Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Fortsättning från gårdagens puff.

När de lämnade det lilla röda huset som knappt inrymde två rum och kök såg de att Tomas syster gläntade på gardinen. ”Stackare, de har inte haft det lätt. Pappan söp varje helg och mamman stack iväg redan innan de kunde säga mamma. Tomas gick i samma klass som en kompis till mig.” sade Roger och mindes några sekvenser då han sett den blyga killen på skolan. ”Han hade ett undfallande sätt, pratade sällan med någon, och tittade i backen när man möttes i korridoren.” Systern hade Roger inget minne av alls och undrade för sig själv varför. Hon var ju söt och inte ens det rödgråtna ansiktet kunde dölja hennes skönhet.

”Vad heter systern? Det känns lite löjligt att säga Tomas syster hela tiden. En av de äldre polismännen i bilen ställde frågan och började bläddra i akten om fallet. ”Här är det, och herregud stackars Kvinna. Lyssna här! Hon heter Tekla, Elvira. Vem döper sina barn till något sådant? Han tittade sig runt i bilen för att få medhåll, men möttes av skrattlystna blickar. ”Hermansson, jag heter faktiskt Tekla i andranamn” sade Andrea och skrattade. Det är ett gammalt namn som börjat användas igen. Min mormor hette det, och jag tycker det är en stor ära att bära namnet.” Det var trångt i baksätet och plötsligt spred sig en stark odör. ”Vem?” sade Roger som satt i framsätet. ”Förlåt! Jag käkade engelsk frukost i morse.” sade Stig Hermansson som satt inträngd mellan Andrea och Peter Fransson som även han var en gammal ringräv. ”Jag skall trolla bort den där doften” sade Roger och tryckte på knappen som gjorde att fönstren åkte ned.

En liten stund senare var de tillbaka på stationen.

När de passerade polischefens rum vinkade han in dem och snart stod allihop i det trånga lilla utrymmet och lyssnade på honom. ”Jag har pratat med Tomas Timmerman på sjukhuset. Han säger att han inte minns något mer än en svart skugga som plötsligt dök upp framför honom, sedan är allting blankt. Nästa grej Tomas kommer ihåg är smärtan då han vaknade.” Alltså får vi fråga runt bland husen om någon sett eller hört något konstigt. För en sak är säker, om någon gör något dylikt lär smärtan få dig att skrika, det måste ha gjort helvetiskt ont!” han vände blicken till Roger och pekade på honom. ”Fick ni fram någonting hos systern? Du brukar vara en jäkel på att lirka med fruntimren.” Roger skrattade till och undrade om det var en komplimang eller om det var ett påhopp. ”Nja…” Han drog lite på orden osäker på vad han skulle säga. ”Tyvärr gav det inte så mycket. Tomas Timmerman gick ut på natten för att möta sin kille, men ingen har sett honom. Det verkar som om byn belagts med munkavle.” Roger tittade på Andrea som nickade nästan omärkligt. ”Andrea och jag undrade om vi kunde få förhöra prästen. Ja hon är ju psykolog och kan läsa folk. Jag tror inte att han är så oskyldig nämligen.” Polischefen tittade uppifrån och ned på sin anställde och funderade en lång stund innan han pratade. ”Hittade du något i kyrkan? Kom igen nu Roger jag vet att du snokar upp det mesta. Vad hittade du?” Roger gick ut till sitt skrivbord där han lyfte upp en plastpåse.

”Äh, du skojar.” sade Andrea och tittade på sin kollega. I den genomskinliga påsen låg en svart använd kondom som innehöll någon vätska. Roger höll triumfierande upp den och slog lätt med pekfingret på sin panna. ”Jag rusade in i kyrkan när vi tagit ned Tomas och hittade den här i lokalen innanför. Den låg instoppad mellan psalmböckerna som stod uppradade i hyllan.” Visst går det ett rykte i byn att prästen är vänd åt fel håll? Eller har jag fel?” Han vände sig till sina kollegor. ”Tomas och prästen? Nej du, nu är du ute och cyklar.” sade polischefen, men hade svårt att ta bort blicken från plastpåsens innehåll. ”Har du kollat DNA?” sade Andrea med spänd röst och puffade till sin mörka kortklippta bob. ”Det är en allvarlig anklagelse. Det vet du va?” Hermansson lämnade plötsligt rummet och kläckte bara ur sig en kort ursäkt innan han stängde dörren. ”Vad tog det åt honom?” sade Andrea och drog med sin hand över skjortan som var oklanderligt välstruken och vit som snö.

”Strunt i honom, han behövde väl gå på toaletten.” sade polischefen och tittade i några papper han hade på bordet framför sig. ”Prästen har funnits i byn sedan 10 år tillbaka, och har innan dess jobbat som ungdomsvårdare i Stockholm.” Han tystnade och slog handen för pannan. ”Vad i? Varför har ingen informerat mig om det här?” Roger gick fram och ställde sig bredvid sin chef för att läsa texten högt. ”Karlsloken blev avskedad för att han utnyttjat ungdomarna sexuellt. Men…hur kan han då bli präst?” Andrea kom fram och ställde sig jämte Roger. ”Här står en anteckning i marginalerna att eftersom brottet ansågs vara ringa blev han frikänd efter att ha burit boja några månader, men belades med förbud att jobba med barn. Då studerade han till präst och skickades hit.” Hon tittade på sin chef med stora ögon. ”Då, då kanske han är den skyldige, men hur skall vi få Tomas att berätta?”

När de kom till sjukhuset satt prästen vid Tomas sida med glansiga rödgråtna ögon. ”Vi diskuterar livets skeenden, och Tomas jobbar på att få tillbaka minnet från gårdagskvällen.” De bandagerade händerna lades ned på täcket igen, och han reste sig för att gå. ”Gud vare med dig. Vi syns imorgon igen.” Andrea satte sig på stolen som prästen nyss lämnat. Hon lade sin bleka smala hand över hans bandagerade som delvis var täckt av stelnat blod. ”Tomas, du måste berätta. Han är farlig!” Mannen i sängen tittade ned på täcket och rodnade. Viskande sade han ”Hur kom ni på det?” Andrea lade huvudet på sned och log. ”Snälla du. I en by går ingen säker för skvaller, allraminst en präst. Alla visste om hans dragning till män, men de hade ingen aning om att han var en religiös fanatiker som hade gett sig sjutton på att frälsa dig.” Stora blanka tårar gled nedför Tomas kinder och han suckade djupt. ”Jag älskar honom, men han kunde aldrig sluta med sitt tjatande om att jag var ett förlorat får som behövde tämjas. Igår när han ringde beslöt jag mig för att säga ifrån en gång för alla och berätta att jag lämnade honom.” Tomas axlar skakade och Roger gick fram för att stötta honom när han försökte resa sig upp till sittande. ”Lennart blev som förbytt och började skrika om att jag sålt mig till djävulen och skulle dö i helveteselden. Jag såg aldrig hammaren som han hade bakom sin rygg, och tuppade av när han slog den i min skalle.” Tomas pekade mot sitt bandagerade huvud. ”Faan vad ont det gjorde.” Andrea strök över hans kind med baksidan av sin hand för att mana honom vidare.

När rättegången var över och prästen förts till sin cell vilt skrikande om att Tomas skulle hamna i helvetet vände sig Tomas till Roger och tackade för hjälpen. ”Tack för all hjälp. Jag kommer nog att få tillbringa ett tag i den här.” Han pekade på sin rullstol. ”Men sedan är det full ös igen, och jag har lovat Tekla att inte sticka till Stockholm förrän jag är fullt frisk. Vi har mycket att prata om. Förresten jag tror att hon har ett gott öga till dig. Igår när vi möttes frågade Tekla om du varit här.” Tomas tryckte sin bandagerade hand i Rogers mage.

När prästen kom till sin kyrka på morgonen möttes han av en hemsk syn. En mörkhårig yngre man hade spikats fast på den dubbla kyrkoporten med långa silverglänsande spikar, och med skakande händer slog prästen numret till polisen. Mannen levde fortfarande när ambulansen kom dit men var mycket medtagen av blodförlusten. Långa ränder av levrat blod täckte dörren och polismännen som skulle dra ur de långa spikarna hade mycket svårt att ta sig an sin uppgift. ”Det här är inte klokt! Vem gör något sådant här, och varför.” För att slippa tänka så mycket på vad han gjorde pratade polisman Roger Altman i ett. Blod rann längs hans armar och det dröjde inte lång stund innan den vita skjortan var dränkt i blod. ”Jag känner igen honom, men vet inte varifrån. Långt bak i hjärnan finns ett minne som pockar på att få komma fram, men…” Han tryckte ned hammaren i byxlinningen som han använde för att slå ur spikarna och knackade sig själv i huvudet med pekfingret.” Jag vet fasiken inte varför jag minns honom.” Han greppade hovtången som prästen räckte fram och gjorde en grimas av vämjelse när kroppsdelarna lossnade med ett smackande. Männen som stod i en cirkel runt den korsfäste lyfte upp sina händer för att stötta mannen när hans kropp lossnade från dörren. Mannen var fortfarande avsvimmad, men en snabb koll av pulsen bekräftade att han fortfarande levde. När ambulansen lämnat kyrkogården tittade de allvarligt på varandra och sade ”Vem gör något sådant, och varför?”

Allt eftersom dagen gick fann polisen saken allt underligare. Mannen som korsfästs på ett så makabert sätt var homosexuell och hade gått ur kyrkan nyligen. När de försökte få fram fakta om honom talade datorn om att mannen hette Tomas Timmerman och kom ifrån trakten, men hade flyttat till Stockholm för bara några månader sedan. ”Andrea som var psykolog på stationen pratade med de som tagit hand om mannen och frågade hur de mådde. ”Det är lugnt!” sade Roger och drog med handen över tjänstepistolen om och om igen. ”Någon måste ju göra skitgörat och idag var det jag.” Han tog av sig kepsen och studerade den ingående. ”Men jag måste nog kasta skjortan, den blir nog aldrig ren igen. Förresten hur har det gått? Har ni hört någonting?”

Precis i det ögonblicket kom chefen för stationen in och slängde fram ett svartvitt fotografi på skrivbordet. ”Här har ni honom. 33 år, singel vad vi vet, jobbar som journalist på någon blaska i Stockholm.” Han väntade på gensvar och tittade på sina anställda som kastade sig över bilden.

”Tomas Timmerman är en ensamvarg som sällan är hemifrån annat än på arbetets vägnar. Han har en syster som bor kvar här i Marmaverken, och föräldrar som bor på äldrevården i Söderala. Ja, det är vad vi hittat hittills. Några frågor?” Den något korpulente mannen lyfte på polismössan och kliade sig i det närmast obefintliga håret. När ingen svarade vände han på klacken och gick till sitt kontor.

”Han är lite speciell den där gubben.” sade Roger och skrattade lågt. ”Det är raka rör direkt liksom. Det gäller att vara snabb om man vill säga något.” De andra föll in i hans skratt och Andrea sade i förbigående. ”Tänk att ha honom på soffan. Undrar vad som döljer sig bakom fasaden?” Snabba steg tystade henne och deras springpojke Charlie dök upp i dörren. ”Jag har nyheter! De har hittat Tomas dagbok hos systern. Han hade en affär med någon i bygden. Tydligen var det inte riktigt okey mellan dem för systern sade att Tomas ilat iväg igår natt med orden. ”Kärlekstrubbel! Vänta inte uppe på mig. Det blir nog sent.” Det var sista gången de sågs innan händelsen. Roger rufsade om med handen i pojkens hår och tackade för tipset. ”Du blir nog en bra polis en dag. Bra gjort!” Han gav pojken en hopknölad sedel och dunkade honom i ryggen. ”Försök att lista ut vem han träffade. Byn är ju inte så stor, och folk är nyfikna.” Han log mot sina kollegor. ”Om det är okey för er alltså? Charlie är både snabb och smart. Dessutom känner han många i byn.” De andra nickade.

En liten stund senare knackade de på systerns dörr för att förhöra henne, och be om Tomas tillhörigheter. ”Jag vet vem som gjort det!” sade hon och tittade tårögd Andrea djupt i ögonen. ”Ni får aldrig fast honom. Han är alldeles för mäktig här i byn. Dessutom kommer Tomas aldrig att tala om vem det är. Jag känner honom.” Systern drog ihop sitt långa mörka hår i en slarvig fläta och satte en sliten gummisnodd runtom.

När vi vaknade singlade snö ned från himlen liksom det gjort hela natten. Marken hade ett tiocentimeterslager av yrsnö och vinden tjöt runt huset. Bilen liknade mest en igloo och vår kära snöröjare som brukade dyka upp vid femtiden var osynlig.

I vardagsrummet hade iskalle flyttat in och vi tände snabbt en brasa för att jaga iväg honom.

Efter frukosten gick jag ut för att sopa av bilen och starta upp den, men brast i gapskratt när jag går ut på vår lilla väg. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna komma till skolan. Stora drivor av snö låg över vägen och snölagret växte under tiden jag stod och tittade på. Det var bara att lägga ner!

Istället tog jag fram pulkan och ställde vedlåren i för att hämta ved.

Väl inne i stugvärmen igen ringde jag till skolan och berättade att Razmus får vara hemma idag. ”Vi är insnöade.” sade jag och skrattade. ”Snöröjningen fungerar visst inte idag.”

Barnen och jag spelade bokstavsspelet och käkade glass. Efter det klippte jag allihop under stort gnöl. ”Jag vill inte klippa mig!” sade Razmus och värjde sig mot saxen som skulle klippa av hans halvlånga hår. Men allting går med lite tålamod, och snart satt tre småttingar nyklippta och fina i sitt rum och lekte.

Jag smet iväg för att skriva dagens text, men blev misstänksam efter ett tag när det var så tyst.

Med smygande steg tar jag mig till deras rum och kommer in just i gärningen. Zabine pillar in röda och gula poletter under det stora gamla bokskåpet. En efter en åker de in under tiden som Razmus sitter och leende tittar på. Nu har jag sett nog! Med ett vrål störtar jag in i rummet. ”Vad gör ni?!”

Razmus ler ännu mer. ”Det är inte jag, det är Zabine.” säger han. Spelet som bestått av tjugo röda och tjugo gula poletter består nu av ungefär hälften. ”Men förstår ni inte att spelet är förstört? Vi kommer inte att flytta på det där skåpet förrän om flera år. Förresten…” Jag vänder mig till Zabine. ”Hade inte jag tejpat för den där springan?” Jag pillar med tejpen som tryckts ihop över den smala springan. ”Jo…” säger hon och tittar i golvet medan mungiporna trillar nedåt. Razmus sitter i sin säng och ler fortfarande, mycket nöjd över att syrran får skäll.

”Varför säger du ingenting?” frågar jag Razmus och tittar strängt på honom. ”Du brukar ju alltid skrika om alla fel hon gör, varför inte nu?” Tystnad härskar, och leendet försvinner.

”Nå, nu är spelet förstört. Vi får väl lägga det någonstans tillsvidare. Men gör inte om det här. Vilket jäkla påhitt. Var det här på ditt initiativ?” Säger jag och vänder mig till Zabine som hukar under mitt skällande. ”Mmm.” säger hon svagt och får en ledsen min. ”Förlåt mamma.”

När jag till slut kommer ur rummet ler jag och undrar var ungar får alla konstiga idéer ifrån. Ibland är det faktiskt väldigt svårt att hålla sig för skratt.

Elina gick ut genom dörren efter att hon ropat in till sin mamma. ”Jag sticker till farmor ett tag, kommer snart!”

Hon tog ett skutt från trappavsatsen och landade med en duns på altanen pappa Emil byggde förra sommaren. Elina hade ju faktiskt blivit 8 år förra veckan, och hade då fått lov att få cykla själv till sin farmor, som bodde precis där grusvägen slutade och blev till landsväg. Hennes två tofsar hängde mot hennes bara axlar.( Hennes mamma brukade säga att Elinas hår måste vara av guld eftersom det skimrade så mycket). Klänningen hon tjatat till sig att få ha var precis så perfekt som hon föreställt sig. Mamman hade in i det längsta tjatat om att det fortfarande var lite kyligt ute, och att Elina kunde bli förkyld. ”Det vill du väl inte?” hade hon sagt, om och om igen. Till slut hade de kommit överens om att lägga en varm tröja i cykelkorgen. ”ifall att” som mamma sagt.

Den rosa cykeln hade blivit lite skrapad här och var, men var fortfarande älskad av Elina. Pappa brukade kolla bromsar och däck lite då och då eftersom Elina gillade att åka över stock och sten. Hon och grabbarna som bodde granne med henne brukade cykla iväg till skogen och köra halvvilda race längs skogstigarna. Faktiskt var hon oftast den duktigaste av dem, och till killarnas förtrytelse kom hon nästan alltid först i mål.

Idag skulle hon snabbt åka iväg till farmor för att prata lite med henne, och till kvällen skulle de ut och busa i byn. Nåja, kvällen och kvällen, som åttaåring får man inte vara ute så sent, men de hade kommit överens om att springa omkring bland kåkarna och busringa på dörrarna.

Elina tyckte inte alls om mörker, man kunde nog till och med kalla henne rejält mörkrädd!

Fantasin kunde spela en stora spratt när mörkret föll.

När hon svängde in på gården hos farmor och farfar knastrade det av gruset, och hon fick nästan sladd när cykeln svängde till lite extra när en sten kom lite olyckligt under däcket. Cykeln fick som vanligt ligga i gräset nedanför den gamla bron.

Farmors hus var lite läskigt tyckte Elina. Ibland kände hon sig iakttagen när hon strosade runt i det. Mest illa var det nog nere i gamla ladugården där drängarna och pigorna bott förr i tiden. Dörrar kunde åka igen fast ingen vind kommit åt dem, och det knakade i brädor på ovanvåningen som om någon gick där.

Brrr, hon rös till lite när hon tänkte på det.

Farmodern kom ut på bron och gav henne en stor varm kram medan hon sade ” Hejsan stumpan, vad kul att du kom. Jag gör lite saft och tar fram lite bullar jag gjort idag, så fikar vi.” Hon steg in i det varma stora köket som luktade gamla människor och piprök. Farfar Anton satt vid bordet och rökte på sin pipa, och som vanligt hade han sin gråa keps på sig.

” Hej lilla gumman” sade han när Elina klev in. ” Att vi får så fint besök”. Han lade sin ena hand på hennes och tryckte till den lite lätt. ” Hur mår de där hemma?”

” Tack bra. Mamma håller på med storstädningen därhemma, och jag fick lov att åka hit eftersom jag redan städat mitt rum”. Hon drog ut en av de gamla antika stolarna och satte sig.

De satt länge och pratade om skolan som snart skulle ta slut, och om korna som skulle kalva, sedan reste sig farfadern med en grymtning och sade ”Nja, jag måste ut till lire och fortsätta med traktorn. Vi ses sedan.”

Farmodern reste sig för att ta ut ännu en plåt med bullar, och började göra en till deg för att fortsätta göra ännu fler bullar. När farmodern fortsatte med ännu en deg gick Elina fram till bänken och sade ” Farmor, det behövs inga fler degar nu. Det räcker med de två du gjort”. Hon pekade på två stora bunkar fyllda till brädden med färsk deg.

”Oj, oj, vad har jag nu gjort? Jag glömde bort dem. Säg ingenting till farfar är du snäll.”

Elina nickade, och sade sedan med ett skratt ” Du kan börja sälja bullar till Ica affären, så får de goda bullar att sälja istället för de där tråkiga de har nu.” Hon såg lite allvarlig ut och lade huvudet på sned. ”Farmor, varför är du så snurrig?” Hennes farmor tog hennes hand i sin mjöliga nariga hand och såg lite ledsen ut när hon sade ” Lilla, lilla gumman. Jag har en sjukdom som kallas alzheimers, och till slut kommer jag inte ens att minnas dig.” Hon satte sig ner på huk framför Elina och viskade ”Vi säger inget till farfar eller mamma om det här va? Då kommer de att skicka iväg mig till doktorn igen” Elina nickade igen, och kände två tårar rinna på sina kinder. Hon älskade sin farmor och farfar, och hade ofta sovit över där.

Plötsligt reste sig farmodern snabbt upp och skyndade sig in i skafferiet för att komma ut med bekymrad min. ”Elina, kan du hämta marmeladen i källaren är du snäll? Jag har glömt ta in en burk. Nyckeln hänger vid dörren.”

” Javisst” sade Elina, hoppade i skorna och ryckte till sig nyckeln för att sedan gå till den gamla jordkällaren som låg tvärs över vägen. Hennes steg blev mer och mer tveksamma för hon tyckte egentligen inte alls som tanken att gå in i den mörka, kalla källaren. Ficklampan hon tänkt ta med sig hade hon glömt på bänken.

Låset var gammalt och nyckeln var svår att få i och vrida runt. Det knakade i den gamla dörren när den gled upp. I dörröppningen satt ett stort spindelnät som var fyllt av gamla flugor och myggor. ” Undrar hur stor den där spindeln är? Den gör ju jättestora nät” sade Elina för sig själv medan hon krånglade sig in genom nästa dörr. Hon kände hur det kröp i henne när hon såg alla gråsuggor och skalbaggar som kilade iväg när de träffades av ljuset utifrån.

”Nej, snabbt in och hämta marmeladen, sedan ut i solljuset igen” sade hon och tog sats.

Väl därinne insåg hon snabbt att det inte hade varit så dumt med en ficklampa i alla fall. Man kunde se potatislådornas mörka skuggor där de stod på rad. Eftersom Elina varit inne i källaren med sin farmor förut visste hon på ett ungefär var marmeladen fanns. Tyvärr var det längst in, på hyllorna som farfadern spikat upp. Hon trevade försiktigt med handen längs hyllan, och DÄR var det en glasburk. Rysande av obehag vände hon sig om för att gå till ljuset för att se att det var rätt. Hon läste på burken och ljudade för sig själv ”Blåbärssylt” Attans det var ju fel tänkte hon, och ryckte till när något rasslade till bland burkarna därinne. Tänk om det var en storråtta? Hon ville egentligen bara springa ut i det befriande solljuset och låsa dörren, men hon hade ju lovat att hämta marmeladen. Efter ett djupt andetag klev hon in i mörkret igen, och stod alldeles blixtstilla tills ögonen vant sig.

Elina hörde ljudet av röster därute, och försökte känna igen dem, men kunde inte riktigt komma underfund med vilka det var. Hon tog sats igen och klev in längst in i källaren, trevade med fingrarna längs hyllan.

Då smäller källardörren igen, och hon hör nyckeln vridas om medan flera röster fnittrar hysteriskt.

” Nej, vad gör ni? ÖPPNA!!!” Hon släpper burken hon höll så den går sönder med ett krasch, och börjar banka på dörren. Allt är ett kompakt mörker. ”HJÄLP!” skriker Elina, om och om igen. ”HJÄLP!”

Paniken närmar sig, och Elina är skräckslagen. Det rasslar på hyllorna där burkarna står, och hon känner sig iakttagen. Tänderna börjar hacka mot varandra, och hon sätter på sig tröjan hon haft knyten runt höften. Det är jättesvårt att se i mörkret, knapparna glider flera gånger mellan fingrarna som inte riktigt vill lyda henne. Till slut sitter den som den ska. Plötsligt känner Elina någonting som går över hennes fot, och sparkar till med den. Om igen börjar hon vildsint banka på dörren. Hon försöker komma ihåg om hon hörde en eller två dörrar stängas.

Tårarna rinner i strida floder nerför hennes kinder, och hon torkar dem med baksidan av handen. Slagen haglar mot den mörka kalla dörren. Om och om igen skriker hon ”HJÄLP! Släpp ut mig!” . I källaren är det iskallt eftersom den är gjord för att hålla matvaror kalla även på sommaren. Elina vet inte vad hon skall göra och är livrädd!! Vad var det som hände? Vem var det som gjorde det? Hennes hjärna går runt, runt som en centrifug
 
Inne i köket fortsatte Elinas farmor med sina kakor, och när ingen marmelad kom, ja då tog hon helt resolut jordgubbssylt istället. ”Det är väl inte så noga?” sade hon för sig själv. Efter baket som resulterat i massor av bullar diskade hon och satte sig sedan med ett korsord.

Efter några timmar ringde det. I andra änden var svärdottern, Elinas mamma, som frågade om Elina var där. ” Nej, det tror jag inte” sade hon, och tittade sig runt i rummet.” Jag tror att hon var här förut, men hon har nog åkt hem.”. Hennes trötta kropp behövde vila kände farmodern, och satte sig ner i stolen framför skrivbordet.

” Elina är borta!” sade svärdottern. ” Sade hon något om vart hon skulle åka? Är Anton hemma? Kan du fråga honom om han sett henne?”

Farmodern segade upp sig ur stolen och gick ut på trappan och ropade .”ANTON!!!” sedan vände hon om och gick in igen, tog upp luren och sade ”Nej, Anton är inte hemma. Han svarar inte.”

” Jag kommer dit” sade svärdottern och slängde på luren.

Elina hade slagit på dörren så mycket att hon kände att naglarna hade gått sönder. Fötterna var isande kalla, och emellanåt kände hon något som nuddade hennes bara fötter. ”Åh, varför hade hon varit så envis i morse? Sandaler nu! Det var ju iskallt.” Hon pratade för sig själv för att lugna ner sig. ” Vad skall jag göra? Gud vad hungrig jag är, och törstig, och kall”. Elina hukade sig och försökte dra tröjan över sina bara ben, men det resulterade bara i att den åkte isär. ”Mamma!” skrek hon. ”hjälp!” Rösten började svikta och ur hennes hals kom bara ett svagt ljud. Det rasslade precis bredvid hennes fot, och hon ryckte till sig foten medan hon slog med händerna ut i mörkret. ”Försvinn! Stick iväg!” När foten var på väg tillbaka till golvet nuddade hon något hårigt och strävt, och hoppade till. Nu sprutade tårarna på Elina, och hon slog om och om igen på dörren. Men, ingen öppnade. Något krasade till under hennes andra fot.

Elina var trött, och kände att orken började ta slut. Hennes mage kurrade högljutt och strupen kändes sträv och torr. Plötsligt kom hon på en ide´. Farmors äppeldricka som hon hade hjälpt till att göra förra hösten!. Hon hade ett svagt minne av att den skulle stå här någonstans i början av källaren. Febrilt började hon leta efter de speciellt formade flaskorna som drickan var i, och snart hade hon funnit vad hon letat efter. Allt kändes lite bättre när Elina fått lite vätska i sig. Hungern fick hon stå ut med. I värsta fall fick hon väl äta sylt! Tårarna blandades med jorden och dammet som fanns överallt därinne.

I byn samlades allihop för att söka efter Elina. Polisen hade kommit efter bara 20 minuter när mamman ringt och anmält henne försvunnen. Han stod just nu och pratade med de som lovat hjälpa till med sökandet. ”Alla går på en linje. Leta i alla snår, alla lador, alla små skrymslen och vrår.” Han viftade med sina händer i olika riktningar, och började sedan gå.

Elinas mamma grät, och farmodern grät, men de gick ändå iväg efter de andra. Tårarna rann och emellanåt var de tvungna att stanna för att torka bort dem för att kunna se något.

Hela byn hade slutit upp, och gick nu i ett långt, långt band bredvid varandra. En del hade käppar i näven för att kunna kolla bättre under granar och under olika sorters bråte. Samtliga gick i sina egna funderingar, och alla var oroliga för vad som hänt.

En bit uppe i skogen satt tre killar i 10-årsåldern och pratade.

” Nej, grabbar, vi måste berätta var hon är.” sade Pelle, som var en ljushårig spellevink som alltid hade en massa hyss för sig. ” Ni hörde ju vad ledsen hon var. Kom igen, vi släpper ut henne.” Han reste sig upp som för att gå. ” Nej, faan heller att jag går ner i byn. Hennes farsa mördar mig om han får veta vad vi gjort” Sandro snodde en flerfärgad näsduk runt, runt i sin näve. ” Vi måste” sade den tredje av grabbarna och hoppade ner från kojan. ” Vi måste! Kom igen nu!” Sandro satt kvar och lade armarna i kors. Det mörka ansiktet hade mörka smutsfläckar lite här och var.” NEJ!” sade han. ”Inte en chans! Vi smyger ner och öppnar när det blir mörkt”. De andra tittade på varandra en lång stund, sedan suckade de och sade unisont ”Okey!”.
Elina satt nu ner på det kalla jordgolvet. Hon var trött, så trött, och trots att sylten hon hittat var slut, kurrade magen. Den som iakttagit henne hade låst sin position, och Elina kände ett stort obehag. Hon orkade inte längre slå på dörren, och satt nu fånstirrande på den mörka, tjocka dörren. Stirrade på den som om stirrandet skulle göra så att den öppnade sig. Tårarna hade tagit slut, och hade ersatts av ett hulkande som då och då avbröts av en snyftning. Varför kom ingen och öppnade. Varför undrade inte farmor vart hon tog vägen? Vad var Alzheimers som farmor sagt att hon hade? Hon satt och höll om sig själv i ett försök att bli varm. Vad var det nu pappa sagt, hm, Jo, så här var det. Om man fryser skall man stoppa in händerna i armhålorna och försöka hoppa omkring för att få upp värmen.

Det var lågt i tak i källaren, men Elina var inte så lång, och snart kände hon värmen komma in i kroppen. Elina stod på golvet och hoppade när hon hör någon rassla med låset.

Hon springer fram till dörren och börjar sparka på den med fötterna. ”SLÄPP UT MIG!” skriker hon vilt flåsande av ansträngningen. Hennes sandalklädda bara fötter smäller emot dörren, om och om igen. Hon hör någon andas därute och säger i vanlig samtalston. ” Snälla, släpp ut mig!” Låset rasslar till, och hon hör springande steg som snabbt avlägsnar sig. Snabbt rycker hon upp dörren och kliver ut.

Ute är det mörkt. Elina försöker lyssna om hon hör springande steg, men det enda som hörs är ljudet av musik, och förstår att de som låst in henne står och tittar. Hon skriker rätt ut i mörkret.” VARFÖR?”

På andra sidan vägen ser hon en skock människor som står och pratar vilt gestikulerande och på gården ser hon en polisbil stå med blåljuset blinkande.

Elina ser lyktorna av en bil komma i full fart och tycker att hon ser en siluett av en kropp som springer lite längre fram. Siluetten springer lite halvkrupen framåt mot henne och är på väg över vägen. Nyfiken stannar hon kvar där hon är.

Sandro kände sig dum, attans att allt spårat ur som det gjort. Det hela hade ju börjat som en dum lek. Pojkarna hade triggat varandra och slagit vad om vem som vågade låsa, och han hade varit den som gjort det. När de hörde hennes gråt tänkte de öppna, men något fick dem att låta bli. Elina hade blivit ännu ett bustreck för grabbarna, och de smet iväg. Samvetet hos dem gjorde sig påmint när de såg Elinas föräldrars oro, men då var det för sent. Att öppna dörren skulle innebära att de blev upptäckta och straffade. Ingen av pojkarna var beredda att ta det.

Sandro smög sig hukande tillbaka mot Elina. Såg henne som en siluett vid källaren. Han ville be om förlåtelse. De andra grabbarna hade snabbt stuckit hem efter att de släppt ut henne, men han kunde och ville inte gå hem utan att prata med Elina.

Hans hörlurar trasslade in sig i nyckelknippan han bar i ett band runt halsen, och han försökte sänka volymen för att kunna fixa det. Pojken gick ut på landsvägen för att se bättre i gatljuset.

Bakom honom kom en bil full med glada ungdomar på väg hem efter ännu en festlig natt. Föraren var onykter och pratade glatt med sina vänner.

Sandros mörka klädsel gjorde att han inte syntes ute på den mörka körbanan, och olyckan var ett faktum.

Hans sista tanke var.” Jag ville ju bara säga förlåt”

När Adam såg den efterföljande mörkblå bilens registreringsskylt tittade han till lite extra, och gjorde sig beredd att trycka gaspedalen i botten. Vilken privatbilist har 000 som registreringsnummer? Tänkte Adam. Den svarta Ferrarins motor mullrade med ett härligt dovt ljud som lät som ett lejon på jakt, och de vita skinnsätena var oklanderligt rena. Nyckeln hade ersatts av två silvriga trådar hårt hopsnurrade i varandra. Adam svettades och tittade om och om igen i backspegeln. Vad var det Pelle hade sagt om privatsnutar nu igen? Jovisstja, att de ofta hade udda konstiga registreringsnummer, och att de hade en stor antenn mitt på taket. Adam tittade igen, och jadå där satt den, mitt på taket stor och tjock. Som en fucking jävla pil rätt upp i himlen tänkte han och ökade farten lite. Bilen bakom följde tätt efter. Det kunde inte vara mer än en bils avstånd mellan dem. Mitt ute i landsbygden mitt på dagen. Hur konstigt är inte det? Undrar vad han gör om jag svänger? Den sprittnya svarta skönheten svängde snällt som hans härskare ville, och snart befann de sig inne på en liten avtagsväg. Tätt bakom kom den blåa bilen som hade svarta rutor och en förare som bar keps. Adam drog med handen över håret som var vått av svett. Vad skulle han göra? Han hittade ju inte på det här förbannade stället. Han måste tillbaka till huvudvägen på något sätt, men hur? DÄR! Äntligen!

När Adam om igen åkte på den svarta dallrande asfalten som kokade i solskenet log han för sig själv. Nu jävlar skulle det bli åka av! Håll i dig! Först gasade han lite lätt för att kolla om den andre följde efter, och det gjorde han. Adam såg att föraren som kom efter honom öppnade sin sidoruta och bara väntade på den blinkande lampan som skulle tala om att det var en privatsnut. I sitt inre kunde han redan se rubrikerna i morgondagens tidning. Biltjuv togs på bar gärning och tryckte ned gaspedalen ytterligare. Ferrarin svarade snabbt på kommandot och for iväg i ett moln av sand som fortfarande fanns kvar på vägen efter att vinterröjarna sandat. Den mörkblåa bilen ökade farten om än lite tvekande.

Adam såg att han fortfarande var förföljd och ökade ytterligare, men kände att tunnelseendet började komma och ruskade på huvudet för att låta ögonen klarna. Jaså du, du vill leka. Tänkte han när inte lampan kom upp på taket. ”Då skall vi se hur duktig du är.” sade Adam för sig själv och ökade tills mätaren stod och darrade på tvåhundratjugo. Undrar vad poängen är med att göra så här? Tänkte han och syftade på den andres beteende. Det är säkert en gröngöling som är nyutexaminerad. Risken med sådana var att de ofta klappade på en när de fångat sitt byte. Nehej du! Mig skall du inte ta! Adam kände adrenalinet pulsera och stampade takten till låten de spelade på radion. Han tänkte inte stanna. Aldrig! Han följde vägen med blicken en bit framåt och såg att de närmade sig ett område som hade lite varierande terräng. ”Där skall jag lura dig din jäkel.” sade han högt och slog med sin hand i ratten.

Adam hinner aldrig se att vägen svänger i en skarp kurva, och hinner knappt registrera smärtan innan han svimmar.
Den efterföljande bilen med en något smutsig registreringsskylt vars nummer är KLDOO8 stannar tvärt och ur kliver Jesper som är knappa tjugotre och hängiven Ferrariälskare. Chockad ser han den vackra bilen totalt demolerad och springer snabbt fram till förardörren för att försöka öppna den. Medan han sliter i bilens alla dörrar slår han 112 och skriker ”Det är akut! En man har kört in i berget. Var jag är? Ingen aning. Ni får väl använda gps:n. Skynda er för bilen kan börja brinna och han sitter fast. Vad jag heter? Jesper Almqvist! Skynda er!”

Adam öppnar stönande ögonen och ser genom en blodslöja en ung man med svart adidaskeps som desperat sliter i hans dörr.

Här kommer en kort resume´

Petra har flyttat från sin lilla ministad till Stockholm och fått ett nytt liv. Kvar lämnar hon sin stora kärlek Kase som är en mycket strulig kille som har svårt att välja om han skall ha henne eller någon annan. Kase har nu ringt och bett Petra att komma, och hon ilar honom till mötes ännu en gång.
 

På fredagen klev Petra upp klockan halv sex eftersom hon skulle packa ryggsäcken inför hemfärden. Bussen till T-centralen gick långsamt tyckte hon, och klockan tickade på alltför fort. Med ett nervöst kviller steg hon på tåget mot Hudiksvall. Kase hade när han ringt lovat att möta henne där, och hennes mage gjorde stora volter. Att äta var inte att tänka på. Hennes syster och kille skulle även de möta henne där borta för att sedan gå i sällskap med henne och Kase till Hudikmarknaden. Stad efter stad passerades i snabb takt, och snart passerade de  hennes lilla pyttestad. Kändes lite konstigt att inte stiga av, men samtidigt hade hon en stor förväntan och längtan i sig.

Hennes lillasyster och hennes pojkvän kom gåendes i snabb takt mot henne när hon klev av i Hudiksvall.

Den blå ryggsäcken som egentligen sett sina bästa dagar trädde Petra lite snabbt över axlarna innan hon tog ett hopp ut på perrongen.
” Hej, såg du Kase därinne?” sade Petra medan hon omfamnade dem båda.
”Nej, men han kommer säkert. Vi kan väl sätta oss på trappan utanför stationen och vänta lite. Hur gick resan förresten?” Lillasyster Maja tog sin pojkväns hand och de gick allihop i sakta mak till utsidan där de parkerade sig på en gammal halvtrasig bänk som stod vid trappan högst upp.

” Det var lite folk på tåget, och jag var nervös och hade mycket tankar i skallen så tiden gick fort, men …var är han? Nu blir jag orolig! Det var ju faktiskt hans förslag att vi skulle ses den här helgen och han ville träffas vid stationen.” Petra vände sig ömsom hit, ömsom dit medan hon pratade spejandes efter ett välbekant ansikte.
” Nej, nu får det vara nog. Vi har faktiskt väntat i över en timme. Han lär väl vara därinne?” Systern hoppade ner från bänken och började gå mot city ” Kom igen, skit i honom! Han har nog bara glömt att det var idag.”

De anlände snart till marknadsplatsen som var överfull av folk som vanligt. Nästan direkt stötte de på Kase som kramade om Petra, men verkade vara någon annanstans. ” Hej! Sade hon. ” Vart tog du vägen? Vi skulle ju ses nere vid station, eller har du glömt mig?” Hon hade inte långt till tårarna kände hon, både besviken och arg. Han stod och petade med ena skon i backen medan han harklade sig lite besvärat och sade ”Äh, du klarar dig så himla bra själv. Vi ses ju nu ellerhur?” Han drog sig undan när Petra försökte ta hans hand i sin, och hon stoppade istället ner handen i sin bakficka.
” Vad är det för fel?” Sade hon och tog hans ansikte mellan sina händer.” Vad vill du egentligen? Varför ville du att jag skulle komma om du ändå inte bryr dig?” Nu grät hon. Tårarna rann längs hennes kinder, och hur mycket hon än försökte kunde hon inte sluta. Något brast inom henne. Kase slet sig loss och gick iväg utan att svara. Han höll huvudet nerböjt och var snart utom synhåll.

” Lilla, lilla gumman” sade systern och höll om Petra. De stod så en lång stund tills snyftandet slutat, sedan torkade hon tårarna och bet ihop. ” Helskotta han skall få förstöra min dag. Jäkla knöl!!” Med bestämda steg gick hon i riktning mot den så kallade grillen ( ett samlingsställe som låg vid ån bestående av en grill och en massa stolar). När de anlände dit träffade de Kases kompis Äso:s tjej som sade att de skulle leta upp Kase. Petra följde snällt med, och snart hade de hittat honom.
” Faan Kase, skärp dig nu! Var snäll mot Petra. Hon har ju för faan åkt flera mil för att du ville träffa henne”. Hon ledde Petra fram till honom, och han lade sin arm runt henne och kramade om hennes axel med sin ena hand.

Petras syster började känna sig lite överflödig och viskade något i örat på sin pojkvän, sedan sade hon ” Nej, vi går vidare. Vi kan väl ses senare härnere?? Om ca 3 timmar? Är det okey?”Hon kastade sitt långa mörka hår bakåt när det ideligen ramlade ned i ansiktet.” Visst, jag vet inte vad vi skall göra, men, vi ses om 3 timmar” sade Petra, och log när hon kände att Kase letade upp hennes hand. Plötsligt kände hon att situationen faktiskt var enormt löjlig. Han var ju barnslig. Vad var det han höll på med egentligen?

De strosade sakta iväg mot marknaden hand i hand.

Hon stod nere vid boxningsringen som tillfälligt satts upp under de här dagarna när hon träffade Kjells lillebror. ” Hej! Hur mår du?” Sade hon och kramade om honom. ” Superbra! Inte visste jag att du var hemma. Tänk om Kjell vetat det. Då hade han nog kommit hit” Petra skrattade till och såg frågande ut. ” Jaha, Varför då? Lillbrorsan skrattade stort och tittade med stora ögon på Petra ” Men herregud det förstår du väl? Han gillar dig skitmycket, det har han gjort i många år. Han hade velat träffa dig. Blir nog skitsur när jag berättar att du är med den där.” Han pekade på Kase som kom fram mot dem med knuten näve.

” Ge faan i min brud! Petra kom vi går” Han tog hennes hand i ett fast grepp och drog iväg henne därifrån. Hon vinkade över axeln till Kjells brorsa och himlade lite med ögonen mot honom. Skrattande gick han åt det andra hållet.
Kase vände plötsligt Petra mot sig och sade” Jag tycker vi går hem. NU! “
Hon tvekade först, men beslöt sig sedan för att följa med. Systern skulle förstå vad som hänt, och åka hem med sin pojkvän. Dessutom kunde hon kanske få chansen att prata på tu man hand med honom. Om deras så kallade förhållande (hm, det var nog mer träffar) ”Okey! Hur tar vi oss dit?” Han nickade bort mot en röd raggarbil som stod en bit bort. ” Vi får skjuts av en polare till mig. Kom igen!”

När de stigit ur den gamla fallfärdiga häcken som hans polare hade gick de in i hans lägenhet, käkade lite och lade sig sedan i hans stora dubbelsäng. De pratade lite alldagligt om lite allt möjligt och Petra hämtade kraft till att ta upp den stora frågan. ” Du, Jag måste fråga en sak?” sade hon och reste sig till halvsittande läge. ” Mm, vad då? Sade han och reste sig upp han med. ”Varför kom du inte idag?” hon snurrade nervöst en hårtest mellan två av sina fingrar medan hon pratade, och försökte se in i hans ögon. ” Jag ville, men glömde sedan bort dig. Förlåt, det var inte meningen. När du sedan konfronterade mig skämdes jag och stack iväg.” Han smekte hennes kind. ” Jag vet inte vad jag skall tro” sade hon och drog sig bort lite från honom.” Hur skall jag kunna lita på dig om du gör så här? Jag vill känna mig trygg med min kille. Jag älskar dig massor, men om du gör mig illa om och om igen dör det till slut. Det förstår du väl?”En smal rynka av irritation växte mellan ögonen på honom. ”Jag kan bara säga förlåt. Jag är inte van att tänka så här mycket på någon annan. Du finns i huvudet jämt , och jag har lite svårt att ta konfrontationer. Äh, nu blir det för mycket prat. Kom hit och lägg dig istället och mys. Jag älsker dej..det vet du ju, eller hur?”

Hon kröp in i hans famn och beslöt sig för att njuta av hans sällskap när hon hade chansen. Trots allt var hon väl inte heller guds bästa barn när det gällde förhållanden. I Stockholm träffade hon massor av killar även om Kase alltid fanns i hennes tankar. Men, de var ju båda två unga, och vad framtiden ville med deras förhållande kunde hon bara gissa. De låg och kramades en stund under tystnad, och snart sov han tungt medan hon låg och funderade.

På morgonsidan hade hon kommit fram till att hennes stora kärlek blivit blottad, och visat sig vara värdelös skit!

De sex femåringarna hoppade av glädje när Annas farmor kom nedför den svängda vindstrappan med en stor röd resväska som var bräddfull av saker. Någon hade satt ett tjockt svart skärp runt den för att det ena låset gått sönder, och man kunde se vita och röda tygbitar som kikade ut i springan som blev. Farmor Anna stånkade när de sista trappstegen avverkades och de längsta flickorna sträckte sina armar mot den efterlängtade väskan. ”Tack farmor!” sade Emelie och hade svårt att stå still av upphetsning.

Alla sex balanserade väskan på sina huvuden och höll i kanterna med sina små händer. Med en dunk lade de ned den på golvet, och jobbade febrilt med spännet på skärpet utan att få på upp det. ”Jag ropar på farmor.” sade Emelie och sprang till nedervåningen där Anna just höll på med att vattna sina älskade pelargoner. ”Kan du komma och hjälpa oss? Vi får inte upp den.” Farmodern vattnade färdigt blommorna och följde sedan med till de andra barnen. Hon knäböjde framför väskan och satte på sig glasögonen som hon alltid förvarade i en snodd runt halsen. ”Nu skall vi se.” sade Anna för sig själv och petade med sina krokiga och brunfläckade fingrar på spännet som vänt sig bak och fram. ”Sådär! Varsågod mina flickor. Roa er kungligt nu, för det här är kläder med glamour. De kommer mestadels från mina uppträdanden på Cirkusen och är täckta av både pärlor och paljetter.”

Anna gick ned och satte sig i en fåtölj där hon försjönk i drömmerier över svunna dagar. Hon hade varit en världskänd konstryttarinna, och om inte livet hade avslutat hennes karriär så abrupt så hade hon kanske varit det fortfarande. Men å andra sidan hade hon kanske varit ensam och barnlös. Anna tittade på fotot som satt över vardagsrumssoffan.

Henrik hade varit en helt vanlig kontorsarbetare som Anna hade träffat på arbetsförmedlingen när hon sökte jobb. Han hade fallit handlöst för den medelålders kvinnan som var vacker som en dag och välklädd in i minsta detalj. Hela hon osade glamour, och han ville inte att hon skulle gå därifrån utan att han fått hennes telefonnummer. ”Hur når vi er om vi hittar något lämpligt?” hade Henrik sagt och försökt att inte stirra. Anna hade elegant skrivit sitt namn och telefonnummer med sin behandskade hand och sedan tittat honom djupt in i ögonen. ”Räcker det, eller behöver ni min adress?” sade hon med ett illmarigt leende. Med darrande händer vek Henrik ihop den vita lappen och lät den obemärkt åka ned i fickan på sin kavaj. ”Nej, det är bra så. Vi hör av oss om vi hittar något lämpligt arbete. Ursäkta, men vad jobbade ni med förut? Ja, innan olyckan alltså?” Henrik hade nickat åt kryckorna som stod vid hennes stol. Anna hade sträckt på sig och skjutit upp hakan lite. ”Jag var cirkusryttarinna.” Hon hade rest sig upp från stolen med stor elegans trots sina smärtor. ”Jag tillhörde de som var bäst.” Efter den frasen hade hon öppnat dörren och gått sin väg.

Farmor Anna lyssnade uppåt och hörde flickornas beundran över dräkterna hon burit. ”Titta Ronja, den glittrar och glimmar.” sade Katrin och höll upp en guldfärgad kort klänning som glimmade i ljuset av taklampan. Hon trädde den över sitt huvud och gick fram till spegeln i rummet. ”Den är ju jättevacker! Hade verkligen din farmor alla de här klänningarna?” Den alldeles för stora klänningen hängde på trekvarten över flickans ena axel, men man kunde inte missa effekten av dess glans.

Ronja hade hittat en himmelsblå kreation med spindelvävstunna sjok av tyg som var genomskinligt. På klänningslivet satt små gnistrande stenar som kunde tas för diamanter. Hon drog den över huvudet och bad Amelia knäppa de små strassförsedda knapparna, sedan ställde hon sig bredvid Katrin och tittade i spegeln. ”Vad vackra vi är! Tänk om våra mammor skulle se oss nu? Vi ser ut som små prinsessor.” Hon snurrade runt i en piruett och det ljusa håret stod ut från huvudet som en gloria. Emelie tittade på sina vänner och mindes fotona som hennes farmor visat från tiden på cirkusen. Hon hade varit knappt igenkännbar med massor av smink och midjan hopsnörpt i korsetten så att hon knappt kunde andas.

Plötsligt ringde telefonen och Anna haltade fram till soffbordet där den stod. ”Anna Silverberg.” sade hon och lyssnade en lång stund på den som pratade. ”Jag skickar hem dem om en liten stund. Hejdå!” Farmodern gick fram till trappräcket och ropade uppåt. ”Flickor! Ni skall hem och äta! Lämna allt däruppe som det är så plockar jag ihop det när ni gått.

När de lämnat huset och tystnaden hägrade gick Anna upp till rummet där flickorna varit. Klänningarna låg huller om buller i väskan och någon hade lagt en knallröd klänning över spegeln.

Anna satte den framför sig och mindes dagen då hon och Henrik hade sin första träff.

Henrik hade ringt Anna bara några dagar senare och noga presenterat sig och börjat samtalet med att fråga om hon var singel. Skrattande och rodnande hade Anna talat om att det var så, och att hon bodde i en vindslägenhet nere i staden. Det ena gav det andra, och snart kände de båda två som att det känt varandra i eviga tider. När de bestämt tid och plats hade hon letat febrilt efter en klänning som inte var fullt så glamorös som de andra, och hittade den röda som hon nu höll framför sig.

Henrik och Anna blev snabbt ett par och på bara några år hade de gift sig och fått två underbara ungar. Hon fortsatte att vara lika elegant och vacker genom alla år och det var bara tidens tand som nu satt sina spår i hennes hud och kropp. Det guldfärgade håret var nu silvervitt, och midjan som hon pressat in i kraftiga korsetter hade blivit lite bredare av barnafödande och tid. Anna log åt sin spegelbild och smekte klänningen som fortfarande var i samma fina skick.

”

Lilla Zabine klagade högljutt bak i bilen när vi åkte på den slingrande vägen ut mot Grödingelandet. ”Mamma! Jag mår illa. Är vi framme snart?” Hon tryckte med de sandalförsedda fötterna på sätet där jag satt.”Var skulle man svänga?” Peter är lätt irriterad av barnens olåt, och värmen gör att han svettas ymnigt. ”Faan vad varmt det är. Det skall bli skönt att kliva ur bilen ett tag. Jag försökte titta på kartan jag printat ut, men brast till slut ut i skratt. ”Jag ser nästan ingenting, allting är suddigt. Det var ingen bra ide att gå till optikern och få läsglasögon. Jag ser ju för sjutton sämre än jag någonsin gjort.” Peter ryckte till sig kartan och tittade ömsom på den, ömsom på vägbanan som ofta svängde. ”Man kan faktiskt stanna bilen.” sade jag med ironi i rösten. ”Äh! Håll snattran nu, så jag får koncentrera mig. Vi skall svänga efter Sibble, så håll utkik efter det namnet.”

Jag var förvånad över att något så vackert kunde finnas så nära Stockholm, och satt snart med ansiktet full av förundran över landskapet som gled förbi. Gröna ängar som gränsade till ängar som var fyllda av blommor i massor. De lyste som gula solar och jag fick en varm känsla i min mage.

Det såg nästan ut som i min barndomsby i Hälsingland. Kanske till och med vackrare. ”Gud så vackert det är här!” sade jag och vände mig om till Zabine och de andra. ”Är det inte vackert?” Barnen tittade ut genom rutan och nickade entusiastiskt. ”jooo!” sade de och pekade plötsligt på något som stod på en av ängarna de passerade. ”Ett rådjur!” skrek Zabine och Razmus med en mun. ”Inte bara ett, ser ni inte?” Jag pekade på två små öron som syntes i gräset bredvid rådjuret. ”Hon har nog ett kid där? Kanske flera.”

Plötsligt ser jag en färgglad fasantupp som står på vägen en bit bort. Med sig har han en gråaktig hona.

Det börjar dyka upp hus här och var. Oftast är de röda med vita knutar, men en del har andra färger. En stor skylt förkunnar att vi kommit till Sibble, och vi ser en gammal skola som verkar komma från femtiotalets början. Några barn leker med sin mamma i sandlådan, och några andra gungar. ”Det här skulle nog bli din skola.” säger jag till Razmus och ler. Jag har själv vuxit upp på landet och gått i små skolor, men de har varit minst tre gånger så stora som den här.

”Här är det!” säger Peter plötsligt och pekar på ett rött hus med vita knutar som är långt och lågt. Taket kan inte ha speciellt många grader i vinkel, och det ser nästan ut som om någon hoppat på det. En jättestor grön gräsmatta finns framför huset, och två stora tujor skyddar insynen. Stora äppelträd står runt den stora gräsmattan och de har tydligen gjort ena sidan av tomten till fruktträdgård eftersom jag ser ett antal svartvinbärsbuskar och krusbärsbuskar strategiskt utplacerade i rad längs tomtgränsen mot grannen.

Peter kör genom en lång björkalle´ som leder in till området som ser ut som en liten bullerby med alla röd/vita hus. När han stannar bilen bakom alla andra spekulanter knäpper Razmus snabbt upp sitt bilbälte och kastar sig ur bilen med ett glädjetjut. ”HÄR VILL JAG BO!” skriker han och hoppar omkring som en tokig. Han slår kullerbyttor på den tjocka gröna gräsmattan och ropar till Zabine att komma. ”Mamma, pappa, snälla? Kan vi inte flytta hit? Jag äääääälskar det här stället!” Han rusar omkring som en yster kalv på gräset och jag ser jeansen prydas av den ena efter den andra gräsfläcken men vill inte stoppa hans framfart.

Jag blundar och drar in doften av sommar, gräs, blommor och hästskit. Runtom i bygden har vi sett massor av hästhagar och förstår att det nog finns rätt mycket sådana här.

Efter en snabb titt konstaterar vi att huset som är från 1976 är i fint skick, men kommer att kräva tillbyggnad, dränering, ny slamanläggning, och helrenovering från källare till tak. Gästhuset som står jämte bostadshuset är fallfärdigt och rent ut sagt livsfarligt att beträda. Vi kliver försiktigt in beredd att springa om det skulle börja rasa, men behöver inte titta runt länge för att förstå alla brister i konstruktionen. Cementblocken i grunden har glidit ifrån varandra och stora sprickor täckte väggarna. Dessutom kunde man se att det var vått i grunden. Det enda som egentligen var bra med gästhuset var skorstenen som var vackert byggd av röda tegelstenar som sköt upp mot skyn likt en stor fallosymbol.

När vi for därifrån kändes det som om jag lämnade kvar en del av mig själv. Razmus grät hjärtskärande hela den kringelikrokiga vägen till Vårsta och sade gång på gång att han ville flytta till huset vi nyss tittat på. ”Jag vill bo där! NU!” sade han och fortsatte snyfta en lång stund.

Peter och jag diskuterade för och nackdelar med huset, medan vi tittade på fotografierna jag tagit under visningen.

Några dagar senare hade vi efter ytterligare ett besök där vi pratade med husets nuvarande ägare beslutat oss för att köpa huset, eller i alla fall lägga bud. Vi lade oss under utropsbudet. Det var många som hade budat sade kvinnan, men bara vi som hade pengarna direkt. Två dagar senare fick vi ett telefonsamtal där de frågade om vi ville ha huset. Jag försökte att låta normal, men min röst for upp i falsett. ”Självklart köper vi det! När får vi flytta in?” Efter att jag lagt på luren hoppade jag runt i lägenheten som en idiot. ”Vi skall flytta!” skrek jag och greppade lilleman som satt och åt i sin barnstol. De andra barnen hoppade ned från sina stolar och vi dansade runt i det minimala köket med kladdiga händer och hakklappar som stänkte mjölk.

Idag bor vi här i vårt eget paradis, och jag kommer inte att flytta härifrån förrän jag dör. För jag älskar det här stället med alla djur som springer omkring runt knutarna. Älgarna som lägger stora högar av ovala kulor på hög och rådjur som äter upp mina rosor som jag envist planterar om och om igen.

Och jag älskar tystnaden när alla är på sitt jobb och möjligheten finns att ta en fisketur eller kliva ut i skogen.

Ibland frågar jag barnen om de vill flytta och möts varje gång av ett unisont ”NEEEEEEJ!”

Med ett dovt morrande tryckte det becksvarta djuret sig tätt intill sin härskarinna. Pälsen blänkte i gatlyktans sken och de nästan osynliga fläckarna kunde bara anas av den som visste om dem. De breda tassarna låg sida vid sida beredd på att anfalla inkräktaren om det skulle behövas. Skarpa klor rev djupa rispor i marken och svansen svängde olycksbådande fram och tillbaka, fram och tillbaka.

”Vem är du? Det här är privat område. Såg du inte skyltarna? Kvinnans ögon blixtrade av ilska och hon lutade fram kroppen hotande. Slingor av det långa röda håret som konstfullt satts upp på huvudet lossnade när hon slängde med det hit och dit, under tiden som den handskprydda handen pekade mot de höga grindarna. ”Nå!” Kvinnan gick ett steg närmare mannen som stod framför henne. Hon kunde se att han var rädd, och skrattade inom sig när hon såg den mörka fläcken framtill på byxan. Stackaren, han hade verkligen valt fel tomt att kliva in på. Baltazar var mycket imponerande och skrämde slag på alla han mötte. Att han saknade tänder här och där, och att hans ålder gjorde att han såg lite dåligt var ingenting Natalia talade om. Man kunde aldrig veta vem som lyssnade. Den stora katten tog ett steg närmare mannen, mån om att stå nära Natalia.

Oliwer skakade av skräck och förbannade sig själv för sin dåliga koll innan han hoppade över muren. Hans enda mål hade varit pengar, och folk i de här trakterna brukade ha sådana, mycket sådant. I huvudet surrade olika scener över hur han skulle ta sig därifrån med livet i behåll, och helst pengar, men rädslan gjorde att tankarna gick  i baklås och allt blev ett enda blur. ”Jag, jag, jag ” började Oliwer och försökte stammande dölja sina darrande händer. ”Ja…” sade kvinnan och rättade till sin klänning som hasat ned lite över bysten. ”Jag, jag, jag är bara en simpel småtjuv.” Han kände att urinen runnit ned i ena skon och kunde höra ett tjippande när han nervöst stegade fram och tillbaka på stället. Den starka doften hade för länge sedan nått Natalias näsa och hon ville egentligen bara gå in i sitt varma hus och lägga sig i ett hett bad. Hon drog av sig en av handskarna och strök den svarta panterns päls omväxlande medhårs och mothårs. Den var mjuk som sammet av balsamen som Natalia använde och längst ned i rötterna kunde man se att åldern började ta ut sin rätt.

Oliwer började slappna av och skämdes plötsligt över sin prekära situation. Jisus hur kunde han vara så urbota dum! Det borde väl vem som helst förstå att tomterna här omkring var bevakade. Naturligtvis dabbade han sig hos en snygging också. Undrar om det fanns en karl i huset?

Han drog av sig sin tröja under noga överinseende av pantern som om igen morrade. ”Jag skall bara ta av mig tröjan. Gud så pinsamt det här är.” Oliwer gestikulerade vilt som den italienare han var. Kan jag inte bara gå? Vi glömmer alltihop, okey?” Han knöt tröjan över sina smala höfter och Natalia kunde se att han var välutrustad med en mage som såg ut som om den var huggen i granit. Hennes mage kurrade till och hon funderade på om hon var hungrig på mat eller kärlek. Sedan Mauro så brutalt hade dumpat henne för den där söta, unga tevehallåan hade det varit tunnsått med kärlek.

”Är du hungrig?” sade Natalia plötsligt och knäppte med fingrarna. Några sekunder senare dök en livre´klädd man upp i dörren. ”Ni kallade madam.” Han tittade förvånat på Oliwer men sade ingenting. En blick från Baltazar tvingade tillbaka Oliwer när han tänkte stiga fram och hälsa. ”Lugn gubben!” sade Natalia och lade sin hand på det stora djurets huvud. ”Jag tror att han är ofarlig så vi kan kanske utnyttja hans tjänster.” tillade hon och tittade med underfundig blick på Oliwer.

Fortsättning på gårdagens puff om elefantflickan Ada och turisterna Errol och Emina.
Efter att de plockat ihop sina prylar gick de iväg i samlad tropp.
Sjörövarkläder i djungeln? I smyg skakade männen på huvudet åt de konstiga människorna och log åt kvinnans försök att hålla stilen.

”Hot?” frågade den ena thailändaren och bröt av ett bananblad som han fläktade henne med. ”Errol för faan, kan vi inte lägga ned nu? Det här är inte ens i närheten av kul.” Emina kände att hon började tappa humöret och längtade till hotellet och ett dopp i poolen. ”Ha, ha lilla gumman, jag tycker du ser fantastisk ut. Vi blir säkert tagna till ett annat ställe där vi kan fortsätta vårt rollspel. Du får ju inte glömma att vi har en skatt att söka.

Han ropade till sig en av de thailändska männen och gav honom en liten kista som var täckt av ett stort sigill i guldfärg. ”Hide!” sade han och tecknade i luften för att göra sig någorlunda förstådd. Skrattande lyfte han upp Emina och snurrade runt med henne. De kraftiga musklerna spelade under den brunbrända huden som skapats av flera timmars envist solande i solariet innan de for hemifrån. Errol saknade plötsligt gymet. Det var längesedan han fått köra igenom kroppen ordentligt, och all den goda maten satte sig precis där han INTE ville ha den. Kärlekshandtag kallades det visst. Jo pytt, vilken kvinna skulle vilja ha en trettioåring med valkar tänkte han och fnyste. Emina skrek högt och blev yr när Errol snurrade henne. Det mörka håret löste upp sig ur flätan och trasslade in sig i hatten som till slut trillade av. ”Släpp ned mig!” skrek hon och slog med knytnävarna mot Errols rygg. ”Släpp ned mig!”

Ada hörde ett språk som hon inte hört på länge från någon annan än sin mamma och Sven. Det var en kvinna som skrek i högan sky. Hon ställde sig upp på Nellie och försökte se genom djungeln, men såg ingenting. Skriket fortsatte och Ada manade på Nellie mot källan till oljudet. Den röda manteln fladdrade och träden for i backen ett efter ett när den stora elefanten rusade fram.

Plötsligt hyschade thailändarna ned Errol och Emina och bad dem att huka sig. ”Down!” sade den ena och visade med handen vad han menade.

Med skrattet fortfarande i halsen gjorde de som männen sade och tittade vart han pekade. ”Vad i hela friden?” sade Errol chockat.

De kunde se att träd efter träd böjde sig, och i marken dånade det som om hundra åskmoln var under dem. Emina började att darra, och tryckte sig tätt intill Errol. ”Elephant.” sade den ena thailändaren.

Ada tyckte att hon flög fram, och hade glömt alla varningar hon fått om att inte visa sig för folk. Hon klappade Nellie på den sträva, stickiga manen och körde in fötterna lite djupare bakom öronen. Hon kände sig trygg på elefanten, och hon var mycket bekväm att sitta på. De stora brungråa öronen rörde sig som två stora tygsjok lyssnande efter faror, och honan gjorde sig beredd att skydda sin ägare.

När samlingen såg vad som kom emot dem reagerade de på olika vis. Errol och Emina fick totalpanik och rusade iväg in i djungeln. De två thailändarna lade sig tätt, tätt mot marken med händerna sammanfogade i bön.