Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Har ni någonsin varit med om att den du pratar med förändras inför dina ögon? Att personen du satte dig med långsamt får ett annat utseende?
Beror det på att man visar sitt inre jag?
Ibland när jag som singel dejtade killar och satt nattetid med en macka i näven för att diskutera livet med dem hände just detta. Ju mer jag lärde känna honom, ju snyggare/gulligare blev han…och ibland tvärtom.
Det här gjorde att jag istället för att välja den snyggaste killen på stället ofta föll för den blyga försiktiga som långsamt nästlade sig in i min själ. man kan säga att de pratade sig in i mitt liv.
För oftast har de så mycket mer i huvudet än snyggingarna som bara behöver vara.
Nu är jag ju förvisso förlovad med en snygging, men han var en av de där få som var utrustad med BÅDE hjärna och utseende. Lucky me…eller hur?

Fredag, älskade fredag…
Vaknar upp strax innan mobillarmet startar upp och skyndar mig att stänga av det. Hampuz och Zabine ligger med armarna runt varandra och snarkar högt.
Fnissande går jag till barnens rum och väcker Razzel som gnuggar sig i ögonen en lång stund innan han säger något överhuvudtaget.
Efter frukosten försöker jag få barnen att sätta på sig skorna med blandat resultat. Lilleman vill fixa det själv och sätter på sig skorna på fel fot innan jag får tillåtelse att hjälpa honom.
När barnen lämnats av rattar jag vidare till skolan och drar fram datorn ur väskan för att skriva dagens skrivpuff.

Skoldagen handlar idag om automatskrift och vi får i uppdrag att bara skriva ur oss utan att tänka.
En halvtimme senare läser jag skrattande mitt halvt scizofrena utkast och skrattar ännu mer när Kurt säger att vi skall göra ett manus av härligheten. Du hittar texten i nästa inlägg.

Det är med blandade känslor vi läser upp texterna vi skrivit för varandra, och resultatet är häpnadsväckande bra hos vissa av oss.

Dagens film var Pianot och nära slutet på den grät jag så att det skvalade trots att jag mycket väl visste att det ”bara” var en film. I ett crescendo av känslor rusar jag upp när den slutar för att skynda mig till dagiset och hämta mina älskade ungar. Som vanligt är de nästan sista barnen som hämtas, och mitt dåliga samvete får sig en törn igen. Det är så himla synd att mamma och pappa bor så långt bort. Tror att barnen saknar dem också.

Peter mötte upp på dagiset och tillsammans åkte vi till pizzerian och käkade för att sedan ÄNTLIGEN åka hem.

Gammal och skröplig
Satta på undantag
Väntar
På Döden
Saknar vänner som redan lämnat
Släktingar som aldrig kommer

Gammal och skröplig
Haltar omkring
Längtar efter att bli befriade
Kroppen som varit ett tempel
Förvandlas till fängelse

Inte är det lönt att ens försöka förklara för unga
Att döden är en befriare

Jag är en helt vanlig tjej som har begåvats med förmågan att få ned det jag ser i min inre film på papper. För visst är det en gåva.

Men istället för att sätta mig ned och klistra igen kuvert efter kuvert med en bibba papper i till bokförlag efter bokförlag ger jag ut boken själv…och inte bara en…sista boken skippade jag helt jagandet av bokförlag och lade några tusingar på bordet för att få ut mina ord.

Tanken är att synas. För syns du inte, finns du inte. Så krasst är det i dagens värld. Media kan hjälpa dig massor och tar du dig bara i kragen och lägger själ och hjärta i din egen marknadsföring når du snart oanade höjder.

Själv har jag flera bloggar, en hemsida och kontakt med massor av andra författare som jag delar tips och redigeringsförslag med. Jag har helt enkelt tagit kontakt med människor som är på samma nivå som mig…som älskar att skriva och att läsa.

För två veckor sedan tog jag ytterligare ett steg. En ettårig kurs hos Manuspiloterna som skall lära mig förmedla orden till ett manus för film.

Nu är jag precis där jag vill vara, och jag känner i själen att jag är på rätt ställe.
För det är man själv som påverkar livet i första hand, inte andra., och vågar man inte hoppa förlorar man lite av sig själv.

MAGNUS (50+) står på flygplatsen med fötterna ivrigt stampande av nervositet. Ögonen är nästan turkosblå och lyser av en inre glöd som gör att människor hajjar till när de möter hans blick. Han bär vit kostym med en lila ros i bröstfickan, och det röda lockiga håret spretar trots idoga försök att tämja det åt alla håll. Han drar upp luggen som faller ned i ansiktet gång på gång.

INT. – Flygplatsens vänthall

MAGNUS

(Mumlande)

Attans också!

En KVINNA (35) bredvid MAGNUS, ler och flirtar med honom utan framgång. Hon ställer sig närmare honom och tittar honom intensivt in i ögonen. MAGNUS flyttar sig några steg och ställer sig på tå för att se utgången bättre.

INT. – FLYGPLAN

MADELEINE (50+) reser sig från sittplatsen i planet och börjar ta sig utåt. Hon är klädd i en vit tunn muslinklänning som är översållad av vackra spetsar. Det röda håret har tvingats bakåt av ett tjockt vitt diadem och naglarna lyser blodröda. I håret har hon stuckit in en lila ros. Ansiktet är hjärtformat och tunna rynkor syns vid munnen och ögonen. Med turkosblå ögon ler hon mot flygvärdinnan och nickar innan hon kliver ut på landgången.

Med små trippande steg tar hon sig genom gången och ut till terminalen. Tittar man närmare på hennes händer ser man att de om och om igen dras samman.

INT. – terminalen

Hon stannar till för att hämta sin röda väska och stöter till en MAN (30+) klädd i jeans, jeansjacka och blå tennisskor.

MADELEINE

Oj! Ursäkta…det var inte meningen att knuffa till dig.

MAN

Det är lugnt.

MADELEINE

Jag är så nervös för jag skall träffa en man jag brevväxlat med i nästan ett år. Vi är…

MAN

Du, jag måste gå nu. Ha det bra!

Mannen sprang iväg med väskan dinglande på axeln.

INT. – TOALETTEN

MADELEINE tar sin väska och trippar iväg till toaletten som är precis sådär småäcklig som flygplatstoaletter brukar vara. En massa papper ligger på golvet, och i toaletten simmar en sörja av gamla bindor, skit och blod.

Hon tittar sig i spegeln som är sprucken från kant till kant och sätter blomman på plats som börjat glida ur.

MADELEINE

(Vänd mot spegeln)

Urrk! Usch vad äckligt!

Undrar om jag verkligen gör rätt? Jag kanske skall strunta i det här och åka hem igen? Behålla minnet av Magnus som det är nu. Vi skulle kanske bett varandra om ett foto ändå? Varför måste jag vara så romantisk? Det enda jag vet om honom är att han är lärare och bor i en stad som heter Sundsvall.

Hon öppnar en liten vit handväska som hon bär på och tar upp ett blått litet brev som är veckat och trasigt både här och där. Ögonen glittrar när MADELEINE läser det, och hon drar sakta med fingret över raderna.

Plötsligt viker MADELEINE snabbt ihop brevet och lägger det tillbaka i väskan, sedan puffar hon till ärmarna på klänningen en sista gång och kliver ut.

INT. – FLYGPLATSENS VÄNTHALL

Magnus är nervös och rör sig ideligen i en liten cirkel. Han drar händerna över håret om och om igen och rättar till den lila blomman som redan börjar sloka.

Ut från passkontrollen väller massor av människor i olika åldrar och kulörer, men ingen som den han väntar på.

MAGNUS

Hon har bergis struntat i att komma. Jag är sååååå lurad. ja vad kan man förvänta sig när vi aldrig träffats. Hon kanske t.o.m är härinne, men inte vill ge sig tillkänna.

Han tittar sig runt, men ser ingen som han kan tänka sig kan vara Madeleine. En rödhårig kvinna klädd i vitt borde inte vara svårt att hitta. Magnus torkar av sig i pannan där svettdroppar brutit fram.

Kvinnan bredvid honom ler om igen och ställer sig närmare honom. Han ler besvärat och tittar mot passkontrollen.

KVINNAN

Väntar du på någon särskild?

Kvinnan lägger handen på hans axel och ler. Hon lutar sig framåt så att bröstens rundning framträder i urringningen och blinkar förföriskt med ögonen.

MAGNUS

Ja, jag väntar på min käresta. Eller hur skall jag säga…Vi känner inte varandra, men gör det ändå. Jag älskar henne, men vet inte hur hon ser ut. Bara att hon äger en gård i Sussex där hon haft uppfödning av hästar, och att hon älskar skogen. Det känns som att vi är tvillingsjälar. Madeleine har haft en kärlekslös barndom med sin mor, och jag har haft samma sak med min far.

KVINNAN

Lyckost henne. Du verkar vara en härlig man och dina ögon är förunderligt vackra. Men jag skall inte störa längre. Du kan väl ringa mig om hon inte skulle dyka upp?

Hon öppnar handväskan och tar upp ett visitkort som är täckt av gardenior och ett namn skrivet i vacker skrivstil.

Med sänkt blick ger hon honom det, och försvinner från platsen med klapprande klackar och svängande höfter.

INT. – passkontrollen

MADELEINE bär med lätthet sin resväska och skyndar sig mot passkontrollen där en man klädd i svart keps tar emot hennes pass, stämplar det och efter en kort nick avfärdar henne.

PASSKONTROLLANT

Nästa!

INT. – FLYGPLATSENS VÄNTHALL

När Madeleine går ut genom kontrollen känner hon omedelbart ögonen att hennes uppenbarelse drar till sig blickar, och ler rodnande. Madeleine ser lite dimmigt eftersom hon har de ack så välbehövliga glasögonen hängande runt halsen. Fumlande försöker hon få på sig dem och fastnar i det långa håret med ena skalmen. Resväskan ramlar omkull och hon sätter sig ned på knä för att både försöka dra ur glasögonen och resa resväskan. Hon hör steg bakom sig, men dröjer med att vända sig om.

Magnus ögon har äntligen hittat sitt mål och ser Madeleine komma. Undrande ser han henne stanna och sätta sig på knä.

Han beslutar sig för att gå fram.

MAGNUS

(frågande)

Madeleine?

INT. – FLYGPLATSENS VÄNTHALL

MADELEINE vänder sig sakta om med darrande händer.

Chockad ser hon en manlig kopia av sin spegelbild stå framför henne och le.

Hon ställer sig upp med en frågande chockad min i ansiktet och försöker hitta rösten, men får inte fram ett ord.

Ansiktet är vitt som ett lakan, och de turkosblå ögonen blir snabbt fyllda av tårar.

MADELEINE

(Stammar)

Men? Hur? Varför?

MAGNUS

(Stammar)

Hur…hur…hur är det möjligt?

Madeleine

Du har ju samma hår som jag, och ögonen…de är ju identiska.

Varför sade du inget?

MAGNUS

Vad skulle jag säga? Det finns massor av rödhåriga män med blå ögon i världen…och kvinnor med förresten. Hur kan det bli så här?

MADELEINE

Vi är tvillingar Magnus…något annat kan det inte vara. Men…du bor ju här…och jag…jag bor ju i Sussex.

Magnus lägger armen runt Madeleine och för henne mot parkeringen.

MAGNUS

Vi åker hem till mig och pratar. Här kan vi inte stå. Kom!

INT. – taxi

Hand i hand tar de en taxi hemåt medan de under tystnad betraktar varandra. Magnus drar med handen över Madeleines kind och torkar bort tårarna som aldrig slutar rinna.

INT. – LÄGENHET

Lägenheten är fylld av blommor och en stor vit dekal är täckt med svart tjock text. VÄLKOMMEN ÄLSKADE MADELEINE. ÄLSKAR DIG EVIGT! PÅ golvet ligger hennes klänning i en hög och i en klart röd skinnsoffa sitter Madeleine och Magnus tätt omslingrade. På en galge har någon hängt upp Magnus vita kostym. Båda är klädda i löst sittande jeans och skjorta.

Plötsligt slår hon sig lös och säger med hög gråtfylld röst.

MADELEINE

Kasta den där! Jag vill inte se den!

Hon pekar mot klänningen och gråter. Svart mascara rinner över kinderna och läppstiftet är utkletat.

EXT. – SOPRUMMET

Magnus pressar ned klänningen i soptunnan och skakar av gråt. Han sätter händerna för ansiktet och skakar på huvudet medan han mumlar för sig själv.

MAGNUS

Varför? Varför? Hur kan något sådant här få hända?

Magnus lutar huvudet bakåt och tittar upp mot taket medan han rör knytnäven i en hotfull rörelse.

Vad är du för man egentligen som låter tillåter sådant här att hända? Vilken mening har du med det? Vad vill du visa mig Gud?

Han vänder sig mot ingången till huset och går uppför trapporna med långsamma, släpande steg.

INT. – LÄGENHET

När Magnus kommer in i lägenheten hittar han Madeleine med resväskan i handen. Hon har svårt att stå upp och vacklar emellanåt.

MADELEINE

(gråtande)

Jag åker hem nu! När jag kommer hem kan vi prata om det här, men jag måste hem. Min mor har mycket att stå för, och jag ger mig inte förrän jag fått höra sanningen.

Magnus

(Tjock röst)

Jag älskar dig Madeleine. Jag hade tänkt att du skulle flytta hit, bo med mig. Att vi skulle gifta oss.

MADELEINE

(gråtande)

Jag älskar dig med, men jag klarar inte av det här. Jag måste åka.

EXT. – gatan

Magnus

(Tjock röst)

Skall jag inte följa dig till flygplatsen åtminstone? Vi kan ju inte skiljas så här. Madeleine, snälla du?

MADELEINE

(Gråtande)

Det är bäst så här. Vi kan höras ibland…som två vänner…inget annat.

Hon öppnar taxin och hoppar in för att sedan snabbt försvinna i trafiken.

Att köpa en ny dator innebär att man måste lära om…och jag lovar att det alltid blir struligt på ena eller andra viset.
För mig har köpet medfört att jag måste uppgradera mitt internet, och det gjordes inte hur som helst när man har en Mac…hm…
Nåväl…en vansinnigt snäll och trevlig kille på Teliabutiken i Skärholmen hjälpte mig både med telefon och dator. Men problemet tog en hel dag att lösa för oss, så tanken vi haft att ha en jobbardag hemma…ja den gick totalt i stöpet.
Men barnen har fått behövliga kläder, och fick även leka av sig i rutschbaneparken.

Imorgon är det min första skoldag sedan 1983…och jag lovar att magen är full av vilt fladdrande fjärilar.

Jag går ut i vardagsrummet där Peter sitter och halvsover framför teven. ”Sover de?” Han smyger yrvaket in i barnrummet. ”Allihop har somnat. Hämtar du?” Säger han halvhögt och sätter sig i den stora svarta hörnskinnsoffan som tar upp halva ytan av rummet. Jag knäpper på lampan över spisen för att se bättre och öppnar frysen för att ta ut en varsin till oss. Fnissande inser jag att det är den tredje för mig idag, och bestämmer mig för att inte säga något om det till Peter. ”Nogger eller Magnum!” Min röst är halvhög och under tiden jag pratar greppar mina händer vant det bruna paketet som är fyllt av min favorit framför alla andra. ”Nogger!” Ropar han och jag drar av papperet innan glassarna förpassas till vardagsrummet.

Njutningsfullt biter jag först av den söta chokladen för att sedan slicka i mig vaniljen. Med slutna ögon äter jag upp glassen under tystnad och blir lika ledsen och besviken som alltid när den är slut. Några sekunder funderar jag på att gå och hämta en till, men vet med mig att min mage inte vill ha mer idag.

Den här dagen vill jag trycka tillbaka till sin första början och stryka ett stort svart streck över.

Jag skjutsade Razmus till Cirkus Cirkör vid nio, handlade på Ica Maxi (underligt att man går in med tanken att köpa två ynka fleecejackor och kommer ut med en vagn fullastad med diverse varor) och for hem 1500 pix fattigare.

Väl hemma kollade jag mejl och fick just inget vettigt gjort. Jo jag tvättade, men fick till slut köra det i torktumlaren eftersom det är så fuktigt ute.

Klockan två packade jag in samtliga ungar i bilen och hämtade Razmus för att sedan svänga in på Mac Donald och käka. Glatt sjungande for vi hemåt med tanken att ha en myskväll.

Ha…trodde vi ja. Plötsligt hostar bilskrället till och DÖR…ja just det…den dör. Och naturligtvis på ett av de sämst tänkbara ställen som finns. En kurva med livlig trafik mitt i Tumba. Ohhhhh, vad ARG jag var! Jag slog på instrumentbrädan och svor alla ramsor jag kan, men bilen var dödstyst.

Panikslaget ringde jag till Peter som skulle iväg för att hjälpa en kompis. Han fick göra en rundpall på E4 och vända hemåt igen.

Vi fick dra bilen till närmsta mack och åka iväg för att köpa ett nytt batteri eftersom det gamla gett upp.

Några timmar senare gav vi upp och rullade in den på en bilverkstad som låg jämte macken.

Nu står den där och väntar…död trots att den fått nytt batteri, olja och vatten.
Bläh!

Duo Dito Förlag och Manusassistans inbjuder till månadsmästerskap i novellskrivande under september 2010-maj 2011. Varje månad utmanar vi dig att skriva en nutidsnovell inspirerat av ett litteraturhistoriskt tema. Månadsbidragen bedöms av en oberoende jury som består av initiativtagare Anders Textorius i samarbete med litteraturvetenskapliga institutionen på Linköpings Universitet.

Månadsmästaren får ett skriftligt omdöme av juryn och sin novell publicerad på Duodito-webben under nästkommande månad och under finalmånaden.

Alla åtta Månadsmästarna kvalificerar sig till en publik finalomröstning som kommer att äga rum i maj 2011.

De vinnande novellerna kommer också att publiceras i antologin ”Nutidsnovellen 2010/11” som ges ut på Duo Dito Förlag efter finalen. *

I finalen utses årets Nutidsnovellmästare som – förutom äran – dessutom kommer att få ett hemligt pris.

Månadsmästare och nästa tävlingstema meddelas på www.duodito.se den 15:e varje månad. Så vad väntar du på? Vässa pennan, trimma tangentbordet och sätt igång att skriva ditt bidrag!

* I och med att du skickar in ditt bidrag till tävlingen godkänner du att din novell publiceras både på www.duodito.se och i novellantologin ”Nutidsnovellen 2010-11”. Du erhåller ingen royalty för ditt deltagande förutom ditt friex av boken men får beställa antologin för tryckkostnad + frakt från Duo Dito Förlag.

Tema i september “Liv och död”
Format: Novell

Längd: Max 10000 tecken (inkl mellanslag)

Genre: Valfri

Tema: “Liv och död”

Deadline: 15 september

Temat är inspirerat av barocken och din utmaning är att skriva en nutidsnovell i denna stil!

Barock: Mellan livshunger och dödsångest. Barocco betecknar kampen mellan polära krafter, strävan till fulländad harmoni (livet) och krafter som motsträvar detta (döden). Läs mer om Barocken »

Märk ditt bidrag med ”Nutidsnovellen – september” i ämnesraden och maila till: nutidsnovellen@duodito.se

Vinnaren publiceras på www.duodito.se den 15:e oktober.

Lycka till!

Vanliga familjer åker till Kolmården och tittar på djur när de skall göra någonting tillsammans, men familjen Meijer/Östlund dem slår på tegelpannor hela dagen.

Äh, skämt åsido…men faktum är att nästan hela familjen har varit involverad i det stora projektet att plocka av tegelpannorna från bostadshuset för att förpassa dem ned i gästhuskällaren som vi skall försöka fixa till. I nuläget är den sprucken och tar in vatten.

Razmus har hjälpt till mest med att slå sönder pannor när jag kastat fram dem till honom. Det här är ett superbra sätt att bli av med sina aggressioner.

Under tiden som jag väntar på nästa omgång börjar jag peta i taket som är halvruttet…ha, trodde jag ja. Taket är genomruttet, och det är förenat med direkt livsfara att ens försöka smyga in på golvet. Eftersom jag har gott om tid petar jag vidare och inser att vi har ett stort jobb framför oss med att rädda vårt lilla charmiga gästhus.

Nu är jag öm i varenda kroppsdel, men gäststugan är mer än halvfylld efter vårt dagsverke.