Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Ha, ha…det där såg väldigt uppstyltat ut, och riktigt så illa är det inte. Kurt är enormt duktig på att lära ut det han kan och mejlade mig igår och frågade om vi kunde ses idag och gå igenom mitt manus. Fattar ni? Min lärare frågar mig om jag vill och kan träffas…trots att det var mitt fel att jag missade min handledning förra torsdagen. Han tog sig alltså tid att ses och rätta till mina fel.

Jag var nervös…det medges…och när jag lämnat bilen i Tumba och hoppat på pendeltåget som naturligtvis (vad annars) är försenat på grund av en olycka längre fram. Som tur är skulle jag inte åka så långt fram.

Väl framme går jag upp till stället vi skall vara på, och tro det eller ej…Kurt har en liten skrivarstuga jämte kyrkan på Helgalunden som är så otroligt söt att jag fotograferar skapelsen. Ni får foton senare, för nu sitter jag på parkeringen i Tumba och skriver.
När man som jag bor långt från ära och redlighet är det bara att gilla läget och hitta på någonting för att fördriva tiden tills barnen skall hämtas (klockan 4) och därför skriver jag först det här för att sedan gå in i mitt filmmanus som var skitbra och dramatiskt som attan enligt Kurt. Han öste så mycket beröm över mig att jag rodnade och samtidigt lättade från backen av lycka.

Han bad mig tänka efter hur jag ville att historien skulle sluta och berättade att han var imponerad över mitt driv.

Flygande på små rosa moln lämnade jag stugan en timme senare och tog pendeln hem.

Efter att ha haft teaterregi en hel dag vet jag att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att bli skådespelare.
Jag och min klasskompis skulle hångla och låtsas kära…gissa om jag rodnade? Visserligen är allt på lek med killen som regisserade oss tog allt väldigt allvarligt och fick oss att göra det om, och om, och om igen. Hela kroppen var en enda stor härdsmälta innan vi var klara. Och den stackars grabben var lika generad han.

Annars har vi tillbringat två dagar med att lära oss hur man agerar och vad man som manusförfattare bör tänka på. Mycket intressant och lärorikt. Jag känner mig mycket priviligerad som får möjligheten att lära mig sådant här av den som verkligen är mitt i det.

Idag läste jag upp början på mitt filmmanus och fick mina skolkamrater att rygga till. ”Så du gillar sådant där?” Vladimir skrattade när jag på lunchen berättade i korta ordalag vad manuset handlade om och Gabriel som läst hela manuset eftersom han går på enskild handledning med mig tyckte den var bra.
Lite orolig är man ju att det skall bli fel…det skall jag inte hymla med.

Min bok Pappersskärvor ligger just nu ute på annons hos Facebook och i dagsläget har den haft ca 30000 visningar. Skall bli mycket spännande att se om det ger något resultat.

Kvällen har tillbringats vid spisen för att laga till olika matsorter för att tillfredsställa allas smaker. Sedan lade jag barnen och lade mig med Lilleman som bad mig sova med honom.

Nu skall jag läsa skrivpuffar och sedan kolla mejl.
Imorgon har jag skrivdag

De svartklädda männen steg in genom restaurangens dörr, och den lilla samlingen av silverfärgade bjällror gav ifrån sig ett gällt plingande. Matteus som var violinist till yrket ryckte till och satte handen för örat. ”Vilken olåt! Det skär i mina stackars musikeröron.” Abbe som kom precis efter skrattade till och lade handen på sin kusins axel. ”Lugn du, efter några glas vin lär du inte bry dig om den där.”

När resten av släkten anlänt satte de sig tysta vid borden och väntade på att någon skulle slå med skeden på glaset för att hålla tal, men sekund lades till sekund utan att någon reste sig. De tittade på varandra och skålade medan de åt av den goda maten.

Irriterat slog Marta efter en fluga som ideligen satte sig på hennes tallrikskant, och hon reste sig till slut med en tung suck. ”Eftersom ingen annan gör det här får det väl bli min lott. Karl-Johan var min far och visst sörjer jag, men jag lovar att om han skulle se oss idag skulle han vrida sig i sin grav. Han ville bjuda oss på en god middag och hade nog hoppats på lite mer fart. Matteus…kan inte du spela något glatt. Då kan väl du och jag sjunga Pernilla?”

Marta gick mot pianot som stod i lokalen och satte sig ned, sedan vinkade hon till sig lille Per som fick det stora privilegiet att vända sidorna i notboken.
På bara några minuter vände hon stämningen i rummet.

Är det så här livet blivit? Är data bara av godo? Eller? Var det bättre förr?
Min fd väninna dejtade karlar på löpande band ett tag efter att hon letat upp dem på nätet. Männen förvandlades snabbt till förbrukningsvara och hon berättade alltid hur eftertraktad hon var.
Men till vilket pris? Idag är hon ensam och bitter utan barn och karl.

En ilsken geting slår mot rutan gång på gång
Vill ut, men ändå inte
Ser fränder ligga stilla på fönsterbrädan, med svultna kroppar.
Genom glaset ser han höststormar greppa tag i äppelträdets grenar och förvandla dem till gigantiska vispar.
Luften är kall och pinande.
Den tunna solstrålen som leker på väggen är inte alls så energisk som förut.
Han ser löven falla från träden och samla sig i små högar på den förut så gröna gräsmattan som nu var i en gulbrun färg som inte alls tilltalade honom.

En fjäril förenar sig i hans kamp mot glaset och de flyger sida vid sida med samma syfte.
Frihet, luft under vingarna och att få gömma sig i ett murket träd eller en lövhög som någon rafsat ihop och glömt bort.
Glömd är tanken på att äta eller ätas…bara längtan finns kvar

”Den är min!” Skrikande springer jag med håven i högsta hugg efter den fladdrande insekten som jag aldrig förut sett, i alla fall inte mer än på bild. Den svarta kroppen accentueras så vackert av det gula bandet runt ytterkanten på vingarna, och den är mycket, mycket större än alla andra fjärilar. ”Det är en Sorgmantel, fattar du? En Sorgmantel…” Maria ser lite sur ut när jag springer iväg, hon hade så gärna velat hitta en sådan själv. Att fånga en sorgmantel måste nog räknas till det absolut finaste man kan hitta.

Den gamla grusvägens småstenar rullar iväg när jag springer, och mina sandaler följer med. Med ett högt skrik av smärta ramlar jag framstupa och slår upp stora sår på knäna. Blodet rinner och små korn av grus sitter fast i de blödande såren. Haltande och storgråtande tar jag mig med hjälp av Maria hemåt och slänger mig in i mammas tröstande famn. ”Men vad i all världen har du sysslat med? Lilla, lilla gumman.” Maria ställer fjärilshåven som pappa tillverkat till mig vid sidan av trappan och förklarar vad som hänt. ”Vi träffade på en Sorgmantel och Anitha försökte fånga den, men halkade.

Några veckor senare var sårskorporna fyllda av var och gjorde ont så ont. Pappa Lennart vet råd och tar resolut fram en morakniv som han bränner i en eldslåga, sedan karvar han försiktigt bort varet på knäna ett efter ett och lägger på en stark descifinerande salva för att stoppa infektionen. Med tårarna rinnande nedför kinderna och ansiktet hopsnört av smärta tittar jag på knäet och bestämmer mig för att aldrig, aldrig mer använda sandaler när jag springer.

Bokmässan i Göteborg var knökfull av människor och mina böcker stod i hyllan och visades upp hela helgen, men det var inte lätt att höras för sorlet var skyhögt därinne.

Jag tillbringade sen eftermiddag och kväll med min älskade familj som var snäll nog att följa med på resan.Innan sängdags gick vi på restaurang och käkade god mat. Men det är inte lätt att få tre småttingar att sitta lugnt och stilla vid bordet…ha,ha…

Nåväl…natten blev lugn och städad och alla sov gott om än på hårt underlag. Ryggen protesterade imorse, men då bjöd Peter på massage. Vilken guldkille han är den mannen…bättre kan jag aldrig hitta.

Vi åkte ned till nordstan för att lämna in mina böcker för att väcka intresse, men möttes av beskedet att allt som finns hos dem bestäms av…tada…Stockholms akademibokhandel. Så det är bara att skicka dit dem istället.

När vi var inne på bokhandeln barnbokavdelning börjar jag och en kvinna diskutera barnböcker, och kommer då in på mitt skrivande. Eftersom inte vi lämnat böckerna till stället har jag nu tre ex av mina böcker som jag hivar över till en överlycklig kvinna. “Men…gratis?” säger hon leende och ser frågande ut. Sedan tar hon ett djupt andetag och berättar att hon har kontakt med ett bokförlag i SanDiego som är svensk/amerikanskt. Ödet är verkligen snällt mot mig ibland…och jag ger henne min mejladress varvid hon ber mig komma till henne och hålla föredrag om mitt skrivande. Men framförallt ber hon mig att göra en engelsk översättning av min självbiografi TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL för att sälja den i USA. När jag berättar om mitt filmmanusskrivande skrattar hon till och lägger sin hand på min arm. “Min man skriver filmmanus”

Vi skiljs åt med en varm kram efter en halvtimmes intressant pratande och går åt varsitt håll. I min hand har jag hennes visitkort.

Så nu får vi se vad som blir av detta…Hon bjöd in oss till deras hem i SanDiego och det är klart vi skall ses igen.

Jag håller alla tummar och tår.

Nu börjar det brännas rejält under fötterna. Dagarna passerar i racerfart och jag hinner knappt slå upp mina blå innan det är dags att lägga sig igen. I magen känner jag både ängslan och stor förväntan inför bokmässan på lördag. Hur kommer mina böcker att tas emot? Kommer någon att överhuvudtaget titta i dem? Herregud i skruven, det här är ju värre än att vänta barn. Det är bara den stora magen man slipper, annars finns allt där. Illamående, oroliga nätter med funderingar om livsval och framtid. You name it.
Det känns väldigt skönt att både ha min älskade karl och mina facebookande litteraturälskare som jag skall träffa där. Stöd på var sida om kroppen så att säga.

Bilskrället är helt igen, men äldsta sonen fick hämtas från skolan idag eftersom han var så förkyld och hade skallebank. Stackarn låg hopkrupen i fosterställning på soffan och grät. För några sekunder vara han liten igen och kröp in i min famn och upp i knät. När jag hämtat de andra på dagis for vi snabbt hemåt och bäddade ned honom i sängen med en smärtstillande smältande i munnen.

En liten stund senare ansåg han sig pigg och kom upp, för att några timmar senare när tabletten gått ur rasa ihop till ett ledset skinnstycke igen och gråta förtvivlat över värken i huvudet som inte ville ge sig.

Nu ligger han på soffan och snörvlar och hostar medan jag preparerar mig med echinagard och extravitamnier för att INTE bli sjuk. Det går bara inte…får inte hända. Två ynka dagar till resstart…det måste väl kroppen kunna bjuda på. Eller?

P.s Jag tror att Papertalk t.o.m har min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL med i montern, men har inte hunnit fråga dem.

Med försiktiga steg närmade vi oss kojan där pappa lagt granris och några gamla vävsäckar att sitta på. I gläntan stod de två färggranna tupparna och kluckade utmanande mot varandra medan de gjorde små utfall med jämna mellanrum. Livrädd att skrämma bort dem vågade jag knappt andas och tog ett djupt andetag när vi stängt den lilla öppningen.

Pappa riggade upp kameran och klappade uppmanande på granriset vid sidan om sig. Jag satte mig ned och tittade ut i halvdunklet där ett skådespel utan dess like startade.

Tjädertuppen fjädrade upp sig och stötte upp ett ljud som närmast påminner om när man drar upp ett lock snabbt. Den andra svarade strax därefter och det lät som om de utmanade varandra. Ljudnivån ökade och snart ekade ljudet av de två kombatanterna genom skogen. Ett lätt morgondis låg över gläntan och solen lekte med löven i träden runtom.

Pappa hade ena ögat i kameran och andra på mig. Han ville så gärna att jag skulle dela upplevelsen och njuta av det jag såg. Med en svag nickning frågade han tyst om allt var okej, och tog min hand. Morgondiset lättade och ett rådjur kom ut ur skogen för att beta i gläntan. Det tittade lite lojt på tupparna som nu slogs för fullt och satte mulen mot backen för att äta de små blommorna som växte vid kanten på bäcken som ringlade över gläntan.

Jag kände att benen somnat och huttrade till av den råkalla kylan. Dessutom var jag mycket pinknödig och behövde snart göra något åt det. Pappa satte upp handen och hyssjade mig. ”Titta!” viskade han och pekade på något vit/grå/svartrandigt som kom kilande mellan träden. Den lilla grävlingen sprang snabbt över gläntan till andra sidan och försvann. Pappa log stort och klappade mig på huvudet.

Nu måste jag gå iväg, det bara var så. Jag slog lätt på mina avsomnade ben och fick en arg blick av pappa. ”Jag måste kissa.” viskade jag olyckligt och reste mig halvt upp. ”Nu!”
Pappa skrattade till och reste sig upp för att sedan lotsa mig ut ur kojan. Löv och kvistar krasade under våra fötter och de två tupparna hörde oss och försvann över våra huvuden med kraftiga vingrörelser.

När jag gjort mitt tog pappa min hand och vi gick hem under tystnad.