Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Eliza parkerade sin bil utanför det röda huset som hade adressen Blekingegatan 5. Det var välskött och hade ett äppelträd på var sida om tomten. En fontän hade placerats vid en konstgjord damm mitt på gräsmattan. Elizas modersinstinkter gjorde att hon såg alla potentiella faror och tänkte att det skulle bli svårt att ta dit barnen. Jag måste försöka få honom att åtminstone skaffa ett staket innan vi flyttar in.

Förhållandet med Alex hade börjat av en ren slump. Han hade passerat hennes bil då hon gråtande lagt huvudet mot ratten. Tveksamt hade Alex knackat på fönstret och frågat hur det var fatt. Eliza torkade snyftande bort tårarna och nekade till att hon var ledsen. ”Jag har bara fått något i ögat, men det är redan bättre. Tack för att du bryr dig.” När hon vevade upp rutan stoppade han den med sin hand och log. ”Jag vet inte varför du gråter, eller varför du säger att du inte gör det, men en söt tjej som du är mer värd än att lämnas ensam en sådan underbar dag som denna. Jag bjuder på fika.” Eliza funderade ett tag på om det var rätt att göra så, men beslöt sig för att för en gång skull följa sina impulser och tackade ja. ”Vänta lite, jag måste hitta ett bättre ställe att parkera bilen på.”

En halvtimme senare hade han dragit ur Eliza hela historien om otroheten och bristen på kärlek från mannen. ”Jag fattar inte varför du stannar? Barnen kan väl lika bra bo hos dig i en lägenhet? De mår inte bra av att bo som nu. Era bråk kommer att stanna i deras minnen för alltid. Det vill du väl inte?” Alex lade handen på Elizas och hon kände att det hettade där den låg. Till slut låg hon gråtande i hans famn och han smekte långsamt hennes rygg.


Efter den dagen höll de kontakt, och hamnade i säng några gånger på sjaskiga hotell långt från staden. Känslorna mellan dem växte lavinartat och Eliza märkte smått panikslagen att hon var kär. Med Alex kände Eliza att hon var trygg och älskad. Det kändes som om en högre makt stod vid hennes sida och försökte hjälpa henne till ett bättre liv.

Nu stod hon här på hans tomt. Ditlockad av löften om evig kärlek och att barnen skulle få följa med. Dörren öppnades plötsligt på vid gavel och ut steg Alex. ”Hejsan käraste. Var det svårt? Vad sade Jesper?” Han kramade henne hårt och smekte hennes tårade kind. ”När hämtar vi barnen? Eller…” Alex höll Eliza en liten bit ifrån sig och tittade på henne. ”Vill han behålla dem?” Hon lade armarna runt hans hals och kröp in i hans famn. Eliza kände sig som en liten flicka och ville bara kramas. Ha honom tätt, tätt intill sig en stund under tystnad. ”Håll om mig…bara håll om mig.” Viskade hon och lade huvudet på hans axel. Alex luktade gott, och hon anade att han precis duschat eftersom det mörka håret fortfarande var vått i topparna. Den stora guldringen i örat förstärkte hans manlighet och Eliza kände något varmt gunga till i magen. ”Du är modig, vet du det?” Hon tittade rätt in i de mörkbruna ögonen och hjärtat fladdrade till lite extra. ”Tänk om Jesper frågat vem du var? Eller ännu värre, någon av de andra släktingarna kunde ha ställt den frågan. Vad hade du sagt då?” Alex skrattade mjukt och det smala ärret över hans kind stramade till. ”Att jag var din kusins kusin. Ingen av de där personerna visste vem den andre var. De var en patetisk blandning av pengakåta uslingar. Förresten kan jag ge mig attan på att de trodde att hon var på väg att trilla av pinn.” Han drog med handen över hennes länder och eggade henne mer och mer tills hon tog Alex hand. ”Var har du ditt sovrum?” Han smekte hennes hand med tummen och lade fingret mot hennes mun.”Vårt sovrum min kära, vårt.”

När grannen till Alex såg paret på uppfarten log hon och skrockade för sig själv. ”Det är på tiden att han får lite kärlek. En så snäll och fager gosse skall inte vara ensam.

Emma och Anna-Klara spelade spel och pratade i munnen på varandra. Det skrattades och gräts om vartannat. Gamla fotoalbum dammades av och gicks igenom med Emma som intresserad åskådare. I mängden av svartvita foton utmärkte sig ett mer än de andra, och hon satte ned sin ådriga, darriga hand på bladet och tittade storögt på Anna-Klara. ”Det där är väl jag?” Emma bläddrade några sidor framåt och bakåt. ”Men om det där är jag, vem är då det här?” Hon pekade på sig själv och såg förvånad ut. ”Jag är ju gammal och gråhårig.” Emma reste sig upp och gick ut till hallspegeln. ”Det här är inte jag. Du måste ha fel…” Hon öppnade koftan och klädde av sig plagg efter plagg tills hon stod naken. Med fingrarna pekade hon på olika ställen på kroppen och den skrynkliga huden rörde sig. Den långa silverfärgade flätan löste hon upp och spred håret över ryggen, sedan snurrade Emma runt, runt tills hon nästan föll omkull.

Plötsligt vände sig Emma mot Anna-Klara och utropade. ”Du!” Hon klädde sakta och omständigt på sig för att sedan gå fram till Anna-Klara med händerna lyfta. ”Du skall flytta in till mig. Jag gillar dig.”

Det korta ögonblicket av insikt var borta lika snabbt som det kom, och hon stannade upp i rörelsen för att studera sina lyfta händer med frågande min. Emma tittade på Anna-Klara och log ett inåtvänt leende medan hon studerade henne med kisande ögon. ”Är det du som är Annika? Var är Tommy?” Emma tittade sig runt som om hon letade någonting. ”Har du sett Herr Nilsson? Han lekte tafatt med mig och Lilla Gubben, sedan är de försvunna båda två.” Emma gick vidare till nästa rum och ropade med jämna mellanrum på sina vänner.

Anna-Klara reste sig upp och slog ihop albumet efter att hon läst under fotografiet att det mycket riktigt var Emma. Hon hade varit ett vackert barn, och klänningen verkade vara av mycket exklusivt material. Med blandade känslor följde Anna-Klara efter den lilla damen som snabbt fångat hennes hjärta. Visst var Emma snurrig, men hon gjorde inte en fluga förnär och kunde kanske få hjälp av minnesträning. Anna-Klara hade läst något om det i en artikel i tidningen, och fastnat på grund av ren simpel nyfikenhet. Nu funderade hon på om det kanske fanns en chans att få med Emma till den där doktorn som de skrivit om. Pappa Teodor kunde säkert bistå med hjälp. Anna-Klara drog upp mobilen från fickan och knappade in ett nummer.

Jesper vaknade med ett ryck av telefonsignalen och famlade i fickorna efter mobilen innan han såg att den låg på bordet. ”Jesper.” Han lyssnade uppmärksamt på rösten i telefonen och tittade sig runt i rummet. På bordet stod en urdrucken vinflaska med en halväten kyckling på en tallrik bredvid. En stank av gammal gubbe låg över rummet, och han förstod inte varför förrän han tittade på sina byxor. Urindoften var stark och drev honom till badrummet där han snabbt drog av sig byxorna och tryckte ned dem i tvättmaskinen. ”Mm, jag förstår.” Jesper tittade sig själv i badrumsspegeln och kände djup ångest. Hur faan kan jag vara så dum? Tänkte han och slog med handflatan på den. Spegeln knakade betänkligt, men höll. Jag måste sluta dricka. ”Så hur mycket vill du ha?” Jesper gick ut från badrummet och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när han kom dit. Trädgården var som alltid i perfekt skick och inte minsta kvist petade upp ur äppelträdets krona. Arboristen som de anställt gjorde ett gigantiskt jobb och höll alla de vackra fruktträden i schack. ”Okej, men då säger vi så. Nycklarna har du ju redan, och det är väl inga problem att få plats i Emmas hus. Jag är dig stort tack skyldig. Ring om du behöver någonting.” Jesper klickade in sig på datan på sitt kontor och gick in på hitta.se där han sedan sökte på Anonyma Alkoholister och skrev ned numret. ”Hejdå Anna-Klara hoppas att du kan hjälpa Emma med minnesträningen. Vi har helt ärligt inte lagt ned så mycket tid på det där. Och som sagt…ring om du behöver hjälp.”

En månad senare satt Anna-Klara, Emma och Eliza i trädgården hemma hos Emma. ”Så vad säger läkaren?” Eliza böjde sig fram mot den gamla damen och tog hennes hand. ”Jag lär mig vartefter, och en del dagar är bättre än andra. De har kommit fram att jag inte har Alzheimer och det var skönt att få reda på. Anna-Klara och jag har det så trevligt på kvällarna när vi löser korsord och spelar dataspel.” Eliza tittade frågande på Anna-Klara. ”Dataspel? Men varför i all världen…?” Flickan skrattade åt kvinnans uppsyn och berättade att nya rön visat att det var nyttigt för snurriga pensionärer att spela vissa av spelen. ”Till och med jag har fått bättre minne. Nog om det nu…” Hon drog igen den stickade koftan som hade regnbågens alla färger. ”Hur är det med dig? Jag förstår att skilsmässan varit jobbig…?”
Eliza skrattade till och viftade med händerna. ”Nej, nej oroa dig inte för mig. Alex gör mitt liv till en enda solskenspromenad och han har ändrat hela tomten för ungarnas skull. Häromdagen stötte jag på granntanten som kramade om mig och sade att jag var guld för Alex. Hon bjöd in mig på te och vi satt hela eftermiddagen och pratade. Barnen tyckte naturligtvis att allt var pest i början, men mjuknade efter ett tag och älskar nog Alex lika mycket som jag…eller…” Hon rodnade och drog en ringklädd hand genom sitt korta ljusa hår. ”Nästan lika mycket.”

Anna-Klara visste att Jesper lagt in sig själv för avgiftning och ville inte diskutera honom med Emma bredvid. I hennes ögon var Jesper den perfekte svärsonen som tröttnat på sin fru och lämnat henne. Inte tvärtom.

”Nå!” Jesper nästan skrek ut ordet. Han tittade på sin fru som stod och pratade med en man en bit ifrån honom och tänkte för sig själv att nu passade hon på den jävla satmaran. Fjädrade sig som en påfågel framför den okände mannen och puffade med håret som en filmstjärna. Han spottade på golvet och stoppade in ett tuggummi för att dölja alkoholdoften. Det kändes som om blodet sjöng i kroppen och ilskan rann fort av honom för att ersättas av ångest. Var de på väg att splittras han och Elisa? Ville hon inte längre ha honom? Han satte sig tungt på en av stolarna vid bordet och tittade rakt fram på ingenting. Barnen? Hur skulle det bli med barnen om de splittrades?

Anna-Klara räckte upp handen och klirrandet av armbanden fick Jesper att vakna till. ”Som jag sade förut så känner jag inte Emma, men tror säkert att jag skulle klara av ansvaret. Pappa kan säkert hjälpa mig om det skulle behövas.” Den långa färggranna kjolen som var hopsatt av flera olika tygstuvar hasade nästan över hennes smala höfter, och de två olikfärgade korta linnena som satts ovanpå varandra för att stärka effekten drogs uppåt över den vältränade brunbrända magen. Männen tittade fascinerat på den lilla tjejens uppenbarelse och grubblade på vilket vis de var släkt med henne. Den lilla guldfärgade näsringen blänkte då och då till i solen som tittade in i rummet, och hon liknade inget de tidigare sett. Hyn glänste som ebenholts och de smaragdgröna ögonen gick igenom deras själar.

Jesper reste sig upp och räckte sin hand till Anna-Klara. ”Okej! Du får prova. Det verkar som att du är den enda som verkligen menar vad du säger, och bryr dig om Emma. Här är nyckeln.” Han räckte fram en knippa nycklar fäst vid en nyckelring med ett svartvitt foto. ”Adressen har du här. Åk iväg och prata med henne, men var noga med att låsa dörren då du går. Annars smiter hon.” Jesper vände sig till de andra och schasade iväg dem. ”Seså showen är slut! Åk hem till era prydliga små hem och fundera på vad ni just gjort. Emma är er släkting, inte en pengastinn sugga som skall mjölkas. Hon är en underbar människa som gett så otroligt mycket stöd till oss.”

När dörren stängts efter sista släktingen gick Elisa fram till Jesper och slog till honom det hårdaste hon kunde. ”Din jävla fähund! Kunde du inte låta bli spriten för en gång skull? Hörde du inte viskningarna bakom din rygg? Jag fick skämmas å dina vägnar, skämmas.” Hon gick gråtande upp till övervåningen med stampande steg och slängde ned innehållet i garderob efter garderob. ”Förbannade karl! Förbannade liv! Åh…” Hon tittade en lång stund på skorna för att försöka bestämma vilka som skulle tas med, men föll till slut ihop i en liten hög på golvet. ”Varför? Varför? Varför?” Elisa mindes så väl den där dagen då hon kom hem oförhappandes och fann sin man med sekreteraren. Ilskan hon känt då hade aldrig släppt, och den präglade livet fortfarande trots att det gått nästan ett år. ”Vi kan väl fortsätta för barnens skull? Snälla?” Orden Jesper sagt hade stoppat henne från att gå den dagen, men satt upp en mur av is mot honom. Hon rös om han tog i henne, och pilar av giftiga kommentarer slank ständigt ur hennes mun utan att hon kunde stoppa dem.

“För barnen skull, för barnens skull.” Som ett mantra sade hon orden dag efter dag för att stoppa sig själv från att sticka ifrån alltihop. Idag var mantrat plötsligt borta och hade istället ersatts av två bruna pigga ögon som kärleksfullt förklarade att hon förtjänade kärlek och borde lämna Jesper.
Hon reste sig upp, smällde ihop väskorna och ryckte till sig två par skor. ”Jag kan ju hämta resten senare.” sade hon högt för sig själv. Stånkande drog Elisa väska efter väska nedför trappan och nickade kort åt sin man innan hon stängde ytterdörren och gick ut.

Anna-Klara hittade adressen hon fått, parkerade sin lilla sportbil och gick in på tomten. Hon såg att den var lite eftersatt och det kliade i hennes fingrar att få påta i jorden. Leende tittade hon på syrenerna som sträckte sig långt över hustaket och bildade ett tak av doftande blommor. Jordgubbar hade planterats runt hela kanten på rabatten och plantorna dignade av söta bär som lockade henne att smaka. Hon tog en och snurrade runt, runt med armarna utsträckta. Kroppen fylldes av euforisk lycka och hon kände sig för första gången på länge som hemma. ”Får jag vara med?” Rösten kom från en berså av schersmin. Fnittrande stod kvinnan klädd i nattlinnet och tittade på Anna-Klara. ”Vem är du?” Det rynkiga ansiktet hade två små smilgropar och var brunbränt. Ögonen plirade närsynt och händer likt små klor sträcktes fram mot Anna-Klara. ”Jag heter Pippi Långstrump. Min häst Lilla Gubben är försvunnen och jag hittar honom ingenstans. Kan du hjälpa mig?” Anna-Klara sträckte fram sin smala hand och presenterade sig. ”Jag heter Anna-Klara. Hur kom du ut? Låste de inte dörren?” Kvinnan pekade skrattande på en stege som rests mot huset. ”Jocke hjälpte mig ut, och idag hittade vi nyckeln som de gömt. ”Anna-Klara beslöt sig för att vänta med ytterligare frågor, men undrade vem den där Jocke var.

Pendlandet mellan fantasi och skeende blev jobbigt för Emma och för att komma över passagerna hanterade hon allt som en enda verklighet. Hon var Pippi Långstrump. En karaktär som passade den lilla gumman mycket bra eftersom hon levde lite som henne. Katter sprang in och ut i huset som de ville, och kattluckan svängde ideligen fram och tillbaka. De gned sig spinnande mot sin matmors ben och jamade högt efter mat eller klappar. Huset var lite slitet och en och annan takpanna skulle behöva bytas ut för att det inte skulle bli läckage. I fönstret prunkade stora röda och rosa pelargonior som nästan sträckte sig ut. Gräsmattan hade stora tufsiga grästorvor och hade invaderats av blommor. Det var vackert vildvuxet.
”Skall vi gå in och fira.”

Emma tog Anna-Klaras hand i sin och haltade mödosamt in genom dörren. ”Vi får inte glömma att lägga tillbaka nyckeln. De får inte veta att jag vet.” Nickande åt den andras snurriga förklaring gick Anna–Klara in genom dörren. ”Vad, vad…vad skall vi fira?” Stammande och fylld av frågor trädde hon in i ett gammeldags kök. Luckorna på skåpen satt på trekvart och diskhon var fylld av gammal disk. Flugor surrade över tallrikar med matrester och matbordet var kladdigt. Emma tog två koppar ur diskhon och hällde becksvart kaffe från en silverfärgad bucklig termos i dem. ”Varsågod! Vi måste naturligtvis fira att jag hittat dig. Ja, jag hittade ju dig in min trädgård. Ellerhur? Alltså är du min. En sakletare får alltid behålla det hon hittar.” Emma fnittrade igen och satte handen för ansiktet för munnen som saknade tänder.
Anna-Klara skrattade åt den gamla damen och fann henne roande. Det var väl inte så noga med att ställa allt till rätta på en gång. Emma lyfte sin kopp och tittade Anna-Klara djupt i ögonen. ”Ja, skål då och välkommen.”

Hej Mamma! Jag skulle så gärna vilja berätta en sak, men…
Ilsket knölade jag ihop brevet jag påbörjat och kastade det i papperskorgen. Jag kunde bara inte förmå mig till att skriva orden jag burit så länge i mitt hjärta. De hade legat på min tunga många gånger, men halkat tillbaka ner i halsen och dolts igen.

Jag hade flyttat hemifrån som sjuttonåring och dessförinnan haft en underbar kärleksfull uppväxt på en bondgård med mina föräldrar och min sex år yngre syster. Blott arton nästan nitton år gammal hamnade jag i Gävle en sommar på ett tillfälligt vikariat i en ICA-butik.
Efter några månader blev jag mer eller mindre tvingad att flytta hem igen eftersom jag blivit arbetslös och knappt hade pengar till mat. Det var inte lätt att hamna i tyglarna på mina föräldrar igen, och vi bråkade ofta och mycket. Efter några månader till blev situationen ohållbar och jag sökte mig till Stockholm.

Jag fick ett eget boende igen, och hemresorna blev allt färre. Det kändes meningslöst att kasta bort en hel helg på att sitta på en bondgård och damma igen! Föräldrarna blev två okända skuggor som förvisso sett till att jag kom till jordelivet, men för mig blivit främmande och fyllt mig av dåligt samvete.

Årstiderna passerade och jag såg naturen ändra sig därefter. Väl medveten om allt slit som pågick därhemma höll jag mig därifrån. Jag ville ju inte jobba på min ledighet, och det var alltid något att göra. Telefonsamtal på telefonsamtal kom från mamma, och hon berättade om slåtter, potatissådd, skottning av säd och målning av hus. Hennes förväntan låg i luften varje gång vi hördes, och till slut kom de magiska orden som vände min mage upp och ned och gjorde att jag kände mig som tretton igen. ”Nå? Kommer du hem till helgen? Vi skall slåtta? Vi skulle behöva din hjälp…” Mamma väntade några sekunder innan hon fortsatte. ”Vi saknar dig förstår du väl? Du kan väl försöka?”
När jag tittade inuti mig själv såg jag en liten flicka som trotsigt kurade ihop sig, blundade och höll för öronen samtidigt som tårarna rann. Jag var så kluven.

Efter några år slutade de att fråga och jag åkte bara hem några gånger per år.

Vid ankomsten hem brukade de glädjestrålande krama om mig och fråga hur det var för att i nästa sekund kränga på sig overallen och gå ut och jobba på lantbruket. Jag bara fanns där utan att synas. Oftast greps jag av panik och ville hem till mitt eget. Den välbekanta lägenheten och storstadens puls. Jag klarade inte av att bo hos den här främmande familjen som kallades min.

Hej mamma! Förlåt för att jag krossade dina föreställningar om en perfekt dotter…men jag förstod inte att allt har sin tid. Tyvärr tappade jag bort känslan för dig på vägen och kan inte säga att jag älskar dig utan att ljuga.
Herregud, kunde man skicka ett sådant här brev till sin mamma? Skulle jag krossa hennes hjärta? Eller skulle det bli en lättnad för henne?

Jag hade glömt att vårda min relation med mina nära och kära när jag sökte mig själv, och priset hade blivit detta. Jag var en spillra ute på ett hav. Med hjärtat fullt av kärlek som inte kunde finna plats.

Till slut beslöt jag mig för att åka hem och prata med dem öga för öga. Berätta om mina känslor och förklara varför jag aldrig åkte hem.
Dunkandet på tågrälsen sjunger hem, hem hela den två timmar långa resan och jag har begynnande migrän när jag kliver av.
När mamma kommer emot mig på tågstationen slås jag av hennes bestående skönhet och undrar stilla för mig själv vad som gick fel mellan oss. Är vi kanske för lika? Vi kramas och jag känner mig obekväm för att det känns som att hålla om en okänd främling. Jag krånglar mig ur omfamningen och styr mina steg mot bilen. Skall jag hålla tyst, låtsas som att allt är som vanligt? Eller?

Frustande och löddrande av svett dundrade Kasper fram på den knöggliga vägen som skulle mått bra av några lass grus. Ryttaren drev honom hela tiden vidare med kraftiga sparkar i sidorna och tanken att tvärstanna och kasta av honom blixtrade förbi i hästens huvud. Armarna flaxade och håret flög på mannen i sadeln. Förföljarna knappade in på dem och paniken blev allt större hos ryttaren. Skulle de hinna? Bara några hundra meter till, sedan skulle allt vara lugnt. ”Kom igen nu gubben, spring för allt vad du är värd.” Ryttaren smackade med munnen samtidigt som han om och om igen drev de skarpa skänklarna i hästens kropp. Vi måste hinna.”

När Kasper såg den välbekanta båten utökade han stegen och gjorde sitt allra yttersta för att nå den så fort som möjligt. Han förstod inte varför det var så bråttom, men märkte på sin ägare att något farligt kom efter dem. Relationen mellan dem pendlade mellan kärleksfull och hatisk, men hästen var väldresserad och gjorde alltid som han blev tillsagd.

Männen på båten såg sin ledare komma stormande och fällde ut bryggan samtidigt som de lossade tamparna. Redo att snabbt ta sig därifrån. Motorn startades och puttrandet från den fyllde bukten.
”Snabba er! De kommer! Vi måste iväg nu!” Meningarna var korta och koncisa. Han kastade sig av hästen och slängde tygeln till en yngling som stod precis vid relingen. ”Ta hand om Kasper, och ge honom extragröpe. Utan honom hade jag inte levt.”

Med långa kraftiga tag torkades Kasper av och det vita löddret föll på golvet. ”Lilla gubben, du är ju alldeles slut. Kom så skall du få lite gott. ”Hinken som sträcktes fram var fylld av havre och med ett njutningsfullt frustande körde Kasper ned mulen och tuggade i sig av härligheten. Ibland var det rätt skönt att vara häst hos en pirat.

”Nej, nej…gaffeln lägger du där och kniven på andra sidan.” Agata tar besticken i handen och ändrar. ”Sådär skall det se ut. Mycket bättre…och rätt!” Hon vänder sig till Eva som med nedslagen blick står jämte henne på en av stolarna. ”Men…mamma…Olle…” Stammande försöker flickan få fram att det finns en orsak till den felaktiga placeringen på bordet, men mormodern lyfter bestämt ned henne från stolen och ropar ut i köket till sin dotter. ”Emma, du måste lära barnen vad det är för etiketter som gäller i livet. Det skall börjas i tid.”
Eva tittar på sin mormor och tårarna är inte långt borta. ”Men lyssna på mig då!” Hon stampar med foten i golvet och knyter händerna.” Vi måste lägga kniven sådär för att inte Olle skall ta den. Knivar är vassa och han kan skära sig om han får tag i den.” Stora blanka tårar trillar nedför hennes rundade kinder och snörvlande drar hon med baksidan av handen över den lilla uppåtsträvande näsan. Flickans flätade hår har prytts av små blommor här och där som är på väg att vissna, och med ådriga händer plockar mormodern ur dem medan hon tar sin lilla dotterdotter under hakan. ”Lilla gumman, det hade jag ingen aning om. På min tid värnade man inte om barn så mycket som det görs numera. Vi barn fanns, men skulle inte synas. Förlåt stumpan. Kom får jag en kram.”

Eva kramar om sin mormor jättehårt och vänder sitt ansikte mot henne och frågar med sin klara barnaröst. ”Men om de inte ville se er, varför skaffade de barn då? Jag menar…” Hon tittade på sin mamma som stod och lagade mat i köket. ”Mamma säger att vi är det finaste som finns och vill alltid ha oss nära sig, till och med när hon sover. Fast där ljög jag nog lite.” Eva lirkar sig ur mormoderns famn och går in till mamman. ”Jag vill sova med mamma och pappa för där kan inga drakar äta upp mig, eller någon elak gubbe jaga mig. Är det mat snart? Jag är döhungrig.”

Mormodern lägger besticken på fel sätt igen och hör sin mors anklagande röst inom sig att det är helt fel, men ignorerar leende den och går ut till sitt barn och barnbarn. ”Jag önskar att jag fått vara barn nu. Allt är så mycket enklare.” Hon sätter sig på stolen i köket och tittar ut genom fönstret medan minnena strömmar in. ”Så mycket enklare…”

”Nej, men…nej det kan inte stämma. Vänta så skall jag dubbelkolla.” Den vitklädda sköterskan gick iväg med det nyfödda barnets mapp.

Kvar i rummet låg jag ensam med en värkande kropp och ett illamående som stundtals gjorde att jag kastade upp. I tystnaden som blev kände jag både glädje och sorg. Den stora magen som jag vant mig vid var borta, och hade ersatts av ett sjok med tjock hud som låg i ett stort veck över min blågula mage. Ett vitt bandage satt över såret som blivit när min sistfödde tittat ut i vår värld. Naturligtvis alldeles för tidigt som sina syskon, men han var frisk om än pytteliten. Prematuren skulle bli hans hem cirka en månad framåt medan lungorna växte till.

Efter en kort stund kom hon in igen och lyste som en sol. ”Fantastiskt, detta måste vara unikt. Han är faktiskt Rh-negativ han med. Var det inte så att dina andra två barn också var rh-negativa? Jag skall faktiskt berätta om det här för läkaren. Ja då behöver du inte vara orolig om något skulle hända dem. Ni kan låna blod hej vilt mellan er. Har din man samma blodgrupp?” Med ett stönande tittade jag upp över lakanskanten groggy av medicinerna jag fått för att döva smärtan och såg en kvinna i dubbel uppsättning stå vid foten av min säng. ”Nja, jag vet inte…han har aldrig talat om det.” Orden kom stötvis och magen voltade vid varje rörelse.

Den unga kvinnan plockade ihop sin lilla vagn under tiden som hon pratade. ”Vad bra! Då slipper du ju ta den här sprutan nästa gång. Det var väl skönt?” Hon bäddade till min säng och plockade bort några glas som stod på bordet intill, sedan lämnade sköterskan rummet med ett käckt litet. ”Vi syns. Ring om du behöver någonting, eller om du får för ont.”

Jag tänkte för mig själv att det blir ingen nästa gång, för läkaren hade sagt att min kropp inte var gjord för att vara gravid, och att de med nöd och näppe lyckats få stopp på blodforsen som hotat att ta mig från jordelivet i förtid. Dessutom skulle min karl sterilisera sig per omgående för att jag inte skulle ha minsta chans att bli gravid. Jag hade fått nog av både sprutor och sjukhusvistelse för flera år framöver och vägrade att lägga mig under skalpellen för att snöpa av mina äggstockar.

Min kropp skulle bara ha lugn och ro framöver. Inget annat.

Tillägg: Hämtat från Wikipedia
Rh-systemet används ofta tillsammans med AB0-systemet för att bedöma kompatibilitet mellan blod. Rh är en förkortning av Rhesus, som är taget från Rhesusapan hos vilken man först upptäckte faktorn. Det finns flera Rhesusantigen men när man talar om Rhesus utan tillägg menar man vanligtvis RhD.

En person är antingen Rh-positiv (Rh+) eller Rh-negativ (Rh-). Antingen har man Rhesusfaktorn eller så har man den inte. Om man har den i blodet så kan man ta emot blod både av typ Rh+ och Rh-. Finns inte faktorn så kan man bara ta emot blod av samma typ, det vill säga Rh-. Om en person med Rh- får in Rh+ i kroppen kan det leda till hemolys.
Vid graviditet fastställs blodgruppstillhörighet hos kvinnan för att utesluta antikroppsbildning, vilken kan skada nästkommande barn. Om kvinnan är Rh- och det första väntade barnet Rh+ så kan kvinnan i samband med blödning på grund av trauma, förlossning, missfall eller abort bilda antikroppar mot rhesusfaktorn i barnets blod. Vid nästa graviditet angriper dessa antikroppar barnets röda blodkroppar om detta barn också är Rh+. Barnet drabbas då av hemolys. För att förhindra denna antikroppsutveckling behandlas kvinnan redan vid händelser enligt ovan med läkemedel, som förhindrar antikroppsbildningen. Denna behandling är inte en helt säker garanti mot antikroppsbildning, varför dessa kvinnor rutinmässigt testas för detta under följande graviditeter.

”Är den inte ball då? Kolla in tjejen Tula, hon är ju urhäftig.” Han såg ut som en ung pojke i sitt rufsiga hår och de väl lappade jeansen. ”Snälla? Tänk att höra den här sången varje dag, eller…nja…i alla fall när någon kommer och hälsar på.” Pecka höll den vita tingesten tätt intill sig och log med snedvridet huvud mot Tula som kände sig gammal.
Hon lade handen på hans och gjorde sitt bästa för att inte låta som en fördömande mamma. ”Pecka, vi skulle bli galna efter en vecka med den där. Kan vi inte köpa en vanlig hederlig dörrklocka? Den här till exempel.” Tula lyfte upp en läckert svart modell som var ungefär lika stor som en snusdosa och lät ”Pling-plong!” när man tryckte på knappen. Pecka fnös och fortsatte hålla paketet tätt intill sitt bröst. ”Äh, den är ju urful. Kom igen nu släpp lite på tantmössan…snälla?” Hon kände en begynnande migrän och beslöt sig för att göra som Pecka ville. Ibland kunde åldersskillnaden mellan dem innebära problem, och här var ett typexempel. Tula ryckte på axlarna och sade suckande ja, men önskade av hela sitt hjärta att han skulle låta bli att köpa den.

Samma kväll satt dörrklockan på plats och den gamla hade förpassats med ett välriktat kast i papperskorgen av en jublande Pecka. ”Vill du mysa lite? Jag kan tända en eld om du vill? Har vi några popcorn hemma? Jag kan springa ned till…” Tulas röst var iskall när hon stoppade honom med ett ilsket. ”Nej! Jag vill inte. Jag måste lägga mig.” Bultandet i huvudet hade eskalerat allt eftersom kvällen gick och nu sköt blixtrande heta pilar genom hjärnans syncentrum. Omgivningen blev suddigare och suddigare och illamåendet kom i vågor. Pecka skyndade sig fram till henne och lade beskyddande armen runt Tula medan han öppnade sovrumsdörren. ”Stackars lilla älsklingen, kom så skall jag bädda ned dig. Vill du ha en tablett?” Pecka drog ned de svarta rullgardinerna medan han pratade. Tula viftade avvärjande med händerna. ”Nej, låt mig bara få sova.”

Efter en snabb puss och en smekning över Tulas kind skyndade sig Pecka ut ur rummet för att snabbt hämta mobilen. ”Tja, Pecka här. Vad gör du ikväll?” Han lyssnade uppmärksamt på den som talade och avslutade samtalet med ett. ”Okej, då syns vi snart. Kul!”

Efter att han kollat om Tula sov stängde han försiktigt sovrumsdörren och gick in i köket för att poppa popcorn och plocka fram öl från kylskåpet. Pecka drog av sig den tjocka stickade tröjan och ersatte den med en vit t-shirt med texten ÖL BYGGDE DENNA VACKRA KROPP.

En stund senare genljöd lägenheten av hög musik ”I singin in the rain, i singin in the rain…” Den raspiga rösten som sjöng var inte alls lika bra som originalet och orden hon sjöng var inte alltid de rätta. Engelska blandades vilt med tyska och franska. Glatt leende öppnade Pecka dörren på vid gavel för sin vän Olle som asgarvade när han märkte vem som sjöng. ”För i helvete Pecka. Du kan väl inte mena allvar? En sådan signal existerar väl inte? Har du mixat ihop den själv?” Grabbarna kramades lite tafatt och Olle stegade in i vardagsrummet under tiden han pratade. ”Vad säger Tula?”
Pecka berättade vad som hänt på dagen och pekade sedan på sovrumsdörren och lade fingret för munnen. ”Hyssj, hon sover, men faan att jag kryper till kojs en lördagkväll klockan sju. Jag vet inte Olle om det var någon bra ide att jag och Tula flyttade ihop. Vi bråkar mest tycker jag. Så jävla boring.”
Olle skruvade lite olustigt på sig och visste inte riktigt vad han skulle säga. Han och Pecka hade varit kompisar i urminnes tider och delat det mesta. När Tula dök upp i vännens liv hade Olle och de andra vännerna gjort allt för att stoppa förhållandet, men Pecka hade envist fortsatt trots både åldersskillnaden och sättet att leva. ”Vi sade ju det. Både jag och Nicke, och framförallt Nilla som du ju borde lyssna på mest av alla. Hon är ju faktiskt ditt ex.” Pecka fick något drömmande i blicken när han hörde namnet, och hjärtat slog lite extra fort. ”Nilla ja, hon är inte lite galen den tjejen. Hörde du att hon drar iväg till Neapel och vandrar leden i sommar, ensam?” Olle tittade medlidsamt på honom och frågade om han fortfarande älskade Nilla. ”Ja faan, självklart! Hon kommer alltid att ha en plats härinne.” Pecka lade handen på sitt bröst. Rösten bröts lite och det blev tyst en liten stund. ”Äh, skit i brudarna. Var är bärsen?”

Skrattande satte de igång tevespelet och var snart djupt inne i det.