Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Färgen rosa var för mig som barn inget alternativ. Den stod för pipiga, nuttiga småflickor som stod i ring runt fröken. Och var dessutom fruktansvärt dum att bära om man skulle klättra i träd eller leka kurragömma i skogen. Alla skulle se en och smutsen skulle hitta till mig på två sekunder.

Jag tyckte den var riktigt hiskligt ful, och min snälla mamma gav mig röda kläder istället.

Så fick jag som vuxen kvinna en liten ängel med ljusgrå ögon och guldlockigt hår i min famn. ”Inget rosa!” sade jag bestämt, men överröstes av det horribla av alla släktingar.

När flickan var två älskade hon rosa och prinsessa skulle hon bli. Dockorna kläddes i rosa tyllklänningar liksom hon själv, och naturligtvis var favorittidningen Barbie.

Min mamma skrattade när jag klagade, och till slut …kom jag på mig själv med att köpa ett par rosa tennisskor som jag faktiskt trivdes väldigt bra med.

Så nu när våren kommer går jag där i mina rosa skor och femåriga dottern kliver precis in i sin lila period.

Skrivarungar.se: “En ny skrivarsajt för barn mellan åtta och arton år”

Kika på den här filmen som är reklam för min skrivarsajt, och säg vad ni tycker

TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL: “Min självbiografi om missfall, komplicerade graviditeter och förlossningar”

Kika på den här filmen om min bok och säg vad ni tycker.

Lilleman har fått på sig sin favvokostym och springer runt i huset på jakt efter offer.

Slitigt som attan , men samtidigt skönt.
Ja så kan jag sammanfatta min dag.

Det finns väl inget skönare än jobba med kroppen.
Mitt jobb är att per handkraft slänga in stenar i diverse storlek för att så småningom fylla den gamla källaren på gästhuset och på så sätt stadga till huset som i dagsläget håller på att rämna.

Eftersom inte tiden fanns till skrivande igår, blir det dubbelpuff idag.

Färden på den lilla grusvägen var mycket vinglig och mamma Erika satte då och då händerna för ansiktet för att slippa se. ”Akta björken!” Hon skrattade till nervöst när dottern svängde ut mot mitten. Rolf hängde som ett snöre i pakethållaren och hans långa ben nästan trasslade in sig i varandra. Hans vita skjorta var inte längre vit, och de bara fötterna var fulla av små nästan osynliga sår efter stenarna som låg på vägen. Men han vägrade trots smärtan att släppa greppet om sin dotters cykel. Vanja hade tjatat länge om att få hjälp med att lära sig den svåra, men ändå så självklara konsten. Idag hade han utan vidare planering bestämt sig för att kolla hur duktig hon var på att hålla balansen, och hade blivit redigt överraskad!

”Vanja, sakta in lite och vänd om nu. Mamma blir orolig om vi försvinner ur hennes åsyn.”Rolf kände att det doftade svett om honom och rösten hackade när han sprang. ”Vänd om!”

Plötsligt svängde Vanja tvärt och ramlade nästan omkull. Rolf tappade greppet och for rätt ut i skogen. Med en svordom rullade han ned i full fart i diket och slog huvudet i en sten som låg längst ned.

Dottern cyklade iväg utan att märka vad som hände och ropade med glad röst till sin mamma som kom henne springande till mötes. ”Mamma! Mamma! Jag kan cykla!” Hon bromsade försiktigt in som pappan lärt henne och tittade bakåt för att prata med honom. Förvånat såg Vanja att det var tomt, och att pappa Rolf kom haltande långt där borta.

Erika satte sig snabbt på huk och lade händerna runt sin dotters kinder. ”Min duktiga, duktiga flicka.” sedan sprang hon mot sin man.

När Erika nådde fram såg hon att Rolf blödde från ena kinden. ”Hur gick det? Gjorde du dig illa?” Han tog sig över ena armen och log. ”Ingen fara. Såg du? Den där lilla kommer att bli en stor trafikfara här i byn. Erika lade huvudet mot hans axel och skrattade. ”Jo du, det vill jag lova.”

De gick hand i hand fram till sin dotter.

Det gick inte att se på utsidan av huset att sorgen grävt djupa oreparabla sår, och mannen som skymtade innanför fönstren såg helt normal ut i betraktarens öga. Inte heller kunde man se på huset att tre av dess invånare dött en abrupt, grym död och att de lidit länge innan döden befriat dem ur smärtans klor.

De tre små människorna hade haft hela sitt liv framför sig som en oskriven sonat eller ett omålat blad. Den påverkade kvinnan hade gjort något som få kvinnor ville kännas vid.

Askan som strötts ut över minneslunden vid den vackra ålderstigna stenkyrkan hade varit grå som sorgen i Eskils hjärta. Minnena av alla härliga stunder de haft tillsammans gled genom hans hjärna i ultrarapid under prästens mässande om gud och barns relation till varandra. Vem hjälper mig? Jag som blev kvar. Mina älskade ungar ni var mitt livselixir. Era glada skratt fyllde vårt hus.

En liten flicka som stod bredvid honom tittade med sina rådjursögon på Eskil och drog ned honom till sin nivå med ivriga rörelser. ”Jag ser dem farbror, jag ser dem där.” Hon pekade med sin lilla barnahand mot lundens mitt. ”De dansar.” Hon log och pillade in sin hand i hans. ”De har inte ont längre.”

Eskil mindes ansiktsuttrycken i barnens ansikten när han hittade dem i sina sängar den där sena kvällen för några veckor sedan. ”Jag skulle ju bara gå ett ärende till grannen.” sade han och tittade på flickan bredvid sig. De bruna ögon såg gammelmanskloka ut och hennes ord tydde på att hon var en av dem som kunde se. ”De dömer inte dig farbror. Du är ju deras älskade pappa fast de dött.” Hon vinkade och log mot de osynliga. Den svarta korta kjolen rörde sig i vågor av hennes rörelser och polotröjan som ideligen halkade upp över hakan trycktes ned om och om igen för att till slut ignoreras totalt. Eskil såg bara de två ögonen som var fyllda av människokärlek.

Prästens predikan var slut och Eskil vände sig mot platsen där flickan stått för att finna den tom. Några grässtrån som lyckats undvika gräsklipparen och istället böjt sig ned svajade till och fångade hans blick. Leende såg han i sitt inre sina älskade ungar dansa ringdans och ilskan mot den galna kvinnan ebbade ut. ”Adjö mina älsklingar. Pappa älskar er!” Små kristallklara tårar banade sin väg på Eskils fårade kind.

Sammanslagning av två skrivpuffar igen då.
Den rafflande fortsättningen på soptippshistorien

Erik hörde att det föll ned en massa skrot i det smala hålet och stannade. ”Evelina!” Han smög försiktigt närmare, men kände att marken rörde sig under honom och stannade. ”Evelina!” Nu ropade han högre.

Mannen sköt tillbaka kepsen långt bak på huvudet och såg ut som ett levande frågetecken. Vad i all världen händer? Försiktigt steg han ned på marken och smög fram mot Erik som nu lagt sig ned.  “Vem är därnere?” Viskningen ekade i Eriks öron och han hyssjade mannen. ”Allting rör sig. Vi måste komma på hur vi skall få upp henne. Det är min syster.”

Obekymrad av skrikandet ovanför smög den stora råttan närmare flickan som nu låg alldeles stilla. Prövande bet hon på den vita armen och fick med sig en bit hud. Smaken var söt och gav mersmak. Evelinas huvud värkte och en stingande smärta etablerade sig plötsligt upp till hjärnan. ”Aj!” Hon slog reflexmässigt mot det som orsakade smärtan och kände något hårigt mot sin hand. Råttan! Vad i? Den smala svansen slet sig loss från den kraftlösa handen och råttan sökte skydd på säkert avstånd. Hon kände den friska doften av nytt blod.

”Evelina! Men herregud svara då!” Erik hade kommit fram till den bräckliga kanten på hålet och såg flickan svepa iväg odjuret. ”Evelina!” Han såg blodet som rann ymnigt från hennes huvud. Det knakade under honom och när han såg hur illa sammansatt platsen var och bilarna som mycket enkelt kunde bestämma sig för att falla kände han en kall kåre bana sin väg efter ryggraden.

Hon måste höra fel. Prövande lade Evelina huvudet på sned och försökte förbise smärtan i benet som etablerade sig till hennes höft. Håret hade klistrat sig fast i marken och ett otäckt ljud skapades när hon lyfte på huvudet. Högt ovanför henne såg hon Eriks välbekanta huvud. “Erik!” Hon skrattade och grät samtidigt. ”Jag är skadad.” Evelina såg att omgivningen svajade och undrade för en kort sekund om hon såg i syne. Den gamla soptippen hade haft ett hårt liv och när sak lades på sak blev det små mellanrum som nu gjorde allting ostabilt. ”Det är inte säkert här, vi måste få ut dig snabbt. Kan du resa dig upp?” Erik vände sig viskande till mannen bakom honom. ”Har du ett långt rep i bilen?” Den andre nickade jakande och smög iväg.

Efter en kort stund kom den kepsförsedda tillbaka med ett tjockt rep över axeln. I änden hade han knutit en snara och drog nu ut det i hela sin längd för att fästa det runt sin kropp. ”Okey, nu kör vi.” Erik firade ned änden till sin syster som mödosamt och flämtande av smärta kommit på fötter. Hon kände att det svartnade för ögonen och svalde energiskt ned spyan som halkade fram flera gånger. Höften knakade betänkligt och smärtvågor gick till hjärnan som varken visste ut eller in var det gjorde ont. Det blev för många impulser att hålla reda på.
”Kom igen Evelina, fäst linan runt din midja som drar vi upp dig.” Hon tog emot öglan och lade den runt sig själv, sedan tog hon ett hårt tag om repet och höll andan.

En liten stund senare låg Evelina stönande av smärta på backen bredvid lastbilen medan mannen som hjälpt dem ringde dit en ambulans. ”Vilken fixare du är brorsan. Ett tag var jag rädd att jag skulle bli kvar där. Såg du råttan förresten? Hon bet mig.” Evelina frös och hackade tänder. ”Det gör så jäkla ont!” Hon tittade på benet som svullnat upp rejält. De hörde ljudet innan de såg bilen, och mannen vinkade till sig ambulansen som kom vaggande uppför den gropiga gamla vägen.

När den farit iväg vände sig Erik till mannen och presenterade sig.                 ”Erik heter jag, och jag är dig evigt tacksam för din hjälp. Jag hade aldrig fått upp Evelina själv. Är det okey om jag liftar med dig?” Mannen räckte fram sin ena hand och lade den andra på Eriks smala axel. ”Olof heter jag och jobbar som sopgubbe som du nog förstått. Behöver du ett jobb?” Han log med hela ansiktet och tittade pojken rakt in i ögonen med fast blick. ”Jag behöver någon som inte är rädd för lite smuts under naglarna.” Olof vinklade upp sina egna naglar och visade dem för Erik. ”För smutsig blir du i det här yrket. Jag lovar! Men tänk på saken du så far vi till sjukhuset till din syster under tiden.

Olof tittade en lång stund på pojkens ansikte som visade sådan stor lycka att det var svårt att låta bli att le, sedan startade han lastbilen och de for iväg.

Evelina vaknade av att hon kände sig iakttagen, och när hon mödosamt öppnade ögonen med ett stön såg hon en stor råtta sitta knappt en meter ifrån henne. Den lutade huvudet åt sidan och hon såg de små morrhåren rycka. Framtassarna var svarta av smuts och de svarta ögonen såg inte alls vänliga ut. Med jämna mellanrum reste den sig upp i sin fulla längd på bakfötterna som för att visa sin storhet. ”Schas! Iväg med dig!” Hennes röst skrämde iväg råttan och hon suckade av lättnad.

Evelina kände med händerna över kroppen, men fann inga skador, i alla fall inga allvarliga. Det värkte i hennes rygg och hon hittade smala, långa rivsår på sin ena överarm. Hon kunde se dagsljuset långt, långt ovanför sig i en liten cirkel. Var har jag hamnat? I hennes huvud radades upp olika lösningar på situationen och hon reste sig försiktigt upp. Det krasade av glas och plåt.

Erik sparkade irriterat på en sten som låg på vägen. Vart tog hon vägen? Typiskt Evelina, hon har väl hittat något intressant. Jag väntar max fem minuter till! Han tog upp en tändare ur fickan och tände fimpen han hittat, sedan drog Erik djupa, njutningsfulla drag av den nikotinstinna biten. Hoppas inte Evelina kommer nu, hon blir galen! Han såg sin pappas sista andetag för sin syn och mindes dunkelt smärtan inuti när mamman gråtande vänt sig till Erik och Evelina. ”Det är slut nu.” Det hade känts som om någon slet ut hjärtat på honom utan bedövning.

Pappa Olof hade drabbats av den allvarligaste sjukdomen av dem alla, cancer. Metastaser spred sig snabbt över hela hans kropp, och döden hade kommit som en befrielse. Andningen hade försvårats av tumören som likt en svamp trängt in i stämbanden och gjort att rösten sakta men säkert försvann och ersatts av ett lågt kraxande. Mitt i allt elände hade pappans darrande hand dag efter dag öppnat cigarettpaketet och mödosamt tagit fram en av de illadoftande pinnarna medan Erik tigande, och fascinerat stått bredvid.

”Nä nu jäklar! Evelina!” Erik reste sig upp och gick samma väg som systern. ”Evelina! Åh, vad hon skall få skäll när jag hittar henne. Vänta bara… ” mumlande en massa eder trampade han över gamla tamponger, tidningar och konservburkar.

Råttan hade kommit tillbaka, men den här gången gick den lite närmare, sniffande i luften blottade hon sina skarpeggade tänder. Ungarna i boet ville ha mat, kunde det här vara något att ha?

Evelina kände plötsligt något vasst tränga in i sin hand, och tittade på den. En skärva av glas hade gått in en bit i handen och blod sipprade sakta ut ur såret. Hon drog bort skärvan med sin andra hand och såg samtidigt råttan. En rysning gick genom Evelinas kropp. Plötsligt hörde hon en välbekant röst. ”Jag är här!” Evelina Reste sig upp, ställde sig på tå och satte händerna som en tratt runt munnen. ”Jag är HÄR!” Hon hörde Eriks röst avlägsna sig och kände paniken växa. NEJ! Vänta! Gå inte! ”ERIK! Gå inte, snälla.” Hon sjönk ihop med händerna för ansiktet. Över pannan rann en tunn nästan osynlig sträng av blod.

Råttan sniffade i luften, kände den välbekanta doften av något gott och närmade sig försiktigt, steg för steg.

Erik gick svärande fram och tillbaka över den blåsiga kullen, såg hålet i marken och vände om. ”Evelina!” Han höll händerna för öronen som var röda i kanterna av kylan. ”Faan vad det blåser här. Hon kanske står där nere och väntar. Plötsligt hörde han ett högt motorljud och upptäckte en stor lastbil som svängde mot platsen de lämnat sina hittade saker. Med andan i halsen sprang han ner för att rädda sina skatter. Evelina slår ihjäl mig om jag inte skyndar mig! Hoppas, hoppas att hon står därnere. Flåsande kom Erik fram till högen av prylar i samma ögonblick som lastbilen stånkande tog sig uppför backen mot honom.

”Här får du inte vara! Det är förbjudet enligt lag.” Mannen hade en tändsticka i mungipan och en fläckig vit keps på huvudet. Han öppnade dörren och studerade pojken intensivt. ”Ta ditt pick och pack och försvinn härifrån.” Erik stod framför deras hopsamlade hög och darrade av skräck.                         ”Men, men, men…” Hans hjärna var tom på ord och tungan var slipprig som en ål. Han tittade sig oroligt runt efter Evelina, men det enda han såg var måsar som skränande flög fram och tillbaka på jakt efter matrester. Mannen tittade på klockan och såg att det snart var lunchdags.                                    ”Äh Pysen, ta och dra härifrån nu. Det är farligt här! Jag skall bara lasta av lite mer skräp så kan du åka med mig ner till bygden. Skräpet kan vi slänga i bak. Ingen dör väl av att du tar det.” Han räckte fram handen till Erik och lyfte upp honom i lastbilen medan han registrerade att pojken var mycket tunt klädd för årstiden och dessutom hade trasiga skor. Sakerna lade han i en stor svart säck.

Med ett högt brummande åkte de uppför kullen och den stora bilen gjorde sig redo att göra sig av med sin last. Genom de öppna rutorna hörde Erik måsarnas glada skrik när de insåg att mera mat var på ingång, och en röst som ropade hans namn. Stopp nu! Mitt namn? Men…                                      ”STANNA! Det är Evelina!” Mannen tryckte på bromspedalens så abrupt att motorn dog. Nu kunde båda två höra det desperata skriket från underjorden. ”HJÄLP! ERIK!” De kastade sig ut ur hytten och gick mot ljudkällan. Soprester ramlade ned i det djupa hålet i marken och en järnbit rasade ner i Evelinas huvud. Med ett stön förlorade hon medvetandet.

De två barnen vred och vände på allt de fann. ”Titta vad jag har hittat!” Erik kom springande över krönet och hade en vit elefant i sin famn. Evelina tog emot den tunga pjäsen och ställde ned den på backen med en smäll. Bitarna for åt alla håll och en liten skärva listade sig in i hennes ben. ”Aj! Se nu vad du ställt till med.” Hon vände sig argt till Erik som chockad tittade på förödelsen. ”Mamma kommer att bli galen! Det här är mina sista byxor. Vi skulle bara leta nyttiga saker. Har du glömt det?” Evelina tog tag i sin lillebrors ena öra och ruskade det som hon sett sin mamma göra. ”Du är så dum ibland. Man kan väl inte äta en porslinselefant?” Erik höll sig för örat som antagit en tomatröd ton och en ensam tår rann på hans kind. Den smala underläppen darrade. ”Jag tyckte att den var så fin, och ville ge den till mamma i present. Hon fyller ju år snart.” Han drog åt det smala läderskärpet i midjan eftersom byxorna riskerade att hasa ned. ”Det var länge sedan vi åt. Jag är hungrig!” Erik tittade på de vita skärvorna som låg utströdda över sakerna de plockat ihop. ”Tror du att det går att få bort det där?” Evelina drog ihop sin långa kjol som hade små hål här och var. ”Vi måste försöka. Förlåt mig. Jag blev så arg.” Hon försökte torka av sina smutsiga händer på förklädet, men den kletiga smeten var svår att dra bort. ”Vi borde tagit med oss handskarna. Det här är ju äckligt!” Erik satte sig på huk och hjälpte sin syster ta bort skärvorna. ”Soptippen döljer förvisso många fynd, men det är jobbigt att riva i allt skräp som täcker det. Men det värsta av allt är lukten. Den förföljer mig in i drömmarna.” Evelina rynkade på näsan och fnös. ”Kan vi inte gå hem nu? Snälla?” Erik tittade med bevekande ögon på sin syster. ”Först rensar vi upp här och letar upp en väska att lägga sakerna i.” Hon knöt det flera gånger avslitna och hopknutna snöret till kängorna och reste sig för att gå lite längre upp på berget för att kanske hitta en stor resväska, eller kanske till och med en ryggsäck att lägga sina fynd i. ”Jag kommer snart!” Hon lyfte försiktigt på gamla kläder och konservburkar som låg i enda röra.

Plötsligt rämnade marken och hon föll handlöst ned i hålet som bildats inuti soptippen.