arg att jag darrar. Om barnet skriker skall du ignorera det, och höja ljudet på tv:n eller sätta på musik på så hög volym att det inte hörs.
Nu höjer jag om igen ett varnande finger. Visst kan det bli superstökigt här hemma med tre tokiga ungar som skriker ikapp, men jag sätter mig ned på golvet för att coola ned dem, och får dem att sitta med, sedan ber jag dem lugna ned sig.
OM jag stänger in någon av dem håller jag hela tiden kontakten genom dörren genom att uppmana vederbörande att dämpa sig så får han/hon komma ut. ALDRIG att jag skulle höja volymen och ignorera den lilla parveln som inte riktigt kan kontrollera sitt humör ännu.
Vad tror du händer när den här ignorerade ungen växer upp?
Han/hon litar aldrig på vuxna, och kan till och med gå till handgripligheter då han/hon blir större.
Är det inte nog med ignorans i samhället? Vi ignorerar uteliggare, blundar då grannbarnen blir slagna av andra barn, struntar i ljudet som hörs från lägenheten ovanpå sena lördagkvällar när det är bråk IGEN.
Kan vi inte istället bry oss om de som är i vår närhet? Inklusive främlingar. Många är de gånger då jag tagit med övergivna killar och tjejer, inte alltför nyktra hem till mitt lilla krypin. Bara därför att jag kan, och de inte riktigt mått så bra eller inte haft någonstans att ta vägen.
Om vi håller om våra barn en extra gång istället för att jobba extra för att köpa senaste stereon tror jag att vi kommer långt. Därmed inte sagt att hjälp ibland kan behövas utifrån. Alla barn är olika, och har olika behov.
Jag avslutar med en ramsa jag har i huvudet som ett evigt mantra.
Behandla andra som du vill bli behandlad själv
October 28th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Grödinge-Näs i mitt hjärta

När någon talar om Botkyrka ser lyssnaren oftast höga gladfärgade pelare av hus framför sig, och utländska medborgare som springer om varandra ute på ett stort torg fyllt av allehanda ting. Kvinnor bär svarta skynken över ansiktet, och luften är fylld av olika språk.
Så såg jag på Botkyrka, och det tillhörde vårt absolut största ickeställe att bo på.
Vi hade letat hus flera månader, över hela stockholmsområdet, och mot Norrland, men den där jag-vill-ha känslan infann sig aldrig. Visst, husen var fina, men det fanns ingen själ i landskapet runtom.
Tills en dag…
Dagens nyheter låg uppslagen på köksbordet med bostadssidorna uppe, och jag försökte mata både treåringen och amma min lilla tös samtidigt. Då jag får syn på en röd liten stuga som har en enorm gräsmatta framför sig.
När jag ser att det ligger i Botkyrka slår jag igen tidningen, och börjar diska upp efter frukosten.
Men den där bilden ligger på näthinnan och mitt på dagen ringer jag min pojkvän och berättar vad jag hitta. ”Botkyrka? Nä aldrig.” , säger han och vi pratar om annat.
Dagen går med de sedvanliga bestyren, och jag låter tidningen ligga uppslagen på bordet när Peter kommer hem.
Jag låtsas som om det regnar, och börjar med maten då han kommer in genom ytterdörren och kramar om Razmus som glatt rusar fram för att möta honom. Lillan ligger på golvet, och gnölar när hon inte får all uppmärksamhet.
Det första Peter ser är bilden, och som jag trodde reagerar han som jag. ”Vad i? Är det här huset? Som du…?” Peter tar upp tidningen och tittar på köksklockan. ”Det är visning om två timmar…”, han tar upp lillan som fortfarande gnäller. ”Hinner vi?”
Några minuter senare kör vi i racerfart mot Botkyrka, och passerar de välkända gladkolorerade höghusen i Flemingsberg, det lilla centrumet med Willys som centraldel, och vidare ut i skogen. För det är där huset ligger…lååååångt ut.
Vägen ut är både snirklig och vacker, så det blir många glada utrop, och vi kör nästan över en skrämd fasan. En ormvråk susar över en gigantisk äng som vetter mot havet som för dagen visar sin mörka sida, och överallt ser vi kanadagäss som försöker hitta mat i det tunna lagret av snö.
En och en halv mil senare kör vi in på en liten grusväg som har en underbart vacker björkalle´.  Flera faluröda hus med vita knutar står längs vägen, och det verkar som vi blivit förflyttade till Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn. Jag måste nypa mig i armen för att kolla så att jag inte drömmer.
Razmus går ur bilen, ut på den stora gräsmattan, kastar sig ned och skriker euforiskt. ”Mamma, här vill jag bo. Snälla, snälla!”
Jag tittar på Peter som bär Lillan i famnen, och tar hans hand i min.
Nu har jag bott här i flera år, och är förundrad över faktumet att något så vackert existerar knappa fem mil från storstaden.
Vår lilla by är inte alls lika gammal som den legendariska ålderdomliga klungbyn Näs by som ligger några hundra meter nedanför oss.
Den har anor från 1400-talet , och sommaren 1719 den 11 juli sågs 132 ryska galärer utanför Nynäshamn, som efter att de bränt ned staden fortsatte till Grödinge där de smög in på natten och brände ned Näs by till grunden.
På vägen tillbaka brände ryssarna även ned Södertälje.
Skörden hade inte hunnit bärgas i byn, och gick upp i rök tillsammans med allt annat.
Det blev ett sorgens år.
Man kan fortfarande känna täcket av sorg över byn när den passeras, och en väninna till mig som bott där säger att hon ibland kunde höra någon röra sig utanför huset där det en gång låg ett utedass. En liten person som hon tror är ett barn.
Bortanför byn finns ett sommarstugeområde som följer havets kanter. Vattnet är fiskrikt, och många av byborna sitter sommar som vinter tysta och väntar på napp.
Byn jag bor i är fylld av harmoni, och grannarna hjälper varandra med både det ena och det andra. Det är nästan löjligt vackert att se alla skiftningar i naturen, och eftersom vi bor mellan två vatten finns det massor av sällsynta växter, och insekter här.
Grödinge-Näs sitter obändigt fast i mitt hjärta sedan den där första dagen, och om jag får som jag vill kommer mina fötter att stanna på den här jorden tills de bärs ut i vågrätt läge.
Ha det så bra!
Kram

October 4th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Så stoppar man mobbing-eller?

En insändare i tidningen Metro drar till sig mina blickar.
Skribenten har blivit mobbad i sex år, och blev psykiskt sjuk, så sjuk att hon tvingades gå om tvåan i gymnasiet.
Nu ger hon fyra tips för att stoppa mobbingen.
Vad tycker du? Tror du att det är så enkelt?
Så här skriver hon:
1.     Inför obligatoriska lektioner, minst en gång i veckan, från förskolan, där man lär barnen empati, sympati och människors lika värde, och på så sätt försöker förebygga mobbning, rasism och så vidare.

2.     Inför betyg i uppförande, och utan ett G i betyget så måste man gå om den årskursen, inga undantag.
3.     Efter att en elev anmält en annan elev för mobbning, så får mobbaren två veckor på sig att bättra sig, annars måste han/hon byta skola, vare sig föräldrarna godkänner det eller inte, inga undantag.

4.     Inför böter på skolor som inte tar mobbningen på allvar. När en elev anmält skolan så ska den granskas, och processen skall inte ta flera år, utan max ett par månader. Inga undantag.
När vår son Razmus började sexårsverksamheten var han jättepositiv och bara längtade efter att få lära sig bokstäverna och siffrornas underbara värld.
Det tog max två dagar att förändra den tanken.
En jämnårig kamrat slog honom så hårt att han fick en blåtira.
Det tog två veckor innan jag förstod varför min kärleksfulla, ständigt nyfikna son som ofta skrattade förvandlades till en obstinat unge som svor ilsket då jag hämtade honom. I samma ögonblick sitsen i bilen nåddes utdelade han smockor till sina syskon och sätet framför sig.
När sanningen uppdagades via en annan elev som blivit kompis med Razmus, var det med stor ilska jag ställde den ansvariga och lärarna mot väggen. Barnet erkände, men lärarna ifrågasatte klockslaget, och frågade Razmus varför han inte kommit till dem.
Samma sak hände om och om igen, och Razmus var inte den enda. 
Jag såg dagligdags våld och höga svärord som utdelades mellan elever(klass sexårs till 3:an)
En gång blev jag vittne till hur en kille i tvåan skrek Jävla kärring upprepade gånger till en lärarinna.
Droppen blev när jag på ett föräldramöte pratade om det skedda, men fick till svar att det inte alls pågick någon mobbing, och att jag skulle hålla tyst för att inte riskera att den lilla skolan lades ned. (Raz hade ynka fyra klasskamrater, och skolan rymde ca trettio elever allt som allt)
Jag flyttade barnen till en större skola, och problemet var löst…eller?
När min son börjar ettan blir han efter invänjning i klassen en av de som mobbar. Något vi nu stävjat.
Han vänder sig aldrig till lärare om han blir påhoppad, och har trots ett års skolgång inte hittat någon riktig kompis.
Vad hade hänt om någon uppmärksammat händelserna på första skolan, och visat min son att de brydde sig? Skulle jag flyttat honom direkt?
I min värld var den lilla skolan det underbaraste ett barn kan ha. En liten personlig plats med massor av plats för ett litet vetgirigt barn. Trädgården är fylld av gamla äppelträd som barnen klättrar i, och skogen ligger bakom full av kojvänliga ställen. Framför huset syns en stor bit av havet, och ofta ses rådjur, älgar och fasaner spatsera över tomten.
Nu slutar inte eländet här.
Min minsting började på ett dagis med tjugosex barn, varav systern var en av dem.
Han blev också slagen. Trots att Hampuz satt lugnt och stilla med sina klossar kom han ständigt hem med rivsår, blåtiror och ett jack av en sax vid ögat.
Vi pratade med personalen, rektor mm, och jag var arg så arg att jag höll Lilleman hemma. Till slut löste sig situationen av sig själv när Hampuz blev större, och kunde säga ifrån bättre. Han har ju trots allt två storasyskon hemma som är tuffa mot honom.
Idag är det som sagt bättre, men jag studerar, och pratar med Lilleman.
Händer en sak till byter vi klass, och fungerar inte det…då får Hampuz vara hemma med mig i trygghet för barn som slår och förskollärare som inte ser när saker händer pga för stor klass.
Om man inför fler(för det finns redan några)lektioner där barnen lär sig empati mm kanske sådant här kan stoppas i porten.
Och framför allt…varför skall den mobbade flyttas? Är det inte mobbaren som skall straffas?
Razmus togs från ett ställe han trivdes på, och kamrater som han ville leka med, till ett nytt ställe med mer än tredubbelt så mycket ungar som följt varandra från dagis. Ingen rättvis situation alls tycker jag.
Sådär, nu har jag sagt mitt.
Vad tycker du?