Igår när vi jobbade i trädgården och flyttade på stora stenar hoppade flera små grodor fram, och jag lyfte upp dem till skogen.
Den nya poolen invigdes av barnen och lämnades knappt för en sekund. Solen gassade över oss och en liten fjäril som kom långväga ifrån seglade in på vår gård och satte sig på sommarmöblerna.
”Åh vilken vacker sjö! Snälla, snälla pappa…kan du inte stanna?” Med ena handen på ratten och den andra vilande genom det öppna fönstret tittade Egil på det silverglänsande vattnet. ”Nja, kan vi inte åka några mil till? Måste vi stanna vid första bästa?” Han vände sig mot sin fru och log. ”Vi kommer att passera flera stycken välkända sjöar senare. Luften har inte hunnit bli uppvärmd ännu.” Egil tittade snabbt på bilklockan. ”Klockan har faktiskt inte ens passerat nio.”
Barnen var fullt sysselsatta med att kränga på sig badkläder och lyssnade bara med ett halvt öra på pappans protester. ”Skall vi ta badringen med oss? Eller kanske badbollen? Mamma? Säg åt pappa att stanna.” Med ivriga ansikten tätt tryckta mot rutan knäppte de upp säkerhetsbältena och drog fram badlakanen som förvarades i nätfacket bak på förarstolen. ”Nej hallå där! Jag har inte stannat ännu. Bälten på tills jag hittat en parkering.” Egil tittade uppgivet på sin fru Lotta och drog upp axlarna. ”Vad tycker du?” Hon lade sin hand på hans och log. ”Låt ungarna bada om de vill. Det gör väl inget. Då kanske vi kan få det lugnt i bilen resten av resan. Förresten…” Lotta rotade i handsfacket efter kartan. ”Hur många mil var det tänkt att vi skulle hinna idag?” Egil svängde in på en smal väg som gick jämte vattnet och steg ut.
Med armarna sträckta mot himlen och munnen vidöppen av en gäspning drog han in doften av sommar. ”Hinner vi åka tjugo mil idag har vi bara ytterligare tjugo att komma igenom imorgon. Det blir nog svårt att köra mitt på dagen när solen hettar. Jag hade tänkt försöka laga luftkonditioneringen hos brorsan. Den kajkade ur igår.” Lotta strök svetten ur pannan och tittade irriterat på honom. Med händerna drog hon bort byxorna som klibbat fast på huden. ”Ja det har jag nog märkt, fasen Egil du kunde väl ha lagat den innan vi åkte. Vi har flera veckor på oss att åka dit, och kunde väntat.” Hon knäppte muttrande upp bältet och klev ur bilen. ”Vattnet ser onekligen lockande ut. Jag skall nog blöta fötterna i alla fall.”
Barnen skyndade sig ur bilen och kastade sig under glada skrik i den klara, glittrande sjön. Lotta gick lugnt efter och satte sig på bryggan. ”Mm, underbart. Kom du med!” Hon vände sig mot Egil som trätt på sig ett par randiga badbyxor. Över axeln bar han barnens handdukar.
Plötsligt hörs ett avgrundsskrik. ”MAMMA! Något sitter fast på min mage. Gud så äckligt! PAPPA! HJÄLP!” Eva hoppar runt, runt i vattnet under tiden som hon tittar på magen. ”MAMMA!” Tårarna sprutar och hon tittar med bedjande min mot sina föräldrar.
Egil rusar ned i vattnet, och ber Eva stå still. ”Lugna dig gumman. Det är nog en blodigel…” Han vände sig mot Lotta. ”Hämta något att få bort den med.” Egil ledde den vilt skrikande dottern mot stranden. Lotta rusade till bilen och greppade det första hon hittade. ”Pröva det här!” Han tittade misstroget på henne. ”Tvål? Men för fasiken Lotta. Alla vet väl att det enda som får bort sådana här djur är salt eller eld.” Han suckade och slängde iväg den vita tvålen på backen. ”Håll i Eva så skall jag hämta tändaren i bilen.” Egil skrattade till. ”Ibland märks det mer än någonsin att du är en stadsunge. Tvål…” Mumlande halvjoggade han till bilen och tog fram den vita Bictändaren som alltid förvarades i handskfacket.
”Sådär, nu skall vi skrämma iväg den här krabaten. Du kommer att blöda en lång stund efteråt.” Egil tryckte på tändaren och en stor låga flammade upp. Med tungan mellan tänderna satte han lågan mot djuret och bad till högre makter att det skulle fungera. ”Vilket slemmigt odjur. Nu skall du få. Sitt alldeles stilla nu Eva. Annars kan jag bränna dig med.” Efter bara några sekunder drog igeln ihop sig och släppte taget.
Ett litet sår som blödde ymnigt visade var den suttit och flickan grimaserade av smärta och skräck. ”Nu sätter vi på ett plåster och lämnar det här stället. Hur mår du stumpan?” Egil lade handen på flickans kind och smekte den. ”Vilken början på semestern. Vet ni vad?” Han vände sig till de andra barnen som noga gick igenom sina kroppar på jakt efter blodiglar. ”Jag tycker att vi tar in på hotell inatt och går ut på restaurang. Brorsan får vänta…vi har ju trots allt semester.
Jag älskar den här stunden på morgonen när man är uppe alldeles själv. Fåglarna kvittrar utanför fönstret och datorn står där surrande med en vit blank sida som väntar på att fyllas.
Så här i sommartid får barnen vara uppe lite längre på kvällarna, men tro för den skull inte att de sover längre. No, no…upp klockan sex och springa in till morsan som drömmer sköna drömmar. Studsa i sängen, bråka med syrran och lillebror. Hög volym, ALLDELES för hög. ”Jag är hungrig!”
Så det är bara att skrämma upp sin gamla kropp och utfodra de små liven. Efteråt har jag kvicknat till alldeles för mycket för att återgå till min skönhetssömn och drar på mig mina slitna jeansshorts och en bikiniöverdel för att placera mig i landet där ogräset och jag för en ojämn kamp. Jag har inte riktigt fattat varför jag aldrig vinner, men de tunna grässtråna och smörblommans köttiga tentakler liksom förökar sig katastrofalt fort och de gula visserligen vackra blommorna sticker upp sina huvuden där de inte alls hör hemma.
Solen bränner och vi äter glass och dricker saft i mängder medan dagarna tuffar på. Vardag som helgdag ägnar jag mig åt barnens väl och ve samtidigt som jag pysslar i vår stora trädgård.
När vi flyttade hit 2006 närde jag först en dröm om en perfekt trädgård, men har på vägen börjat tolerera många saker. Allt gräs är inte ogräs, en del är till och med vackert, och blommorna som invaderar trädgården får bo med sina nya kusiner och sysslingar i en enda röra. Fruktträden får sig en avhyvling på våren, men sedan låter jag dem hållas och spreta åt öst och väst. På baksidan tillåter jag vresrosorna att sprida sig som de vill och har bara petat ned ett körsbärsträd och ett yttepyttelitet skott från en olvonbuske som jag hittade i Hälsingland. Lupinerna jag snodde frön från på framsidan har fått syskon på baksidan sedan jag med yviga gester i höstas kastade ut små blomägg.
Min älskade trädgård har bara en liten, liten nackdel. Den lockar min lilla femåriga tös att plocka blommorna som kommer upp.
”Sjuttio centimeter…bra Emma, nu börjar det likna någonting.” Robert plockar upp den blankvita stången och placerar den på spikarna som sitter i de tjocka brädorna. ”Vågar du testa sjuttiofem centimeter? Eller?” Han drar med handen över skäggstubben som är silvergrå och designad. Det glesa håret på huvudet har fått gett vika för rakhyveln och är rött av solsveda. Svetten pärlar i pannan och mörka skuggor växer på linnet. ”Nå!?” Det hörs på rösten att han är irriterad och Emma skrapar med tån i gräsmattan medan hon tittar in genom köksfönstret där mamma står och tittar på. Kan hon inte stoppa honom? Varför gör hon inget? ”Kom igen nu gumman…det klarar du.” Robert drar i de dyra shortsen som är designade av Patrik Sjöberg som en gång var hans lagkamrat.
Emma tittar ännu en gång in mot köket innan hon nickar mot pappan och vinkar honom åt sidan. ”Flytta på dig då, men bli inte arg om jag river.” Emma vinklar in tummarna under resten av fingrarna. Med ena foten framför den andra står hon och väger några sekunder innan hon springer iväg. I ögonvrån registrerar Emma att pappan lagt armarna i kors och ser arg ut.
Likt en stolt antilop tar hon ansats inför hoppet och känner fötterna lätta från marken. Det freesbeliknande glidandet över stången slutar med en hård smäll när hon landar på gräsmattan, och tårarna är inte långt borta. Roberts ansikte är askgrått och gesterna yviga när han kommer gående. ”För i helvete Emma, vad tänker du med? Jag har ju sagt att ansatsen skall vara mjuk. Du såg ut som en skadeskjuten kråka, och landningen…” Han andas stötigt och flämtande. ”Jag skulle vilja säga att det var ett klart rekord av klumpighet. Vi slutar för idag, och prövar imorgon istället.” Robert lyfter hårdhänt upp Emma och borstar av henne gräset. När han når axlarna och slutligen ansiktet tar han med tummen och pekfingret runt ansiktet och trycker dem hårt in i den mjuka vävnaden. ”Du skall bli bäst Emma, bäst…och jag vet att du kan. Det är bara viljan som fattas.”
Hon skyndar sig in i sitt rum och rasar ihop i en hög innanför dörren. Snyftande drar hon till sig maskoten som sitter på stolen vid sängen och vänder den lilla rosa kaninen till sig. ”Jag vill inte hoppa. När skall han fatta det.”
När jag klipper gräsmattan sker det under mycket bestämda former. Inte en blomma får klippas, bara gräs. Naturligtvis blir det både omständigt och tidskrävande, men jag älskar alla dessa naturliga väsen som tränger ur gräsmattan och fyller min dag med skönhet.
Nu har jag till och med lyckats lära min kära karl att göra så, och runt träd och stenar sticker “Vildingarna” ut sina huvuden i gult, vitt och lila.
Mitt på har vi små öar av både vitklöver, smörblommor och en liten ört.
Såååå vackert.
Våra grannar stannar till och tar sig för pannan över våra galenskaper, och skrattar säkert i smyg bakom gardinen när de ser oss cirkla runt hit och dit under klippningen. Men det bjuder jag på.
Igår steg jag in bland fundersamma läkare och sköterskor på vår vårdcentral med mina tre små änglar tätt efter. Jag skulle få besked om mina blodceller var normala och prata om vidare utredning.
Sexåringen tog sina syskon i händerna och rusade fram till leksaksavdelningen som ligger mitt i väntrummet som har öppen planlösning och är mycket trevligt. Stora färgglada klossar byggdes på varandra men ratades strax för att ersättas av böcker och tidningar.
När doktorn ropade in mig ville samtliga ungar med, och det blev lite trångt därinne på rummet. Hon log åt sönernas pratande och försökte inflika ord här och där till mig.
Lillflickan stod mest och log blygt.
Jag har fortfarande dåliga värden, och får nu en remiss till reumatologen som de skall granska och sedan bestämma om jag skall undersökas igen.
Barnen uppförde sig perfekt och en halvtimme senare gick vi ut till bilen för vidare färd hem.
När livets yttersta kvist brister och jag ramlar ned
Sitter du där och tar emot mig
Tröstar
Håller om
Utan att döma
När jag famlar
Tar du min hand
Vägleder
Tyst
Mina steg
Det här med att skriva är rätt enkelt. Man sätter sig ned framför datorn, klickar fram word och slutar tänka. Hjärnan får frispel och orden printas ned så fort att inte fingrarna hinner med.
När orden är skrivna och sida efter sida ligger i datorn återstår redigeringen. Tänk om man hade råd med en privat redigerare.
Men frågan är om boken skulle bli med din signatur då. Dina tankar om hur den skall vara och vilka texter som skall sitta ihop. En kursiv text på ett ställe kan betyda så mycket skillnad.
Så…jag tragglar på med mina evinnerliga redigeringar och drar ifrån och lägger till i ungefär samma mängd.
Men det vore ändå intressant att se resultatet av någon annans redigering.
Resume: Anitha har flyttat från sin lilla pyttestad till Stockholm och hittar sakta men säkert sitt eget sätt att leva. Lönen från Metrobutiken är inte speciellt hög och hon får göra avkall på vissa saker. I den här texten är hon på ett tillfälligt, kort besök hemma hos föräldrarna. Ur min pågående bok Ja älsker däj ja
På söndagen fixade de till Anithas favoriträtt nummer ett…älgbiff. Hon njöt länge av varje tugga. Att äta älgbiff hade tillhört vardagen när hon bott hemma eftersom pappan var jägare, men i Stockholm var det svindyrt att leva så. Däremot åt hon spagetti med köttfärssås som hennes pappa alltid vägrat att äta eftersom han ansåg det vara grismat. De hade passat på att äta sådant när pappan var bortrest. ”Gud vad jag älskar det här! Det är så gott.” Anitha lade på ytterligare några skivor på sin tallrik och hällde över lite spad. ”Det här är en av sakerna jag saknar där borta.” Mamman räckte fram lingonsyltburken och skrattade till. ”Ja det var ju kul att man är saknad.” Anitha tittade frågande på henne innan hon förstod vinken. ”Ja naturligtvis saknar jag er och djuren också, men det värsta är nog att jag inte har råd att äta så mycket kött som jag vill ha. Allting är så dyrt, och det är jättetråkigt att sitta kväll efter kväll ensam vid bordet. ”Jag saknar många saker härifrån…”
Anitha tystnade en stund och tittade fundersamt ut genom köksfönstret där den lilla sjön Vyssjen gnistrade i solen. Änder flöt omkring och jagade något ätbart, medan det då och då bildades små ringar efter småfisk som hoppade upp för att skåda omvärlden. I dalen nedanför gården gick kossor och betade tillsammans med änder och höns. En tavla av perfektion som var så vacker att det sved i bröstet på henne. Stan är häftig, men det här slår nog ändå allt! Tänk om jag kunde hitta jobb någonstans där jag kunde få både och. Hon suckade tungt och sköt bort stolen från bordet för att resa sig upp. ”Tack så jättemycket för all god mat, men jag måste packa ihop och åka tillbaka. Bussen går om en liten stund.”
En kort stund senare kramade Anitha om sin familj och sin katt Jesper, sedan gick hon ut till busshållplatsen.