Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Hon är hemma igen

Blivit utkastad av mannen

Barnen är inlämnade hos socialen

Hon super

Är arbetslös

Har tappat sin stil

Kvinnorna som tisslande och tasslande satt på parksoffan mitt i stan gnuggade händerna åt andras sorger, levde på andras misär…

Sanningen var en annan av grövre karaktär

Hon hade lämnat mannen i flygande fläng efter att ha kommit på honom med en annan kvinna i deras säng.

Jobbet som Ica-kassörska var alltför dåligt betalt och byttes ut till skolbänk med fart.

Barnen och kvinnan fick flytta hem till föräldrarna ett slag, för att sedan ta nya friska tag.

I torsdags fick jag och flera andra det efterlängtade beskedet att vi fick hämta våra ex av boken VILDSINT som vi så längtansfullt önskat göra.

Tyvärr fick min älskling förhinder och ringde mig vid halv tre och berättade att han omöjligt skulle hinna till tryckeriet i tid för att hämta mina ex. Suckande var det bara för mig att inse att jag inte skulle få se eller känna på den förrän efter helgen. Ralph hade fotograferat när han hämtade sina böcker, och Veronica likaså… Själv stod jag där med tom famn.

Nåja, på måndag kväll får jag mina exemplar och skall inleda operation VILDSINT som innebär flirtande med bokhandlare och andra som kan köpa upp den och sälja fler. Utpriset blir 139:- + frakt om det är någon som vill köpa ett ex nu på studs.

Min pågående bok Ja älsker däj ja stöts och blöts i min hjärna, får nya kapitel, ny design så småningom med hjälp av min vän målaren, och ny baksida och prolog. Att skriva bok innebär att man ibland fastnar i ord…och står och stampar till fötterna antar en blåröd färg. Mina vänner på kapitel1 lindrar fallet från piedestalen jag satt mig på och fångar upp mig med möjliga ändringar och vad jag skall skippa helt. Det är riktig coaching det!

Boken är tänkt att bli klar 2010, men…hm…hinner jag?

Bokmässan är bokad, och hotellet beställt. Familjen följer troget med för att backa upp mina författardrömmar.

Mitt i allt detta säger min älskade karl att jag kanske skulle passa på att trycka upp en novellbok till bokmässan. Chockad tittar jag uppifrån och ned honom och säger. ”Jag? Men hur? Vart?” Skrattande plockar han fram mina pärmar där allt jag skrivit finns dokumenterat. ”Öppna och plocka ut de bästa.”

Genom skrivpuff bl.a har jag skrapat ihop ca 400 noveller och krönikor som jag kan vaska guldtackorna ur. Det känns bara så förmätet av mig att ge ut en novellbok. Är jag verkligen så skicklig med ord? Kastar jag mig i lava?
På axeln sitter min ständige medhjälpare och peppar, och tillsammans med de andra säger han om och om igen. ”Klart du är, kör hårt bruden. Detta är din chans. Gör dig sedd och hörd. Våga.”

Att som trebarnsmor få lugn och ro för att vidareutveckla en bok är inte lätt. Barnen är ibland som hund och katt, och rivmärken likt långa tatueringar syns på båda två. Lilleman däremot är en lugn och cool kille som just insett makten i att kunna prata ordentligt.

Inatt satt jag tills klockan hade passerat 3.30. Orden flöt som en älv i mars och jag såg en film framför mig av det som hänt.

Scenerna jag just skrev var känsliga och fodrade eftertanke. ”Hur var det nu igen? Vad sade han? Vad gjorde hon?” Jag pratade för mig själv och försökte minnas gången då jag närapå blev våldtagen. Känslorna strömmar över mig, och gråten av lättnad är inte långt borta.

Hur hade livet tett sig om jag den där natten hamnat under tre fulla män som jag knappt kände? Insikten slår mig med full kraft och jag stänger av datorn.

Lyxen jag har nu jämfört med då är att det bara är minnen. Smärtsamma sådana som inte kan raljeras bort eller sopas under mattan.

”Prassel, prassel…prassel, prassel.” Tidningssida efter tidningssida vänds, och tystnaden är total vid frukostbordet. ”Knaperi knap, knaperi knap.” Ljudet när Helge sätter tänderna i den nybakade kardemummaskorpan skär i Emmas ögon. ”Prassel, prassel…prassel, prassel…prassel.” Han vänder nästa sida och harklar lite när smulorna hamnar lite fel. ”Hämtar du juicen är du snäll?” Helge viftar med handen precis utanför kanten på tidningen. ”Knaperi knap, knaperi knap.” Hon ser framför sig hur han tuggar med öppen mun, och hur smulorna fastnar i mustaschen som hon alltid hatat.

Suckande reser Emma sig upp med stort besvär, och tar tag i kryckan som troget står vid hennes sida. Haltande tar hon sig till kylskåpet och hämtar juicen för att ställa den på bordet med en hård dunk. Tuggande på andra sidan papperet stannar av några sekunder, och hon ser att han funderar på att lägga ned tidningen. ”Tack mamma.” Orden får Emma att se rött. Helge har kallat henne mamma sedan de fick barn. Ungar som nu för länge sedan skaffat egna bon och visat att de är fullt kapabla att klara sig själv. ”Varsågod.” Kylan är påtaglig i rösten och om igen märker hon att han tvekar innanför tidningen.

Emma äter upp sin mat och reser sig upp för att ta hand om disken. Hon ser genom badrumsdörren att tvätten ligger i ett stort berg på tvättmaskinen och grubblar på om det kanske är dags att sanera rummet som också innehåller ett härligt stort badkar. Hon blundar och minns tiden då hon och Helge tog härliga nattbad med skum och tända ljus. Han hade masserat hennes fötter och tvättat hennes hår, och ibland gjorde de andra saker som var förbjudna för barnaögon. Diskskummet kröp längre och längre uppåt armbågarna och Emma sneglade på Helge. Magen som en gång varit muskulös och ständigt brunbränd var nu alldeles degig och vällde ut både här och där. Grå strån pekade ut ur öronen och näsan. Mustaschen som en gång i tiden varit nästan svart var nu silvergrå och mycket tunnare. Det var nästan äckligt att vara nära honom.

Plötsligt reste han sig upp och vecklade ihop tidningen. ”Nä du mamma, idag tycker jag att vi tar itu med tvätten. Är det inte dags att du lär mig sortera den? Så himla svårt kan det väl ändå inte vara?” Helge lade armarna bakifrån om Emma och gnuggade kinden mot hennes. ”Och varför är det alltid du som diskar? Jag kan också göra det…även om ett och annat glas lär krossas då och då.” Helge skrattade till.

Emma vände sig sakta mot sin man och gnuggade sin nästipp mot hans. ”Vi, vi, vill du det?” Stammande log hon under en slöja av tårar, och beslöt sig för att ge honom en chans.

Kvinnan bakom disken är klädd i en tajt svart topp och byxor som hon säkert legat på golvet för att överhuvudtaget kunnat få igen. Håret är uppsatt i en käck tofs och hyn är läckert brunbränd.

Jag känner mig både blek och fet inför denna underliga varelse och funderar både en och två gånger på att lämna lokalen i ogjort ärende. Kunden som hon just nu expedierar är en krallig muskulös testosteronfylld yngling som förhäxad stirrar på de onormalt stora brösten som trots avsaknad på behå står rakt ut. Delar av konversationen mellan dem når till mina öron, och jag lyssnar spänt på vad hon säger om alla medel som radas upp på disken.

”Den här är suuuuuuperbra.” Kvinnan tuggar snabbt på tuggummit hon har i munnen, och sneglar emellanåt ut i butiken där det vimlar av bodybuilders och vanliga tränande killar. ”Den innehåller Kreatin som bygger upp dina muskler, och…”

Jag slutar lyssna en stund och tittar mig runt i lokalen som är fylld av snygga, balla gymkläder i starka färger, och boxningshandskar som täcker en hel vägg. Här och där sitter stora planscher med poserande bodybuilders eller vilt sparkande män iklädda vita dräkter. Mitt i alltihop har de ställt upp speglar som når från golv till tak.

Plötsligt pirrar det och sticker i nacken som om någon stirrar på mig, och jag vänder mig hit och dit i jakt på personen. ”Testa det här.” Mannen som sticker fram en burk med ett grönt innehåll har en arm som ser närmast grotesk ut av alla ådror som pryder den. ”Smaka!” Han öppnar burken och tittar uppmanande på mig. ”Spirulina är en spiralformad blågrön alg eller cyanobakterie med terapeutiska egenskaper. Dessa är till exempel stärkning av immunförsvaret, bot mot cancer, hämning av virus samt sänkande av blodkolesterol. Spirulinan genomgår även studier som forskar om en framtida medicin mot t.ex. AIDS.” Han hinner knappt andas mellan meningarna och tar ett djupt andetag innan svadan fortsätter. ”Spirulina är en växt som knappt går att se med blotta ögat. Ändå är detta en växt med enorma krafter och terapeutiska egenskaper. Spirulina är en mikroskopisk alg som sägs innehålla den mest kompletta blandningen av näringsämnen jämfört med alla andra födoämnen i världen. Denna lilla växt som lever endast av solljus och vatten genom fotosyntes, kan bli framtidens svar på flertalet frågor om sjukdomar.” Jag sätter ned fingret i burken och lägger det sedan på min tunga. ”Bläh! Det var inte gott. Det smakar som röran jag gjorde som barn av all frukter i trädgården, och vilken underlig konsistens. Det där är inget för mig.” Jag gör mig klar att gå, men blir stoppad av att han sätter sin hand på min arm. ”Spirulina består till 60-70 % av proteiner, och det…” Mannen spänner bicepsen och ler. ”Det är kroppens byggstenar.” När han för en sekund tittar till på en välbyggd kvinna som passerar ser jag att han är representant för ett hälsokostföretag och att en burk av det han nyss pratat om pryder linnet som sitter tajt över kroppen.

”Vad är ditt mål?” Frågan slängs ur honom och han ställer bort burken. ”Jag, jag, jag tränar bara för husbehov, ja du ser kanske att det är behövligt.” Stammande försöker jag förklara något som är väl synligt. ”Några kilo mindre vore inte helt fel.” Mannen går snabbt iväg till hyllorna bakom disken och kommer tillbaka med ett konstigt tångliknande metallstycke som ser ut som en relik från medeltiden användbar till att plåga folk. ”Den här behöver du. Då kan du mäta underhudsfettet.” Han tittar på klockan och ser lätt irriterad ut. ”Kan du vänta två sekunder…jag måste få i mig min proteindrink?” Innan jag hinner svara springer han iväg ut på lagret och återkommer bara någon minut senare med en kraftig mjölkmustasch. ”Ursäkta…jag går på diet just nu, och blir vrålhungrig mellan drinkarna. Var var vi, jovisstja…den kallas för Kaliper.” Mannen satte den stora tången mot min mage som vällde ut över jeanskanten och pressade in den i fettet. ”Ja du behöver verkligen träna.” Han sköt ihop djävulsmaskinen och det gjorde ont, så ont. ”AJ! Vad i helvete gör du?”

Nu hade jag fått nog både av hans svada och tortyr. ”NEJ! Jag är inte intresserad, och ärligt talat är det värt priset att späka sig och slita sönder musklerna i förtid?” Med ett högt plopp slet jag bort instrumentet från magen och såg att det bildats ett stort rött märke. Med snabba steg halvsprang jag ur butiken och stannade inte förrän några hus bort.

code KJ8H75RNMSCP

Jag ser i almanackan att juli snart ändras till augusti och känner en klump i magen av allvar och förväntan. Sommaren skall sys ihop, och barnen inskolas. Tiden som jag förut hade för dem snörps ihop till några få kvällsstunder, och helger. Morgonmyset kommer att ändras till morgonjäkt med påklädning, frukost och ivägskjutsning till skolor och dagis. Saknaden efter dem kommer att kännas i hjärtat, och längtan efter mjuka barnaarmar runt min hals kommer att plåga min själ. Tänk att inte få se mina älskade ungar på en hel dag! Det blir första gången både för dem och mig, men är säkert nyttigt för oss allihop.

Allt jag tänkt göra innan sista augusti finns noga uppskrivet på en vit lapp, men hinns knappast igenom innan allvaret börjar. Sak efter sak stryks allteftersom de fixas, men nya kommer till.

En ny tid i mitt liv börjar…

En sliten skolbänk blir min plats om dagarna, och det blir för första gången i mitt liv legitimt att skriva. Dagarna i ända skall jag få tillbringa min tid hos människor som tänker som jag…som andas ord och har hjärnor fulla av fantastiska idéer.

Verktygen för att spinna på en text till att bli film har jag ännu inte fått i min hand. En klargul bok står på mitt bord och lockar dagarna i ända. Jag går med spänstiga, hoppande steg in i det som kanske så småningom kan bli mitt yrke och profession.

”NEEEEEEEJ! MAMMMMMMA! HJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLPPPPPP!”

Jag kastar ifrån mig spaden jag håller i, springer det snabbaste jag kan, tar trappan i ett enda jättesteg och är beredd på det värsta när jag nästan flyger in i Razmus rum. ”MAAAAAMMMMMMAAAAA!” Tårarna sprutar på honom, och han ser förtvivlad ut. ”Han bara ddddddööööööörrrrr!”

Suckande inser jag att skriket beror på ett tevespel. Adrenalinet pumpar i kroppen, och hjärtats snabba klappande lugnar ned sig successivt. ”Men Razmus, du skrämmer ju livet ur mig.” Fortfarande darrig och med huvudet fyllt av bilder sätter jag mig ned på den lilla växasängen som agerar spelsoffa tillsvidare och rycker åt mig kontrollen. ”Du får inte skrämmas sådär, jag var helt säker på att något hänt.” Han tittar på mig med sina oskyldiga barnaögon och säger uppbragt. ”Men mamma, det är akut. Batman har fastnat, och Robin kan inte få lös honom, och bovarna kommer där.” Han pekar med fingret på två legogubbar på skärmen som närmar sig stackars Batman och Robin som ser desperata ut. Skrattande trycker jag på nollan och Robin stackaren dör om och om igen. Till slut trycker jag helt sonika på off-knappen och sonen skriker ”NNNNEEEEEJJJJJ!” så att huset skakar.

”Eftersom jag är helt rudis på spel gubben är det ingen ide att jag ens försöker. Man blir ju bara arg.” Sonens ansikte har antagit en rödaktig ton och han sparkar på kuddarna i sängen. ”Snacka om onödig energi.” lägger jag mumlande till och startar upp spelet igen, men väljer bort att fortsätta där jag var. Razmus är topp tunnor rasande. ”Du är nog världens dummaste morsa. Jag tycker inte om dig!” Demonstrativt vänder han mig ryggen och lägger armarna i kors framför sin spensliga kropp. ”Fattar du inte att man måste skrika. Det är ju det som är meningen.” Razmus spänner ögonen i mig och darrar i hela kroppen av känslor som vill ut. Tårarna rinner på kinderna och ljudvolymen är så hög att hundarna smyger ut ur rummet. ”Jag hatar dig!” Väser han och sparkar på sängsidorna.

På teven har spelet satt igång igen, och jag manövrerar gubbarna bäst jag kan. I min värld saknas totalt engagemanget att sitta framför en skärm. Jag har aldrig förstått, och förstår inte nyttan av att bli engagerad på det viset som barnen blir. ”Sådär, nu kan du spela igen. Men skrik inte är du snäll. Kan du inte spela sansat stänger jag av den.” Razmus rycker till sig kontrollen och torkar ilsket tårarna. ”Nu får jag ju börja från början.” Jag tittar på min lille son och säger bevekande. ”Då lär du dig hur man spelar. Är det inte det du vill?” Han skakar på huvudet och slår med handen mot det med öppen handflata. ”Du fattar ju ingenting.”

Jag lämnar min son djupt inne i Batmans och Robins värld och går ut i trädgården igen. Med händerna djupt nere i jorden och fjärilar som fladdrar runt öronen funderar jag på varför barn så lätt anammar allt nytt som kommer, men hittar ingen annan förklaring än massmedias reklam, och kompisars påtryckningar.

Försiktigt, försiktigt gläntade jag på den rödmålade luckan och drog sedan upp den fullt ut. I magen hoppade små räddgrodor och jag stod på språng ifall att mitt besök inte skulle vara välkommet.

En gulsvartrandig väktare kom surrande och stannade precis utanför. De genomskinliga vingarna slog fram och tillbaka snabbt, snabbt. Några sekunder stod vi öga mot öga och jag kände en vild panik växa i mig. Det är nu hela samhället inleder en attack och sticker sina gaddar i mig. Hur skall barnen klara sig? Undrar om Razmus klarar av att ringa till pappa Peter för att få hjälp? Benen darrar och jag känner mig inte så säker längre på att det jag gör är det rätta. De kan gå till grannen, ja just ja…så kan de göra. Lugnad av mina tankar slappnar jag av lite, men tittar intensivt på den surrande insekten som ilsket surrar bara några centimeter från mitt ansikte. Keps? Varför tog jag inte på mig keps? Jag mindes vad det stod på sidan jag googlat fram. Det hade stått att man inte skulle ha ljusa kläder på sig, och att man skulle ha binät över huvudet för att det var farligt att bli biten i ansiktet. Vad är det jag håller på med? Idioti! Jag tog ett steg nedåt och hörde Hampuz åka ut på verandan där jag stod högst upp på stegen lutad mot vindsluckan. ”Vänd om och åk in! Getingarna sticks vännen! Åk in!” Min röst gick nästan upp i falsett. Måtte han förstå allvaret och åka in. ”Mamma skall förhandla med getingarna så att ni kan bada igen. Gå in så kommer jag snart.” Ljudet av motorcykeln försvann in i huset och jag drog en lättnadens suck.

Plötsligt kom ytterligare en geting ut och ställde sig surrande bredvid den andra. Det såg ut som om de pratade och de små svarta antennerna rörde sig i olika riktningar. Båda riktade sina blickar mot mig, och trots att jag är många, många gånger större än dem, kände jag mig liten som en myra. En mycket rädd sådan. ”Vad vill du?” Orden kom plötsligt in i mitt huvud utan att jag kunde värja mig. ”Vad är ditt ärende? Vi är mycket upptagna och söker vatten nästan dygnet runt. Den här hettan tar kål på oss.” Stammande och mycket chockad över att den lilla insekten talat berättade jag kort om min rädsla över att bli stucken, och framförallt oron för mina barns väl och ve. ”Om ni sticker Lilleman måste han till sjukhus, och det ligger flera mil bort. Dessutom vet jag inte alls hur han reagerar på ett getingstick. Jag darrade i rösten och kände svetten bryta fram i pannan. Getingen flyger närmare och får med sig sin kompis efter några sekunder.

I mitt huvud hör jag dem skratta. ”Herregud människa, varför skulle vi sticka dina barn, eller dig förresten? Om ni trampar på oss sticker vi gadden i er per automatik, men annars…” Det såg faktiskt ut som om han höll sig för magen med ena benet, och skakade. ”Skrattar du åt mig?” Min röst var dov och mer säker än förut. ”Alla vet väl att ni sticks, och det gör ont.” Jag gnuggade fingret som jag stack på en ilsken geting vid poolen förra året. Ytterligare en svart/gulrandig insekt sällade sig till sällskapet, och jag tyckte mig se att de diskuterade med varandra. De flög i en ring och surrandet fyllde luften. ”Ni människor är lite tossiga ibland, men jag har förslag på en deal.” En av dem som var lite större än de andra satte sig på stegens yttersta kant. Jag flyttade min hand till andra sidan och ville egentligen helst av allt kliva ned och springa därifrån. Men samtidigt var jag nyfiken på vad han skulle säga. ”Låt höra vad du har att säga.” Getingen gick längre in på pinnen och satt nu mycket nära mitt ansikte. Tänk om han sticker mig i halsen? Han kanske vill döda mig? Undrar om jag inte skall gå härifrån? Men…hur kan det komma sig att jag hör honom? Han var nu så nära att jag såg gadden klart och tydligt. En klar vätska droppade från den och jag skyggade när han flög upp i luften igen.

”Om du lovar att sätta ut ett fat med något sött varje gång ni äter här ute.” Han svepte runt en snabbis över sommarmöblerna. ”Och när ni badar.” Den surrande insekten satte sig och nickade till sin kompis som tog en lov över poolen. Då lovar jag på heder och samvete att ni inte skall bli stungna. Men du MÅSTE…” Han höjde rösten och surrade intensivt runt, runt på stället. ”Du MÅSTE säga åt barnen att ha sandaler på sig. Ibland trampar ni på oss när vi äter i godan ro, och då sticker vi er. Jag skall prata med mina vänner, men kan inte gå i god för oss allihop. En del av oss gillar helt enkelt inte människor och tar chansen när vi får den. Dessvärre är det en dyrköpt erfarenhet de får. Döden är ögonblicklig och livet tar slut på några sekunder.” Getingen lugnade ned sig och satte sig på min hand. Jag kände att jag darrade av rädsla och väntade bara på att bli stungen. ”Förstår du?” Det svarta huvudet rörde sig graciöst, och jag funderade nästan på att hämta mina glasögon för att se honom klarare. Jag nickade energiskt med huvudet med tungan fastlåst i gommen. Helst av allt ville jag få bort honom från fingret, och paniken var nästan total när kompisen surrande satte sig bredvid.

Plötsligt hörde jag höga barnaröster som ropade på mig om och om igen. ”Mamma! Mamma! Skall du inte gå upp nu? Vi är hungriga.” Lakanet var snott flera varv runt min smala kropp, och från det öppna fönstret hördes surrandet av getingarna som invaderat vår tomt på kort tid. ”Mamma kommer gullungar, mamma kommer.”

”Jag tittar på blommor och tycker de är fina, lyssnar på fåglar och…” Jag vaknar sakta till och hör Zabines ljuva stämma. Från sovrummet ser jag att hon snurrar runt, runt och håller ut armarna medan sången ljuder från läpparna. ”Mamma hon sover och jag är såååååå lycklig…” Hon trutar med munnen och fladdrar med ögonlocken.

Plötsligt hör jag Lillemans röst och genomfars av en glädjerysning. ”Mamma tover å vi äl sååååå lycklia…” Han snurrar runt bredvid sin syster och skrattar sitt härliga klingande barnaskratt. ”

De är nakna och håret står på ända.

Den hemsnickrade sången ljuder högre och högre i syfte att väcka mig och jag går ut i rummet för att hälsa god morgon. ”Vad sjunger ni.” Zabine stoppar upp och vänder sina grå mycket speciella ögon mot mig. ”Vi hittade på den nu.” säger hon med den enkla självklarhet som bara barn har.
”Men hörni ungar gå och klä på er nu så skall vi äta frukost. För ni är väl hungriga?” Jag tittar på köksklockan och ser att den passerat åtta. Någonstans inom mig ringer en alarmklocka…vad i helskotta var det som var så speciellt med onsdag klockan åtta? ”Jäklar! Besiktningen av bilen…det var ju idag.” Panikslaget slår jag numret till Peter. ”Mm, Pettan.” Svarar han och jag hör hammarslag i bakgrunden. ”Vet du vad det är för dag i dag?” Jag känner en svag irritation över att han inte heller kommit ihåg. Det satt en lapp på kylskåpet och jag hade talat om det flera gånger för honom. ”Ingen aning…eller…nä…du menar inte. Helvete! Och du har sovit över förstår jag.” Insinuationen i hans ord att allt var mitt fel gjorde att taggarna fälldes uppåt. ”Vadå sov över…det där är ditt jobb. Tror du att jag kan ringa och komma senare?” Lusten hos mig att åka iväg var lika med noll. Med tre småbarn i bilen skulle det bli både jobbigt och obehagligt att göra en utflykt i den här hettan.

Peter funderade en lång stund innan han svarade. ”Du kan väl åka dit på vinst och förlust och förklara att vi glömde. Det går säkert.” Sedan berättade han hur jag tog mig till Solna och var besiktningen låg.

Jag stoppade inte Peters prat, bara klickade mig in på bilprovningen och fann som tur var en ny tid imorgon. När han tystnade började jag prata. ”Kan du imorgon klockan 12.35?” Peter skrattade till. ”Lyssnade du överhuvudtaget på vad jag sade? Du är dig lik du…Jag kan själv borde det stå på din rygg.” Jag hörde på andningen att han jobbade och såg honom framför mig, med telefonen hårt knipt mellan axeln och örat medan han knipsade plåt och vek den, eller falsade som det heter på plåtslagarsnack. ”Jag fixar det imorgon. Älskar dig, puss.” Jag log för mig själv och pussade på luren. ”Puss, ha en bra dag.”

Barnen dukar under tiden fram tallrikar och yoghurt under tiden som de tjafsar om det mesta. ”Sådär, nu äter vi, men…skall vi äta med fingrarna idag? Det finns ju inga skedar?” Razmus skrattar till och springer och hämtar fyra skedar som han placerar bredvid tallrikarna.

Och ÄNTLIGEN får vi frukost.