Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Archive for the ‘Noveller’ Category

July 5th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Nyckeln till självständighet

Kerstins bröst häver sig hetsigt fram och tillbaka och de runda kinderna är rödblossande av ilska. Över munnen som är hårt sammanbiten syns små svarta hårstrån så tunna att de bara kan anas när hon står med solljuset mot sig.
   ”Ta ditt pick och pack och försvinn!”

 Hon tar av sig en silverfärgad nyckel som hon bär i ett tunt sammetsband runt halsen. ”Jag älskar dig Per, men att du är min son ger dig inte vilka privilegier som helst.” Kerstin kastar nyckeln som hamnar med en dov klang på trappan. ”Du får flytta till min övernattningslägenhet tillsvidare, men…” Kerstin lägger handen över hjärtat och försöker lugna ned andningen. ”Missköter du dig kastar jag ut dig på gatan.” Hon stryker bort en liten tår som letar sig nedför kinden. ”Jag älskar dig vansinnigt, men de här bataljerna mellan oss tar snart livet av mig. Jag orkar inte slåss längre. Du är lat och behandlar mig som din privata betjänt.”

   Per rycker på axlarna och fräser: ”Du kväver mig morsan. Jag kan inte andas här. Det ska bli så skönt att slippa höra ditt tjatande. Jag är faktiskt sexton år.    

   Han går ut på trappan och plockar upp en liten röd ryggsäck, sen sparkar han igen ytterdörren med foten. Med en lätt nedtrampning på skateboardens kortsida får Per brädan att slå upp mot handen och klämmer den mellan tummen och pekfingret.     

Med ett skutt tar Per sig över den vita grinden som är ärgad av regn och sol. Han hänger nyckeln runt halsen och drar med pekfingret över det tunna lilafärgade sammetsbandet.

Bakom gardinen står Kerstin och tittar på honom med sammanbiten mun.

   ”Inte ropa. Inte ropa” viskar hon till sig själv. ”Låt honom gå” säger Kerstin högt och placerar handen på fönstervredet. Hon ser att några starungar som sitter i trädet bredvid huset lättar när grannens katt kommer smygande uppför trädstammen.

   ”Barn måste lära sig livets läxor själv” viskar hon och lägger den andra handen på den som sökt sig till vredet. Kerstin lutar pannan mot det kalla fönsterglaset och blundar tills hon vet att sonen är borta.

När Per öppnar dörren till mammans lägenhet är han fylld av ilska och söker ett sätt att få utlopp för den. Utan att ta av sig skorna halvspringer Per in till köket och sliter upp skåpen. Ett efter ett åker de rosmönstrade tallrikarna i golvet och splittras. Glasen tar samma väg, och exploderar när de blir utsatta för övervåld. Ljudet studsar in i trumhinnan och Per njuter.

   ”Hoppas att mamma gråter när hon ser vad jag gjort.

   Ångestens kalla klor hugger plötsligt tag i Pers hjärta, och med sorgsen min sätter han sig på stolen och betraktar bitarna. ”Vad har jag gjort?” Kvider han och lägger händerna över ansiktet.  Genom fönstret ser Per några barn plaska omkring i vattenpölarna som bildats av regnet som öser ned och längtar för några sekunder tillbaka till den där sorglösa tiden. Barnen är dyngsura men skrattar lyckligt. Per blir stående med skyffeln i handen. Det höga antika fönstret är tomt sånär som på en liten sko. Långt inne i honom väcks ett svagt minne till liv och han hör mammas glada röst.

   ”Jag har hittat dina gamla skor älskling, De första du bar. Är det inte kul?”

   Med stor skam minns Per orden som dräpte hennes glädje och de andra som följde. Han lyfter skon med pekfingret och studerar de extremt små kängorna. Om igen hör Per mammans lite hesa röst.

   ”Du anar inte vad jag letade efter dem. Ja herregud så vi letade pappa och jag. Vi ville att vår älskling skulle vara varm om fötterna.”

   Per minns doften av pappa Raol och saknaden lägger metervis av taggtråd runt hjärtat. Cancer är inget vackert ord, men inte heller något som är vackert i sig. Utmärglade lemmar, ett insjunket ansikte, förlamande tunga armar som inte orkar krama. Längtan efter bättring som uteblir år efter år.

   

Ett lågt ljud tar Per tillbaka till verkligheten och han torkar snoret från näsan med baksidan av handen.

   Dörren öppnas och han hör steg.   

   ”Hallå! Är det någon hemma?”

   Per går ut i hallen där det står en liten tjej.

   ”Jag säljer majblommor, vill du köpa?” Flickans ljusa flätor, och rödrutiga klänning får honom att tänka på en målning från förr, innan mobiltelefoner och datorer trängde in i hemmen, tiden då barnen satt hopträngda kring bordet och pysslade.

    När Per inte svarar vänder hon om och tänker gå. Flickan kastar en blick mot köket där det fortfarande ligger krossat porslin.

   ”Har du tappat dem?” frågar hon och nickar mot tallrikarna.

   Han ler svagt och skäms.  

   ”Jag har kastat dem.”

   Flickan ler tillbaka och fnissar.

   ”Så skulle jag också vilja göra ibland.

   Han lägger handen på hennes axel.  

   ”Vill du kasta några?”

   Först backar hon förskräckt, sedan skrattar hon högt.  

   ”Är det säkert? Får jag?”

    Per tar tag i flickans hand och leder henne in i köket.

   ”Varsågod, ta för dig.” Han plockar ut fyra tallrikar ur skåpet och räcker dem till henne.       ”Kasta en i taget, det låter mest.”

Under tiden som ljudet av kraschat porslin hörs från köket hämtar Per en hammare i städskåpet och spikar upp löparen som legat på vardagsrumsbordet över fönstret. Flickan kommer in och tittar på honom med stora förvånade ögon.

   ”Sådär, nu har jag gardiner. Vad tycks?” säger han och lutar sig nöjt mot dörrkarmen med armarna i kors.

     ”Man spikar inte upp gardiner.” svarar hon med en röst full av skratt. ”Ville du köpa några majblommor? Pengarna går till Cancerfonden.”

   Utan att svara drar Per upp plånboken ur fickan.  

   ”Hur mycket?” Han bläddrar med sedlarna. ”Vilken klass går du i?”

    Flickan ler blygt och sträcker fram asken med de lilavita majblommorna.

   ”Den enkla kostar tjugo, och den här kostar femtio. Jag går i sjätte klass.”

   ”Jag tar fem av den enkla” säger Per och ger henne en hundralapp som blivit vikt ett otal gånger och nästan rämnat i en av vikningarna.

När flickan lämnat lägenheten plockar Per upp en svart jacka ur ryggsäcken, öppnar ytterdörren och låser noga innan han går iväg. Målet är järnaffären som ligger runt hörnet.

   ”Jag vill köpa fem olika färger.” säger Per.

   Försäljaren tar fram en burk och öppnar den. Den är fylld av klargul smetliknande vätska.  

   ”Vad ska du måla?”

   ”Jag ska måla golvet.” Per scannar av färgschemat som sitter på hyllan. ”Vilka färger har ni? Finns det mörklila, nästan svart?”

   ”Allt går att fixa…ge mig bara lite tid.” svarar mannen och startar en underlig maskin som har ett mycket högt skallrande och gnisslande läte. ”Vänta nu…lilasvart…det blir…”

   Per tittar intresserat på vad som händer framför hans ögon och ignorerar först signalen från mobilen, men drar sen upp den tillräckligt långt för att se att det är Kerstin som ringer.  

   ”Kan hon aldrig ge sig?” muttrar han och mannen stoppar maskinen.

   ”Ursäkta, sade du något? Den här tingesten låter så överdjävligt att jag inte hör ett ord av vad du säger. Egentligen ska vi bära öronkåpor när den används, men…” Han rycker på axlarna och ler skuldmedvetet.

    Per skrattar lågt och skakar på huvudet.

   ”Du måste vara rädd om öronen. De är inte utbytbara.”

En halvtimme senare går han till sin nya bostad med kassen full av färgburkar, några penslar och lacknafta.

   Utanför dörren ställer Per ned kassen och trycker ned handen innanför skjortan där nyckeln glidit ned. Fingrarna nuddar vid den mjuka sammeten och med hjälp av pekfingret drar han upp nyckeln, sätter in den i låset och vrider om.

Den natten sover inte Per. Istället ligger han på alla fyra och målar parkettgolvet i vackra färger. Ruta för ruta blir täckt och det tråkiga rummet blir fyllt av färgglädje samtidigt som månen tar över från solen.

På morgonen väcks han av dörrklockan och ramlar ur soffan med en duns.

    ”Per, älskling…?” ropar Kerstin med tjock, mycket tveksam röst. ”Kan du inte öppna?”

Hon knackar igen och trycker på dörrklockan. ”Vännen…?”

   Per kliar sig i håret, sträcker armarna över huvudet, gäspar och reser sig upp.       Doften av färg gör honom yr och han ser i ögonvrån att fönstret blåst igen. Tveksamt öppnar han dörren på glänt och kikar ut. Kerstin är rödögd och kläderna är felknäppta.

   Per drar in henne i lägenheten.

   ”Kom in”, säger Han och sätter händerna över hennes ögon. ”Jag har en överraskning till dig.”

   Per leder Kerstin till vardagsrummet och håller andan när han tar bort händerna.

   ”Tadah…vad tycks?”

   Kerstin blir stum, och massor av tankar flyger genom huvudet medan hon vänder sig till sonen.

   ”Per…allvarligt talat…hur kan du komma på den urbota idiotiska ide´n att måla golvet. Det kostade massor att slipa upp .”Kerstin sätter sig på soffan med händerna hårt tryckta över munnen. ”Jag hoppas verkligen att det här går att återställa. Fastighetsägaren kommer aldrig att godkänna något dylikt. Aldrig.” Ett försiktigt leende glider över hennes läppar.  ”Men jag måste medge att det är vackert…lite exotiskt sådär. Vi kan…”

   Per fyller i: ”Spara det. Varför måste vi svenskar vara så tråkiga och grå? Titta på människor i utlandet. De är lyckligare än oss och jag tror att det delvis beror på att de omger sig med vackra ting och färger.”

   Kerstin inser att det ligger mycket sanning i sonens ord och studerar den bestämda munnen som är ett arv från pappan. Pers gröna ögon verkar lysa av ett inre sken och hudens lätt chokladfärgade yta ter sig mycket friskare än hennes vita.

   ”Nåja, det går nog att ordna. Tills vidare kan vi behålla det. Men…” Hon pekar leende på gardinen Per spikat upp. ”Den där får du byta ut om du ska bo här.”

   Per nickar och håller andan när de kommer till köket.

   Till hans stora förvåning uteblir skället och Kerstin pekar bara på röran.

   ”Det där får du städa upp, sedan kan du köpa in några roligare. Naturligtvis står du för betalningen.”

   Per nickar tyst, men ler.

När de skiljs åt kramar han Kerstin och säger stammande: ”P…p…på lördag bjuder jag på middag om det är okej?”

   

March 20th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Novellen hemkomst

Sanna trädde på sig de urgamla vita skidpjäxorna och ställde in skidans silverfärgade hållare så att den passade till hennes fötter. Storfot hade barnen kallat henne. Hon hade vägrat ha vita skor och bett mamma köpa svarta som var ett nummer för små. Med tårarna bakom ögonlocken trängde hon ned fötterna i dem och hade ansträngt sig för att inte skrika rakt ut.
   Sanna hade varit ett ensamt barn och flyttat hemifrån så fort hon kunde.

   Nu var hon tillbaka. Femton år i storstaden gjorde sitt och det kändes nästan löjligt att tänka tillbaka på det som varit. Så mycket tjafs för ett par fötter, tänkte hon och tog upp stavarna som låg slängda på backen. Nedanför gården låg stora täkter och väntade på henne.
   De första stavtagen kändes osäkra och hon funderade flera gånger på att vända om. Skaren gnistrade i solskenet och här och där syntes hål från sorkar som gömt sig under täcket av hård snö. Rådjuren gick som vanligt nere vid den istäckta sjön för att äta mat som fadern lagt ut.

   En timme senare befann Sanna sig långt hemifrån och kände hur svetten rann mellan brösten och på ryggen. Några rådjur kom springande och vek av när de såg henne, men stannade så fort de kommit förbi.

   Sanna visste ungefär var hon befann sig men var inte helt säker. Den gamla grusvägen de alltid cyklat på borde befinna sig någonstans i närheten, tänkte hon och kavade på åt det håll hon trodde var rätt.

   ”Sanna är det verkligen du?” ropade någon bakom henne.

   Hon såg direkt vem det var och förbannade sig själv för att hon varit så ouppmärksam. ”Erik Hagrell”, stammade hon och grubblade intensivt på vilken väg som var närmast hem. Vilken tur att hon hade skidorna.
   ”Hej Sanna”, sa han och tog av sig vantarna. ”Vilken överraskning. Är inte du långt hemifrån fortsatte Erik och tog ett steg upp på drivan. ”Länge sen sist.”

   Sanna tittade tillbaka över täkten och lyfte ena skidan för att vända. Erik hade varit bäst på gymnastiken men hon såg att han lagt på sig ett antal kilo och snön var djup. Jag hinner säkert, tänkte hon och var oförberedd när han tog ett hårt tag om hennes handled.

September 9th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Podcasting

“Du kan podcasta, och lägga in ljudet via mp-3”, sa killen framför mig, och orsakade ett myller av frågor som jag aldrig ställde.
“Kvinnor kan inte sådant här. Det är jättekul att träffa någon som är så kunnig”, fortsatte han och böjde sig ned över datorskärmen. “Du har fått till en skitsnygg sida ju. Kan säkert ge massor av kulor i framtiden”, sa han och mötte min blick. “För du tänker väl satsa på det här på heltid?”
Jag nickade och grubblade på hur jag skulle lösa mysteriet han presenterat för mig. Jag hade en svag hum om vad podcasting var, men var absolut ingen expert, eller…ens visste hur det fungerade i realiteten.
Det fanns inte i min värld att erkänna min okunnighet. No, no…aldrig…för vad jag förstod var Patrik imponerad av mina kunskaper, och alla snabba handpåläggningar och smekningar tydde på att han var intresserad.
Hm, det blev många var i mitt huvud, men…vad gör jag som ensamstående mamma, på gränsen till sammanbrott både i ekonomi och huvud? Jag greppar alla chanser att hitta en man som kan stå vid min sida den där dagen då socialen ville träffa mig. Ensam är inte alls stark.
Naturligtvis skulle jag så småningom erkänna min okunnighet, men förhoppningsvis skulle vi vara ett par då, och han förtjust i min underbara son. Så förtjust att han inte ville gå. Kanske till och med förälskad i mig.
February 29th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Mitt bidrag till Skrivas novelltävling

Inte kom jag med den här gången heller..

Men novellen som vann var jättebra tycker jag.
Mitt bidrag till tävlingen var det här;
Total svartblästrad förvirring råder hos Adam när han vaknar i soffan bland urdruckna flaskor och askkoppar fulla med läppstiftkantade cigaretter.
   Adam har ingen aning om var han befinner sig, vilken dag det är eller hur han hamnat där.
En telefonsvarare står och blinkar på skrivbordet i samma rum, och några böcker instoppade i bokhyllan ger ett någorlunda hum om lägenhetsinnehavarens kön.
   Han vrider huvudet vågrätt för att se titlarna bättre, och känner igen några av dem från en gammal flickväns hyllor.
   Ryggen värker, och Adam förstår varför, när han hittar en docka djupt nedtryckt i soffan.
En liten flicka kommer in i rummet. Hon trular med munnen och sträcker fram handen utan att säga ett ord.
”Hej, var är din mamma?”
 Flickan pekar med fingret mot rummet bredvid.
 ”Tack.”, säger Adam. ”Vad heter du?”
 Flickan går iväg.
 Med ångesten etsad i ansiktet går han efter den lilla, och knäpper jeansen i samma ögonblick som en tjock påk träffar honom.
Nästa gång Adam vaknar är han bunden.
Bredvid honom står en kvinna cirka 175 cm lång, smal med armarna fulla med tatueringar.
”Så du vaknar nu.”, säger hon och fjättrar hans armar vid ett element..  ”Varför kom du hit? Festen var privat.”
   Adam försöker erinra sig vad som hände igår, men det är blankt som en nyspolad isbana. Han minns ett ansikte, en bil, några takter ur en låt och ljud av knycklad metall.       ”Jag tror…”, börjar Adam.
”Det du gjorde är oförlåtligt. Sebastian…” Kvinnan gråter.
”Jag…”, mumlar Adam och känner det som om han hänger i intet och väntar på en dom från Ödet. ”Jag minns ingenting. Vem är Sebastian?” Adam uttalar namnet med försiktighet. Skallen värker, och han anar att ögonbrynet spruckit.
”Du misshandlade min bror när han öppnade. Slog in skallen på…” Hon tystnar när luften i lungorna tar slut, andas djupt och fortsätter. ”Sebastian ligger på intensiven, sju stygn i pannan, tretton på hakan.”
Flickan går fram till honom, låter blicken vila i hans, och spottar en lång loska.
”Tindra!! Kvinnan tittar förebrående på dottern. ”Lugna dig tills vi hört fakta.”
Adam skakar på huvudet. ”Jag har inga…”
Plötsligt rasar bilder in i hjärnan, skrämmande sådana fyllda av sprutor och sprit. Adam är påtänd och sitter i knäet på en tjej som bär spår av alkoholism i sitt ansikte. Föraren vänder sig om och pratar med dem. Möte.  Adam skriker.
”Vi krockade…”, viskar han. ”Med en mötande lastbil.”  
Kvinnan sätter händerna i sidorna och skrynklar ihop läpparna till ett analliknande russin.
”Jag ville ha hjälp…er hjälp, men ni kastade ut mig. Påstod att jag var en inkräktare ”
”Utan att känna min bror har du dömt honom till minst rullstol, eventuellt döden. ”
Adam sänker huvudet mot bröstet.
”Min andra bror är på väg hit. Han har kontakter, vet var man gör av ett lik. Han får avgöra ditt öde.”
När ytterdörren öppnas några timmar senare känner Adam knappt av sin rumpa, och är stel i nacken efter att ha sovit sittande.
”Är det han?”, säger den nyanlände mannen. Näsan är klassiskt rak, ögonen blå och händerna verkar aldrig ha sett något hårt.
”Vad skall vi göra Jörgen? Vi kan inte bara låta honom gå. Om vi lämnar honom till polisen så är han ute samma dag.”
”Har du hört något från sjukhuset?”, säger mannen.
I det ögonblicket ringer telefonen. En lång ihållande signal.
”Hallå, ja det är Gerda Backeus. Är det om Sebastian?” Hon sjunker ihop som en punkterad ballong. ”Död? Hjärtattack? Men han var ju bara trettio?”
   
Brodern tar luren från henne och vänder ryggen mot dem. Han drar oavbrutet med handen över en skarv i tapeten. ”Tack, vi kommer.”
Brodern vänder sig mot Gerda. ”Han dog för några minuter sedan . De…de kunde inte rädda honom.” De förenas i en intensiv kram., gråter och smeker kinder.
Tindra ställer sig framför Adam. ”Jag älskade farbror Sebastian. ”
Hon riktar en svart pistol mot honom.
Adam förbannar drogerna som invaderat hans liv då Tindra obevekligt trycker med fingret på det smala metallblecket.

February 18th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Hemligheten

“Sällan syrran, sällan…”

“Snälla August, om du lånar mig din moped berättar jag en hemlighet för dig. Något du aldrig kan ana…”
Hon låter avsiktligt bli att säga mer i förvissning att brodern blir nyfiken.
“Moppen är ny, och du har bara haft kortet i två dagar.”
“Snälla August, jag lovar att köra såååå försiktigt.” Hon bläddrar i en av tidningarna mamma Gunilla lämnat på vardagsrumsbordet. “Annars får du inte veta hemligheten…”
“Nja, jag vet faktiskt inte. Pappa sa att du skulle få en egen. Kan du inte vänta tills dess?”
“August, snälla, snälla, snälla?” Elisabet knäpper händerna och ställer sig på knä framför honom. “Om du får veta vad jag vet blir du jätteglad.
Vad i all världen skall jag hitta på? August blir galen när han får veta att jag ljuger. Om inte…
Hon stiger upp och är på väg ut ur rummet med bestämda steg när broderns stoppar henne. “Vänta!” han skyndar ifatt henne och lägger händerna på hennes axlar. “Jag vill veta hemligheten, men kan inte låna ut moppen. Den är för ny Elisabet, och dessutom är den jättetung.”
“Okej, jag förstår, men jag måste ta mig till Sibble innan sju, och det går inga bussar.”
“Jag ringer till min kompis, så skjutsar han dig.” August släpper systern. “Nå, berätta…berätta hemligheten.”
Elisabet vrider på sig, biter på tumnageln och drar med fingertoppen över duken. Det får bära eller brista, till syvende och sist är nog sanningen det bästa. “Jag ljög.”
“Ljög?” 
“Jag sade så bara för att få låna mopeden av dig. Tänkte…” Hon tvekar och går några steg från honom, gör sig beredd att springa. “Jag vet hur nyfiken du är, och…”
August fattar att han blivit lurad och jagar henne runt i huset…uppför trappor…nedför trappor…in i rum…slirar på mattan…ramlar in i bordshörnet…sväljer tårarna.
“Det är fult att ljuga.”, säger han sammanbitet.
“Förlåt…jag…” mumlar Elisabet och tar sats. “Kan din kompis köra mig tror du? Det är rätt viktigt…”
August studerar systern. “Lovar du att aldrig ljuga för mig? Hedersord?”
“Hedersord.”
December 23rd, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Jag vann INTE tävlingen, men bjuder här på novellen.

Morsning i vinterdiset!

Fick precis ett meddelande om att jag inte vunnit tävlingen Isbjörnar och tandborstar som precis avslutats på sajten 1av3.se
Novellen heter Ibland måste man

”Illeke du måste…” Mema tar ett ordentligt tag runt dotterns haka och nästan bänder upp de tätt sammanbitna tänderna. ”Seså gumman minns du inte vad tandläkaren sade? Alla barn och vuxna gör det här både morgon och kväll. Snälla älskade du…”
Illeke minns så väl den stingande smärtan då sprutan gled in i hennes tandkött, och ljudet av borren som smärtade mer än hon stod ut med. Tandläkaren var röd och svettig när de lämnade mottagningen, och i väskan låg en plastinpackad röd eltandborste.
Mema är nära tårarna, och i hennes huvud glider små fragment av idéer som de andra i lägret levererat.
”Bänd upp flickans mun, och gör det som måste göras.”, säger äldsteman och muttrar något till sin fru.”
”Låt jäntan hållas, i sinom tid lyder hon dig och gör som du vill.”, säger granntanten som lever lite hur som helst med djur och människor i en enda röra.  Hon tycker att alla förtjänar en plats vid elden i huset, och bjuder in fattig som rik.
”Försök med lite socker på borsten.”, säger gubben Isako som knappt har några tänder kvar, och sällan ler.
”Med böcker kommer du långt. Låna en bok nere på biblioteket och förklara vad som händer om hon inte borstar så skall du se att den lilla gör som du vill.”, säger fadern och smeker dottern över kinden. ”Den där envisheten har hon fått från dig.”, lägger han skrockande till när han rör om i elden.
Suckande sätter Mema sig på knä framför Illeke och rufsar om i det sotsvarta håret. De mörkt bruna, närmast svarta ögonen plirar underfundigt mot henne, och leende pussar Mema dottern i pannan och lägger händerna på hennes axlar.
”Du och jag kan väl göra en deal.” Hon öppnar plasten genom att använda tänderna, och drar ur den glansigt röda tandborsten. ”Titta älskling, det är en isbjörn på den, ditt totemdjur. Är den inte vacker?”
Hon vrider borsten så att Illeke ser björnen, och tar samtidigt tag i flickans ansikte. ”Du måste vännen. Annars får du laga igen.”
Flickan skakar på huvudet och tittar ned i golvet. De höga kindknotorna är så spända att de är vita, och Mema ser några droppar glida ut på svarta ögonfransar som är så uppböjda att de tycks konstgjorda.
”Om…om…om jag betalar då. Fem kronor för varje kväll du gör det. Det blir mycket pengar i veckan. Kan du räkna ut hur mycket?”
Illeke är stilla, sätter upp handen och lyfter blicken, drar fundersamt upp finger efter finger, funderar…” Det är tyst, som om rummet väntar på svaret. Endast eldens flämtande, och kvistarnas knastrande hörs då och då. Mema vågar inte röra sig, står väntande med smärtande knän.
”Tio.”, säger Illeke med en sexårings övertygelse att hon är en god förhandlare. ”Tio kronor så gör jag som du vill.”
Mema försöker att låta neutral på rösten när de tar i hand för att besegla överenskommelsen, men vill helst hoppa och skutta av vild glädje.
”Okej älskling, men…”Hon drar på orden, tittar in i elden som att försöka få kraft. ”Då måste du sluta med godis. I alla fall några månader.”
Illekes blick glider upp till hyllan där alla kakor och godiset förvaras. Det långa avståndet till affären gör att stora lager finns där, Högvis med choklad, mintkolor och annat. Svarta läckra klubbor formade som ovaler, sura platta gladfärgade nappar som driver fram mängder av saliv i munnen.
Hon blundar hårt, minns om igen tandläkarbesöket, och den stränga sköterskan som brutalt tryckte henne mot stolen som luktade alkohol. Ser framför sig hur blodet rinner ned på hakklappen på bröstet, och känner spetsarna på kvinnans naglar i axlarna.
Mema iakttar minspelet hos dottern, och lägger in ena tummen innanför fingrarna för att sedan trycka ihop paketet hårt, hårt. Måtte hon säga ja, snälla, snälla Gud om du finns. Hjälp mig. När det börjar sticka i tummen släpper hon på greppet, och andas igen.
Illeke tvekar länge…tittar på sin mamma, och känner hur hjärtat snörps åt av längtan efter pappan. Varför lät Gud honom dö om han är god? Finns det över huvud taget någon som bor där uppe i himlen? Luras de vuxna för att få barnen att lyda?
Hon hör hur vinden viner utanför det smala höga fönstret som är det enda i huset, ser hur flingorna yr omkring som små vitvingade älvor, och minns begravningen.
Kistan som står längst fram är kolsvart, och rosorna ovanpå är röda som blod. Runtom i rummet ligger kransar i olika storlekar med långa vita band där namnet på de sörjande står med sirliga bokstäver.
Kälken som drog ned hennes pappa i isvaken står parkerad utanför den lilla träkyrkan som byggts av byns få invånare, och hunden som dog har ersatts av en annan. Ett vitt kutskinn ligger klart att värma och skydda mot alltför hårda törnar.
Illeke studerar mamma Memas hand som krampaktigt håller farfaderns, de gråter inte, bara stirrar på kistan med stel blick och sammanbitna vita läppar.
Illeke vill ta deras händer, men känner det som om en glasvägg satts upp mellan dem och henne.  Gråtande lägger hon händerna över ansiktet och låter sorgen flöda ur alla sinnen.
”Varför?”, säger hon med lillgammal röst. ”Varför grät du inte på pappas begravning? Bryr du dig inte alls?”
Mema möter hennes blick, slår ut med händerna i en hjälplös gest och himlar med ögonen. ”Vad kan jag göra åt Ödet? Allt är förutbestämt, det vet du?”
Illeke nickar.
”Varför?”, säger hon igen med skälvande röst. ”Varför?”
”Lilla vännen min…ibland är sorgen så stor att kroppen inte orkar sörja på rätt sätt. Hjärtat blir svagt i sådana stunder, och tårarna stannar där de bildas. Både jag och farfar sörjer. Var glad istället att du kan gråta. Det lättar lite på tyngden i bröstet, öppnar upp sinnet en smula.”
Mema försöker ta tag i Illekes hand, men känner i luften att dottern är arg, och blir inte speciellt förvånad då hon sliter sig lös.
”jag älskade pappa, nej fel, jag älskar pappa. Han är den bästa människan jag mött, och allt är kallt här inne.”, säger Illeke och lägger handen på hjärtat. ”Jag saknar honom så att det gör ont.”
Mema står tyst, vet inte riktigt vad som är rätt sätt. I hennes distansutbildning till lärare finns ingen manual för hur hon skall hjälpa ett barn med sorg. Framförallt inte någon som står så nära henne själv. Men visst grät hon.
I nattens mörker famlar Mema runt kudden där mannen en gång sovit, och gråter torra tårar. Bröstet är trångt av sorg, och alla papper som skall skrivas på ligger fortfarande i en noggrant tillrättalagd trave på skrivbordet. Hon går upp, men vill inte sätta sig i stolen som alltid bebotts av Illekes älskade pappa, och låter golvet bli viloplats med endast en tunn kudde och en filt som täcke. I famnen kramar hon en stor, svart, stickad tröja.
”Älskar du mig då? Jag som är ditt kött och blod.” Illeke kopierar tv-skådisarnas ord, men gör dem till sina genom att betona ordet mig och jag. Hon väntar på mammans svar med fingrarna snurrande en tunn hårlänk. ”Älskar du mig?”
Mema väger orden i huvudet, letar efter rätt svar utan att egentligen behöva göra det. Svaret är så glasklart, självklart.
”Naturligtvis. Du är mitt liv älskade Illeke. Med dig kom glädjen och hoppet in i mitt liv. Du och din pappa gjorde mig hel.”
Dottern tar ett steg mot henne, stannar tvekande och sträcker fram en hand.
”Lovar du?”
Gnistrande tårar sipprar fram under de stängda ögonlocken, och glider nedför de höga kindknotorna för att möta ljusrosa läppar. Hon känner hur magen gör kullerbyttor av oro, men samtidigt ger upp en suck av glädje. Alla ord som kastats mellan väggarna under många år var tystade i och med pappans död, och kvar finns en längtan till försoning.
”Så…du är inte glad att han försvann?” Illeke viskar fram orden, vågar knappt uttala dem. Hennes sockklädda fötter trampar oroligt på det knarrande trägolvet som bara har några centimeter till iskall, svart jord, och under det is, sedan vatten.
Mema tar dotterns hand i sin och lägger den mot sin kind.
”Gumman, du är en riktig liten tänkare du. Så stora ord i en så liten mun. Jag lovar dig älskling, att från och med idag skall jag tala om att jag älskar dig varje morgon då du vaknar, och varje kväll då du lägger dig, och nej…hur skulle jag kunna vara glad för det? Han var min man, och din pappa. Hur ont han än gjorde mig ibland, så var han grunden till dig, och alla sidor var inte svarta. Din pappa behandlade mig emellanåt som en prinsessa.”
Illeke kliver lättat fram till Mema och sjunker in i hennes famn.
”Jag älskar dig mamma. Även om jag inte sagt något så har jag alltid gjort det.” Hon håller hårt runt Memas mage. Det svarta rufset når precis till mammans haka. ”Ibland frågade jag pappa varför ni inte flyttade ifrån varandra, och vet du vad han svarade?”
Illeke drar sig ur Memas armar, och fixerar blicken på henne.
”Han sade att han älskade dig. Att livet inte var värt att leva utan dig.”
Hon lutar huvudet mot Memas mjuka, gungande mage där ett nytt liv spirar.
En hand följer den andra, glider smeksamt över magens rundning. Illeke lutar örat mot den, och ler.
Ӏr det en pojke eller flicka tror du
Hon ler och tar ett halvt steg tillbaka för att studera mamman, som mycket snart kommer att föda hennes syskon.
Mema ler och lägger handen över dotterns.
”Det blir en pojke, och jag kommer att namna honom efter din pappa.”
Hon tar upp tandborsten och startar den.
”Elliso i huvudhuset har lovat att låta mig ladda den hos henne, så nu finns inga ursäkter. Så småningom kanske vi också får el.”
Mema tar Illeke i handen, och leder henne till handfatet som står framför en sprucken spegel. Hon tar ett ordentligt tag runt dotterns ansikte.
”Öppna munnen så hjälper jag dig.”
Illeke gapar så stort att det knakar i käken, och Mema startar eltandborsten.

December 4th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Värdering

”Nå, hur många minuter tar det för er att hitta svaret? Trettio? Sextio? Mer?”
Under tiden som lärare Pettersson pratar vänder Elisa upp bladet i den ålderstigna boken och låter fingret följa bokstäver som är fyllda av vackra snirklingar och inte alls tillhör de som talas dagligdags.
Hon väntar tålmodigt tills läraren öst ur sig vanmakten över att drabbas av ointresserade slynglar och räcker långsamt upp handen.
Pettersson ignorerar hennes viftning, söker med blicken över havet av unga killar, längtar efter gensvar.
Elisa sänker handen, väntar, och lyfter den igen.
Läraren snuddar med blicken vid den smäckra kroppsdelen som pryds med ett guldarmband med berlocker i olika färger, och blodröda, vassa naglar.
Han fortsätter nedåt mot den yppiga bysten medan kinderna hettar av harm. Hur kunde hon tro att han skulle lyssna på henne. Tro att det är en rättighet som kvinna att vara smart?
Killarna i salen letar fortfarande i boken, glider nedåt, mumlar, svär. Inte en enda av dem ser det självklara mönstret lika snabbt som den unga kvinnan.
”Take it down.”, viskar Tadeus som är nyinflyttad i landet, och ser smärtan i Elisas ansikte. ”You are to smart for this group.”
Hon vänder blicken mot honom, och ler försiktigt.
”I know, but i´m dying to…”
Elisa blir varse att mumlandet i klassen tystnat, och vänder sig tillbaka mot Pettersson som vacklar, och är likblek i ansiktet. Sakta sätter han sig på golvet och tittar bevekande mot eleverna som paralyserade iakttar scenen.
”Hjälp…jag kan inte…”, viskar han och håller med båda händerna över hjärtat.
Elisa reser sig upp så snabbt att stolen välter. Sliter upp den gamle mannens stickade gråbruna kofta och skjortan som knäppts ända upp till hakan.
”Är det någon av er som kan hjärt-lungräddning?”, hojtar hon och lägger Pettersson i framstupa sidoläge som hon en gång lärt sig i skolan.
De unga killarna är nästan lika vita som läraren i ansiktet, skakar sakta på huvudet och letar ord, men får bara fram fragment av bokstäver.
”J…ka…nä…”, säger Tommy som anses vara tuffingen i gänget.
Tadeus reser sig upp och sätter sig på knä vid Elisas sida.
”I can try.”
Han pressar ihop lärarens näsa, tar ett djupt andetag och blåser in luft i Petterssons mun, kollar bröstkorgens rörelse, tar ett djupt andetag igen, och upprepar det föregående.
Efter en liten stund slås dörrarna till rummet upp, och in kommer två sjukvårdare med en hopfällbar bår mellan sig.
”Thankyou.”, säger Taddeus och kramar Elisas hand innan de skiljs åt. ”Don´t ever let any man say you are less worth than him.”

July 25th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Fladdrande vingar

Fladdrande vingar slår mot fönstret som bara har en liten, liten glipa öppen. Den skimrande blåa fjärilen försöker pressa sig genom springan, men har inte en chans. Slitna vita gardiner med blåa rutor hänger för fönstret, och på köksbordet står en kopp full med te.

Bredvid koppen ligger en halväten kaka där chokladen smält av solen som kikar in.
Kvinnan som ligger på golvet med öppen mun kommer aldrig att äta upp den, och fjärilen kommer med stor sannolikhet att dö.

Utanför dörren pågår livet som vanligt med skrikande barn, hasande åldermansfötter och onyktra män som vinglar hem till en arg fru. Grannarna har förvisso sett att gamla Alma verkat lite däven på sistone, men vem skulle inte göra det med döden på ena sidan och tristessen på den andra.
Åttioårsfesten hon bjudit på fanns kvar i deras minnen, men det var mest Peter Karlssons kullerbyttor nedför trappan, och branden som uppstod när Alma skulle släcka gnistorna från stekpannan, eller huvudvärken de fått av allt vin hon bjudit på som de mindes.
Dagarna efter festen hejade de glatt på henne, men efter några veckor blev hon ett med inredningen, och försvann i larmet av händelser.

En liten flicka som tillbringar allt mer tid ensam i sin och mammans lägenhet saknar Alma mer än andra.
”Tiden går så mycket fortare när man har sällskap.” sade Alma en dag när de träffades i portuppgången och bjöd in flickan i sin lägenhet. De gick igenom en massa spel, och tecknade.
Efter den dagen längtade Teresa tills mamman lämnade henne på morgnarna, och smet snabbt ned till Alma när klockan passerat åtta.
Eftersom de kommit överens om att Teresa inte skulle plinga på Almas dörr, bara knacka lite försiktigt, så gjorde inte flickan det trots att ingen öppnade.

Varje morgon sprang Teresa barfota nedför trapporna till Almas våning, och knackade på hennes dörr med förväntansfull min, men hörde bara ett svagt fladdrande.

När helgen kom åkte Teresa iväg till landet med mamman och tänkte inte på tanten en trappa ned.

Innanför Almas dörr samlades reklambrev på reklambrev, och en svag doft av exkrement spred sig i lägenheten.
Grannarna höll sig för näsan när de gick förbi den bruna dörren med träskylten där det stod Välkommen med stora sirliga bokstäver, och muttrade långa haranger om skitiga kärringar, och tack gode gud för att hon inte var halvdöv i alla fall.
I porten började människorna i huset att heja på varandra och klaga på tanten som bodde tre trappor upp.
”En sådan stank det är däruppe. Förfärligt att de inte kan placera gamlingar där de skall vara. Ättestupan borde finnas kvar.” Almas unga granne log snett mot den medelålders kvinnan som han visste var nyinflyttad och troligtvis singel. Hon i sin tur kråmade sig över uppmärksamheten från ynglingen som såg ut som en ung Elvis.
”Vi kanske borde ringa någon? Eller? Varför inte plinga på och prata med henne?”
Kvinnan tystnade när hon märkte att orden inte föll i god jord. I det här huset var de inte alls som i hennes gamla. Här skötte alla sitt, och knappt hejade i porten. Hon kände en kall kåre efter ryggraden. ”Jag skall väl återgå till mitt…butiken stänger snart…”

Efter en veckas längtan rusade Teresa ned till Almas dörr och satte in en penna under den tunna plåten till brevinkastet. Doften som slog mot henne var obeskrivlig, och hon kände en spya halka upp i halsen. Med tummen och pekfingret hårt tryckt mot näsan öppnade hon inkastet igen, och försökte se in.
Teresa såg att det var ett stort berg av post innanför och när hon lät blicken glida mot det fladdrande ljudet såg hon Almas toffelklädda fötter.
Förskräckt sprang hon upp till lägenheten för att berätta för mamman, men stannade en halvtrappa upp. Om Teresa berättade vad Alma och hon gjort de där gångerna mamma lämnat henne, och kommit hem med olika belöningar för att flickan var så duktig, så skulle den stora lögnen uppenbaras.
Teresa sprang ned till Almas dörr igen, och bände upp den smala plåten. Med en hand över näsan och munnen, och den andra vid plåten tittade Teresa om hon såg fötterna röra sig. Om Alma var död skulle det varken göra från eller till att Teresa berättade vad hon hittat.
Ett litet tag hade hon varit Teresas nyckel till trygghet, men som död var hon bara en tung klump av skuld för Teresa. Om mamma fann ut vad som hänt de där sköna höstdagarna, och ställde henne till svars. Då skulle hon säkert ta tillbaka Barbiedockorna och det vackra kattpusslet som Teresa älskade. Så sent som igår hade de diskuterat vad som hände den som ljög. Teresa tog ett hårt tag i tungan och drog ut den så att hon såg den som i ett dimmigt töcken. Nä den var inte svart ännu.

Dagen efter kom det en polisbil till huset, och strax efter kom en ambulans. De som bodde i huset kikade ut genom tittgluggar i dörrar, och brevlådor. Nyfikna på vart de var på väg.
Det ekade i trappan när polisen bröt upp dörren, och ljudet från virket som bröts sönder fick flera stycken grannar att lämna sina gömställen och träda fram.

Teresa sprang in i Almas kök när ambulansmännen gått nedför trappan med hennes förruttnade kropp. Hon letade överallt, men hittade inte fjärilen som hon visste varit där.
När Teresa med ett skyldigt leende pillade upp fönsterhakarna och öppnade det på vid gavel såg hon det lilla förut så fladdrande och livsglada krypet. Vingarna var skadade av de alltför bittra fejderna med fönsterglaset, och den började redan torka ihop i kroppen.

Snyftande sprang Teresa förbi undrande grannar, och in i sitt rum. Mamman gick in till henne, men frågade inget. Inte förrän dagen efter då saneringsgubbarnas bil parkerades utanför porten.
”Du kände henne va?” Mammas röst var mjuk och fylld av medkänsla.
Teresa nickade tyst.
”Jag vet att hon lekte med dig.”
Teresa tittade upp.
Mamma fortsatte. ”Jag kom tidigt hem en dag och hittade dig inte någonstans. Du anar inte vad orolig jag blev. Alla möjliga hemska tankar dansade förbi i hjärnan. På väg ned mot källaren hörde jag ditt skratt. Ett härligt pärlande skratt fyllt av sann glädje”, Hon sträckte ut händerna mot dottern. ”Den dagen bestämde jag mig för att gå ner i arbetstid, och umgås mer med dig. Jag tänkte tacka Alma för det hon gjort, men…” Hon avslutade inte meningen.
Teresa tittade in i mammans ögon, och tårar rann utefter kinderna. ”Jag ville rädda den, men kom inte in. Jag hörde den fladdra mot fönstret mamma. Jag hörde den hela tiden.”
Mamman torkade hennes ögon och drog in henne i famnen. ”Vad pratar du om älskling?”
Teresa lade ansiktet mot mammans hals och hulkade. ”Fjärilen mamma, fjärilen. Den dog.”

July 10th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Nyskriven rysare (känsliga läsare varnas)

”Iiiii!” Anna står på den vita antika stolen i köket när Erik och barnen kommer springande för att kontrollera vad som händer.
Tvillingarna nästan springer över varandra i sin ivrighet att komma först. Det är som om de är inbegripna i en livslång tävlan om vem som kommer först, och båda är lika urusla förlorare.
”Du fuskar!” skriker Elin och räcker ut tungan till brodern som lipar tillbaka. ”Gjorde jag inte alls det. Du är bara mycket långsammare…” Emil drar med handen över det lockiga håret som vägrar att lägga sig ned, och står som en stor sky runt huvudet på honom. Soliga dagar ser det ut som om han bär en gloria.

Erik tittar leende på sin fru och slår ut med händerna i en hjälplös gest. ”Anna, inte igen, snälla? Jag har ju sagt att de är lika rädd för dig som du för dem.” Han tar frun i handen för att stödja henne när hon stiger ned från stolen.
Anna är alltför upprörd för att tala, och lutar sig gråtande mot Eriks axel.
”Såja älskling, lugna dig nu. Jag tycker de där små krypen är riktigt söta jag.” Erik vänder sig mot tvillingarna som gnabbas om en av köksstolarna. ”Tycker inte ni det?” Erik klappar Annas hand. ”Vi får ställa en fälla i skåpet. Jag köper en sådan där som fångar de små stackarna levande. Då kan vi släppa ut dem i skogen istället för att döda dem. ”Han huttrar till. ”Usch, jag minns så väl farfars giljotinliknande fällor som han ställde ut i ladugården. Nu var de visserligen ämnade för storråttorna som härjade där på vintrarna, men ibland gick små möss i dem och blev nästan mosade på kuppen. Tänk er själva vilken hemsk död.” Erik slår med ena handens sida i den andra handens handflata. ”Chopp! Nacken bryts med ett högt knakande.”

Elin tittar förebrående på pappan och himlar med ögonen. ”Amen herregud farsan, hur många gånger skall du berätta det där? Morsan är rädd för dem oavsett storlek.” Hon måttar med fingrarna och rynkar på näsan. ”Jag tycker att svansen är äckligast.”

Familjen lämnar köket, och ser inte två små pigga svarta ögon som iakttar dem under skåpet. De runda öronen är fulla med fjunig päls, och klorna på tassarna syns knappt. Morrhåren rör sig i snabba rörelser.

Dagen efter kommer Erik hem med en kasse full av råttfällor. Det är små burar där en liten bricka vickar när musen går in för att äta av osten, och fångar det lilla pyret effektivt, och smärtfritt. ”Nu du Anna, skall det bli musfritt härinne.” Erik stryker över skäggstubben med ena handen. ”Om man nu inte skall räkna med era små möss?” Han skrattar gott åt sitt råa sexskämt, och rufsar om i fruns hår innan han placerar buren bredvid slaskhinken. ”Sådärja, nu är det bara att vänta.”

Kvällen tillbringas med Yatzy och ett parti monopol med barnen innan det är dags att krypa till kojs.
”God natt älsklingar.” Erik pussar Elin först , sedan Emil som trumpet väntar på sin tur, inte alls tillfreds med att vara tvåa, sedan hämtar Erik dagstidningen och sätter sig i skinnsoffan i vardagsrummet.
Ett svagt ljud får honom att stoppa läsande och lyssna extra noga. ”Sänk teven!” säger han högt och lägger ihop tidningen. ”Jag hörde något, Det lät faktiskt som om det kom från soffan.” Erik ställer sig på knä, och hänger över ena ryggstödet. ”Nä, jag ser inget konstigt. Äh, det var nog bara hallucinationer. Höjer du teven igen Anna. Jag vill höra det här.”

På teven pratar en reporter om kärnkraftsolyckan som orsakats av tsunamin i Japan, och Erik blir mycket imponerad av den svenske reporterns perfekta japanska.
Bilder från olyckan kablas fram, och det vänder sig av ångest i magen på honom när minnesflaschar av olyckan i Thailand blixtrar förbi i hans hjärna.
Den gången satt en skyddsängel på axeln, och efter bara några veckor på sjukhus åkte Erik hem till familjen som väntade oroligt.
”Det där bådar inte gott.” säger han halvt till sig själv, men riktat till hustrun. ”Kärnkraft är inte att leka med.”
Reportern pratar länge med professorn, och trots att det är intressant somnar Erik.

Inuti soffan drar den gråa varelsen ur mjuk isolering med tänderna, Hon behöver mängder av varan, och är bekymrad hur de skall lösa det. Med klorna drar råttan sönder det svarta skinnet för att sedan slita ut det eftertraktade. Svarta ögon scannar av omgivningen lite längre bort, och tar små försiktiga steg för att komma närmare sin vän. En naken svans dyker upp ur skuggorna, och kvinnan som sover med öppen mun ryser till i sömnen som om hon känner av deras närhet.

Med tassarna fulla av isolering trycker de sig in i den smala springan under spisen, och kallar på hjälp. Det skulle bli en tuff natt. Ett kylskåp skall vittjas, och kuddarna tömmas på dun. Det är ont om tid, och de andra längtar efter att få göra entre´.

Plötsligt kommer en katt smygande in i rummet. Hon fräser högt, och kastar sig över råttorna. De gröna ögonen spelar av lekfullhet, och klorna körs snabbt in i magen på en av de olycksaliga själarna. Hon kastar upp den i luften för att sekunden senare fånga den med munnen och elegant bita av svansen. Musen piper av förskräckelse och smärta, men får ingen hjälp av sina ättlingar som stela av skräck iakttar skådespelet.
En strimma blod rinner ur råttans ena mungipa, och hon försöker om och om igen fly från sin jägare. Kattens svarta päls blänker i månskenet som faller in genom fönstret. Ett högt krasande mellan hennes tänder deklarerar att leken är över.

Dagen efter blir Erik förbannad när han hittar delar av råttans kropp på köksgolvet, och blodspår på mattan under bordet. ”Jävla kattracka.” Erik går in i vardagsrummet och lutar sig ned mot Mimmi för att klappa henne. ”Du är duktig gumman, men jag vill inte att du släpar in liken hit.”
Katten stryker sig smeksamt mot Eriks ben. Emellanåt sätter hon upp tassarna mot hans knän och kör ned klorna i dem medan hon dreglar och kurrar högt.
”Kom då gumman.” Han lyfter upp katten i nackskinnet, och placerar henne i knäet. ”Lilla hjärtat, vi kanske skulle fixa en kompis till dig? Eventuellt har Anderssons en liten kille till dig. Vad säger du om det?”
Katten stryker sig mot hans hand, och fäster sina kloka ögon i hans. ”Ja, ja, ja” tycks de säga tycker Erik. Med en sista smekning lägger han katten på soffan, och tyllar in henne i filten av angora. ”God natt stumpan, sov nu så gott.” Mimmi rullar ihop sig till en boll och sover snart med ena ögat öppet.

Hon hör att husse häller nya kulor i matskålen, men orkar inte riktigt bry sig om det nu. En underlig matthet fyller sakta hennes kropp, och en illande värk strömmar genom magen.

Familjen går till skola, dagis och jobb som vanligt, och Mimmi ligger fortfarande på samma plats som hon lämnades när de kommer in genom ytterdörren flera timmar senare.
Tvillingarna trycker sig in samtidigt genom dörröppningen, och Elin skyndar sig in i vardagsrummet för att med ett klick sätta igång teven. Emil slänger sig ned bredvid henne och nästan sätter sig på Mimmi som ligger på soffan.
Elin vänder sig ut mot hallen och ropar på Erik med förebrående röst. ”Pappa, du glömde ju Mimmi imorse. Nu har hon fått vara inne hela dagen. Det är du som får torka upp om hon har bajsat inne. Kom ihåg det:” Elin drar smeksamt med handen över Mimmis huvud, och tycker att hon verkar vara underligt lugn. Vanligtvis fräser katten högt, och slinker under soffan när något av barnen rör vid henne.

Programmet på teve avlöstes av en välklädd yngre hallåa som påannonserar nyheterna. Om igen pratar de om tsunamin i Japan, och bilder på det skedda visas på den fyrtiotvå tum stora teven.
Anna kommer in i rummet och sätter händerna för ögonen. ”Stäng av det där, usch jag tycker så synd om de stackarna, men vill inte ens höra talas om eländet.” Hon lägger en hand på Eriks bröst när han kommer in genom dörröppningen. ”Jag är så tacksam att Gud hjälpte dig den där gången. Vi får inte glömma att tacka honom ikväll igen.”
Erik lyfter bort hustruns händer och makar Mimmi åt sidan för att sätta sig i soffan.
”Tysta nu! Jag vill höra det här.”
Tv-reportern står utanför ett stort vitt kärnkraftverk iklädd en vit heltäckande overall. Hennes mörka hår är instoppat i huvan, och på händerna bär hon handskar. ”Igår kom det till vår kännedom att det här kärnkraftverket troligen fått en allvarlig spricka. Vi skall alldeles strax lämna platsen eftersom det är förenat med stor fara att befinna sig här just nu. Förhoppningsvis kommer strålningen inte…”
Hon blir bortmotad av två overallklädda kraftiga män som pratar på japanska, och i bildrutan ser man att även filmaren blir bortmotad. En snabbt inkommande markbild speglar våldet som pågår, och ljud av hårda smällar ekar i högtalarna på teven.

”Pappa?” Elin drar fundersamt med fingret runt, runt i håret tills det blir blodstopp, och kroppsdelen förvandlas till en vit basaltliknande pinne. ”Pappa?” säger hon lite högre, och puttar irriterat på honom.
”Mm.” säger Erik och tittar på Elin. Han drar bort handen från håret och viftar med sitt pekfinger framför hennes ansikte. ”Jag har ju sagt att det där är farligt. En vacker dag får vi åka till sjukhus med dig och kapa av det där förbannade…” Han tystnar och tittar ångerfullt på sin fru. ”Förlåt Anna, det bara slank ur mig.”
Hustrun reser sig irriterat upp, stryker med händerna om och om igen över det blommiga förklädet hon bär. ”Du måste bikta dig på söndag Erik, du måste…” Hon lämnar rummet snyftande, och de hör henne halvspringa uppför trappan till sovrummet för att smälla igen dörren med en hård smäll som får rutorna att skaka.

”Vänta så kommer jag snart. Ändra inte kanal är ni snäll. Jag kommer snart…”
Erik reser sig upp så häftigt att Mimmi ramlar i golvet.
Katten hamnar upp och ned, men skuttar inte upp så snabbt som hon vanligtvis brukar. Erik petar försiktigt på henne. ”Men? Vad i?” Han sätter sig på huk för att undersöka katten, och märker att hon är stel.
Elins ansikte är som en fågelholk. De mjuka läpparna förvrids sakta och små tårar rinner över hennes kinder. ”Är…är…är hon död?” Elin greppar Emils hand och håller den så hårt att den vitnar.

Ett högt skrik avbryter dem, och utan att säga ett ord skyndar de sig upp.

Anna är närmast hysterisk av rädsla, tänderna hackar och ögonen är uppspärrade.
”Där nere…nere vid ena sängstolpen. Jag såg ögon Erik. Små illasinnade svarta ögon.” Hon kryper in i hans famn när han sträcker armarna mot henne och pekar om igen på sängen. ”Jag hörde ett prasslande och antog att det var Mimmi, men…” Hon stannar upp och tittar på Elins ledsna ögon. ”Men lilla gumman, så farligt är det inte. Vi får sätta en av fällorna här uppe.” Anna smeker Elin över kinden med en darrande hand.
Dottern tittar länge på sin mamma, och undrar för sig själv om hon ens vågar knysta om vad som hänt en våning ner. ”Mamma…” Hennes röst är liten och svag, sorgen som täcker hennes sinnen hotar att tysta henne. ”Mimmi…”

Erik tittar varnande på Elin, och klatschar kärvänligt Anna på rumpan. ”Nu går vi ner och fikar lite istället. Jag skall bara göra en sak…”
När han springer nedför trappan tar han två steg i taget. Flåsande sliter han ut en kasse ur köksskåpet och springer in i vardagsrummet. Oändligt långsamt lyfter han upp Mimmi i svansen och tittar fundersamt på de stirrande ögonen. ”Vad i all världen har du råkat ut för?”
Erik möter Elins blick när de möts i dörröppningen, och han försöker dölja kassen för hustrun. ”Jag…jag…jag går ut en sväng. Vi pratar när jag kommer tllbaka…okej?” En hastig smekning nuddar vid Annas kind innan han trär i fötterna i ett par svarta slitna gamla träskor som borde ligga på soptippen för länge sedan. ”Snart tillbaka.” säger han uppmuntrande och slänger en varnande blick mot dottern. ”Vi pratar sedan.” lägger han till med extra bas i rösten.

Under trappans sista steg sitter tre små söta råttor på rad och studerar Erik när han förpassar katten till kassen. Morrhåren rör sig och den största av dem lägger sig platt på marken. De väntar…

Nattens skuggor täcker in det lilla huset som ligger ytterst av fem. Alla i samma färg. Det är bara rasslandet av skarpa klor som tränger genom natten, och raspandet av gnagande tänder. Överst på bokhyllorna i vardagsrummet syns tidvis gråa pälsar som rör sig, och små söta rundade öron med två pigga ögon. Ibland stöter svansarna i Annas prydnadssaker som är ett arv från farmodern, och när en glasfigur åker i golv med ett högt kras duckar samtliga besökare och väntar…

Erik kastar sig upp, ljudet ekar fortfarande i trumhinnorna och han är mycket osäker på om det var en dröm eller om det hänt på riktigt. Mörkret ligger som en svart ogenomtränglig mantel runt sängen. Månens ljus som halverats eftersom det bara är halvmåne orkar inte riktigt lysa upp hela rummet. Han tycker sig höra viskningar, men skakar irriterat på huvudet och drar täcket över huvudet småmuttrande över sina fantasier.
Erik befinner sig mellan dröm och verklighet när det plötsligt slår honom. Mimmi är död! Hans älskade katta som terroriserat honom natt efter natt i gud vet hur många år. Erik saknar hennes mjuka päls som kittlar honom i näsan, och de skarpa klorna som körs in i hans kött. Men mest av allt saknar han det låga, melodiska kurrandet som söver honom till sömns natt efter natt.

Rummet är underligt tyst, och utanför fönstret hörs inte ens ugglans nattliga hoande.
Erik drar ned täcket, och lyssnar, men möts av en mur av tystnad.
Han drar av sig täcket helt och skjuter in fötterna i skinntofflorna som står nedanför sängen, men tvekar när han känner kylan. ”Äh, jag kollar imorgon.” mumlar Erik och drar täcket långt över näsan.

Räden mot soffan i vardagsrummet är total. Ex antal pälsklädda figurer stormar in genom hål som inte ens syns i fasaden, och tränger sig upp genom avloppsrör för att slutligen komma upp ur toaletten, diskhon och handfatet. Våta glider de en efter en ned och förpassar sig mot målet. De måste kämpa för att överleva det som drabbat dem. Molnet av ondska finns fortfarande i deras minne, och ljudet av deras fränder som en efter en dukat under. Bland träden och hålen i parkerna existerar ingen rädsla mer. För att överleva är de tvungna att utnyttja varje sekund av nattmörker för att hitta mer material till sitt bo, och mat massor av mat.

Det stora vita kylskåpet är lämnat på glänt av en obetänksam Emil, och råttorna invaderar tacksamt alla varor som står därinne. Den gamla halvfulla kaviartuben lämnas kvar när ettriga tänder inte lyckas få något grepp. Allt annat försvinner över golvet med hjälp av gråa ljudlösa tassanden.

De första solstrålarna glider in genom det halvöppna fönstret, och en efter en sticker de små djuren ut ur huset. Alla utom tre stycken som gömmer sig bakom en stor kokbok på diskbänken.

När klockan ringer sträcker Erik på sig, och lägger armen över sin frus bröst. Hon slår irriterat bort handen, och skyndar sig upp. ”God morgon min sköna” säger Erik och ler. ”Har du sovit gott?” Anna svarar inte. Med snabba steg skyndar hon sig in till barnen ett efter ett, och skakar dem hårdhänt.
”Upp nu ungar! Frukosten väntar.”
Hon går ned mot köket, och lockar samtidigt på Mimmi. ”Kiss, kiss, stumpan…kom så får du också frukost. Mimmi?” Anna slänger en blick in i vardagsrummet och hajar till.
Soffan ser underlig ut…som om…” Hon smyger in på tårna. ”Mimmi?” Anna hör ett lågt rasslande ljud och försöker härleda varifrån det kommer. ”Väggarna, det kommer från väggarna..” säger hon högt till sig själv och lägger handen mot den rosprydda 1700-tals tapeten som varit så dyr att hon aldrig någonsin skulle kunna tala om sanningen för Erik.
Det rasslar under ena byrån och full av skräck springer Anna ut i köket.

På köksgolvet syns långa vägar av slem från korvar, bacon och grillad kyckling. Det vidöppna kylskåpet gapar tomt, och på kaviartuben syns små bitmärken. Anna anar små tassmärken, men är osäker. Beväpnad med en sopkvast närmar hon sig kylskåpet, och stänger det med en smäll när hon inser att det är länsat.
”ERIK! ELIN! EMIL! Kom ner NU!” Hennes röst går upp i falsett, och djuren som sitter bredvid slaskhinken trycker sig tätt intill golvet. ”ERIK!” Anna ställer sig på en av stolarna. Blicken rusar runt i köket, och hon känner kalla kårar som börjar vid hårroten och ramlar ned längs ryggraden till fötterna. Det känns som om vartenda hår på kroppen står rätt upp.

Över taket på huset kommer ett långt lämmeltåg av små möss. De klättrar nedför väggarna, och glider in genom öppna fönster, och luftintag. De är hungriga, och rösten de hör tillhör något de behöver. Flera av dem har stora sår i nacken. Fötterna är delvis bortfrätta och pälsen har försvunnit i stora sjok. Deras nos är fylld av den underliga doften från molnet som svepte in över dem för några dagar sedan och orsakade regnet som nästan drog med sig deras bo.

När Elin är på väg nedför trappan glimtar hon något ljusgrått vid Emils låda med Bakugan, och ropar glatt på sin katt. ”Mimmi? Kom då!” Hon minns plötsligt att katten inte lever mer, och sätter sig på ett av trappstegen med händerna över ansiktet.

En och en glider råttorna in i huset med hjälp av Mimmis kattbräda som Erik satt fast på utsidan av fönsterbrädet för att göra det lättare för katten att komma in. De ser flickan som spärrar deras väg, och en av dem vågar sig på ett litet bett.
”Aj! Vad var det?” Elin tar med handen om foten, och ser ett litet sår på hälen. ”Underligt, jag ser inget vasst.” säger hon för sig själv och reser sig upp.
Världen blir underligt gungande, och hon spärrar upp ögonen som för att skärpa sig. Det bultande hjärtat hinner inte slå många slag innan Elin faller ihop i en hög. Hon ramlar ned trappsteg efter trappsteg, och avslutar rörelsen med ett skarpt ljud som vittnar om en knäckt nacke. I de blå oseende ögonen speglar sig en massa av päls som snabbt tuggar i sig av hennes blodfyllda lekamen.

Erik skyndar sig nedför trappan när han ser Elin, och drar upp mobiltelefonen för att kalla på ambulans, men får ingen signal. Desperat tar han tre steg åt gången och närmast flyger ned till hallen där hemtelefonen står. En evighetslång signal möter hans öra.

Emil kommer gående från sitt rum. Han gnuggar ögonen och sträcker de håriga armarna uppåt, sedan drar han upp tröjan över magen och pillar sig i naveln. ”Syrran skall få för navelludd.” säger Emil med ett flin, och snurrar ihop resterna av tröjan som tryckts in i det snäckformade utrymmet mellan bröst och underliv. ”Elin!” skriker han och gäspar ytterligare en gång.

Erik ser sonen komma gående, och vill varna honom, men hinner inte. Tungan sitter fast i gommen som om den vore fastklistrad, och munnen vill inte riktigt lyda honom. Orden stannar innanför läpparna och han beskådar med både skräck och fascination hur sonen snubblar nedför trappan. Som i ultrarapid ser han Emil skrika, men hör inga ljud. En skarp smärta genomborrar hans häl, och när han vänder sig om ser han en naken svans försvinna in under ena byrån.

Anna står länge tyst på stolen lätt darrande i benen av ansträngningen. Hon hör höga dunk, och ett kort skrik från först dottern, sedan sonen. Anna formar händerna till en tratt och drar ett djupt andetag för att slutligen ösa ut den uppsamlade luften. ”ERIK!”

De små söta djuren stoppar i en rörelse, och vänder allihop i samma riktning. Mot köket. Några av dem har nu tappat all päls, och här och där ligger döda djur som kvävts av såren i strupen. Tusentals tassar går i allt snabbare takt över golvet, alla i tanken att vara först fram till bytet.

Anna fylls av en underlig känsla av analkande fara, och tittar mot ytterdörren. Det skulle bara behövas några steg så var hon där. Men oron för barnen och mannen överbrygger all intuition och rädslan förlamar både hennes tankar och handlingar. Hon hör ljudet av de skarpa klorna innan hon ser massan av djur komma mot sig. Skrikande slår hon händerna för ansiktet och blundar i hopp om att allt skulle vara en dröm. ”Nej låt bli mig. Hjälp! ERIK! ELIN! EMIL! Var är ni?”

Slagsmål bryter ut strax nedanför stolen, och eftersläntrarna klättrar över slagskämparna som om de är levande pallar, och tar triumfierande det första bettet.
”NEJ! Sluta jag ber er…sluta…hj…” Anna segnar ned och faller som i ultrarapid ned i pälsmassan som ljudligt krasar i sig av hennes kropp.

June 30th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Inte alla är förunnade rikedom

Den bitande kylan mötte Eva så fort hon öppnade dörren, och suckande såg hon att bilens rutor isat igen på insidan igen. ”Hoppas att dörrarna går att öppna nu bara.” sade hon för sig själv och klev i sin mans alldeles för stora graningestövlar.

Eftersom det fortfarande var lite halvmörkt ute tände Eva den gamla ytterlampan som på grund av sin höga ålder egentligen skulle ha bytts ut för länge sedan. Den blinkade till några gånger innan den bestämde sig för att fortsätta lysa. ”Tack för det!” sade Eva ut i dunklet och svepte om sig en gammal militärjacka som hon fyndat på myrornas. Det vita lammfodret var varmt och gott mot hennes kropp, och Eva knäppte den noga ända upp till hakan innan hon plockade ner mössan som mostern en gång gett henne med orden ”Den har nog hade alla jordens färger, och det passar väl dig som är så färgstark.”

Ute på gården ven vintervindar runt knutarna på deras älskade timmerhus och den korta grusvägen från landsvägen hade yrt igen. För en kort sekund funderade Eva på att strunta i jobbet och krypa ner i goa värmen hos sin man och sina små, men visste att det var en total omöjlighet eftersom hennes inkomst var det som gjorde skillnaden mot att bo på gatan.

Med svidande händer skrapade hon rutorna på bilen och startade upp den med hjälp av böner och slag. ”Snälla rara Gud, bara en dag till så lovar jag att be kvällsbönen två gånger ikväll.” Efter en hård spark på däcket satte hon sig i bilen och vred sakta om nyckeln. ”Snälla!” ropade hon högt och svepte av sig mössan som oavbrutet rasade ner över hennes ögon. Eva kände en rännil av svett under armarna och tänkte för sig själv på sin chef. ”Kommer du för sent nu igen! Du sover väl för länge antar jag. En riktig latmask är vad du är. Nåväl, men kom inte försent fler gånger för då anställer jag någon annan.” Så hade han sagt förra veckan när bilskrället vägrat att starta och Eva varit tvungen att lifta till jobbet.

Plötsligt startade bilen och avgaserna låg tätt efter backen som ett stort grått moln. Den lät som sju svåra år och hela bilen skakade.

Eva skyndade sig in och åt upp brödkanten de fått över från gårdagen tillsammans med lite mjölk som de fått av bonden de hyrde huset av, sedan gick hon snabbt in och kollade till alla barnen innan hon satte sig i bilen och for iväg. ”Attans! Försenad igen!” mumlade hon för sig själv och satte på radion som fungerade halvdant.

Hos Icahandlare Jönsson var det redan full fart och lilla Emelie som pryade där gick omkring och prismärkte varor. Bland grönsakerna stod Bosse och rensade ur allt som var ruttet eller skämt. Det som inte såg alltför hemskt ut lade han i en röd hink som Eva brukade få med sig hem. Kassaledare Mirjam lade lådorna som innehöll alla pengar på sin lilla vagn och körde sedan ut det i butiken till sina anställda.

Allting stannade av när de såg Eva komma in genom dörren, och de väntade på Jönssons utbrott.

”Jag kan inte ha anställda som ignorerar tider och alltid kommer för sent. Det går inte! Förstår du det?” Jönsson var högröd i ansiktet och såg ut som om han skulle spricka. Magen guppade medan mannen tog ord efter ord i sin mun som helst skulle förblivit osagda. Han spottade när han talade och Eva ville bara försvinna. Med tårar i ögonen försökte hon förklara vad som hade hänt och lovade att det inte skulle upprepas. ”Utan min anställning hamnar vi på gatan. Erik kan ju inte jobba, och försäkringskassan vägrar klassa honom som sjuk. Snälla!”

Icahandlare Jönsson tittade på Evas nödtorftigt hopsydda skor och det långa gråsprängda håret som skulle behövt en klippning, medan han inom sig funderade på anledningen till att deras värld kunde vara så illa beskaffad att någon kunde ha det så dåligt som henne. ”Nåväl, du får en chans till.” sade han och gick tillbaka till sitt kontor. Eva log genom tårslöjan och tackade honom.