Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Kim kände vattendroppar leta sig in i kragen, och försökte att dra ihop den tunna jackan medan hon febrilt letade efter nästa kontroll. Vattnet for som smala floder på den plasttäckta kartan och kompassen Kim hade fått i sextonårspresent av sin pappa hade löpt amok. Den tunna nålen åkte än hit än dit utan att stanna mer än korta stunder.

Till slut stannade hon och andfådd med smärtan pinande som vassa knivar i bröstet satte Kim sig ned på huk för att studera den färgglada kartan noggrannare. ”Höger vid stora stenen, sedan rätt fram några meter, sedan…” Kim pratade för sig själv för att bättre memorera det hon såg. Nu hade regnet som fallit på huvudet sökt sig längs det långa mörka håret nedför hennes rygg, och för sjuttiofjärde gången förbannade Kim sig själv för att hon glömt gummisnodden. Hon drog med händerna över de svarta, tunna, tajta byxorna med en stor logga på, och tänkte för sig själv att visst var de snygga att se på, men inte speciellt smarta. Tillverkaren hade nog glömt att det kunde regna ibland för tyget höll knappt för ett duggregn, och i spöregnet som var nu hade de förvandlats till två våta säckar som kylde hennes ben.

”Nej, nu får det vara nog av självömkerier! Kom igen nu bruden, spring!” Kim peppade sig själv och lade ihop kartan ordentligt i sitt lilla fack innan hon med långa steg äntrade skogsstigen. Hon tittade åt höger och lyssnade efter röster, men det enda som fanns var några hugade fåglar som kvittrade trots ovädret. Himlen var helgrå, nästan svart och Kim var rädd att det skulle börja blixtra.

”Allt detta bara för ett vad.” Muttrande sparkade hon iväg en kotte som låg på stigen och tyckte sig plötsligt höra något. En kille i hennes egen ålder kom spurtande uppför backen mot henne. Det ljusa håret hade klistrat sig mot hans kantiga, mycket maskulina ansikte och fötterna gick som två hävstänger, rytmiskt och ihärdigt. På bara några sekunder var han borta, och skogen ekade tom igen.

Kim tänkte på vadet hon antagit och på vinsten som hägrade. ”Du behöver inte vinna, bara komma i mål och klara alla kontrollerna. Det borde du fixa.” Pappan hade tittat på mamman som hade haft svårt att hålla tyst. Rebecka hade tyckt att Edvin var grym mot deras dotter, men höll god min. Dotterns sjukdom hade tärt på familjen, och det hade tagit många år innan de vågat köpa hem godis och läsk. När de talat om att åka utomlands hade Rebecka stretat emot av rädsla för vad som kunde hända där borta. Drogerna dottern hade sprutat i sig för att täcka hungern fanns ju överallt, och i utlandet inbillade sig Rebecka att det var ännu enklare att nå dem.

När Kim hade lagt fram förslaget att springa orienteringstävlingen hade pappan snabbt som en kobra gett henne en morot för att peppa henne. ”Gumman, fixar du det lovar jag att vi drar till solen. Vi sticker iväg så fort vi bara kan.”

Plötsligt slutade regnet och solen tittade fram över träden. Kim hörde röster bara några meter bort, och följde ljudet med blicken. ”Hej du, hittar du till mål? Jag är faan i mig helt vilse i pannkakan. Vi har följt stigarna här, men går bara i cirklar.” Killen som pratade var lite rödlätt och hade två små pepparkaksögon som glittrade av bus. Han var lång och smal klädd i vit t-shirt och ett par shorts som dröp av vatten. På fötterna satt ett par blåa helt vanliga tennisskor.

Mannen bredvid honom var i övre medelåldern och hade ett linne i blått och vitt som redan torkat. De korta vita shortsen hade blivit genomskinliga av vätan och Kim såg att kalsongernas klara färger lyste igenom. De vitblåa skorna var av absolut senaste modell.

När de tre suttit ihop med sina huvuden över kartan en stund klarnade bilden för Kim och hon förklarade hur de skulle springa innan hon reste sig upp och sprintade iväg.

Vid målet väntade pappan och mamman med stora famnen. ”Den här är du väl värd. Två veckor i Mallorca. Varsågod!”

Den vita biljetten fladdrade i Kims hand när hon kramade sina föräldrar.

Med ett stön drog jag av mig täcket och drog snörvlande in snoret jag hade i näsan när jag inte hittade något näsdukspaket under kudden. Med ena handen under näsan skyndade jag mig in i badrummet för att där dra till mig en bit toalettpapper. Huvudet kändes som om jag lämnat kvar det på huvudkudden, och det sved under näsan efter alla snytningar på natten.

Lilleman hade vaknat till liv när jag återkom till sängen så det var bara att inse fakta och klä på sig.

Kroppen var tung och bihålorna var så igenslammade att maten smakade nada. ”Jaha du hjärtat.” Jag lutade mig mot minstingen.”Nu är det mammas tur att bli förkyld.” Han log med sina små tänder mot mig och slog snabbt med skeden i matskålen flera gånger så att innehållet for åt alla håll. Täckt med puffar och mjölk från topp till tå skrattade han och stjälpte ur det sista av mjölken på bordet.

De andra barnen skrattade åt sin lillebror, men tystades av min skarpa tunga. ”Tyst! Ni får absolut inte skratta när han gör så här.” Jag lämnade min halvätna gröttallrik och hämtade trasan som jag torkade golvet med. ”Om ni skrattar gör han om det flera gånger. Tänk på det.”

Plötsligt nyser Razmus och jag ser att massor av snor letat sig ur hans näsa och hänger som en dinglande gelemassa. ”Jaha, då har du delat med dig till oss båda två.” Jag tittar på minstingen som just kränger av sig sin våta pyjamas och ser att han är snorig han med. Skall det här aldrig sluta?

Kalle och Milla hade mötts bara för några dagar sedan, och han hade redan från första dagen deklarerat sin kärlek till henne. Millas känslor var lite svalare och hon grubblade intensivt på hur hon skulle förklara det för honom.

Nu var de på väg hand i hand för att träffa Kalles föräldrar som var mer än lovligt nyfikna på tjejen deras son lovordade så mycket.

Milla hade bytt ut sina slitna jeans till en blommig klänning dagen till ära, och kände sig lite obekväm.

De vita sandalerna som knappt var använda skavde på översidan av tån och hon längtade intensivt efter sina tennisskor som var väl ingångna. Kalle stannade utanför grinden och vände sig mot henne. De gröna ögonen lyste av kärlek och hans hand smekte oupphörligt Millas hand. ”Är du beredd? Jag lovar att de är snälla. Pappa kan vara lite väl ironisk ibland, men han menar inget illa.” Han vände sig mot dörren och tryckte in knappen på ringklockan. De hörde steg innanför dörren och låset klickade till.

”Hej gubben!” En välfriserad dam runt femtiofem öppnade och klev ut på trappavsatsen. ”Du måste vara Milla. Välkommen lilla vän. Mitt namn är Rut och min man Elof kommer också snart. Vi har hört såååå mycket om dig. Du må tro att vi är nyfikna.” Hon lade armen runt Kalle och tog Millas hand. Patrik kommer eventuellt också, men…” Hon suckade och himlade med ögonen. ”Man vet aldrig vart man har honom. Oftast dyker han bara upp som gubben i lådan.” De gick in i hallen där Rut räckte en galge till Milla att hänga sin jacka på. ”Varsågod!”

Milla hann inte presentera sig eftersom Kalles mamma pratade oavbrutet. ”Hon är nervös.” viskade Kalle i Millas öra när de gick in mot vardagsrummet. Han gav hennes hand en tryckning. ”Patrik är min halvbror förresten. Han är skitschysst!”

Middagen var både god och trevlig. Milla kände sig som en hycklare när Kalle överröste henne med kärleksord. Han pussade henne på kinden och visade på alla sätt vad han kände. Plötsligt blev Milla akut kissnödig och försökte febrilt få Kalles uppmärksamhet. ”Milla och jag skall åka och tälta på Gotland om några veckor, och vem vet…” Han var tyst en lång stund och såg lurig ut. Rut tittade på Elof och suckade, nu var deras grabb igång igen. Kalle hade alltid så bråttom när någon flicka kom i hans väg. Det hade blivit många krossade hjärtan på färden, och ibland hade de fått trösta sin son.

Milla var verkligen jättekissnödig och satt med benen i kors. ”Ursäkta, men var har ni toaletten?” Hon reste sig upp och stod på språng. Kalle pekade med hela handen. ”Följ korridoren där och ta första till höger.”

Hon kände att nu var det riktigt, riktigt kris och halvsprang till toalettdörren som hon slet upp. ”Vad i helvete gör du?!” En ljushårig kille med tomatröda öron och hopknipna ögon mötte Millas blick. ”Stäng dörren för i helvete! ”Han drog igen den med en smäll. Milla kände sig urdum och knackade försiktigt på dörren. ”Du, förlåt, men jag är väldigt, väldigt kissnödig. Är du klar snart? Jag trodde att hela familjen var nere i köket.” Hon kände att det blev lite vått i trosorna och knackade panikslaget på dörren igen. ”Finns det fler toaletter i huset. Jag pinkar på mig om jag väntar längre.” Milla hörde ett frustande skratt inifrån toaletten. ”Jag skall skynda mig. Gud vilken situation.” Dörren svängdes upp och han bockade chevalerskt med ett stort garv. ”Varsågod min sköna.” Milla närmast slet av sig trosorna och strålen som sprutade ned i toaletten var hård och högljudd. I tron att killen gått iväg gick Milla ut genom dörren under tiden som hon drog upp trosorna.

”Hej! Jag heter Patrik!” Bakom dörren stod Patrik och sträckte fram sin hand. ”Det blev ju lite tokigt det här. Jag brukar inte låsa dörren härhemma.” Milla rodnade och slätade till klänningens fåll innan hon mötte hans blick och sträckte fram sin hand. ”Milla.” Han tittade uppifrån och ned på henne och skrattade till. ”Aha, Kalles Milla. Angenämt.” När Patrik lade sin hand i hennes tyckte Milla att tiden stoppade, och allting runt henne blev suddigt. ”Mår du inte bra?” Patrik höll om henne och lade sin hand under hennes haka. ”Du blev så blek.” Han förde Milla fram till en stol och tryckte ned henne där. Milla tittade in i de grönaste ögon hon sett och tyckte om igen att marken rämnade och orden ekade frågande i hennes hjärna. ”Vänta här så hämtar jag Kalle.” När Patrik lämnade rummet blev allt normalt igen och hjärtat som nyss galopperat sansade sig och slog med lugna slag.

De få stegen till köket tog längre tid än vanligt och Patrik kände fortfarande den osedvanligt vackra flickans hand i sin. Men det som satt hans hjärta i brand var de bruna pigga ögonen som tycktes se rätt igenom honom. Han hade aldrig någonsin blivit så bländad av någon och längtade redan tills de skulle ses igen. I köket satt mamman och pappan och diskuterade med Kalle. ”Ta det lugnt nu pojken min. Ni kan väl ses några månader innan du bestämmer dig.” Kalle skakade på huvudet och log stort. ”Jag älskar henne. Ni såg ju själva hur härlig Milla är.” Patrik steg in i rummet och hojtade till sig Kalle.

”Milla mår inte bra. Hon är blek och svimfärdig. Ta med dig vattenkaraffen och kom!” Kalle gjorde som brodern sagt utan att fundera över hur de två hade mötts och halvsprang in i vardagsrummet.

Nu hade hon kvicknat till, men hade fått ett ännu större problem än förut. Hennes hjärta slog några extra slag när Patrik oroligt mötte Millas blick. ”Hur mår du?” Han motstod impulsen att gå på knä vid hennes sida och lät istället brodern göra det. Kalle baddade Millas panna med handduken han slitit med sig från köket och såg mycket berörd ut. ”Lilla gumman! Vad är det som hänt?”

Milla blev generad över all uppmärksamhet och flydde fältet så fort hon kunde. ”Jag mår nog inte riktigt bra. Det är nog bara en förkylning på G.” Kalle lade sin hand över hennes och stal en snabb puss innan hon gick hemåt.

Patrik stod i vardagsrumsfönstret och tittade förundrad efter hennes bortflyende gestalt.

Inatt blev det klart att jag får deltaga i Kapitel1:s eminenta antologi som just nu sätts ihop på sajten. Ett stort mycket spännande koncept som inte innebär mycket pengar, men uppmärksamhet. Träffade min nya mentor igår och blev satt på kurs. Intressant och mycket roligt. Jag hoppas att han kan guida mig i djungeln på internet.
Här är dagens puff:

Fiffiga fiffiluran fixade fredagsmys för fräsiga föräldrar

Ficklade fram film från famlande farföräldrar

Fräste franska från förmiddagens femrättersmål

Flipperspelet från farstun förpassades framåt för finlir framför fönstret

Facklor flammade framför farstubron

Fiffiga fiffiluran fixade familjens framtid

”Men så kan ni ju inte göra! Jag kommer ju att jobba heltid om bara några veckor. Ebba skall bara vänja sig vid dagiset.” Maria tittade sorgset efter sin chef som stolpade iväg på höga klackar mot sitt rum. Bosse hade lovat att vara hemma när Ebba blivit två, men istället hade Maria blivit lämnad av honom och Bosse hade fortsatt sitt liv med en ung snärta som jobbat som vikarie på hans jobb en kort tid.

Det liv som en gång varit tryggt och städat hade kraschat med buller och brak. Lilla Ebba förstod ingenting och frågade gång på gång efter sin pappa, och Maria gjorde allt för att inte gråta inför sin dotter. Flytten från det stora huset som varit deras i 10 år hade smärtat och när Bosse tillsammans med sin välsminkade nya tjej kommit dit för att hämta sina grejer hade Maria känt sig liten och ynklig. Han hade gått ned några kilo och anammat ett yngre språk. Antagligen för att imponera. ”Serru, det är så här. Jag har ju inte riktigt tid att hålla på och dalta med ungen. Så det vore himla schysst om du kunde vara barnledig några månader till. Ja tills vi kommit i ordning. Det nya huset är inflyttningsklart i Juli, och det är ju inte så långt dit.” Bosse lade sin arm hårt runt den nyas spinkiga lekamen. ”Ja vi gängar oss väl när vi far till Mexico i september?”

Han hade tittat frågande på sin väninna som tuggat på ett tuggummi som hon då och då dragit ut och lindat runt sitt finger. De stora tjocka kraftigt rödmålade läpparna och hennes mimik hade visat att hon var uttråkad.


Maria hade gråtande talat om för Bosse att hennes chef beordrat henne att komma tillbaka till sitt jobb senast i juni. Det var ju högsäsong och han hade ingen lust att anställa några fler. ”Du Kan inte mena att Ebba skall vara på dagiset från sju till sex varje dag. Det är ju omänskligt! ”Bosse hade ryckt på axlarna, stoppat in ett tuggummi och gjort en grimas. ”Vad faan, Ebba har det skitbra där. Jag har faan inte lust att tappa tid på jobbet för att du är hysterisk. Dessutom har jag ju Lina som måste bli ompysslad.” Han hade tittat kärleksfullt på sin kvinna. ”Jag kan eventuellt ha ungen på helgerna, men veckorna får du sköta om.” Lina hade dragit i hans jacka och tittat uppmanande på honom. ”Du vi får snacka senare, måste dra. Vi skall köra ett pass på gymet strax, sedan skall vi iväg och kika på en bil.” Några sekunder senare hade Maria med ögonen fulla av tårar hört bilen gasa iväg.

”Kan dem verkligen göra så här?” Frågade Maria sin bordsgranne. ”Finns det inga lagar?”

Hon mindes samtalet nyss i detalj. Till och med den andra kvinnans läppstiftsfärg. Maria hade hulkande fått erfara den andra kvinnans makt som chef och förstod att det var kört på företaget innan orden egentligen blivit sagda. ”Du är en mycket kompetent medarbetare på företaget och alla dina förslag har mottagits av våra kunder med höga applåder, men…” Chefen hade pillat på sina naglar och snipit åt munnen. ”Vi kan inte ha en anställd som inte kommer till kvällsmöten eller är oförmögen att jobba övertid. Du vet ju själv hur tufft det kan bli ibland. Dagarna räcker inte till.”

Chefen hade borstat bort några osynliga hårstrån på sin kavaj och rättat till sin hårknut innan hon snurrat på klacken och gått ut med orden ”Du får tre dagar på dig att ordna barnpassningen, annars kan du lämna din avskedsansökan på mitt bord. Didrik kan flytta in i ditt rum under tiden som du funderar så kan du lära upp honom. Han är en mycket lovande ung man som säkert kommer att tillföra företaget nya kunder.

Ellie tittade in i köket när hon tultade förbi, och såg sin mamma stå sjungande vid spisen och laga mat. Hon skyndade sig till hallen där hennes röda skor stod. Med lite tråcklande satt de snart på plats och med mammans sång i öronen tryckte Ellie ned handtaget till ytterdörren och gick ut.

Solen lyste, och våren var i full gång. Några gula tussilagon lockade till sig flickans uppmärksamhet och de små fötterna var snart på väg i full fart mot skogsbrynet.

Eftersom snön nyss hade smält var det vått i markerna och små tjippanden hördes när Ellie gick i gräset. Hon kände att det blev kallt om fötterna, men brydde sig inte så mycket. Blommorna lockade alltför mycket. På de bara armarna hade håret rest sig i protest över den kyliga vinden som då och då kom. Flickans mörka hår glänste i solskenet och på ansiktet hade redan små fräknar börjat uppenbara sig.

Hon satte sig på knä och plockade de små solarna precis så ordentligt som mamma lärt henne. ”Tag ända nere vid backen gumman, inte bara hatten för då skadar du dem bara.” Ellie mindes orden mamma sagt till henne när de varit ute sist. Med sina småbarnskrumma fingrar drog hon upp dem en efter en och samlade dem i en bukett. Smala, svarta rötter följde med ibland och smutsade ned hennes klänning. De vita tajtsen blev svartfärgade och blöta. ”Mamma!” sade Ellie lågt och tittade inåt skogen.

Någonting blått syntes på backen och hon reste sig upp för att fortsätta sin upptäcksfärd. Mössan på huvudet som var en gåva av mormodern kliade och Ellie beslöt sig för att dra av sig den och placerade den på en stubbe som hon passerade. Det mörka håret låg som en hjälm runt huvudet.

Blåsipporna var våta av daggen och hennes fötter var nu genomvåta och kalla. Buketten Ellie hade i handen fick sällskap av de små knappt utslagna blommorna och hon tittade nöjt på sitt verk. Nu skulle mamma bli glad!

Hon tittade mot huset och såg mamman stöka i köket. Det kändes tryggt och samtidigt spännande att vara ute i skogen. Visst hade Ellie varit där förut, men aldrig ensam. Med snabba steg förpassade flickan längre in, och hann aldrig tänka så mycket när marken plötsligt rämnade.

Det gamla brunnslocket var sedan länge bortglömt, och träet hade murknat år för år. Träfjärilslarver hade levt av dess innehåll och långa smala gångar hade grävts under tiden som de vuxit.

När Ellie vaknade var allting svart. Med sina nävar greppade hon tag i några vita rötter som växte på väggen, men halkade hela tiden ned. Hon grät och ropade på sin mor med hög röst. ”Mamma!”Men ingen kom och efter några timmar somnade den lilla av utmattning. Magen kurrade och strupen var alldeles torr. Den råa kylan kröp in i hela hennes kropp och väckte till slut Ellie som åter började skrika. Hon krafsade desperat på den svartbruna väggen och fick några stora kokor jord över sig. ”MAMMA!”

Det var knappt att man kunde se det lilla hålet där tvååringen rasat ned, och gräset som fanns runt brunnen dolde effektivt locket. Det blev kallare och kallare allteftersom timmarna gick.

Efter några timmar fanns det bara en svag viskning kvar av hennes röst, och Ellie kurade gråtande ihop sig som en liten boll med tummen i munnen som enda tröst. Den lilla kroppen skakade av köld och den mörka fläcken som brett ut sig under huvudet ökade succesivt i storlek.

I samma ögonblick som Erika såg den öppna ytterdörren förstod hon vad som hänt, och sprang ut på tomten för att söka efter sin lilla tjej medan hon med skakande hand slog numret till sin makes mobil.

”Du måste komma hem! Ellie är borta!” Mannen försökte lugna ned sin upprörda hustru och bad henne att noggrant söka igenom trädgården. ”Hon har säkert bara gömt sig och leker kurragömma med dig. Lugn nu. Jag kommer så fort jag kan.” Under tiden som han pratade gestikulerade han till sin assistent att hon skulle komma och skrev några ord på ett papper. ”Vet du om hon klädde på sig? Ellie brukar ju älska att springa omkring i bara trosorna. Trots allt är det ju kallt ute fortfarande. Förresten, vet du när hon försvann på ett ungefär?” Erika tittade sig förtvivlat runt och kikade in i alla skrymslen. ”Vi åt lunch vid tolv, sedan gick hon upp till sitt rum. Efter det har jag bakat. Tomas, jag vet inte alls när hon försvann. Det kan vara från en till tre timmar. Hennes röda skor fattas, men annars vet jag inte.”

Erika gick ut genom den höga grinden och såg plötsligt något rosa som låg på en stubbe. ”Jag ser något. Jag ringer dig sedan!” Hon sprang snabbt fram och lyfte vantroget upp mössan. Den var våt och smutsig, men visst var det Ellies. Erika slog 112 och hade snart talat om vad som hänt och var de bodde. Under tiden som hon pratade gick hon med bestämda steg längre in i skogen vilt spejande.

Polisen var snart på plats och de drog igång en helikoptersökning och en kedja av mannar som gick genom skogspartiet. På andra sidan av skogen fanns ett husområde som knackades igenom av poliser som frågade om någon sett den lilla flickan.

När mörkret gjorde så att sökningen avbröts hämtade Erika resolut en pannlampa som hon använde när hon joggade på kvällarna. ”Jag går ut och letar i skogen Tomas. Jag klarar inte av att sitta här och vänta. Tänk om hon bara gått vilse och just nu sitter under en gran rädd och kall.” Erika plockade upp mobilen som låg i fickan på jackan för att kolla så att den hade batteri. ”Stanna här ifall att hon kommer.”

När Erika trädde in i mörkret kände hon rysningar som etablerade sig längs ryggraden, och öronen var på helspänn. Hennes mörka hår doldes delvis av mössan, och med ett ryck tog Erika av sig den för att höra bättre. ”ELLIE!!” Hon tog några tveksamma steg och stannade sedan för att lyssna. ”ELLIE!” Mörkrädslan slog sina skarpa klor i henne, och benen ville fly. Erika började nynna på en av de otal barnvisor hon sjöng för sin dotter, och kände sig lite lugnare. Plötsligt knakade det till precis bredvid henne, och skräckslaget tryckte Erika sig intill ett stort kraftigt träd. Nattens mörker gjorde så att alla ljud förstärktes och hon hörde plötsligt kraftiga vingslag över sitt huvud. Den smala strålen från pannlampan var starkast i mitten, och Erika vände huvudet åt alla håll medan hon ropade sin dotters namn oupphörligen. ”Ellie! Gumman! Det är mamma!” Tankarna snurrade i huvudet som en karusell och alla möjliga scenarion passerade genom sinnet. Var det någon som tagit Ellie? Hade hon gått vilse? Hur långt hinner en liten tvååring på några timmar? Varför kollade jag inte henne? Vad gör jag om vi inte hittar henne?”

Plötsligt hörde Erika en tunn svag röst som hon kände igen. Det lät som om den kom från marken bredvid henne. ”Ellie?” Med försiktiga steg gick Erika i ljudets riktning. ”Mamma!?” Ett lågt snyftande undslapp Erika och hon höll sånär på att åka samma väg som sin dotter. ”BRAK!” Träet gav vika och foten var på väg igenom när hon kastade sig bakåt och på det sättet klarade sig.
Erika trädde av sig pannlampan och lyste ned i hålet som blivit. Långt därnere låg dottern stönande och skakande. ”Mamma! Ja fyser.” Blodet som runnit ur huvudet hade stelnat och gjorde så att håret satt fast i marken. ”Mamma!” Erika slog numret hem och hade svårt att prata när Tomas svarade.

”Jag har hittat henne! Hon ligger i ett djupt hål. En gammal brunn tror jag. Ta med dig polisen och kom. Glöm inte vår långa stege.” Erika lade sig på mage för att titta ned i hålet. ”Lilla, lilla gumman, snart kommer pappa och hjälper oss.” Hon vände sig upp mot den svarta stjärnfyllda himlen ovanför sig. ”Tack käre gud för att du inte tog henne ifrån oss. Jag har inte varit så kyrklig, men lovar att ändra på mig. ”Erika såg blodet runt huvudet och förstod att den lilla var skadad. ”Hur mår du min lilla ängel? Har du ont någonstans?” Ellie höll sig åt huvudet. ”Ont mamma, ont. Huvet.” Hon försökte dra sig loss från marken, men smärtan gjorde att Ellie lade sig igen. Tårarna gjorde långa ränder på kinderna och den lilla räckte sina händer upp mot sin mamma. ”Upp!” sade hon och log. Erika tittade runt om det fanns något att använda, men insåg att det bara var att vänta. ”Pappa kommer snart.” sade hon uppmuntrande och log genom tårarna. ”Älskade unge, snart är du hos mamma.”

När Erika såg ljusen komma genom skogen kände hon en stor varm klump i magen av tacksamhet över sin envishet. Tomas var den förste som kom fram. Hans ögon var fyllda av tårar. ”Lever hon?” När Erika nickade tyst kom nästa fråga. ”Är hon skadad?” Erika nickade. ”Ja, men jag vet inte hur illa. Hon kan prata, men har inte rört på sig.

Polismännen sköt ned stegen, och Tomas gick ned till sin lilla dotter. ”Är det någon som har en kniv?” Hojtade han uppåt. En av polismännen lyfte upp sin jacka och räckte honom kniven han haft i bältet. ”Varsågod!” Tomas skar av Ellies mörka hår och lyfte sedan upp sin lilla dotter i famnen.

Väl uppe på marken igen, släppte allt och Ellie bara grät och grät. Hon höll sin mamma hårt runt halsen och lät ingen ta henne därifrån. ”Jag bär henne hem.” sade Erika och ställde sig upp. ”Nu går vi hem hjärtat. Amen vi måste åka till doktorn och kolla så att du är okey.”

När de kom in på sin tomt stod en ambulans redo att föra den lilla till sjukhuset.

Efter en noggrann kontroll sade doktorn att Ellie hade fått en ganska kraftig hjärnskakning, och att de hade sytt några stygn i bakhuvudet, men annars var det mest blåmärken och smuts. Han skrattade till. ”Den här lilla äventyraren är i stort behov av ett bad. Lite vila på det så är hon snart på benen igen. ”Och du.” Läkaren vände sig till Ellie som satt i sin mammas famn. ”Man går inte hemifrån utan någon vuxen. Du hade sanslös tur.”

”Grattis! Du har vunnit en miljon.” Rösten i telefonen var kall och opersonlig. Elina tittade på luren med chockad uppsyn. ”Ursäkta, vad sade du?” Personen i telefonen lät nu irriterad. ”Du har vunnit en miljon. Var sätter vi in pengarna?” Elina stammade sitt kontonummer och tittade sig omkring i sin lilla etta på sjutton futtiga kvadrat. ”Vad händer nu?” Sade hon och snurrade telefonsladden runt sin handled. Kvinnan i telefonen som inte lät speciellt gammal berättade att Elina skulle få pengarna insatta på sitt konto om några veckor. ”Glöm inte att du måste skatta för summan.” Lade hon till innan luren lades på.

Gud vad hon hatade det här jobbet! Luspank, bostadslös och dessutom utkastad ur förhållandet med sin älskade pojkvän. Anna svor till och plockade upp luren för att ringa ännu ett samtal till någon lycklig jävel som vunnit en massa pengar.

”Malin! Malin gumman! Du måste vakna nu!” Den vitklädda sköterskan ruskade lätt på sin patient. ”Malin!” Kvinnan i sängen vände sig mödosamt om med ett stönande. ”Var är jag?” Hon satte sig hastigt upp och lade tveksamt händerna på det vita bandaget över ögonen. ”Vad har hänt? Vem är ni? Var är jag?” Paniken lurade i rösten och hon försökte slita bort bandaget. ”Stopp! Lägg dig ned så skall jag berätta vad som hänt.” Sköterskan puffade upp kudden och bäddade in Malin i det tunna täcket. ”Fryser du?” Kvinnan skakade på huvudet. ”Aj!” Hon tog sig åt huvudet och grimaserade.

Sköterskan tittade medlidsamt på sin unga patient och tog hennes hand. ”Du har varit med om en ridolycka, och måste vila. Jag förstår av dina frågor att du inte minns vad som hände. Slaget du fått i huvudet var hårt, och vi tror att du fått en hjärnskakning. Förresten fick jag alldeles nyss höra på radion att din häst överlevt. Det var väl bra?” Malin försökte minnas något, men hjärnan vägrade samarbeta med henne och allt var som ett enda stort frågetecken. ”Häst? Har jag häst? Men…” Malin vände sitt ansikte åt samma håll som den mjuka rösten kom från. ”Mina ögon?” Sköterskan satte sig ned vid hennes sida. ”Lilla gumman…Läkarna tror att slaget gjorde så att ditt syncentrum skakades om och fick en liten rubbning.”

Malin låg tyst en lång stund och lät orden sjunka in. ”Kommer de att kunna ge tillbaka min syn?” Hon lät lite hoppfull, men ändå rädd.

Just då klev dagens rond in och läkaren som var en nyutexaminerad yngling steg fram och hälsade på Malin. ”Hej! Det var en otäck olycka du var med om. Jag förstår att du är lite omskakad och hoppas att du förstår att det bästa du kan göra är att ligga still. Vi tror att du fått en hjärnskakning, och hoppas att synbortfallet kommer tillbaka.” Läkaren satte sig ned på sängen som knirrade till. ”Vad jobbar du med?” Malins hand var iskall och hennes hjärna jobbade för högtryck. Tror? Skulle inte läkare veta? ”Jag jobbar som konstnär, målar tavlor och ritar med kol.”

Läkaren såg medlidande på sin patient. ”Då får du nog tyvärr vila ifrån det ett tag. Vi tror som sagt att synen repar sig, men vi kan inte garantera någonting.” Han reste sig långsamt upp och nickade till de andra att de skulle gå ut. ”Det blir nog bra skall du se, de flesta som råkar ut för sådant här återhämtar sig rätt snabbt.”

När de stängt dörren in till salen vände sig läkaren till sitt lag. ”Som ni förstår har hon drabbats av blindhet, och tyvärr är chanserna små att hon får tillbaka synen. Ett slag rätt in i syncentrum på det sätt hon fått resulterar i en svullnad på hjärnan och en liten blödning. På grund av patientens yrke måste vi varsamt lotsa in henne i faktumet att hon måste starta ett nytt liv som med rätt verktyg kan bli snarlikt det gamla.” Efter en sista blick in mot salen gick de vidare till nästa patient.

Jenny stod med kroppen starkt framåtlutad och hela hennes person vittnade om att hon var arg. ”Sådär säger du inte om min mamma!” skrek hon och hytte med näven. Emil stod på vad han ansåg säkert avstånd från henne och räckte ut tungan. ”Jag säger precis vad jag vill. Alla här i kvarteret vet att hon har en massa olika karlar hos sig. Min pappa säger att din mamma är en hora, och att ni inte borde få bo här. Du och din mamma drar till er en massa slö, slö, slö…” Emil sökte länge efter ordet innan han med en triumfierande min fann det. ”Slödder. Min pappa säger att din pappa lämnade henne för att hon vägrade hora.” Han satte på sig en viktig min och lade armarna i kors.

Jenny kände att tårarna lurade bakom ögonlocken. Hon visste att det Emil sade var sant, men skulle hellre dö än erkänna det. Dessutom hade mamma senast igår lovat att hon skulle sluta ta hem karlar.

”Ta tillbaka det där!” Jenny tog snabbt ett steg närmare Emil och klippte till honom. ”Smack!” Rätt över näsan. Blodet forsade och han reste sig upp och sprang vilt skrikande in på sin tomt. ”MAMMA! Hon slog mig!” Jenny knyckte på nacken och följde Emil med blicken. ”Det är rätt åt dig!” Skrek hon och vände sig om för att gå hemåt.

Då öppnas ytterdörren hos Emil, och efter att han puttats in i huset kommer mamman ångande med papiljotter i sitt hår och den rosa morgonrocken knapphändigt igendragen över sitt blommiga nattlinne. Hon tar ett hårt grepp i Jennys hår och tvingar det bakåt. Läpparna är hopdragna till ett smalt streck och ögonen är hårda. ”Din lilla slyna. Du är precis lik din mor.” Emils mamma trycker ned Jenny mot backen, och flickan får lite grus i munnen. Jenny känner små gruskorn mellan tänderna. Det knastrar när hon stänger munnen. ”Förlåt…” säger hon ned i backen. ”Jag blev bara så arg.”

Hon känner greppet i nacken lätta och tittar på Emils mamma med sina blå oskuldsfulla ögon fyllda av tårar. ”Förlåt…” Den andra tittar sig runtom rädd att någon sett vad hon gjort. Det var ingen i kvarteret som gillade den blonda yppiga blondinen som flyttat in med sin söta dotter, men att slå ett barn var inte speciellt intelligent. Det var till och med olagligt. ”Nåja, gjort är gjort, men gör inte om det. Res dig nu innan du smutsar ned dina fina kläder.” Emils mamma hjälpte Jenny upp och borstade av kläderna. ”Jag säger inget om det du gjort om du håller snattran om det här. Överenskommet?”

När Jenny med släpande motvilliga steg gick in på sin tomt kände hon en malande oro i magen. Skulle mamma ha ännu en karl i huset? Som tvingade henne att kalla honom pappa, och drog ned henne i sitt knä? Dörren var olåst och Jenny gick in. ”Mamma!” Inget svar. ”Mamma!” Hon tog av sig skorna och ställde dem ordentligt på skohyllan av svart metall. Den lila jackan hängde Jenny på en av galgarna som mamma lagt på bordet, sedan hängde hon den i garderobshandtaget. ”Mamma!” Tystnaden härskade i huset. Bara takfläktens monotona knackande hördes. Plötsligt hördes en dunk från övervåningen, och med snabba steg förpassade sig Jenny dit.

När hon öppnar dörren in till sovrummet ser hon sin mamma ligga på golvet. Ansiktet är förvridet i en oigenkännlig min och fradga rinner från hennes ena mungipa. Det blonda håret är uppsatt i en slarvig tofs. Ögonen är öppna, men ser mycket frånvarande ut. ”Mamma! Vad är det för fel? Mamma!” Jenny skakade på sin mamma och kroppen åkte fram och tillbaka under hennes händer.”

Hon reste sig upp och gick runt, runt i rummet. Rådvill vad hon skulle ta sig till. Till slut sprang Jenny nedför trappan, drog på sig skorna och jackan, och sprang över gatan till Emil.

Gråtande och stammande berättade Jenny för Emils mamma vad hon hittat, och bad henne om hjälp. ”Snälla, följ med mig hem. Hjälp min mamma!”

När Emils mamma såg hur grannkvinnan såg ut larmade hon ambulans. ”Larmcentralen” Kvinnan tittade på Jennys mamma och beskrev i korta ordalag vad hon såg. ”Jag tror att hon fått en stroke.”

Några minuter senare åker en ambulans uppför gatan med blåljusen på. När de tagit in Jennys mamma i ambulansen ber de Emils mamma ta hand om Jenny och far iväg. ”Jag heter Eivor.” Hon räckte fram sin hand till Jenny som tog den, och de gick tillsammans hem till Emil för att kolla hur han mådde. ”Förlåt att jag snäste åt dig förut. Jag känner ju inte dig, och kan väl knappast säga att jag känner din mamma heller.” Jenny tittade efter ambulansen med ögonen fyllda av tårar. ”Kommer mamma att dö?” Hon följde med in genom dörren. ”Vem skall ta hand om mig då?” Jenny tittade sig om i hallen och fann en krok som hon hängde upp sin jacka på. Skorna ställdes snyggt bredvid varandra. ”Det löser sig skall du se. Nu får din mamma hjälp. De lovade att ringa när de skrivit in henne.” I köket satt Emil med näsan i en av kökshanddukarna. Han vände upp ansiktet när de klev in och såg förvånad ut. ”Vad gör hon här?” Emils ögon vidgades när de berättade vad som hänt och han lade sin ena hand över Jennys. ”Förlåt att jag var dum.” Emil tog bort handduken från näsan som nu slutat blöda och vände sig till sin mamma. ”Kan inte du hjälpa mig att tvätta av mig så kan jag och Jenny leka sedan.” Emil drog av sig sin blodiga t-shirt och de lika blodiga jeansen. ”Jag skall bara byta om, sedan kan vi titta på mina nya dataspel som jag fick av pappa igår.”

De två sjuåringarna gick hand i hand upp till Emils rum och en kort stund senare hördes glada skratt uppifrån rummet.

Tidigt igår morse åkte Peter som vanligt iväg till sitt jobb och på kvällen/natten skulle de ha firmafest.

Klockan ett när jag författat ihop och satt in ytterligare ett kapitel till Livet, ingen enkel historia slog jag honom en signal för att fråga om han var på väg hem. Siganl efter signal gick fram utan svar. Till slut klickade den av. Jag visste att sista bussen hit ut gått klockan tjugo över tolv. En timme senare ringde jag igen, och igen, och igen… Paniken lurade bakom hörnet och jag var både förbannad och rädd att något hänt.

Klockan tre lade jag mig mellan ungarna i vår säng och försökte sova. Men det var omöjligt! Huvudet dunkade och en begynnande migrän kändes i ena tinningen. Små stick som sedan försvann. Om och om igen. Jag tänkte för mig själv att Peter säkert bestämt sig för att sova över hos sin mamma, och föll till slut i orolig slummer. När jag gång på gång vaknade tryckte jag in återuppringningen och hörde samma signal.

När klockan i köket passerade åtta ringde jag till Peters mamma som sade att Peter inte synts till, men att de kunde se på svararen att han ringt klockan elva flera gånger. Nu svajade min mage betänkligt och min ilska byttes ut till enbart oro.

Efter att jag ringt Polisen och sjukhusen ringde jag till vår underbara barnvakt som bor granne med oss. Rita var mycket yrvaken och hade en alldeles för stor grå stickad tröja på sig. Hennes ögonlock hängde och hon log när jag berättade vad som hänt. ”Jag åker till parkeringen där Peter ställt sin bil. Han kanske har somnat med motorn igång.” Natten hade varit iskall och jag visste att vår lilla bil hade en dålig värmefläkt. En iskall hand greppade mitt hjärta. Hade något hänt? Hade Peter kört i fyllan och hamnat i något dike och fryst ihjäl? På vägen till Tumba spanade jag i varje dike för att kolla att han inte kört ned där. Stora tårar rann på mina kinder.

I Tumba centrum står Peters lilla vita polo på parkeringen med totalt igenisade rutor. Jag kör in i rutan bredvid och hoppar snabbt ur för att gnida bort isen. Bilen är tom! Lättad svänger jag ut från parkeringen och åker hemåt.

I Vårsta åker jag in till ICA för att handla lite mat tills idag, och testringer ännu en gång. Peter svarar bakfull och hes. ”Vart faan har du hållt hus? Fattar du inte att jag blir orolig? Jag trodde att du låg död i någon snödriva. Han skrattar högt och säger åt mig att sänka rösten. ”Jag har sovit hos Juha inatt.” säger han och verkar inte alls bry sig att jag varit orolig. Snarare låter han nedlåtande. ”Nåväl, Jag är på firman nu och chefen skjutsar mig strax till t-banan. Vi syns hemma.” Jag känner mig som en vulkan som skall brisera och närmast ryter ut orden. ”DU KOMMER INTE HEM!!” Jag känner spott som rinner i min mungipa och torkar bort det med baksidan av min hand. ”Du har TRAMPAT på mig, fattar du? Dra åt helvete!!” Med en smäll trycker jag ned luren och låter tårarna rinna.

När jag kör in på gården torkar jag tårarna och går in. Peter ringer och säger om igen att jag är löjlig. Hela samtalet börjar övergå till svordomar och jag lägger på luren.

“Kom ungar, vi skall resa iväg.”