Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

”Smack!!” På en sekund hade det lilla barnets världsbild förändrats och han hade bittert fått erfara att alla vuxna inte var snälla. Mannen som slagit honom förväntades vara den som månade och tog hand om den lille.

Dörren in till rummet gled upp och en utav de andra i laget kom in. ”Varför gråter Elias?”

Hon gick fram till den lilla tvååringen som gnuggade ögonen och snorade, sedan vände hon sig till den andre. ”Vad i all världen är det här?” Kvinnan pekade på det röda handstora märket på kinden och såg frågande ut. Hennes kinder blossade av upprördhet och inuti hennes hjärna målades ett tänkbart scenario upp. Istället för att gå som katten runt het gröt ställde hon frågan direkt. ”Var det du som gjorde det?” Mannen stod nonchalant lutad mot dörrkarmen med armarna i kors. Det svarta håret som var fett av gele låg prydligt bakåt och kläderna han hade på sig var svarta. ”Vadårå?” sade han och stoppade in ett tuggummi i munnen medan han tittade sin arbetskamrat in i ögonen. ”Ungen tjafsade och behövde lite stryk, vad faan det vet väl alla att barn som inte lyder får stryk. Jag har sett det flera gånger.” Han tuggade frenetiskt på tuggummit och petade med sin ena fot på en färgglad boll som låg på golvet. Uppbragd av den andres totala likgiltighet inför vad han hade gjort reste hon sig upp med det lilla barnet i sin famn och lämnade rummet efter att hon rutit ”Jag skall anmäla dig, vänta bara! Din tid som barnskötare är över!”

Mannen i svart ryckte på axlarna och blev knappt berörd av kvinnans ilska och hot utan gick lugnt och sansat till sitt skåp, plockade ut sina ytterkläder och sin väska, och gick.

Vad ingen visste var att han som liten ofta fått ta emot hugg och slag, ofta utan orsak.

Som vuxen människa hade han inga begrepp om vad som var okey eftersom hans föräldrar inte lärt honom rätt beteende. Han var trasig i själen och psyket, och ingen, ingen kunde hjälpa honom.

Bilen kommer farande i så hög fart att den åker i sidled genom kurvan. Snön ryker utefter sidorna på den vackra röda tingesten som är varje pojkes dröm.
Inuti sitter jag och min pojkvän fyllda av adrenalin.
Han med händerna stadigt på skinnklädd yta, jag bredvid med svettiga händer och ögon glittrande av spänning.
I ett försök att bryta hans frenesi säger jag något jag inte riktigt minns. Troligen pratar vi om pengar. Ett hett ämne efter vinsten på lotto.

Mina händer söker stolskanten och håller hårt, hårt. Blicken scannar av det stora vita utanför. Det är svårt att se vad som är väg, och vad som är dike. Smutsen efter vägen vittnar om att något kört där, men solen som envist tränger ned genom molnen gör allting svårare, och bristen på glasögon förvärrar det.

När drivan dyker upp stor, hög och ogenomtränglig gasar Max på medan jag håller händerna över ögonen och skriker.
Han accelerar och skrattar med ett underligt hickande. “Stanna!” säger jag lugnt i hopp om att min röst skall lugna honom.”Stanna!!” säger jag högre, med hotande falsett i rösten.”
“Jag skall visa dig hur man hanterar en bil om bromsarna låser sig” säger han, och i samma ögonblick möter vår huv massan av kompakt snö.

Mitt skrik följer med genom det stora vita, och snurrar runt, en lång stund i min hjärna medan vår huv möter bakändan på en röd svenssonbil som krockat med en annan på andra sidan.

Smällen är öronbedövande, och när bältet tränger in i min kropp känner och hör jag några revben knäckas likt tandpetare som ratats.

Den vita bilen vars passagerare står halvt om halvt ute i snön med öppen dörr far iväg likt tekopparna på tivoli. Runt, runt, ner,ner. Jag ser armar och ben som spretar, och i mitt inre nästan hör jag ljudet av människor som skriker av glädje, och hög musik när tekopparna som säkert inspirerats av Alice i Underlandet snurrar.

Den röda bilen balanserar på vägkanten, och de som sitter inuti kliver ur.
Rädda barn står omhållna av mamman medan mannen kommer gående mot oss.
Max vevar ned rutan, och jag ser att en tunn rännil av blod slingrar sig nedför hans panna, och målar det ljusa håret rött.
“Hur gick det?” säger mannen och räcker fram en skakande hand fylld av sår från glaset som spräckts. “Jag tror att vi klarat oss rätt hyfsat. Mitt namn är Patrik Fors.”

Max ler med sina perfekta tänder och drar i handbromsen för att veckla ut sin nästan två meter långa lekamen. Han stampar med fötterna i marken så att sista delen av byxorna som dragits upp till vaderna åker ned till foten.”Max Sandin.”

Jag stiger ur vårt vrak med darrande ben, och går fram till männen som blivit väldigt tjenis på några minuter. De slår varandra på ryggen, och pratar i ett. Jag drar på mig jackan, och tvekar några sekunder innan jag sätter på mig min älskade mössa. Vinden gör att snön yr utanför.

När jag kommer fram till dem och räcker fram min hand hajar jag till. “Patrik?!” Glädjen i rösten får Max att lystra. Han ställer sig bakom mig med händerna på mina axlar, blir till en rock av lekamen. Hotfullheten i hans röst är påtaglig när han säger en mening som verkar vara alldaglig.
“Känner ni varandra?”
Jag försöker varna Patrik med blicken, men ser handen kommma smeksamt mot min kind, och hör hans röst.”Minna och jag är vänner sedan länge. För många år sedan bodde vi ihop.”
Patrik ler och möter min blick.

Jag huttrar och ställer mig en bit ifrån killarna som liknar två gladiatorer beredda på fajt.
En åkarbrasa får min kropp att vakna igen, och med charmen som vapen lirkar jag med Max så att han sänker garden. “Vi måste åka hem älskling. Tända en brasa för att få upp värmen igen, och kanske dricka en whisky?”

När vi går tillbaka till bilen gör jag allt jag kan för att inte ens snegla tillbaka mot Patrik som undrande står kvar oförmögen att förstå vilken tur han just haft. Men hur skulle han ens kunna ana vidden av svartsjuka som rördes upp i Max sjuka sinne, och hur skulle han ens kunna nudda
vid scenariot jag beskådat flera gånger då vi varit på krogen?”

Vår bil är ordentligt tillknycklad, men startar snällt och värmen blåser in i frusna lemmar. Max lägger bestämt i ettan och varvar upp motorn så att den vrålar. En varningslampa blinkar i mig, och en röst ropar åt mig att kasta mig ur bilen, men jag trotsar fröken intuition och sitter kvar med ögonen vilande på Max.

Ett långt djupt veck som jag aldrig förut registrerat syns på hans panna, och den nyss så vänliga blicken exploderar i ilska.
Slagen på ratten gör att hans hand vitnar.
“Så ni har älskat? Legat framför elden hopslingrade och viskat ord som tänder? Vaknat bredvid varandra morgon efter morgon, famnat, drunknat?” Max röst är dov.
Jag känner det som om jag går på tunn is fylld av sprickor, och kalla kårar löper längs ryggraden.
“Man gör sådant när man är ihop.” säger jag med låg röst som gränsar till viskning. “Jag…jag…jag älskade honom då.”
“Hur länge?” Morrar Max med sammanbiten mun.
“Spelar det någon roll?” Säger jag och biter mig i läppen irriterad på mig själv. Det var precis sådant här som skapade irritation hos min pojkvän. Mothugg, varför-frågor och arrogans.

Patrik släpper sin fru och kommer gående mot vår bil, osäkert leende.
Max vevar ned rutan och ler tillbaka.
När Patrik lutar sig ned för att prata med Max skakade jag på huvudet och skriker. “NEJ!”

Max som jobbat som dörrvakt i ex antal år lägger smällen precis mellan ögonen, och blodet från Patriks näsa stänker ned dörren, och en del av fönstret.
Rosenrasande kastar Max upp dörren och sparkar med sina nya svarta Lundhagskängor mot revbenen och nacken väl medveten om skadorna han åsamkar.
“Du har varit med min tjej!” skriker han och sparkar mot alla mjukdelar.

I ögonvrån ser jag att Patriks fru tar upp mobilen och pratar med någon. Lättad lutar jag mig tillbaka i stolen och stänger öron och ögon som jag brukar göra. I vanliga fall känner jag bara smärta, och ser blåmärkena dagen efter, men nu far den kvidande rösten från min exkille genom vindlande gångar och landar på mina dallrande nerver som bågnar av styrkan.

När sirenerna hörs, andas jag ut, och kliver ur bilen. Lättad över att jag äntligen skall bli fri.

Som den naturligaste saken i världen slog mannen sig ner vid mitt bord och tittade mig djupt i ögonen och log innan han harklade sig och började tala. ”Ursäkta att jag stör…” Han väntade några sekunder innan han fortsatte prata. ”Jag har suttit en stund och spanat på dig nu, och jag förstår inte varför du som är så snygg sitter ensam vid ett bord en hel kväll medan…” Om igen gjorde mannen en paus innan han fortsatte, men nu greppade han min hand och höll den kvar mellan sina kraftiga manliga händer. ”medan din kille… , eller ni kanske är gifta? Hans blick gick till min extremt tjocka och breda förlovningsring som blivit lite repig av ålder, vi hade ju trots allt varit förlovade i snart 7 år jag och Stefan. ”Din kille springer omkring som en tupp i en hönsgård och flirtar med andra tjejer. Jag har väl inte med det att göra, men jag måste bara få ge dig en komplimang, och om du känner att du vill träffa mig igen så får du mitt nummer här.” Med de orden plockade han fram ett visitkort som kort och gott hade texten Inte rik, men lycklig ändå Tomas tfn 0789-908787

På några sekunder hade min värld vänts upp och ner, och min tillvaro som förut bestått av Stefan och min familj inkluderade ännu en man. I hans blick hade jag sett något jag inte sett på många år hos min kille. Uppskattning och nyfikenhet.
Stefan kom gående mot mitt bord och pussade mig i pannan innan han slängde ur sig ”Jaha, och vem var det där då? Var det någon du kände?”
Under tiden som han pratade gick ögonen fram och tillbaka över lokalen, och då och då glimmade det till i de mörkbruna ögonen som var ett arv från hans spanska pappa.

En pappa som lämnade sin son innan han ens fötts, och sedan aldrig mer hörde av sig. Jag hade någon egen teori att det var därför Stefan var så konstig. Han vågade inte fästa sig vid någon, och ville samtidigt bli omtyckt av alla.
Det var en evig karusell av telefonnummer i fickor och plånböcker, och telefoner som ringde i tid och otid. Många var de gånger som jag vaknat av att Stefans mobil ringt och han smugit upp för att viskande fortsätta samtalet ute på balkongen eller inne på toaletten.

Frågetecknen hopade sig fortfarande runt hans person, och idag när den där mannen som var mycket attraktiv på ett suggesivt sätt satte sig vid mitt bord och ifrågasatte mitt liv…ja då började jag tänka i andra banor än de instängda jag befunnit mig i.

”Äh, han frågade om jag ville dansa, men jag sade nej, och berättade dessutom att jag är förlovad.”
Stefan nickade åt en tjej som passerade vårt bord och gick iväg utan att ens lyssna på vad jag hade att säga.
Plötsligt kände jag att någon tog på min axel och såg min okände beundrare stå där milt leende. ”Lilla du, du är värd något mycket bättre än det här.” Han smekte mig nästan omärkligt över kinden och fortsatte över nacken och min axel. En rysning gick från mitt huvud ner längs ryggraden och försvann sedan ner i mitt underliv. När jag vände mig om fanns ingen där, och med moloken min satte jag mig ner vid bordet för att studera min killes framfärd på golvet.
Kvinnan som passerat vårt bord dansade tätt intill honom, och det såg ut som om han tryckte sitt organ mot hennes medan han juckade efter musiken. Hon hade sin mun tätt intill hans och trots avståndet kunde jag se att hon blundade. Min mun var torr, och jag beställde in en cocacola som jag snabbt svepte. Det var nästan tändande att se dem omslingrade på golvet, och jag glömde nästan bort att han var min.

Plötsligt tystnade musiken några sekunder och en lugn låt som jag kände igen som min favoritlåt började strömma ur högtalarna.
Jag tittade på Stefan som fortsatte hånglandet med kvinnan och tydligen totalt struntade i om jag var där och kunde se allt. Min kropp vaggar i takt med musiken och fyller mina vener, och jag glömmer totalt bort var jag är när plötsligt min riddare är tillbaka och ber om en dans. Naturligtvis går jag upp.
Stefan kastar en blick på oss när jag hand i hand med mannen äntrar det nästan proppfulla golvet, och jag såg hans ögon mörkna.
Med kattlik mjukhet tar min kavaljer tag i mina händer och en kraftfull spänning etableras mellan oss. När jag till slut vågar slappna av och lägger mitt huvud mot hans axel känner jag hans hand smeka mig i nacken där jag är som känsligast. När vi dansar känns det som om vi flyger, och jag kan inte påminna mig när jag sist hade den känslan.

Stefan tyckte inte om att dansa med mig. ”Äh, det gör man ju bara första gången för att fånga kvinnan, sedan är det ju bara tråkigt.” Så hade han sagt när jag tjatat om att vi skulle dansa. Själv älskade jag att röra mig och var innan min tid som förlovad ofta ute på golvet med olika vänner. Vänner som succesivt försvunnit när jag förnekat att jag mådde dåligt i förhållandet med Stefan och alltid försvarade honom och hans handlande.
På grund av svartsjuka fick jag till slut inte längre gå ut själv och roa mig, och prick klockan sex varje kväll blev jag hämtad av honom i olika exklusiva sportbilar som jag aldrig fick köra.
”Du skall få en jeep av mig istället, den passar dig bättre.” sade han och skrattade när jag envisades att få köra sportbilen som han kommit i och som nog var vansinnigt dyr. ”I mitt jobb som bilförsäljare måste jag ha en represantiv bil att köra i, du skulle bara krocka.” sade han och tog varligt bort min hand från ratten som var av ädelträ. Inuti kroppen kände jag att något var fel, men kunde inte riktigt sätta fingret på det.
Efter några dagar var det tillbakaskjutet långt in i min självförnekande del och inställt på att glömmas.

När han några dagar senare kom hem glädjestrålande och berättade att han sålt bilen kröp det fram att bilen varit företagets, och dessutom hade den varit oförsäkrad!
Vår relativt nya lägenhet låg i Solnas nyare delar, och vi hade en vidunderlig utsikt över vattnet. Jag älskade den från första titten och när vi började prata om lån och banker bad Stefan att han skulle få sköta allt. Min magkänsla alarmerade, men jag gjorde som vanligt och sköt bort alla tankar som vittnade om att något var fel, och några veckor senare flyttade vi in.
Vår gamla lägenhet togs mystiskt över av en kvinna med en liten son som hade mörkbruna ögon.

Stefan bad mig att få sköta flytten medan jag tillbringade tiden hos min mamma som fullkomligt avgudade sin läckra ständigt brunbrända svärson.
Det tog inte många dagar efter att de hade presenterats som Stefan körde in en liten röd Alfa Romeo på deras gård och talade om att det var en gåva.
Mamma var både rörd och överväldigad och visste inte på vilket ben hon skulle stå. Pappa hummade mest och torkade ögonen med baksidan av sin hand innan han kramade om sin blivande svärson som på sin sjunde dag i familjen gjort stort intryck genom sin gåva.
Själv stod jag hela tiden och funderade på var han fått pengarna ifrån. Var han rik?
Eftersom han envisas med att själv hålla i ekonomin vet jag faktiskt inte om han är välbärgad eller om det är något annat. Livet hade varit enkelt fysiskt men komplicerat psykiskt med Stefan, och åren hade trillat iväg som pärlband utan slut.

Nu hade det alltså hänt! I min mage flög små fjärilar av och an och mina tankar fladdrade som lågorna på ett ljus i drag. Jag kikade försiktigt på mannens profil och såg en bestämd haka och en rak näsa som slutade strax ovanför en vacker amorbåge som lika väl kunde suttit på en kvinna. Hans ljusa hår var kortsnaggat och luggen stod upp som en kam. Med min ena hand kunde jag känna att han hade så kallad tjurnacke och de kraftiga armarna hotade med att spräcka hans skjorta.
Under tiden som vi dansade nynnade han melodin i mitt öra och jag vaggades in i en trygghet som inte fanns.

Plötsligt kände jag en hand som tog ett fast grepp runt min arm och nästan slet mig ifrån min danskavaljer. ”Vad faan håller du på med? Hånglar du va?” Tomas lade en hand på Stefans bröst för att trycka iväg honom, men fick en spark i magen och backade. ”Är du inte riktigt klok?Vi dansade ju bara.” Han tittade medlidsamt på mig ”Stackars dig som har en sådan idiot till karl. Vi synes!” sedan gick han iväg och var snart uppslukad av folkhavet i lokalen.

Jag vände mig med lågande ögon till Stefan och kände att jag just nu hatade blotta anblicken av den där lismande idioten som alltid trampat på mina känslor. Varför hade jag stannat i alla år?
Insikten av vad jag höll på med gav mig rysningar och trots att jag visste att livet skulle bli tuffare än det någonsin varit så skulle jag må bättre än någonsin.
Jag kastade bak mitt långa mörka hår och satte bestämt mina fötter bredvid varandra som för att få stöd för det jag tänkte säga. ”Jag älskar inte dig längre, eller egentligen var det nog länge sedan jag älskade dig. Du har trampat på mitt hjärta så många gånger och jag har inför mig själv förnekat det jag sett med mina ögon. Jag känner inte dig, och har väl kanske aldrig gjort det heller. Jag ville så gärna att allt skulle vara bra mellan oss och tog emot de allmosor du då och då räckte till mig trots att jag inuti min själ kände att det var fel.” Jag lade min kupade hand runt hans fint mejslade haka och böjde hans ansikte uppåt för att se hans ögon. ”Jag har älskat dig så vansinnigt, men du dödade det med ditt svekfulla beteende. Jag bor i lägenheten inatt, och du…ja du kan väl kvarta hos din hemliga polare, eller varför inte hos någon av dina väninnor.” Jag svepte med handen över lokalen.
Adjö Stefan, jag hoppas att du hittar det du söker någon gång.”
Den tjocka guldringen nästan halkade av mitt finger av sig själv och landade framför hans fötter.
Stefans blick var tom, och hans ögon fylldes sakta av tårar.” Förlåt älskling, förlåt.”
Jag hörde inget av det han sade utan hade redan klapprat iväg på mina höga klackar till mitt nya liv.
Fötrollningen han hade haft över mig hade äntligen släppt.

Med ett högt smattrande ljud kom en lågt flygande helikopter i vitt med röd och blå rand längs sidorna inflygande över Näset längs Kagghamrafjärden och åkte mot Vårsta och Tumba. Solen sken den tidiga februarimorgonen, och luften fylldes av ångan av min och min hästs andedräkter.
Jag stod en timme hemma vid stallet med mitt fullblodssto som jag av erfarenhet vet är mycket ljudkänsligt väntande på att helikoptern skulle återvända för att åka tillbaka. Stoet hade jag visserligen försett med både bomull i öronen och huva, men en helikopter på låg höjd skulle medföra en mycket hög risk att hon blev rädd och skenade.

Efter ytterligare en stund ansåg jag att faran nog var över och red ut en kort sväng, men när jag i sakta mak skrittade hemåt för att vila lite inför nattpasset som väktare hörde jag helikopterljud, och stannade för att försöka rekognosera var den var, men såg ingenting. Ändå hörde jag ljudet öka i styrka och antog att den följde vattenlinjen längs hallfjärden.

Plötsligt ser jag den närma sig i full fart lågt flygande precis över grantopparna följande stigningen på höjden jag står på. Mitt sto är redan nervöst innan och stegrar sig emot helikoptern i samma stund som den kommer emot oss.
Jag faller på min högra sida, och ser sedan i ultrarapid i ena ögonvrån hur stoets öga och hals närmar sig ovanifrån. Sadeln kommer emot mig som ett godståg, och när den i full fart slår i min axel svartnar det och jag svimmar av.

När jag vaknar till liv igen värker kroppen överallt, och jag ser och framförallt känner att hon ligger över mina ben och höfter. När jag vrider på huvudet ser jag två skodda hovar som ligger alldeles stilla, och jag tar tag i några grästuvor för att snabbt försöka dra mig loss. Känslan av panik lurar i mitt sinne, men jag försöker lugna ner mig själv och tänka logiskt för jag inser att det är bråttom. Hon får på inga villkor känna min panik eller höra något prassel i skogen, för då är det slut med fröken Broman.
Till slut kommer jag loss och märker att både skor och strumpor blivit kvar under hästen.
Jag kravlar mig mödosamt upp på en sten som finns intill, och börjar känna en stelhet i min ömma kropp. En molande värk gnager hela tiden i höfterna och armarna har liksom tappat kraften. Ena halvan av min kropp vill inte riktigt lyda mina order.

Mitt sto har hela tiden tittat på mina förehavanden med lugna ögon, och när jag säger till henne att resa sig upp, tittar hon frågande på mig innan hon sakta, sakta drar sig upp, medan hon hela tiden har ögonkontakt med mig. Jag pratar lugnande till stoet och manar på henne försiktigt. ”Kom igen då gumman. Res dig upp! Det är okey! Livrädd att hon skall springa hemåt skyndar jag mig att fånga in henne. Det är den inbyggda instinkten att hämta hjälp som driver mina ben, för kraften har för länge sedan ebbat ut. Adrenalinet pumpar på som efter ett tungt cykellopp när man gått i mål.

Från en sekund till en annan hade jag plötsligt förvandlats från en mycket aktiv, livsglad tjej med så kallad ”vinnarskalle” som varit aktuell både för fotbollsspelande i tredje divisionen och trampat både i recykling-loppet och tjej-trampet med goda resultat, till en tjej med ständig värk, muskler som inte lyder och sömnproblem. Kroppen vill, men kan inte längre göra det jag ber den om. Att försöka gå i mer än 30 minuter är en pina. Höfterna som en gång glatt hade kastat sig upp i sadeln , eller sprungit flera mil klarade inte av någonting som frestade på. Att cykla var en total omöjlighet.

När jag blivit skjutsad till sjukhuset av en snäll granne och äntligen kommit upp på en bår som ställdes i korridoren blev jag plötsligt akut kissnödig och fick till slut tag på en surt muttrande sköterska som körde min bår till toadörren för att där med ursäkten ”förlåt men jag har en patient.” Lämna mig åt mitt öde. Med envishet och akut kissnödighet tog jag mig in på toan, gjorde mina behov och stapplade sedan ut därifrån. En annan sköterska som sett mig komma ut från toan ansåg att jag inte behövde helkroppsdatormografi, och de stod där dividerandes medan läkaren tog tag i mina blåslagna ben ”Släpp!” skrek jag med tårfyllda ögon. ”Det gör ont! Han drog upp byxorna, såg de nästan svarta benen och vände sig sedan till sköterskan. ”Ta hela kroppen, och ge henne något smärtstillande.” Det dröjde inte länge innan de kom med smärtstillande kontrastvätska som kopplades in i min mörbultade smärtande kropp.

När jag sent omsider fick prata med läkarna täckt av svarta blåmärken överallt var de mycket positiva och sade att jag nog skulle vara på benen om 14 dagar, och de körde iväg mig till en annan avdelning av akuten där de sedan beordrade mig att kliva av britsen. Jag skrek av smärta och tårarna rann. ”Nej men oj då hade du så ont. När du kom in sade personalen att du hade gått på toaletten själv.” Sade en utav kvinnorna som trippade runt.

Ha, säg 14 år istället, eller aldrig mer!
Efter 14 dagar med ständig värk och brist på sömn träffade jag en ny läkare som tyckte att jag skulle börja arbeta 4 timmar i veckan. På kryckor haltar jag med gråten i halsen ut från mottagningen och går in på toaletten för att stoppa i mig mina morfintabletter som gör att jag åtminstone kan röra mig. Ländryggen värker trots tabletten och jag försöker lägga mig ner en liten stund på stolarna inne i väntrummet innan jag går ut på parkeringen med små, små myrsteg och tråcklar mig in i bilen för att åka hem. Orden och flinet läkaren hade när han sade dem var som en fet smäll i ansiktet!
Väl hemma lägger jag mig ner med Gula sidorna och letar ett rehabiliteringsställe som kanske kan hjälpa mig.
”Du har för stora skador för att komma till oss. Säger de på flera ställen. På nästa säger de bara ”Att du LEVER!” På det näst sista stället jag provar på svarar en kvinna med snorkig röst att ”Du får försöka hos någon annan, vi tar inte emot några nya patienter.” Till slut ringer jag till ytterligare ett ställe som bara har en telefonsvarare. ”Var vänlig lämna namn…” Jag lämnade mitt namn och telefonnummer ett tiotal gånger innan de slutligen ringer mig och talar om att ”Javisst kan jag få komma, men väntetiden är på en och en halv månad!”

Jag är hos läkaren i Storvreten som tycker det är bra att jag hittat någon, men att jag helst skulle börja NU! Tyvärr har han ingen att rekommendera.
I sakta mak med myrsteg går jag på korta promenader med min hund längs asfaltsvägen som slingrar sig genom vår by för att när jag kommer hem lägga mig på rygg gråtandes av smärta och uppgivande.
På nätterna kan jag inte vända mig utan måste först vakna och sedan dra runt mig med mina axlar som fortfarande värker av smällen från sadeln och marken. Balansen fallerar och cirka en gång i veckan trillar jag utan orsak omkull.
Senast det hände var när jag skulle klättra ner från sovloftet och föll handlöst rätt ner i golvet. Armbågen fick sig en ordentlig smäll och höften fick om igen agera mottagare. Dags för sjukhusbesök igen! Och det är bara början på eländet.

Efter ett tag blir det sjukhusfärd igen! Då har jag åkt på dubbelsidig lunginflammation efter kontraktionen av lungorna när jag föll av min häst. Bakteriehalten som i normala fall skall ligga på tio har åkt upp till trehundra!!
I hemmet ökar stressen och oroligheten över allt som händer, och sonen undrar om jag aldrig skall bli frisk och börja leka med honom igen. Mannen i huset går muttrande omkring. Orolig över ekonomin som nu vilar på hans axlar.

Hemma igen börjar jag gå hos en omt 3 utbildad sjukgymnast, men resan dit är en plåga. Tabletterna jag fått hjälper inte mot smärtan , det enda som händer är att jag blir luddig i huvudet och seg.
De beslutar att jag skall börja arbeta några dagar, och sedan vara sjukskriven 14 dagar i taget. Arbetsträna som det så vackert heter. Ja, ja allt går säkert om man är full med morfin som jag då var, men värken finns ändå ständigt där som ett molande.

Sommaren kommer med varma vindar och solkyssta kinder, men hos mig kommer bara oron ännu mer. Sjukgymnasten jag haft går på semester i tre månader!
Ett möte med läkaren på Storvreten, försäkringskassan och min arbetsgivare slutar med att läkaren vill att jag skall arbeta 4 timmar med anpassade arbetsuppgifter. Arbetsgivaren försöker få honom att ändra sitt beslut och istället skicka mig på rehab, men det är tji. Läkaren lyssnar inte alls och reser sig halvt om halvt för att gå ut innan de pratat färdigt. Till slut byter han åsikt och säger ”Okey, vi skickar dig på rehabilitering så får vi se om det hjälper. Sjukskrivningen fortsätter tills det gett resultat.” Min närsyn börjar snabbt att bli sämre, och ett besök hos en optiker visar att mitt öga rycker.

Försäkringskassan följer rådet och jag fick på grund av semester sitta och åka runt till olika rehabställen som turades om att vara öppna.
Nåväl, i slutet av augusti månad kommer sjukgymnasten tillbaka och jag går brunbränd och med tillförsikt dit för att få hjälp. Morfinet och smärtan gör att mitt vanligen klara minne sviktar och jag får be mina kära att påminna mig om saker jag skall göra.

När jag träffar min läkare den sista november lutar han sig bak i stolen och lägger armarna i kors, sedan tittar han uppifrån och ner på mig och säger ”Jaha, nu börjar sjukskrivningen närma sig sitt slut, så nu måste du leta reda på ett jobb.” Jag frågar hur lång tid jag har kvar , och han tvekar en kort sekund innan han svarar ”Cirka 1månad för då har du varit hemma i 365 dagar.”
Jag går med tunga fötter ut från mottagningen och funderar för mig själv på vilken arbetsgivare som skulle vilja ha mig? En kvinna på fyrtio som lever i en å av smärta dygnet runt, och blek av trötthet gör allt för att överleva dagen. Att sitta på en vanlig stol går inte längre annat än mycket, mycket korta stunder, och hemma sitter jag på en kudde för att avlasta bäckenet En kudde bakom ryggen krävs alltid när jag sitter.
Efter 10 minuter är värken alltför påtaglig och tvingar mig upp. Som tur är kan jag lämna sonen på snart 5 år på dagis för att sedan åka hem och försöka få en kort blund, och när han kommer hem leker han i sitt rum. Tröttheten ger i sin tur nya symptom.

Den 23 december får jag ett vitt kuvert med försäkringskassans stämpel i brevlådan, och när jag öppnar det ser jag att det är ett beslut om att jag från och med den 9 januari 2009 kommer att vara utförsäkrad från försäkringskassan och måste söka jobb eller börja jobba på mitt nuvarande jobb. Hm, vilket vaktbolag vill ha en halvtomhalvt halt medelålders kvinna som måste ligga stora delar av sin vakna tid på grund av alltför stora smärtor. som anställd? Inte min firma i alla fall.

Jag jobbar febrilt med att få tag i någon som kan hjälpa mig med att snabba på läkningen av mina skador.
Samtidigt försöker jag under julhelgen att få tag i folk som kan hjälpa mig att överklaga beslutet. Det måste nämligen ske innan den 28:e december, så tiden var knapp!
Till slut hittar jag den 23 januari 2009 en ortopedläkare som sjukskrev mig.
Läkaren på försäkringskassan beslutar att jag är för frisk för att vara sjukskriven och säger att jag måste överklaga det beslutet eller arbeta heltid i 90 dygn för att sedan få en ny sjukskrivningsperiod på 364 dagar.

I dag är läget så här:
Jag är utförsäkrad med noll inkomst
Skadorna jag fick vid fallet för 1,5 år sedan finns fortfarande kvar med samma styrka och tänderna jag bet sönder finns inte mer, men ändå har jag ont i ansiktet varje natt. Det är ju då alla smärtor ljummar som värst.
Har sökt tid hos ögonläkare pga synrubbningarna, men ännu inte fått någon. Väntetiden är på fyra månader.
Nacken är skadad och skapar migränsmärtor som kommer och går
Axlarna och skuldrorna saknar ork och rister av smärtor.
Bröstkorgens mitt smärtar och att ta djupa andetag är omöjligt
Revbenen som fick en ordentlig smäll har hamnat snett och smärtar trots att jag fått flera behandlingar av kiropraktor.
Ländryggen och korsryggen värker ständigt
Låren domnar och jag får klappa på dem för att ”väcka” dem.
Fötterna domnar bort med jämna mellanrum, både själva foten och under fotsulorna.
Händerna och fingrarna smärtar ständigt.
Slutligen är det sömnen som fallerar. Hittills har jag av alla dessa nätter bara sovit tre hela sedan olyckan och hade då hjälp av starka tabletter.
Sedan har vi min stackars, stackars familj då som får ta den värsta stöten. Min karl får jobba häcken av sig för att få in pengar till oss, och oftast är jag trött och sur på grund av sömnbrist och smärta.
Sonen har börjat sexårsverksamheten och är borta till ett om dagarna.
Min vackra fullblodshäst som är början på en framtidsdröm jag har kan jag inte längre rida (jag har tävlat i dressyr och hoppning utomlands i amatörlandslag)
Att mocka är inte att tänka på, eftersom risken att jag ramlar över containerkanten är för stor när min kropp inte längre lyder mina signaler. Därför vågar jag inte längre ens försöka köra kärran dit, och får be min kära sambo att hjälpa mig varje kväll. Jag känner mig som en gammal tjatkärring på 65!

Jag var en självständig tjej som klarade mig själv, var ständigt på resor och hade alltid nya projekt på gång.
Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri.

Flämtande, med blodet droppande från sina ärrade händer stod Erik skakande av köld i det snötäckta landskapet. På marken kunde man se massor av blod, hårtestar och en öppnad handväska som började få frost på ytan. En kvinna låg jämrande med armarna hårt tryckta över huvudet. ”Nej! Låt bli mig!” viskade hon så tyst att han nästan inte hörde det.
Erik tittade på kniven i sin hand och lade som i trans den skarpa eggen mot handleden och drog sakta bladet fram och tillbaka. Han kunde se blodet strömma ur det öppna såret och välsignade smärtan. Eriks armar och händer hade fått se kniven många gånger, och ärren låg på rad som fina ränder i huden.
Kvinnan reste sig prövande och vände blicken mot mannen som oprovocerat slagit ned henne när hon varit på väg till tunnelbanan. Människor som passerade scenen var rädda att drabbas själva och skyndade på stegen för att passera så fort som möjligt. När de saktade in vände de nyfiket sig om undrande vad som hänt. Någon enstaka knappade in 112 och kallade på polis.
När Erik hörde sirenen vaknade han till och sprang iväg. Den lila plånboken han nyss tagit länsades på pengar och kort sedan kastade han den i en papperskorg som passerades. Den vita bössan med sitt lysande röda kors kastade han ner på en trappavsats som passerades i hopp om att någon skulle hitta den.

Erik gick in i en av de smala gångarna som det fanns massor av i stadsdelen, och var snart långt borta från brottsplatsen som nu hade fyllts av blinkande sirener, poliser med välstrukna uniformer och en ambulans som just hade anlänt.

Den chockade kvinnan fick sina sår omsedda och blev intervjuad av en polisman som skulle mått bra av några varv i springspåret. Den kraftiga jackan dolde förvisso mannens mage, och skapade en illusion av att han var välbyggd, men om man tittade riktigt noga kunde den tjocka magen anas i profil. Folk som förut avvaktande ställt sig en bit ifrån pratade nu i munnen på varandra och gjorde allt för att höras. ”Tysta nu!” sade polismannen och lyfte sin hand för att de som inte hörde honom skulle se vad han ville. ”Har vi några vittnen?” frågade han sin kollega som stod i en vild diskussion med en reporter som kommit dit. Den andre polismannen pekade på en kvinna som satt gråtande jämte polisbilen.

Kvinnan hade en tjock svart polotröja med en dunväst över i samma färg. De blå ögonen som knappt var synliga på grund av sminkningen såg rädda ut och tårarna hade gjort att hon såg ut som en ledsen panda. Håret var en massa av dreadlocks, flätor som färggranna band som accentuerade till hennes annars så svarta figur. ”Han bara slog ned henne, helt utan förvarning. Jag gick efter och hann precis hoppa undan. Varför gör någon något sådant här? Vad är det för värld vi lever i?” Hon tittade polismannen djupt i ögonen och lade händerna på hans axlar. ”Förstår du det här?”
Första reflexen polisman Eriksson fick när hon lade sina händer på honom var att snabbt slå undan dem, men av någon anledning lät han bli.

Inne i hans hjärna började filmer spelas upp av alla misshandelsfall och mord som han fått vara med om. ”Tänk om du bara visste.” sade han och lade sin arm runt kvinnan. ”Tänk om du bara visste” upprepade han och tvivlade för hundrade gången på sitt val av yrke. Eriksson fortsatte intervjun och föll snabbt in i sina vanliga rutiner. Kvinnan berättade att hon anmält sig som frivillig till Röda korset för att samla in pengar, och att mannen slagit ned henne och tagit både insamlingsbössa och plånbok.

När Erik kom till lägenheten han delade med sin mamma slog han på radion och hoppade in i en dusch efter att ha tagit av sig den blodiga tröjan. När vattnet träffade snittet svor han till och slog in näven i duschkabinens sida. ”Faan! Faan! Faan!” skrek Erik så högt att hans mamma tittade in för att se vad som stod på. ”UT!” skrek Erik när han såg sin mammas huvud titta in genom dörren. ”Lämna mig ifred!” Mamman lade sitt huvud på sned och räckte fram sin hand för att ta hans vevande hand. ”Men lilla gubben, ta det lugnt. Så illa kan det väl ändå inte…”
Hon tystnade plötsligt, chockad av det tvära snittet som fortfarande blödde, och synen av ärren som satt ett efter ett i en snygg rad med början vid armbågen. ”Vad har du gjort?!!” Tårarna sprutade och hysterin låg väldigt nära.

Erik njöt av hennes uppmärksamhet men funderade på hur han skulle förklara. Hur säger man till sin mor att man älskar henne, men inte vill älska med henne.

Rulltrappan är så lång att jag inte kan se slutet på den. Mina ben darrar av förväntan och ryggsäcken skaver in i axlarna av tyngden
När jag kommer ut ur tunneln på andra sidan möts jag av månens glada ansikte. Mörkret ute gör att alla ljud förstärks.
Folk strömmar ut bredvid mig, och de tar alla sikte på det stora vita, öppna huset framför mig.

Huset ser nästan ut som ett tempel, och skor i alla dess färger ligger travade på varandra vid ingången. För en sekund flyger tanken att behålla skorna på genom mitt huvud, för det blir säkert ett litet helvete att hitta dem efteråt.

Precis när jag reser mig ser jag honom…min älskade som följt mig i livet sedan jag som nybliven femtonåring mötte honom på en fest.
Vid sin sida har han en ljus tjej som nästan äter honom med blicken.
”Du?” säger han chockad och försöker lösgöra sig från tjejens hand. ”Vad gör du här?”
Jag gör allt för att inte bryta ihop och gråta inför allihop, men känner det som om magen vänds ut och in, och måste hålla handen för munnen för att inte spy. ”Du var ju sjuk?” Tungan fastnar i gommen, och orden viskas ut. Mina ben orkar inte längre hålla min kropp i upprätt läge, och jag kryper ihop tätt intill golvet.
Peter är på väg fram till mig, och jag ser att han ångrar sig, men orden jag hör tyder inte på ånger eller att han över huvud taget bryr sig.
”Vadå? Vi är väl inte gifta heller? Jag gör väl vad jag vill?” Den mjuka amorbågen är som ett rakt streck och ögonen biter sig in i min själ.

Den blonda tjejen ler elakt mot mig och greppar tag i Peters arm. ”Kom älskling, vi går.” Jag blundar hårt för att mota tårarna.
Han drar sig loss och öppnar en burk öl som går upp med ett högt pysande. ”Vad faan gör du här då?”
Försiktigt öppnar jag ögonen och studerar min älskade som jag så länge satt på en piedestal. Hjärtat bankar så hårt att jag hör det klart och tydligt.
Genom öppningen ser jag månen lysa och hör en gammal barnvisa i mitt inre. Sakta nynnar jag på den och reser mig upp.
”Jag klarade inte av ensamheten där hemma, och tänkte fira med mina vänner som tyvärr försvunnit spårlöst.” Mina axlar dras ihop och jag sväljer flera gånger innan jag fortsätter. ”Hur är det därhemma i Hudik? Hittar du några jobb?”
Förvånad över vändningen i samtalet och min uteblivna ilska står Peter några sekunder alldeles perplex. Sakta stammar han fram något som jag inte hör och inte alls bryr mig om.
Innan meningen är slut har jag satt på mig mina skor och lämnat stället.

Den extremt långa rulltrappan verkar ännu brantare och ännu längre när jag åker tillbaka. I mitt huvud rullar scenen om och om igen av de två tillsammans i en säng.
När jag kommer upp igen skakar jag i kroppen och mitt hjärta värker av sorg samtidigt som jag är glad att få veta något som jag förut bara anat.

Nu kan jag gå vidare.

Jag har precis varit med i en tävling på Kapitel1 där vi skulle skriva texten bakom en text till en låt.
Jag valde min favorit Du är de ende
Och här kommer resultatet

Brevet

Så sitter jag här igen…med fötterna djupt nedkörda i sanden, och fickorna tomma på pengar.
Ännu en gång har jag på vinst och förlust liftat över världen bara för att kanske få en glimt av ditt älskade ansikte. Eller till och med ett ord som bara jag kan tolka eftersom det är så banalt för den oinvigde.

Love you forever.

Eva låter blicken glida över Carlos breda rygg och hör honom säga något i sömnen. ”Eva? Why?” Hans röst är besynnerligt gäll och kroppen är stel. Leende lägger Eva brevet på huvudkudden där hon nyss legat. Carlos skulle inte kunna läsa brevet, hans svenska är alltför begränsad. Tanken bakom det är att ge sig själv en orsak att glömma honom och ge livet innehåll.
Evas mening var aldrig att älska honom, och barnen som lekte på golvet den där gången var så lyckligt förvissade om att de skulle ha honom i sitt liv för alltid. Hon kunde och ville inte spräcka spegeln av lycka.

Långsamt klär hon på sig jackan och slänger upp den något trasiga lädersäcken på ryggen.
Tyst står hon och ser på Carlos andning. Tårarna rinner över kinden ned på bröstets rundning och vidare ned mot naveln.
Hon tar ett snabbt steg mot sängen och rycker till sig brevet i tanken att förstöra det, men hejdar sig i gärningen och smyger tillbaka det.

Carlos syster Rosa skulle säkert hjälpa honom, men då var det försent.
”Aldrig mer…”viskar Eva och tycker att orden slår mot väggarna och studsar tillbaka. ”Aldrig mer…”

De kraftiga, håriga fingrarna med skarpa klor gör elegant en rund cirkel av sälgkvisten och virar den hårt runt, runt sig själv innan ägaren till händerna lägger på en lång tuggad kvist som tvinnats hårt. Med snabba, precisa rörelser sätts de två delarna ihop för att bilda en enhet.
Det kantiga, grova ansiktet syns knappt i dunklet mellan träden, men kroppen är stor och otymplig och syns som en skugga mot bakgrunden. Ett par stora öron döljs effektivt av svart tagelliknande hår som räcker långt över ryggen. Fötterna är knotiga och på varje tå syns en kraftig sylvass klo.

En uggla kommer flaxande genom skogen, och trollet stelnar till. Hukande lyssnar han ut i luften, och när fågeln passerar över huvudet kastar han sig upp i luften med förvånansvärd vighet och greppar tag över kroppen med klorna utfällda. Ugglan hinner inte tänka någonting innan dess inre mosas sönder av kraften i de grova händerna. Tunna ben spricker, och genomborrar alla inre organ. Döden är ögonblicklig.

Smackande suger trollet i sig innehållet för att sedan kasta resterna på backen. Han slickar av fingrarna och lunkar iväg med den hemgjorda snaran i handen.

Månen lyser med ett magiskt sken på skogen som omvärvs av ett hotfullt mörker. Ett lågt gutturalt morrande ljud hörs från trollets strupe när han vänder blicken mot den gula skivan.
Sakta ersätts nattens mörker av gryningsljus, och en blyg sol som stiger över jordskivan.

Det är blåbärssäsong och femåriga Eloide och hennes åttaåriga storebror Tor skall för första gången få följa med mormor Märta till skogen. Förmaningar från mamman följer dem ända ut till bilen, och mormodern skrattar när de äntligen kommer iväg.
”Jag tror minsann att er mamma har glömt att hon själv varit liten. Herregud, vad kan hända i den där pytteskogen.” Hon tänder en cigarrett, och lägger i en högre växel.
Samtidigt som mormodern blåser ut röken genom det nedvevade fönstret tittar hon i backspegeln på barnen och känner en härlig förväntan. Det hade inte varit alltför lätt att få dottern att släppa de strama tyglarna om barnen och tillåta dem att sticka iväg på äventyr. Efter skilsmässan höll hon ungarna allt hårdare mot sin avsmalnande kropp, och hade blivit rädd för både mörker och andra människor.

Märta slänger en blick på sätet bredvid sig medan hon pratar högt för sig själv. ”Bärplockare, fästingtång, sjal, regnjacka, och inte att förglömma fika.” Hon skrockar belåtet när hon tänker på de nybakta bullarna i korgen.

Eloide somnar och snarkandet från den lilla femåringen fyller bilen. Tor sitter och spelar på sitt nya Nintendo-spel och är i sin egen värld.

En timme senare är de framme, och när lillflickan väcks av mormodern blinkar hon mot det skarpa solskenet. Gråtande lägger Eloide händerna över ansiktet och kvider. ”Ta bort, det gör ont.” Tor tittar upp från spelet och skrattar. ”Du är en riktig lipsill. Jag förstår inte vad du skall med och göra. Farmor får säkert en massa besvär med dig.” Han rufsar om med handen i hennes ljuslockiga hår och skrattar.
Märta ger deras kinder en snabb smekning.
”Så, så…nu skall vi vara vänner. Eloide har lovat mig att hon skall vara duktig idag. Nu skall vi överraska mamma med en massa blåbär. Tycker ni inte det?” Märta reser sig upp och plockar upp den röda och blåa hinken hon ställt vid sina fötter. ”Kom igen nu raringar!”

Ett högt knakande hörs i skogen som breder ut sig vid sidan av vägkanten där de parkerat, och Eloide får något skrämt i blicken. Märta hämtar ryggsäcken i bakluckan och slänger upp den på ryggen med ett leende.
”Det är nog bara älgkon som hållit till i trädgårdarna runtom här hela vintern. Det kan till och med vara så att hon har fått en eller två kalvar.” Mormodern hjälper Eloide att ta sig ut, och kontrollerar så att strumporna inte hasat ned i stövlarna. Tor tar sig ur bilen för egen maskin, och står och stampar ivrigt.
”Sådär…nu har vi nog allt med oss.” Märta ser nöjd ut och drar igen bakluckan med en smäll. ”Är ni redo?” Båda barnen nickar med tindrande ögon.
”Jaaaa”

Trollet spänner upp ena örat som ett segel, och urskiljer ett främmande språk som han hört förut. Nyfikenheten övervinner rädslan och trollet följer flickan på behörigt avstånd. Då och då glimtar hennes röda tröja fram mellan stammarna, och han stannar till, och står alldeles stilla tills avståndet blir reglerat igen. De skarpa klorna gör långa rivmärken på en del ställen trollet passerar och en skarp kloroformliknande doft känns i luften.
När sällskapet gör stopp för att hämta andan, stannar han upp för att göra detsamma. Den långa tofsförsedda svansen svänger ryckigt fram och tillbaka medan saliv sipprar fram över de skarpa treeggade hörntänderna.

Eloide går tappert framåt utan att klaga, och mormodern tänker just ge henne beröm när en uppstickande trädrot gör att flickan snubblar och slår i knäet på en rund sten som ligger på stigen. En tunn strimma blod rinner nedför benet, och Märta bannar sig själv för att hon glömde plåstren på diskbänken därhemma. Handlingskraftig som hon är hämtar mormodern ett groblad som hon trycker hårt mot knäet.
”Det här stoppar blodet. Gråt inte stumpan.” Märta håller handen över det böjda knäet samtidigt som hon smeker Eloide över kinden.

Tor lyssnar på musik i lurarna, och är inte medveten om att de andra stannat. Han slår i luften med sina låtsastrumpinnar medan han som i en inre bild ser sig själv uppträda inför en stor folkmassa. Tor tycker sig förnimma en skugga av något stort i ögonvrån, men intalar sig själv att det är inbillning. Det mörka håret är klippt i senaste innefrissan och kläderna är inte alls gjorda för skogspromenader. Tennisskorna kippar lite av vattnet som sipprade in när de gick genom diket vid vägen.
”Tor!” Pojken går vidare utan att ta notis om skriken bakom sig.
”TOR!” Han anar ljudet av något utanför musikvärlden och tar av sig lurarna.
”Vänta!” Farmoderns röst hörs långt ifrån, och när han vänder sig om ser han henne och systern som två små prickar.

Trollet följer den lilla figuren med bara några meters avstånd emellan. Han sniffar i luften, och hör ljudet av ett underligt dovt dunkande och plingande. När han går några steg närmare går det nästan att röra vid den stadigt gående pojken. Morrhåren rycker på trollet.
När Tor stannar, stannar den efterföljande.

Eloide kommer springande mot Tor, och ler glatt.
”Titta vad farmor gjort. Ett plåster av ett blad” Det ljusa håret studsar mot axlarna. Tor vänder sig helt om och hänger lurarna runt halsen. Skrattande sträcker han ut händerna mot systern.
”Lilla dumsnut, du är en riktig snubbelfia.” Barnen hoppar runt i ring fortare och fortare tills de dråsar omkull på stigen.
”Res dig upp…jag vill inte ha några myror på mig.” Eloide borstar av byxorna och möter mormoderns blick när hon kommer mot dem.
”Kan vi inte fika nu? Snälla?” Märta skrattar och tar Eloides hand i sin.
”Senare, när vi plockat blåbär. Vi har ju inte ens kommit fram än.” Hon sätter sig på huk bredvid barnen och pekar bortåt.
”Där borta är mitt och morfars hemliga ställe.” Hon reser sig upp och de fortsätter att gå.

En söt doft som trollet känner väl igen slår mot hans sinnen, och får honom att slicka sig runt munnen. När Eloide kommer i full fart hukar han sig bakom några buskar. Benen darrar av förväntan. Trollet lägger sig tätt mot backen och skulle lätt kunna tas för en vanlig grå stor sten.

Som vanligt är det hemliga stället fyllt av blåbär som bara väntar på att bli plockade. Märta ställer sig på knä, och ropar till sig Eloide som hittat en fjäril och studerar den fascinerat.
”Hjälp mig nu här, så fikar vi när hinken är halv. Tor sätter sig där borta med en egen hink.” Pojken grimaserar och mumlar lågt något om orättvisa och att det inte alls är kul att vara störst, men lyder mormodern.

Den söta doften fyller hela trollets sinne, och trots att han helst vill gå iväg vägrar benen att lyda honom. Ett litet centrum uppe i hjärnan propsar på att han skall undersöka saken, och med bankande hjärta går trollet iväg en bit därifrån.
Han tittar med jämna mellanrum mot samlingen i gläntan, och slappnar av mer och mer. Det här är ju faktiskt hans marker, och han vet var varje klyka och sten finns. Med stor precision mäter trollet ut det exakta avståndet och lägger sedan ut snaran på backen för att täcka över den med några löv.

Eloide tröttnar efter bara några minuter och sätter sig på en liten stubbe som sticker upp genom snåren. Hon stoppar in en näve blåbär och hennes läppar antar en blå ton.
”Jag går och pinkar.” Hennes röst är bestämd och tål inga motsägelser. Märta tittar inte ens upp, bara viftar lite med handen.
”Skrik om du behöver hjälp. Använd några löv för att torka dig.”
Eloide går en liten bit ifrån gläntan. Några fladdrande fjärilar tilldrar sig hennes uppmärksamhet och hon går längre och längre in i skogen.

Trollet studerar intresserat den lilla flickan, och lägger sig tätt mot backen medan knakande kvistar och ett lågt fnitter visar att hon kommer närmare och närmare. Hans kropp darrar förväntansfullt.

Eloide hukar sig och kissar för att sedan torka sig med några stora tussilagoblad hon hittat på backen. Två stora Sorgmantlar svävar fram och tillbaka över hennes huvud som om de retas. Dyker ned mot Eloides famlande händer och snuddar vid de blonda lockarna för att sedan som en svart projektil fladdra upp högt, högt i det blå.
Flickan följer fjärilarna med blicken uppåt och tänker på kompisarnas avundsjuka när de får se hennes fynd. Förvisso hade bästisen Ella visat upp en utländsk jättefjäril på dagiset förra veckan, men en svensk sådan skulle nog imponera ännu mer.

Med droppande saliv och kurrande mage hör trollet att bytet kommer mot honom. Skrattet klingar i skogen, och några fåglar som ser honom försöker varna flickan högljutt genom att kvittra högt och skärande.
Eloide tappar plötsligt sikte på fjärilarna och tittar ned mot backen igen. Hon tittar sig runt och blir ledsen när hon inte kan se mormodern, men rycker karskt upp sig och bestämmer sig för att klättra upp i ett träd som mamman lärt dem. Lite längre fram ser Eloide en stor ek som verkar vara perfekt, och skyndar sig ditåt.

Den hemgjorda snaran är osynlig för ett otränat öga, men ack så effektiv.
Trollets grova hårbeklädda hand drar snabbt i den smala tåten och ett högt skrik av skräck hörs från Eloide som rycks omkull.
Innan hon hinner skrika mer lägger trollet handen över hennes mun, och med ögon fulla av fasa ser flickan för första gången i sitt liv det som diskuterats i hemmet sedan några år tillbaka.
”Ta bort, det gör ont!” Hennes ord är otydliga, och handen som täcker munnen vägrar släppa sitt grepp. Eloide känner att hon lättar från marken och ser skogen flimra förbi när trollet med snabba steg tar med henne allt djupare in i mörkret.

Flera hundra meter därifrån har mormodern oroligt stoppat plockandet och går runt skrikandes på Eloide.
”Älskling! Var är du?” Hennes blick flackar fram och tillbaka över allt det gröna, och hon letar febrilt efter flickans röda tröja. Tor står bredvid henne med den röda hinken i ett stadigt grepp.
”ELOIDE!” Han skriker av sina lungors fulla kraft och lyssnar sedan länge innan han skriker igen.
”ELOIDE!”

Det börjar mörkna och huttrande går mormodern och Tor runt, runt i skogen. Hon har pratat med både polisen och mamman flera gånger, och det står tre blinkande polisbilar i en rad på vägkanten.
Märta har skrikit sig hes, men skriker ändå. Ett ljudlöst panikartat ljud som etablerar sig i strupen, men förvägras av stämbanden. Ögonen är röda av allt gråtande, och hon håller armen runt dottern, som med armarna runt sig själv desperat tittar ut i det mörka.
”Var är Eloide? Vad är det som hänt min älskade unge?”

Med varsamma händer lägger trollet ned den lilla flickan bredvid sina egna barn som också sover, men gnyende rör sig när de känner doften av fadern. Han hälsar på sin maka genom att gnugga näsa med henne, och pekar på sitt fynd. Trollhonan petar på Eloide och drar i hennes hår så att hon grimaserar i sömnen. Tårarna har skapat röda spår på huden, och några kvistar har rispat hennes händer blodiga.
En efter en vaknar barnen av den söta doften av blod, och gör sig beredda att äta.

Plötsligt vaknar Eloide och gnuggar ögonen medan hon sträcker på sig och gäspar stort. När ett av trollbarnen sticker in sin klo för att försöka fånga hennes tunga öppnar Eloide skräckslaget ögonen och ser de groteska trollbarnen. Vilt skrikande drar hon sig utåt kanten av det stora hålet som gjorts i marken, och känner marken rämna. Trollhonan fångar henne med ena fingret och håller Eloide framför sitt ansikte för att studera henne bättre. De gigantiska ögonen är bruna med en gul smal skåra i, och det enda som kan kallas vackert är ögonfransarna som är tjocka och svarta.
Flickan sparkar och skriker på hjälp medan trollen tittar på varandra och konstaterar att de stött på något de träffat förut. De minns att köttet smakar lite sött, men att benen var skarpa och stickiga i munnen.

En polisman ser något underligt i skenet av ficklampan och går fram mot platsen. Han lyfter upp en rund träkonstruktion modell större, och hittar en bit rött tyg som kommit i kläm mellan slanorna. Polismannen tar stånkande med sig fyndet till de andra. Märta nästan springer fram mot dem, och pekar upprört på tygbiten.
”Det är Eloides, det är jag säker på.”
En äldre man kommer haltande gående längs stigen och skrockar när han ser snaran.
”Jodå, den där ser vi inte mer. Stackars tös. Hon har hamnat hos trollkonan.”
Mannen lägger handen på Märtas axel och ser beklagande ut.
”Det är många år sedan sist nu, men jag kan tala om att jäntan aldrig kom tillbaka.” Han vänder sig mot poliserna. ”Det måste väl ni veta om förresten? Ni letade både länge och väl innan ni gav upp.”
Poliserna ruskar på huvudet.
Märta ser med stora oförstående ögon på mannen. Hon ber honom hyssja ned sig när dottern kommer mot dem, men hinner inte stoppa honom från att säga de avslutande orden.
”Vadå ge upp? Ni kan väl inte ge upp ännu? Eloide har säkert bara gömt sig under en gran precis som vi lärt henne. Hon är en smart tjej.” Snyftningarna rister genom hennes kropp, och hon kryper ihop på huk. ”Hon är ju bara fem år. Vilken Gud tar livet av ett så litet barn?”

Trollbarnen slickar frenetiskt på revorna på händerna, och på knäet som börjat blöda igen. Eloide vrider sig i trollhonans hand och sätts ned i boet. Krafsande drar ungarna av klädesplagg efter klädesplagg för att sedan ta sig an uppgiften att bita ihjäl flickan. Trollparet står tysta och betraktar sina små medan del efter del slits bort.

Till slut tvingar mörkret polismännen att avsluta letandet. De gör allt för att trösta familjen, men kan inte göra annat än lova att fortsätta dagen efter.
”Vi kommer i gryningen…” En ung nyutexaminerad polis lägger tröstande en hand på Märtas, sedan kliver han in i bilen och kör iväg
.

Den gamle mannen haltar hemåt viss om att de aldrig kommer att lösa mysteriet med den försvunna flickan. Dottern hade aldrig kommit tillbaka och han var fullt övertygad om orsaken.

Sanna satte på sig lurarna och drog på musiken på högsta volym innan hon reste sig upp från skrivbordet som den senaste timmen varit hennes studieplats.
Vilken tur att skolan hade kvällsöppet så att hon kunde få lugnet som behövdes för att klara läxorna.

Hennes två vilda småsyskon gjorde att hemmet såg ut som en tyfon dragit fram, och trots att Sanna hade eget rum fick hon inte vara ifred. ”Sanna, vill du leka med oss?” lät det ofta från treåriga Emelie som nog var den som var ihärdigast och gärna ville sitta i hennes knä.
Mamma Bea fångade för det mesta de små i sin famn precis innan de steg in, och förmanade dem strängt. ”Låt nu Sanna vara ifred, ni kan leka själva. Hon måste läsa sina läxor.”
Fyraårige Simon ville hellre leka med sina älskade bilar och höll sig därifrån, men lockades då och då till rummet av Emelies skratt.

Nu började höstlöven singla från träden, och allt gick i orange och rött. Solen gick ned tidigt på kvällarna och mörkret sänkte sig över staden redan innan det var dags för kvällsmaten. Den här tiden på året tyckte Sanna nästan var den bästa. Det var så skönt att kränga på sig en tjock tröja och ett par varma gosiga kängor innan man gick till skolan, och slippa allt tjafs om bantning och snygga klänningar.

Hon var en söt tjej med några få kilon för mycket. ”Det där är bara valpfett som rinner av dig på ett kick när du passerat arton.” sade hennes mamma och nöp henne i kinderna. De långa benen som säkert var ett arv efter hennes mormor bådade om att hon skulle bli en lång tjej, och Sanna brukade suktande titta på fotografierna av mormodern när hon jobbat som modell. ”Tror du att jag blir lika lång som dig och mormor?” frågade Sanna sin mamma som mindes sin egen oro när hon var ung. ”Klart du gör. Kan inte du vara snäll och se efter Simon och Emelie när jag tar tvätten?” Sanna tog upp sin lillebror i famnen och öppnade en pekbok som de tittade i, och mamman gick ner till tvättstugan och hängde sjungande upp tvätten som luktade sommar av sköljmedlet hon använt.

Sanna knäppte noga igen jackan och virade den hemstickade halsduken flera varv runt halsen, sedan öppnade hon de tunga dörrarna och rusade nedför den första delen av den gamla stentrappan.
Först hade hon tänkt åka på det breda trappräcket resten av biten ned, men besinnade sig. ”Jag fyller arton nästa månad, och måste väl försöka bli lite mer vuxen.” sade hon högt för sig själv och gick med glada hoppande steg nerför trappan.

Bara några meter från skolan gick en slingrande väg som ledde in i den lilla parken som omgärdade skolan. För att komma hem var hon tvungen att gå genom ett litet skogsparti, men eftersom skolan låg på en höjd syntes den hela tiden, och det tyckte Sanna kändes tryggt.

Plötsligt ringde mobilen och hon plockade upp den rosa kittytelefonen och såg några okända siffror. ”Hallå?” Det var alldeles tyst i luren, men hon kunde höra lätta andetag. ”Hallå? Vem är det?” Mörkret kändes hotfullt och kompakt, hon drog igen den tjocka jackan och tittade i väskan om larmet hon fått av sin farmor låg kvar.
Eftersom det var mörkt såg hon ingenting och med trevande fingrar rotade hon runt i väskan utan annat resultat än ett gammalt läppstift i nästan samma form som larmet.”Attans, mumlade hon för sig själv och fortsatte desperat att leta.

Plötsligt kände hon två seniga armar runt kroppen. Sanna försökte klösa angriparen, men hans grova skinnjacka försvårade det hela. Hon riktade en kraftig spark mellan benen på honom och hörde att hon träffade, men hennes krafter räckte inte riktigt till. ”Din jävla hora vad faan gör du?” Sanna kände igen rösten och blev rädd. Det var en av de så kallade gangstrarna på skolan som stod bakom henne och hon visste att han var stark.

”Släpp mig!” sade hon med bestämd röst, och hoppades att han inte skulle höra skräcken i den. ”Släpp mig för faan!” Greppet lättade lite och hon försökte skaka sig loss från honom utan framgång. Han tog tag i den grova dragkedjan på jackan hon bar och drog ner den med ett ritschande. ”Sådär, genast bättre” sade han och öppnade sitt bälte och lät de alldeles för stora jeansen glida ner. Med ett ryck slet han ned hennes jeans och började med ovarsamma rörelser gräva i hennes underliv.

Efter några sekunder, som kändes som timmar för Sanna drog han bort handen för att sniffa på den och tryckte sedan med ett vrål in sin hårda lem och tog hennes oskuld. Stora tårar rann på hennes kinder och hon grät tyst när han fullbordade våldtäkten som var över på några minuter.
Sannas byxor låg i en hög vid fötterna och jackan hade blivit skitig av trädet som han tryckt upp henne mot. Pojken drog snabbt på sig sina byxor och stirrade elakt på henne medan han hötte med fingret. ”Det här är bara början, sådana som du förtjänar ingen kärlek. Horor är ni allihop, och om du inte ger mig 500 spänn i månaden fortsätter jag.” Han samlade ihop sina saker och gick sedan lugnt iväg.

Hon tog upp en servett ur väskan och torkade av sig sperman som blandats med hennes blod, och klädde sig långsamt, som i dvala för att sedan springa hem och kasta sig in i duschen.

Sanna satte sig ner i duschkabinen med en tung duns och lät tårarna flöda. Smärtan i sig var inte så stor, men kränkningen och skräcken hon kände var oöverstiglig. Sanna frågade sig själv gång på gång varför han utsett henne till offer, och hon kom fram till att enda orsaken måste vara hennes hudfärg.

Hon drog med fingrarna över sin ebenholtsfärgade kropp och stannade vid håret som var en enda röra av glödande spiraler i rött och svart.

Sanna erinrade sig mammans fundersamma blick när hon kommit hem efter att slingorna gjorts och orden hon sagt. ”Skäms du för oss? Varför i all världen har du färgat håret så där?” Sanna hade stammande försökt förklara att alla andra i klassen gjorde så. Att det var mode bland unga. Mamman hade fnyst och mumlande ryckt på axlarna innan hon lämnade rummet.

Efter duschen kändes det lite bättre, men hon hade ont i underlivet och hämtade en ispåse nere i köket som hon använde.

Plötsligt ringde hennes mobil och det okända numret lyste mot henne med limegröna siffror. ”Ja hallå.” Dödstystnad förutom andetagen. ”Hallå! Vad vill du? Lämna mig ifred!” En röst som gav henne rysningar hördes i luren. ”Hej min lilla hora, visst var det skönt idag? Ha, ha, nåväl om du nu mot förmodan inte tyckte det är det bäst att du fixar stålar till mig. Senast den 25:e vill jag ha dem. Ha en bra kväll!” Han lade på och Sanna tryckte snabbt igen mobilen. Var skulle hon få femhundra kronor ifrån? Hennes tankar gick runt, runt tills hon blev alldeles yr och lade sig ner på soffan i vardagsrummet för att fundera.

Hon somnade till och vaknade av att pappan kom in. ”Hej hjärtat! Var är mamma och ungarna?” Sanna nickade mot bordet där det låg ett ritblock med text skriven i all hast. ”Hon och de andra har gått till grannen på kalas, men de kommer nog när som helst. Klockan är ju mer än läggdags för småttingarna.”

Pappan vände sig till sin dotter och log ”Hur har din dag varit då? Förresten när får vi träffa din pojkvän? Jag hörde det ryktas om att du träffar en kille från skolan.” Sanna vände sig mot ytterdörren som öppnades och sade ”Äsch, vi är bara vänner, ingenting annat. Jag tänkte vänta med sådant där.” Han klappade på hennes arm och gick ut i hallen för att hjälpa till med barnen som var stökiga av trötthet.

De vanliga kvällssysslorna tog vid och ingen av föräldrarna såg Sannas ledsenhet, och hon hade redan beslutat sig för att inget säga.

Dagarna gick och trots att Sanna febrilt sökte efter ett sätt att få in pengar saknades det flera hundra när dagen för utbetalningen kom.
På morgonen innan hon gick till skolan klättrade Sanna upp på pallen i köket och sträckte sig efter hushållskasseburken som var fylld av sedlar. ”Mamma dödar mig om hon märker att jag stjäl, men vad skall jag göra?” sade Sanna för sig själv medan hon räknade sedlarna hon tagit och stoppade dem i innerfickan på sin jacka. Svettig av nervositet strök hon deoderant under armarna innan hon efter ett snabbt ”Hejdå!” lämnade lägenheten.

”Hoppas, hoppas att han inte är där.” mumlade Sanna för sig själv när hon var på väg in i skolan.

”Hej du!” ropade en röst, och kalla kårar gick över hennes rygg. ”Hur har det gått? Blir det ett ligg eller har du pengarna?”Det sista sade han med låg hes röst. Sannas händer blev svettiga och rösten ville inte riktigt bära när hon svarade honom. ”Jag har pengarna, men nu kan jag inte ge dig mer. Jag har ju inget jobb, och veckopengen (hon skrattade ett glädjelöst skratt) den är bara på några hundralappar. Snälla, kan du inte ge dig? Jag lovar att inte tala om för någon vad du gjort.”
Han vände sina isiga blå ögon mot Sandra och det lät som en morrning när han talade. ”Pengarna eller ett ligg, det är bara att välja.” Pojken vände sig åt motsatt håll och rörde sitt pekfinger sakta fram och tillbaka i en lockande rörelse.

Ett gäng killar som stått en bit ifrån kom fram när han vinkade till sig dem och hon kände igen ett par som gick i parallellklassen. ”Vad säger ni grabbar? En svart liten lakritsklubba eller hur?” Han svepte med handen framför Sanna och vred runt henne som en nickedocka, sedan klatschade han henne i baken och skickade iväg henne därifrån. ”femhundra spänn den tjugofemte, annars…!” ropade han efter Sanna när hon rusade därifrån med tårarna brännande innanför ögonlocken. Hjärtat slog som det hotade att hoppa ut ur kroppen. Väskan slog mot den smala höften och innehållet skramlade då hon sprang. Varför hände det här henne? Hon kände dem inte ens. En virvelstorm av känslor snurrade runt i hennes stackars mage när hon låste upp skåpet för att hämta böckerna till lektionen.

All oro gjorde att kilona rasade och hennes föräldrar frågade oroligt gång på gång om de kunde göra något. ”Är det så jobbigt i skolan?” sade hennes pappa en dag och drog handen genom sitt glesa hår. ”Kan vi hjälpa dig med något? Din farbror som jobbar som ingenjör kan kanske hjälpa till med matten som du får traggla så mycket med?” lade han till och lade sin ena hand på hennes axel.
Sanna skakade på huvudet och lutade sig in i pappans famn. ”Det är lugnt, jag klarar mig. Det verkar som om jag fått en elak förkylning som härjar i min kropp just nu och jag har ont i hela kroppen.” Sanna låtsades nysa och drog med handen över näsan som om hon snorade. Pappan pussade sin äldsta dotter på huvudet innan han återgick till sin kvällstidning.” Jag gör allt för dig, det vet du. Tveka inte att vända dig till oss.” Han tittade bekymrat över tidningen på sin avmagrade dotter och drog med handen över de djupa rynkorna i pannan.”Lova mig det.” sade pappan innan han tveksamt återvände till tidningen.

Veckorna gick fort, och snön kom med vackra singlande kristaller som lade sig i drivor på den hårdfrusna marken.
Skidorna togs fram och Sanna åkte långa sträckor varje dag efter skolan. Svettig och högröd i ansiktet tog hon sedan en dusch. Tårarna och duschvattnet slukades av avloppet.

Pressen på henne resulterade till slut i sömnbrist och stora svarta ringar prydde hennes ögon som var torra och fnasiga av det nattliga gråtandet i kudden.

När dagen för utbetalningen kom och Sanna inte fått ihop mer än några hundra funderade hon först på att stanna hemma, men besinnade sig och rusade iväg i sista sekunden.

Utanför skolporten stötte hon på sin fiende och med våldsamt tickande hjärta insåg hon att han inte hade tänkt lämna henne ifred. ”Stick!” sade Sanna och försökte tränga sig in genom dörren.” Jag har lektion snart.” sade hon med ljus röst.
Han skrattade överlägset och tog ett hårt grepp runt hennes arm. ”Kom nu lilla gumman så skall du få vara med på lite skoj. Du skall få den bästa lektionen i ditt liv.” Han skrattade överlägset och manade på henne när hon motvilligt satte fötterna i backen för att streta emot. Sanna spanade efter någon äldre elev eller en lärare som kunde hjälpa henne, men gården var tom sånär på några enstaka elever här och där. Han puttade på henne, och hon drog i jackan för att få den ännu tätare intill kroppen, och började skaka av skräck inför vad som väntade.
Han öppnade dörren på den gamla halvruckliga ladan som låg i skogsbrynet och knuffade in henne.
Inne i ladan var mörkret kompakt, men hon hörde andetag från flera håll och förstod att de var flera därinne.
När han med ett hårt ryck drog ned dragkedjan på jackan och slet upp tröjan ur byxorna för att blotta Sannas bröst hörde hon hur andetagen på honom och de andra blev tunga och någon flämtade till.

En smal, lång gestalt lösgjorde sig ur mörkret och kom fram till henne. ”Vilken vacker kropp du har. Får jag smaka?” Killen böjde sig ned mot hennes ena bröst, tog det i munnen och sög smackande på det innan hon hann svara. ”Vill ni testa killar? Hon smakar faan i mig jordgubbe.” Ytterligare en gestalt kom fram mot henne och han sade med hes röst. ”Det smakar inte lakrits då?” Gänget i ladan skrattade rått.
Den nyanlände satte sig på huk och drog sakta ner dragkedjan på hennes jeans som var så tajta att han fick ta i ordentligt innan de gled ner. ”Grabbar kolla här! Hennes murvhår är becksvart.” Han tryckte in sin skitiga hand i vaginan och Sanna stönade till. ”Hörde ni grabbar? Horan njuter av vår behandling. Nå, vem vill vara den förste?”
Killen drog ned hennes rosaprickiga trosor och böjde henne ovarsamt över motorhuven på en rostig bil som stod i ladan, sedan greppade han tag i hennes mörka ostyriga hår och höll det så hårt att Sanna kände att det brände i hårrötterna. ”Jag vill gärna testa ludret.” sade han och knäppte snabbt upp sina byxor för att fullborda våldtäkten.

När han var klar slängde han Sanna åt sidan och spottade på henne. ”Faan, hon är trång den lilla horan, skön som faan. Vem vill vara näste man?”
Diffust som i en dröm hörde Sanna röster och hennes kropp slängdes hit och dit för att med jämna mellanrum få ett glödande spett inkört i sig. Hon kände att låren var rispade av något och mellan hennes ben rann sperma som fortfarande var varm. Hela tiden såg hon olika ansikten i den spräckta glasrutan på bilen och lovade sig själv att minnas vartenda ett.

Till slut orkade hennes kropp inte längre. Hon svimmade.

När hon vaknade av att hon frös så att tänderna skallrade var ladan tom och hon kunde höra någon spela fotboll på skolgården som låg några meter ifrån. Hela kroppen värkte, och när hon försökte dra upp byxorna upptäckte hon att de var fyllda av blod och stelnad sperma. Sanna snyftade till och slet av sig byxorna helt, sedan letade hon upp sina skor och drog på sig den långa tjocka jackan som dolde nästan hela hennes kropp.
Haltande och gråtande smög hon iväg genom skogen för att ta sig hem. Hon skakade av köld och chock.

När ytterdörren slog igen hörde hon sin pappas röst. ”Hallå! Vem är det?” Samtidigt pep hennes mobil till och hon såg att hennes fiende skickat ett sms. Med skakande händer öppnade hon mobilen och läste raderna han skrivit. ”Berättar du är du dödens! Samma tid nästa månad, ha, ha!”
Pappan som hört hennes kvidande gråt kom ut i hallen och tog hennes ansikte mellan sina händer. ”Men lilla, lilla gumman, vad är det som har hänt?” Storgråtande och fortfarande med intorkat blod i sitt ansikte berättade Sanna om våldtäkten, och såg sin fars ansikte skifta från svart till grått under tiden som hon talade. När hon pratat klart reste han sig resolut upp, satte på sig sina skor och jacka för att sedan smälla igen dörren hårt när han lämnade huset.

Sanna visste inte vad hon skulle göra, men kände att hon måste bli ren och klev in med kläderna på i duschen. Plötsligt hulkade hon till och skyndade sig till toaletten för att spy. Inga tårar fanns kvar… hon drog av sig de våta kläderna och lade sig tyst i sängen och stirrade rakt ut i intet. Slut i själen, kroppen och psyket.

Hennes pappa däremot ångade av energi. Hans ilska gjorde att han såg svart och när skolgårdens välbekanta hus tornade upp sig kände han sig som en oövervinnlig soldat, lika stolt som han varit i sitt hemland. Nu jävlar skulle han få den där idioten som skändat hans stackars, stackars älskade barn. En bräda som slängts ner från bygget intill plockades upp och spiken som satt i dess ände studerades med nöjd min. ”Perfekt!” sade han för sig själv.

”Vem är Lars Persson? Visa mig!” Pappan stormade fram till två elever som satt i godan ro och talade om sådant som ungdomar gör. ”Visa mig! NU!” Rädda för grymheten de såg i hans ögon pekade de bort mot skolans toalett. ”Han, han, han gick precis in där.” stammade pojken förskräckt.
Lars som precis stängde dörren till toaletten såg en nästan svart man som stod med en bräda i högsta hugg och förstod att det var fara på färde. ”Jäklar!” svor han och sprang så fort han kunde mot skogen.

Sannas pappa såg den bortflyende pojken och rusade snabbt efter. Med ett snabbt dunkande hjärta och tunga andetag som var nästan blodfyllda sprang han till slut ifatt sin dotters förövare.
”Är det du som är Lars Persson?” Han flåsade och hans huvud dunkade av värken som var hans ständige följeslagare efter kriget som varit i hans land. ”Nå, svara!” Han hötte med brädan och siktade noga in sig på var han skulle slå. ”Smasch!” Ljudet av ben som krossades ekade över gläntan de stannat i. ”NEJ! Låt bli mig!” skrek pojken med blodfylld mun. ”Jaha, lika mycket som du lät min dotter vara ifred då, eller?” Han slog till den nu liggande pojken med brädan och spiken rev upp långa sår i hans ansikte. ”Hur faan kunde du? Vad i helvete finns i din sjuka hjärna?” Slagen var hårda och blodet sprutade åt alla håll. ”I mitt land hade du blivit dödad din jävla idiot. Vi ser upp till våra kvinnor och behandlar dem väl, men i det här skitlandet behandlar ni dem som smuts under era skor. Här får du, och här, och här.”

När ilskan ebbat ut och han insåg vad han gjort var det redan för sent. Pojkens huvud låg i en konstig vinkel och ögonen tittade på honom med oseende blick medan kroppen låg i fosterställning med blodet rinnande.
Sannas pappa tog upp mobilen och slog numret till polisen som kom i full fart med blinkande ljus.
Blanka handbojor sattes på pappan och han fördes till häktet av polismän som i hemlighet såg upp till honom för det han gjort. Vilken far skulle inte vilja göra så? Dottern var det käraste han hade, och insikten om vad som försigått och hennes svåra situation hade fått allt att svartna. Hjärtat var fyllt av sorg, men inte över det han gjort utan över att han inte kunnat förhindra sin dotters smärta.

Sanna reste sig upp och mötte sin mamma i ytterdörren när hon kom hem.
”Pappa sitter i fängelse, vet du det?” Sade mamman och lade armarna runt sin dotter för att krama henne hårt, hårt
Livet i hemlandet hade stundtals varit tufft, men idag kändes det ändå som om det varit lättare tider. Hon suckade och smekte Sanna över kinden som var urgröpt av den ofrivilliga svälten. ”Hur mår du min ängel? Vill du ha något att äta?” Småsyskonen klättrade upp i Sannas knä och kramade henne medan de skrattande kivades med varandra.

Sanna mådde mycket dåligt och var bara skinn och ben. Nästan varje morgon kräktes hon och gjorde till slut ett graviditetstest i smyg.
Hennes mamma skulle inte klara av mer sorger, och Sanna satt med tummarna i hårt grepp med förhoppningen att det var falskt alarm. Hon knöt sina händer så tummarna vitnade av kraften i greppet.
Stickan visade ett klart och tydligt plus. Efter ytterligare tre tester var saken klar, Sanna var gravid med någon av sina förövare, och hon hade ingen aning med vem. Sanna grubblade fram och tillbaka i flera dagar, men fann ingen vettig lösning och tog beslutet att lösa problemet på sitt sätt.
Hon klättrade upp på den rangliga stolen och knöt repet runt vattenledningen som gick uppe i taket, sedan lade hon snaran runt sin hals och sparkade gråtande undan stolen.
Det sista Sanna såg var skoltoalettens vita kakel.