Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

November 19th, 2022 by Anitha Östlund Meijer

Tyngdtäcke

Minns ni de där fina täckena som gamla tanter sydde ihop av olika tyger? De var tunga och man sov extra skönt under dem. På den tiden användes sk överlakan vars kant veks över täckets övre del.

Ni har säkert sett reklamen för tyngdtäcken. T.o.m vår käre Salming använder det. Zabine fick ett gratis när hon fick sin diagnos Add och jag testade det, men anammade inte iden direkt. Det ligger små, små pärlor i dem, därav tyngden.

Men faktum var att hon sov mycket bättre och jag blev lite nyfiken på om det fungerade, kröp ner under det, och somnade på studs. Jag köpte ett på 5kg som jag använt några år utan att riktigt ha känt mig bekväm med det, men så testade jag ett på 9kg, och vilken skillnad!!!

Peter köpte ett i present som han helt plötsligt kom hem med och bäddade sängen med utan att berätta. På kvällen när jag lade mig kände jag direkt tyngden, och det var supermysig…man blir kramad av täcket. Numera sover jag som en Gud och har lite svårt att lämna sängen på mornarna.

Har ni andra testat dessa? Och vad tycker ni?

January 30th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Plåtslagarnissa: Höjdrädd är jag inte, men jag har stor respekt för den. Det gör ont att ramla ned.

Höjdrädd är jag inte, men jag har stor respekt för den. Det gör ont att ramla ned.

January 28th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Trädgårdshjälp: Det är mediativt att jobba med trädgården. Jag tar mig många gånger an trädgårdar som stått både två och tre år.

Det är mediativt att jobba med trädgården. Jag tar mig många gånger an trädgårdar som stått både två och tre år.

January 28th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Författare: Jag älskar att skriva. Det må vara en klyscha, men jag njuter av att pränta ned ord som kommer från min fantasi.

Jag älskar att skriva. Det må vara en klyscha, men jag njuter av att pränta ned ord som kommer från min fantasi. Just nu redigerar jag mitt manus Hat och en gnutta kärlek. Den är i genren romanticcrime,  handlar om övergrepp, incest, psykiska problem, aneroxi/bulimi och kärlek naturligtvis.

January 27th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Plåtslagarlärling: Jag är inte utbildad plåtslagare men går som lärling och lär mig sakta men säkert vad alla mystiska ord betyder. Nu kan jag falsa och krumma och pena och utan att skaka benen av mig stå 15 meter upp och titta ned. m fått svindel förut. Naturligtvis använde jag livlina.

Som du kanske vet jobbar jag även på tak. Jag är inte utbildad plåtslagare men går som lärling och lär mig sakta men säkert vad alla mystiska ord betyder. Nu kan jag falsa och krumma och pena och utan att skaka benen av mig stå 15 meter upp och titta ned. Ett stort steg för mig som fått svindel förut. Naturligtvis använde jag livlina. Det måste man göra. Det är mäktigt att se ut över hustaken. Nu återstår att lära mig en massa annat. Verktygen är väldigt stora och ofta tunga. Det är som om de är gjorda för stora manshänder.

January 15th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Kräsna barn som äter dåligt

Razmus, min älskade son har i alla tider haft matproblem. Han äter falukorv, köttbullar, bacon och ibland fiskpinnar, men allt annat dissar han.

I många år har han kämpat på skolan för att överhuvudtaget få någon näring, och strax innan julafton insåg jag att han inte får ett skvatt i sig. Snabbt tog jag kontakt med rektorn och fick träffa kocken.
Med långsamma rörelser satte jag mig i en av stolarna och tog Raz hand.
Mötet gick över förväntan och det blev bestämt att Razmus skulle få specialmat. Det vill säga, kocken skulle plocka ut det Raz åt från dagens meny och sätta ihop något han gillade.
Det gav resultat direkt. Han hade tjafsat mycket i skolan och ofta varit hungrig, men inte sagt något till någon. Lärarna gav honom positiv feedback och talade om för oss att han blivit helt förändrad.
Nu återstår att hitta en lösning som passar för att klassen ska få lugn och ro. Det har kommit en ny lärare som försöker styra upp dem och jag ska åka dit för att sitta där och se med egna ögon.
Razmus fick ta med sig limpmackor en kort period och gick snabbt upp i vikt. Nu har det försvunnit och vi ska till en psykolog för att prata om hans matvägran.
Med de här raderna vill jag uppmärksamma andra matvägrarbarns föräldrar att det ibland kan löna sig att prata med kocken direkt. I Razmus fall hade han uppmärksammats av mattanterna som tyckte det var sorgligt att se hans kamp. Kocken frågade oss varför vi inte kommit till honom tidigare och vi berättade om vad skolans lärare med mera sagt till oss: Att alla barn skulle äta samma mat och att Razmus måste lära sig äta (läs, tvinga i sig)
Nu vet jag att barn kan leva på bara lite mat, men när de börjar i högre klasser krävs det mer av hjärnan och de orkar inte ens försöka följa med på lektionerna. Allra helst inte i den klassen han går nu. 
Både jag och Peter var kräsna när vi var små och jag är det än idag. Har aldrig ansett att jag ska tvinga i mig mat jag inte gillar, och som tur var hade min kära mor samma åsikt. Jag får kväljningar av fisk och äter inte lever.
Peter å sin sida åt inte kött över huvud taget, men hade strängare mamma. Hon sa att han skulle äta lite i alla fall. Resultatet blev att han tuggade på köttet tills det inte fanns någon vätska kvar i det, och sprang på toaletten för att spotta ut det.
Idag äter han allt.
Av det här har jag lärt mig att barn ska inte tvingas i mat och att allt kunde vara mycket värre. Det finns barn som inte äter alls. De matas via knapp i magen.
En forskare har gjort en undersökning på barn som sondats när de fötts. (Raz sondades i över en månad). Han säger att de fått en kväljningskänsla som gör så att de inte klarar av att äta mat när de växer upp, och en del…äter inte alls. 
Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men fångar varje strå av förklaring till det som händer här och nu. Det kan bli tråkigt att styras av en liten människas matval och ibland äter vi vårt och ger honom annat. Det viktiga är att han äter. Inte vad.
Ha det gott
January 10th, 2014 by Anitha Östlund Meijer

Medan körsbärsträden blommar-sorgebearbetning-spädbarnsdöd och missfall-tre änglar och tre mirakel

Som ni alla vet har jag gått igenom tre missfall och tre komplicerade graviditeter. Detta resulterade 2009 i boken Tre änglar och tre mirakel.

En kort resume på den är dessa rader: 
Tre missfall på två år, föreliggande moderkaka, grym foglossning, andnöd, tidiga sammandragningar, sorg, glädje och tvivel om min kapacitet som kvinna. Tre komplicerade graviditeter och två näradödenupplevelser.
När jag fick boken Medan körsbärsträden blommar i min hand läste jag den över en natt.
Medan körsbärsträden blommar
Jag kunde inte släppa den, ville inte. Orden etsade sig in i hjärnan. Snabbt togs jag tillbaka till min egen kamp, eller vår kamp heter det väl. Man är ju två om att skaffa barn. Orden smet under huden på mig och jag lade handen på min mage som för att skydda ett foster. En rörelse som är så invand sedan de där sex åren jag kämpade att få barn.  Jeanett Neij berättar öppenhjärtligt om hur det är att förlora ett barn. De fick lilla Lukas och åkte hem fyllda av lycka som alla andra. Lade sig i sängen varje kväll och sov, som alla andra och vaknade en natt fylld av skräck. Lilla Lukas andades inte, låg bara slak i sin bädd. Jag behöver inte berätta mer. Det här är varje kvinnas och mans värsta mardröm. Att förlora ett barn. Jag tänker inte heller recensera den, bara berätta vad jag tycker, tänker och känner efter att ha läst den.
Genom boken får du veta vad som hände efteråt. Öppet och utan att dölja något tar Jeanette mig till minneslunden, genom läkarsamtalen innan och efter sonens död. Hon berättar vad hon skulle vilja ha från släktingar och vänner, likväl det hon inte velat haft. Hon berättar också om missfallen när de i sorgens flor försökte bli ett barn rikare.
Det är där jag slussas till mina egna missfall och det som hände då. Hur alla släktingar manade på mig att inte sörja och sa att det säkert var meningen, att det varit fel på fostret. Om skräcken att se bloddroppar i trosan. Att alltid ha total koll på var toaletten befann sig. Att alltid, alltid, alltid ha bindor och smärtstillande i väskan, och ett par extra trosor. I mitt fall innebar varje graviditet vägran att åka från hemmet. Vi bodde nära Södersjukhuset då och mina föräldrar i Hälsingland. Under tiden jag läste texten såg jag bilder från vår kamp. Alla sprutor jag tagit, alla snälla och elaka läkare jag träffat dessa år. Alla är inte snälla – jag vet.
Läs inte boken om du är känslig – den är stark och gripande.
Jeanette pratar också om alla känslor efteråt. Hur man kan bli ledsen av att bara se en barnvagn, en gravid kvinna eller ett barn. Jag blev arg. Arg på livet. Arg på min kropp. Arg på allt, och ledsen. Jag nådde botten som kvinna och tog mig med Peters hjälp upp igen. Vi åkte till Thailand – där jag blev gravid (min fjärde graviditet på tre år) Jeanette åkte en kortare resa. Vi beslöt oss för att adoptera barn när vi varit i Thailand några dagar – det finns ungar som behöver hjälp över hela världen, även i Sverige resonerade jag och tummade med Peter.
Jag känner så väl igen oron vi graviditeterna. Jag hade en underbar barnmorska som lyssnade och lät mig komma dit så hon kunde lyssna på fostret. Det slutade med att jag femte graviditeten köpte ett äkta stetoskop för att varje morgon och timmarna emellan kunna lyssna efter fostrets galopperande hjärta. Än idag drömmer jag om det ljudet. Många tacksamma tårar har fallit på grund av det.
Vad finns det för mening med att ett barn dör? frågade jag mig själv och alla andra ständigt. Varför fick det inte stanna i min livmoder och bli ett barn?
Gud tar ibland hem sina barn tidigt, läste jag i en artikel, och grät hejdlöst. Jag trodde ju inte och tror inte på Gud. Varför tog han då mina barn?
“Fostret var sjukt”, sa en släkting. “Det kommer fler”, fortsatte hon och lade till “Det är bara att skaffa ett till barn ju.”
Ha, ha…skaffa barn…det gör man inte. Eventuellt om gudarna är nådig kan man få ett barn, ett mirakel som förgyller ens liv. Det här ordet skaffa kan försvinna helt i bemärkelsen barnaalstrande. Jag var 43 år när minstingen (vårt tredje barn) kom till oss. För gammal enligt en del, inte, enligt andra. Om jag kunnat backa tiden hade jag inte handlat annorlunda, men risken för ytterligare en nära-döden-upplevelse och komplicerad graviditet fick oss att backa, fundera en timme och sedan bestämma oss. Utan att säga för mycket kan jag berätta att det höll på att gå totalt åt pipsvängen. Jag har numera förbud att vara gravid eller föda barn. Peter, min man är steriliserad numera och blev det två dagar efter Lillemans intåg i vår värld. Allt enligt läkaren order som tyckte att jag gått igenom nog med operationer. Nog för ett helt liv.
Jeanette och hennes man (jag tror de är gifta) har mycket gemensamt med mig och Peter. De har suttit på prematuren med ett barn i kuvös framför sig. Då enda sättet att mata lillvännen varit via sond. I den situationen har jag befunnit mig två gånger. Alla fantastiska sköterskor har hjälpt mig när jag knäckt av smärtstillande knappt vaken helt enkelt kört hela min säng till mitt barn. Suddigt såg jag ett litet pyre full av slangar som sades vara mitt, men kunde för mitt liv inte begripa att det var sant. Om den lilla ängeln var min varför låg han inte vid min sida? Och varför, varför pingade klockor hela tiden?
I min bok skrev jag egna dikter. I Jeanettes bok har hon lånat av andra. Underbara dikter jag önskat att jag haft nära när jag gick igenom allt detta.
Jag skrev min bok för att peppa kvinnor i samma situation. För att visa att allt man går igenom under graviditeten ger ett resultat. Att blod i trosan inte alltid innebär missfall och att en del blöder sängen full utan att förlora fostret. Jag skrev en bok jag själv saknade när jag var mitt i det hela. När hela min värld bestod av sjukhusbesök, ambulanser, sprutor, lugnande ord och insikten att alla gravidtidningar visar den bästa sidan av en graviditet, vilket min inte var.
Jeanette pratar också om det här att glömma ett barn som dör. Näe det gör man inte. Barnet har legat i ens kropp, fått ett smeknamn, sparkat inuti en och man har hört hjärtat slå, sett det lilla livet på en skärm. Om man som Jeanette och hennes man också haft den lilla i sin famn då glömmer man absolut inte. Jag hade tre missfall och sörjde dem alla, men de var tidiga och jag hann inte känna några sparkar eller höra några hjärtslag. Efter flera bedrövelser blir man luttrad,  i alla fall blev jag det. Varje plus på teststickan innebar total uteslutning av farliga drycker (cocacola, sprit, vin mm) och inga resor från Stockholm (inte ens till utkanten av stan), inget gymmande, kort sagt ett lugnt liv på gränsen till ickeliv.
En av graviditeterna låg jag x antal månader för att överhuvudtaget få det lilla livet att stanna kvar i magen. Jag, lilla hoppetossan med sprall i benen skulle ligga stilla med korta utflykter till toan som enda rörelse. Jag låg och läste, tittade på tv, och förväntade mig varje dag att få åka i ilfart till sjukhuset. Peter fick bara lämna hemmet för att jobba och handla. Det var tufft, men naturligtvis värt varje sekund. Att de renoverade lägenheten ovanför samtidigt höll på att göra mig tokig. Som tur var textades nästan allt på teven dagtid.
Ordet blå innebär inte för mig färgen – istället ser jag min nyfödda dotter hängande mellan barnmorskans händer. Blå, livlös, ickeandandes, troligen död, tänkte både Peter och jag med hjärtat i halsgropen. Och läget var akut. Min lilla ängel hade haft navelsträngen lindad två varv runt halsen och svimmat. Hennes lilla hjärta slog med bara femtio slag istället för de galopperande glada jag hört tidigare. Jag glömmer aldrig den synen. Aldrig. Inte hon heller. I hennes fall är det tydligen känslan av att vara nära döden. Zabine har haft grymma mardrömmar/maror som ridit henne från spädbarnsåldern och inte lättat förrän nu. Alltid om att dö.
Ordet röd innebär inte heller någon färg, jo rött blod som forsar och hotar döda mitt barn, eller ta mitt liv i förtid. I korta flashar kan jag drömma om det än idag. Den korta tiden mellan insikten att något händer och att jag ska föda. Smärtan finns där, både fysiskt och psykiskt.
Man glömmer aldrig. Jag glömmer aldrig, och vaknar varje morgon med ett leende och tackar livet att jag fick stanna kvar, att barnen fick stanna hos oss. Det är vissa ögonblick jag aldrig glömmer – sånt som i andras ögon kan te sig betydelselöst.
En solig dag stod jag på perrongen vid Gullmarsplan. Det var lite kallt i luften och en kvinna stod med ryggen mot mig och drack en öl. I kassen hon bar fanns fler öl. I ena mungipan hängde en cigarrett. Jag tror att jag hade gått igenom min tredje skrapning och funderade på att lämna Peter för att han skulle kunna skaffa en kvinna som kunde ge honom det han ville ha- ett barn. Jag hade ont efter ingreppet och mådde skit psykiskt.
När hon vänder sig om ser jag att hon är gravid. HON ÄR GRAVID.
Jag blir kräkfärdig och håller för munnen för att stoppa uppkastningen. Den där kvinnan som gör allt för att förstöra sin kropp är GRAVID. Hon ska få hålla ett litet barn i sina händer, medan jag som sköter mig exemplariskt får missfall på missfall. Stönande sätter jag mig på en bänk och försöker vända blicken åt ett annat håll. Det går inte. Jag stirrar på magen och fylls av hat mot livet som är så orättvist. Gråtande tar jag mig samman och lämnar perrongen. Springande tar jag mig hem genom att följa vägen till Hammarbyhöjden och slänger mig flämtande, snorande i soffan. 
Jag vet att jag var överkänslig och att kvinnan kanske inte alls var så hemsk, men mina tankar exploderade och fyllde min redan sprängfyllda duk av bilder jag sett. Jag var inte rationell, hade alldeles för ont i själen och funderade många dagar på att avsluta livet.
För att svara på den icke ställda frågan i Jeanettes bok. Nej, man glömmer aldrig. Om någon på min 90-årsdag ber mig berätta om den här tiden kommer säkert sorgen att förmörka orden lika mycket som de gjorde dagen efter och bilderna kanske är skumma på grund av dålig syn, men glömmer gör jag aldrig.
I Jeanettes fall finns det fotografier på en nyfödd Lukas och minnet av doften från honom. Det finns en minneslund att återvända till, men vad är det mot att se sitt barn växa upp till en trotsig treåring? Jag fick ut något av mitt slit och av pressen på min kropp. Tre underbara ungar som jag än idag går in till och kollar att de andas. Att de fortfarande lever.

P.s 
Medan körsbärsträden blommar kan med fördel läsas av de som förlorar ett barn för att de ska få stöd i sin sorg, men framför allt borde den läsas av de som står de sörjande nära. Jeanette har många synpunkter på och tankar om hur man behandlar de som förlorat ett barn.


October 17th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

En början-472

Bollen kom från ingenstans. Katrin tog emot den och liknade ett levande frågetecken. Egentligen gestaltade hon det vi andra kände, men vi skrattade åt hennes uttryck och började prata om var bollen kommit från.

“Det bor ingen här ute vad jag vet”, sa Lollo och tittade runt omkring sig. “Därborta finns ett öde hus men där har ingen bott på hundra år.”
September 8th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Fem frågor

Jag fick ett mejl från min författarkollega Eva Holmqvistdär hon ställde fem frågor till mig.
Vem inspirerade dig till att börja blogga?

Ingen. Jag bara började en dag och kunde inte sluta.

Hur väljer du ämnen att blogga om?

Jag jobbar med trädgård, tak, film och böcker och skriver om det. Emellanåt är jag på kurs och skriver då ännu mer i ämnet. Min nyfikenhet att lära mig mer gör att jag läser mycket faktaböcker och tidningar. När jag hittar något intressant delar jag med mig av det. Det blir mycket fotografier från när jag jobbar och en hel del skrivtips. Varje dag skriver jag En början som läsaren får för att antingen bara reflektera över, eller också fortsätta skriva på. I dagsläget är det nästa femhundra olika som ligger på min blogg.

Vad vet de flesta inte om dig?

Att jag älskar att sjunga och alltid gör det. Min lilla dotters vänner har ofta poängterat det och att Zabine gör likadant. Vi gör små egna visor och sjunger sånt som redan finns.

Vilka tre ord beskriver din stil bäst?

Energisk, glad och nyfiken som person

Jag skriver dock ofta om det svarta som finns i livet och det som händer bakom stängda dörrar.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?

Då lutar jag knäna mot backen och sticker rumpan upp i vädret medan jag påtar i landet, eller också sitter jag djup försjunken i mitt skrivande och redigeringen av min kommande roman Hat och en gnutta kärlek. Naturligtvis tar mina tre småttingar upp massor av tid och jag älskar att sitta och lyssna i smyg då de diskuterar med varandra eller sina vänner. Dessutom snickrar jag på vårt hus. Vi har nämligen byggt på det åt alla håll. Det blir sällan tv-soffan för mig.

Fem andra bokbloggare

August 31st, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Erotisk novell-13

“Ta av dig kläderna röt Anna och slog med piskan över Davids lår. Hon såg att röda ränder bildades och tvekade några sekunder innan nästa slag ven genom luften.

David log åt hennes tvekan. Svedan fick honom att tända, hade alltid gjort. Ju mer smärta desto mer åtrå. Då hade det varit andra kvinnor, inte Anna. 
Anna drog av sig klänningen gjord av blanksvart siden och blottade könet. Hon tvinnade ut flätorna och lutade sig bakåt för att skaka ut håret. En rysning brände i nacken och gled nedåt, kota för kota, fastnade kvillrande på benet som svanskotan lutar mot och rann vidare nedåt. Hon ville se honom lida, men ändå inte. Fattade inte var all råhet funnits förr. Vad har han gjort med mig? tänkte hon och lutade sig framåt, vände honom och gled med tungan över den brunbrända huden.
David hade svårt att andas. Ville ta ett hårt tag i det svarta håret och tvinga henne att rida honom. Ha de kraftiga låren lindade runt sig och känna doften av henne. Se henne tvingas över kanten, hänge sig totalt.
Anna klarade det inte längre. Spänningen krävde sitt. Hon ville ha hans bröst mot sitt, krypa in i famnen och omslutas av doften från aftershaven. De skulle inte ha gjort så här. Allt var hennes fel. En fantasi som David ville uppfylla. På hennes villkor. “Jag…” stammade hon och lade piskan på golvet. 
David hörde hennes andhämtning, kände tårarna mot ryggen och kunde inte bestämma sig om han var besviken över utvecklingen eller lättad. Det hela var som en underlig dröm, och det var väl precis vad det var, hennes dröm. Erektionen gav med sig och darrningarna stoppade. När hon knöt upp repen runt handlederna skakade han dem för att få fart på blodcirkulationen och smekte hennes kinder. Kyssen var först trevande, tungor möttes, svepte runt och smakade, tänder bet, först lätt sedan hårdare.
Hon sveptes med igen. Lade sig bakom honom och följde hans kroppslinje med ett finger. “Förlåt, det var dumt, blev fel. Fantasier ska nog stanna vid det. Men jag fattar inte hur jag kunde göra som jag gjorde i drömmen. Repen lyste som om de var levande och jag ville bara ha mer. Såra, slita huden i småbitar med piskan. Jag är inte sådan. Inte nu, inte förr. Älska med mig David. Visa hur man gör. Visa mig hur kärlek är.”
David vände sig om och tog hennes ansikte mellan händerna. “Min lilla Panter. Du är som antik porslin. Går sönder alltför lätt. Jag gillade det. Litegrand, inte mycket, men…jag gillade det. Njöt till och med. Kände inte repet som skar in förrän efteråt. Lägg dig tätt intill mig. Huvudet på min arm. Sådär, blunda nu och låt mig ta befälet.”
Anna blundade. Drog in luft genom näsan och sköt ut den genom munnen. Kände hur känslan av välbehag intog hela hennes kropp. Täcket var neddraget till fötterna och genom fönstret såg hon fullmånen.
David drog sig från henne och sträckte sig mot piskan. Tog sats och slog med yttersta spetsen på lädret.
“Aj! Vad tar du dig till?”sa Anna och satte handen på stället han slagit och blängde ilsket mot honom. “Det gör ont.”
“Vet jag väl”, sa David och hämtade fjädern han gömt i sängbordet. “Lägg dig.”
När hon lagt sig till rätta igen svepte han lätt över huden med fjädern och pussade henne i nacken, drog lekfullt med pekfingret längs ryggraden och gjorde en cirkel vid springans början. “Har du gjort alfabetet någon gång?” sa han och öppnade upp hennes ben. “Det här är A”, fortsatte han och fladdrade med tungan över hennes kön. “Och det här…är B.”
“Alfabetet”, viskade hon och drog ett djupt andetag. “Det…det har jag aldrig gjort förut.” 
“Ska jag fortsätta”, viskade han och drog med handen över knävecket. “Du är så len gumman. Som en nyfödd baby.”
Anna nickade. “Fortsätt, sluta inte. Fortsätt snälla.” Det virvlade runt små dunbollar i magen och huvudet som studsade mot kanterna i evighet. Hjärnan brann. Han får inte sluta, tänkte hon och tog tag i hans axlar, pressade honom mot underlivet. “Mer, ge mig mer.”
David log och fortsatte. “Det här är C, och det här…är D som i David.”
Anna skakade som av frossa. Tänderna slog hårt mot varandra i stackato. Svetten rann över pannan och ned över öronsnibbarna. När hon drog med tungan över läpparna smakade det salt. “D som i David”, mumlade hon och tryckte honom mot underlivet igen.
Han njöt av att pressa henne högre upp, ligga precis på kanten, vibrerande och törstig på honom. “E”, viskade han och drog ett långt och tre korta streck med tungspetsen. Hon smakar liv och sol, tänkte han och reste sig upp på knä.
Det blev kyligt när han reste sig, tänkte Anna och drog över sig täcket när han stoppade henne med en handrörelse. Hon blundade igen och tänkte intensivt på bokstaven F. Så hårt att hon såg den framför sig.
Jag kan inte längre. Vill tränga in i hennes härliga kropp och fylla varenda vrå med mig själv, tänkte han och log när han hörde henne viska bokstaven som är på tur. David drog henne mot sig, så nära att ollonet låg precis i öppningen. En röd ros av hud mötte honom. Anna böjde sig i en båge och stötte underlivet mot honom, gungade fram och tillbaka. Jag kan inte vänta längre, tänkte han och försökte drar sig tillbaka, men stoppades av Anna.
“Jag…vill…ha…dig”, säger hon med hög röst. “Nu.” Med klolika händer drog Anna honom mot sig och gled ned över hans organ. Höll honom fast. Klöste revor över ryggslutet.
David såg hennes ögon lysa upp som om de hade en lampa i sig. Ett leende flög över de rosa läpparna och kroppen riste till, sedan var det slut. Hon försvann under honom, krympte och sjönk ned i madrassen. Han hörde hennes andhämtning – korta, snabba tag.
“Tack vännen”, mumlade Anna och såg en massa stjärnor och planeter snurra runt huvudet. “Så fucking jävla skönt. Du är lika fantastisk som när vi möttes. Älskar dig.”
David log när han tänkte på vad grabbarna på hockeyn skulle säga imorgon.