|
”A, b, c, d…Det blev ett D pappa” sade Sara med skräckfylld förtjusning. Hon vände sig till sin gamla farmor som satt bredvid ”skriver du upp?” och strax började bordet röra sig igen i en seg åldrig rörelse. ”A, b, c, d, e, f, g, h, i, j…darrande stod det på två ben en stund innan det sedan landade med en duns i golvet. Sune vände sig till sin mor ”Jaha, morsan vad räknas det där som, blir det j eller k?” Farmodern ruskade på huvudet medan hon tänkte på alla gånger de förut suttit på det här sättet. Det var så typiskt sonen att driva allt till sin spets, han skulle alltid mästra allting. ”Jag tror det var ett j” sade hon med en leende och tog Saras hand i sin.
Ringen de skapat med hjälp av sina händer kunde inte brytas för då fick de börja om från början. Farmodern hade noga talat om det för dem allihop innan de började. Spänd av förväntan hade Sara noga tittat under bordet för att se att ingen fuskade. Åh, vad hon längtat till den här dagen. Dagen då hon äntligen skulle få vara med på knackbordet som hon hört så många historier om.
Många var de gånger då hon gått förbi det runda lilla trefotade bordet och dragit med handen över dess skrovliga illa medfarna yta. Längtansfullt hade hon många mörka vinterkvällar frågat sin mamma och pappa om de inte kunde prova. ”Snälla, snälla ni” hade hon sagt, och lovat både det ena och andra om hon bara kunde få vara med.
De hade tittat på varandra och allvarligt sagt ”Du är för liten gumman, det är ingen leksak. Vänta tills du blir lite större. Då skall du få vara med.”
Nu satt hon här dödstyst, väntande på nästa bokstav. Bordet fortsatte och med unison röst räknade de upp knackningarna som den sk räknefoten gjorde. ”A, b, c, d…” och den slutade inte förrän den räknat ända till ä.
Farmodern antecknade noga i sitt häfte, men kände sig illa berörd. Redan innan hade bordet berättat att det var hin håle som styrde bordet, och när Sune hånfullt sade ”Jaha, och vem är det då?” till bordet, hade det darrande börjat sitt räknande. Hon vände sig till sin son ”Sune, är det inte nog nu? Måste du jäklas med det?” Sune hyssjade ner sin mamma och sade ”Tyst morsan, jag bara måste få se det här?” Ljuset som var tänt hade förut brunnit med en jämn låga, men fladdrade nu hit och dit för att stundtals nästan slockna helt. Sara kände att stämningen i rummet tjocknat och en odefinierbar iskyla kändes. ”Pappa” sade hon viskande ”skall vi inte sluta nu? Det känns inget bra. Snälla!” Ljuset fladdrade till igen. Bordet fortsatte sitt långsamma taktfasta räknande och hamnade den här gången på v. ”Sune, snälla!” Nu var det Saras mamma Elin som lade sig i. ”Sune, märker du inte…?” Mannen vände sig till sin fru ”Sch! Vänta lite. Vi kan fråga något vanligt sedan så lugnar bordet ner sig. ”Morsan, antecknade du?” Väl medveten om vilka bokstäver som knackats fram bad han ändå sin mor anteckna vad som kom. ”Sara, är du okey hjärtat? Det är inget farligt, det är ju bara ett bord. Allt bygger på våra egna hallucina…Han avbröts av att bordet fortsatte knacka fram nästa bokstav. Nu stannade det skakande och faktiskt hoppande på u. Iskylan i rummet var nu riktigt, riktigt obehaglig, och katten som legat spinnande i Saras knä hade försvunnit in i det trygga köket. Ljuset nästan slocknade, och Sara beredde sig på att rusa till lysknappen, men strax fortsatte det fladdrande ljuset att lysa som förut. ”Nä nu går jag härifrån, ser du inte att jäntstackarn är livrädd?” farmodern smekte sin dotterdotters hand och log ett uppmuntrande leende som mest såg ut som ett hånfullt grin i det svaga ljuset. Innan hon talat klart började bordet om igen sitt knackande, och stannade med ett bestämt dunk på bokstaven l.
Sara kände kalla kårar fortplanta sig från ryggraden till hennes hår som kändes som att det stod rätt upp. Om och om igen riste det till i hennes nerver. Samtidigt som hon var fullständigt livrädd, var hon nyfiken till max på hur det skulle sluta. Nästa bokstav var ett e, och lika bestämt som förut stannade bordet till en kort sekund för att sedan fortsätta sin bokstavsjakt. Ja, för nu började det kännas som att bordet styrde dem istället för tvärtom, bokstav på bokstav kom i svindlande fart fram genom bordets fot.
Till slut stannade bordet helt, om än darrande. Det rörde sig varken sidledes eller uppåt, bara stod helt stilla. Väntande…”Morsan, för att dubbelkolla, fick du samma resultat som mig?” Sune sträckte sig över bordet för att se bokstäverna som noga plitats ner av åldriga händer. Djävulen stod det, och trots sin kaxighet och sin absoluta förlöjling av allt ockult kände han kalla kårar fortplanta sig från fötterna till huvudet. Högt sade han till bordet ”Äh, du driver med oss. Jag tror dig inte. Var är du just nu? Kan jag få se dig?” Bordet började hårt knacka fram några bokstäver, och utan att skriva ner dem kunde Sune se vad det blev. Först knackade det ”HÄR!” med bestämda dunk, sedan blev det ”SLÄCK LYSET!” med lika bestämda knackningar. Ljuset som stod på bordet bredvid fladdrade sedan till illavarslande och var nära att slockna. ”TÄND LJUSET” skrek alla samtidigt och Sara slängde sig mot närmaste lysknapp.
På kvällen när hon lagt sig och bordet om igen förpassats upp till vinden kom hennes föräldrar in och sade god natt med allvarliga miner. ”Förlåt Sara, det var inte meningen att skrämma dig” sade pappan och tog runt hennes ansikte med sin ena hand. ”Jag skulle inte triggat det. Antagligen är det någon ande som driver med oss. Vi skippar knackbordet ett tag nu. Förresten är det bara suggessioner. Det är vi själva som styr bordet.”
När mamman lämnat rummet och Sara nästan somnat ser hon en ljus figur i spegeln på sitt stora spegelskåp och rusar snabbt upp för att täcka över det med en filt. Brr, vad kallt det var” sade hon rätt ut i luften. ”Undrar var Missan tog vägen?” Efter att hon hämtat ytterligare en filt kröp hon ner i sängen och somnade. Iskylan i rummet stannade kvar hela natten och försvann inte förrän nästa dag.
För er som inte vet vad ett knackbord kan jag berätta att det är ett trebent litet runt bord som helt saknar spikar eller skruvar. Det är en räknefot och en jafot och en nejfot. Räknefoten används till både siffror och bokstäver. Ofta finns sådana bord på gamla gårdar. Det var drängarna och pigornas kvällsnöje en gång i tiden.
|
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘Noveller’ Category
Med en svartvit tärning till hjälp fick jag mitt liv att gå vidare
Nummer sex innebar just det. Ett krogbesök med sex till efterrätt. Jag behövde sällan leta någon, de kom fram presenterade sig, bjöd på några drinkar och bjöd hem mig. Aldrig, aldrig gick vi hem till mig. Min lägenhet är mitt tempel. Doften av dig känns ännu på huvudkudden som jag vägrar att tvätta.
Nummer fem var nog det trevligaste, ett bubbelbad med tända ljus stående efter badkarskanten, och på toalettsitsen. Det blanka golvet glittrade i ljusskenet, och mina rynkor tedde sig då inte fullt så djupa.
Nummer fyra innebar ständig ångest för min del. Att stå på en scen och sjunga tillhörde inte mina favoritintressen, men karaoken var ett sätt att bli av med spänningar, och ibland lät det faktiskt rätt bra. Med några drinkar i magen blev det lättare.
Nummer tre var precis så tråkig som siffran, städning av lägenheten, till och med översidan av fönsterkarmarna och tavelramarna fick sig en duvning.
Nummer två innebar helt enkelt att bara vara, sitta på en filt sommartid ute bland folk och titta på barn som leker i sanden, och människor som drar in magen och skjuter ut brösten när de passerar. Vintertid åkte jag ut i skogen, satte mig på en stubbe och såg hur snön föll. Då och då gästade jag en backe full av skrikande ungar som åkte bob och pulka.
Nummer ett var för mig ett nästan oöverstigligt hinder, ringa dig…du som stampat på min kärlek, manglat runt den med starka nävar och spottat mig i ansiktet. Jag ville bara höra din röst…höra dig säga mitt namn.
Utan tärningen skulle jag ha greppat en kniv och skurit mig längs blodets heliga tråd. Lämnat mina vänner som full av frågor gråtande skulle vända sig till medier som efter att ha tagit bra betalt svamlade om allt möjligt. Det är bra avans på sådant där. Människor söker svar, och belönar den som har dem rikligt.
När ångesten äter sig in i hjärtat blundar jag och tänker på dig, att du kanske kommer tillbaks, älskar mig som förr. Det måste du….annars dör jag.
Låt två människor mötas i en hiss, och gestalta hur ett hat byggs upp från att de hälsat.
Här är min berättelse:
De tunga hissdörrarna glider isär och in kommer en svartklädd man i trettioårsåldern. Han nickar åt en välklädd kvinna med rött lockigt hår, snäv svart kjol och en svartvitrutig puffärmsblus som redan står i hissen.
Hissdörrarna går igen och de börjar nedåtfärden. Hissen hackar, och pustar som ett gammalt godståg, och en smal rännil av svett syns på mannens panna. Han sätter handen mot väggen och drar med den andra över ett rakat huvud. På kinden syns ett långt ärr som verkar ha sitt ursprung i nacken.
”Så du är en sån?” säger kvinnan plötsligt med frän, frågande röst.
Mannen torkar svetten i pannan och drar ihop de svarta ögonbrynen så det bildas en svart brygga över ögonen. ”Vad menar du?” Han öppnar upp sin svarta skjorta och rör den i en fläktande rörelse.” Puh, är det inte väldigt varmt härinne?”
Kvinnan slätar till kjolen med händer där naglarna är lysande röda och i perfekt skick. En tjock guldring blänker till på högerhanden, och över ringfingret på vänsterhanden syns en svag vit ring som skvallrar att hon antingen är förlovad, gift eller skild.
Nyfiket böjer mannen sig mot henne och tar tag i hennes hand mitt i rörelsen. ”Är du gift?” Kvinnan skakar på huvudet så att det röda håret flyger. En svag doft av äpple nuddar vid mannens näsa, och han ler. ”Vad menar du med sån där? Förresten har jag lärt mig i skolan att det heter sådan där, men vad faan, jag har väl haft fel förut.”
Kvinnan pekar på hans huvud och snörper på munnen. ”Du är väl en sådan där skinhead som det kallas, slår ned utlänningar och gamla tanter.” Hon pekar på mannens skinnkängor. ”Jag såg en gång några skinheads som slog ned en man. De sparkade honom med sina kängor så att tänderna for ut. Så mycket blod, så mycket…” Kvinnan tittar in i väggen som om det funnits ett litet biograffönster. ”Jag minns så väl ljudet av hans skrik. Ja naturligtvis ringde jag och min man polisen, men de dröjde och…”
Hon vänder blicken mot mannen som svettas ännu ymnigare. Stora mörka ringar syns under armarna, och doften snurrar runt honom. ”Hur kan ni? Har ni ingen hut alls? Ge er på en ensam man som inget gjort.” Hon tar ett steg bort från honom. ”Efter den där gången undviker jag att vara ute nattetid. Polisen berättade att det oftast händer mellan tolv och fem.”
Hissen stannar och dörrarna öppnas. Mannen tar ett tveksamt steg ut ur hissen, men drar in foten när dörrarna åker igen. ”Vilken våning skall du till?” Kvinnans röst är dov när hon svarar. ”Botten.” Hon skakar av sig olusten och studerar honom uppifrån och ned några gånger på ett överlägset sätt. ”Du har aldrig funderat på att byta umgänge? Om jag inte tar alldeles fel så bör du vara runt trettiofem. Kanske dags att bli människa?”
Mannen som förövrigt heter Pär och nyss blivit diagnostiserat cancer studerar kvinnan framför sig och tänker. Stackars sate, så genomrutten in i själen att hon inte ens tar sig tid att ta reda på fakta innan hon kastar ur sig spydigheter. Att hata en sådan är patetiskt och bortkastad tid, men det är svårt ibland att känna kärlek för sina medmänniskor.
Han tittar på sina välsmorda gamla kängor som varit hans bästa vänner sedan ungdomstiden, och är det bästa man kan ha året runt ute i skogen.
Pär har aldrig träffat på den här kvinnan förut trots att han emellanåt åkt skytteltrafik mellan lägenheten och källaren. Först flyttade Sigrid, sedan min älskade unge. Fortfarande känner han hjärtat smärta när han tänker på exfrun och dottern som flyttade efter mamman några veckor senare.
Hissen når botten, och Pär låter kvinnan gå ut före honom. Han hör de trippande, snabba stegen länge, sedan ljudet av ett alarm som stängs av och en bilmotor.
Han drar några djupa andetag lättad över att färden är över, klaustrofobin blir bara värre och värre, men att gå de sju våningarna är inte att tänka på. Lungkapaciteten är nere på tjugo procent, och läkarna har bara gett honom några månader till att leva.
Pär öppnar sin gamla pärla och tar sig mödosamt in. Smärtan går som långa bitande trådar över kroppen. Han tittar på fotografiet av dottern och startar bilen. Älskade unge, snart syns vi.
Urskillning betyder ‘omdöme’ (i synnerhet gott sådant), ‘insikt’, ‘förstånd’, ‘takt’ och dylikt. Urskillning konstrueras vanligtvis med prepositionerna med och utan, man kan t.ex. göra något med eller utan urskillning. Urskiljning betyder ‘avskiljande’, ‘bortskiljande’, ett ord som således har en konkretare innebörd.
Med bössan över ena axeln och flaskan i den andra blundade Anders med ena ögat, sänkte kroppen lite och tryckte på den svartglänsande avtryckaren medan han sade ”Poff din lilla djävel.”
Mannen som gick ungefär fem meter framför honom vacklade till och ramlade ihop. Eftersom det i Anders ögon såg ut som om det skedde i ultrarapid
skrattade han högt och tog ytterligare en klunk av den grumliga vätskan.
En kvinna iklädd svarta tajts och en rosmönstrad halvlång tunika steg ut från en angränsande dörr, och Anders sänkte sig ned till knästående och ställde flaskan på marken. Ännu en kvinna kom ut från huset och de slog följe på den lilla parkvägen som gick mellan skolan och matsalen.
Plötsligt hörde han steg bakom sig och kastade sig ned mellan två stenar som likt två enorma fallos riktade sig uppåt. ”STANNA!” skrek Anders och osäkrade vapnet. ”Jag skjuter!” Stegen blev avvaktande, men stannade inte. Han försökte se om den som kom mot honom var av kvinnligt eller manligt kön, men stora buskar gjorde att han bara skymtade ett stort burrigt hår.
Utan urskillning sköt Anders först på den som kom bakom honom, sedan på de två kvinnorna som rasade ihop likt två spratteldockor vars trådar brast.
Personen som kommit mot honom skrek högt av smärta, och Anders tyckte sig urskilja ord som satan och helvete.
Det var precis så han hade haft det. Ett helvete som aldrig stoppade, ord som trycktes in i hans öron dag efter dag, trasiga böcker, uppbrutna skåp, mat som någon spottat i. År av längtan efter något annat. Smärta och hopp som mixades varje morgon i en motbjudande röra.
Ljudet av sirenen trängde in i dimman som blivit hans gömställe. Stället där inga slag fanns och alla människor var goda. Med händerna hårt tryckta mot öronen blundade Anders och tänkte sig tillbaka till barndomen då lena, smekande händer drog över hans kind.
Tre polismän smög uppför den smala stigen och såg Anders som satt på backen med ögonen hårt hoptryckta. Bössan låg bredvid hans ena lår, och de såg pannan rynka sig när de närmade sig.
Anders hörde en kvist brytas och förstod att slutet var nära, men tänkte inte ge sig utan att slåss. Någon skulle få plikta med sitt liv idag, och det skulle inte bara vara han.
”Jag hatar henne!” Pia tog upp rakbladet som låg i sängbordet och gjorde några skarpa jack i sin sommarfräkniga lena barnahud. ”Jag hatar henne.” Sade hon om igen, men med gråtfylld röst den här gången. Blodet sipprade sakta ur de nygjorda fårorna och med en snyftning hämtade Pia en handduk som sett samma sak förut.
När hon torkat av blodet drog hon ner tröjan för att dölja såren, och torkade bort tårarna för att sedan gå ner till den förhatliga familjen.
Pia var bara 10 år, men hade redan fått erfara livets hårda villkor. Hennes mamma och pappa hade inte gett henne en chans i livets lotteri. Deras missbruk gjorde att hon praktiskt taget föddes in i skiten.
När socialen äntligen noterade vart det barkade hän hade de gjort en snabb insats för att rädda den lilla smala och rädda flickan som uppenbarade sig när de gjorde besök hos hennes så kallade familj. ”Lilla gumman, du lever i en dysfunktionell familj med missbruk av alla de arter. Vi vill rädda dig ifrån den undergång som väntar dig om du stannar kvar.” Det var vad kvinnorna som hämtat henne sagt, sedan hade de med milt våld tvingat iväg henne från sin älskade mamma.
Pappa Leif hade inte kommit hem från pengainsamlandet som han så vackert kallade sina stöldraider.
Pias sista minne av mamman var en kvinna som vilt svärande och spottande satts på handbojor för att inte skada dem som hämtade hennes dotter.
Flickan hamnade först på sjukhus en tid på grund av undernäring, sedan fick hon flytta till ett fosterhem som låg långt, långt från ära och redlighet ute i skogen nära riksgränsen. Pia var så arg att hon inte visste vad hon skulle ta sig till, och fann till slut ut att när hon skar sig kändes livet en liten, liten stund livet lite enklare.
Hennes arm täcktes av ärr som var olika tjocka beroende på vad hon hittat att skära sig med. Den nya familjen anade inget, men undrade då och då varför Pia envisades med att gå klädd i långärmat när det var sol och varmt ute.
Den snälla kvinnan var en förstagångare, och hade aldrig haft fosterbarn förut, och höll tand för tunga för att inte skrämma bort den lilla spröda flickan de fått i sin vård. Kärleken hon redan kände för flickan höll på att svämma över, och det var med stor viljekraft som hon stod emot impulsen att krama om henne hårt när tösens ögon glänste av ogråtna tårar. ”Det blir nog tid för sådant framöver” sade hennes kloka man och tittade i smyg på den mystiska lilla flickan de fått hem.
Pia hade inte sagt ett enda ord sedan hon kom till familjen, och nu hade flera månader i tystnad nått sin kulmen. Det var jobbigt att inte prata, och de verkade ju faktiskt snälla och rara. ”Nej, de är inte alls snälla. De har tagit mig från mamma. Jag hatar dem!” Pia slog ett hårt slag i luften.
Hon lade sig ner i sängen och tittade i taket på en spindel som satt väntandes i utkanten av sitt nät. ”Precis så där känner jag mig” sade Pia och ställde sig upp för att studera spindelnätet närmare. Trådarnas vackra struktur stördes då och då av en fluga som fastnat i nätet och ilsket försökte ta sig loss.
Pia petade försiktigt på konstruktionen och hade snart spindeln som lockats av rörelsen mitt framför ögonen. På ryggen satt ett vitt kors, och hon såg att de små käkarna rörde sig. Skrämd av dess storlek backade hon tillbaka och förlorade intresset för den.
Pias mamma hade snart hittat sin tröst i ännu mer droger, och den lilla flickan väntade förgäves på att få höra ifrån henne. Leif hade helt kallt sagt ”Vad skönt, då slipper vi henne.” när hans fru gråtande och skrikande mött honom i porten då han hålögd och urtrött slutligen återvänt med sitt byte. Hans väska innehöll några små vita påsar som snart fyllt sitt syfte.
Tiden gick och Pia fortsatte sin tigande protest…tills en dag när hon träffade grannens stora lufs till hund.
Eros som han hette var en fyrvägskorsning av flera olika raser, men en ursnäll och vänlig själ som kände flickans sorg och gjorde allt för att muntra upp henne. Han rullade runt, och visade upp alla sina konster som hans husse lärt honom.
Till slut kunde inte Pia hålla sig längre, och brast ut i ett gapskratt som hördes in till fostermamman som försiktigt gläntade på gardinen för att titta vad som hände. När hon såg hunden som höll på med sina konster skrattade hon till ”Vad dumma vi är, naturligtvis skulle vi ha tänkt på det tidigare. Eros kan få vem som helst lycklig.” Kvinnan stannade inne och kikade osedd ut för att inte störa idyllen utanför. Till slut kom hennes man in i rummet och undrade vad som stod på. Fnissande pekade kvinnan ut i trädgården ”Eros har inlett en av sina charmoffensiver, och ja du ser själv.”
När Pia gick in genom ytterdörren kände hon en ny glädje i sitt hjärta, och insåg att hon inte mått så bra på väldigt länge. Visst saknade hon sin mamma, men inte festerna och bråken som alltid fanns i hennes närhet. Hennes längtan efter kärlek och ömhet gjorde att hon till slut närmade sig fostermodern, och de hjälpte till att kontakta hennes biologiska mamma som numera levde i ett ständigt rus.
En dag när hon höll på att baka med sin fostermor kavlade hon upp sina ärmar och blottade utan att tänka på det ärren på sina armar. ”Men vad i all sin dar? Vad är det där?” Kvinnan tog tag med sina mjöliga händer i hennes smala arm och såg förskräckt ut. Pia vred sig ur hennes grepp, och skämdes som en hund över vad hon gjort. ”Äh, jag har gjort mig illa bara. Inget allvarligt.” Fostermodern tog tag i hennes fint mejslade ansikte och vände det mot sig. ”Pia jag har läst om sådant där, men aldrig förut mött någon som gjort det. Varför skadar du dig själv?” Flickan tittade in i kvinnans lavendelblå ögon och kände en stor ömhet för henne. ” Jag mådde inte bra när jag kom hit, men idag mår jag mycket bättre och har slutat.” Fostermodern lät sig nöja med den förklaringen och de fortsatte baket.
På kvällen berättade hon för sin man om sin upptäckt och kramade efteråt honom hårt. ”Vilken tur att vi hittade henne. Hon är så älskvärd och rar den lilla.” Mannen skrattade så att hans stora mage hoppade, och ett stort leende spred sig över hans ansikte. ”Hm, vänta du tills vi har en tonåring här i huset. Om tre år har du nog tröttnat på att vara mamma.” Han reste sig upp på armbågen och lutade sig över sin kvinna. Vi kanske skall skaffa henne en lillasyster att ta hand om?” sedan tog han boken hon läste ur hennes hand och släckte sänglampan.
”Nå Anette, ringde karlskrället eller?” Vi var tre tjejer som hängt ihop några år ute på krogarna runt stan och det stora samtalsämnet varje gång vi sågs var killar.
Anette var den av oss som brukade ge ut telefonnumret till de grabbar som visade henne intresse, sedan lät hon dem våndas. Ibland blev killarna desperata på att få träffa henne, och kunde ringa flera gånger på en dag. Själv tyckte jag att det verkade rätt patetiskt att samla på sig en massa killar som hon inte hade något som helst intresse av bara för att mobiltelefonen skulle gå het. Hon ville ha känslan av att vara eftertraktad är min egen amatörpsykologiska tolkning. Tjejen såg bra ut med stora bröst och väldigt speciella utseende som skapats av duktiga plastikkirurger, och innerst inne var hon nog bara en liten spillra som desperat försökte leva upp till dagens ideal. Eller, det hon trodde var ideal.
För inte kunde väl alla killars största önskan vara att hitta en smal tjej med långt hår, stora bröst och långa ögonfransar. Jag träffade aldrig henne osminkad, och när vi en gång åkte till Gotland sminkade hon och min andra väninna sig innan de gick till stranden. Så jag fick själv bada och dyka i det härligt solvarma vattnet.
Tjejerna jag åkt iväg med hade löshår som hängde långt ner på ryggen och lösögonfransar som omsorgsfullt klistrades på varje morgon. Det tog tid må jag lova innan vi äntligen kunde komma iväg. Själv tuschade jag på lite mascara och struntade i resten.
Nåväl, Gotland var det ja.
Det var därifrån har ursprungligen kom, killen jag mötte på Sloppy´s hemma i Stockholm en tidig natt innan stället var fyllt. Som vanligt var jag på guldhumör, och när vakterna förpassat mig och mina vänner förbi kön skuttade jag in på ystra kalvben på den ultimata krogen i min mening. Den hade ALLT! Om man ville dansa fanns det ett dansgolv på övre plan, och två barer därtill. PÅ undre plan fanns en bar över hela planet. Man kunde gå trappan upp på ena sidan för att sedan gå trappan ner på andra sidan. En evig cirkel av letande och framförallt tittande på människor.
Väninnorna fastnade som vanligt på varsina barstolar snackandes med någon snäll kille som bjöd dem på vinglas efter vinglas, eller öl om det var kvällens behov.
Jag gick trappan upp för att kolla vilka som var där…när jag plötsligt…möter blicken på någon tvärs över hela lokalen som står vid baren i ett mörkt dunkel. Ögonen ger mig ett hugg i magen, och jag blir varm och kall om vartannat. Mitt hjärta slår saltomortaler. HJÄLP! Vad händer? En okänd dragningskraft gör att jag går närmare och hela tiden är våra ögon låsta i varandra. Allt annat är oväsentligt. Till slut ser jag att ögonen tillhör en ljus kille med tjocka läppar och lite förläget nickar jag till honom innan jag snabbt kilar därifrån blyg som jag är. Men känslan av ögonblicket stannar kvar i kroppen för att förstärkas när han sekunden efter kommer gående nerför trappan med ett leende som får mig att smälta.
Naturligtvis kommer han fram och pratar. ”Hejsan, Arthur heter jag. Vad heter du?” Jag känner att mina händer är svettiga, men tar mig ordentligt i kragen och torkar handen på byxan lite osynligt sådär innan jag med ett leende som nog når till månen svarar och räcker fram min smala hand. ”Anitha, mitt namn är Anitha.” Han tittar mig rätt in i ögonen med sina klart blå spelande ögon och frågar ”Vill du dansa?” Lättat svarar jag snabbt ”Javisst vad kul.” Han tar min hand i sin och jag ryser av välbehag. Finns kärlek vid första ögonkastet?
Han visar sig vara rätt hyfsad på dansgolvet och vi fortsätter vår uppvisning för varandra hela natten för korta avbrott vid baren med en dricka i handen. Diskussionen flyter som om vi setts lång tid.
När vi skiljs åt tidig gryning känns det som om jag lämnat hjärtat hos honom, och hoppet att han skall ringa är skyhögt när jag går Katarinavägen fram för att komma hem till min lägenhet på söder.
Innan jag ens kommit innanför dörren piper mobilen till och ett gulligt sms tickar fram. Leende tar jag ut min lilla vovve på nattlig promenad och kryper sedan fortfarande leende ner i min säng.
Hur det gick?
Vi flyttade ihop nästan omgående, älskade varandra innerligt, men vardagen var svår att klara av för honom och efter 2,5 år slutade det med otrohet som gjorde att jag höll på att förlora mitt perspektiv i livet alldeles. Sorgen över sveket högg och slet i mig, och det tog 6 år innan jag kunde träffa honom utan att bli helt förstörd. Att träffa någon som kunde lappa ihop mitt trasiga hjärta tog lika lång tid.
”Okey, då gör vi så här.” Arthur stod vilt gestikulerande i vårt vardagsrum och försökte på ett enkelt sätt lösa våra semesterplaner som just gått om intet, eller, nja…i alla fall nästan.
Så här var det:
Jag hade träffat denna underbara charmige kille på ett disco i staden , och snart var vi sambos med allt vad det innebär. Min förut rätt så rymliga tvåa förvandlades med hjälp av hans jättesoffa som dessutom var urful till ett lager. En lätt panik drabbade mig samma dag faktumet inträffade och alla Arthurs kartonger stod på mitt vardagsrumsgolv. ”Ångrar du dig?” sade han mjukt och lade sina armar runt min midja och drog mig intill sig. ”Nej!” sade jag utan att riktigt tro mig själv. ”Men det känns underligt att bo sambo igen, det var länge sedan sist.” Nåväl, samboskapet gick bra , och på helgerna gick vi på separata håll. Varför vet jag inte riktigt, det blev nog bara så av ren vana. Någon gång följde han med mig på mitt stamhak, men blev vansinnig på alla killar som kom fram och kramades och pratade i ett. Han kände sig som femte hjulet trots att jag presenterade honom.
Åren gick, och jag tyckte att vi hittat en skön vardag. Dagarna började med att vi åt frukost tillsammans, och sedan åkte åt olika håll till våra respektive jobb. Efter jobbet gick jag på gym 5 dagar i veckan medan han träffade vänner eller bara var hemma. Jag försökte dra med honom på träningen, men nej, det var inte hans grej tyckte Arthur. På kvällarna när jag kom hem hade han fixat maten, och ett hett skumbad stod klart att hoppa i.
Vi fiskade ofta på helgerna och hade roligt tillsammans.
Eftersom Arthur härstammade från Gotland ville han åka dit på semestern, men jag visste att det skulle bli mycket festande och bad honom åka själv eftersom min semester blivit förskjuten. ”Du och jag kan åka dit senare på semestern tillsammans” sade jag, och tyckte allt löst sig jättebra.
Efter många pussar och kramar skildes vi åt därhemma och han for iväg till sin älskade ö.
Jag jobbade en vecka sedan for jag till mina föräldrar på semester. Planen var att vi skulle mötas där borta.
I början hördes vi varje dag, men det tunnades ur mer och mer för att sista veckan dras ut till en gång i veckan.
Jag var inte orolig eftersom vi var kära och jag litade på honom till 100%.
Ha, blind hade jag varit. Bakom min rygg hade killen ifråga träffat en tjej hemma i Stockholm på en pub Hon hade också hade rötter på Gotland, och gissa vem som träffade vem därborta? 
Det slutade med buller och brak när jag ställde honom mot väggen per telefon, och han erkände. Men bara att han träffat en annan. Inte ett ljud nämndes om vidden av otroheten som hade pågått i TRE MÅNADER!! Det underligaste av allt är att han fortsatt köpa blommor och hade varit lika gullig som vanligt mot mig under tiden som de träffades.
Jag slängde ut honom per omgående och resten av semestern tillbringades i soffan med neddragna gardiner. Jag mådde så dåligt, och kände mig så lurad. Det var ett hårt slag för min tillit till killar som tog många år att bygga upp igen. Han ringde och ville prata, men jag slängde på luren och sms:ade att han skulle lämna mig i fred.
Men livet hade något på lut åt honom.
Tjejen han träffat visade sig ha psykiska problem, och under hela deras förhållande trodde hon att han var otrogen med mig! De fick barn rätt omgående, och när de separerade tog hon ungen och flyttade ca 100 mil bort utan att fråga om det var okey. Efter en advokatprocess fick han träffa sitt barn igen, men naturligtvis var hela situationen infekterad. Han hade ett rent helvete i flera år, och mådde pyton.
När båten vände fören mot den lilla ön hoppade jag och min sommarsyster av glädje. Äntligen skulle vi få komma tillbaka till vårt lilla smultronställe där vi kunde gå nakna och strunta i klockor.
Vi såg sorgset på den vädergistna stenkistbryggan som delvis hade eldats upp av någon som tyckt att de hade rätten att grilla på vår stolthet.
Bryggan var stor och kraftig och stenarna inuti den hade burits dit för hand av barn och vuxna i vår släkt. Det hade tagit lång tid att få den färdig så det var med gråten i halsen som jag plockade bort sotsvarta brädbitar som inte brunnit upp.
Min sommarsyster och jag var alldeles tossiga, för vi var nu 13 år och hade fått lov att stanna alldeles ensamma på vår ö.
Enda sättet att ta sig dit var per båt, och mamma lämnade med stort allvar över walkietalkien som vi skulle använda ifall något hände.
Den lilla röda stugan saknade el och gasspisen som stod i det pyttelilla köket var det anda sättet vi kunde få vår mat på.
Vårt eget lilla paradis med gigantiska stenhällar och fågelliv i varje buske och träd. Ormar fanns det förvisso också, men pappa hade lärt oss att om vi stampade i marken när vi gick så hörde de där slingrande odjuren oss och stack iväg innan vi ens märkte av dem.
Några dagar senare lät vi kläderna vara i väskorna medan vi nakna som gud skapat oss sprang omkring för att utforska ön. Stenarna som fanns runtom i vattenbrynet blev små roliga kullar som vi tävlade om att snabbast besegra. Visst halkade vi, och blödde, men lyckan över att få vara fria överglänste allt. Ett groblad tejpades över skadan ,sedan var leken igång igen.
När solen lämnat plats för månen satte vi oss på stenbryggan och fiskade, men lät vår fångst komma tillbaka till sitt hem så fort vi krokat av den. Vi ojade oss över att det kanske gjorde ont i masken , men förträngde snabbt tanken, för det var ju så roligt och fridfullt att sitta där med tårna i vattnet, och myggorna slogs om våra kroppar.
Men allt har ju ett slut, och tyvärr kom mina föräldrar lite olägligt när jag och min älskade sommarsyster( som egentligen bodde i Norrköping, men var sommarbarn hos oss) hade köttfärssåskrig.
Oj vad det såg ut! Spagettisträngar hängde över trämöblerna som var lika gamla som ön och orangeröd köttfärs rann från mitt hår
Mamma var galen och skrek saker som ”DET VAR SISTA GÅNGEN.. och HUR KUNDE NI VARA SÅ DUMMA!” hm, ja hon var lite arg om man säger så.
Jag och Pella som hon kallades städade noga upp efter oss och förbannade att vi missat vilken dag det var. Hade de kommit några timmar eller en dag senare hade de inte märkt någonting.
Nu förstod jag att vi inte skulle få vara själva på ön mer.
På kvällen var det två molokna pepparkakebruna tonåringar som äntrade båten för att skjutsas hem.
Mamma lugnade inte ner sig förrän framåt nattkröken men kunde då se lite snällare på det hela.
Skriv om det som ger er innerlig glädje, det vill säga något som gränsar till eufori.
Max 15 saker
Här är mitt bidrag:
Vaknandet av små fötter som tassar in i vårt sovrum fyller mitt hjärta och sinne med glädje
De kommer med kalla händer och fötter som kryper in
Små pussar som bjuds
Kramar som delas ut till oss båda
En smal liten arm läggs över mitt bröst
Lena barnaben med blåmärken och revor läggs över mina ben
Små naglar som krockat med en dörr vill gärna riva
Tiden med er är ljuvlig och alltför kort barnen mina
När det stora kraftiga djuret om igen sänkte ner hornen för att ge sig på sin fiende blundade Sanna hårt och tog sin pappas hand i ett hårt grepp. ”Jag vill inte se mer!” kved hon och nästan grät. ”Hur kan ni tycka om sådant här? Det är ju djurplågeri.” Hennes mörkögda pappa log och hyssjade ner henne, och hennes mamma som hade blå ögon och ljust lockigt hår tog hennes hand i sin.
Ute på arenan svepte matadoren med sitt röda skynke i graciösa rörelser och mot sin vilja blev Sanna fascinerad över djurets muskelspel och parets dans.
Matadoren blickade ut mot folkhavet och letade efter tecken på att det var dags. En kvinna klädd i rött vinkade exalterad när hon såg hans blick och skickade en slängkyss. Han log och riktade åter uppmärksamheten mot tjuren som frustande sparkade med klövarna i dammet och laddade för att anfalla det förhatliga som rörde sig framför honom. Picadoren hade i säkerhet från hästryggen hetsat honom med sin lans för att sedan sätta den i tjurens kraftiga nackmuskel för att få honom att sänka huvudet och banderillos hade sprungit framför tjuren och ruskat det röda skynket för att reta upp honom. Käppar som var som skarpa spjut hade tryckts igenom den tunna huden och blodet flöt över ryggen som en sadel.
I andra akten var det banderolleros tur att gå ut på arenan. Med två kraftiga tryck satte han två smala käppar bakom nackmuskeln på djuret och lämnade sedan platsen nöjd med sin insats.
Sanna satt fortfarande med händerna för ansiktet och väntade spänt på djurets rörelse. Hon kunde inte annat än beundra den lille mannen som i sina tights och alldeles för korta jacka vågade stå framför den skrämmande åsynen av en rasande tjur utan att ens darra på benen. Någonstans hade hon läst att det hänt att matadorer blivit spetsade på hornen och dött en plågsam död.
Hennes farfar som var en stolt spanjor hade berättat för henne att tjurfäktning var en tradition i Spanien från 1200-talet, då det var riddare som kämpade mot tjurar med en lans från en hästrygg.
Den moderna tjurfäktningen hade börjat i slutet av 1700-talet och startats av en man som hette Pedro Romero. Från början var det en underhållning som endast visades för rika, men blev sedermera även de fattigas nöje.
Tjuren sänkte långsamt huvudet tills han hade mannen i blickfånget, och kände om igen irritationen växa till en svart vrede som gjorde att han kände sig oövervinnerlig. Han hörde folkets jubel när han som en levande orkan rusade i full fart mot den färggranna figuren. ”JA!” skrek allihop och reste sig upp nyfikna på om tjuren skulle bli dräpt eller kanske döda sin motståndare.
På några få minuter var allt över, och värjan hade med beslutsam kraft körts in mellan tjurens skuldror för att stoppa den väldige kämpens galopperande hjärta.
Efteråt bugade matadoren och log stort med en mun som liknade en grodas.
Kvinnan i rött kastade in den röda rosen hon haft i sitt långa mörka hår och ropade ”Bravo!” med hög röst.
Sanna kände sig mycket illa berörd och ville snabbt från stället.
När tjuren tagits bort från arenan och medhjälpare noga tagit bort allt blod var stillheten total, men om man lyssnade riktigt, riktigt noga kunde man höra brölandet från hundratals döende tjurar. Sårade och oförstående över människans grymma lek