Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Skrivpuff’ Category

May 9th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Sälja

Kan du låta bli att bedåras av den här lilla krabaten?

Zack är snart två veckor och ska säljas till någon som ska älska honom tills han dör. Det är i alla fall min intension att hitta ett varaktigt hem till min lilla älskling.
Hans två systrar är nästan identisk med honom, men har lite vitt på baktassarna, och kanske en liten nyansskillnad.
Eftersom vi redan har tre yrväder och tre barn så anser jag att vi har nog, och ska därför sälja samtliga.
Att sälja någon man ömmat för i flera veckor, ja till och med innan de kom ut gör ont i hjärtat. De små björnliknande syskonen snirklar sig in i mig vare sig jag vill eller inte. De är ju så otroligt söta, och luktar bättre än den finaste parfym.
Zabine älskar dem gränslöst och kommer säkert att gråta när de så småningom säljs. Hon älskar djur och påminner otroligt mycket om mig som liten. jag var en sådan där unge som drog in sniglar, grodyngel, gäddsnipor och yngel till mitt rum, och sedan skötte dem så gott jag var kapabel till.
Ibland låg jag på mage hela dagarna vid vattnet för att studera hur fåglarna flög och låg och guppade. Ibland gjorde jag en stor fyrkant på backen där jag sedan dokumenterade varenda insekt och djur som passerade. Anteckningsböckerna finns kvar i föräldrahemmet.
Här är en av tjejerna. Hon har öppnat ögonen, men ville inte visa det när jag fotograferade.
Just nu gör de inget annat än äter och sover, men om bara några veckor lär det vara fullt ös här hemma. Då gäller det att passa upp, för en kvarglömd socka på golvet förvandlas snabbt till ett nystan av trådar när valpligan får tag i den.
Mamma Zilla tar det med ro. Hon har haft ungar förr och vet att ta reda på den här lugna tiden. När de fått ögon sliter de i hennes öron, tassar, ja Gud vet va. Då vill hon gå undan ibland och hämta andan.

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Sälja

May 7th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Städa

Samma dag du lämnade gården med en rivstart klippte jag sönder dina återstående kläder

När du ringde svarade jag inte, rädd att börja gråta
I min bokhylla stod dina böcker som jag varsamt lade ned i gråbruna flyttkartonger och skrev ditt namn på
Soffan där vi legat och kyssts sålde jag till en granne för tio spänn
Vår stora vattensäng stod som ett hångrinande i sovrummet, och jag funderade länge innan jag slutligen packade ihop den, och ställde alltihop nere i grovsoprummet.
När det var gjort andades jag lättare, och kunde se framåt inte längre bakåt.
Då jag några veckor senare stötte på din toffla under byrån satte jag mig på golvet och skrek. Skrek så högt att grannen ringde på och undrade vad som var fatt.
En månad senare hjälptes vi åt att bära in hans säng, soffa och kylskåp, då hyresvärden listat ut att han bodde olagligt i andra hand.
Då du cirka ett år senare klev in genom min dörr igen mötte jag dig med Lillan i famnen, kramade dig hårt, och viskade tack.

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Städa

May 6th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Knoppar

Hon vägrade ta i den. Vägrade…aldrig i världen att hon skulle sätta handen mot det sträva träet och vrida runt det. Knoppen hade säkert varit täckt av färg för en sisådär hundra år sedan, men nu återstod bara grått, gammalt trä.

Vendela tittade ut genom fönstret och såg att gästerna samlats. De hade inte satt sig på stolarna ännu, väntade på henne och det som fanns därinne i skåpet.
“Anders”, skrek hon och lutade sig ut genom dörren för att höras bättre. “Anders.”
Hon såg den röda kalufsen några meter bort, och satte händerna mot munnen som en stor tratt. “Anders”
Vendela såg honom tystna några sekunder innan han skrattade. Inte ett normalt hahaha, nej ett stort gapflabb, som om han berättade om hennes fobi, och dessutom skrattade åt den. Åt henne, sin nyblivna fru.
Hon såg rött av ilska och funderade allvarligt på att slänga av sig ringen och lämna stället. Hur skulle de kunna ha ett liv tillsammans om han gjorde så här? Det var hans vänner allihop. Inte en enda var hennes. Vendela kände hur en vilsekommen tår kom krypande över kinden, och torkade irriterat bort den. Nä hon skulle gå utan att säga hejdå. Lämna de här idioterna med munnarna öppna som fågelholkar när de förstod att hon var borta. Att gifta sig var idioti när man inte ens kan språket. Det borde hon ha fattat.
Anders stod som på nålar. Han sneglade bakåt och såg en glimt av sin älskade bakom gardinen, och hjärtat gjorde en saltomortal av glädje. Nu var hon hans. De var ett. Förenade tills döden skiljde dem åt. Vendela skulle säkert lära sig språket snabbt. Hon var skärpt hans kvinna. Smartare än honom.
När hon inte kom ut ursäktade hans sig, och skyndade in i huset. Deras vackra hus som han slitit så med. Allt var gjort av honom, till och med kakelugnarna. Vendela var den som smyckat alla rum, inrett med precision. “Vendela, älskling…”
Han rynkade på ögonbrynen, och gick ut på baksidan. Hon älskade att sitta på trappan och fundera. Han hittade henne ofta i tankar med blicken mot nattens stjärnor. “Vendela, älskling var är du?”
Anders gick in i köket, och såg lappen. En vit rektangulär lapp som rivits av från deras anteckningsblock. 
Jag såg dig skratta åt mig. Nu sticker jag. Följ inte efter. Allt var ett stort misstag.
Han stod och tittade på bokstäverna som dansade framför ögonen, och inte ville stillna. Fattade inte alls vad hon menade. Skrattade? Men det är väl det man gör på bröllop i goda vänners sällskap, tänkte han och lade handen mot den slitna knoppen på skafferiet. Jag måste måla den här så fort jag kan. Allihop förresten. Vitt kan bli snyggt, eller blått. Nåja, hon kommer väl tillbaka om en stund. 

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Knoppar

May 6th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Något enkelt

Det fanns inget enkelt sätt att säga det jag skulle säga. Orden växte i min mun och bilder av vår tid tillsammans bläddrade förbi i hjärnan.

Hur i hela världen gör man för att säga en sådan sak på ett bra sätt
Några sekunder eller var det minuter, funderade jag på att skicka ett SMS, men insåg att det var fegt, och då skulle jag ju inte se hans ansikte, läsa av det och verkligen se vad han kände.
Jag hörde dörren slå, och stegen närmade sig, ett, två, tre, sedan såg jag honom…mannen jag förälskat mig i huvudlöst och älskade så gränslöst mycket att det värkte i hjärtat av saknad då han gick till jobbet.
“Hej”, sa jag “Vi måste prata.”
Han tog av sig jackan, slängde den på soffan och satte sig med ett lågt tjoffande. 
Sedan tystnad…mera tystnad
“Jag väntar”, sa han och bläddrade lojt i dagens tidning.
“Jag…”
“Men herregud gumman, vad är det här? Kläm ur dig nu.”
Jag satte mig i en av fåtöljerna och försökte låta bli att rusa på toaletten när jag kände spyan halka upp i halsen. “Jag…”
Han den ende såg lätt uttråkad ut, men samtidigt lyste nyfikenheten i hans ögon. “Kom igen nu.”
“Jag kan inte säga det. Jag k-a-n inte säga det. Det är inte så lätt…” Jag tystnade och satte mig i hans knä. “Du förstår…det…det är så här. Du och jag…du…faan.” Jag slog med handen på hans axel.
“Aj, varför gör du sådär?”
“Jag är arg fattar du väl.”
“På vad då om jag får fråga”, sa han med ett leende som fick mig att sväva.
“På mig själv. Det borde inte vara så svårt att säga det här, men…äh…du ska bli pappa, jag är gravid.”
“What? Vad sa du?”
“Det borde inte vara så svårt att säga det här…”
“Nej, nej det där sista.”
“Du…du ska bli pappa, och jag…ska bli mamma.”
“Du skojar va?”
Han reste sig upp med mig i sina armar, och snurrade på stället. Runt, runt tills jag skrattande höll mig över pannan. “Stopp, jag blir yr.”
“Så du är gravid? Hur länge har du vetat om det?”
“Igår…jag tog testet igår, nä fel jag…jag tog två för säkerhets skull.”
Jag ställde mig en bit ifrån honom och sökte ögonkontakt, försökte läsa dem. “Är du glad?”
Han satte sig i soffan. “Förstummad och glad, faan jag ska bli pappa.”
Jag satte mig bredvid honom. “Du anar inte vad lättad jag är. Egentligen tänkte jag berätta igår när du kom hem, men…nä jag vågade inte. Det var inte enkelt kan jag berätta.”
Han log mot mig utan att säga något, och jag kände klumpen i magen försvinna.

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Något enkelt

May 4th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Lukrativt

I längtan att stå på egna ben sökte jag något lukrativt att ägna mig åt

Men när jag stod där i hörnet i en sexig klänning och skor som fick mig att gå på tå,  ändrade jag åsikt.
Sakta lärde jag mig att stå på rätt sätt, lite nonchalant lutad mot bilen.
“Puta mer med rumpan”, sa min lärare och lutade sig mot väggen med en cigarr i mun, log elakt och viftade med pengarna. “Hälften blir dina.”
Min första kund var en äldre man, närmare sextio än sjuttio, välklädd, mustach och slips. “Vad tar du?”, sa han och öppnade plånboken.
“Tusen”, viskade jag rädd att någon annan skulle höra.
“Okej, hoppa in då”, sa han och klappade med handen på sätet. “Dig har jag inte sett förut. Du är ny.”
Min mage krampade och jag kände mig plötsligt väldigt nödig. Kunde jag verkligen göra det här? Låta en främmande man inkräkta på min person? Behövde jag pengar så mycket?
Med lugn röst bad jag honom stanna och klev ur.

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Lukrativt

May 3rd, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Något vasst

“Tjenare ungar” skrek mannen som kom gående längs vår strand. “Vet ni var Adam Leander bor?”

Vi skakade på huvudet och svarade honom med ett snabbt: “Nepp”
“Underligt…han skulle bo i någon av kåkarna här. En blå kåk med silvergrått tak.”
“Nej, på kommunen har bestämt att alla hus ska vara enhetligt gråa, så det kanske är till andra sidan du ska”, sa jag och tog ett steg framåt. “Jag kan hämta mamma om du vill?”
Istället för att vänta på hans svar sprang jag mot vårt hus, skyndade mig in genom den tunna dörren, och letade upp min mamma. “Du måste komma. En man som är jättelång och stor säger att han letar efter någon som heter Adam Le…”
Innan jag hunnit prata klart lade mamma snabbt handen över min mun. “Tyst, säg inte det namnet här inne. Besudla inte vårt hus.”
Jag betraktade henne fundersamt med huvudet fullt av frågor. “Men…vem är han? Det finns väl ingen som heter så här?”
“Din pappa hette så innan de bestämde att han skulle ha skyddad identitet. Det var då det började, helvetet…” Hon tystnade och torkade händerna på handduken vid spisen, tog av sig förklädet och gick ut ur huset. Hennes min var bestämd. Mer bestämd än jag någonsin sett henne vara förut. “Kom”, fortsatte hon och tog min hand. “Låt oss få det här överstökat.”
Mannen hade satt sig med mina syskon och de överröste honom med frågor.
Mamma gick rakt mot honom, och höjde hakan då han tittade upp. “Sååå, jag hade rätt ändå”, sa han och  lät blicken glida från fötterna och upp på henne.
“Vad vill du? Är det inte nog?”, sa mamma vasst och stannade på behörigt avstånd. “Adam har stuckit för länge sedan. Det borde väl ni ha reda på?”
Mannen skrattade. “Lilla gumman, alltid lika hetsig. Du är som ett bångstyrigt sto som behöver ridas in. Vet du det?” Han tog ett steg framåt och öppnade armarna. “Får jag ingen kram?”
Mamma knep ihop ögonen så jag knappt såg dem, och knöt näven. “Kom inte i närheten av mig. Ni lovade att det här inte skulle hända. Adam och ni andra lovade mig…” Hon tystnade igen och drog in mig i famnen. “Pojkarna vet inget, så snälla du…kan vi gå in i huset?”
Han nickade och rufsade mitt hår då han gick förbi, sedan hojtade han till mamma att komma. “En snabbis då, som i gamla tider?” 
Mamma fnyste
Må vara att jag var tretton, men det han insinuerade verkade kränka henne, och jag funderade på vad det kunde vara, men vågade inte fråga. Inte nu i alla fall, med den här jättelika mannen närvarande.
“Är du polis som pappa?” frågade Göran försiktigt. Du är lika stor.”
Mannen nickade och tog mammas hand i sin. “När målade ni om kåken?” 
Jag hörde inte svaret eftersom hon vänt sig bort, och gick mot huset.
“Ta hand om ungarna är du snäll?” skrek mamma till mig, och väntade inte tills jag svarat utan bara gick vidare.

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Något vasst

May 2nd, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Beundra

Pernilla kråmade sig framför spegeln, och snurrade ett varv så att kjolen stod ut som ett paraply över höfterna. De guldfärgade sandalerna blänkte i det starka strålkastarljuset, och spännet som bestod av infattade diamanter glittrade ikapp med allt det andra.

Hon hade suttit hela natten och sytt på paljetterna på klänningen. Ett digert jobb som resulterade i idoga gäspningar nu. 
Folket väntade på att något skulle hända. De hade betalt dyra pengar för att höra den berömda sångerskan, och muttrade allt högre när hon fortsatte studera sig själv i spegeln.
Pernilla snurrade ännu ett varv, och ett till, och ett till, sedan drog hon upp håret med händerna och snurrade in det i sig själv till en snygg svinrygg. Kalle hade sagt att hennes nacke var vacker och att hon borde ha håret uppsatt oftare. Hon kanske skulle lyda honom? Jo, nog var det snyggt alltid. Hon var snygg.Väldigt snygg.
Publiken rörde sig oroligt, suckade och tog upp mobilerna för att spela på dem. Många av dem hade rest flera hundra mil för att se Pernilla. Väntat flera månader på att biljetterna skulle släppas. De kände besvikelsens svarta slöja över ögonen, men härdade ut en liten stund till.  Bara en liten stund.
Några av dem mindes hur en reporter uttalat sig ironiskt om att ta en så stor stjärna till en så liten stad.
Pernilla tittade ut över publiken några sekunder, och rynkade ögonbrynen, eller rättare sagt försökte. Botoxinjektionen var effektiv, så effektiv att ansiktsmimiken var nollställd. Men hon slapp ju rynkorna.
Tråkigt nog försvann de härliga soldagarna med det. Läkaren hade totalförbjudit henne att sola.
Pernilla vände hela uppmärksamheten mot spegeln igen, och såg att några ungdomar lämnade arenan.
Men det gjorde inget. banken sprängdes nästan av alla hennes pengar, och de som kom in vid den här touren skulle skänkas till fattiga barn i Chile. Hennes barndomsland.
Fler och fler lämnade stället. Arga och besvikna, närmast förbannade över sångerskans nonchalans.
Biljetterna de vårdat ömt hamnade på golvet en efter en, och stolarna tömdes.
På scenen snurrade Pernilla runt för sig själv och tittade upp i taket. Hennes kropp var perfekt. Hon var en fulländad skapelse, så vacker att hon borde ta betalt för att över huvud taget visa upp sig.
Pernilla drog med handen över ansiktet, följde näsan som kostat flera sköna tusenlappar att bygga upp. Hon mindes korten som eldats upp samma dag hon kom från sjukhuset. Hon ville aldrig mer se ut så. Aldrig.
När vakten kom gående över scenen och lade sin hand på hennes axel, svängde hon runt blixtsnabbt och klatschade honom över ansiktet. 
“Det är över fröken Pernilla. Alla har gått”, sa han och krokade i sin arm i hennes.
Pernilla haltade hjälpligt över scenen och klappade samtidigt på hans hand. “Jag är för gammal för det här Petter. Alldeles för gammal.”

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Beundra

May 1st, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Tema Förhäva

“Det var väl inget. Jag klättrade bara rätt upp, och hoppade”, sa Teo och rodnade. “Jag älskar helt enkelt att skärmflyga, och när vi fick den här möjligheten så kunde jag inte låta bli.”

Han visade fotografierna han tagit via kameran på huvudet, och de flesta av oss hisnade av tanken att göra något dylikt.
Då steg Lisa fram till Teo och dunkade honom i ryggen. “Snyggt hopp, men du skulle sett det jag gjorde i Spanien förra året. Jävlar i min nåde vilken klippa jag höll på att glida in i. Men jag styrde upp det hela naturligtvis och lyckades dessutom pricka cirkeln vi gjort innan hoppet. Behöver jag säga att de andra hurrade? Jag är väldigt skicklig på det jag gör, och brukar öva med sådana där hopp du gjorde.”

Posted in Skrivpuff | Comments Off on Tema Förhäva

April 30th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Yrsel

“All denna aktivitet ger mig yrsel”, sa bonnmoran och tog sig stånkande in i ladan där de nyss lagt in hö. Med fötterna tryckte hon ned de bångstyriga stråna som för bara några dagar sedan stått tätt intill varandra med huvudet riktat mot solen.

Bonnmoran stannade och iakttog dammet som virvlade upp, förenade sig med solpelarna som smet in mellan ladans timmerstockar.
“Vi har det allt bra vi”, sa dottern som kom in genom dörren. “Vem får både ett motionspass och bastu samtidigt?” Hon knöt fast en mångfärgad sjal över håret.
“Vad menar du?”
“Vi får massor av motion då vi trycker ned höet, och det är varmt som en bastu härinne.”
Bonnmoran skrattade och fortsatte gå runt, runt i en evig cirkel, för att med jämna mellanrum öppna vattenflaskan och ta några klunkar. “Glöm inte att vi får en lektion i biologi också.”
Nu var det dotterns tur att se konfunderad ut. “Vad menar du med att säga så?”
“Hur många svalbon har du hittat idag? Och hur många råttbon? För att inte tala om alla spindlar du får närkontakt med”, sa bonnmoran och stannade upp, placerade händerna i sidorna och satte sig med ett hopp i höet. 
Dottern följde skrattande hennes exempel. “Jag älskar det här livet. Visst är det slitigt ibland, men i det stora hela tycker jag att det är det bästa jag vet.”
Bonden tittade in genom dörren. “Nu damer är det fikapaus, sedan tar vi traktorn ned till badet och sköljer av oss.”
De hoppade ut i solskenet en efter en, och satte sig på filten där bonden dukat upp kaffe med bullar och kakor.

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Yrsel

April 29th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Smyga

Jag stängde dörren snabbt efter maken, och låste alla tre låsen i samma ordning som alltid. Det var viktigt att det andra låstes när jag räknat till fem, och det sista när jag räknat till tio. Blev det fel fick jag göra om det från början.

Jag hade smygit med det i många år nu. Patrik anade inte vad som pågick, och hade aldrig ifrågasatt att jag ville vara själv i badrummet på kvällarna. Det enda han sagt var att jag skulle stänga av kranen, och inte låta det rinna hela tiden.
Ofta sov han när jag lade mig, och såg aldrig hur jag tog av och satte på mig strumporna. Tre gånger på ena foten, och tre på andra. Även det under tiden som jag räknade.
Idag kunde jag inte förmå mig till att gå utanför dörren. Deras ansikten skrämde mig. Det kändes som om de tog ett stryptag på mig bara genom att möta min blick. De kunde omöjligt se vem jag var på utsidan, så pass frisk var jag, men när de stötte till mig i vimlet ville jag slå och skrika, skydda min integritet och gömma mig.
Jag stängde dörren till toaletten och låste den med två varv. Fler gick inte, jag hade försökt. 
Tabletterna stod längst bak i skåpet, och såg ut som en burk bafucin men innehöll något helt annat. Min kropp motarbetade mig på alla sätt, men det här var ett beslut jag, bara jag skulle ta.
Min hand darrade då jag vred upp locket och tog upp de tio färgade tabletterna. Med hjälp av ett glas vatten svalde jag dem, en efter en.

Posted in Skrivpuff | Comments Off on TEMA Smyga

« Older Entries
Newer Entries »