Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

April 11th, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Anfall

Det här är ett utdrag ur min nya bok Livet, ingen enkel historia.
Resume:
Petra 20 år har flyttat till Stockholm och hamnar i en karusell av killar, nya vänner, andrahandslägenheter och jobb som snurrar allt fortare.
Hon har precis flyttat ihop med Ola som jobbar på samma jobb som henne, och blivit attraherad av honom. De dras sakta mot varandra utan att kunna stoppa skeendet.

Ola kom in genom dörren precis när hon lagt på luren. Han slängde av sig jackan på golvet innanför dörren, och stönade.
”Gud vad jag är hungrig! Finns det någon mat?” Han hoppade upp i barstolen vid köksbordet.
Petra blev rosenrasande.
”Tror du att det här är någon jävla restaurang? Fixa din egen mat vet ja! Eller?” Hon samlade ihop sig för att inte skrika hysteriskt. ”Eller be din flickvän komma hit och fixa käk.”

Plötsligt smärtar det till i hennes hjärta och hon viker sig stönande över köksbordet. Ola kastar sig upp och lägger en arm över hennes rygg.
”Hur är det? Var gör det ont?
Petra är oförmögen att svara eftersom någon lagt en tjock ogenomtränglig mur av smärta runt hennes hjärta, och hon kippar panikartat efter luft.
Ola vänder hennes ansikte mot sig och frågar om igen vad som felas. ”Herregud tjejen, du är ju likblek. Var har du ont?” Frågorna haglade och Petra hörde honom tala som i en burk långt ifrån. Orden ekade i hennes huvud och smärtan vägrade släppa sitt grepp. Plötsligt släppte det och Petra tog ett djupt andetag.
Hon insåg att det inte var ide att hemlighålla anfallen och berättade om de som varit. Ola tittade Petra djupt i ögonen och tog båda hennes händer i sina.
”Du måste gå till en doktor med det där. Lova det.” Hans händer sände små pirrningar i hennes och hon ville ha honom nära. När Ola släppte henne kändes det som om muren mellan dem snabbt byggdes upp, lika ogenomtränglig som förr. ”Lova mig?” sade han och pussade Petra på pannan innan han sträckte på sig och frågade om hon var hungrig. Ja på dig tänkte Petra sorgset och reste sig upp.

De åt en uppvärmd pizza som de hittade i frysen. Satt på varsin sida av bordet med tallriken mellan sig.
Så snart pizzan försvunnit ner i deras magar satte de sig framför teven under tystnad. Petra försökte lätta upp stämningen lite genom att berätta om gymbesöket hon gjort på dagen. Petra hade haft tanken att gå hem och stretcha efter passet, men det hade blivit lite dåligt med det. Hon kände musklerna strama och ömma.

För en gång skull stannade Ola hemma, och under kvällens gång kikade han då och då oroligt på Petra som satt i soffan och läste samtidigt som hon då och då kikade på teven.
Till slut kröp de ner i varsin säng efter en snabb kram.

April 9th, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Att skapa med händerna

Vad gör man när något inte finns? Självklart startar man upp det själv, och det är precis det som Anitha Östlund gjort. Skrivarungar hade ett klart koncept som redan cementerat sig i hennes hjärna, och bara väntade på att få inledas. Sagt och gjort. Två veckor senare hade hon för första gången i sitt liv anmält sig till ett webbhotell och började det trassliga, men mycket berikande jobbet att göra en snygg hemsida som dessutom skulle vara användarvänlig.

Det enträgna skrivandet på hennes blogg Novellbloggen var uppmärksammat och hade lett till att hon satsat på att skriva på heltid. Kommentarerna på texterna hon lade in var idel positiva och manade henne vidare. Fantasin lämnade henne aldrig i sticket och de första texterna växte snabbt till över trehundra. Allt fanns på nätet till allmän betraktelse.

Föräldrapenningen tog slut och november 2009 var det fakto att hon tillhörde skaran av arbetssökande. Anitha märkte snabbt arbetsgivarnas ointresse av hennes person. Att som fyrtiofemåring bli arbetssökande var ingen hit, och de tre barnens efterlängtade tillkomst innebar att Anitha invigdes i VAB-världen. Något som lyste som en röd varningslampa i Cv:t. och skrämde de som hade det minsta intresse av henne.

Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett hennes många år som butikschef och fina betyg som skrivits av de forna arbetsgivarna. Att hon dessutom var en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.

Suckande insåg hon fakta och började titta inåt sig själv vad hon var bra på. Tre bra saker fann hon som lyste starkare än de andra alternativen. Som säljare hade Anitha varit effektiv, vänlig och drivande. Skrivandet hade hon med sig från barnsben och var antagligen en kvarleva av mammans forna berättande av egenskrivna texter. Driftig som få hade Anitha alltid varit, och nyfikenheten hade drivit henne att söka svar på många frågor. Internet hade blivit en stor effektiv uppslagsbok.

Marknadsföringen av boken hon skrivit om barnens tuffa tillkomst gick segt och istället för att översätta den till engelska lämnade Anitha den ett tag för att påbörja nästa skrivprojekt. Som ett experiment delade hon med sig av det skrivna till sina läsare på en blogg under samma namn som boken.

Mörka nätter när de tre små barnen sov skrev Anitha kapitel efter kapitel, och minnen som lagt långt bak i hjärnan plockades fram och sattes på pränt. Boken var en självbiografi om tiden som nyinflyttad och började när Anitha fyllde tjugo för att sedan följa den lilla gryende kvinnan genom kärlekar, våldtäktsförsök och lyckostunder.

April 8th, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Något efterlängtat

I samma ögonblick som jag såg de bruna stövlarna med sned hög klack visste jag med absolut bestämdhet att jag skulle ha dem. Kosta vad de kosta ville, mina skulle de bli. Jag klickade på knappen för att lägga dem i mina minnesanteckningar och fortsatte sedan surfa runt bland sajtens auktioner.

Hela tiden såg jag bilden av stövlarna klart och tydligt framför mig, och till och med kände hur de skulle sitta perfekt på min fot. Min längtan blev större ju längre dagen led och jag kikade om och om igen in på Traderas annons där de fanns. Utgångspris femtio kronor stod det, och jag funderade en kort sekund på om jag skulle klicka in för att visa mitt intresse, men nej…nu gällde det att vara smart! Inte visa att jag suktade efter dem. Det gällde att slå till snabbt som en kobra när någon annan budat.

Dagarna gick och jag gick in på sajten flera gånger om dagen för att kika på de efterlängtade stövlarna. Några hade budat och summan hade trippat upp till etthundra kronor jämt.

Skuldmedvetet tittade jag in i min garderob som svämmade över av både kläder och skor. De vita dubbeldörrarna gick inte längre att stänga, och dörren bågnade av tyngden alla vackra behås gav. Kläderna hängde i snygg ordning färgmässigt om än lite trångt. Sanningen å säga hade jag nog tappat fokus på vilken stil jag ville ha på mina kläder, och därför var där regnbågens artilleri. Här och där skymtade vita prislappar. När jag gick in på mitt bankkonto visade det att jag hade några enstaka tusenlappar kvar till lön, och jag visste att stövlarna egentligen borde få komma till någon annan tjej, men jag ville såååååå gärna ha dem.

Barnen stojade friskt när slutligen dagen D kom, och jag satte mig sammanbitet ned vid datorn redo för en match med dallrande nerver. Tricket med Tradera var att vänta, vänta och vänta tills minuterna blivit till sekunder, och DÅ gällde det att snabbt som sjutton kasta in ett bud som var mycket högre än det som just då var högst. Med darrande fingrar satt jag med händerna startklara över tangenterna. Tryckte sakta på tangenterna för att likt en panter kasta mig in i leken, och vinna.

För naturligtvis vann jag, och en vecka senare tryckte vår trevlige lantbrevbärare dem med stort besvär ned i vår trånga vita brevlåda.

Känslan när jag drog på mig dem var precis sådan som jag föreställt mig, och de var ursnygga. Att klacken kanske var lite väl hög fick jag leva med. Och de tvåhundrafemtio spännen jag lagt ut för dem skulle jag enkelt få tillbaka om jag sålde dem.

April 7th, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Att anpassa

Att sätta en fyrkant i en cirkel fungerar inte

Inte heller går det särskilt bra att placera en tvål i vatten

Att lägga en isbit i solskenet eller låta en fisk stanna på land är lika illa.

Ibland blir det riktigt fel i livet, som när en bohem träffar en pedant.

En polis kan säkert förälska sig i en brottsling och en man som slagit kan säkert vara snäll, ibland

Man kan fånga grodyngel till våren och sätta dem i en burk, men de dör antagligen eftersom de är gjorda för att bo i naturen.

Ett människohjärta måste ha blod för att slå och syre för att få blod.

Allt går inte att anpassa till vår vilja även om vi vill så gärna.

För svart är svart och vitt är vitt trots att vi mixar ibland.

April 6th, 2010 by Anitha Östlund Meijer

Egen bokutgivning

Är det någon ide att ge ut en bok själv?
Vad kostar det?
Hur marknadsför jag den?

Tre mycket vanliga frågor som trillar in när man börjar kika på andra vägar till utgivning än per bokförlag.
Här har jag samlat ihop några nyttiga sajter som kan hjälpa dig.

http://e-bookreaders.biz/sv/creating-your-own-ebook/

http://minebok.com

http://marknadsforing.bloggproffs.se

http://rundkvadrat.com/tag/e-bok/

http://e-junkie.com

http://word-battle.dk/

http://vulkan.se/

http://spsm.se

http://smashwords.com

http://lulu.com

http://ebookstarter.com

http://createspace.com

http://clickbank.com

http://amazon.com/

http://bokrondellen.se

http://debutantbloggen.se

http://forfattarforbundet.se/

http://kb.se/isbn

http://publit.se

http://sollentunaforfattarna.se

http://soloforetagaren.se

http://stipendier.se/

Här har du några sajter vars ägare trycker dina böcker mot betalning.

http://boklyan.se

http://books-on-demand.com

http://createspace.com

http://filedby.com

http://gordinegenbok.se

http://instantbook.se

http://kulturdasset.se

http://papertalk.se/

http://poeter.se

http://solentro.se

http://vulkan.se
http://publit.se

Jag skrev min bok och skickade den sedan till flera olika förlag, som faktiskt svarade ganska snabbt. Den som svarade först gjorde det efter två veckor.
När det stora vita kuvertet damp ned i min låda förstod jag att jag blivit refuserad, men var ändå inte riktigt hundra. Mina fingrar skakade och jag var alldeles torr i munnen när jag sakta snittade upp det.

Inuti låg ett vitt pappersark där någon skrivit att boken förvisso var mycket bra och berörde ett mycket angeläget ämne, men att de tyvärr inte hade råd att ge ut den eftersom boken tillhörde en för liten nisch. Den gav helt enkelt för lite avans för förlaget.

Efter fem stycken liknande brev gav jag upp och bestämde mig för att ge ut den själv.
Genom skrivarsajten kapitel1 som jag hittat på nätet fick jag reda på att papertalk hjälpte till att trycka den, och mejlade till dem.

De ville ha boken i pdf och bad mig fixa det, eller också kunde de göra det mot betalning.

Jag skrev ett inlägg på kapitel1 och fick kontakt med Billy Bratt som utan betalning hjälpte mig både med redigering och att göra om texten till pdf.
Tänk om jag haft en aning om vilket jobb det var att redigera de få 160 sidorna.
Det blev ändringar hela tiden och sakta men säkert växte den klara pdf:n fram.
Det är ju faktiskt så att som författare så är det du som styr handlingen, och kan lägga till eller ta bort så mycket du vill. Och varje gång jag läste texten blev det ändringar. Det var ord som kändes konstiga eller meningar som ändrade ordningsföljd.
Nåväl, efter flera månaders redigeringsjobb sände jag in texten till Papertalk som efter cirka en vecka mejlade och berättade att paketet fanns för avhämtning.

När jag öppnade kartongen och plockade upp boken hade jag nästan samma känsla som när jag födde barn.

April 1st, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Lura

”Du är inte min pappa!” Lisa stod framåtböjd med händerna på höfterna i deras lilla hall och var arg, så arg på mannen framför henne som ville att hon skulle kalla honom pappa. Nu hade han om igen tillrättavisat henne inför mamman som stått stilla och tigit.

Lisas ansikte hade antagit en rosenröd färg, och hennes ögon var hårt hopknipna av ilska. ”Säg någonting då mamma, stå inte bara där!” Hon vände sig mot mamma Eva som inte riktigt visste hur hon skulle tackla problemet. Flickans styvfar Torsten var en snäll man, men hade inte så bra hand med barn, framför allt inte obstinata, hormonstinna ungdomar.

Eva trodde att det skulle komma med tiden när Lisa fattade att Torsten inte hade för avsikt att trampa på hennes pappas minne. Hittills hade hans trevande försök att närma sig styvdottern resulterat i hätska ord och avståndstagande.

Just nu var deras relation så pass infekterad att Eva grubblat på om hon skulle be Torsten att flytta. Hemmet fylldes av skrik och bråk dagarna i ända, och Evas hjärta grät av sorg när hon lade sig på kvällarna.

Jobbet som börsmäklare var lukrativt och krävde full uppmärksamhet, men var ändå lugnare än hemmet. Stressen som förstört hennes mage fodrade dyra läkarbesök och mediciner som hade en del biverkningar.

Eva tittade på Torsten och tyckte om vad hon såg. Han var en man på nära femtio, men hade kunnat tas för fyrtiofem. Livet hade varit snällt mot honom, så några bekymmersrynkor prydde inte hans höga panna. Det lockiga håret hade väl tunnats ut lite med ålderns rätt, men det täckte fortfarande hans huvud, och förresten skulle han passa i rakat eftersom hans huvud hade en så vacker form. Den raka näsan hade kunnat tillhöra en indianhövding, så stolt var den.

Torsten vände sig mot Eva och stoppade henne med handen. ”Nej, stanna där! Lisa och jag måste reda ut det här nu en gång för alla.” Han vände sig mot den ilskna tjejen som nästan hoppade av ilska.” Du är faktiskt ingen barnunge, och jag vet att jag aldrig kan ta din pappas plats, men…” Torsten funderade en stund innan han fortsatte tala. ”Äh, kan vi inte bara prata med varandra som två vänner? Måste det alltid skrikas och bråkas? ”Han sänkte sina händer som han sträckt ut mot flickan utan att få någon respons. ”Jag älskar Eva och vill att du skall trivas att ha mig här. Nu slutar vi munhuggas och går in i köket och fikar istället.”

Utan att vänta på svar tog han Evas hand i sin och drog med henne ut i köket där Torsten tröstade sin kärlek så gott han kunde.

I hallen stod Lisa kvar en lång stund med ilskan ångande som ett lokomotiv. Lågt för sig själv sade hon ”Han skall få se den jäkeln. Han skall få se. Inom en månad skall han vara härifrån. Komma och bossa mig som om jag var hans dotter. Aldrig!” Muttrande gick hon upp till sitt rum, men kunde inte undgå att se sin mor gråtande luta sig mot Torstens axel.

Uppe på rummet tryckte hon på strömbrytaren till sin dator och snart ljöd hög musik som gränsade till oljud.
Hon satte sig ner framför skrivbordet och började chatta med folk ute på nätet. Klagandet över hennes situation fyllde skärmen och de andra försökte trösta.
En kille som kallade sig Fille poppade upp på sidan och sökte hennes uppmärksamhet. Han sade sig veta råd mot idiotiska män som försökte bestämma, och bad Lisa mejla honom på en annan adress.
När hon gjort som han sade tog det bara några sekunder innan killen svarade. ”Vem är du?” skrev Lisa och sände iväg det.
”Nobody and anybody” svarade han och hon blev ännu mer nyfiken.

Långsamt lärde Lisa känna killen på andra sidan datorn och gillade vad hon såg.
När de chattade om jobbiga föräldrar gav han henne ett råd som hon trots tvekan skulle försöka använda.

I skydd av mörkret tassade Lisa på tå ned till köket iklädd bara trosor. Hon öppnade kylskåpet med ett ryck så att flaskorna som stod på hyllorna i dörren klirrade. Efter bara några sekunder hördes tveksamma steg.
”Hallå! Vem där? ”Torstens yrvakna gestalt trädde in i köket. I handen höll han ett baseballträ som tillhörde hennes döda pappa och blicken i ögonen var irriterad och arg.
När Torsten såg Lisa ställde han ner baseballträet och skrattade till, men lät lite irriterad.” Jaha, var det bara du? Gud vad du skrämde mig. Vad gör du uppe nu?” Han ställde sig bakom Lisa och tittade in i kylskåpet. ”Är du hungrig? Hm, det förstår jag i sådana fall. Du åt ju aldrig någon kvällsmat, vad hände?” Styvfadern böjde sig framåt över henne och sträckte sig efter fatet med kyckling som blivit över. ”Kom så äter vi lite nattamat. Visserligen är det inte så bra för min mage” Han klappade sig över den platta muskulösa brädan och log. ”Men jag är nog lite sugen jag med.”

De satte sig bredvid varandra och plockade med fingrarna i sig av maten.
Plötsligt sträckte Torsten fram en tjock vit kycklingbit till hennes mun. ”Gapa.” När hon girigt slickat i sig av det han gett henne, slickade han sig själv om fingrarna och blundade.
De tunna kalsongerna visade att han var upphetsad, och styvfadern försökte inte dölja det för flickan.” Vänta lite, jag tror mamma gjorde i ordning juice som vi kan dricka till. ”Lisa reste sig upp och råkade i farten snudda hans bröst med sina. Utan att riktigt märka att hon gjort det hämtade Lisa bunken med drycken och ställde den på bordet. Torsten smekte henne snabbt över rumpan, så fort att hon inte ens var säker på att han gjort det.

”Måste vi alltid vara ovänner?” Han tog Lisas hand och tryckte ner henne i stolen bredvid sig. ”Det vore mycket trevligare för oss alla om vi kunde enas och istället göra roliga saker tillsammans.”
En hostning hördes från övervåningen och båda två stirrade tysta mot trappan, men ingen kom och de lutade huvudena ihop och fortsatte viskande prata med varandra.
”Mamma älskar dig, men jag har faktiskt en pappa även om han är död.” Hon lade sitt ena ben tätt mot hans.

Torsten lyfte tvekande sin hand och lade den över hennes nacke. ”Jag kan aldrig ta hans plats, men du kan väl åtminstone låta mig leva med er? Jag har träffat Eva i ett år nu, och vi trivs tillsammans. Jag gillar dig Lisa. Du är en söt och sexig tjej som naturligtvis vill bestämma saker själv, men ibland, ja ibland måste vuxna vara med och bestämma.” Han flyttade sakta handen nästan omärkligt från nacken till bröstet vars bröstvårta styvnat och lockade hans erfarna fingrar. ”Jag gillar dig också.” sade Lisa och gav honom plötsligt en smällkyss på munnen.
Han tyckte att den smakade som smultronen om sommaren, och hon doftade tvål.

I hans huvud startade en film som bestod av urgamla instinkter, men var fel så fel. Hans erigerade organ stod i salut och väntade darrande på att få beträda förbjudna marker som lockade.
Efter att hon lutat sig fram mot Torsten och kysst honom hoppade Lisa snabbt tillbaka till sin stol och var förvånad över sina känslor. Varför kände hon så?
En snabb blick under bordet visade att den gett resultat och eggad av makten hon hade började Lisa lekfullt att reta honom med sin ena fot. Sakta, sakta drog hon under andäktig tystnad foten fram och tillbaka över hans ben.

Ingen sade ett ord och spänningen var så stor att den hade kunnat gå att ta på.

Torsten drog dröjande ner sina kalsonger så att hon såg hela hans prakt. Efteråt log han inbjudande och klappade på sitt ena knä.
Lisa stirrade på hans erektion och kände att det pirrade därnere av lust. Hennes händer längtade efter att nyfiket få utforska den., och långsamt, långsamt förflyttade hon sig från sin stol till hans knä.

Torsten kände att det sjöng i huvudet, och benen darrade av känslan som infann sig i hans hjärna. Lisas läppar glimmade inbjudande och hennes ögon var simmiga av åtrå. Hans lem var hård och stor, väntande på att få träda in i det finaste som finns. Ungflickskött som aldrig fött barn, och aldrig haft sex. Det dånade som av en vild fors i Torstens öron och alla andra ljud försvann.
En kort sekund glimmade Evas ansikte förbi, men han tryckte snabbt undan synen och sade med hes röst. ”Du har en underbar kropp Lisa, och en vansinnigt sexig häck.”
Hon flyttade sig lite närmare honom, och han kunde känna stjärtens rundning mot ena halvan av sin mage. Egentligen ville han ta tag i henne och våldsamt trycka ner henne över sin lem för att till slut få utlopp för all energi som lagrats under sista timmen, men Torsten visste att han måste ta det försiktigt om han ville ha något så underbart som detta. Han tryckte sina läppar mot hennes nakna hals och fick sin belöning. Lisa famlade med oerfarna händer över hans organ och det var med stor svårighet han kunde hålla tillbaka.

”Har du älskat med någon förut?” sade han hest och vände henne mot sig.
”Nej, bara hånglat.” Hon andades kort och stötigt.
”Jag skall vara försiktig jag lovar.” Torsten reste henne upp för att hon skulle kunna kliva på. ”Ta det nu varligt.” sade han och beredde sig på njutningen som skulle komma.
Lisa blundade och sänkte sig så att hans lem kunde komma in. Hennes ben darrade och svetten lackade i den smala rännan som gick på ryggen. Med långsamma rörelser började hon rida hans heliga.

Plötsligt tänds lyset i köket, och i dörröppningen står Eva med tårarna sprutande. Hon greppar tag i flaskan som står på bordet och kastar den på Torsten som står naken med kalsongerna nere vid fötterna och lemmen i giv akt. Ett högt kraschande och ljud av krossat glas fyller köket.
”Hur faan är du funtad? Hur kan du? Hon är ju ett barn. Dra åt helvete! Försvinn!” Eva vänder sig mot sin dotter arg så att hon skakar. ”Och du min sköna, vad tänkte du på? Han är gammal nog att vara din pappa! Försvinn upp i ditt rum! Och ta de här med dig!” Eva kastar sin dotters trosor efter henne och vänder sig om igen mot sin karl. ”Torsten? Varför? Varför?”
Han vänder insidan av händerna mot henne och drar upp axlarna i en uppgiven gest ”Förlåt mig.” mumlar han och vet inte vad han skall göra först, krama om Eva eller dra upp kalsongerna.

Sekunden efter ber hon honom dra och kastar ut hans kläder genom ytterdörren.
När Torsten lämnat huset iklädd bara sina kalsonger och skor med resten av kläderna över armen lägger sig Eva gråtande i sin säng.

Uppe i Lisas rum sätts datorn på och snart chattar hon med Fille som nyfiket frågar hur det gick. ”Problemet är avklarat” skriver hon kort och lägger sedan till ”Tack för tipset!”

March 31st, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Magknip

”Psst, grabben, kom hit ett tag. Vill du smaka på något gott?” Den unga killen som vinkade till sig Emil var bara några år äldre än honom, men var mycket tuffare i attityd och utseende. Ansiktet var genomborrat av flera små smala silverstänger som rörde sig när han pratade. ”Kom får du se vad jag har här.” Han sträckte fram handen med handflatan uppåt och Emil såg något vitt. Runt ringfingret satt svarta tatueringar med små, små döskallar på rad, och över handleden gick ett tjockt vitt ärr.

Emil tittade efter sin kompis Ehrling, men såg honom ingenstans men nyfikenheten övervägde rädslan för det okända och han beslöt sig för att själv kolla vad den andre hade att visa.

I handen låg en fluffig vit godisbit.

”Det där är ju en marschmallow, det är väl inget konstigt.” Emil vände sig skrattande bort och var på väg därifrån när den andre tog hans arm i ett fast grepp. ”Inte vilken marschmallow som helst. Den är magisk. Allt i din omgivning blir i regnbågens färger, och du känner dig extra lycklig när du tar den.” Under tiden som killen pratade gestikulerade han en regnbåge med sina händer och såg euforisk ut. De mörka ögonen lyste. ”Har du testat hasch någon gång? Det här är bättre…och helt ofarligt. Smakar och luktar ingenting. De kan aldrig ana vad du håller på med. Ja föräldrarna och lärarna alltså.” Den andre flinade och viskade något i örat på Emil.

”Äh, du driver med mig.” Emil tittade på den andre med uppspärrade ögon. ”Det kan väl inte stämma?”

”Jo, helt gratis…” Killen tände en cigarrett med en tändare som hade en rörlig pinuppa på sig. ”Häftig va?” Han vände tändaren upp och ned och vips var hon naken.

Emil rodnade av förlägenhet och tittade sig om efter sina vänner, men skolgården var full av niorna som roade sig med att kicka boll och det var svårt att se några andra. Vad gör jag nu då? Det vore rätt häftigt att kunna säga till polarna att jag testat. Och är det gratis så spelar det väl ingen roll. Morsan får ändå inte veta något. Handen i byxfickan rörde sig oroligt. Jag vill ju så gärna. En gång spelar väl ingen roll. Det kan man ju inte bli beroende av. Förresten håller väl alla på nuförtiden.

”Nå?!” Cigarretten var slut och killen trampade oroligt av och an. ”Vill du ha, eller? Förresten kan du väl hämta dina polare sedan så kan de också testa. Ju fler desto roligare brukar det ju va.”

”Okey! Jag kan väl pröva en då. Sedan springer jag in och hämtar de andra.” Han tog den lilla biten i pincettgrepp med sina fingrar och satte den prövande mot munnen. Det smakade sött. Med läpparna runt den tryckte han in tänderna i marschmallowsen och hörde ett lågt knakande. Den söta smaken etablerade sig till Emils näsa och han tyckte sig plötsligt vara inlindad i en vit oformlig massa. Han kunde se den becksvarta asfalten bölja som en enda stor våg, och höll förskräckt för ögonen och skrek. Emil försökte springa iväg från vågen, men märkte att han befann sig flera meter ovanför backen. Det beigefärgade skolhuset hade blivit rött med en blålila aura runtom, och killen som gett honom tabletten hade fått ett gap stort som en krokodils. Det såg ut som om han skrattade och i Emils öron ekade ett hackande högt ljud.

Plötsligt snurrade det till och hela omgivningen ändrade färg. Allt blev gult och mitt i alltihop sken en stor lysande sol. Emils bröst höll på att spricka av lyckan han kände, och de snabba hjärtslagen ekade i hans lilla kropp. Emil kunde känna marken under sina händer och förstod av tyngdkänslan i kroppen att han låg ned.

Med ett hulkande reste Emil sig snabbt upp på knä och spydde medan han i ögonvrån såg killen som levererat knarket gå iväg.

March 30th, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Måttfullhet

”Femton minuter till, sedan stänger jag.” Anneli tittade på klockan nere i nedre hörnet på datorn. De små vita siffrorna bläddrade precis fram till tolv prick, och hon visste att texten som skrevs natten före måste gås igenom med lupp för att inte de andra skulle ha något att klanka på. Varje ord måste vara rätt stavat, och texten måste vara meningsfull och rolig att läsa.

Att vara författare var roligt, och ensamt. De långa nätterna vid datorn tröttade ut Anneli och hon började fler och fler gånger att surfa ut på nätet för att där bli fast i massor av timmar. Det ena gav det andra och nyfikenheten vad som gömde sig bakom nästa sida gjorde att Anneli blev fast som i ett skruvstäd. Det enda som rörde sig var hennes fingrar som i pekfingervals hoppade från bokstav till bokstav på tangentbordet. Så enkelt det var att skapa kontakt med människor på nätet. Du bara klickar in dig på deras sida och skriver några kommentarer, och vips känner man varandra utan ha yttrat ett enda ord till den andre. Klockan tickade iväg och snart hade ytterligare en halvtimme gått. Nu hade Anneli hittat en gammal skolkamrat på Facebook, och de chattade fram och tillbaka några minuter.

Samvetet gnagde i henne och hon klickade fram boken hon skrivit som hade massor av redigering kvar. Var det egentligen ide att sitta här dag ut och dag in? Skulle någon någonsin läsa den? Anneli hämtade en kexchoklad och skalade av det gulsvarta överdraget med folien och bet en stor tugga medan hon klickade ut sig från internet.

Snart var Anneli djupt inne i skrivandets värld och när alarmet på mobilen startade slog hon av datorn, satte på sig skorna och hämtade sina tre barn på skola och dagis.

March 29th, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Automatik

”Tre röda rosor tack!” Hans noterade att kvinnan bakom disken var utbytt mot en annan än förut och sträckte fram sin hand för att hälsa. ”Hejsan! Jag heter Hans och brukar handla av Berit som äger butiken. Är du ny här?” Kvinnan drog av sig sina tunna handskar och räckte fram handen med ett leende. ”Berit har sålt butiken till mig, så hädanefter är det mig du kommer att handla av. Anna heter jag. Bor du här i närheten?” Hans mötte hennes blick och kände något darra till i sitt inre. Vilken kvinna, och vilka ögon. ”Du kan kalla mig Hasse, mina vänner brukar göra det.” Anna rodnade och tittade ned i bordet som om hon var fullt sysselsatt med att rulla in rosorna i det blommiga papperet. Det långa mörka håret var uppsatt i en tofs och hon såg ut som en äldre Ronja med alla sina fräknar.

”Det blir en hundring jämnt.” Hon sträckte fram blommorna mot Hans och tittade honom om igen rakt in i ögonen. Vilken karl! Typiskt att han är upptagen. När han lade hundralappen i hennes hand nuddade deras händer varandra per automatik och Hans kände en elektrisk stöt fortplantas till hans hjärta. OJ! Vad hände? Anna släppte den som om hon bränt sig och rodnade nu ända upp till öronen. ”Tack Hasse, hoppas att du får en bra dag!” Hans funderade på om han skulle våga bjuda ut kvinnan men var helt säker på att hon var upptagen. En så vacker kvinna är inte fri. Hon har säkert både man och barn.

Med blommorna i ena handen och portföljen i den andra försökte han öppna dörren, och fick upp den till hälften, satte in foten för att med axeln försöka trycka upp dörren som var både tung och envis. Anna såg hans belägenhet och kom rusande. ”Förlåt, jag såg inte…”

När hon tagit ett ordentligt grepp med båda händerna i handtaget steg Hans ut och tittade en sista gång bakåt för att tacka innan han…ve och fasa. Den varma vårsolen hade förvisso smält bort snön, men istället hade det bildats en sjö av is som lägligt hade placerat sig vid utgången till blomsteraffären.

”Jääääävvvvllllllarrrr! ” Portföljen flög högt upp i luften och landade på taket till en blå bil som stod parkerad medan blombuketten hamnade på gatan och raskt blev överkörd av en stor långtradare som passerade. Efter bara några sekunder fanns det knappt några blommor mer. Platt som en pannkaka hade de blivit. Hans satt på rumpan och tittade på förödelsen, och kunde inte hålla sig för skratt trots smärtan. ”Hur gick det?” Anna stod på knä i issörjan utan att tänka på det och hennes händer vandrade över hans kropp. ”Har du ont någonstans? Skall jag ringa ambulans?” Hans tog hennes hand i sin och drog sig upp med ett stön. ”Attans! Min rumpa! Vilken smäll! Jag kommer inte att kunna sitta på mycket länge. Min portfölj!” Anna ledde honom in i butiken och satte honom i en stol. ”Sitt här så fixar jag den, blommorna till din fru är det tyvärr värre med, men du får nya av mig.”

Hans tittade på Anna när hon försökte nå portföljen på biltaket. Den korta kjolen hon bar visade nästan hela ändan när hon sträckte sig uppåt. Till slut plockade en man som passerade ned den och räckte portföljen till Anna med ett leende.

”Varsågod! Nu skall jag fixa nya blommor till dig. Ja nu får du ju något roligt att berätta för frugan när du kommer hem.” Anna nynnade samtidigt som hon med van hand snurrade ihop papperet. ”Jag bjuder på de där. Uppsök sjukhus om du inte blir bättre om några dagar. Lova mig det!” Haltande tog Hans sig de få stegen fram till disken. ”Tack Anna! Blommorna är till min systerdotter som fyller år idag. Det känns nästan som att hon är min dotter och min syster brukar skälla på mig för att jag skämmer bort henne. Någon fru har jag inte. Nä nu står jag och babblar. Tack för allt!”

Hans hörde plingandet från dörren en lång stund efter att han stängt dörren, och hade bilden av vackra Anna på näthinnan när han haltade in på tunnelbanestationen.

Kvinnan i blomsterbutiken stod länge kvar innanför dörren och grubblade på om hon skulle våga springa efter. När han inte syntes mer gick hon in i butiken och tittade sig själv i spegeln. ”Inbilla dig inget. Han är säkert upptagen, och om han inte är det vad säger att han har intresse av dig?”

Suckande tog Anna fram listan över beställda blombuketter och hämtade fram bägarna med de olika blommorna som behövdes. Med flinka fingrar satte hon ihop dem i vackra blandningar och lade sedan cellofan runt med ett tjockt siden band som utsmyckning.

March 28th, 2010 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Förlorad timme

När Emma vaknade värkte huvudet, och hon hörde fåglarna kvittra. Nej vänta nu!? Kvittra? Var är jag? Emma slog upp ögonen och möttes av ett intensivt ljus. Solen? Men jag lade mig ju i min säng. Eller?

Hon reste sig mödosamt upp och kvistarna under henne knakade av tyngden. Några små kottar rullade iväg och lade sig vid henne fotända. Barr och annat stacks under de bara fötterna som var rejält skitiga. Vad har hänt? Var är jag? Emma drog handen över det smärtande stället på huvudet och kände att håret var klibbigt. Hon tittade sig runt, men möttes bara av träd efter träd. Emma kunde höra ett svagt ljud som från en motorväg en bra bit från platsen hon befann sig.

En vämjelig smak i munnen fick henne att luta sig åt sidan och spy. Jag måste fokusera på vad jag minns. Klockan, var är min klocka? Och mobilen? Emma vände ut och in på byxfickorna, men hittade ingenting. Den röda tunna remmen som suttit på mobilen som hon alltid hade runt sin hals var tom och bara en liten silverfärgad ring hängde i dess ände.

Emma mindes klart och tydligt den snygge välklädde killen hon mötte på discot, och hur han bjudit tjejerna på drink efter drink under tiden som han berättade om sitt spännande liv som helikopterförare i Libanon. Anna? Var är Anna? Hon var ju med.
Killen som presenterat sig som Klaus hade varit en gentleman när de lämnade stället, och tjejerna hade fnittrande satt sig i baksätet medan han satte sig fram. Det sista Emma mindes klart och tydligt nu var hans ord till taxichauffören. ”Vi skall hem till mig!” Men i hennes mycket påverkade hjärna hade hon inte ifrågasatt vad han menade, och Anna hade varit i samma tillstånd.

Barfota med värkande huvud haltade Emma mot den förmodade motorvägen. Vad har jag råkat ut för? ”Aj vad det gör ont i fötterna. Förbaskade barr.” Hon pratade högt för sig själv och huttrade till trots solens värmande sken. Huvudet värkte. Emma fick stanna med jämna mellanrum för att hämta andan.

Hon hade en svag minnesbild av Klaus bärande Anna. Vart bar han henne? Försök minnas förbannade hjärna! Emma slog frustrerat på sitt huvud med knytnäven. Klockan i kyrktornet hade slagit fyra strax innan. Nästa sekvens som jag minns är med Klaus i Taxin, och han kysste mig. Hårt och hungrigt, alldeles för hungrigt. Jag minns att jag protesterade.

Emma hade nått fram till vägen som inte alls var någon motorväg, bara en helt vanlig landsväg och dessutom tom. Hon drog den tunna koftan tätare intill sin darrande kropp. Herregud, vad har jag råkat ut för? Våldtog han mig? Anna? Emma öppnade sakta jeansen rädd för vad hon skulle hitta, och drog en suck av lättnad när inget konstigt syntes. Om så vore borde jag väl ha ont därnere? Jag kanske blev övertalad? Emma drog upp dragkedjan igen och vek upp byxbenen så att de inte skulle nudda backen och gå sönder i fotändan. Hon såg att fötterna blödde och kände att de sved som sjutton. Varför barfota? Var är mina skor?

Plötsligt kom en bil körande, den smög fram som om den letade något. Med jämna mellanrum stannade fordonet och rutan gled ned för att sedan åka upp igen. Emma kände sig  illa till mods och gled ned i diket. Hon tryckte ned huvudet när bilen passerade. Några meter bort upprepades proceduren från tidigare och Emma låg alldeles stilla tills hon hörde bilen starta igen och åka iväg.

Vem i helsicke var det? Klaus? Hon haltade upp på vägen igen och tittade sig runt på stället. Jag måste vara långt ut på landet, eller…kanske i någon förort.
Klaus hade pratat om ett ställe där han hade sommarstuga. ”Jag har en lägenhet i stan, men tillbringar alltmer tid på mitt sommarställe ute i …” Emma grubblade på namnet en lång stund innan hon mindes det. ”Gustavsberg var det. Just det.” Hennes röst var hes som om hon skrikit mycket och länge och halsen sved infernaliskt.

Plötsligt genljöd luften av en hög signal. Det var en röd liten sportbil som kom i full fart. Emma satte snabbt ut tummen för att lifta och till hennes stora förvåning stannade bilen.