När jag kliver ned från den gamla trätrappan till det daggvåta gräset minns jag hur han kom till mig den där morgonen. Ögonen glänste av tillbakahållna tårar, och munnen darrade.
“Älskar du mig?” frågade han och bet sig i underläppen. Älskar du mig så att det bubblar i magen? Känner du att det pirrar som om benen vore fulla av sockerdricka då mina läppar möter dina? Gör du det?”
Jag var tvungen att fundera några sekunder innan jag svarade. “Nej, tyvärr. Det känns som när jag sömnigt kryper ned i sängen efter en tuff dag. Välkomnade och välsignande för själen. Det där pirrandet har ersatts av ett härligt lugn. Som om jag ligger i gammal, tjärdoftande eka en varm sommarkväll”, sa jag och vågade knappt titta på honom.
“Så…du älskar inte mig längre? Är allt du kände då för länge sedan borta? Alla vinterdagar då vi åkt kälke i backen och somnat sida vid sida på lammskinnsfällen framför den öppna brasan. Mornarna då vi älskade som besatta, krävande, nästan paniskt i ett försök att komma varandra så nära det gick.”
Han mannen jag varit gift med i över tjugo år satte sig mödosamt och gnuggade sig med ena pekfingret över näsan. En ful ovana han hade då livet inte riktigt gjorde som han ville. “Är allt det borta?”
Den gången klev jag också ned i daggvått gräs, barfota, naken som Gud skapat mig. Med ett skratt tog jag fram etuiet jag gömt under trappan och gav honom det, sedan satte jag mig på trappan, väntande och undrande om min gåva var den rätta.
“Till mig?” sa han och tog ett steg fram för att nå det röda etuiet jag sträckte mot honom.
“Din och min kärlek är inte unik”, sa jag och log då han mulnade. “Jag vet många som känner likadant. När man som vi tillbringat år tillsammans byts det där euforiska pirrandet ut till trygghet. Vetskapen att vakna varje dag vid din sida gör mitt liv så lätt. Du är luften jag andas och finns ständigt i mitt huvud.”
“Åh älsklingen min vad du skrämde mig. För några sekunder trodde jag att du ville skiljas, lämna mig”, sa han och omfamnade mig hårt.
Doften av aftershave och äppledoftande shampo nådde min näsa, och fick mig att nysa.”
“Atscho”, sa du och bleknade, segnade ned framför mig, och…slutade andas.
Ambulansen kom snabbt, men hann inte göra något. Du dog där på daggvått gräs, omfamnad av mig. Etuiet var fortfarande oöppnat, låg på hyllan i vardagsrummet, dammigt av ålder.
Du skulle aldrig öppna det, och jag förmådde inte heller göra det.