Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

”Nja…inget speciellt…” Orden är långsamma och dröjande. Den lilla flickans händer rör sig oupphörligen bakom ryggen i cirklande rörelser. Fötterna kan knappt stå stilla och för en oinvigd kan det se ut som om hon är kissnödig. Sandalerna på fötterna är rosa, men har mer och mer antagit en grå färg av allt damm som finns på gården. ”Nå Lisa, berätta nu. Vad sade mannen till dig?” Lisa tittade med sina klarblå stora ögon på dagisfröken och skakade på huvudet. ”Du vet att man inte får prata med främmande. Varför gick du fram till staketet?” Kvinnan satte sig på huk framför den lilla bångstyriga flickan och lade händerna på varsin sida av huvudet för att låsa hennes blick. ”Varför?”

Lisa lade sina händer på frökens och försökte bända loss dem.

Fattade hon inte att de hade en hemlis Lisa och mannen som presenterat sig som Lars. ”Om du följer med mig till bilen så skall jag visa dig min nya hundvalp Zorro. Har du hund?” Flickan hade skakat på huvudet och steg för steg vågat sig fram till staketet medan mammans ord ringde i huvudet. ”Du får inte prata med främlingar gumman, aldrig!” Lisa hade precis bestämt sig för att kravla över staketet och följa med Lars när dagisfröken ropade högt och panikslaget på henne. Nu stod hon här framför henne och var mycket förargad. Mannen hade springande flytt från platsen och kastat sig in i sin bil och kört därifrån.
”Lisa, jag måste ringa till din mamma och berätta att du inte lyder oss. Förstår du hur dumt du betett dig? Man får aldrig, aldrig, aldrig prata med främmande människor. Alla är inte snälla förstår du.”

Karin torkade svetten från ansiktet, och hjärtat som panikartat stormat iväg i kroppen när hon såg Lisa och den mystiske mannen prata lugnade sakta ned sig.
Det var den fjärde incidenten den här veckan och Karin funderade allvarligt på att byta yrke. Att ha ansvar för småbarn kändes alltför stort när samhället vägrade stänga in sjuka människor som vägrade ta ansvar för sina handlingar. Hon visste alltför väl vad den främmande mannen ville göra med Lisa, och tackade gudarna för att hon lytt sin intuition och tittat bakom huset.

När mamma hämtade Lisa på kvällen berättade Karin vad som hänt och frågade sedan om igen den lilla flickan vad han velat. Med munnen som ett rakt streck och fötterna pekande in mot varandra tittade Lisa stint i backen och vägrade svara.

Aldrig, aldrig att hon talade om att Lars skulle visa henne sin hundvalp, för då skulle fröken säkert stoppa Lisa från att gå ut till honom imorgon. För han lovade att komma tillbaka nästa dag.

Zabine stirrade länge rätt in i väggen medan tankarna for i ett oorganiserat kaos i huvudet. ”Gumman, vill du ha mer yoghurt?” Mammans röst trängde knappt in i den lilla flickans konstruerade fantasivärld och bilderna hon hade framför sina oseende ögon stannade kvar en stund innan de långsamt försvann. Den lilla handen lades av misstag i den vita massan som innehöll ett och annat från fruktriket och hon hoppade till av förskräckelse när känslan av kyla etablerade sig till hjärnans känslocentrum. ”Zabine? Nej men vad gör du? Akta din fina klänning. Kom så skall jag torka av dig.”

Som en zombie räckte flickan fram handen och lät mamman torka bort yoghurten som täckte samtliga fingrar. Den vackra dagdrömmen hon nyss ramlat ur handlade som alltid om prinsessor och drakar.
Idag var Zabine i sin egen lilla värld en vacker prinsessa som likt Törnrosa fallit i hundraårig sömn, men i hennes fantasi blev alla sovande istället levande döda och gick omkring famlandes i luften. Storebrorsan hade i smyg visat sin film Frankenstein och rysande av spänning och olust hade barnen suttit hopkrupna tätt intill varandra i soffan med kudden nära ansiktet redo att användas.

I Zabines hjärna vävdes filmen ihop med tankarna om prinsessor och skapade livliga dagdrömmerier som hon inte ville tas ur. ”Zabine! Vakna upp nu!” Mamman skakade försiktigt på sin dotter och vände sig samtidigt till pappan i familjen. ”Jag förstår inte varför hon gör så här. Ögonen liksom försvinner. Titta på henne. Undrar om vi skall uppsöka en läkare?” Oron späddes på av att Zabine natt efter natt kom gråtande till föräldrarnas säng med orden. ”Han tar mig mamma, han tar mig.”

Pappa Bertil tittade på dottern och skrattade till ”Det är ingen fara, jag var likadan som barn. En riktig liten drömmare som höll mig ifrån andra barns lek. Ja, jag levde i min egen lilla värld. Vänta så skall du se att det försvinner. En vacker dag är hon sitt vanliga spralliga jag igen. Förresten så är hon ju inte alltid så här.”
Han stoppade ned ytterligare en skiva i brödrosten och tryckte ned den lilla vita plastspaken. ”Vill du ha bröd Zabine?” Pappan lade sin ena hand på dotterns huvud. ”Gumman? Vill du ha mer bröd?”

Plötsligt spratt flickan till och de dimmiga ögonen klarnade. ”Mm pappa jag är jättehungrig. Pappa? Kan inte du läsa en bok för mig ikväll?” Han tittade på sin dotter och kände något varmt i hjärtat. Det ovala ansiktet hade fortfarande det lilla barnets rundhet kvar, men man kunde ana ett vackert kvinnligt ansikte med höga kindknotor och mandelformade livliga ögon. Håret som en gång varit lockigt hade antagit en något slätare form, och den guldbruna färgen hade blivit nästan svart. ”Vet du hjärtat, det är nog precis det jag skall göra. Du och jag skall läsa en bok om en pojke som skrev dagbok om sina tankar. Han var faktiskt inte alls mycket äldre än dig. Ät upp maten nu så kryper vi i säng.”

När Zabine ätit klart ställde hon tallriken på diskbänken och gick till badrummet för att borsta tänderna. Blicken fastnade i spegeln och handen med borsten sjönk långsamt ned mot handfatet. En klick skum föll ned på klänningen och skapade en stor våt fläck. En film spelades upp i hennes inre där hon var hjältinnan och svärdet satt som gjutet i hennes hand. Den elaka häxan förvandlades till drake och spetsades av Zabine. Leende kom hon tillbaka till verkligheten och såg förtvivlad fläcken på bröstet. Med snabba rörelser krängde Zabine av sig kläderna och sprang iväg med dem till tvättkorgen där hon tryckte ned dem längst ned. ”Zabine?” Pappans röst ekade i huset och hon sprang honom till mötes. ”Där är du ju. Kom så lägger vi oss. Bara du och jag…”

En timme senare sov Zabine tungt. Nu existerade inga monster i hennes drömmar. Bara mjuka rosa moln omgivna av vänliga änglar som lekte tafatt.

”Ja Emma, ville du något?” Katrin sneglade på klockan som satt på väggen ovanför dörren. Skall den här lektionen aldrig ta slut. Undrar vad Stefan bjuder på för mat ikväll…om det nu blir någon träff. Han har ju undvikit mina frågor på sista tiden. Tänk om Stefan har tröttnat? Jag kanske varit för intensiv? Nä, jag blir nog aldrig gift, hamnar bergis på glasberget och får dö ensam. ”
Fröken?! Snälla kan du hjälpa mig.” Emmas röst tog Katrin tillbaka till nuet, och hon ställde sig på knä bredvid flickans bänk. ”Hur kan det talet plus det här bli så mycket? Jag fattar inte hur de tänker.” Emma tuggade frenetiskt och blåste då och då upp en stor bubbla som varje gång var nära att fastna i hennes hår som hängde fram över ansiktet. Katrin dolde noga sitt missnöje över flickans idoga idisslande och försökte att inte låta alltför irriterad när hon noggrant förklarade principerna i talet. Med ett avslutande och samtidigt frågande ”Okej?!” reste Katrin sig upp och tittade ut över klassen.

De ständiga bråkmakarna Olle och Emil var placerade långt ifrån varandra och kunde inte slå ihop sina ljusa huvuden och hitta på en massa bus som de brukade göra. Med ett leende gick hon till skrivbordet och satte sig ned. ”AJ! Vad i?” På stolen hade någon lagt en massa häftstift med spetsen uppåt, och eftersom Katrin var lite i sin egna lilla värld missade hon det helt och satte sig med en duns på dem. ”VEM?” Katrins röst var fylld av is och ögonen vandrade strängt över de unga ansiktena framför henne. ”VEM? Olle? Emil? Eller var det du Charlie?” Hon gick fram till bänkarna en efter en och spände sina turkosblå ögon i dem. Samtidigt drog hon ut de små stiften som fastnat i rumpan. ”Säger ni inte vem det var blir det kvarsittning för er allihop, och det vill ni ju inte.” Hon hade sänkt rösten några oktaver och nu var den len som en katts päls. ”Nå…?” Hon låtsades borsta bort något från katedern och satte sig med benen i kors på den. ”Det kan ju inte vara så roligt att tillbringa en eftermiddag i en skolsal som är fattig på syre och dessutom fruktansvärt omodern.”

Hon tittade sig runt i rummet och kände något drivande inom sig. ”Vet ni vad? Vi skall göra något riktigt bra idag. Vänta lite…”
Katrin sprang med lätta steg ned till rektor Hansson som satt på sitt rum iklädd sina hornbågade glasögon som säkert hade tjugo år på nacken. ”Hej! Jag undrar en sak? Är det okey om…?” Hon berättade vad hon ville göra och hur det antagligen skulle påverka ungdomarna. ”De blir säkert uppmuntrade att tillbringa mer tid i klassrummet, och kanske, kanske de tycker att projektet är roligt.” Katrin lade huvudet på sned och tittade med bedjande ögon på den äldre mannen som direkt blivit charmad av den lilla lärarinnans framfusighet. ”Ja, ja…det är nog på tiden att något händer. Prata med Jansson, så hjälper han dig.”

En halvtimme senare sprang Katrin tillbaka till klassrummet med två papperskassar fylld av en massa penslar, färgburkar och schabloner. Undrar hur mycket det finns kvar av klassrummet? Grabbarna har säkert stökat runt. Nåja, jag får väl hoppas att det inte är alltför jäkligt.

Som en virvelvind svepte hon in till ungdomarna som tappade hakan alldeles. Håret låg runt det lilla hjärtformade ansiktet som en gloria och ögonen lyste av busighet. ”Ni har fått kvarsittning allihop, och skall tillbringa eftermiddagen med att måla om det här tråkiga stället. Pia, du börjar. Jag vet att du är väldigt skicklig på att teckna. Du får fri framfart på väggarna och jag vill gärna att du samarbetar med Paalo eller Reeza som jag vet målar graffiti.” Paalo reste sig upp och lyfte gapande handen för att protestera, men insåg att det skulle vara bra mycket roligare att måla än att bara sitta och stirra i väggen eller bänken. ”Vad som helst?” Han gick fram till Katrin och greppade en av penslarna hon höll fram. ”Vad sägs om det här?” Paalo ritade med svart tusch en stor erigerad penis på den vita väggen.
Pia rodnade och tittade på Reeza. ”Du kan bättre än så. Jag har sett det du gjort i tunneln.” Katrin log försiktigt mot Reeza. ”Visa oss din talang vännen. Ge oss något vackert, något poetiskt.” Pia greppade en pensel och drog några smala gröna penseldrag som mynnade ut i en röd/gul vacker blomma. ”Bygg på den här.” Hon tog Reezas hand och lade den mot väggen. ”Ge mig ett konstverk som du kan vara stolt över.”
Katrin delade ut penslar till de andra och placerade dem med några meters avstånd runtom i rummet. ”Alla får måla vad de vill, men temat är lycka. Ni får gå när ni anser er klara.”

När klockan ringde tittade ungdomarna på varandra och skakade nästan omärkligt på huvudet. ”Ingen som vill sluta?” Katrin log mot rektorn som kikade in genom dörren. ”Vad tycks?” Han tittade först på Reezas första teckning och sade med hög röst att det såg för jäkligt ut, sedan fortsatte han vandra med blicken över rummet och möttes av gröna rankor fyllda av blommor i olika färger, och stora prunkande träd som gömde små lemurer och papegojor.
När han tittat en stund till såg han den svarta pantern som smygande låg på taket till en koja där ett par satt och kysstes. Fjärilar dansade runt på väggarna och girlanger i olika färger gick i vilda kringelikrokar från den övre till den undre sidan av väggen. Med stora röda bloddrypande färger hade någon av ungdomarna skrivit LOVE. De klara färgerna skrek mot honom. Rummet hade fått en varm atmosfär och eleverna log mot honom i spänd förväntan.

”Tar ni bort det där så är saken klar.” Rektor Hansson pekade mot den erigerade penisen. ”Ni är fantastiska! Vilken konst och vilken lärarinna ni har. Tack Katrin för att du gjort det här, och tack allihop för att ni hjälpt till. Jag tänkte bara tala om att det är dags att låsa skolan för dagen. Ni får gärna fortsätta imorgon.”

Eleverna droppade av en efter en efter att de gett Katrin en kram, och när hon sent omsider kom hem stod tallrikar framdukade på bordet och i sovrummet väntade Stefan lätt irriterad. ”Faan jag trodde aldrig du skulle komma hem. Du har lite kyligt i din lägenhet. Vi kanske skulle flytta ihop så jag kan värma dig?” Katrin lät kläderna glida av ett efter ett och lade sig bredvid honom med ett stort lyckligt leende. ”Jag har målat lycka.”

Den envisa signalen från mobiltelefonen trängde sig genom mina drömmar och in i min hjärna som vagt registrerade en barnröst som om och om igen ropade på mig. Med ett ryck tog jag mig halvsovande upp från sängen, och blev yr och illamående. Jag hade smusslat en längre tid med mitt mående för att inte oroa Peter. Försiktigt, försiktigt drog jag mig uppåt igen och svalde kväljningarna som kom. Hela min värld gungade som om jag var på en båt i storm.
Väl på fötter drog jag långsamt på mig jeansen medan jag krampaktigt höll mig i Hampuz spjälsäng som står vid fotändan av vår säng. Razmus kom rusande och tjatade om att han var hungrig. ”Jag vill ha mat NU!” Gungandet eskalerade och jag kände att allt långsamt svartnade, och satte mig på huk en stund med händerna för ansiktet. ”Mamma mår inte bra idag. Kan du duka själv tror du?” Jag tittade på min äldste son med bedjande dimmig blick. ”Ta min hand och hjälp mig upp.”

När jag tagit mig ut till vardagsrummet lade jag mig i soffan. Fötterna placerades högt upp precis som jag blivit lärd av läkarna. Lågt blodtryck lider många av, och det är ju faktiskt nyttigare än att ha högt, men de här stunderna hatar jag. Som småbarnsmor skall jag ju serva dem, inte de mig.

Nåväl, timmarna gick och jag svävade någonstans mellan sömn och verklighet. Så fort jag lyfte huvudet gungade hela världen. Jag hörde barnen hjälpa varandra i köket, och för en gång skull var det inget tjafs vid matbordet.
När klockan blev åtta utan att någonting förändrats ringde jag till skolan och förklarade vad som hänt. ”Jag har fått blodtrycksfall igen och kommer inte upp. Razmus får vara hemma idag.”

Efter några timmar kravlade jag mig stönande av obehag upp och gick på toaletten. Världen gungade inte fullt så mycket längre och jag beslöt mig för att sitta vid bordet med barnen en stund. Illamåendet kom i vågor och jag mindes mitt graviditetsillamående då jag gått med mellanbarnet, vår lilla tjej. Det påminde om det här, men var inte fullt så jäkligt.

En dag senare var det dags igen, och nästa, och nästa.
Till slut insåg jag att läget var ohållbart och berättade vad som hände för Peter. ”Jag har sjösjuka varenda dag och mår pyton.” Han tittade oroligt på mig och tog mina händer i sina. ”Varför har du inte sagt något tidigare? Jag måste ju få veta sådant här. Tänk om du svimmar? Imorgon går du till sjukhuset.” Han reste sig upp under tiden som han pratade och hytte med fingret. De grå ögonen var allvarliga och mellan dem syntes två smala lodräta rynkor. ”Jag lovar.” min röst var dov och jag skämdes för att jag inte talat om att min vanligtvis superpigga figur inte riktigt var i form. ”Jag vet inte vad det här är, men det är en mycket underlig känsla. Som när man kliver av Ålandsbåten och har gunget kvar i benen. Det jobbiga är illamåendet som pågår hela tiden.”
Vi lade oss tätt intill varandra och somnade så.

Nästa dag vaknade jag av telefonen som vanligt, och efter att jag dragit mig upp ur sängen med hjälp av vilja och träsidorna satte jag på mig kläder och for iväg med alla barnen. Beslutsamt satte jag mig sedan i bilen och for till sjukhusets akut.

Läkaren som tog emot tittade förvånat på mig och utbrast. ”10 dagar!? Men…varför har du inte kommit tidigare? Är det inte obehagligt?” Jag skrapade med foten i backen och tittade på honom under lugg. ”Mja, jo, jag har inte kunnat åka hit tidigare eftersom mina barn inte har dagis jämt, sedan trodde ju jag…” En kort paus av eftertänksamhet gjordes där jag i mitt inre funderade på vad jag skulle säga.” Jag trodde att yrseln berodde på blodtrycksfall. Ja det har ju regnat massor, och jag har inte kunnat promenera så mycket som jag brukar. Men…nu…Ja nu tror jag nog inte att det är så.”
Mannen lade handen på min axel och tittade mig i ögonen. ”Vi skall nog hitta rätt på vad det är. Vi börjar med en neurologisk undersökning. Följ mitt finger…släpp inte blicken.”

En timme senare hade jag både stått på ett ben, tryckt pekfingrarna mot näsan, och mycket mer utan att han fått någon rätsida på vad som försiggick i min kropp. ”Nä, jag hittar inget fel. Du får fortsätta hos Öron, näsa hals. Lycka till!”

Ytterligare några timmar senare hade jag fått huvudet vridet både åt höger och vänster iklädd en svart mask, kastats framåt och bakåt i stolen, legat både lågt och högt med huvudet under tiden som jag vänder huvudet snabbt. Men resultatet var lika nedslående där. Inga konstigheter i mina öron hittades och den kristallsjuka som de ville ha till diagnos fick snabbt strykas.

Timmarna tickade rätt snabbt iväg, och tre timmar blev snart till fem. Test efter test gjordes. Blod togs och en infart lämnades kvar ifall att… EKG på EKG gjordes i rädsla att det var något med hjärtat, men det slog så fint. Blodtrycket mättes liggande, sittande och stående.

Till slut lämnades jag ensam i rummet i väntan på blodprovsresultat och läkarnas dom. Uttröttad somnade jag i sorlet av plingande maskiner och pratande människor.

När jag vaknade igen kollade jag klockan och såg att barnen skulle hämtas om exakt en timme. ”Du måste hämta ungarna. Jag är kvar här än.” Peter sade att han skulle hämta dem och frågade om jag fått veta någonting över huvudtaget. ”Nä, läkarna diskuterar mitt fall just nu. Jag ringer dig sedan.”

Precis när jag lagt på luren kommer en ung läkare in. Han pratar snabbt och forcerat, spänner sina ögon i mina och andas knappt mellan orden. ”Vi hittar inget neurologiskt eller något på öronen, men dina blodprover visar att du har få vita blodkroppar gentemot röda. 5 % av Sveriges befolkning lider av det här, och det brukar sitta i tre till fyra veckor i stöten. Börjar du att svimma eller gå in i saker måste du återkomma. Då kan det bli tal om att sätta in pacemaker. Men du skall inte vara orolig, det är nog ingen risk för det. Rör på dig och åk till vårdcentralen för att kolla ditt blod om tio dagar. Ja, jag sjukskriver dig till dess så du kan ta det lugnt. Hoppas att du kryar på dig nu.”

Med dem orden lämnade han mig i det lilla vitmålade iskalla rummet som varit mitt tillhåll under hela dagen. Orden ringde i mig om och om igen. Vadå 5 % av befolkningen? Vadå pacemaker? Hur allvarligt var det här egentligen?
Så snabbt jag kunde tog jag min lekamen till bilen och vidare hemåt för att hämta upp barnen.

Gungandet pågick så fort jag reste mig upp och stannade av då jag lade mig. Men jag lydde läkaren och snörade på mig tennisskorna för att sedan spela fotboll med ungarna och hundarna. Då och då sladdade benen iväg och gungandet i skallen orsakade många underliga fotsteg i jakt på den svartvita bollen.

På kvällen när barnen somnat googlade jag på det läkaren sagt och fann ut att de vita blodkropparna skötte immunförsvaret, och att bristen kunde göra att jag blev sjuk lättare.

Nu väntar jag på att naturen skall hjälpa mig att bli fri eländet i form av tid.

Vilken förunderlig värld vi lever i. När jag och de två yngsta barnen tar oss till skolan för att hämta Razmus passerar vi ängar fyllda av gräs som vajar med en rörelse snarlik vågorna på havet och maskrostäckta fält där gräset nästan fått ge vika för blommorna.
Höken har gått ned så långt att han nuddar gräsets topp och letar efter möss som modigt vågar sig fram trots att det är ljusan dag.

Jag blir andlös av beundran och måste stanna några minuter för att bara andas in paletten av färger som är framför, bakom och runt mig. Humlorna surrar och luften är fylld av små gråvita nästan genomskinliga fallskärmar av gamla maskrosor som på det sättet vill försöka leva vidare.

Då och då svischar en bil förbi i alldeles för hög fart, för alla vet att polisen bara ytterst sällan kommer hit ut.
Vattnet som syns långt borta är inte längre blåsvart av kyla som i vintras. Solens varma strålar har väckt liv i organismerna som lever där och skapat en skön klarblå nyans som lockar till bad.
De nyplogade fälten har lockat hungriga fåglar som letar mask och insekter, medan den vajande täkten intill blir besprutad av insektsmedel.

När jag hämtat Razmus vänds kosan hemåt och med vagnen överfylld av barn känner jag glädjen över att leva och ha ynnesten att uppleva allt detta i mitt bröst.
Under färden hem berättar jag för nyfikna barnaöron om växter vi passerar och läser samtidigt ur en pekbok som yngste sonen bläddrar i.

Jaha, som vanligt sitter jag framåt nattkröken framför min dator och skriver ned ord efter ord som till slut skall bilda en bok. Jag älskar den här stunden av total tystnad när barnen sover och mannen i huset somnat framför teven. Snarkandet från honom når då och då in i mina öron som är stängda för intryck utifrån. Hjärnan går på högvarv och filmen jag ser ovanför datorn triggar mina fantasier. Jag lever i symbios med personen jag skriver om, och även om karaktären då och då ändras följer jag villigt med.
Klockan närmar sig midnatt och eftersom min deadline för dagen brukar vara vid ett skyndar jag på mitt knapptryckande.

Resume:
Signe och hennes familj träffade på sin resa i Thailand Zirita som är jämnårig med henne. Efter att i tidningen sett att Ziritas hem blivit förstört blir det stort pådrag efter den lilla flickan som hittas och tas till flygplatsen med jeep för att åka till tryggheten i Sverige. Men något oförutsett inträffar…

”Stopp! Det är förbjudet att åka här!” Soldaten riktade sitt gevär mot Jean-Lucs huvud och drog ihop ansiktet i en grimas som uttryckte skadeglädje. Äntligen en dum turist som de kunde ha lite roligt med. Dagarna vid stationen mitt ute i djungeln var långa och tråkiga intill döden. På tre dagar hade inte en enda människa passerat och männen hade roat sig med att ta droger.
Vinglande slet soldaten upp Jean-Lucs dörr och slet ut honom. Ett skott gick plötsligt av och skrikande av smärta vek sig en av de andra soldaterna dubbel och höll sig för magen.
Jean-Luc tog snabbt fram sin plånbok och visade upp legitimationen plus brevet svärfadern gett honom, sedan pekade han på texten som stod på bilen. ”Jag är fotograf! Titta här!” Soldaten släppte inte Jean-Luc ur sikte med vapnet och spottade på backen. ”Min syster träffade en man av din sort och följde honom hem till hans land. Nu sitter hon i mitt hus med en son som är av annan färg och med huvudet fullt av ert lands sedvänjor. Helt förstörd. Mannen som hon älskade var inget annat än en försupen kvinnomisshandlare som sökte en hushållerska och hora.” Han petade med geväret på mannen framför sig och sade åt honom att ställa sig på knä. ”Fotograf, vad finns att fotografera i vårt land? Det är ju en krigszon, en kaotiskt, vansinnig värld där militären skjuter oskyldiga barn.” Jean-Luc tittade soldaten i ögonen. ”Det är ju just det jag dokumenterar, misären och kriget som pågår bland oskyldiga. Jag skickar alla bilder till världens nyhetsbyråer och de kablar ut det till massmedia. Utan mig syns ni inte.” Han slog ut med händerna. ”Jag älskar Thailand och har mitt hjärta här. Min fru och mina barn är det käraste jag har. Seså lägg ned vapnet nu och låt oss fortsätta. Hjälp din kompis där borta istället.” Jean-Luc nickade åt mannen som kvidande låg på backen. ”Han förblöder om ni inte gör någonting och blir ännu ett oskyldigt offer.” Soldaten sänkte vapnet och tittade på sin kamrat på backen, sedan tittade han på Jean-Luc. ”Kan du hjälpa mitt land?” Ögonen var små och rädda och plötsligt insåg Jean-Luc att mannen framför honom bara var en pojke. Han lade sin hand på pojkens axel och sade allvarligt. ”Jag lovar att göra allt jag kan, allt.”

När de åter igen satt i jeepen lyfte Zirita på filten med ögonen fylld av tårar. ”Jag har aldrig varit så rädd någon gång…Aldrig! Inte ens när mamma och pappa dog. Du är en modig man.” Jean-Luc tittade i backspegeln på flickan och skrattade. ”Jag var rädd jag med, var helt övertygad om att jag skulle dö. Nu får vi hoppas att det är tomt tills flygplatsen.

Hemma i Sverige slog Kalle gång på gång numret till Jean-Lucs telefon, men möttes av samma meddelande. Signe satt på golvet och lekte lite förstrött med amuletten hon hade runt halsen. ”Är, är, är Zirita död?” Ingbritt lade armarna runt sin dotter och vaggade henne. ”Lilla gumman, lilla, lilla gumman. Ensam i fiendeland.” Hon såg den lilla thailändska flickan framför sig och grät.

”Jag åker till flygplatsen och möter upp planet imorgon i alla fall. Det skulle komma klockan tre. Vill du följa med Signe?” Kalle reste sig beslutsamt och log försiktigt mot sin dotter. ”Telefonen kanske gått sönder? De kan ju inte ladda den.” Han lade armen över Signes axlar. ”Du skall se att det löser sig. Ziritas telefon är helt säkert urladdad.

När Jean-Luc och Zirita körde in på flygplatsen möttes de soldater som noga gick igenom deras papper, sedan pratade de sinsemellan och nickade på huvudena. ”Jag vet precis vem du är. Little Joe ringde för någon timme sedan och beredde oss på din ankomst. Vem är hon?” Soldaten pekade på Zirita och såg frågande ut. ”Är hon en vän till dig? Din dotter?” Jean–Luc fann sig snabbt. ”Hon är min kusindotter och skall flyga till Sverige på besök. Apropå det…Vi måste skynda oss. Hälsa Little Joe och tacka.”
Zirita tittade fram mellan sätena. ”Little Joe? Vem är det?” Jean-Luc slog i ratten med handen. ”Vilken kille! Det måste vara soldaten som vi träffade. Jag kan mycket väl tänka mig att han har ett sådant namn.”

Jean-Luc gav henne ett paket med kläder och pengar som hon lade ned i sin lilla handbroderade väska. ”Lycka till nu gumman. Jag kommer aldrig att glömma dig.” Han plockade upp sin kamera. ”Le!” Hon log stort och kramade om honom hårt, hårt. ”Tack! Jag kommer aldrig att glömma dig heller.

En halvtimme senare satt Zirita på planet omgiven av nyfikna flygvärdinnor som överröste henne med mat och dryck.

Jag var tretton och fortfarande okysst när jag en dag på stranden mötte honom. En norsk gutt som hette Kim och log över hela ansiktet. Lite blygt presenterade han sig och sin kusin, och efter den dagen cyklade jag ivrigt med solbrända snabba ben den dryga halvmilen till badet varje dag. Kim hade inte bara ett vackert namn, han såg också väldigt bra ut, lite söt med lockigt ljust halvlångt hår och smala spetiga axlar som ännu inte hade fått en mans resning.

På kvällen låg jag och tänkte på sättet han såg på mig med nyfikna, busiga ögon, och det kvillrade i hela kroppen av längtan att ses igen. Hans hand hade lite lätt nuddat vid min några gånger och jag drog med fingrarna över stället där våra händer mötts. Jag ville så gärna bli kysst, men vågade inte ta första steget eftersom jag var så vansinnigt blyg.

När Kims föräldrar packat husvagnen åkte de hem till Norge och jag träffade honom aldrig mer, men vi hade bytt adresser och höll kontakten i många, många år.

När de vita breven damp ned i min brevlåda fylldes jag av glädje och satte mig i vårt kök där jag stakade mig igenom orden som skrivits med spretande bokstäver.

Efter ett tjugotal år fann jag honom igen, på facebook och efter en kort levnadsbeskrivning hade vi något sånär inhämtat åren som passerat. Men idag är han en vuxen man och jag en vuxen kvinna. Båda med olika bilder av det som skett den där sommaren.

Jag hann upp till tjugofyra ungefär innan jag för första gången målade svarta kajalstreck runt mina ögon. Trotsigt hade jag struntat i alla mina väninnors råd om att sminka mig efter konstens alla regler och endast målat på lite mascara när jag ville vara extra fin.

Min väninna Maggan var den som tjatade mest och också den som tog min oskuld. Med vana händer drog hon långa tjocka svarta svalliknande streck runt mina ögon och beskådade sedan noga sitt verk innan hon vände mig mot spegeln. ”Nå?” Jag kände knappt igen mig själv och kunde inte riktigt bestämma mig för om det var snyggt eller inte. ”Ja…det är väl bra.” Jag sökte orden för att tala om vad jag tyckte, och pratade lite dröjande med låg röst. ”Alla använder det. Du är ju skitsnygg!” Spegeln i badrummet fick åtskilliga besök innan det var dags att skiljas. Ju mer jag såg mig själv, ju bättre tyckte jag om min nya look.

När jag åkte hem tyckte jag att alla stirrade på mig och min blick sökte sig gång på gång till fönstret där jag kunde se min uppenbarelse.

Några dagar senare var det lördag och dags för utgång. Med darrande händer applicerade jag en svart lång rand precis utanför ögat och fortsatte sedan med att teckna en liten svart figur på min kindknota. Nu kände jag mig precis så häftig som jag ville vara, och hade hittat mig själv.

Reza åkte iväg efter att vi fikat och jag beslöt mig för att vila lite. Det hade ju blivit dåligt med den varan på sistone. När jag precis hade somnat in väcktes jag av min mobil som med en hög intensiv signal drog mig från drömmarnas land. ”Robert.” Knappt vaken får jag en person i örat som skriker och jag hör först inte vem det är. ”Sandra?” Jag fuktar mina torra läppar och reser mig till sittande. ”Har de gjort dig illa? Var är du? Vem? Vad vill de att jag skall göra?” Orden sprutar ur mig som en fontän och jag tystnar inte förrän en mansröst ber mig hålla käften.”Gör som vi säger annars dör tjejen. Förresten hur i helvete kom du loss från repet? Jag blev väldigt förvånad när du var borta.” Han hostade till och Sandras uppbragda röst hördes i bakgrunden. ”Era jäkla idioter ni måste ha tagit fel på person. Robert är ingen brottsling. Släpp mig din slusk!”Mannen i luren återvände och jag hörde att han drack någonting. I huvudet grubblade jag intensivt på vad nästa steg skulle bli. Jag måste förekomma dem, och framförallt hitta Sandra, men hur? ”Nå, fattar du att det är allvar nu? Sluta med ditt tjafsande och kom till Häbregatan 10 imorgon klockan tio prick. Förstått?” En lång ton förkunnade att samtalet brutits och jag lade mig på sängen igen för att fundera över situationen. Att det var allvar fanns det inga tvivel om, men var de kapabla att döda?

På andra sidan stan satte de tre männen som var klädda i oklanderliga svarta kostymer just i det ögonblicket ned Sandra i en liten låda. Hennes röda hår var rufsigt och de röda kängorna var täckt av svart smuts som kom från golvet i lokalen. Runt händerna hade någon placerat en tunn lina som var virad flera varv. Under den var huden röd av skavandet när hon rörde sig. Sandra grät hysteriskt och skrek om och om igen. ”Ni har tagit fel! Jag lovar! Släpp ut mig!”

När jag grubblat en stund mindes jag ett ljud som hörts genom luren. Ett dovt dunkande som kom i etapper. Stan var ju inte stor så de kunde ju inte vara hur långt bort som helst. Eller? Tänk om jag aldrig mer får träffa Sandra? Mitt älskade solsken. Beslutsamt gick jag fram till mobilen för att ringa upp min kompis Palle, men slogs av en annan tanke. Så dum kan de väl ändå inte vara? Med pekfingret tryckte jag på sist inkomna nummer och belönades med en lång radda siffror som jag snabbt skrev ned. Bingo! Med magen i fullt uppror slog jag numret till nummerupplysningen och fick en adress till någon snubbe som bodde strax utanför stan.

Sanna hörde någon närma sig utanför lådan och sparkade frenetiskt på den. ”Släpp ut mig!” Kalle som stod utanför kände sig inte alls väl till mods med att kidnappa någon, och grubblade på vad han skulle göra. Robert och han hade varit polare länge. När de var små bodde de grannar och fiskade i sjön som låg intill. Det kändes inte bra att ta hans flickvän till fånga…oavsett vad Robert gjort. Kalle öppnade lådan och möttes av två ilsket svarta ögon. ”Sch! Jag skall försöka få bort dig härifrån, men Mr Addams kan vara rå när han sätter den sidan till, men vad jag vet har han aldrig förut kidnappat någon. Han är övertygad om att Robert ställer upp när vi gör så här, men jag tvivlar…” Sandra trodde inte att hon hört rätt. ”Så Robban är kriminell?” Inuti henne blandades sorg med ilska i en salig mix och hon lade de bundna händerna i knäet och huvudet emot. Den smala ryggen skakade av gråt och axlarna hade fallit uppgivet ned. Med tårarna droppande vände hon sitt ansikte mot Kalle och frågade med darrande röst om hon skulle dö. ”Är det så?” Sandra tittade sig runt i lokalen och viskade sedan med låg iskall röst fylld av styrka. ”Jag hatar honom. Varför ljög han för mig? Nu förstår jag varför vi alltid hade pengar hemma. Jag ha….”

Med ett vrål slog jag mig in genom den dubbla dörren och siktade med pistolen på Kalle som chockad stod som förstenad. ”Är du okej?” Sandra såg ut som om hon sett ett spöke, och jag förstod att hon var chockad över min plötsliga entre. ”Var är den jäveln?” Jag smög fram till en dörr som stod på glänt. Kalle fick liv igen och började stammande berätta att han tänkt befria Sandra, men inte hunnit. ”Vi är ju polare du och jag Robban. Ge mig min pistol så fixar vi Mr Addams en gång för alla.” Tveksamt räckte jag fram den till honom och förväntade mig nästan att bli skjuten. ”Okej, nu tar vi dem.”

När Mr Addams bönade för sitt liv skrattade jag och frågade vad han tänkt göra med Sandra och sköt honom mitt i huvudet. Avskum som han förtjänar inte att leva, och drar bara till sig mera idioter. Herbert var likblek och ställde sig på knäna. ”Snälla Robert…jag ville inget illa…vi ville bara ha dig med på den här sista stöten.” Hans ögon var fyllda av tårar och jag tvekade några sekunder. Plötsligt kastade Herbert handlöst över golvet och slängde upp sin pistol intill min. ”Nu du…” Hans röst var morrande och av gråten syntes inte ett spår.

Under tiden som Robert tog itu med Herbert gick Kalle in till Sandra och skar av linan hon hade runt händerna. De hörde orden som slängdes fram och tillbaka i det intilliggande rummet och tittade skräckslaget på varandra när de hörde den hemska vändningen. ”På tre.” viskade Kalle och ställde sig intill dörren med pistolen framför sig. Sandra tog emot pistolen han räckte till henne och ställde sig mittemot honom med benen brett isär. ”Ett, två, tre!”

När de slängde sig in i rummet vände sig Herbert om och fick en kula rätt in i skallen som knockade honom direkt. Efteråt visste ingen av dem vem som skjutit honom, och de arrangerade männen så att det såg ut som om de tjafsat inbördes och skjutit varandra.

Vad Sandra sedan gjorde, det får ni gissa själva. En liten ledtråd är att en liten parvel såg världen ett år senare.