Mitt och kapitel ettornas novellprojekt är nu inne för tryckning, och det kliar i fingrarna att hålla i mitt eget exemplar.
Den röda färgen kommer säkert att locka till köp, och vem kan motstå förordet? Bara det är en orsak till att köpa den.
Du, ni som vill ha denna spännande och humoristiska bok kan ta kontakt med mig så skickar jag ett ex per post. Priset är i dagsläget osäkert, men bör landa runt 139:-
På min hemsida kan du hitta fler och fler textförslag till dina noveller. Det är korta små snuttar som svingar sig in i hjärnan och som jag lämnar vidare till den som vill att vidareutveckla. Kika in här:http://sites.google.com/site/anithaoestlund/textfoerslag
”Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo…” De fyra nästan jämnåriga barnen dansade runt, runt i ring, och tittade då och då med vaksamma ögon och kvillrande magar på ingången till grottan. Solens strålar smälte bort snön på träden, och små krokusar tittade upp i byns trädgårdar. Tjocka vinterjackor hade bytts ut till fleecetröjor och mössan glömts hemma.
På backen bredvid barnen låg vita lovikkavantar som färgats svartgråa av leran, och en efter en hamnade fleecejackorna där också. ”Hon är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock…” De tystnade några sekunder och tittade sig runt i skogsbrynet när ljudet av en kvist som bröts av nådde deras öron, sedan fortsatte leken. ”Men man kan dock. Henne aldrig tro.” Barnen stod blickstilla och vågade knappt andas. Till slut tog Jesper tag i Sunnivas hand och manade henne att sjunga. Han kände blodet forsa i kroppen av spänningen, och tittade på de andra. Andreas var högröd i ansiktet av ansträngningen, och den stora magen rörde sig när han andades. Annas flätor hade lösts upp och håret glänste som guld i solskenet.
De fyra barnen greppade varandras händer igen och började gå runt, runt i cirkel. Denna gång lite närmare öppningen. ”Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo.” Andreas stannade tvärt. ”Vad löjligt egentligen. Alla ungar vet väl att björnen går i ide. Undrar om han som skrivit den kommer från stan? Pappa brukar säga att stadsbor är ovetande om det mesta i livet.” Jesper hyssjade honom. ”Håll snattran nu och sjung. Vi leker ju. Pratar du mer får du inte vara med.” Han puttade till Andreas så hårt att han föll omkull. ”Aj! Varför gör du så?” Andreas borstade av sig barren som fastnat på byxorna och tog hjälp av Sunniva för att komma upp. Hon tittade på Jesper med arg blick, men sade ingenting av rädsla för att inte få delta i den roliga och spännande leken. ”Sluta nu. Ställ upp er nu så kör vi vidare.”
De dansade runt och blev snart som i trans. Världen förvandlades till en snurrande karusell och färgerna gled i varandra. Fötterna blev blöta och svetten rann på deras ryggar. Fortare och fortare gick det medan höga gälla röster ekade i dalen.. ”BJÖRNEN SOVER, BJÖRNEN SOVER, I SITT LUGNA BO. HON ÄR INTE FARLIG, BARA MAN ÄR…”
Plötsligt for något brunt och stort ut från grottan och luften fylldes av barnskrik som fick blodet att isa sig. Björnhonan tittade sig runt efter att hon trampat ned Andreas som stod närmast grottans öppning. Ett dovt brummande hördes, och björnhonan attackerade plötsligt Sunniva som lade armarna över ansiktet för att försöka skydda sig. De spetsiga tänderna gled in i det unga köttet och slet en stor bit av armen med sig. Med ramen slog hon ned Jesper som chockat stod och såg på det som skedde, frusen i tiden och ögonblicket. Anna låg platt tryckt mot marken och vågade knappt andas av rädsla att tillkalla honans uppmärksamhet. Krasandet från Jespers huvud fick henne att må illa och kväljningen banade sig väg genom halsen. Så här hade ingen av barnen ens kunna föreställa sig att leken skulle sluta. Vår efter vår dansade de sin dans utanför björnhonans ide, men aldrig någonsin hade hon vaknat.
Anna kände den kalla nosen mot sitt ansikte och höll andan. Naglarna skar in i handflatorna och hon hörde tänderna slå mot varandra. Ljudet lockade björnhonan och hon lade sin ena ram på Annas rygg och körde in de skarpa klorna för att sedan vända flickans ansikte mot sig. Fundersamt tittade hon sig runt i gläntan som kantades av nyutslagna sälgknoppar. De stora träden såg ut som om de bugade mot barnen och de gråvita luddiga kattfötterna stod som en klar kontrast till blodet.
”I sommarens soliga dagar…” Musiken som strömmade ut genom fönstret avbröts då och då av ett ljudligt knastrande. ”Och nu kommer dagens sommarpratare.” Damen gjorde en kort paus som för att leta i minnet efter namnet, sedan sade hon mitt namn med varm röst. ”Välkommen Daniel Ernback.”
Det kändes mycket underligt att höra sin egen röst och jag märkte att den lät mycket säkrare än jag var var. Orden tycktes så självklara, och när jag pratade om min kommande bok hördes jublande lycka i min röst. ”Boken skrevs för att läka mig själv, men blev så bra att jag ville sprida den.”
Jag funderade på om det verkligen stämde med sanningen. Var det inte tanken på att få vara med i radio och teve som hägrat när jag tagit beslutet? Bli en kändis som syntes på varje tidningsuppslag? Kanske fotomodell för en dag? Kvinnor som låg vid mina fötter?
Telefonen ringde inne i köket och jag masade mig upp från hängmattan för att svara. ”Ja, Daniel här.” Min gamla flickvän kvittrade i andra änden och berättade med andan i halsen att hon var sååååå glad att vi varit ett par, och att hon var min vän. Sedan lade hon viskande till. ”Jag lyssnar på ditt sommarprat. Oh Daniel, är du inte stolt? Nej nu måste jag ringa till Ella och berätta att du är på radio. Todiloo.” Jag lade dröjande på luren och gick ut i trädgården igen. Fåglarna kvittrade och hönsen jag införskaffat hade hittat till min grönsaksodling. Flinande tänkte jag på Pettson och Findus som var en av mina favoritböcker, och för ett kort ögonblick tänkte jag jaga iväg dem, men ändrade mig och lät dem fortsätta med sina bestyr.
Reklampausen var precis slut när jag lade mig igen, och till min stora bestörtning hörde jag mig själv läsa ett kapitel ur boken. Naturligtvis hade jag valt det värsta av dem alla, och skräckslagen låg jag som förstenad i hängmattan och kände mina öron invaderas av ord jag trodde att jag glömt och innanför mina stängda ögon startade en film med bilder jag försökt förtränga.
Tårögd slet jag mig ur låsningen och rusade in i köket med bara fötter och slog på radions avstängningsknapp. Det sista jag hörde var ordet död.
Skulle jag hinna komma över det som hänt innan jag själv dog? Var skrattet i min mun förevigt dött? Tiden jag tillbringade ute i den ensligt belägna stugan gjorde att jag sakta landade och mina vänner som ringde gång på gång vågade aldrig fråga när jag skulle återvända. Minnen ramlade fragmentariskt av mina axlar och begravdes ett efter ett i svart jord. Livet går vidare, men när tar tårarna slut?
Mina försök att bryta isen mellan mig och min styvson gick trögt, och sakta men säkert fylldes mitt hjärta med hat till pojken. Jag hade så gärna velat bli vän med den lille, men han vägrade konsekvent att ens lyssna på mina ord. Istället drog han på volymen på sin lilla mobil så högt att skrällandet till och med gjorde ont i mina öron. När jag på teckenspråk försökte fråga Allonso som pojken hette om han var hungrig, tittade han iskallt med munnen som ett streck förbi mig och teg.
Med sina fjorton vintrar trodde jag i min enfald att Allonso skulle fatta att jag inte alls försökte ersätta hans döda mamma, bara vara någon som stöttade och då och då gav lite kärlek.
Till slut gick det över till handgripligheter.
En dag när jag som vanligt åt min frukost i lugn och ro ute på balkongen kom han ut och slängde ett par trasiga skor på bordet. Utan ett ord gick Allonso sedan tillbaka in i lägenheten och in i sitt rum som han noggrannt låste med dubbla varv. Min nyinköpta vackert röda klänning var dränkt i kaffe, och mackan som jag ätit på låg under ena skon.” Nä nu…!” Arg som ett bi sprang jag ned i källaren och hämtade en av Emilios yxor som jag sedan med några hårda slag slog in dörren med. Vi tittade stint varandra in i ögonen och jag kände för första gången mig osäker på hur långt han skulle gå.
Emilio berättade förra veckan att Allonso sagt att han hatade mig och tänkte få mig ur huset. När jag förskräckt frågade om jag inte skulle flytta ut skrattade han och sade. ”Äh, det är väl ingenting att hänga upp sig på. Du vet ju hur dramatiska ungdomarna är. Ligg lite lågt några veckor så skall du se att han ger med sig. ”Sedan lade han till ”Jag blir bara borta över helgen. Du kanske lyckas tina upp Allonsos frusna hjärta nu när jag inte stör er.” Som om Emilios varma och ömsinta själ någonsin skulle kunna störa någon. Snällare karl hade jag väl aldrig skådat. Det var underligt att Allonso var han son.
Den mörkögda nästan svarthårige pojken bar ett vitt kors runt halsen som han fingrade på med sina prinskorvsfingrar när jag pratade med honom. Någonstans inom mig fanns tanken att det nog var ett minne från hans salig mor. Blicken jag fick var allt annat än vänlig och jag kände benen skaka. Som i en flashblixt såg jag plötsligt sammanhanget. Allonso ville ha sin pappa ifred. När mamman dött flyttade han naturligtvis över alla sina känslor till honom. Hur kunde jag vara så dum?
I min hjärna spelades hemska scener upp om min egen död, och jag svor över min dumhet att inkräkta på Allonsos territorium på det sätt jag gjort. ”F…f…förlåt, ja… ja…ja… jag men… men… menade inte…” Min tunga snubblade över sig själv och stammande försökte jag formulera en vettig ursäkt. Svetten rann under armarna och i ansiktet på mig, och jag såg en inre film över mitt gångna liv. När min blick sökte sig till hans hand fann jag en svart kraftig så kallad Butterfly kniv med utfällt blad. Allonsos hand skakade och kroppen var hotfullt lutad mot mig. ”Du, du, du din jävla kossa!” Rösten var hes och bröts. ”Jag hatar dig! Du hånar mig och ler så jävla överlägset. Tror du att jag tänker släppa pappa? Tror du för en enda sekund att du kan slåss mot hans son? Allonso lyfte kniven och höll den i axelhöjd riktad mot mig. ”
Jag försöker mig på ett försiktigt leende i tanken att blidka furien framför mig. ”Jag… jag… jag ä… ä… älskar E… E… Emilio.” Tårarna rinner förrädiskt över kinderna och mascaran bildar svarta fåror. ”Jag…jag ville inget illa. Bara vara… vara… dig nära.” Allonso skrattar galet och tittar mig rätt in i ögonen. ”Nära? Varför i helvete vill du ha mig nära? Fattar du inte att jag hatar din blotta åsyn? Jag tål inte din röst, din doft eller din beröring. Jag HATAR dig! Kniven svischade farligt nära mitt ansikte och jag funderar på att springa ut ur rummet, och försöka nå ytterdörren så fort jag kan. ”Jag vi… vi… ville bara…” Allonso slänger plötsligt iväg kniven över rummet och svär högt. ”Faan också, ser du vad du gör med mig? En jävla skitunge har jag blivit. Det är ditt förbannade fel!” Han slog med handen hårt i skrivbordet framför sig och tittade med vild blick in i mina ögon. ”Helvetes jävla skit! Stick! UT! FÖRSVINN!”
Jag sprang ut ur rummet och slängde på mig jackan nere i hallen för att sedan sätta mig i min bil som var det enda som var mitt eget numera. Plötsligt inser jag att min mobil fortfarande ligger på balkongbordet och funderar på att gå in, men besinnade mig. Istället startar jag bilen och åker därifrån.
När Emilio kommer hem måste han och jag ha ett allvarligt samtal om vår framtid. Jag kan omöjligt bo i huset med Allonso i närheten och skall nog kanske flytta in i ett eget boende en tid. Tanken på vad som kunnat hända fyller mig med skräck och jag har absolut ingen lust att hamna där igen.
Idag har jag haft en underbar dag utan snedsteg och illamående. Yrseln har gett med sig och jag har bara en envis hosta kvar…tror jag iallafall. Jag är nästan rädd att lägga mig och sova för att imorgon när jag vaknar må lika pissigt som förut.
Läkarbesöken har haglat på varandra, och gissningarna från dem har överträffat varandra. Ärligast var nog “Jag vet inte:” som min läkare svarade igår. Svajandet i hjärnan höll mig vaken inatt och det blandat med rethostan gjorde att jag inte sov speciellt mycket.
Så gissa om jag blev förvånad och framförallt lycklig när jag imorse vid uppvaknandet i soffan ( som jag förpassat mig till under morgonens första timme.) inser att världen slutat gunga och att den eviga spyan i halsen försvunnit.
Nu börjar dagen närma sig midnatt och jag hoppas, hoppas, hoppas att morgondagen blir lika underbar som idag.
För yrseln gör att jag inte kan skriva mer än den dagliga skrivpuffen, och ibland inte ens det.
Godnatt kära vänner, och lev som om varje dag är den sista…för ibland…är det så.
”Men, men…skall vi…måste vi inte?” Emma tittade omväxlande på sin man och dörrhandtaget till dottern Majas dörr som hade skylten STÖR EJ uppsatt. De kunde höra låga stön och smackanden. ”Pelle! Gör något! Vi kan ju inte bara stå här…” Emma satte sig i fåtöljen i vardagsrummet och plockade upp stickningen ur korgen bredvid. De vita metallstickorna slog mot varandra gång på gång, och Petter hörde att hon var upprörd. Han tittade på det svarta lilla paketet han dolde i handen. ”Men tänk om vi har fel? Tänk om hon blir arg?” Petter tryckte ned handen i fickan och fingrade på paketet gång på gång. ”Maja är så pass stor att hon kan ordna sådant här själv. Tror du inte det?”
Emma sade ingenting, satt bara muttrande på sin plats och stickade rad på rad med det färggranna garnet. Till slut lade hon uppgivet ned det hon hade i sin hand och tittade sorgset på Petter. ”Åh, varför måste tiden gå så fort? Det är ju inte alls länge sedan som hon satt i mitt knä och läste ABC-bok. Är det vi som är insnöade? Eller?”Petter hörde på rösten att hon var ledsen och skyndade sig in i rummet.
Plötsligt höjdes musiken i Majas rum och ett lågt rytmiskt dunkande hördes. ”Petter och Emma tittade på varandra med hjälplös min, sedan började de plötsligt skratta. ”Var våra föräldrar lika knäppa? Hur kunde vi glömma?”
Petter lade kondompaketet på ett strategiskt ställe där Maja lätt skulle kunna se det, och tittade sedan på Emma som var röd i ansiktet som en tomat. ”Nåja, jag får nog prata lite med Maja om att hon får tänka sig lite för. Hela familjen behöver ju inte höra när hon har sex.”
Emma hade haft en tuff vinter, och mamma Katrin frågade om och om igen om de inte skulle flytta. ”Du vet att jag gör vad som helst för dig? Ellerhur?” Hon tog sin dotter under hakan och smekte den mjuka tårfyllda kinden. ”Vi kan lämna det här stället. Tre kan ibland vara en för mycket. Amanda och Paulina är tjejer, och det är så typiskt tjejigt det de gör.” Hon ställde sig på knä framför dottern och tittade in i de mörkbruna sjöarna av tillit. ”Älskade unge, jag blir sjuk av att se dig så här ledsen. Jag skall prata med barnens föräldrar, och kanske, kanske vi kan få det att vända.”
Katrins mage var fylld av fjärilar, men hon hade så stark tilltro på det hon gjorde att det överbyggde all rädsla. Tveksamt, men ändå bestämt tryckte Katrin på signalknappen och smekte dotterns hand som hon höll i ett hårt grepp. ”Det ordnar sig skall du se. Anfall är bästa försvar brukar morfar säga.”
När de konfronterat tjejerna och deras föräldrar en efter en skedde en klar förbättring på skolan, och Emma fick vara med i deras gäng.
Efter några veckor plingade Paulina en dag på deras dörr och ville leka med Emma. Glatt skuttade flickorna iväg hand i hand medan Katrin leende såg på.
Månad lades på månad och det började bli dags för skola igen. De tre flickorna lekte varje dag och hade blivit bästisar.
Vintern kom med tjocka vita, kalla täcken och gnistrande flingor som lekte i luften. Läxläsandet tog allt större del av flickornas fritid och deras vänskap upprätthölls av långa kvällssamtal som handlade om just ingenting. Dagtid satt de fnittrande jämte varandra, och på rasterna flätade de varandras hår eller bara gick omkring på stan.
Vårens första fåglar flög över skolan och sjöarnas is sprack långsamt upp. Små krokusar hälsade på solen, och sälgens knoppar öppnade sig för att släppa ut sina små katter.
Emma, Amanda och Paulina vandrade iväg hand i hand till badhuset medan Katrin leende såg på. Oh vad hon älskade att se sin dotter glad igen. Kylan hade äntligen släppt sitt grepp om den lilla staden, och människorna öppnade upp sina jackor och tog av sig vantarna när solens strålar värmde.
