Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

”Jag gillar inte när det ser ut så här!” Petra drog med sina långa röda naglar över de vita pyttesmå uppbuktningarna på huden. ”Det är äckligt! Finns det ingenting man kan göra mamma?”

Elisa tittade på sin dotter och undrade var hon hade fått sin skönhet ifrån. Det hjärtformade ansiktet pryddes av två stora gråfärgade ögon som accentuerade vackert till det mörka håret. Den perfekt formade näsan hade lika gärna kunna tillhört en aristokrat och hennes hållning var därefter. Rak som en fura i ryggen gick Petra omkring i världen och förförde män på löpande band med sitt ständiga småleende. En Mona-lisa i modern skrud.

Elisa gick fram till Petra och tog tag i den smala armen för att skärskåda de små prickarna. ”Men lilla du är det här någonting att gnälla om? De syns ju knappt.” Hon drog över stället med sin sorgkantade nagel som vittnade om hårt arbete. Petra ryste till och tittade på sin överviktiga mamma.”Det är ju alldeles knottrigt! Överallt! Nä, jag måste åka över till Dalia och fråga om hon vet vad som finns att göra. Hon är ju trots allt läkare.”

När Petra lämnade huset hade hon en långärmad tröja över linnet för att dölja sina armar. Hennes hjärna var fyllt av äckel över sig själv och hon ville ha bekräftelse på att armarna gick att få fina igen. Hon tittade på sina perfekta naglar och mindes mammans slitna. Jag borde inte bry mig, men hon kunde gott ta bättre hand om sig. Några kilon mindre skulle inte skada. De sladdriga knäna som skurandet av trapporna skapat såg saggiga och äckliga ut. Hon fortsatte gatan fram med snabba steg, och det ekade mellan husen av klapprandet.

Plötsligt ringde Petras mobiltelefon. ”Du-måste-komma-fort, mitt-hjärta.” Mamman flämtade fram orden och försvann. Blixtsnabbt vände Petra på klacken och drog av sig de högklackade skorna. Hon sprang mellan husen för att det skulle gå fortare och kom fram precis när ambulansen anlände. En granne som hittat Elisa på trappan utanför porten hade ringt på hjälp och satt med sin hand i Elisas. ”Det är nog försent är jag rädd. Hon gav upp andan alldeles nyss. Din mamma bad mig säga att hon älskar dig.”

Petra satte sig på knäna på asfalten och tittade på när ambulansmännen gav mamman elchock på elchock. Chockad lade hon huvudet i sina händer och grät. Det envisa pipet i bakgrunden bevisade det som grannen sagt. Det var försent. ”Jag skulle ju bara…” började hon säga, men tystades ned av en poliskvinna som anlänt till platsen. ”Kan jag ringa någon anhörig?” sade hon mjukt och tog fram sin mobil. ”Nej, det var bara vi. Jag har ingen annan. Pappa är död sedan många år tillbaka.” Petra tittade med glänsande ögon på henne. ”Jag sade aldrig att jag älskar henne.” Tårarna rann i en strid ström över det vackra ansiktet som var nedbrutet av sorg. ”Jag sade aldrig att jag älskar henne.”

Den branta trappan ned till källaren där de underliga, omtalade svartnissarna höll hus var trång och trappstegen var inte riktigt lika höga. Svartmålade tavlor som stänkts med något rött täckte de vitskrovliga väggarna. De svarta väggljusstakarna såg hotfulla ut med sina flackande orangegula flammor. De liknade mörka groteska grenar som ville ta en och…ja vadå?
Sanna undrade vad hon gett sig in på och sneglade på den kåpförsedda mannen som tagit emot henne vid dörren. Hon strök med händerna över den svarta tyllkjolen som knappt nådde över rumpan och tittade på sina slitna läderkängor som hon målat en massa vita dödskallar och skelett på. Strumporna Sanna tjatat till sig från sin mamma passade perfekt till utstyrseln. Den svartvitrandiga tröjan glipade vid magen och hennes piercing i naveln glimmade till. Hon drog lite i tröjan och undrade för sig själv varför mannen var så tyst.

När de nått längst ned öppnade han en knarrande trädörr som bar en gammaldags portklapp i form av ett lejonhuvud. Med en gest visade han in Sanna och stängde dörren efter henne.

Rummet var dunkelt och hon hörde andetag som om någon sov och gick med försiktiga steg in i rummet. När ögonen vant sig såg Sanna att det inte bara var en utan flera människor i rummet.
De lugna andetagen kom från en kvinna som låg på ett stenbord, naken sånär på ett svart band runt ena handleden. Sanna huttrade till och försökte få ögonkontakt med de som stod runt bordet, men utan framgång. De verkade vara i trans och stirrade bara rakt fram utan att knappt blinka.

Plötsligt trädde en man in i rummet från en sidodörr. Han var lång och nästan svart i hyn. När mannen närmade sig såg Sanna att hans färg var påmålad och det spikraka långa håret var närmast ebenholtsfärgat. I näsan hade han tjock guldring, likaså i ögonbrynet. Läpparna var blåsvarta och svart kajal hade målats runt de blå ögonen. ”Så du vill bli medlem?” Mannens röst var mörk och Sanna såg att lite läppstift hamnat på hans tänder. ”Mm, om jag får?” Sannas röst var stark och klar. Beslutet hade legat i hennes hjärna en längre tid, men modet hade svikit varje gång hon stått utanför deras port. Nu ville hon bli med i deras gemenskap så starkt att det gjorde ont. ”Vad skall jag göra?” Den starka rösten hade blivit liten och rädd. Hon sneglade på kvinnan på bordet som fortfarande låg med slutna ögon. ”Följ mig!” Den svarta figuren lade sin hand på Sannas axel och styrde henne mot en dörr.

Det här rummet var mer alldagligt och mannen kastade av sig kåpan när de trätt in. ”Jaha, vad heter du?” Hon satte sig ned på stolen han drog fram och tittade förundrat på honom medan han tråcklade av sig den svarta dräkten. ”Ah, vad skönt. Det är varmt som sjutton det här materialet. Måste hitta något tunnare.” Han plockade fram en servett ur skrivbordet och torkade sig över munnen. ”Nej, nu skall jag ha snus.” Han studerade Sanna under tiden som han öppnade doslocket, sniffade njutningsfullt in aromen och tog en redig nypa som han tryckte in under läppen med en suck. ”Jag ser att du gillar svart, och det är en förutsättning för att vara med. Är du en sådan där Emo eller vad det kallas?”
Sanna nickade ivrigt och skrattade till. ”Mina föräldrar blir snart tokiga på mig. Till och med gardinerna i mitt rum är svarta. Pappa tyckte jag var alldeles galen när jag bad honom köpa svart tapet, men snäll som han är gjorde han det.” Mannen log och tog fram några papper. ”Skriv på här så skickar jag medlemskortet till dig så fort vi får in pengarna. Rollspelet vi håller på med nu handlar om djävulssekter och om du har tid kan du väl googla lite för att hitta olika vinklar. Då syns vi nästa helg! Vänta så skall jag visa dig ut. Jag måste bara klä på mig först. Mannen trädde snabbt på sig det svarta och tog upp ett svart läppstift som han målade med över sina läppar. ”Så! Nu går vi.”

När Sanna kommit ut på gatan igen fylldes hennes bröst med lycka. Hon hade gjort det! Äntligen! Sanna dansade runt, runt i en vid cirkel på gatan och sjöng för full hals.

Patricia tittade på sin lillasyster när hon höll hov bland de inbjudna männen. Emmas ögon tindrade och den smala midjan hade snörpts åt med korsetten hon köpt för dyra pengar. Det lockiga ljusa håret var sådär morgonrufsigt som modet var just nu och den falska solbrännan var så snygg att ingen kunde ana att Emma stått flera dagar i rad och blivit duschad med färg.

Tjugofemårsdagen hade börjat bra för lillasystern som hade fått en blänkande röd Ferrari av sin morbror. ”Ja du måste ju ha något snyggt att ta dig fram i. Till dig duger inte vad som helst.” Orden han sade sved i Patricia som älskade honom så mycket, men aldrig blev sedd. ”Hej gumman!” Farbrodern drog in Patricia i sin famn och snusade i det rödlätta håret som vägrade att låta sig tuktas.”Mår du bra?”

I samma ögonblick som han ställt frågan vände han sig mot resten av gratulanterna och höjde sitt glas. ”Ett fyrfaldigt leve för födelsebarnet. Hon leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!”

Patricia såg plötsligt en kille som hade mycket udda kläder mot de andra. De svarta byxorna hade massor av fickor och byxorna hade en snodd nedtill som drog ihop de alltför långa byxbenen. Till det hade han en vit t-shirt med en text sprayad på i svart och vitt och en svart kavaj med lite udda design. När han vände sig bort såg Patricia att det med silvriga sprayade bokstäver stod FUCK YOU WORLD!

Hon log för sig själv och fortsatte studera hans hår som såg ut som om det hamnat i en gräsklippare. Patricia gick nästan omärkligt närmare honom, och lyssnade på vad han sade.

”Jag reser iväg till Saudiarabien imorgon. Skall hjälpa en snubbe med lite datajobb. Han tog kontakt med mig efter att jag lagt ut min hemsida på nätet.” Han vände sig mot Patricia och skrattade när hon hoppade till. ”Där fick jag dig! Går du omkring och tjyvlyssnar va?” Hans ögonfransar var långa och mörka och de bruna ögonen glittrade av bus. Patricia rodnade och försökte stammande bortförklara sig. ”Det är du som är systern va? Lilla eller stora?” Patricia var inte van att någon lade så mycket energi på henne och kinderna hettade. ”Storasyster.” Hon kände att hans hand som låg på hennes axel gav små stötar. ”Patrik heter jag, angenämt att ses.” Handslaget var fast och Patricia kände att valkarna som dolde sig inuti den skrapade mot hennes tunna sidenmjuka hud. Patrik drog Patricia intill sig och viskade något i hennes öra. Hon tittade på honom uppifrån och ned och skakade sakta på huvudet. ”Nej, det tror jag inte på.” Orden som kom från hennes mun var frågande och låga. Han vände henne ifrån sig och svepte med handen över de som stod i trädgården. ”Nej men snälla du. Du har väl ögon att se med? Killarna är välkammade och har svart kostym, tjejerna är mestadels blondiner och har ryschpyschklänningar som går i rosa eller lila. Och jag kan slå vad om att en hel del av de här har silikon både här och där.” Patrik vände henne mot sig igen. ”Du är äkta tjejen. Genuin. Här finns ingen falskhet, inget behov att hävda sig inför andra. Visst, din syrra är snygg som faan, men innehållet då? Du och jag har inte pratat mycket, men de andra bleknar i jämförelse med dig. Jag vill gärna träffa dig när jag kommer hem igen.” Han gjorde en lång paus och lät allt han sagt sjunka in i hennes hjärna.” Om du vill?” Lågan i blicken falnade lite, men tog ny styrka när Patricia leende nickade och sade ja.

Några timmar senare skildes de åt med en snabb puss och hon skrev ned sitt nummer i hans mobil. ”Vi hörs.” Han skickade en slängkyss från det nedvevade bilfönstret och for iväg.

Efter att ha haft två stycken ”Mamma hjälp-barn har vi nu fått en som vill klara allt själv.

Det börjar redan på morgonen med blöjbytet där han dels skall ta av sig dem själv, och sedan tråckla på sig den nya själv. Kommer den bak och fram så får den vara så, för nåde den som vågar närma sig lilleman när han skall göra sakerna själv. ”NEJ! SÄLV!” Skriker han så högt att Spöket Labans lillasyster Labolina skulle gå och gömma sig. Ibland måste jag faktiskt hålla för öronen när han sätter igång. Nivån på skriket är mer än lovligt över decibelgränsen.

Efter blöjan är det dags för kläderna som inte får vara vilka som helst…nä, nä glöm det. Här skall bestämmas allt! Till och med sockarna skall han regera över.

Till slut sitter vi vid frukostbordet och skall äta. Lilleman har lite svårt att välja mellan puffar och havrekuddar, så han får både och, men blir mycket frustrerad när storebrorsan retsamt knycker en puff. ”NÄ! MIN!” skriker han så att väggarna bångnar. Jag går emellan och lockar och lirkar med honom tills han slutligen faller till föga och äter. Det har faktiskt hänt både en och två gånger att tallriken åkt i golvet med ett brak för att den lille varit missnöjd.

När klockan närmar sig halv åtta är det dags för ytterkläderna, och nu börjar det jobbiga.

Storebror Razmus tycker inte om att klä på sig alla ytterkläder. ”De sticks!” säger han om fleecebyxorna som är lika mjuka som en kattunge. ”Jag vill inte gå till skolan!” skriker han halvhögt som för att testa mitt tålamod. ”Jag vill vara hemma med dig.” Lägger han till och stirrar mig stint i ögonen. Vi trasslar en stund hit och dit innan allt är fixat, sedan ber jag honom sätta sig i bilen och vänta.

Under tiden har Lilleman tagit av och på sig strumpor och tröjor sisådär en fem, sex gånger och står leende på golvet med en strumpa och ett par jeans. ”Skall vi sätta på oss tröjan då?” Säger jag med mjuk röst och tar upp den från golvet. ”Kor!” Säger han uppmanande och tittar uppåt skofacket. ”Okey, vi tar skorna först då.” Jag ber honom sätta sig i mitt knä och trär på först den ena, sedan den andra skon, hämtar tröjan och sedan fleecejackan. Men, vad nu då? Under den korta minuten jag hämtat jackan har ungen tagit av sig skon och sitter nu leende på golvet och tittar på mig. I ena handen håller han skon och i den andra sin färgglada tofsmössa. ”Sälv!” Säger han och trär på den mörkblå Kavatskon och stänger den omsorgsfullt med sin hand.

Zabine som är enda flickan i gänget står påklädd och klar i ytterdörren och skrattar åt sin lillebrors konster, och han belönar henne med att dansa runt, runt när han rest sig upp. Nu går allt snabbt och effektivt, och när jag sneglar på klockan på väggen som har formen av ett motorcykeldäck ser jag att vi har rätt gott om tid. ”Kom nu snuttisar så sätter vi oss i bilen.” säger jag och hojtar till mig hundarna som suttit länge och sett bedjande ut. ”Ut och kissa med er!” lägger jag till och kollar så att ingen kommer i kläm innan jag slår igen dörren.

Razmus har satt sig i framsätet och har en mycket triumfierande min. ”Jag vill sitta fram!” utbrister Zabine med gråt i rösten. ”Det är orättvist!” Jag förklarar mycket pedagogiskt att de får turas om och att hon ju satt där igår. Zabine faller till föga och sätter sig med trumpen min på sin plats. När jag skall spänna fast lillman börjas det igen. ”Nä, sälv.” säger han och drar till sig bältet i sin barnstol. Han sitter en lång stund och trixar med låset innan han sträcker fram det till mig och ÄNTLIGEN ber om hjälp. Hundarna kommer springande och hoppar in med ett skutt.

Med tre små bestämda troll beger jag mig till skolan för att där släppa av Razmus som motvilligt går ur för att gå in i sin skola. Tyvärr en skola som inte månar om de som blir drabbade av mobbing, och därför kommer att bytas ut.

”AJ! Satan så hett det var!” Mannen som svor hade på sig en grå keps som nästan dolde ögonen, och en tjock skinnjacka som knarrade när han rörde sig. Brödet i hans hand var gyllengult. ”Gör dem inte svarta nu bara. Jag hatar det. Vi har bara två var, det är allt. ” Kvinnan som stod framför brasan med en grillpinne i vardera handen skrattade bittert och räckte honom den ena pinnen. ”Varsågod herrn, grilla själv då. Du som är så himla bra på det här.” Mannen greppade den och snurrade den runt, runt under tiden som han mumlade något. ”Sade du något?” Kvinnan reste sig omständigt upp och lutade sig mot honom under tiden som hon sneglade på sin korv. ”Nähä, inte det.” Den långa jackan som satts ihop provisoriskt med några säkerhetsnålar glipade lite i halsen och hon huttrade till. ”Den här vintern kommer att ta kål på mig. Sanna mina ord.” Kvinnan tryckte ned den jordgubbsfärgade stickade mössan lite mer, och rotade i sin bag efter något.

Efter en stunds sökande vände hon sig till mannen som nu satt och åt sin korv i godan ro. ”Fick du någon halsduk när vi var på frälsningsarme´n? Jag hade för mig att tanten plockade fram en ful jävla sak som jag pulade ned här, men nu hittar jag inget. Utan ett ord lyfte mannen upp sin ena fot där en trasig sko satt omvirad av en grällt färgad halsduk. ”Jag frös.” sade han och tryckte på sin andra korv på grillpinnen. ”Den var ju så jävla ful, och fast du är dum ibland så förtjänar du faktiskt något snyggare.” Under tiden som han pratade band han fast grillspettets bas i bilvraket de satt i, och gick till stället där en bagagelucka en gång suttit och grävde i en skitig kasse. ”Här har du. Den passar dig.” Genom luften kom en stickad sjal i rött och orange som nästan bländade kvinnan med sina färger. Hon fångade den med sina torgvanteklädda händer och svepte den snabbt runt sin hals. ”Tack!” sade hon och tittade med tårar i ögonen på sin något försupne man. ”Det var gulligt.” Hon harklade sig och torkade med baksidan av sin hand bort det blöta i ögonen.

Kvällen kom och deras kroppar som fortfarande var klädda flätades ihop, tätt, tätt intill. Hans andedräkt var fylld av sprit, snus och något annat sött. Hennes tunga smakade och lekte. De svartfärgade tänderna som skulle behövt en tandläkare log mot varandra och deras ögon var heta i blicken. ”Det är för kallt.” viskade han och pussade hennes nästipp. ”Okey. Då sover vi istället.” sade hon och drog ihop kapuschongen över huvudet.

 ”Moster Anitha, vet du var jag kan hitta en skrivarsajt för barn i min ålder? Jag hittar inga.”

I samma ögonblick som min nioåriga systerdotter Signe sagt orden fick jag en vision för mina ögon om hur den kunde se ut.

En sida där barn och ungdomar kunde skicka in det de plitat ihop på sina datorer. Ett ställe där de kunde hitta tips och hjälp med det de inte kunde.

Visst kan de hitta det de söker på internet, men tanken var att barnen skulle få det serverat med silverbricka för att sporra dem att skriva. Hemsidan som jag skapade skulle vara en bro till författande. En sorts plattform som var en omöjlighet när jag var liten eftersom dataåldern startade så mycket senare.

Jag började sökandet så fort jag kom innanför dörrarna därhemma igen, och brydde mig inte om att packa upp väskan jag haft med mig till min syster. Ivrigt googlade jag sida efter sida och skrev ordentligt upp vad jag funnit.

Nästa dag när jag var på ICA och handlade stod den bara där. Någon hade placerat en tjock tidning som handlade om hur man startar och sköter en hemsida bland alla andra tidningar, och det liksom lyste om den, som om den kallade på min uppmärksamhet.

Några timmar senare hade jag fått lite mer kött på benen och köpte min första domän någonsin.

Namnet på sidan hade jag sett i eldskrift samma dag som visionen kom för mig. Skrivarungar.se där var mitt nya livsprojekt som förhoppningsvis skulle ge resultat.

Mitt första webbhotell var schyssta nog att återlämna pengarna eftersom jag inte på något vis kunde få ihop min hemsida. Efter ett mejl till dem om att få pengarna åter fortsatte jag oförtrutet mitt letande efter ett bra webbhotell som dessutom skulle hjälpa mig att skapa hemsidan.

Efter en veckas googlande hade jag fixat ett billigt och bra hotell och flyttade över min domän.

Nu började det roliga. Skapandet, och letandet efter sidor för barn och ungdomar, sökandet efter fina foton. Min vision stakade sig framåt mot målet.

Med ett brak for tavlan i golvet, och människorna kastade sig handlöst bakåt. Den stora fläkten i taket som var tänkt att lufta den dyrbara tavlan skakade till och stannade.

Det var dödstyst i galleriet för några sekunder, och Mattias som var den skyldige smet iväg genom folksamlingen. ”Jag ville ju bara känna efter hur ytan kändes.” mumlade han för sig själv och höll för öronen när larmet tjöt. Eftersom Mattias varit själv på galleriet kunde ingen tala om för den ursinnige mannen som ägde stället vem som var den skyldige. ”Hur såg han ut? Men snälla rara ni, är det så förbannat svårt att beskriva en persons utseende? Ni är väl inte blinda?” Den något korpulenta mannen drog sig i de få hårtestar som fanns kvar. ”Hur skall jag förklara det här för Mr Hoover? Oj, oj, oj vilken katastrof!” Ögonen glänste av tillbakahållna tårar.

Den ålderstigna tavlan lyftes försiktigt upp och sattes tillbaka på sin krok, och församlingen som stod runtom drog andan av förskräckelse. En bit av målningen hade rivits upp och ramen som alldeles nyss blivit renoverad för dyra pengar hade gått i två bitar. Små guldflagor låg på golvet där den fallit och i golvet syntes en liten grop som antagligen skapats när hörnet damp i backen.

Mattias smög ut genom bakdörren och drog en djup suck av lättnad när han såg att ingen förföljde honom. Skamset tittade han bakåt och såg folksamlingen. ”Jag gjorde det inte med flit. Tavlan måste ha suttit dåligt fast på sin krok.” Mattias pratade lågt med sig själv medan han gick mot busshållplatsen. ”Undrar vad det kostar att laga den?”

Busschauffören nickade mot honom och tittade på kortet han visade fram. ”Välkommen!” sade den mörkhyade mannen och log. Vilken uppståndelse det verkar vara där borta. Har du någon aning vad det beror på?” Mattias ruskade på huvudet. ”Ingen aning, jag kommer från motsatta hållet.” Ansiktet fylldes av rödfärg när lögnen kom över hans läppar, och blicken flackade.” Mattias flydde längst bak i bussen där han vände sig om för att studera galleriets gård som var fylld av bilar. ”Herregud, vad har jag gjort? Skall jag berätta att det var jag?” En kvinna som satt på sätet framför hyssjade honom. ”Kan du vara tyst, jag läser faktiskt en bok.”

Bussen startade och dörrarna slogs igen.

När de kommit några kvarter bort intalade sig Mattias att galleriet säkert hade en försäkring som skulle täcka kostnaden, och beslöt sig för att vara tyst.

Jag böjde mig djupt inför mitt öde, där jag låg nedbäddad i den hårda sjuksängen. Livrädd att allt skulle gå fel, och med ögon röda av tårfyllda nätter och dagar. ”Snälla gud om du finns, hjälp mitt lilla barn att få komma till vår värld.” Bönen jag sände till honom jag egentligen inte alls trodde fanns var lågmäld men innerlig. ”Snälla!?” De blinkande lamporna ovanför mig pinglade då och då till för att påkalla sköterskornas uppmärksamhet, och det tog sällan många sekunder innan de fanns vid min sida, tröstande, smekande min kind. ”Du skall se att det går bra. Håll bara ut och tappa inte modet.” Ibland var de ljushåriga ibland mörkhåriga, kom i en strid ström under dagarna. Smala händer sträcktes fram mot mig, och i min dimmiga värld såg de nästan likadana ut allihop.

”Har du barn?” Jag ställde frågan försiktigt viskande som om jag var rädd att störa tystnaden som härskade i det vita rummet med de grönrandiga gardinerna. Den ljusa kvinnan, eller rättare sagt tjejen, för hon var väl knappt fyllda tjugofem. ”Nä, jag har inga, men…” en kort tankepaus uppstod och många tankar hann genomborra min hjärna.” Jag tänkte väl skaffa mig en två, tre stycken senare när det blir dags. Jaha, där fick jag höra det igen…skaffa barn, som om man beställde dem från en jävla postorderkatalog. Inga tankar på missfall och svårigheter verkade finnas i den unga kvinnans huvud. Ändå borde hon vara van att inget gick att bara ”skaffa”.

Jag tittade mig runt i rummet och grubblade för sjuttifjärde gången på vad ödet ville påvisa med mina struliga graviditeter. Var det en brutal fingervisning att jag skulle ge sjutton i att ens försöka göra något dylikt? Att jag skulle sätta mig nöjd och glad med att ha fått lilla Razmus som i denna stunden var hemma hos sin farmor undrandes var mamma tagit vägen. Igen!!

Den unga kvinnan kollade barnets hjärtslag i magen och tog fram de förhatliga blodslukande sprutorna. ”Jag hatar det här!” sade jag med kraft i orden. Egentligen rörde väl känslan sig om hela situationen, men i just detta nu var det sprutan jag hatade, intensivt, skräckslaget. Kvinnan plockade fram ett färgglatt band för att stoppa blodet i min arm, drog åt och letade med fingrarna efter mina blodådrar som stärkta av min rädsla gömde sig, rullade undan de vana händerna. ”Brukar dina ådror rulla?” sade hon och log uppmuntrande mot mitt blekvita ansikte. ”Vill du ligga ned?” Kvinnan tryckte på en knapp så att sänggaveln åkte ned, och jag lade mig med sammanbiten mun och hårt hopknutna händer. ”Är du rädd?” Orden var mjuka och lena, tröstande och frågande på samma gång. Jag nickade jakande och viskade ”Det är det värsta jag vet.” Kvinnan tryckte på alarmknappen och konsulterade viskande sin kollega som kommit in, sedan vände hon sig mot mig. ”Jag tycker så synd om dig. Lilla gumman du har gått igenom så mycket. Kajsa är bäst av alla på det här, så hon får hjälpa dig.” En kvart senare har jag gått igenom proceduren, och några rör med mörkrött färskt blod rullar ut från mitt rum.

På natten vaknar jag av en illande smärta, olik alla andra. Känner att jag är kissnödig och stapplar upp. Rummet snurrar och jag greppar tag i sängens metallram. Ytterligare en knivskarp värk skär igenom min kropp och jag stönar till. Faller handlöst ner på det iskalla, ljusgrå golvet. Långt från larm och långt från hjälp. Min kropp drar ihop sig i plågor och jag rullar ihop mig som ett barn i fosterställning. ”Snälla! Hjälp mig!” Min röst var låg, och lungorna tomma.

Den stora valrossliknande konstruktionen som jag blivit av graviditeten gjorde mig alltför tung för att ta mig upp själv. Jag kände en vätska flyta ur mig och lade prövande ett finger i den stora pölen under mig för att kolla om det var blod eller vatten. Mitt finger var illande rött och jag försökte skräckslaget resa mig. ”HJÄLP!” Plötsligt var rösten tillbaka, och rummet fylldes av mitt ångestfyllda skrik.

Efter några sekunder öppnades dörren och en mörkhyad kvinna sprang fram och hjälpte mig upp till min säng. ”Lilla gumman, jag kallar på jouren.” Hon smekte frånvarande min hand samtidigt som hon kollade fostrets hjärtslag. ”Lever han?” Jag stönade fram orden och höll min ena tumme hårt, hårt pressad innanför de andra fingrarna medan jag om och om igen bad mitt öde att besinna sig och inte döda mitt barn. ”Jadå, det ser bra ut. Håll ut bara. Snart har du den lille i din famn.”

Femton smärtfyllda minuter senare höll jag mitt barn i min famn. Knappt medveten om vad som hände, illamående och trött. Ett blått litet knyte som snabbt förpassades vidare till prematuren kippandes efter luft.

Innan jag slocknade viskade jag rätt ut i luften. ”Tack!”

”Det är ditt beslut. Ingen kan tvinga dig till något. Känner du som du gör tycker jag absolut att du skall följa din intuition.” Maria tittade intensivt på sin extremt vackra dotter och kände hur hjärtat grät.

Hur skulle ett liv utan barnbarn se ut? Marias väninnor stoltserade redan med plånböcker fyllda av foton på sina älsklingar. ”Barnbarn är livets sötma.” Hade Rebecka sagt och nickat med huvudet mot Kamelia lite menande. ”När skall hon stadga sig och förgylla ditt liv med småttingar?” Maria hade för en kort sekund funderat på att berätta om sin dotters tankar om ett liv i celibat, men beslöt sig för att inte säga något, inte ännu.

Några veckor senare kom Kamelia hem med rakat huvud, och de vanligen färgsprakande kläderna var utbytta mot en naturfärgad enkelt skuren klänning. ”Så du har bestämt dig?” Maria kände paniken lura bakom hörnet och ville dra in sin älskade dotter djupt in i sin famn och aldrig släppa henne. Kamelia vände sina bärnstensfärgade ögon mot sin mor och nickade. ”Jag är tvingad att göra det här. Trots att jag grubblat i flera dagar stannar mina tankar alltid på samma ställe. Det finns ingen bakväg till lyckan, och jag tror att det här är det bästa för mig.” Dottern sträckte ut sina händer mot Maria och på kinderna fortplantade sig små tårar som blänkte till som små diamanter. ”Älskade unge. Jag kommer att sakna dig så vansinnigt! Behöver du pengar?”

Kamelia tittade på sin mamma och kände en mjuk klump i magen av sorg. ”Mamma, som nunna i det här klostret får jag inte äga något, men du får gärna köpa biljetten till Italien.” Maria log och hämtade sin plånbok. ”I dag beställer man ju enkelt biljetter på internet, och det får du göra själv eftersom jag inte riktigt kommer överens med datorn. Pengarna jag ger dig nu lägger du på ett säkert ställe ifall du ångrar dig. Låter det bra?” Kamelia tog emot sedelbunten och gick in till sitt rum. ”Tack mamma, men jag kommer inte tillbaka.”

När hon några dagar senare vinkades av på stationen av sin familj rann tårarna i en strid ström och hennes fötter tänkte flera gånger kliva av tåget. Efter några minuter tjöt tågvisslan och de for iväg.

Kamelia drog med handen över den knappt dagsgamla stubben på huvudet, och kände en inre övertygelse att det hon gjorde var rätt. Visst skulle hon sakna att vara älskad och säkert också att ha sex, men hon hoppades och trodde att hennes vigsel med den store herren skulle innebära stor lycka.

Efter några timmar, och flera tågbyten kom en svartmuskig man fram till henne och talade om att de närmade sig målet. Det lilla tåget bestod bara av några få vagnar, och Kamelia förstod att klostret låg på en mycket öde plats för att ge sina invånare lugn och ro.

Utanför fönstret hade stad efter stad svischat förbi och nu bytts ut till stora gröna hagar fyllda av hästar och kor. Ett enstaka träd här och där hade sparats som en relik från fornstora dagar då massiva skogar täckt marken. Kamelia log och kände hjärtat klappa lite fortare, nervös inför mötet med nunnorna och överväldigad av det vackra landskapet. Hon reste sig upp för att göra sig redo att gå ut, och knöt till sjaletten på huvudet.

Folket i byn såg den ensamma flickan gå gatan fram och nickade menande till varandra. Ännu en ängel hade landat i deras stad.

Emma såg att lägenheten verkade tom och öde när hon klev ur sin lilla röda bil, och tänkte precis ta upp sin mobil för att kolla var Stefan höll hus. Carolina skulle läggas om en kort stund och han borde veta vid det här laget att lillstumpan var en mycket envis unge som inte alls hade någon lust att sova.

Irriterat grävde Emma i väskan som innehöll både det ena och det andra. När hon inte hittade mobilen beslöt hon sig för att gå in istället och vänta in sin lilla familj.

De tre trappstegen upp till ytterdörren togs i ett enda skutt och lite lättare till mods plockade Emma fram nyckeln som hängde i en rem runt halsen. Lägenheten var kolsvart, och hon tryckte på strömbrytaren för att se. Emma hängde upp de svarta högklackade skinnstövlarna på sin plats och kollade så att banden till knäppena var rättvända. Stefan kallade Emma perfektionist och sade om och om igen att hon skulle slappna av och inte vara så noga jämt, men Emma gillade ordning.

Hela hennes barndom hade inneburit kaos, och den alkoholiserade modern hade ofta glömt ge sina barn mat och kärlek. Emma tänkte på sin pappa som dött när hon varit tio år och saknade honom.

Hon tryckte ned handtaget på dörren till vardagsrummet och grubblade på vilken bok hon skulle läsa.

Inne i rummet brann det i öppna spisen och hon fick en vägg av mjuk värme mot sig. I varje fönster står små ljuslyktor i klara färger och brinner. På borden har någon placerat små öar av ljus på vita tallrikar och lagt röda rosblad runtom. Ett litet leende börjar växa över hennes läppar och så fort hennes ögon vant sig vid mörkret ser Emma en svart gestalt komma emot henne.

”Hej gumman. Välkommen hem.” Stefan nästan viskar orden, och när han kommit fram till Emma pussar han henne i panna och tar hennes hand för att gå fram till den stora lammskinnsfällen som ligger framför brasan. ”Men? Vad? Var?” Hon är full av frågor men tystas av två fingrar som läggs över hennes mun. ”Slappna av, bara var, tänk inte, prata inte.” Stefan plockar upp en svart siden scarf som legat på golvet, och ber henne med en handrörelse att vända sig om. Emma gör som han säger med blandade känslor och undrar vad allt skall mynna ut i. Sex? Massage? Hon tänker på alla kärleksromaner hon plöjt igenom, och alla otal gånger just den här scenen lästs med pirrande underliv.

Stefan vänder varligt runt henne och säger viskande ”Lägg dig ned.” Den flammande brasan dansade och rörde sig i knyckiga rörelser åt höger och vänster för att stundom söka sig uppåt. Ljuset från den mjukade upp Stefans kantiga ansikte, och de blå ögonen glittrade av bus. Den svarta pupillen täckte nästan hela irisen och han var mycket upphetsad. ”Vänta här!” Med ett språng lämnade Stefan hennes kropp och hon hörde honom öppna kylskåpet. ”Ligg kvar! Jag kommer snart!” ropade han lågt från köket med skratt i rösten.

Emma hörde hans fotsteg och förstod att han var tillbaka. ”Jag har en liten överraskning till dig.” Stefan klädde av henne plagg efter plagg och smekte med jämna mellanrum den vita huden. Emma njöt av hans närhet och innanför sidenet blev de grönblåa ögonen nästan svarta av åtrå. När bara trosorna återstod lämnade hörde hon honom öppna en påse med ett ritschande och han lade något kallt och sött mot hennes läppar. ”Mmm vindruva.” De kysstes hett och ivrigt. Hon sökte hans kropps buktningar och nuddade vid hans stolthet som hälsade. ”Jag tror att herrn är lika upphetsad som mig.” Hon skrattade mjukt och fortsatte sin trevande färd över hans kropp. Hans mun sökte hennes och mellan tänderna hittade hennes tunga något som stingade till. ”Nä, inte sådant. Det är inte gott. Ge mig något annat.” Han spottade ut det han hade i munnen och tog leende upp en röd mjuk frukt som smakade sommar.”Mmm jordgubbar. Nu saknar jag sommaren. Apropå det…vad skall vi göra på semestern? Carolina och jag…” Stefan tystade henne med ett finger på läpparna. ”Sch, njut nu istället.” Emma tystnade och koncentrerade sig på sin egen njutning. Hon hörde honom plocka upp något i metall från golvet och fick strax efter något kallt och nästan flytande in i sin mun. ”Mer!” Emma gapade stort och fladdrade med tungan. Stefan lade sin mun emot hennes och stoppade in sin kalla tunga.

De kysstes en lång stund och hans hand letade sig nedåt mot hennes troskant. Med ett ryck drog han ned de vita spetstrosorna och stoppade in sitt ena finger i hennes hemliga krypin. Andningen på honom blev intensivare och de korta andetagen hördes som små pustar i mörkret. ”Jag älskar dig Emma.” Rösten var hes av rörelse och små svettdroppar syntes i hans panna. ”Jag älskar dig så att det gör ont.” Orden flämtades fram och hon kände kroppen göra sig redo för honom.

Plötsligt tändes ljuset på övervåningen, och Carolinas femåriga röst hördes. ”MAMMA! Jag är törstig.” Hennes bara fötter sprang snabbt nedför trappan och närmade sig vardagsrummet.

Panikslaget slet Emma av sig sidenscarfen och letade förtvivlat efter sina trosor. ”Här!” Stefan skrattade åt hennes letande och höll upp det eftertraktade bytet mellan sina fingrar. Han lindade in sin underkropp i hennes tröja och satte sig sedan helt cool och käkade ur glasspaketet.

”Äter ni glass? Gud vad fuskigt. Jag vill också ha.” Carolina skyndade sig in i rummet och placerade sig i Stefans knä. ”Fryser inte du mamma? Du brukar ju säga åt mig att inte springa i bara trosorna för att man kan bli sjuk.” Hon vände sig till Stefan igen och gapade. ”Mer pappa! Mer! Det var jättegott!”

När glassen var slut reste sig Caroline och gnuggade sig i ögonen. ”Nä nu måste jag sova. Jag är jättetrött!” Och med de orden lämnade hon rummet, gick uppför trappan och kröp i säng.

När Stefan och Emma kom upp till hennes rum hörde de på andningen att hon somnat.