Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Våren är här, och regnet har skyndat på naturen. Imorse stannade jag efter vägen och fotograferade

Trots att de som befann sig i rummet tillhörde mina klasskamrater kändes det som om jag var omvälvd av en stor skimrande bubbla som hotade att spricka vilken sekund som helst. Det var till och med så att jag tyckte mig höra hjärtslagen från den. Bomp, bomp- bomp, bomp, bomp-bomp.

Jag tittade på min bänkkamrat Tilde som stod omgiven av de andra tjejerna. Hon tuggade på en godisbit, och bjöd alla de andra på varsin ur en vit påse med röda och blåa ballonger på. De liknade farfars idisslande kossor, och ett lågt fnissande undslapp mig.

Lotta som var längst i klassen kom gående med snabba steg, och innan jag hann sätta upp handen som skydd hade hon slagit mig över kinden. Inte ett ord till förklaring, bara ”Pang!”, sedan log hon spefullt och gick tillbaka till de andra tjejerna.

Alla ljud runt mig blev långsamma och underligt främmande, och med hettande kind kurade jag ihop mig sittande på golvet och slöt ögonen.
”Anna!” Res dig upp nu. Seså, nu får du sluta med de här barnsligheterna.” Fröken Johanna var starkare än man kunde tro. De smala armarna med buckliga armbågar och obefintliga muskler gav många villfarelsen att hon var svag, men jag hade fått veta många gånger hur fel det var.

Jag lyfte upp ansiktet mot henne, och sade med ett matt leende. ”Jag mår dåligt.”
Johanna log ett snabbt leende. ”Seså stumpan, upp och hoppa.”
När hon fått sin vilja fram lämnade hon mig stående, nyss utkommen ur bubblan lika naken som en nyfödd baby.

Inte så att jag var naken, men min kropp var öppen som ett stort sår, och huden var tunn som den första isen på hösten. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att bli omtyckt av andra, och ville inte heller veta hemligheten. Det enda som lockade mitt intresse var att studera de andra som en fågelskådare tittar på fåglar genom kikare. På avstånd, men ändå mitt i händelsen.

Jag sträckte ut min hand i luften och kände vinddraget från den öppna dörren ut till skolgården. Vände på den, och rörde fingrarna. Vilket mirakel vi människor ändå är. Kött och blod i samman med hårda vita skelett som gör att vi kan stå upp, och röra oss.
Olyckan jag varit med om för några veckor sedan hade ändrat min livssyn. Vi lever bara korta sekunder till låns, och ibland faller vi ifrån utan att hinna säga farväl.

Min mamma månade mer än någonsin om mig, och jag fick i princip allt jag pekade på. Pappa studerade mig tyst som om jag var en marsmänniska som hälsade på tillfälligt. Han bjöd på en tyst kram innan jag somnade, och ibland en kort nästan omärklig snyftning. Inte ett ord om det jag varit med om, och inte ett ord om att hjärtat stått still i flera minuter. Olyckan existerade inte, och när jag någon gång försökte föra den på tal hyssjades jag ned.

Numera sade jag inget. Alla ord var för stora att ta i min mun, och jag försökte istället ta in att jag överlevt, och inte brorsan.

Det där lilla kräket som låg i min soppa var misstänkt likt en spyfluga.
Utan undantag hade jag blivit levererad gourmematen med tillhörande detaljer av en kvinna i trettiofemårsåldern med en byst av megamått. Hon var söt, men jag såg direkt att ansiktet var fyllt av botox och allehande konstigheter som skapade höga kindknotor, tjocka inbjudande läppar, och en haka som skulle gjort varje kvinna avundsjuk.

Jag insåg också snabbt att det bara var att glömma möjligheten till en date med henne, och drog upp axlarna i en hjälplös gest.

När jag klagade på soppan tittade hon på mig som något katten släpat in, och spottade i min mat. ”Nu har flugan fått sällskap” sedan gick hon iväg.
Jag reste mig, lade pengarna på bordet och gick ut genom dörren .

På sajten vitmaklarna.se är det just nu tävling om vitvaror.
Skriv en dikt och vinn.
Länken till min dikt har du här.
http://www.vitvarumaklarna.se/vardagsdikten/?pid=382
Skriv du med

Jag har fått en jättefin award av Maria Engelwinge http://blogg.passagen.se/mariaengelwinge som gör mig tårögd av tacksamhet, och nu skickar jag den vidare till några powerkvinnor jag beundrar.

Så här skrev Maria Engelwinge som förövrigt precis släppt sin bok En shoot till

Under de åtta månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna “girl-power award”.
Jag skulle helst vilja ge det här priset till er alla, men jag väljer ut några stycken och ber er som får det att sprida detta pris, eller uppmuntran snarare, så att det snart finns över hela bloggvärlden. För jag är övertygad om det kryllar av kvinnor där ute som förtjänar detta.

Vem blir inte rörd av den utmärkelsen? Även jag är övertygad om att det finns massor av kvinnor som förtjänar en sådan.

Den första jag tänker på är Kim Kimselius, en kvinna som ger massor av sig själv, och ständigt är på resande fot för att berätta om sina härliga böcker.
Kika in på hennes länk:
http://kim-m-kimselius.blogspot.com/

Nästa är Sanna Sahlin som jag följt på kapitel1 och som nu ger ut bok efter bok. Kika in på hennes sida http://sannamarie.bloggspace.se/

Den tredje är Maria Tomsby http://1av3.se/profiles/blog/list?user=2gkd0rrxvi662 som startat underbara skrivarsajten 1av3.se

Den fjärde är en kvinna som har levt i ett svårt förhållande men rest sig, och är en mycket duktig skribent http://kvinna-gudinna.blogspot.com/

Den femte jag vill hylla är http://malinrocaahlgren.blogspot.com/
som kämpat med manus, och nu ger ut bl.a en barnbok. Kika in på hennes sida där hon delar med sig flitigt av manusinlämning mm

Den sjätte jag hyllar är http://www.annljungberg.se/ som startat upp min favoritsajt framför alla andra www.skrivpuff.blogspot.com och är driftig som attan med skrivarkurser, bloggar, böcker mm

Ni sex får nu i er tur skicka denna award till några kvinnor som ni anser värda den.
Något som inte är alltför enkelt eftersom skrivarvärlden vimlar av begåvade kvinnor(och även män skall jag väl tillägga)
Ha en underbar dag Kram

”Den som skrivit det här är ute efter att skapa kaos och motsättningar.” Kalle rättade på slipsen och tittade ut över samlingen med ungdomar. ”Fattar ni inte det?” Rösten var gäll och paniken lurade bakom hörnet.
Som enda vuxen kände Kalle det som en plikt att stoppa upproret som långsamt bubblade upp. ”Är det någon som vet vem som skrivit det?”

I tystnaden hörde Kalle hotet, och funderade på närmsta väg ut från lokalen. En dörr stod på glänt, och han såg dagsljuset strila in från fönstret.
Kalle hade nog aldrig längtat ut så mycket som nu.

Tror ni inte att jag fick stå där idag igen? Med svetten rinnande över ryggen, och värkande armar. Snön som jag och Peter haft ned från vårt pågående byggprojekt hade lagt sig exakt där den inte kunde stanna…på verandan. Med risk för att skiten skulle brala ihop som en krossad sköldpadda.

“Nåja, det är ju bara skönt att röra på sig.” Säger jag till mig själv och sätter på mig de varmaste vantarna jag äger och sätter igång. Verandan skottas med hjälp av tre småttingar som har jätteroligt när de åker med på spaden och på snökaran. Snön dränker nästan lilleman när han kiknande av skratt rasar ned på utsidan av verandan och försvinner ned i allt det vita.

När vi några timmar senare stampat av oss snön och forcerat in i huset (genom en dörr som blir svårare och svårare att öppna) är vi röda om kinderna och har lyckotindrande blickar. Jag tycker att det är så outsägligt vackert härute just nu, och fotograferar så mycket jag hinner.

Väl inne äter vi lite mat och sätter oss framför en film. Lilleman slumrar till och om sanningen skall fram gör nog jag det med.

Peter ringer och kallar mig tillbaka till verkligheten med frågor om julklappar och mat. Underligt egentligen att han är den pysslige i vår familj, medan jag älskar att jobba med kroppen, och att han inte alls tycker om att greppa en penna och skriva, medan jag älskar det skrivna ordet. Så olika men ändå lika.

Folk ringer och mejlar för att gratulera mig till den fina recensionen, och jag börjar väl så sakteliga dala ned mot jorden igen. Nu gäller det att surfa på vågen och skriva ännu mer!

Jag har köpt på mig en massa böcker om seriemördare och övergrepp och skall börja med nästa manus som handlar om just sådant. Det är både intressant och skrämmande att läsa om det. Men jag gillar att tränga in i psyket på karaktärerna som samlas runt mitt bord och berättar sina historier. Ja inte i verkligheten alltså, bara i min fantasi som ibland kan te sig mycket verklig.

Mörkret har lagt sig över byn och snön skimrar i månskenet. Kylan sitter som ett kylande omslag runt mig, och jag skall strax förflytta mig från mitt iskalla kontor till vardagsrummet för att skriva filmmanus.

Ha det gott

När jag pratar runt med mina vänner kommer det ofta fram att den där självklara kärleken för föräldrarna inte finns.

Om jag tittar på mig själv till exempel så flyttade jag hemifrån som artonåring. Kosan ställdes till Gävle, och en sommar tillbringades i en Icabutik där jag fått ett vikariat. När sommaren var till ända och löven singlade ned från träden var mitt vikariat över, och att vara arbetslös med egen lägenhet var inte precis någon hit. Jag levde på skorpor och kex, och försökte desperat hitta jobb, men det var tji.

Det slutade med att föräldrarna helt sonika kom och hämtade mig. Och hjulen tog mig hem till barndomshemmet igen.

Det tog inte många dagar för mig att inse att läget var ännu värre i Söderhamn, och dessutom bråkade jag ständigt med mamma…om allt.

1984 när jag var nitton hittade jag ett schysst jobb i Stockholm och flyttade igen.

Nu kom en tid med en evig cirkel av nöjen. Allt, precis allt fanns nära mig, och att åka hem till föräldrarna och syrran lockade mig inte alls. Det var som att befinna sig på ett stort nöjesfält, och att jobba tillhörde ett av mina stora nöjen. Jag jobbade gärna på helgerna eftersom det då var bättre betalt, och övertidstimmarna radade upp sig i mitt block.

Följden av det här blev att jag max åkte hem på stora helger som jul och midsommar, men däremellan levde lajban i storstaden. Kontakten med mamma och pappa blev telefonledes, och jag är ju inte någon stor telefonpratare…så det blev korta samtal, och jag berättade knappt någonting om mitt vilda liv.

Efter över tjugo år i Stockholm och numera mamma är det bara att simpelt konstatera att kontakten med föräldrarna kan bli svår att upprätthålla på det kärleksfulla stadiet om man lägger alltför många mil mellan sig och är alltför självständig.