Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Min bloggvän Mångmamma diskuterar idag gamla LP-skivor.
Var musiken bättre förr? Eller är det bara en tro som finns hos många.
Något jag med säkerhet vet är att människor var bättre förr…
På den tiden fick aldrig en ung kille för sig att gå in i en skola och skjuta ihjäl dem som satt där.
Och inte vågade en elev höja knytnäven mot sin lärare
Folk sköt inte ihjäl varandra på gatan, och fick aldrig några underliga idee´r att spränga bilar på parkeringar, eller gangbanga skolkamrater.

Varför har det blivit så här?
Var och hur gick det fel?

Är videokulturen orsaken? Eller alla våldsamma dataspel?
Har barnen fått det sämre?
Fundera på de här frågorna och berätta vad du tror…

Jag sitter och lyssnar på min skrivarkompis Pennelinas underbara röst som strömmar ur datorn, och lyssnar när hon berättar vad hon tycker om.

Det är svårt att hitta människor som mig i verkliga livet, och jag har försökt i många år, tro mig.
   Jag kände mig udda, och utanför där jag stod spiknykter kväll efter kväll på discot, och dansandet var det enda som gjorde mig genuint lycklig. Gymmet besöktes varje dag, och söndagarna tillbringades framför filmer, ofta flera i rad.
   Mina dåvarande väninnor var bara tjejer jag träffat på krogen och gymmet, och gick ut med. I sällsynta fall umgicks vi “vanligt”. Men medan jag tecknade, sjöng och skrev, shoppade de kläder och hällde i sig vin vid baren. Du får inte missförstå mig nu, vi var vänner, men hade inget gemensamt.

För mig blev livet enklare då jag flyttade till Hammarby. Där hittade jag tillbaka till skogen och vattnet, det som präglat mig som liten, och saknats i mitt liv omedvetet.
   Långa skogspromenader och en ny dator gjorde att jag inte tappade greppet. Mina vänner från barndomen var borta för länge sedan, och killarna som påstod vilja vara “bara” kompis med mig ersatte varandra årsvis. Naturligtvis låg annat bakom…en önskan att bli älskad av mig, som knappt älskade mig själv. Jag var ensam.

Men något hände på vägen. jag blev stark och lärde känna mig själv inifrån och ut. Att springa på krogen lockade inte alls, och mitt behov att skriva tog över sakta men säkert.

Nätet hade många överraskningar. En av de största var att jag hittade likasinnade. Kvinnor och män som liksom mig älskade det skrivna ordet, gärna fotograferade och ibland till och med sjöng.

Vi delar med oss till varandra, stöter och blöter texter. När vi gjort en bok delas den glädjen av alla de andra, ingen avundsjuka finns, och tipsen hur man marknadsför den strömmar in. Vi är vänner, men ses aldrig i verkligheten. All värme jag får gör mig ändå så glad in i hjärtat, och äntligen har jag hittat det jag alltid sökt.
Tack för att ni finns.
Kram

Idag skall jag vara lite “tung” i mitt skrivande.

   För några dagar sedan hittade jag en insändare i en gammal veckorevyn som Peter släpat hem. Tjejen var tjugotre år och hade varit tillsammans med en kille i fyra år. Nu ville han förlova sig, och hon fick stora hispan. Ju längre jag läser texten desto klarare står det för mig att hon nog borde tänka sig för både en och två gånger. När något känns fel, är det oftast det.

   Jag själv som tjugotreåring var totalt okapabel att se om jag var kär, och en kille från Hudiksvall hade fångat mitt hjärta, och höll det hårt, hårt i massor av år utan att ta konsekvenserna av det han gjort. Så tjugotre år gammal var jag flyttad till Stockholm, men hjärtat kvar i Hudiksvall.
   Inget bra scenario för att skapa ett förhållande med en ny kärlek, men jag försökte flera gånger att radera ut min kärlek som var intensiv, smärtfylld och omöjlig att bli av med. Killen förföljde mig i drömmarna, och dagtid tyckte jag mig se honom överallt. Det mest underliga är, att trots våra känslor blev vi aldrig ett riktigt par. Kanske var det smärtan i det som gjorde att jag varje gång vi sågs släppte allt jag hade i händerna för att kasta mig i hans famn, och bli sårad igen. Ett destruktivt tillvägagångssätt som skadade min syn på killar, och ruskade om min värld med jämna mellanrum.
Det är bland annat om den tiden min kommande självbiografi JA ÄLSKER DÄJ JA handlar.

Nåväl, som trettiosexåring mötte jag Peter, helt annorlunda än alla andra pojkvänner jag haft genom åren, Han var lång, kraftigt byggd, självgående, charmig, aldrig bangen att göra saker, och bäst av allt kär i mig, och beredd att satsa på oss. Helt enkelt en MAN
   Nu blev det naturligtvis en massa komplikationer, och han började med det här berömda katt och råttaspelet.
    En dag satte jag ned foten, och frågade hur Peter ville ha det, och om vi skulle satsa. Då sade han ja, och allt lades sakta men säkert på plats. Den stökiga tiden med exflickvänner som ständigt ringde, och karlar som ibland var mysig, ibland avvaktande försvann.

Några år senare var jag sambo, och lycklig…i alla fall trodde jag det…
   Tankar om han var den rätte poppade upp då och då i hjärnan.
   När jag surfade runt på nätet märkte jag snabbt att det var många som undrade detsamma.

Men veckorevyns Hanna Arnhög skrev en enormt bra sak angående det. Nämligen det här:
   “Jag frågade en kvinna jag känner, som varit gift i tjugo år, hur hon visste att hennes man var den rätte. Vet du vad hon svarade? Att hon inte visste. Det enda hon var säker på var att varje gång hon tänkte sig ett liv utan honom, kom hon fram till att det var ett liv hon inte ville leva…”

Det var väl en ganska bra förklaring?

Peter är min bästa vän, och jag älskar honom intensivt. Att leva utan honom vid min sida skulle göra mitt liv tomt och tråkigt. Vi är två själskamrater, båda lika intensiva som en vårflod. och med humör som tigrar.

Är det inte underligt att en del människor har allt, men ändå inte är nöjda?
Titta bara på Whitney Houston, Elvis Presley, Michael Jacksson mm. Alla var/är rika som troll och begåvade, men sökte/söker ändå drogens förtrollning av världen. Är det så svårt att vara rik?

Amy var en mycket begåvad kvinna, men var inte lycklig ändå.
Vila i frid lilla flicka, hoppas du hittat det du sökt.

Det är nog inte så underbart som man kan tro däruppe bland molnen av berömmelse. Elvis t.ex berättade om hur han kände sig ensam och utsatt.

Änglarna har fullt sjå nu i dagarna med alla som skall in i himmelriket. Sådant här får mig att tvivla ännu mer på att det finns en Gud. Varför i all världen skulle han mörda alla dessa barn i Norge? Ge mig ett vettigt skäl så skall jag återta min lämnade kyrkospira och sitta i kyrkobänken varje söndag.

När jag öppnar aftonbladet idag läser jag det HÄR
En hundägare blir anfallen av sin egen hund, och får rådet av veterinären att plocka bort fästinghalsbandet.

När jag var gravid var jag livrädd att få borrelia eller något annat fästingrelaterat, och sprutade på hundarna ett fästingmedel som ansågs vara både säkert för hunden och mig.
Ha, ha…jomenvisst du. Samma dag låg jag däckad i soffan och spydde galla. Det kändes ungefär som när man åker båt…i full storm!
Jag var dålig två dagar vill jag minnas, sedan klev jag upp och var normal igen.
Medlet gav jag tillbaka till apoteket, och på bloggen varnade jag andra gravida.

Och jag är säkert inte den enda som råkat ut för det här.

Att äta innebär för mig bara en livsnödvändighet, och som singel slarvade jag rejält med det. Gymträningen krävde energi, och fick det, men utöver det var jag ingen gourmet precis.
Sedan kom barnen och krävde mat, mat, mat…


Jag har pratat runt lite med mina vänner, och många med mig känner likadant.
Det är underbart att vara hemma med ungar, men…livet verkar plötsligt bara handla om mat, och fika.
Vilken lyx det skulle vara att ha en privat kock som fixade maten.

Det är samma sak med smink.
Jag har aldrig fattat vitsen med att först tvätta ansiktet omsorgsfullt, och sedan kladda det fullt med krämer och puder. Numera är det ytterst sällan som jag sminkar mig.
Min lilla dotter däremot är fascinerad av den där världen, och jag blir inte förvånad om hon börjar tidigt med sådant där.
Zabine är allt jag inte är…förutom utseendet.
Lilljäntan är superfeminin, långbent, gråtig och supertjej. Samtidigt är hon en kopia av mig som liten. Till och med hennes små glada skutt får mig att le igenkännande.

Det ständiga blomsamlandet, och letandet efter nya djur och insekter att rädda. Sjungandet och hopsnickrandet av nya sånger, berättandet, skrattet är andra saker som jag vagt känner igen. Min mamma har berättat en hel del, men då och då poppar korta minnesfrekvenser upp, och jag hör min egen röst som liten. Schcizofrent eller hur? Men samtidigt är det en gudagåva att ha sådana minnen.

Jag hade en lycklig barndom, till och med underbar. Mitt liv utspelade sig långt ut på landet, med en ständigt hemmavarande mamma, och farmor ett stenkast bort. Jag hade djur i massor, och sjön låg nedanför huset med möjligheter att bada, fiska, eller ligga och studera sjöfåglar.
Min mormor bodde i staden intill, och jag träffade henne minst en gång i veckan.

Med sorg i hjärtat ser jag mina små växa upp utan närvarande mor- och farföräldrar. Visst träffar de farmor och farfar ibland, men det är långt mellan gångerna. Mormor och morfar bor trettio mil bort, och träffar barnbarnen ännu mer sällan.
Den där underbara samvaron med gamla får våra små hitta på annat håll. Det blir grannar och bekanta.
Egentligen vore det superbt för ungarna om vi bodde i så kallat familjehus. Jag tror att ungar som umgås med äldre och får lära sig historia ur deras perspektiv, höra om förfäder, och vad som gällde förr i tiden. Kort sagt lyssna på farmors eller mormors historia om livet…
De barnen får en grundtrygghet, och blir inga satungar som slår sönder busskurer och gamla tanter. De ungarna fylls av respekt för livet, en visdom som mamma och pappa inte är kapabel att ge hur mycket de än vill.

Kriminella talar ofta om att de vill ha respekt, men det får man bara genom att själv respektera.

I min pågående film och bok med arbetsnamnet Skam och Skuld har jag en karaktär som heter Benjamin. Han har aldrig fått respekt på det viset. Benjamin växer upp med en snedvriden syn på vad kärlek är, och inser med förtvivlan som fjortonåring att världen inte alls är sådan som hans föräldrar sagt. En schizofren mamma och icke närvarande pappa ställer honom ensam utan vare sig skydd för andra barns påhopp eller naturliga känslor.

Av någon underlig anledning handlar mina böcker ofta om de som hamnat utanför, och jag söker orsaken till varför det blivit så. Deras hjärnor blir mentalt dissikerade i mina texter, och ytterligheter speglar deras liv.

Jag tänkte läsa in början på boken, och sätta ut den på bloggen, men…tiden räcker inte riktigt till trots att jag naggar nattsömnen grovt i kanterna.

Dagens datum kommer att innebära fruktansvärda minnen många, många år framöver. Idag bestämde en mycket närstående person sig nämligen för att lämna oss genom att ta sitt liv. Jag är i chocktillstånd och kan inte riktigt fatta att jag aldrig mer skall få krama den personen. Bilder av honom snurrar framför mina ögon, och jag vill stoppa världen, och spola tillbaka tiden för att ge honom chansen att ångra sig.
Att göra som han gjorde är i mina ögon fegt, och omdömeslöst mot barnen som älskar sin pappa mer än allt annat. Sambon var förvisso på väg att separera med mannen, men…alla år av kärlek och samboskap, alla gräl finns kvar i minnet hos henne, och livet går faktiskt vidare efter en separation även om det ser väldigt mörkt ut just då det sker.
Men att ta sitt liv och sluta finnas för de som älskar en anser jag alltför brutalt att ens tänka på.
Nä, jag förstår inte hur han kunde, och framförallt hade modet att göra det. För nog måste det ha inneburit panik och smärta?
Nu står sambon där i ett hus som hon älskat och kämpat sig blodig för, och skall stå ut med att varje dag konfronteras med minnet av scenen hon hittade. Mina tankar är hos dig lilla människa, och även hos dig du förvirrade själ som trodde att du hittat ett perfekt slut på lidandet. Jag hoppas att du äntligen fått frid i sinnet, och återkommer till oss i en annan gestalt.