Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

På skrivarsajten kapitel1 pågår just nu en ganska unik konstruktion. Det är ett trettiotal skrivare som inte alls känner varandra på annat vis än genom sajten som håller på att skapa en antologi med sina texter.

Ett hårt arbete har pågått under några månader då frivilliga lektörer redigerat texterna som eventuellt kommer ifråga. För till saken hör att det blivit succe´. Många är de skrivare som gång på gång blivit refuserade av bokförlag med orden ”Tyvärr, din bok skulle ge för dåligt med avans. Vi vill ha böcker som är lätta att sälja och inte tillhör en för liten nisch.” De skrivarna ser här en chans att passera nålsögat och bli sedda av allmänheten.

Naturligtvis hakade jag på när jag hörde talas om det här. Just nu diskuterar vi namn på antologin (det pågår en röstning på forumet) och lite senare skall det bestämmas vilka texter som kommer med. Därmed inte sagt till hundra procent att jag blir med i boken. Vi är många som håller tummarna att just vår text skall anses vara bland de bästa.

Medlemmarna kommer även att boka plats på bokmässan i Göteborg för att då visa upp och sälja boken. Några redan kända författare som kommit fram genom kapitel1:s tävlingar är med i antologin för att backa upp sina forna kombattanter.

Tack Ann för att du gav mig en strålande ide´om fortsättning på min novell om Eva och Ada som flydde till elefantfolket i Thailand.
Resume:
Efter att Eva blivit slagen av sin man, slår hon tillbaka och flyr fältet med sin lilla dotter. Efter ett tips från en gammal tidningsartikel tar de sig till Thailands djungel och flyttar in hos ett folk som knappt är känt av allmänheten. En vit elefant föds och Ada blir hennes skötare, eller mahout som det kallas. Endast kungen får äga sådana, men byn älskar lilla Nellie och bestämmer sig för att hålla henne kvar. Men ryktet om den vita elefanten börjar sakta blossa upp bland folket utanför. För att bli en riktig mahout måste man genomgå en ceremoni, och det är där vi kommer in.

Emina och Errol är turister, rika sådana som spelar rollspel i djungeln.

”Ha, ha du ser verkligen ut som en sjörövare.” Emina jobbade febrilt med att få alla spetsar åt rätt håll på den långa klänningen och avslutade det hela med att sätta på sig hatten som var stor, svart och identisk med Keira:s som hon hade haft i Pirates of Carribean. Eminas tanke var att hon skulle likna Keira så mycket som möjligt, och eftersom hennes far tillhörde högadeln så var det inga problem att låna kläderna av filmbolaget. Hennes karl som var av lite större modell än herr Depp hade fått låna en av de andra sjörövarnas utstyrsel istället och stod nu svettig med rött ansikte framför henne. ”Nåväl, jag har i alla fall en sabel ifall att det kommer några vilda djur.” Han tittade sig runt och kände om igen obehaget som en rysning längs ryggraden. Spindlarna som deras guide nyss visat på var av handstorlek och hade stora käftar som han absolut inte ville stifta närmare bekantskap med. ”Var är skattkartan?” sade Emina och gick fram till thailändarna som tjattrande pekade på något. ”white elephant, white elephant!” upprepade de om och om igen och lade sig på knä med huvudet tätt mot marken. Hon tittade mot stället de pekade, men såg inget annat än grön kompakt djungel. En nyfiken apa skrek till i ett träd för att varna sina vänner för fienden han såg, men samtidigt ville apan undersöka vad det var för underliga varelser som stod därnere, och hoppade försiktigt från träd till träd beredd att fly om något skulle tyda på fara.

Emina ryckte på axlarna och fortsatte sin påklädning. Värmen gjorde att en rinnil av svett etablerade sig i nacken och fortsatte till hennes länd där den förenade sig med boxertrosan. ”Puh! Det här kanske inte var ett så bra påhitt? Jag smälter snart bort. Rollspel är roligt, men det skall nog vara på hemmaplan.” Hon drog med armen över ansiktet där det mörka nyfärgade håret låg slickat mot pannan. Lockarna som Emina hade fixat till på morgonen innan de andra vaknade hade raknat av fukten i luften och hängde nu som två ledsna råttsvansar på varsin sida om hennes hjärtformade ansikte. De ljusblå ögonen var omgivna av massor av svart vattenbeständig mascara och kajal som dragits längs ögats nedre och övre ytterkant.”The treasuremap?” sade hon frågande och räckte fram sin handsbeklädda hand mot männen på backen. De skakade på huvudet och nickade mot djungeln innan de lade huvudet tätt mot backen igen.

”Vad är det med dem?” sade Errol och gick fram till Emina. ”De babblar något om en vit elefant, men det vet väl alla att det bara är kungen som får äga sådana. Tror du att det kan vara någon av kungens döttrar som är ute och rider?” Hon tittade hoppfullt in mot djungeln, men såg ingenting. ”Tänk att få träffa någon från kungadömet, vilken lycka!” Emina tindrade med ögonen mot sin man och log stort. ”Ja det vore något att köra ned i halsen på din far. På sistone har han bara klagat på dig.” Errol tänkte på svärfaderns ogillande min när Thailandresan kommit på tal.

Deras levnadssätt eller vandel som Eminas mamma helst kallade det var dyr och resorna runtom i världen hade resulterat i ett stort hål i deras ekonomi, men Eminas föräldrar var någorlunda välbärgade och de skämde gärna bort sin dotter trots att hon hade haft möjlighet att skaffa ett jobb för länge sedan. ”Har du kameran med dig?” sade hon och började gräva i Errols ryggsäck.”Filmkameran alltså?” Plötsligt hittade hon den och drog med ett triumfierande ”Yes!” upp den med ett ryck.

De thailändska männen steg upp från backen och borstade av sina byxor innan de gick fram till sina uppdragsgivare. ”No kamera!” sade den ena och satte upp handen för att dra till sig den. ”Not allowed!” Han pekade inåt djungeln och berättade på stapplig engelska att de sett en vit elefant med en ljushårig kvinna ridandes den. ”Ghost!” sade han och viftade bort henne från platsen. ”We must leave this place.”

Bara en bit därifrån stod Nellie och slog sin snabel fram och tillbaka av irritation över bananflugorna som kröp in i hennes öron. Den röda manteln hade halkat ned lite och den sovande flickans ljusblonda hår föll som ett vattenfall av guld över flanken på elefanten.

ENVISHET

Med ansiktet djupt ned i böckerna letade Anitha febrilt svaret på frågan hon hade, men ingenstans stod ordet hon sökte. Att vara mamma var förknippat med mycket glädje, men också oro.

När Hampuz uppvisade de första tecknen på att vara sjuk gick hon som alla andra oroliga mödrar till Bvc där barnmorskorna fundersamt lade pannan i veck över vad de såg. Den lille skrattade glatt när de med varsamma händer gick över hans kropp för att söka efter fler tecken på sjukdom.

Samma dag hade Anitha fått en akuttid hos en läkare och oroligt tagit bilen dit. Hon fick tillbringa en lång stund i ett separat rum för att inte barnet skulle drabbas av någon av alla de smittor som människorna ute i väntrummet bar på. Med tårarna rinnande höll hon om sin lilla skatt som kommit till världen alldeles för tidigt och såg ut som en liten docka där han låg. Hon smekte hans kind med sin hand och pussade honom i pannan. Gurglande vevade Hampuz med händerna och sökte sin mammas blick så gott det gick. Den lilla kinden hade en stor utbuktning och ansiktet såg snett ut.

När Anitha låste upp bilen var hon inte klokare än innan besöket. Läkaren hade klämt på knölen och tittat i munnen, men kunde inte ge något besked om vad det var. ”Det kanske är stopp i kanalen på spottkörteln? Eller en inflammation? Eller…” Mannen hade vänt sig till en kollega som kommit in i rummet och frågade om han hade sett något liknande. Bedrövad ruskade han på huvudet och bad henne återkomma om det inte försvunnit inom en vecka.

En vecka senare hade knölen vuxit och de återvände till läkaren som skickade iväg barnet till provtagning, och bad dem återkomma 10 dagar senare.

Under tiden sökte Anitha överallt efter svar på vad det kunde vara. Internet dammsögs med sökordet ”Knöl i kind” och på sjukhuset hade hon av en händelse sett provtagningspapper där det stod ”Tumör?” Hennes hjärta värkte av oro för sin lille son och hon fortsatte sitt sökande medan läkaren på sitt håll pratade med sina kollegor över världen.

Knölen slutade att växa men försvann inte och resulterade i att de efter 11 månader skickade in Hampuz på magnetröntgen. Med vilt bankande hjärta såg Anitha och Peter sin älskade son somna in och läggas på en bår innan sköterskan med ett leende och orden ”Han kommer ner om ca 2 timmar.”

Det var många tänk om…som passerade genom Anithas hjärna under tiden som hon vankade fram och tillbaka i väntrummet. Det hade ju faktiskt hänt att barn dött när de blivit nedsövda. Och han var ju så liten.

Exakt två timmar senare ringde hennes mobil och de berättade att han vaknat.

Gallskriket som hördes ut i korridoren värmde hennes själ. Sonen var rosenrasande för att han vaknat på ett ställe som var okänt, och hungrig som en varg. Sköterskorna bad henne att vänta tills pojken vaknat till ordentligt, men föll till föga efter att den lille väckt samtliga barn på sin avdelning med sitt hungerskrik. De små händerna grep efter bröstet som var stort och tungt av mjölk och sög girigt i sig sitt livselixir. Några minuter senare charmade han sköterskan som kom fram med en glass eftersom andningsslangen de använt vid sövningen retat halsen som nu smärtade. Pojkens vita nattskjorta som var alldeles för stor blev fläckig av glassen som rann längs hans hand.

Efter några timmar fick de lämna sjukhuset med en lapp om återbesök dagen efter i sin hand.

Det var med tunga fötter Anitha gick tillbaka till sjukhuset och upp till avdelningen. Läkaren tog in henne så fort hon kom dit och jollrade lite med sonen som satt i selen på hennes rygg.

”Ja du” sade han och bläddrade bland sina papper och klickade på sin dator. ”Hampuz har troligtvis något som heter Hemangiom, och dessvärre finns det i båda kinderna. Han tryckte på de i mappen utritade ställena och skrattade till när Hampuz kiknade av skratt kittlig som han var. ”Jag kan faktiskt inte känna de andra knölarna, men de skall finnas här någonstans.” Han tog Anithas hand och drog med hennes pekfinger under kindbenet. ”Som tur är så botas oftast det här av naturen själv, och det är sällan man behöver operera. Det är en missbildning som har kommit av att du haft en infektion när han låg i magen och är ganska vanlig. Det värsta som kan hända…” Läkaren lade händerna på hennes axlar och såg henne djupt i ögonen. ”Det värsta som kan hända är att det börjar växa, och då måste vi operera. Men jag tror inte att det är någon fara.”

Det kändes som en stor tyngd föll av Anitha´s axlar och hon log stort mot läkaren. ”Tack så jättemycket för att du varit så envis och inte gett upp. Nu kan jag slappna av.” Hon lyfte tvekande på händerna för att omfamna honom, men lade ned dem igen.

Ute på parkeringen stod Peter och de andra två barnen och väntade. Glädjestrålande rusade Anitha ut till dem och berättade vad läkaren sagt.

När Emma vaknade vände hon sig och lade med ett belåtet ljud armen runt sin man Patrik.

Solen hade precis börjat sin färd upp på himlen och väckte fåglarna som suttit hopkurade i träden. Kylan började tära på de små och en efter en dog de av svält och förfrysning. Katten Pelle som smög omkring i buskarna slickade sig om munnen efter att han förtärt ytterligare en av de duniga små sötnosarna. ”Nä Pelle! Fy!” sade Emma när hon såg katten komma med fjädrar runt hela munnen. Än en gång funderade hon på om de inte skulle åka iväg och införskaffa fågelmat trots att hyresvärden sagt ifrån. ”De dör ju!” hade hon indignerat sagt till Patrik. ”Vi måste hjälpa dem!” Skrattande hade han tagit hennes händer och berättat vad värden sagt. ”Matar ni kräken kommer det snart att drälla av råttor här, och det dröjer inte länge innan de hittar vägen in i husen, och då…” Han hade stoppat sin långa harang några sekunder och satt händerna i sidorna. ”Då har ni faan i mig problem.” Hyresvärden drog av sig sina arbetarhandskar som nog egentligen borde ha bytts ut för länge sedan. Hålen i handskarna gjorde att kylan letade sig in utan problem och han gnuggade dem frenetiskt och blåste varm luft i de för länge sedan utkylda händerna. Med vaggande gång lämnade mannen sina hyresgäster för att fortsätta med skottningen. ”Tänk om jag ändå haft råd att anställa någon yngre som kunde hjälpa mig.” sade han för sig själv och längtade till sommaren då allting var så mycket lättsammare. Hyresvärd Carlse´n var förvisso ägare av två områden med småhus, men omkostnaderna slukade oftast förtjänsten och de gamla husen krävde kärleksfull omvårdnad. Han hade fått många anbud på dem och sagt ifrån flera stycken, men nu låg ett mycket fördelaktigt kontrakt väntandes i handskfacket sedan en tid tillbaka.

Några veckor senare började solen tina bort snön som låg runt husen. Människorna i området kände att de började leva igen, och öppnade upp sina förut så väl omvirade kläder. Kängorna ställdes långt in i garderoben som ett litet minne av kallare tider, och fötterna fick lätta tennisskor på sig.

Men naturen följer inte alltid människans vilja och det skulle de få erfara.

”Pelle! Kom fort!” Emma väckte sin man som långsamt sträckte på sig och plirande med ögonen tittade på henne. ”Vad är det gumman? Du låter förskräckt.” Han drog på sig kalsongerna som låg på sängkanten och ett par träningsbyxor. Emma stammade nästan av viljan att kommunicera. ”Källaren, den är full av vatten! ”Pelle drog snabbt en t-shirt över sin muskulösa kropp och rusade ner till förödelsen. För det var just vad det var. Allt deras bohag flöt omkring i det vattenfyllda utrymmet och kartongerna som stod i det hade börjat rämna. ”Mina böcker!” Emma gick ner barfota i vattnet, men backade snabbt när hon kände temperaturen. ”Brr, det är iskallt! Vi måste ha stövlar. Stanna här så rusar jag upp efter dem.” Pelle visste inte riktigt var han skulle börja, men tog till slut hand om det han nådde utan att gå ner i vattnet. De länge ömt vårdade lp-skivorna var blytunga och han orkade nästan inte lyfta dem. Emmas dagböcker stod som tur var på en hylla och Pelle sträckte sig till det yttersta för att nå dem. Vattnet steg långsamt, långsamt och det var bara några meter till elledningen som gick över rummet. Lampan blinkade till då och då, men tydligen hade de turen med sig för den beslöt sig varje gång att komma tillbaka.

När Emma kom nedrusande med deras stövlar tog de med gemensamma krafter upp det de kunde och ringde till hyresvärden som kom ilande med håret på ända. ”Oj, oj,oj vilket elände. Jag hoppas att ni har försäkring? För det här blir dyrt.” Carlse´n hjälpte paret att lägga in sina våta saker i ett av de stora rummen i källaren och ställde en värmefläkt där för att torka upp dem. ”Alla mina minnen, borta för alltid.” snyftade Emma huttrande och lade huvudet mot sin mans axel. Det långa håret låg smetat mot hennes rygg och kläderna var genomvåta. Fötterna var iskalla och fingrarna hade antagit en blåvit ton. Pelle lade armarna runt henne och genomfors av en rysning. ”Brr, vi måste upp och byta kläder. Annars blir vi rejält sjuka båda två. Emma nös. ”Prosit fru Ekman.” sade hyresvärden och plockade ihop sina attiraljer som han använt vid räddningen. ”Nu pumpar vi ut vattnet och ställer en avfuktare här. Under tiden ser ni till att ringa ert försäkringsbolag.”

Hyresvärd Carlse´n tog sig försiktigt in i sin gamla jeep och grimaserade av smärta när hans onda höft spökade. Från handskfacket plockade han ut ett vitt papper med en massa text på och skrev under med ögonen fulla av tårar.

Den fjäderlätta rörelsen i min mage

En Marabou mjölkchoklad

Det första leendet från mitt barn

En solig vinterdag

En liten barnahand som söker min

Promenad ut i skogen

Barnens sång

Kroppsarbete för min egen skull

Ett sovande barn

Flämtande, med blodet droppande från sina ärrade händer och armar stod Erik skakande av köld i det snötäckta landskapet. På marken kunde man se massor av blod, hårtestar och en öppnad handväska som började få frost på ytan. En kvinna låg jämrande med armarna hårt tryckta över huvudet. ”Nej! Låt bli mig!” viskade hon så tyst att han nästan inte hörde det.

Erik tittade på kniven i sin hand och lade som i trans den skarpa eggen mot handleden och drog sakta bladet fram och tillbaka. Han kunde se blodet strömma ur det öppna såret och välsignade smärtan. Eriks armar och händer hade fått se kniven många gånger, och ärren låg på rad som fina ränder i huden.

Kvinnan reste sig prövande och vände blicken mot mannen som oprovocerat slagit ned henne när hon varit på väg till tunnelbanan. Människor som passerade scenen var rädda att drabbas själva och skyndade på stegen för att passera så fort som möjligt. När de saktade in vände de nyfiket sig om undrande vad som hänt. Någon enstaka knappade in 112 och kallade på polis.

När Erik hörde sirenen vaknade han till och sprang iväg. Den lila plånboken han nyss tagit länsades på pengar och kort sedan kastade han den i en papperskorg som passerades. Den vita bössan med sitt lysande röda kors kastade han ner på en trappavsats som passerades i hopp om att någon skulle hitta den.

Erik gick in i en av de smala gångarna som det fanns massor av i stadsdelen, och var snart långt borta från brottsplatsen som nu hade fyllts av blinkande sirener, poliser med välstrukna uniformer och en ambulans som just hade anlänt. Den chockade kvinnan fick sina sår omsedda och blev intervjuad av en polisman som skulle mått bra av några varv i springspåret. Den kraftiga jackan dolde förvisso mannens mage, och skapade en illusion av att han var välbyggd, men om man tittade riktigt noga kunde den tjocka magen anas i profil. Folk som förut avvaktande ställt sig en bit ifrån pratade nu i munnen på varandra och gjorde allt för att höras. ”Tysta nu!” sade polismannen och lyfte sin hand för att de som inte hörde honom skulle se vad han ville. ”Har vi några vittnen?” frågade han sin kollega som stod i en vild diskussion med en reporter som kommit dit. Den andre polismannen pekade på en kvinna som satt gråtande jämte polisbilen.

Kvinnan hade en tjock svart polotröja med en dunväst över i samma färg. De blå ögonen som knappt var synliga på grund av sminkningen såg rädda ut och tårarna hade gjort att hon såg ut som en ledsen panda. Håret var en massa av dreadlocks, flätor som färggranna band som accentuerade till hennes annars så svarta figur. ”Han bara slog ned henne, helt utan förvarning. Jag gick efter och hann precis hoppa undan. Varför gör någon något sådant här? Vad är det för värld vi lever i?” Hon tittade polismannen djupt i ögonen och lade händerna på hans axlar. ”Förstår du det här?”

Första reflexen polisman Eriksson fick när hon lade sina händer på honom var att snabbt slå undan dem, men av någon anledning lät han bli. Inne i hans hjärna började filmer spelas upp av alla misshandelsfall och mord som han fått vara med om. ”Tänk om du bara visste.” sade han och lade sin arm runt kvinnan. ”Tänk om du bara visste” upprepade han och tvivlade för hundrade gången på sitt val av yrke. Eriksson fortsatte intervjun och föll snabbt in i sina vanliga rutiner. Kvinnan berättade att hon anmält sig som frivillig till Röda korset för att samla in pengar, och att mannen slagit ned henne och tagit både insamlingsbössa och plånbok.

När Erik kom till lägenheten han delade med sin mamma slog han på radion och hoppade in i en dusch efter att ha tagit av sig den blodiga tröjan. När vattnet träffade snittet svor han till och slog in näven i duschkabinens sida. ”Faan! Faan! Faan!” skrek Erik så högt att hans mamma tittade in för att se vad som stod på. ”UT!” skrek Erik när han såg sin mammas huvud titta in genom dörren. ”Lämna mig ifred!” Mamman lade sitt huvud på sned och räckte fram sin hand för att ta hans vevande hand. ”Men lilla gubben, ta det lugnt. Så illa kan det väl ändå inte…” Hon tystnade plötsligt, chockad av det tvära snittet som fortfarande blödde, och synen av ärren som satt ett efter ett i en snygg rad med början vid armbågen. ”Vad har du gjort?!!” Tårarna sprutade och hysterin låg väldigt nära.

Erik njöt av hennes uppmärksamhet men funderade på hur han skulle förklara. Hur säger man till sin mor att man älskar henne, men inte vill älska med henne.

Det är natt i Grödinge och jag sitter vid datorn i mitt lilla krypin.                Plötsligt ser jag i ögonvrån att en skugga passerar utanför fönstret och vrider snabbt upp mitt ansikte mot skogsbrynet. En råbock smyger försiktigt förbi, oroligt tittandes till höger och vänster. Tar sakta steg efter steg mot det som lockar.

Han är på väg till vårt fågelbord som jag måste erkänna har blivit matplats för alla skogens djur. Visst svälter fåglarna när det är så här kallt, men alla andra då? Eftersom jag älskar djur och gärna vill ha dem inpå husknuten lägger vi ut både det ena och det andra till dem, och resultatet har då blivit att vi fått påhälsning av både älgar, rävar och fasaner.

Sekunderna innan jag ser honom hoppar mitt hjärta upp i halsen och hjärtat fladdrar som en vilsen fjäril i mitt bröst av rädsla. Tänk om det är någon som vill illa? En inbrottstjuv som hittar vår altandörr och kliver in. Kanske mördar min familj. Att vara mörkrädd och jobba på natten är ingen bra ekvation. En skugga kan snabbt förvandlas till något farligt.

Att jag har en sådan grym fantasi att jag kan få minsta gren att förvandlas till varulvsklor och ett knakande från skogen att bli till en lönnmördares jakt på offer är ju inte heller så bra. Eller…varför inte en varg som smyger fram för att kasta sig över mig? Trots att jag mycket väl vet att inget finns där så finns rädslan där. Det har blivit många språngmarscher hemåt efter att jag rastat hundarna innan vi skall sova. Jag skrämmer upp mig själv, och kommer flämtande hem med andan i halsen till min alltid lika förvånade sambo.

Samtidigt älskar jag natten då jag ostört kan dribbla med ord och skeenden i min hjärna, utan barnskrik och karlar som gnäller. Det är då mina noveller och böcker kommer till. Min hjälpare sitter där på min axel och dirigerar vad som skall präntas ned, och vad som skall strykas.

Att ta sig till toaletten som ligger ett rum bort kan ibland nästan vara oöverstigligt eftersom mörkret är kompakt och fyllt av hot. En ensam liten lampa är det enda som finns i vardagsrummet och jag halvspringer oftast in på toaletten för att där kasta mig på strömbrytaren.

När klockan närmar sig två och hjärnan börjar somna till inser jag oftast att det är dags att slå av datorn och krypa i säng, och jag måste medge att det är rätt skönt att krypa ned mellan sambon och lilleman i goa värmen. Jag skulle nog aldrig kunna bo så här ödsligt om jag inte hade sällskap.

Detta är sista kapitlet från min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

Kapitel 29

Januari kom med snö.



Jag började landa med att ha tre småttingar, varav två rusande runt benen. Zabine slutade helt med blöja på eget initiativ, och det underlättade ju för mig. Alla rutiner började fungera. För utan sådana blev det KAOS!!


Ibland kände jag mig som en general som ropade ut order till höger och vänster.

Min kropp började sakta återhämta sig, men höfterna ömmade och knakade fortfarande. Ibland när vi älskade kunde de låsa sig totalt och knivskarpa smärtor stoppade vidare övningar. Blödningarna slutade rätt snabbt den här gången, och när mensen kom igång efter att jag slutat amma (när han var drygt ett år) insåg jag snabbt att det fortfarande var Stockholms blodbad och grym mensvärk, men det var lätt avhjälpt med Cyklo-F och Eeze. Jag tog ofta barnen med ut i skogen med Hampuz på ryggen, och hundarna springande bredvid.


Eftersom han var ett så lugnt barn, var det rätt enkelt att ha tre upp tills han började krypa, och så småningom gå.

Då var det ofta barnen skrek i högan sky när Hampuz kröp in i deras rum och förstörde deras legotorn, eller rev ut alla deras saker.


Peter steriliserade sig efter några månader, och operationen gick jättesmidigt. Han hade varit lite osäker inför den, men jag fick ju inte sterilisera mig, och hade fått mer än nog av sjukhus.


På grund av sjukhusstrejk blev Hampuz magnetröntgen försenad flera månader, men den 8 oktober 2008 var det dags. Peter följde med som stöd (jag var jättenervös inför sövningen).

Att se sitt barn bli sövd är riktigt, riktigt obehagligt, och att sedan lämna honom liggande på en bår helt borta kändes för jävligt.

En timme senare fick jag honom i min famn igen. Han skrek och grät, urförbannad för att jag inte varit där när han vaknade och var urhungrig. Efter en liten stund hade han vaknat till så pass att han fick amma. DÅ först blev han tyst. Personalen som nyss hållit för öronen eftersom han hade så hög volym, började skratta när han abrupt slutade när han fick tutte.

Vi fick åka hem samma dag, och behövde inte sova över till min stora lycka.


Några dagar senare var det dags för återbesök och diagnos.


Vår urtrevliga läkare släppte in mig lite tidigare, och vi fick besked om att han troligen (till 95% säkerhet) har så kallat inre hemangiom i inte den ena, utan BÅDA kinderna. Ett kulstort på ena sidan, och ett yttepyttelitet i den andra.

Läkaren säger att risken att det skall förvärras är jätteliten, men finns dock. Oftast brukar det försvinna av sig själv. Operation undviker de eftersom ansiktet då blir snett.

Jag tackade honom för hans envishet, och var snudd på att krama om honom av lättnad och tacksamhet. Sedan nästan sprang jag ut till bilen där Peter väntade med båda de andra barnen. En stor TYNGD hade fallit från mina axlar. Jag hade varit så orolig, så länge.

Så vad tycker jag då om att vara trebarnsförälder?

Ja, det är ständig kaos, men samtidigt så vansinnigt kul. Massor av kärlek får man.
Egentid existerar för tillfället inte, men det är ju så kort tid vi egentligen har dem små.
Redan vid 6 års ålder försvinner de bort till sina kamrater, och kommer bara hem för att få mat.

Razmus som nu blivit sex springer glatt bort till sina kompisar som är en härlig mix av tjejer och killar i varierande åldrar. Han är en lugn kille med massor av humör, och är gängets clown som alltid vill roa andra. I hans hjärna existerar nästan bara motorcyklar i alla dess former. Att spela playstation är ytterligare en favorit, och numera har även trial blivit en hobby.

Zabine som nu nått upp till den aktningsvärda åldern 4 år har blivit en liten prinsessa och kan inte få nog av sin älskade lillebror. Hon pussar dagligen på honom tills han protesterar. Annars går hennes tid till att bråka med storebror, rita och dansa. Hennes klara stämma ljuder i huset från morgon till kväll med hemsnickrade låtar. Hon börjar så sakteliga hitta sina egna vänner och väntar ivrigt på att bli lika stor som storebror, och själv få gå till sina vänner.

Hampuz som blir två i november är en riktig liten klätterapa som har kvicksilver i kroppen, och sällan kan sitta still. Han är familjens lilla tekniker och älskar att sätta ihop och ta isär saker. Stegen till den hembyggda loftsängen lockar den lille som ofta smiter upp till syrrans bädd den vägen, och orden börjar hitta sin väg i hans mun. Av bebisen som låg i min mage har det blivit en kavat liten rackare som gärna smiter iväg på egna äventyr.

Jag själv har gjort ett val att vara hemma så länge jag har möjlighet till, eftersom jag vill var med dem så mycket jag bara kan, men skall nu i november ut i arbetslivet på halvtid. Dessutom har jag hittat mitt kall här i livet, (förutom barnen) att skriva. Fantasin flödar, och ord efter ord fyller datorns blinkande skärm. När den här boken är klar väntar nästa bakom hörnet.

Till sist den stora frågan som alltid kommer när jag berättat vad jag varit med om.

Skulle jag göra om det?

Självklart! Varje timma i förtvivlan, varje tår som jag fällt överträffas av dessa barn, och om jag vetat vad jag vet idag är valet lätt.
Min livssyn har ruckats och idag ser jag varje dag som en underbar gåva, och en stor lycka fyller mig varje morgon som jag vaknar. Vi föräldrar tjafsar sällan om småsaker, tiden är för dyrbar för sådant.

Hoppas du fått lite hopp av min bok, eller kanske lite tröst när du inte mår så bra, och du. Lycka till!

Kramar Nitha

Ut! Ut ur mitt hus! Jag vill ALDRIG mer se dig, fattar du det! Aldrig! Jag tolererar inte det du gör!”

Mia rättade till sin morgonrock med en lätt knyck på handen, och drog igen ytterdörren med en smäll, sedan gick hon in i badrummet för att titta i spegeln. ”Jävla karl!” morrade hon och torkade försiktigt bort blodet som rann på hennes kind. Edvins ring hade orsakat ett långt jack som blödde ymnigt, och när den första pappersbiten blivit igenblodad lade hon på nästa. ”Skitstövel!” sade hon och sparkade på papperskorgen som stod bredvid hennes fot. Det skramlade till när den åkte in i väggen och det som låg inuti spreds över golvet. ”Faan! Som om det inte räckte med det som var. Jag förtjänar faan i mig att bli slagen.” Mia reste sig upp skrämd av sina egna ord. Var det så lätt att ge upp sig själv? Var det så slagna kvinnor förblev slagna? Hon tittade sig i spegeln och såg att kinden började gå åt en blålila nyans.

Varför blev det så här? Hon hade ju bara haft en liten dispyt med honom, och diskuterat hans föredettas göranden. Tydligen var det väldigt känsligt, och Edvins humör hade på några sekunder svängt från arg till rasande. Mia hade sett näven komma men inte hunnit ducka eftersom hon blivit alltför chockad av faktumet att han slog.

Hon steg ut i sovrummet som fortfarande hade en svag doft av kön. Påslakanet låg i en hög i fotändan, och de vita lakanen var skrynkliga av framfarten som varit. Där hade de för bara max en halvtimme sedan älskat passionerat och sagt vackra ord till varandra. Mia kunde fortfarande känna doften av hans parfym på sin kropp, och kände plötsligt ett extremt stort behov av en dusch.

När hon några minuter senare klev ut genom badrumsdörren hade hon virat en handduk runt sitt långa kopparröda hår och satt på sig en mysdress. Edvins tandborste och aftershave hade åkt i papperskorgen, och hans jeans åkte samma väg. ”Aldrig mer!” sade hon till sin spegelbild när hon gick förbi den stora spegeln som gick från golv till tak.

Plötsligt ringde telefonen. ”Mia!” svarade hon och log när personen i telefonen talade. ”Nej men hej! Hur är det?” hon lindade sladden flera varv runt sin fot och drog med handen över soffans mjuka yta för att omväxlande göra den ljus alternativt mörk. ”Jag har kastat ut honom.” sade hon med gråten i halsen. ”Mmm, jag vet att det är så.” Hon drog av sig handduken och det röda håret föll i blöta kaskader över hennes rygg. ”Han slog mig mamma! Den jäveln slog mig! Hur kunde du godta att pappa gjorde det med dig? Varför kastade du inte ut honom?” Mia slog ut med ena handen medan hon spärrade upp ögonen av irritation. ”Vadå älska? Du kan väl för attan inte älska någon som slår? Det är ju sjukt!” Hon tvinnade in benen i varandra och satt och vippade snabbt med ena foten medan hennes ansiktsfärg blev rödare och rödare. ”Äh, jag tänker inte diskutera det här mer. Det var ditt val, och jag tänker inte göra likadant. Så det så!” Nu lät Mia som en trotsig femåring.

Det var konstigt det där att mamman kunde förvandla sin vuxna dotter till en max trettonårig tjej efter några sekunders prat. Allt Mia sade trasades sönder till obetydliga ord som flög omkring på jakt efter någonstans att stå. ”Jag lägger på nu!” sade hon och tryckte ner telefonen i klykan med en smäll. Mia andades flämtande som efter en språngmarsch och suckade innan hon ringde upp. ”Förlåt mamma, jag vet att du stannade hos honom för vår skull. Det var inte meningen att såra dig. Jag blir bara så frustrerad när jag aldrig kan träffa rätt karl.” Mia slog lekfullt med knytnäven i en av de lejongula kuddarna i soffan. ”Jag hamnar väl på glasberget som moster Elsa.” Hon skrattade utan att egentligen vara glad. ”Jag vet.” sade Mia och tittade på fotot av pappan som stod på spiselkransen. ”Men mamma, jag vill bara träffa någon att älska, ha barn, villa och vovve med. Ja du vet, svenssonliv.” Mia rufsade med ena handen i sitt nu halvtorra hår och ställde sig med huvudet lutande neråt för att få in luft i det. Den långa telefonsladden hade snurrat sig runt bordsbenet på något underligt vis, och Mia tog det som förevändning för att avsluta samtalet. ”Du mamma, jag måste gå. Ja, jag lovar. Mmmm. Kram, kram.”

Mia tittade sig runt i rummet så att hon inte hade glömt några gamla minnen från Edvin, sedan knöt hon ihop säcken med hans saker och kastade dem i sopnedkastet utanför. ”Sådär, nu är det bara att ta nya tag.” sade hon och log mot grannen som nyfiket tittade ut.

Om jag skulle vinna en skrivtävling skulle mitt tacktal låta ungefär så här:

”Först och främst vill jag tacka min underbare kille och vän Peter Meijer som gett mig tiden att skriva, och mina underbara ungar som snällt lekt i angränsande rum när jag plitat ner de dagliga puffarna på datorn. Jag vill också tacka potentiella arbetsgivare som konstant dissat mina ansökningar och ibland inte ens svarat på den. Utan tiden som arbetslös skulle jag aldrig hunnit skriva så mycket som jag nu gör, och haft chansen att utvecklas så snabbt. Vill även tacka släktingar som sagt att jag inte har en chans, vilket sporrat mig och gett mig ännu mer jävlar anamma. Jag skulle minsann visa dem.

Orden jag får mig tillsänd av andra skrivpuffare och kapitelettor har stärkt min tro på mig själv och mina skriverier. Era texter har gett mig nya infallsvinklar och nya sätt att se saker på. Helt enkelt utvecklat mitt skrivande.

Till sist vill jag tacka min osynlige vän som troget sitter på min axel och ger mig sina ord. Efter en liten stund knäpper han på filmen framför mina ögon för att visa vad han menar. Den osynlige har vidgat mina vyer och utvecklat min intuition.

Utan honom vore jag inget. Bara ett tomt vitt blad.