Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Fransesca tittade under lugg på de andra som stod på skolgården. Hennes mörkt bruna nästan svarta ögon studerade kläderna de bar och deras frisyrer. Hon lade handen över magen och kände både förväntan och skräck. Den turkosgröna långa klänningen hon bar var kantad av spetsar och små guldfärgade bjällror satt i en lång rad vid änden på ärmarna. Fransesca tittade frågande på sin farmor som stod bredvid henne och fick ett uppmuntrande ögonkast av henne. ”Gå nu!” sade hon och puttade sitt barnbarn i ryggen för att mana på henne. ”Gå fram till din nya fröken och presentera dig.

Med försiktiga steg gick Fransesca fram till kvinnan som var klädd i en nätt blå dräkt och neg. ”He, he, hej ja, ja, ja jag he, he, heter Fransesca Bouvilliar och…” Flickan tittade på sin farmor som om hon sökte hjälp. Farmodern viftade med sin hand att hon skulle fortsätta prata och Fransesca fortsatte sin stammande presentation av sig själv. ”Ja, ja, ja jag sk, sk, skall bö, bö, börja sko, sko, skolan hä, hä,här. Det prasslade i den stärkta klänningen när hon lyfte sin hand, och de kritvita tänderna som prydde hennes gyllenfärgade ansikte förstärkte leendet Fransesca gav sin nya lärarinna. ”Hej Fransesca, välkommen hit. Mitt namn är Titti Andersson. Jag hoppas du skall trivas här? Katarinaskolan är en liten personlig skola, och ni kommer att bli en liten klass. Jag tror att ni allt som allt blir femton stycken. Vi syns därinne.”

Fröken Andersson vände sig till nästa elev som kommit fram för att presentera sig medan hon tänkte för sig själv att det nog skulle bli ett jobbigt år. Fransesca kom helt klart från en annan sorts kultur. Hon fnös till och sneglade på paret som gick in i skolan. Säkert skulle hon både bli mobbad och ha svårt i skolan. Det visste väl alla att sådana där inte ens kunde läsa. Och varför kom hon med sin farmor?

När jag gick hemåt i natten fylldes jag av eufori när jag tänkte på Jörgen, och mitt hjärta var oförbehållet hans. Mina fötter svävade fram och jag log mot de få nattvandrare jag mötte. Mitt ansikte lyste av lycka och det bubblade i mig av mångfärgade såpbubblor som vägrade brista. Gatans lyktor slogs av en efter en allteftersom natten byttes till gryning. Några fåglar följde mig med blicken och kvittrade av morgonfröjd.

När dörren till lägenheten låstes upp möttes jag av en härligt frisk doft av Ajax istället för den vanliga stickande nikotindoften. Jag nickade för mig själv och trodde att mitt ex hade städat för att blidka mig. Ack så fel jag hade… Lägenheten var tom sånär på ett stort vitt pappersark som låg mitt på vårt lilla köksbord. Med en känsla av sorg och lättnad klev jag in med stövlarna nyfiken på vad han skrivit. Nedhafsat med stora bokstäver stod det: JAG ÄLSKAR DIG! FÖRLÅT, förlåt, förlåt. Det kommer aldrig mer att hända. P:S Jag bor hos morsan tillsvidare. PUSS
I mig fanns en tomhet som antagligen berodde på att Dick varit min bästa vän och att jag skulle sakna alla hans små roligheter. Vi hade varit som två barn och busat omkring i livet alltid redo för äventyr.

Plötsligt ringde telefonen med en skarp irriterande signal som krävde att besvaras innan hela huset väcktes. Efter att ha slitit av mig bootsen och slängt iväg dem till hallen lyfte jag luren beredd på att höra Dicks förtvivlade, ångerfulla röst, men möttes istället av en mjuk sammetslen dialekt som jag visste härrörde från Värmland. ”Hej! Hur mår du? Jag ville bara kolla så att du kommit hem ordentligt.” Han väntade en stund på att jag skulle tala, men fortsatte när jag inte sade något. ”Det är väl okey att jag ringer? Eller? Stör jag?” Jag hörde att hans röst svajade av osäkerhet och ville krama honom hårt och tala om att jag älskade honom, men vågade inte trots att mitt hjärta höll på att banka ur kroppen. ”Hej! Ja jag kom nyss hem. Dick har flyttat, och det känns skönt.” Min röst lät vemodig trots att jag försökte skärpa till mig. ”Jag tycker om dig!” sade jag plötsligt utan att tänka mig för och slog handen i bordet över min dumhet. Fasiken vi hade ju nyss träffats och att säga så redan nu skulle säkert skrämma iväg honom.

I andra änden hörde jag djupa andetag, inget annat. ”Jag älskar dig Anitha.” sade han plötsligt och skrattade. ”Jag vet att vi nyss träffats, men mitt hjärta tillhörde dig från första ögonkastet. Det känns som om vi varit tillsammans jämt.” Jörgen var tyst en lång stund och jag försökte lugna ned mina skakande händer. ”Jag, jag, jag.” Stammande försökte jag säga de magiska orden jag bara sagt till några få killar i mitt liv, men de fastnade i halsen som en slempropp som inte ville komma upp. Till slut harklade jag mig högt och tog sats. ”Jag älskar dig med, tror jag.” Attans, var det tvunget att lägga till det där sista. Jäkla fegråtta, tänkte jag och stampade i golvet.

Jörgen började prata igen och när jag hörde orden han sade rodnade jag från huvud till fot. ”Jag vill kyssa dina fötter, kyssa din härliga mun och alltid vakna vid din sida. Att träffa dig har upphöjt mitt liv från inget till allt. Ja, jag vill bara förbereda dig på att jag räknar med att ha dig i mitt liv. Om du inte tycker likadant måste du tala om det nu innan jag gör bort mig helt och hållet.” Hans gurglande skratt rullade genom ledningen in i mitt öra och fyllde mig med sanslös lycka. Jag nöp mig själv hårt i armen. ”Aj!” ja nog var det sanning alltid. Ett stort rött märke bildades på min hud och Jörgen frågade oroligt vad som hände. Full i fniss berättade jag vad jag gjort. ”Nå?” sade Jörgen och fnissade han med. ”Var det en dröm? För jag har flera gånger under kvällen undrat detsamma. Du är en underbar tjej och verkar så himla snäll och go. Förresten…” Han tvekade några sekunder innan han fortsatte. ”Varför var din kille otrogen? Äh, glöm frågan. Jag har ingenting med det att göra. Nu lägger vi på och ses imorgon istället. Jag kommer hem till dig så käkar vi frukost tillsammans. Hejdå älskling! Sov gott och dröm om mig!”

Jag sade ”Hejdå och god natt!” Innan jag lade på luren och upptäckte att jag hade två blöta fläckar under armarna. Mina skakande händer var svettiga liksom mitt ansikte. I magen gjorde innehållet saltomortaler.

Jag var utlurad på krogen efter att ha blivit dumpad på det grövsta sättet av dem alla, otrohet, och hade struntat i smink och uppklädning. Ett par slitna jeans och en välanvänd träningstopp var allt jag hade fått med mig när jag rusat ut ur min lägenhet efter beskedet. Cowboybootsen som stod vid dörren var det sista jag tagit i min hand, sedan drog jag.

Efter några timmars snurrande på stan hade jag gått hem till en kompis som jag ältade min besvikelse med, och slutligen insett att min pojkvän varit feg, men att jag var ganska lättad. Det var mer en kompisrelation från mitt håll. Vi hade haft vansinnigt kul och häftigt sex, men sedan dagen han frågade om jag ville förlova mig med honom och jag nekat hade vi åkt nedförsbacke.

Nu stod jag här på det nya stora discot i stan och längtade hem. Musiken dunkade i högtalarna och folk dansade sig svettiga. Min väninna och jag ställde oss i dunklet och pratade så gott det gick i oväsendet. Plötsligt kände jag något varmt strömma mot mig och en lyckokänsla fyllde min kropp. Hjärtat slog snabbare och jag kände en obändig lust att vända mig om. Där ser jag en liten kille knappt en och sextiofem lång som leende möter min blick med ett par ljust turkosblå ögon. Hela rummet börjar snurra och gunga och jag ler fånigt tillbaka. Han är omvälvd av en ljus aura som ändrar färg hela tiden och jag känner det som om jag lättar flera centimeter från backen. Alla mina sinnen blir på helspänn och jag känner vänlighet och kärlek från hans person. Blygt räcker jag fram min hand som darrar av spänningen och presenterar mig. ”Hej! Jag heter Anitha.” Leendet blir större och han räcker fram en smal hand som rimmar illa med resten av hans kroppsbyggnad. ”Hej!” Han spänner ögonen i mina och jag är räddningslöst förlorad. Allt runt oss försvinner och livet består plötsligt bara av mig och honom. ”Jag heter Jörgen.” Han tar min hand i sin och pussar på den. ”Du är underbar!” säger han och leder mig till ett bord. ”Jag vill lära känna dig. Vad vill du ha att dricka?” Jag ser att hans hand darrar och hur svett sipprat fram på hans panna. ”En cocacola tack!” säger jag med fundersam röst.

Några timmar senare har jag lämnat alla tvivel. Tiden snurrar bara runt mig och Jörgen och jag är djupt förälskad i denna främling som sakta men säkert drar in mig i sin värld.

Eva kände att hennes tårar inte låg långt borta och hjärtat slog med hårda slag när Evald trädde in i rummet. ”Är du klar?” Han rättade till flugan som satt runt hans hals och drog med handen över pressvecken på de svarta byxorna medan han talade. Herr Blad gillar inte att man kommer för sent till hans fester…” Evald studerade sina tänder i spegeln och drog några drag med tandtråden. ”Men det vet du ju.” Han gick fram till dörröppningen in till badrummet. ”Nå! Vad är det som tar sådan tid?” Eva tittade på sin spegelbild, rätade på ryggen och vände sig långsamt mot sina man. ”Jag följer inte med. Du har ingen rätt att plundra mig på tid och känslor som du gör. Jag vill ha ett eget liv!”

Evald blev paff och visste inte hur han skulle tolka hennes ord. ”Vad menar du? Vi gör det ju tillsammans, för företaget som vi byggt upp.” Han pratade långsamt som till ett litet barn. ”Nu gör du det igen, behandlar mig som mindre vetande, som om jag inget kan. Evald jag vill inte springa på fester för att representera firman. Prata strunt med idioter som bara tittar på mina bröst.” Eva hämtade andan en kort sekund innan hon fortsatte. ”Jag vill åka utomlands och jobba med människor, hjälpa där jag kan hjälpa. Kom med skall du få se.” Hon tog honom i handen och gick ut i sovrummet. Där plockade Eva fram en dagstidning och pekade på en artikel om Haitikatastrofen. ”Det där vill jag göra! ”Hon pekade på en kvinna som stod mitt i misären med ett litet barn i famnen. ”Min fina utbildning skulle komma till stor nytta där borta. De behöver mig.” Evald drog in Eva i famnen och vaggade henne som ett barn. ”Lilla du. Vi har skänkt flera hundra tusen till Röda korset, och nästa vecka skickar vi med hjälp av vårt systerbolag förnödenheter till Haiti. Jag behöver dig här. Det är ju du som är navet i vårt hem. Utan dig skulle Lukas aldrig komma till skolan.” Evald skrattade till och såg för sin inre syn sin tonårige son som var mycket morgontrött och oftast krävde flera väckningar. ”Och Emily skulle ju drömma bort sig vid frukostbordet och missa skolbussen varje dag.”

Han tittade snabbt på klockan på armen och insåg att de skulle bli sena om de inte åkte iväg. ”Eva, du…” Hon suckade djupt och trädde på sig klänningen som framhävde den timglasformade kroppen. ”Okey, jag följer med idag, men efter det får du gå själv på dina fester. Jag tycker det är så vansinnigt tråkiga människor och oftast har jag inget att prata med dem om eftersom jag inte är road av deras nöjen.” Eva trädde på sig de röda höga skorna och öppnade smyckeskrinet som dignade av smycken i alla de färger. ”Vad skall jag ha ikväll? Smaragder, diamanter eller ett enkelt guldhalsband?” Hon lyfte upp ett litet guldhjärta som hade en tunn kedja. ”Det där.” sade han kort och kände irritationen sprida sig i kroppen. ”Eva, vi måste gå nu.” Hon gjorde en sista titt i spegeln och viskade till sin spegelbild. ”Imorgon blir det ändring. Jag lovar!”

Ola följde mannen som var landets kung med blicken och förundrades av att han såg så vanlig ut. Det mörka håret hade grånat, men i övrigt stämde allt med bilden farmodern hade över soffan. De guldfärgade medaljerna på bröstet glimmade till av spotlightskenet som svepte över scenen i jämn takt.

”Den här medaljen får du för att du med din väns hjälp…” Kungen nickade mot Per som stod sida vid sida med Ola innan han fortsatte ” ingrep när Kajsa…” Han vände sig till publiken. ”Som tyvärr inte kan närvara på grund av sina skador…” Kungen vände sig till Ola och Per igen ” Men Kajsa hälsar att hon är er evigt tacksam för att ni ingrep när hon blev överfallen. Med van hand lade han det blågula bandet runt pojkarnas halsar, och deras lite blyga leenden syntes några sekunder innan de artigt bugade och tog sin monark i handen. ”Tack så mycket.” Ola ansträngde sig för att rösten skulle låta normal. ”Vi gjorde bara vad vilken medmänniska som helst skulle ha gjort. Ellerhur?” Han vände sig till Per som hittills inte sagt ett ord. ”Mm.” sade Per och blev tomatröd i ansiktet.

”Tanken är inte att förvirra dig…” Jesper gjorde en kort paus för att fundera på hur han skulle lägga, fram det. ”Jag älskar dig Lina, och tanken är väl att vi skall spendera hela vårt liv tillsammans, men…” Han drog sig över den dagsgamla stubben på hakan och beredde sig på explosionen som skulle komma. ”Jag vill att vi skall göra en paus i förhållandet, bara en liten…så att jag kan få lite luft.”

Lina kände att hon blev både arg och ledsen på samma gång. En vulkan av känslor var på väg upp, men hon ville fråga honom en sak först. ”Älskar du mig?” Hennes röst var liten och svag, inte alls så bestämd som hon skulle ha velat.

Jesper hörde Linas ängslan och ville gärna göra henne glad, men kunde inte ljuga. ”Allvarligt talat gumman…jag vet inte. Jag älskar att umgås med dig och tycker du är en söt och sexig tjej, och…” Jesper tuggade på sin ena nagel, drog bort den lilla flisan som blev och kände att det gjorde ont. Lite blod sipprade fram. Den ljusa luggen åkte fram och täckte hans ena öga. Det andra tittade in i hennes gröna ögon som var alldeles blanka. ”Vad faan Lina, vi har ju bara känt varandra sedan i våras. Sommaren med dig har varit helt fantastisk och semesterresan vi gjorde till Egypten var väl också okey. Om jag bara sluppit drabbas av Montezumas hämnd. Jag var lite sänkt där ett tag. Sprang mellan toaletten och sängen medan du baddade min panna och skötte mig på alla sätt.” Jesper skrattade till när han kom ihåg sina skamkänslor över fadäsen i soffan. ”Du är en guldtjej Lina!”

Hon lyfte huvudet högt och kastade sitt nästan svarta hår bakåt. ”Men?” sade hon med dov röst.

Han lade armarna om Lina och pussade henne i pannan. ”Vi kanske skall testa andra. Vi är ju unga än, och jag vill vara helt säker på att du är den rätta. Undrar inte du det? Jag har sett att du tittat efter andra killar när du tror att jag inte ser. Och visst har jag pussat på en och annan ute på krogen, men inget mer. Jag lovar.” Han lyfte upp båda händerna i huvudhöjd för att förstärka sin ed.

Lina ville inte höra mer, men kände att hon ville ha besked. ”Du vill alltså ha sex med andra för att kolla om jag är den rätta? Hur länge har du känt så här?” Hon tvinnade en länk av sitt hår mellan tummen och pekfingret fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hennes käkar var hårt spända och gråten lurade precis bakom ögonlocken.

Jesper slängde upp luggen så att han kunde se henne med båda ögonen, och tänkte för sig själv att han nog var en idiot som lämnade den här kvinnan. För det var det hon var. Jesper följde hennes kurvor med blicken och stannade vid brösten som var stora och fylliga. Lina var en riktig läckerbit och han mindes sin lycka när hon tilltalade honom på gatan den där vårdagen då solen sken ikapp med speglarna på varuhusens fasad. Hennes språk hade varit mjukt och trots att Jesper knappt hörde vad hon sade ville han inte att hon skulle gå. En vecka senare hade de varit sambo, och sedan rullade allting på.

”Skall du bara stå där alldeles stum och glo? Jag har satsat allt på oss. Hela mitt liv!” Hennes bröst hävde sig snabbare och snabbare. ”Jag lämnade mitt land.” Nu forsade tårarna och hon slog armarna runt sig själv. ”Lärde mig ditt språk.” Hon satte sig ned på marken och hela kroppen skakade. De gröna ögonen blev rödkantade och hon drog med baksidan av handen över den snörvlande näsan. ”I mitt land gifter sig kvinnorna vid min ålder.” Hon vände ansiktet mot honom och höll ut sina händer med handflatorna uppåt. ”Varför? Om du älskar mig och jag älskar dig borde allt vara bra. Vi måste inte gifta oss, men jag älskar dig och vill ha dig nära, jämt.” Hon lade till det sista med ett viskande.

Jesper skämdes som en hund över att han ens tagit upp saken och förbannade sin kompis Håkan som ringt honom på morgonen och överlägset triggat Jesper. ”Du lär inte få följa med för kärringen.” Hade han sagt och slängt på luren. ”Förlåt Lina.” Jesper lade händerna över hennes kinder och vände upp ansiktet mot sig. ”Förlåt.” Han undrade hur han skulle formulera sig för att inte helt tappa ansiktet. ”Håkan ringde i morse och ville ha mig med på en kort weekendresa.” Jesper väntade på en reaktion. Hennes gråt tystnade och hon såg på honom med lugn blick. ”Jag fick panik!” sade han och lade händerna över hennes. ”Jag ville för en stund också vara singel och kunna göra som jag ville, men vågade inte fråga om det var okey att jag reste bort några dagar.” Han reste sig upp och tittade ut över nejden. ”Det var fel! Förlåt. Du har försakat så mycket mer än mig. För en kort sekund blev jag en fullblodsegoist.” Jesper lade armarna om Lina och lade sin kind mot hennes. ”Jag älskar dig hjärtat. Mer än du någonsin kommer att förstå. Dina föräldrar har fel i att jag skulle vara fel man för dig. Du kommer att bli lycklig med mig. Nä fel…Vi kommer att bli lyckliga med varandra.”

Lina tittade länge på mannen hon hade framför sig. Känslan av att kroppen splittrades i tusen delar och kväljningarna som pockat att få komma upp försvann. Istället flyttade små olikfärgade såpbubblor av lycka in i hennes bröst, och orden han sade ekade i hennes hjärna. Hon reste sig sakta och mödosamt upp med ena handen runt sin begynnande utbuktning på magen. Den andra räckte hon till Jesper som hjälpte henne upp. ”Skall vi gå hem?” sade hon med mjuk röst som bröt på ett annat språk. ”Jag har lektion i svenska imorgon, och är lite trött.”

När de gick hand i hand över nejden vände hon sig till Jesper och sade allvarligt. ”Angående resan. Du hade gärna fått åkt iväg med grabbarna. Jag sover ju mest hela tiden nu när jag är gravid, och är inget vidare sällskap.” Hon log mot honom med sina kritvita tänder, och det bruna ansiktet lyste av lycka.”

När jag lämnade över min lilla pojke som krampaktigt greppade tag i min jacka kände jag att mina tårar låg väldigt nära och lossade varsamt hans händer med orden. ”Lilla hjärtat, mamma kommer snart och hämtar dig. Idag skall du leka med Zabine och de andra barnen.” Han vände sitt tårfyllda ansikte mot mig och tittade på mig. ”Nä, hem!” sade han med bestämd röst och sparkade för att komma ned till golvet. Zabine ställde sig på knä och försökte lirka med sin lillebror genom att visa honom en av de otal av bilar som låg på golvet. ”Kom så leker vi.” Hampuz sträckte sig för att försöka nå till dörren som ledde till trappan ut och upprepade orden som ett mantra. ”Hem ,hem, hem.”

En av dagisfröknarna ställde sig på knä för att fånga hans uppmärksamhet, men han kilade snabbt som en vessla fram till mig och tryckte sin lilla varma kropp mot mina ben. ”Hem mamma!” sade han uppfodrande och tog min hand. ”Lilla älskade hjärtat, mamma skall åka till arbetsförmedlingen och då får inte du följa med. Stanna här och lek en stund så hämtar jag dig alldeles strax.” Jackan jag hade på mig var tjock och varm. Svetten började pärla i pannan av den inre stressen jag just gick igenom. Helst hade jag lyft upp den lille och tagit med honom ut genom dörren och väntat ytterligare ett år. Han var ju bara knappa två år. Fortfarande ny i vår värld och totalt beroende av vuxna. Han lirkade sig in i min famn och vände sig mot rummet för att spana in de andra från sin i hans ögon trygga och mycket säkra plats. ”Mamma leka?” sade han och tittade på mig med sina grå lillemanskloka ögon som omgärdades av långa mörka fransar. Mitt hjärta blev varmt av kärleken jag såg, och om igen förbannade jag det i min syn så underliga systemet i vår värld att kvinnor skulle gå och jobba istället för att vara hemma med sina barn. Tänk om jag ändå hade råd att gå emot alla regler och vara hemma några år till?

Dagisfröken tog mig tillbaka från mina drömmerier. ”Du kan gå nu. Jag fixar det här.” Hon lyfte upp min lilla älskling i famnen och han satte motsträvigt sina händer mot hennes bröst medan han skrek. ”Mamma!” Den andra kvinnan vinkade iväg mig, och efter en snabb puss på Zabines panna stängde jag dörren och gick nedför trappan till garderoben. Hampuz gråtande ekade i mitt huvud och mitt hjärta snördes ihop till knöts till en hård knycklig boll av sorg. Stegen ut till bilen var tunga och jag tänkte flera gånger vända om och hämta min älskade unge.

När jag startade bilen kändes det som om något saknades och jag vände mig om för att se tre tomma bilstolar.

Varje morgon vid sjutiden sitter de där. Hopburrade som små bollar med ögonen fästa på en enda punkt. Vår altandörr. Om jag inte kommer ut med det som de mest av allt längtar efter sätter de igång med sin egen privata orkester. Inte i kör, nej, nej här är det en och en som gäller.

I vårt lilla kök pågår under tiden en maktkamp mellan mor och barn där oftast modern det vill säga jag, förlorar. Det är det här alltid så krångliga fenomenet med att äta mackor jag pratar om. Inte en enda av våra ungar gillar kanter, och snäll som jag är har vi tillåtit detta kantborttagande i flera år.

Hela den här vintern har jag stoiskt tittat på när typ halva mackan skalats bort och slängts ned i en röd lite knycklig metallburk som en gång innehållit härligt välsmakande pepparkakor. För de små utanför vårt fönster har den blivit ett himmelrike av smaker, och både fåglar, rävar och rådjur låter sig väl smaka av innehållet. Emellanåt har jag helt enkelt kastat ned sista brödskivan som ändå ingen vill ha. Rådjuren har fått både bananer och äpplen som vi mycket väl kan äta, men som jag av kärlek till våra vilda invånare hystar till dem. Jag kan äta något annat resonerar jag och plockar till mig mandarinerna som mannen i huset kånkat hem och slänger ut dem med ett träffsäkert kast. För mandariner tillhör rådjurens absolut mest efterlängtade godis.

Nu har våra små besökare lärt sig vilka tider som gäller i vårt hushåll och är mycket noga att de hålls.

Klockan halvåtta hörs en kakafoni av fågelröster utanför vårt hus, och en modig blåmes pickar på fönstret. ”Kommer du snart?” låter det som om de säger. ”Vi är hungriga!” Jag avbryter påklädandet av barnen och går ut med burken medan jag ropar högt. ”Hallå! Nu är det käk!” Innan jag ens lämnat platsen kommer de och slår sig ned på fågelbordet eller backen. Inom räckhåll för min hand. När jag drar igen altandörren kilar den första fasantuppen fram och nappar åt sig en brödbit.

Belöningen vi får för vårt envisa matande är vilda djur som nästan kliver upp på vår veranda, och fåglar som inte flyger iväg när vi öppnar dörren. Barnen får se dem på nära håll och är lika fascinerade som oss. Och ja jag vet att rådjuren kommer att tacka mig till våren genom att äta upp mina blommor, och fåglarna kommer att skita ned våra altanräcken, men till dess skall jag njuta.

När jag stiger ut på bron ser jag att snön täckt över allt där ute. Barnens gungor syns knappt under allt det vita, och pulkabacken som för bara några dagar sedan var uppkörd och gav barnen så mycket glädje är nu igenstängd av snö.

Jag greppar vant skyffeln och sätter igång. Meter efter meter tillryggaläggs och svetten sprutar. Under tiden som jag skottar får jag plötsligt låten ”Öppna landskap” i huvudet, och står snart högt sjungandes ”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo” och skrattar högt åt min egen kråksång som faktiskt inte beror på att jag inte kan sjunga. Nä då, det är en elak bakterie som satt sig på mina luftrör och skapar detta kraxande ljud. Den elakingen har till och med hoppat på våra barn som nattetid hostar ikapp. Det är bara att gilla läget. ”En virusinfektion som läker ut av sig själv” sade läkaren när jag pratade med honom. ”Köp hostmedicin på apoteket och lägg några extra kuddar under huvudet när ni sover.” lade han till innan jag lade på luren.

Några timmar senare har jag skottat av tomten och pulkabacken som snart fylls av glada, snoriga barn som struntar totalt i om det är tolv minus ute och att de hostar så att de nästan spyr av ansträngningen.

Är det inte kul med vinter så säg?

När vi vaknade på morgonen hade temperaturen sjunkit till långt under minus. Brasan som sprakat så hemtrevligt när vi kröp till sängs hade falnat och det enda som fanns kvar var en röra av småspikar och svartgrå aska. Kvinnan som varit satt att vakta så att elden inte skulle dö låg sovande med armarna i kors. Tältet fladdrade av de isande vindarna utanför och jag låg länge och studerade en trädtopp jag skymtade genom luftningsluckan som öppnade sig av draget.

Till slut tog jag mod till mig och öppnade långsamt sovsäckens dragkedja som var så kall att det gjorde ont i fingrarna. Kroppen fick en chock av kylan som slog emot mig. Det tunna understället som jag täckt över med ännu ett i mjuk fleece räckte inte långt mot naturens krafter. Tvekande började jag att dra upp min sockförsedda fot utanför den varma gosiga säcken som hade extraisolering i ull nere vid fötterna. Jag sträckte mig över min granne som fortfarande sov djupt och gjorde allt för att inte väcka henne. 113 Lifsson stod det med svarta små bokstäver längst upp på hennes sovsäck. Jag mindes svagt att vi skojat och flamsat om att en ny istid säkert var på gång, och hur det starka drickat skvalpande farit ned i våra strupar allt eftersom natten bäddade in oss i sin pansarkyla. Hon var en helt vanlig tjej som ville göra en insats för sitt land liksom jag. Vi som låg här var nog alla lite udda i mina ögon sett. Ingen som hade sitt vett i behåll skulle väl självmant bo i ett tält där temperaturen kunde sjunka ned till fyrtio minus? ”Ni gör en heroisk insats flickor” Så hade kvinnan med det gråsprängda håret sagt. ”En lotta är alltid redo att försvara sitt land.”

Utbildningen hade varit ganska enkel och jag behövde inte använda så mycket av hjärnkapaciteten för att förstå de enkla regler som fanns runt spaningen. Ett fientligt plan som kom in över Sverige skulle mötas av ögon som blivit noggrant instruerade vad som skulle göras. Vi lottor satt i våra små fågelholkar cirka åtta meter över backen och var utsatta naturligtvis, men samtidigt väl maskerade för att undgå fiendens skarpa ögon. Visst hade de en massa fina instrument som säkert visade exakt var vi satt, men i vår fantasi och framförallt i regeringens fanns inget sådant.

Kvinnan som satt vid kaminen började röra på sig, och med ett stönande tog hon sig åt huvudet. ”God morgon! Du var ingen vidare eldvakt.” sade jag kaxigt och skyndade på med att sätta fötterna i den mörkt gröna overallen. När jag huttrande knutit fast mina svarta blankpolerade kängor med värkande fingrar och äntligen fick kränga på mig min tjocka ullpolo kände jag att värmen sakta byggdes upp i min kropp. De andra i tältet vaknade till liv och snart var det full fart. Hungriga magar kurrade ikapp och ville omgående bli fodrade. Hårborstar som legat längst ned i ryggsäcken togs fram och drogs genom tjocka hårsvall som skulle behövt tvättas. En svag doft av svett åkte runt, runt i tältet och blandades med oset av frukosttillagningen.

112 Andersson kom plötsligt fram till mig och sade något. Jag bad henne att vänta och plockade ur de små snäckorna jag alltid bar i öronen, som skyddade min redan svaga hörsel mot att bli ännu sämre. ”Ursäkta. Vad sade du?” Kvinna drog ihop munnen så att man knappt kunde se läpparna och knep ihop ögonen. Det syntes att hon var mycket irriterad. ”Jo jag frågade när vi får åka hem. Det här är ju vansinne! Vi kommer att frysa ihjäl!” Nu hade hennes röst ökat flera tonlägen, och de andra kvinnorna tittade undrande på oss. Jag kände mig utsatt och visste ju faktiskt inte svaret på hennes fråga.

Inom mig hörde jag chefens slutord. ”Du måste hålla mannarnas hopp högt. Låt dem inte tvivla.” Jag vet att jag skrattade till lite, men snabbt insåg allvaret. En felsägning i sammanhanget var väl inget man ältade. Lite försiktigt hade jag sagt ”Kvinnornas skall det väl vara?” Och han hade harklat sig irriterad över avbrottet innan han fortsatte. ”Ja, ja naturligtvis menade jag kvinnor.” Sedan hade mannen pratat om säkerhet, krig och försvar en lång stund. Jag minns faktiskt inte allt han sade, och ärligt talat hade han en mycket sövande, tråkig röst som gjorde att jag inte hörde.

”Nå!” kvinnans ord tog mig snabbt tillbaka till verkligheten. Stammande förklarade jag att ordern uttryckligen hade sagt att vi skulle stanna på platsen och observera fiendens förehavanden under sju dagar. Maten vi fått med oss räckte ytterligare en vecka och satellittelefonen som visat sig fullkomligt värdelös att ringa med stod utanför tältingången täckt av snö som ett levande bevis på att något var fel. ”Det är åtta dagar sedan de släppte av oss på den här gudsförgätna platsen. ÅTTA DAGAR!” Kvinnan skrek det sista. Hennes vantklädda händer gestikulerade livligt i röken av hennes andedräkt. ”Du är min chef, och jag vill ha besked nu!” Hon pekade med handen på mig och vände sedan om och gick iväg.

De andra kvinnorna satte på sig sina kläder under en kuslig tystnad. Orden kvinnan sagt låg kvar som ett eko i tältet. Jag reste mig upp och hämtade askhinken för att tömma vår lilla kamin som hade ett tunt islager över hela ytan. Jag kramade ihop små bollar av tidningen vi haft med oss och tände en av de tjugo tändstickor vi hade kvar. Med andan i halsen satte jag den mot papperet och tvekande åt den upp tidningens bokstäver centimeter för centimeter. ”Sådär.” sade jag belåtet och slog händerna mot varandra för att försöka få upp värmen i dem. ”Nu måste vi koncentrera oss på att hitta mer ved, och få lite värme här inne.” Jag vände mig till en kvinna som just krängde på sig sin overall. ”Du där! Du kan hämta maten som vi grävde ned här bredvid, och bestäm själv vem du vill ha till hjälp.”

Jag gick ut i den lilla gläntan som låg bredvid vårt väl maskerade tält och såg att det kommit mer snö under natten. ”Vad skall jag säga?” sade jag till träden som stora och majestätiska, dignande av snö stod runt mig. ”Skall vårt öde bli att frysa ihjäl härute långt från all civilisation?” Jag fick inget annat svar än snö som föll från grenarna med ett högt tjoffande.

Jag hade sett Lottorna som en väg ur mitt beroende. Att vara ute i naturen samtidigt som man gör nytta såg jag som en stor lycka. Kvinnorna jag talat med på mötet hade varit entusiastiska och jublade när jag talade om vad jag bestämt. De utsåg mig raskt till sin ledare och planerade tillsammans med logementschefen veckan som skulle ge oss utbildning och mod. Helikoptern hade haft svårt att lyfta från marken eftersom vi sex kvinnor vägde så pass mycket som vi gjorde. Den lilla ransonen mat vi fått oss tilldelade bestod mest av torrvaror och konservburkar. Flåsande satte sig kvinnorna sida vid sida längs planets sida. En del mer rädd än andra. Alla hade de samma mål, att bli smal och få kontroll över sitt liv, men även få chansen att göra något bra för sitt land.

Dagarna gick och mitt bälte drogs in hål för hål. Magen kurrade ständigt och jag kände irritationen sprida sig i lägret. Till slut bestämde vi oss för att försöka ta oss därifrån på egen hand.

När vi efter några timmar såg den höga bergväggen torna upp sig torkade vi svetten i pannan med ett fnysande och svor högt. Förvisso var vi varmt klädda och hade en lätt packning, men mörkret skulle komma om bara några timmar och vi hade inte satt upp vårt tält. ”Jaha, vad gör vi nu?” sade 113 Lifsson och såg irriterad ut. Den överviktiga kvinnans ansikte var tomatrött och hon vevade med händerna i luften. ”De kommer att lämna oss här va? Projektet var att bli av med några högljudda fetsmockar. Snacket om att försvara Sverige var bara bullshit!” Hon vände sig till kvinnorna som flåsande stod i en ring runt oss. ”Det här är regeringens sätt att bli av med feta kvinnor. Allt annat är skitsnack. Ser ni inte? Vi är omringade av höga berg. Det finns inte en chans att ta sig härifrån.” Hon satte sig med en hård duns på marken och lade händerna för ögonen. ”Jag vill hem!” grät kvinnan och hela hennes kropp skakade. Jag lade tröstande min hand på hennes huvud och grubblade på vad vi skulle göra, men fann inga svar. ”Vi bygger upp tältet här!” sade jag och pekade på marken. ”Vi fryser ihjäl om vi inte tänder kaminen.” Kvinnorna spände av sig skidorna och följde mina instruktioner. Med gråten i halsen såg jag dem arbeta tysta sida vid sida.

När mörkret kom och stjärnorna glimmade på himlen lade vi oss i våra sovsäckar fullt påklädda. Vi hjälptes åt för att hålla kaminen brinnande och turades om hela natten att lägga i ved som knastrande åts upp av lågorna. När det var min tur satte jag mig på granriset som någon lagt fram och tog upp min bok. Texten syntes knappt och jag hade den tätt intill mina ögon för att kunna läsa orden. Tankarna som snurrade i huvudet gjorde att koncentrationen brast och jag kände något surt i strupen. Var det som 113 Lifsson trodde. Var de ett experiment som skulle bevisa att det fanns ett sätt att reducera kostnaden av sjukvården? Skulle de dö härute?

Jag skrämdes av svaret jag fann i mitt inre.