Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Med tveksamma steg avlägsnade jag mig från min herre. Rädd att som vanligt bli tillbakaryckt av kättingen som suttit runt min hals sedan jag kom dit. Mannen vacklade och svängde fram och tillbaka innan han slutligen rasade ihop i en hög av människospillror. Odören från kroppen var vidrig och folk som såg vad som hänt skyggade av avsmak. Jag skällde på dem och visade mina tänder som min älskade mor visat mig när jag var liten.

För bara några minuter sedan hade min herre för första gången i mitt liv klappat mig. Den stora darrande handen knäppte upp haken som var länken mellan kopplad och fri, sedan klatschade han till mig på baken och sade åt mig att springa iväg. Kuvad som jag var hukade jag under slaget jag var helt övertygad skulle komma, men fick till min förvåning en smekning över huvudet. Jag kände en doft av sjukdom strömma från mannen med den rödsvartrutiga skjortan framför mig och tittade för första gången i mitt liv in i hans ögon som var hårt hopknipna av smärta. ”Spring!” Talet var lite sluddrigt och avsaknaden av tänder gjorde att han läspade. ”Spring Hero!”

En polis kom fram till oss och försökte fånga in mig med sin håv, men jag cirklade runt som en boxare i en ring och undvek honom precis. Till slut slog han håven i backen och ropade till människorna som samlats att de skulle skingras. Det hade kommit andra poliser som lyfte på mannen som låg på backen. De kollade pulsen och skakade på huvudet. ”Han är stendöd! Det är bara att ringa en ambulans. Vi måste fånga in jycken.” Polismannen reste sig halvtomhalvt för att kolla hur det gått för kollegan. ”Klarar du av det? Eller skall jag kalla på förstärkning?”

Plötsligt såg jag att en öppning skapats i den omgivande folksamlingen och funderade inte många sekunder innan jag tog ett jätteskutt över mannen med håven och dök in bland folket som skrikande skingrade sig. I vild galopp skyndade jag mig därifrån medan skriken ljöd i mina öron. Jag var äntligen fri!

”Sanna?” Han försökte resa sig upp, men drogs flämtande av smärta tillbaka till sängen av slangar som satt fast på bröstet. ”Vad har hänt?” Eriks röst var tjock och halsen sved. Läpparna var torra som fnöske och när Sanna satte sig på sängen såg hon att ena sidan av läppen var tjock och lätt blåaktig. ”Du har gått igenom en by-pass eftersom ditt hjärta gav upp. Läkarna säger att du hade en enorm tur som kom hit i tid. Ella och Eivor såg dig ramla ihop och ringde ambulansen.”
Hon lyfte upp den lilla bebisen som fortfarande var namnlös och lade honom bredvid Erik. ”Du skrämde mig rejält. Förlåt mig , jag har levt i en bubbla sedan jag kom hem från BB. Det känns som om jag är en bluff som mamma och jag har bara väntat på att någon skall komma och tala om det för mig. Jag kan ingenting om små bebisar förutom det lilla de lärde mig på sjukhuset.”

Erik lyfte sakta och mödosamt upp sin hand och lade den på hennes. ”Jag vill ju så gärna hjälpa dig. Du har inte ens låtit mig hålla i honom. Förresten tycker jag att du är världens bästa mamma, Lilleman mår ju hur bra som helst.”
Sanna lade sig bredvid dem hon älskade mest av allt. Tårarna rann i en strid ström över kinderna. Hulkande drog hon upp en servett ur fickan. ”Tttttiiiiitttttaaaa vvvvvaaaaadddd jjjjjaaaaggggg ggggggööörrr.” Den lilla bebisens tröja hade blivit våt av tårar och han protesterade med ett högt skrik.
Erik kände bandaget som täckte hans bröst och ryste till. ”Sanna, kan vi börja om tror du? Stryka ett streck över det som varit. Jag kommer hem om några veckor och blir sedan sjukskriven ett tag. Du kanske kan träffa en väninna om jag passar Lilleman? Få lite egentid borta från oss. Vad säger du?”
Sanna funderade en lång stund på hur hon skulle uttrycka sig och reste sig upp innan hon svarade med allvarlig snörvlande röst. ”Erik, jag funderade på om vi passar ihop, men saken var nog den att jag inte passar i mig själv just nu. Mammarollen som jag kämpat så länge för att få är svår att axla. Jag vill inte vara från er, ni är ju mitt allt!” Erik log och tryckte hennes hand. ”Så…vad skall han heta vårt lilla hjärtegryn?”

”Jag älskar dig Sanna, det vet du vad?” Erik lade sig på sängen bredvid sin flickvän med kläderna på. Jobbet som advokat lockade honom inte alls idag. Erik ville gona ned sig med Sanna i sängen och älska passionerat med henne hela morgonen. Precis som de gjort för några år sedan. ”Hörde du vad jag sade?” Den smala ryggtavlan tycktes avvisande och kall. Han lutade sig över Sanna bakifrån och pussade i halsvecket. ”Jag älskar dig gumman, och naturligtvis vår lilla charmknutte här.” Erik lade pekfingret mot kinden på sonen som snusade sött i sin mammas famn. Det ljusa håret lockade sig i nacken och en tjock länk av Sannas mörka hår låg som ett täcke över honom. Hon låg naken och var knappt vaken. Natten hade varit tuff och Lillemans envisa hostande hade väckt både henne och honom. Erik pussade Sanna på axeln innan han reste sig upp från sängen med slokande axlar.

De hade längtat så länge efter att vara en familj, men ingenting av det de läst stämde på dem. Sanna tillbringade nästan hela graviditeten på sjukhus och kände sig lurad på tiden när hon till slut födde fram sin son akut under stort kaos. Nu var hon trött intill döden och grubblade ständigt på om Erik verkligen var den rätte för henne. Det kändes som att hans omsorger kvävde kärleken. Han jobbade hela dagarna och Sanna tyckte att helgerna var långa och tråkiga i hans närhet. De hade inget att prata om förutom barnet, och hon kände sig fet och ful i mammakläderna. Den degiga magen som mötte henne i helkroppsspegeln dämpade Sannas morgonhumör och fick henne att hålla sig inomhus. ”Bada? Aldrig!” Snäste hon när Erik kom med förslaget att åka till stranden och mysa.

Sanna gick omkring i Eriks gamla t-shirtar och ett par sladdriga gympabyxor som var kladdiga av kräk. Håret satte hon upp i en tofs som spretade åt alla håll, och smink hade hon inte använt på mycket lång tid.

Erik satt på kontoret och tittade ut över folket som flanerade på gatan utanför. Det sved av längtan efter Sannas kärlek i hans bröst. Han saknade de varma ögonkasten när han kom hem och leendena hon förut gödslat över honom. Det var tomt på kontoret eftersom de andra gått på lunch. Erik hade ingen matlust och satt nu med en cocacola. Plötsligt brast det inuti honom och han lade sig gråtande över skrivbordet. ”Varför kan vi inte prata med varandra längre? Jag älskar ju henne.” Han kände plötsligt något krama hjärtat hårt och fick svårt att andas. Smärtimpulserna etablerade sig till armarna och han låg som ett hjälplöst kolli över skrivbordet. När han panikartat försökte dra efter luft värkte det ännu mer i hjärtat och han vågade inte andas. Som i en dimma såg Erik arbetskamraterna störta in i full fart.

”Erik?” En okänd röst svävade in i hans öron, och Erik kände att andningen var normal igen. Efter ett djupt andetag öppnade han ögonen och såg en ljushårig sköterska vid sin säng. En bit bort från sängen satt Sanna med Lilleman i famnen med tårade ögon.

”Sådär, nu är bilen tom. Nu sticker vi hem och tittar på matchen.” Anders tittade sig runt i rummet och skrattade till. ”Du har ju göra flera dagar framöver. Hur kan du ha samlat på dig så mycket skräp? Anna skrattade och drog upp en låda som det stod BÖCKER på med tjock tuschpenna. ”Det mesta av det här är böcker. De skall in i bokhyllorna vi bar in nyss, men det måste du ha sett hemma hos mig.

”Nja, jag har nog inte tittat så noga måste jag medge. De har ju alltid stått där, tillhörde inredningen så att säga. Nä nu måste jag kila. Ha det.” Klampandet av hans fötter fyllde porten några minuter för att avslutas av en hård smäll när ytterdörren for igen.

Hon öppnade kartongerna och lyfte ur innehållet. Böckerna fyllde vardagsrumsgolvet och Anna började ställa in dem i bokstavsordning. ”Det här kommer ju att ta evigheters evigheter. Nä det får jag fixa någon annan dag.” Hon skyfflade in böckerna huller om buller i den svarta trappformade bokhyllan och såg hyllorna bågna av tyngden. Bokryggarna glänste i olika färger, och som vanligt njöt Anna av att handskas med dem. ”Jag skulle blivit bibliotekarie istället för försäljare.” sade hon för sig själv och bläddrade förstrött i en av de vackra böckerna.

Efter en stund kom hon till de sista lådorna med böcker. Anna log för sig själv när hon öppnade kartongen med ett lågt ritschande. BARNBÖCKER stod det med röd tusch. ”Undrar om jag någonsin får några barn?” Låda på låda plockades upp och fyllde en av bokhyllorna. De var utplockade exklusivt på olika antikvariat och auktioner enbart på grund av sitt vackra tecknade innehåll. Anna sparade på dem av någon underlig anledning som inte ens hon själv visste om. Samlandet hade börjat när Anna hämtat sina gamla barnböcker i barndomshemmet och blivit fascinerad av teckningarna i dem. Efter flera års sparande hade hon nu en gedigen samling som både fascinerade och skrämde killarna hon dejtade.

”Såååå du vill ha barn?” Hade en av dem sagt dröjande. Anna hade ryckt på axlarna och skrattat. ”Ja, det vill jag väl. Så småningom. Allvarligt talat vet jag inte varför jag sparar på dem, men…” Hon hade tittat på fotot av sina syskonbarn. ”Jag får väl ge dem till syrrans ungar om jag ledsnar. Annars kan man ju alltid sälja dem. Samlingen är ganska värdefull har jag fått höra.”

När de tre bokhyllorna stod på plats fortsatte hon med resten av lådorna, och höll på tills magen protesterade med ett högljutt kurrande. ”Det får bli Seven eleven idag.” Sade Anna och slängde på sig en jacka för att sedan springa över till den lilla butiken tvärs över gatan. ”Hejsan! Jag är nyinflyttad här. Bor mitt över gatan, så vi lär ses en hel del. Har du en korv jag kan få köpa av dig?” Mumsande på den tjocka bratwurstliknande korven gick hon tillbaka till sin lägenhet och fortsatte.

Det tog tid att få ordning på kartongerna, men till slut på morgonkröken slog Anna ihop den sista flyttkartongen. ”Nä, nu måste jag sova.” Klockan i köket stod på fem och ögonen var fyllda av John Blunds grus efter att han jobbat febrilt med att få henne i säng.

Knappt hade hon lagt huvudet på kudden förrän ögonen gled ihop.

Hon väcktes av ett underligt surrande ljud och öppnade långsamt ögonen för att mötas av en obarmhärtigt starkt lysande sol. ”Gardiner, jag måste fixa gardiner idag. Undrar var jag har lagt dem?” Surrandet tilltog i styrka och hon hörde ett lågt dunk med jämna mellanrum. ”Vad i?”

Efter att Anna satt på sig kläderna gick hon ut i det stora vardagsrummet som ekade av tomhet. Några möbler hade inte hon fått ännu, men de var beställda. Mot rutan flög en gulsvartrandig geting som ettrigt försökte ta sig ut. ”Lugn lilla vän, så skall jag hjälpa dig.” Anna öppnade fönstret på vid gavel och insekten skyndade sig ut.

Hon gick in i köket och öppnade kylskåpet där hon hittade ett paket yoghurt och en passionsfrukt.

Med en sked och en tallrik i handen letade hon fram en banankartong som hon vände upp och ned för att använda den som bord, sedan åt hon njutningsfullt upp sin frukost. ”Hm, hur får jag isär den här utan kniv?” Anna snurrade på den lilasvarta knöliga frukten och försökte skala den med fingrarna utan större framgång. ”Målarkniven!” Hon studsade upp från sin plats på golvet och gick in i det lilla gästrummet där målarstativet stod. Först ville inte skalet klyvas av den tunna kniven och stod obändigt emot alla försök till att skäras itu, men till slut brast det och det gulgröna köttet rann ut på banankartongens botten. ”Mmmmm så gott. Nu orkar jag fortsätta min uppackning.”

Plötsligt hördes ett lågt metalljud i hallen i hallen. Anna sprang dit och plockade upp ett vitt brev som kommit. Tyvärr måste jag meddela att möblerna ni beställde är tre veckor försenade. Jag hoppas att ni inte får alltför stort besvär på grund av detta. Vänligen Möbelland

Det hade varit ett hetsigt budande innan hon vunnit auktionen på den mycket speciella kavajen och lyckligt betalat in pengarna. Nu satt den som en andra hud på hennes kropp, och färgen passade perfekt till de Gråblå ögonen. Hennes nyfärgade hår glänste i lampans brutala sken. Sanna hämtade sina knähöga svarta stövlar i garderoben och gled samtidigt in i badrummet för att ge håret en sista dusch av den extra hårda sprayen. ”Sådär, nu skall jag bara hämta cigaretterna så är jag klar. Akta er grabbar, ikväll är jag farlig!” Hon skrattade åt sin egen spegelbild och krängde på sig kappan.

Utanför diskoteket stod en lång, lång kö av förväntansfulla människor i olika åldrar. Sanna konstaterade snabbt att de flesta var yngre än henne, men ignorerade blickarna och ställde sig med de andra. Med ena handen rättade hon till kjolen som knappt täckte rumpan. Den hade varit dyr som stryk, men Sanna hade envist budat tills den var hennes. Traderas auktioner hade gett henne många vackra kläder, men även gett Sanna ett extratillskott i kassan. Allt gick att sälja. De gamla lappade jeansen som knappt höll ihop hade sålts för nästan tusen spänn, och hennes solglasögon från åttiotalet hade varit eftertraktade som sjutton.

Två yngre tjejer framför Sanna stod viskande med huvudena tätt ihop. Deras smala ben bar stövlar liknande hennes och deras frisyrer var exakt likadana. Som två tvillingar tänkte hon och studerade dem ingående. Ögonen var kolsvarta och lösögonfransarna hade lossnat i ena kanten. Det vita limmet kunde ses som en liten utbuktning när hon såg flickan i profil. Stora klumpar av svart mascara hade målats på både övre och undre ögonfransen. De var lite påverkade och vinglade då och då till. Sanna såg dem hålla i en liten burk som de öppnade och satte ned fingret i med jämna mellanrum, sedan gnuggade de behagfullt med fingret på tandköttet. Vad i? Vad gör de? Kön ringlade sig långsamt framåt och Sanna såg snart ingången där två kraftiga vakter stod posterade.

”Ja du behöver ju ingen legitimation. Får jag fråga vad du egentligen gör här? Jag menar…” Han sträckte ut handen för att visa de andra som stod i kön. ”Du verkar ju lite väl gammal för att gå in här. De här killarna kan vara dina söner.” Han skrattade hånfullt och tittade på sina kollegor för att få medhåll. Sanna fnyste till och visade upp legitimationen. ”Jag är kanske lite äldre än de andra gästerna, men jag älskar disco och tänkte dansa ikväll. På ställen för min ålder spelar de inte min sorts musik.” Hon tittade på killen som stoppat henne. ”Än du då? Har du åldern inne för att stå här? Du verkar lite ung tycker jag.” Dörrvakten tittade henne rakt in i ögonen. ”Det har inte du med att göra. Äh, gå in då. Kassan ligger till vänster.” Den svarta pupillen var vidgad och i hans ena näsborre såg Sanna små vita korn av någonting. Näsvingen var sårig och tunn.

Vid garderoben mötte Sanna de två tjejerna igen, och såg dem slinka in på toaletten med ett hårt grepp om den lilla burken. ”Betalar jag nu eller sen?” Sanna räckte sin kappa till den hårt sminkade tjejen. ”Senare.” Sade hon och tuggade på sitt tuggummi med en kos frenesi.

Med några snabba steg gick Sanna upp till diskot och såg att golvet börjat fyllas av dansande människor. Hon trängde sig fram och gick ned till de andra. Med vaggande kropp följde Sanna rytmen och kände kroppen fyllas av gladendorfiner. Visst var hon äldre än alla de andra, men sinnet var ungt.

En ung tjej körde in sin armbåge i Sannas sida och tittade elakt på henne. ”Vad gör du här? Jävla hagga! Stick hem och virka en duk istället.” Killen hon dansade med tittade uppskattande på Sanna och log. ”Bry dig inte om Lena, hon har snedtänt lite. Kom nu gumman så sätter vi oss en stund så du får lugna ned dig.” Han lade sin hand på Sannas axel. ”Det är första gången för henne, och jag tror att vi feldoserade lite.” Killen log igen mot Sanna och mötte hennes blick. ”Vad går du på?”

Övertygad om att hon hört fel skrattade Sanna till och repeterade hans ord. ”Går på? Vad menar du?” Han lutade sig mot henne och viskade i hennes öra.

Några minuter senare lämnade Sanna det larmande, livligt blinkande diskoteket med klapprande klackar. Chockad av det hon såg när hans ord gått in, och det som utspelade sig helt öppet på stället.

Så blind jag var. Livet ute på krogarna är inte som förr. Fyllan har ersatts av droger som köpts i mörka hörn. Det är inte min ålder som är problemet. Det är min syn på användandet av droger.

Dagens skrivpuff är ett utdrag ur min bok LIVET, INGEN ENKEL HISTORIA
Resume: Petra har flyttat ihop med Ola som hon jobbar med och de strular, men Ola backar utan att förklara varför. Efter några månader träffar Petra en kille som heter Mats ute på krogen och de närmar sig varandra försiktigt med träffar då och då. Petra är osäker på vad det egentligen är hon känner för Mats och skall nu träffa honom.

Fredagen kom och efter jobbet skjutsade Ola henne till Mats i väsby. I bilen tittade hon på Ola och saknade hans närhet. Nu var han stel och oåtkomlig med hopknipna läppar som inte ens försökte sig på ett leende. För Petras del skulle träffen med Mats bli det slutgiltiga testet.

Mats hade fixat varma mackor som de åt när hon kom dit. Hans syster var där och presenterade sig nyfiket. ”Hejsan! Lena heter jag. Ja jag är Mats syster som du kanske förstår.” Hon vred en hårlänk runt sitt finger. ”Kul att träffas! “

Systern gav brodern en snabb kram och en puss på kinden, sedan viskade hon något i hans öra och gick. Mats kramade om Petra hårt, hårt och ville inte släppa henne. ”Jag har längtat efter dig!” sade han med tjock röst och tog hennes hand.” Jag har saknat dig med. ”viskade hon med hes röst och kände att det var så.
De hånglade rätt grovt, men gjorde inget annat. Plötsligt höll han Petra en bit från sin kropp och studerade henne noga. ”Du är inte så lätt att komma underfund med du.” Han låste hennes blick. ”Jag vet inte riktigt var jag har dig om jag skall vara ärlig. Du verkar liksom vara överallt om du förstår vad jag menar?” Han svepte med sin fria hand som en cirkel runt sin kropp. Petra log och tittade in i hans grön/grå ögon med en något beslöjad blick eftersom hon blev rörd över hans rättframhet. ”Jag gillar dig mycket, men känner dig ju inte, ännu i alla fall.” Lade hon till och smekte honom över den sträva kinden som hade lite skäggstubb. Mats kramade om henne igen, och böjde sig ner för att kyssa henne när han mumlade ”Kan du inte sova över här inatt?”

Petra fick lite lätt panik över vad som kunde hända men jublade samtidigt inuti, ”Visst kan jag. Skall vi lägga oss nu?” Klockan hade passerat ett på natten och trots den sena timmen kunde ingen av dem sova. Mats drog sitt långa ben mot hennes och smekte henne lätt över pannan. Med bultande hjärta mottog hon smekningarna och tänkte för sig själv. Jag är kär! Banne mig jag är kär! Upp över öronen.

När gryningen kom hade Petra inte sovit speciellt mycket, men var lycklig. Över sin kropp hade hon hans arm som en stor kraftig stock. Han var inte krallig, men lång så lång.

”Åh nej! Hur är det möjligt? Vilken maximal otur! Min väninna slår bestört handen för munnen och lägger stöttande andra armen över mina axlar. Jag avbryter mitt räknande av stenplattorna som vi går på och tittar upp för att mötas av anblicken av mitt ex med sin nya flamma. Magen vänder sig ut och in och mina ben skakar. Det känns som om jag ramlar ned i en djup avgrund av sorg. Min hjärna vägrar acceptera det jag ser. ”Ser jag rätt?” Viskar jag och vacklar till. Min väninna ler sorgset och klappar min kind. ”Lilla, lilla gumman…jag hade ingen aning, kunde inte ens tänka mig att han skulle hit. Förlåt..” De förbannade tårarna väller över i mina ögon och jag blir arg över att han skall se hur illa han gör mig.
Hatet som väller in över hela mitt sinne överbrygger en del av sorgen och när de nått fram till oss och hon glatt räcker fram sin hand, belönar jag henne med att väsa ett hatiskt ”Hora! Din förbannade hora! Du visste att han hade tjej! Sååååååå jävla lågt. Hon sjönk ihop i kroppen när hon förstod vem jag var, tog Arturs hand som stöd och klev ett steg bakåt.

Mitt hat var gigantiskt. Hade jag haft en kniv i min hand hade jag mördat dem en efter en. Slitit dem i stycken och… ja vadå? Jag hade älskat honom och trott att det skulle vara vi för alltid. I min fantasi fanns inte utrymme för det han gjort. I min värld gjorde man inte så. Jag var blåögd och trodde alla om gott, även okända kvinnor. Hon visste så väl att vi var ett par jag och Arthur, ändå älskade hon med honom strax innan han gick till vår säng. Gång efter gång, månad efter månad.

Arthurs leende hade slocknat och han sköt tillbaka den nya med sin hand ytterligare ett steg, sedan tog han mitt tårade ansikte mellan sina händer och grät. ”Förlåt Anitha, förlåt. Det var inte…”

Innan han avslutat meningen slog jag bort hans händer med ett vrål. ”DRA ÅT HELVETE! JAG HATAR DIG! DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!” Jag puttade bort hans kropp från min närhet och kände plötsligt att jag vacklade. ”Jag kan inte äta! Inte sova! Försvinn! Låt mig vara ifred! Snälla…” Det sista lade jag viskande till medan jag långsamt föll på knä och lade ansiktet i mina kupade handflator.

Nettan satte sig bredvid mig och höll om min skakande kropp. ”Hjälp mig. Jag klarar inte det här. Få honom att försvinna.” Det värkte i hjärtat och min hjärna hade kortslutits.

Nettan reste sig upp och bad Arthur gå. ”Hon vill inte träffa dig. Du förstår kanske varför. Hon älskade dig.” Nettan lade handen på hans axel. ”Det trodde jag inte om dig, du som verkade så ärlig, och hur kunde du vara så rutten att du varje veckoslut gav henne rosor och lade med ett kort där du bedyrade din kärlek? Det vet jag att Anitha ältar om och om igen. Men framför allt, varför i helvete höll du det hemligt i TRE MÅNADER?! Stick nu, innan jag nitar dig.”

Jag hörde de ack så välbekanta stegen när han gick iväg och undrade för mig själv hur mycket sorg man kan ta innan man knäcks? Hur länge skulle det dröja innan jag skulle ha tillit till en kille igen? Skulle jag någonsin få det? När skulle minnena överbryggas av nuet? När skulle jag bli hel? Min mage krampade och jag spydde grön sliskig galla över den ljust grå trottoaren.

Redan innan jag plockade upp den högljudda telefonen anade jag vem det var. Hon hade väckt mig tidigt i tanken och talat om att hon skulle ringa.

Vi sågs inte så ofta som vi önskade, men försökte att hålla kontakten per telefon så gott det gick. Vi var stöpta i samma form, men ändå så olika. Hennes bakgrund innehöll så mycket smärta och tårar, medan min varit av Bullerbyform. Min älskade vän hade för några år sedan bara varit en liten spillra av ett liv, redo att ta farväl i förtid.

Men en dag hittade hon sin gren på livsträdet och klängde sig sakta men säkert uppåt till den hon var idag. Det hade varit tufft och inneburit livsval som inte passade in i andras mallar, men hon hade stått på sig, stolt över sitt val och redo för fajt.

Vi hade utvecklat en inbyggd intuition för när den andre mådde dåligt, eller bara ville prata och jag hade en inbyggd kommunikationscentral med plats för bara hennes anrop.

Leende svarade jag i den ålderstigna telefonen som var en kvarleva från min farmor. ”Ja hallå, Nitha här!” Hennes glada finskbrytande röst babblade på och jag kände små bubblor av glädje i min mage.

Innan vi avslutade samtalet pratade vi som vanligt om att ses. Jobb och livet stod emellan våra möjligheter till möte och det blev istället ett evigt tjatande om att kanske ses som aldrig uppfylldes.

När jag lade på luren log jag mot mina barn som var en del av det som stod emellan och önskade om igen att hon fått uppleva glädjen i att älska.

Det kändes underligt att se dem gamla vyerna igen, det gamla kraftverket som inte slutat släppa fram sina kaskader av vatten nedför de två breda cementerade rännorna, den gamla fabrikens långa skorsten som strävade högt, högt upp i skyn.

Suckande reste jag mig upp och kände om igen för att vända kosan hemåt igen. Jag kunde ju ringa mina föräldrar och säga att jag tyvärr blivit magsjuk och inte kunde komma. Svårigheten skulle väl bli att krångla sig ur faktumet att de stod där väntandes vid stationen i detta nu, och att jag inte skulle kunna ringa dem förrän jag var hemma i Stockholm igen.

Jag samlade ihop mina ryggsäckar och lyfte upp kattburen. Tågets bromsar gnisslade högt när de saktade in, och jag såg min gamla väninnas hus som med ålderns rätt började flagna i färgen. Den lilla staden var lika död som när jag lämnade den för cirka tre månader sedan, samma gamla raggarbilar snurrade runt busstationen med nedvevade rutor och skrålande musik.

Tåget stannade med ett litet knyck som gjorde att jag vinglade till, och jag öppnade dörren ut. Min katt Mimmi jamade förskräckt av det plötsliga solljuset som flödade in i buren och jag kunde redan känna svetten rinna under ryggsäcken som var fylld av kläder jag rensat ur min garderob. Lillasyster skulle nog rata en del av dem, men inte allt.

Nu såg jag min mamma kliva ur den ljusgröna Volvon. Hennes silverfärgade hår gnistrade till i solen. Klänningen hon bar var av ungdomligt snitt och smet åt över de smala höfterna. Jag hade inte åkt hem eftersom jag inte längtade hem, eller kände någon samhörighet med det som kallades familj. Mamma och pappa hade bara varit benämningen på det som avlat mig, inget annat. Min lillasyster och jag hade också kommit ifrån varandra. Jag visste knappt var hon bodde nuförtiden. Än mindre vem hon var tillsammans med.

I min nya hemstad hade jag startat upp ett eget liv med stort besvär och envis som jag var ville jag klara mig själv. Nu hade jag äntligen hittat ett boende som kanske skulle räcka längre än en månad.

Min mamma hade tårar i ögonen när hon gick mot mig på perrongen. I hennes blick fanns en fråga som jag inte vågade svara på av rädsla att såra. Jag släppte buren och gick henne till mötes med ett stort påklistrat leende. ”Heeeeeeej!” Jag kramade henne men kände inget speciellt. Min blick vandrade runt över perrongen i jakt på kända ansikten. Hon borrade in ansiktet i min axel och sade med grötig röst. ”Lilla, lilla gumman vad vi har längtat. Älskade unge varför har du tagit så lång tid på dig? Vi har saknat dig.” Hon drog med handen över mitt hår och jag hörde ett knastrande ljud från min mohikanfrisyr som var mitt främsta kännetecken, och krävde massor av hjälp för att stå sådär uppstudsigt ballt som jag ville. ”Är syrran hemma?” Mimmi jamade övergivet och jag gick tillbaka för att hämta henne och resten av bagaget. Mamma hjälpte mig med en kasse och studerade uppmärksamt varje rörelse jag gjorde. ”Ja, Monica är hemma. Hon har visst sin nya kille med sig. Jag har bara träffat honom några gånger, men han verkar snäll.” Hon gick några steg och stannade. ”Du då? Har du träffat någon?” Jag ruskade på huvudet. ”Nä, jag är…ensam”

I samma stund som jag sagt ordet förstod jag att det var precis så det var. Jag var ensam så ensam där borta, utan vänner, syskon och föräldrar. Jag hade byggt upp en mur mot alla, rädd att bry mig och rädd att förlora. Kärleken hade knackat på min dörr flera gånger, men min rädsla att inte få behålla hade gjort att jag förnekade den.

Vi satte oss i bilen och som vanligt ville den inte starta direkt. Leende tittade vi på varandra och hon vred om nyckeln flera gånger tills ett högt motorljud förkunnade att den var igång. Hon rattade med varsam hand oss ut från parkeringen och vi styrde hem till barndomshemmet. Jag hade kanske tänkt fel? Borde ha bett om hjälp. De var snälla och älskade mig högt, det tvivlade jag aldrig på.

”Det är skönt att vara hemma igen.” Jag sade orden som rullat en lång stund på min tunga och kände att sanningen låg väldigt nära.

Vi nickade avmätt till varandra, och tystnaden bredde ut sig i den lilla hissen. Jag stängde dörren och drog igen det tröga gallret för att sedan trycka på knappen till min våning.

I hans nacke såg jag en mörk virvel av hår och mina fingrar längtade efter att dra i det. Profilen var lite sned, och jag visste så väl att orsaken var boxningslektionerna som han trots sin läkares varningar fortsatte ta. Hans ansikte var stelt och jag såg hans öra där ligisterna på hans skola dragit loss en ring utan att öppna den. Ett v-format jack återstod av såret, och han hade tagit ett nytt hål intill det gamla för att sedan placera en tjock guldring i det. Jag hade alltid varit svag för den där lilla detaljen på honom, och han visste säkert att jag studerade den nu.

Hissen gick igång med ett gnisslande, och segade sig våning för våning till den kom till plan två. Den stela ryggtavlan kom i rörelse och jag såg hans grova händer dra isär grindarna. Jag kunde se dörren till lägenheten där min kropp spenderat flera år. Min ande hade varit hos en annan, och när jag insåg hur fel jag tänkt och gjort var det försent.

Plötsligt vände han sig om. ”Jag älskade dig.” De grå ögonen var dimmiga av sorg och den smala munnen hade neddragna mungipor som om gråten skulle komma när som helst. Tystnaden var kompakt och i mitt huvud gick jag igenom olika ord jag skulle säga, men hittade inte de rätta.

Med en uppgiven gest smällde han igen dörren till hissen och den fortsatte upp till nästa våning.

I lägenheten var det mörkt och kallt och jag kände mig underlig till mods. Att köpa en bostadsrätt i samma hus som sitt ex var en urbota dum ide som jag fått när vi separerade. Jag gillade grannarna och området. Nu hade värdet minskat radikalt och att sälja nu vore att begå ekonomisk självmord.

Så det var bara att bita i det sura äpplet och se min älskade före detta dag efter dag utan att få hans efterlängtade kärlek.