Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Med ett skrik vaknade Emma upp efter att ha drömt den ständigt återkommande drömmen om blod och döda barn. Hon var alldeles våt av svett och Emma kände det som om hon pinkat på sig. Hon satte trevande ned handen och drog upp den för att lukta på vätskan. ”Nej! Det är inte sant! Pelle vakna! Jag blöder! DET FORSAR UR MIG!”

I samma stund som Emma reste sig upp kände hon en illande värk, och det strömmade blod från underlivet. ”Du måste hämta en binda, och väcka barnen, och ringa sjukhuset!” De numera välkända orden bubblade ur hennes mun, och tänderna började hacka av chocken kroppen fick.

Ute i köket lade hon sig på golvet och slog siffrorna till sitt sjukhus. ”Förlossningen.” sade en röst i andra änden lugnt, och tystnade efteråt. ”Jag, jag, jag heter Emma Larsson och blöder som faan. Jag är i v.32.” Efter att den lugna behärskade kvinnan frågat hur mycket Emma blöder sade hon att Emma måste komma in, och frågade om de skulle skicka en ambulans. ”Nja, min kille kan köra mig, men hur bråttom är det?” Kvinnan sade att de måste in per omgående och att de skulle ringa om det krisade så kunde ambulansen möta upp. Pelle hade virat ihop det blodiga lakanet och kastade det i papperskorgen. ”Varför håller det på så här? Hur många gånger har vi egentligen åkt in akut? Faan, det skall ju vara lätt att få barn.” Han drog med handen över sin stubbiga haka och satte på sig sina arbetskläder medan barnen satte på sig sina. ”Kom nu ungar, ni får åka med mig det är för tidigt att ringa dagmamman.” Pelle ryckte till sig några filtar som låg i soffan och lade dem över axeln medan han gick in i badrummet för att hämta badlakan.

Emma drog på sig mysbyxorna och en tröja, sedan bytte hon binda. ”Pelle, snälla kan du hämta en binda åt mig? Det här är den tredje jag byter nu, och det lär väl bli fler. Hur går det för ungarna? Erik, Lisa är ni klara?”

Femåriga Lisa sätter sig vid sin mammas sida och smeker henne över kinden. ”Mamma, varför blöder du? Skall lillebror komma nu?” Tårarna rinner på den lilla och Emma ser att tröjan satts på bak och fram. ”Lilla älskade unge lillebror måste ligga flera månader till i magen, men jag måste till sjukhuset för att kolla att allt är okey. Förstår du?” Emma tar dotterns hand och håller den medan hon jobbar intensivt för att inte gråta av smärtan som etablerar sig som en vårflod i hennes kropp.

Pelle kommer in full av snö efter att han sopat av bilen, och lyfter ut barnen ett efter ett. När han lyfter Emma för att ta ut henne rinner det till ordentligt och hon ber honom att hjälpa till med att byta ut bindan som ännu en gång fyllts av blod som är fyllt av slemmiga klumpar. ”Jag hatar det här!” säger Pelle med eftertryck och slår knytnäven i hallväggen. ”Jag hatar att se dig lida på det här sättet, och jag hatar att se barnens rädda ögon när det händer. Faan, faan, faan jag vill ju bara ha barn. Varför?” Tårarna är inte långt borta och Emma smeker hans kind när hon kommer upp i hans famn. ”Det går bra skall du se. Nu åker vi.”

Ute i bilen har Pelle lagt handdukarna på sätet och lagt en filt så att Emma inte skall frysa. Barnen är fastspända i sina stolar och läser varsin tidning. ”Är det okey?” Han lägger filten runt Emma och ger henne en snabb puss i pannan. ”Har du telefonen med dig? Väskan? Böcker?” Orden är korta och Emma förstår att han är stressad och orolig. ”Kör nu!”

40 minuter senare är de framme vid ingången till förlossningen och ringer på klockan. Två barnmorskor dyker upp och hälsar välkommen, talar om att de vet vad det handlar om, och lägger Emma på en bår. ”Det blir bra det här skall du se. Det är ingen fara.” säger en ljushårig kvinna som verkar vara runt trettio. ”Jag känner mig trygg nu.” säger Emma och gråten får äntligen komma ut.

”Vad är det som händer? Varför blir det så här?” frågar hon, men får bara svävande svar.

Inne på rummet gör de en undersökning, och lyssnar om barnets hjärta slår. Med ögonen fyllda av tårar hör Emma det numera välbekanta ljudet av sitt foster och slappnar av.

En läkare kommer in och pratar med Emma om att det nog är den föreliggande moderkakan som spökat igen, och att de gärna vill behålla henne på sjukhuset några dagar för säkerhets skull.

Klockan två på natten vaknar Emma med ett ryck och känner att blodet forsar ur henne. Med skakande händer trycker hon på den röda alarmknappen och strax har hon en barnmorska vid sin sida. Hela kroppen skakar och tänderna klapprar när de kör in båren i förlossningsrummet.

”Drick det här!” säger en kille som sitter vid hennes huvud ”sedan har du snart ditt barn här.”

”Andas in i den här!” säger en annan kille och räcker fram en tratt. ”Räkna långsamt till tio.”

Emma fryser så att hon hackar tänder, och känner att vätskan smakar pyton, men dricker snällt upp alltihop, sedan lägger hon tratten mot sin mun och räknar. ”1, 2, 3, 4, 5…”

I staden har människorna börjat vakna och upptäcker när de öppnar sina ögon att hela deras omgivning är fylld av vit härlig snö. De pulsar ut i den drygt meterdjupa vita massan och får för en kort sekund barndomsminnen i sitt huvud. De minns när de åkte snowracer nerför branta backar och byggde kullar för att göra det hela lite mer spännande, men inte nog med det. Som pricken över i:t vred de loss ratten för att istället styra med dragsnöret. En farlig lek som kunde ha slutat illa. Det gällde att se upp och hålla tungan rätt i mun. Många kommer även ihåg miniskidorna som de vallade med stearin så att de gick fort, fort nerför backen. Smärtan när de dråsade i backen efter att ha hoppat i det konstruerade guppet var obeskrivlig, men resulterade oftast inte i annat än ett blåmärke.

När bilen skall skottas fram svär en del ve och förbannelse medan vissa skrattar och helt enkelt struntar i bilen för att istället ta tunnelbanan till sitt jobb. Att bo i staden har sina fördelar.

Plötsligt hörs ett högt rop. ”Se upp! Stanna där! Du får gå runt!” En man klädd i färgglad jacka och byxor samt en tjock mössa vevar med händerna som är försedd med tjocka vantar. Han pekar uppåt och blåser i en visselpipa för att uppmärksamma sina män på taket att de får stoppa upp ett tag. ”Snön rasar ner om vi inte tar bort den.” säger mannen och hjälper en dam som har ett par tunna kängor på sig över snögloppet. ”Varsågod!” säger han och flirtar muntert med ena ögat när hon tackar för hjälpen.

Det är snart eftermiddag och staden har blivit tömd på sin snö. Gatorna börjar titta fram här och var, dränkta i salt för att inte bilarna skall halka. På trottoarerna har män effektivt skottat bort den vita härligheten, och det enda som visar att det är vinter är snöhögarna vid kajerna som ännu inte hunnit köras ner i vattnet.

”Du är så förbannat insnöad morsan! Vakna upp lite! Läs tidningarna för faan!” Rickard var fullständigt rosenrasande på sin mamma som aldrig kunde tåla att han var ute senare än tio på kvällarna.

Kompisarna hade börjat reta honom, och satte olika öknamn på hans älskade mamma som ju faktiskt bara månade om sin son. Rickard var väl medveten om att pappan hade blivit brutalt nedslagen när han bara varit nyfödd, och hade fått historien om sin räddande ängel berättad flera gånger under uppväxten.

Han suckade och sprang upp till sitt rum för att klicka på datorn för att chatta lite med sina vänner, och snart var han inne i cybervärlden.

Efter bara en liten stund tyckte han sig höra en svag knackning och öppnade dörren, men fann ingen där och satte sig vid datorn igen smått irriterad över avbrottet. Några sekunder senare hördes knackningen igen och han närmast slet upp dörren för att inte hitta någonting. ”Nä nu jäklar! Vad är det som händer?” sade Rickard och drog med handen över sitt hår som nästan nådde ner till axlarna. Han tittade runt, men såg inget konstigt. ”Morsan! Ville du något?” Han hörde mamman stöka nere i köket och gick till trappräcket och tittade ner. ”Morsan! Ville du något?”

Mamma Eva kikade upp mot sin son och såg de bruna ekorrpigga ögonen som sonen ärvt från pappan. Hennes hjärta smärtade när hon tänkte på misshandeln av honom, och lyckan när de förstått att överfallaren inte rört barnet. Hon mindes även känslan av den mjuka lilla kroppen som varit täckt av blodet från sin far, och legat dödstyst under sin filt, iskall men vid liv.

Tårarna letade sig sakta fram trots att hon febrilt försökte låta bli. ”Jag har inte ropat på dig!” sade hon efter en stund, men såg inte längre hans ansikte och förstod att han gått till sitt rum igen.

Plötsligt kände Eva en hand på sin axel, och hon rös när hon såg att ingen var där. ”Är det du Ronny?” sade hon försiktigt och lade kinden mot den osynliga handen. ”Jag saknar dig så.” Hon kände en smekning på sin andra kind och känslan av ett lätt grepp runt sin kropp. Tårarna vällde över och Eva log mot sin osynlige besökare. ”Hjälp mig! Hjälp mig att få honom att förstå.”

Uppe hos Rickard knackade det på dörren igen, och han reste sig för att öppna men blev stoppad av att en text syntes på datorn. ”Hon vill dig bara väl” stod det med svarta tjocka bokstäver. ”Hon älskar dig!” När några sekunder gått och Rickard funderat på om han skulle sätta sig ner, eller springa iväg fortsatte texten ”Jag älskar dig också, och lovar att hjälpa dig. Nu måste jag gå. Vi ses!”

Han satt en lång stund och stirrade på den tomma skärmen innan han med ett språng kastade sig ut ur rummet. Benen och händerna skakade och i hans huvud snurrade orden han sett som en karusell.

När han kom ner i köket stod hans mamma mitt i rummet med ett saligt, fånigt leende. ”Ja?” sade hon dröjande och tog ett steg mot honom. ”Du träffade honom också va?” sade Rickard och lade huvudet på sned. ”Sade han någonting?” Eva skakade på huvudet och bet sig i läppen för att inte börja gråta igen. ”Nej, han smekte min kind.” sade hon och drog med handen över kinden.

Kinderna blossade och hon såg glad ut för första gången på länge tänkte Rickard och skrattade till.

Egentligen hade hon ju fog för sin rädsla, och att vara inne tio när det var skola kanske inte var så farligt. Han tog mammans hand och tittade henne rätt in i ögonen. ”Förlåt, jag lovar att inte bråka om det här mer.” Eva drog in honom i famnen och höll honom hårt, hårt.

När Rickard gick uppför trapporna till sitt rum kände han för några sekunder en hand på sin axel och vände sig om och log. ”Jag älskar dig också.” viskade han tyst.

Den bitande kylan mötte Eva så fort hon öppnade dörren, och suckande såg hon att bilens rutor isat igen på insidan igen. ”Hoppas att dörrarna går att öppna nu bara.” sade hon för sig själv och klev i sin mans alldeles för stora graningestövlar.

Eftersom det fortfarande var lite halvmörkt ute tände Eva den gamla ytterlampan som på grund av sin höga ålder egentligen skulle ha bytts ut för länge sedan. Den blinkade till några gånger innan den bestämde sig för att fortsätta lysa. ”Tack för det!” sade Eva ut i dunklet och svepte om sig en gammal militärjacka som hon fyndat på myrornas. Det vita lammfodret var varmt och gott mot hennes kropp, och Eva knäppte den noga ända upp till hakan innan hon plockade ner mössan som mostern en gång gett henne med orden ”Den har nog hade alla jordens färger, och det passar väl dig som är så färgstark.”

Ute på gården ven vintervindar runt knutarna på deras älskade timmerhus och den korta grusvägen från landsvägen hade yrt igen. För en kort sekund funderade Eva på att strunta i jobbet och krypa ner i goa värmen hos sin man och sina små, men visste att det var en total omöjlighet eftersom hennes inkomst var det som gjorde skillnaden mot att bo på gatan.

Med svidande händer skrapade hon rutorna på bilen och startade upp den med hjälp av böner och slag. ”Snälla rara Gud, bara en dag till så lovar jag att be kvällsbönen två gånger ikväll.” Efter en hård spark på däcket satte hon sig i bilen och vred sakta om nyckeln. ”Snälla!” ropade hon högt och svepte av sig mössan som oavbrutet rasade ner över hennes ögon. Eva kände en rännil av svett under armarna och tänkte för sig själv på sin chef. ”Kommer du för sent nu igen! Du sover väl för länge antar jag. En riktig latmask är vad du är. Nåväl, men kom inte försent fler gånger för då anställer jag någon annan.” Så hade han sagt förra veckan när bilskrället vägrat att starta och Eva varit tvungen att lifta till jobbet.

Plötsligt startade bilen och avgaserna låg tätt efter backen som ett stort grått moln. Den lät som sju svåra år och hela bilen skakade.

Eva skyndade sig in och åt upp brödkanten de fått över från gårdagen tillsammans med lite mjölk som de fått av bonden de hyrde huset av, sedan gick hon snabbt in och kollade till alla barnen innan hon satte sig i bilen och for iväg. ”Attans! Försenad igen!” mumlade hon för sig själv och satte på radion som fungerade halvdant.

Hos Icahandlare Jönsson var det redan full fart och lilla Emelie som pryade där gick omkring och prismärkte varor. Bland grönsakerna stod Bosse och rensade ur allt som var ruttet eller skämt. Det som inte såg alltför hemskt ut lade han i en röd hink som Eva brukade få med sig hem. Kassaledare Mirjam lade lådorna som innehöll alla pengar på sin lilla vagn och körde sedan ut det i butiken till sina anställda.

Allting stannade av när de såg Eva komma in genom dörren, och de väntade på Jönssons utbrott.

”Jag kan inte ha anställda som ignorerar tider och alltid kommer för sent. Det går inte! Förstår du det?” Jönsson var högröd i ansiktet och såg ut som om han skulle spricka. Magen guppade medan mannen tog ord efter ord i sin mun som helst skulle förblivit osagda. Han spottade när han talade och Eva ville bara försvinna. Med tårar i ögonen försökte hon förklara vad som hade hänt och lovade att det inte skulle upprepas. ”Utan min anställning hamnar vi på gatan. Erik kan ju inte jobba, och försäkringskassan vägrar klassa honom som sjuk. Snälla!”

Icahandlare Jönsson tittade på Evas nödtorftigt hopsydda skor med flera varv av silvertejp runtom och det långa gråsprängda håret som skulle behövt en klippning, medan han inom sig funderade på anledningen till att deras värld kunde vara så illa beskaffad att någon kunde ha det så dåligt som henne. ”Nåväl, du får en chans till.” sade han och gick tillbaka till sitt kontor. Eva log genom tårslöjan och tackade honom.

”Jag har gått ner hela 5 kilo!” Serafina snurrade runt i små piruetter inne på personalrestaurangen och de bruna ögonen gnistrade som två solar. Klänningen hon bar var urringad och var kort så att den visade ganska mycket av de brunbrända benen. ”Nu skall jag aldrig mer äta godis eller såser! Jag förstår inte att folk kan gå med på att vara överviktig.” Serafina gick fram till grönsaksdisken med dansande steg och lade på ett stort lass av det som fanns där, sedan satte hon sig ner hos sina kolleger och fortsatte prata om sin viktminskning.

Eva som satt inne i matsalen tittade upp när hon hörde kvinnan sprudlande berätta om sin lycka och gled ner i stolen för att försöka göra sig osynlig. Hon drog med sin hand över magen som vällde ut åt alla håll och skrapade snabbt undan såsen hon täckt kycklingen med. En servett fick agera gömsle och Eva tittade sig runt för att kolla om någon sett vad hon gjort. En av hennes kollegor tittade tillbaka, log och hälsade.

Christian tittade på den magra kvinnan som dansat in på matsalen och undrade varför världen blivit så skev att alla kvinnor ville se ut som skelett. Nä tacka vet jag kvinnor med lite former tänkte han för sig själv och log när han fick ögonkontakt med söta Eva som jobbade bara några stolar från honom. Han skulle nog försöka att bjuda ut henne någon dag.

JÄKELSKAP, JORDBRUK, JACK, JAMA, JUICE

I samma ögonblick som Annie trädde in i sitt barndomshem kände hon den välbekanta doften av nybakat, eld och förnimmelsen av spökena som härbärgerat i huset sedan hon flyttade in som trettonåring. De svischade varv efter varv runt hennes kropp som att välkomna henne tillbaka och föräldrarna som tagit emot henne på trappan förstod inte alls när hon försökte påvisa spökenas existens.

Inne i det stora hemtrevliga men något ålderstigna och slitna köket hörde hon viskningar från något okänt och oknytt som tisslade och tasslade i vrårna. Mamma Tekla som med tiden blivit gråhårig och lite böjd skrattade när Annie bad dem att lyssna. ”Fantasier min lilla tös, fantasier. Här finns inga spöken.” sade hon och korsade fingrarna bakom sin rygg. ”Nåväl, det skulle väl vara om du räknar mig som spöke då?” Mamman tittade sig runt i köket och bad tyst att de små vättarna skulle hålla fred på sig medan dottern var hemma.

I ladugården hade de ställt till med en massa jäkelskap på sistone och trots att både Tekla och Gordon försökt att prata med dem fortsatte de att släppa loss djuren och öppna dörrar som noga låsts på kvällen. De visste inte varför vättarna gjorde som de gjorde.

Annie tackade för fikat och gick upp till sitt gamla rum uppe på övervåningen. Hon rös av obehag när hon passerade dörren till vardagsrummet, och motstod impulsen att öppna för att undersöka om dörren till skåpet som inrymde vindsluckan var låst. Den hade många gånger gnisslande glidit upp medan hon tittade på teven eller bara passerade rummet. Som att någon ville locka henne dit upp.

Varje gång det hände rusade hon med bultande hjärta in i sitt rum och drog skräckslaget täcket över huvudet väntandes till någon i familjen kommit hem.

”Vänta Annie! Du skall sova i vårt rum. Jag och pappa har flyttat till ditt gamla sovrum. Om det är okey för dig?” Mammans rynkiga, bleka ansikte syntes vid trappans slut, och Annie hörde stråk av osäkerhet i den. Annie ändrade riktning och öppnade tveksamt dörren in till vardagsrummet och möttes av en ilsket fräsande katt som med pälsen som en borste kastade sig ut mellan hennes ben.

Det stora rummet var varmt och stort med mammans hemvävda gardiner i fönstren. Blommor stod tätt intill varandra i fönstren rad på rad och egentligen skulle ett flertal möbler behöva tas bort innan rummet skulle anses vara luftigt. Dammråttor svävade förbi, väckta av korsdraget som blivit när dörren öppnades. De gamla möblerna hade blivit attackerade av katternas vassa klor och hängde delvis i bitar här och där. Över alltihop hängde en urgammal kristallkrona som skulle behövt en omgång av kristallputs. Tystnaden dallrade i rummet och Annie skyndade sig mot rummet som numera var ett gästrum.

När hon lade handen på handtaget såg hon en diffus bild av två män som slogs, och när Annie gick in i rummet såg hon plötsligt den ena ramla ut genom fönstret. En gammal vithårig dam som svävade cirka en meter över golvet log mot henne utan att säga ett ord och svepte med handen som för att bjuda in henne. Damen syntes som i en tunn grå dimma och försvann så fort Annie kommit in i rummet.

Den rödrutiga väskan som var ett arv från Annies avlidna mormor lämpades snabbt av på sängen sedan småsprang hon ner till köket där hennes lillasyster satt.

”Fy vad jag hatar det här huset!” sade Annie och kramade om sin syster som snabbt svarade ”Det är kanske det dem känner, och hela tiden visar sig för dig. Känslan kanske är ömsesidig? Har du tänkt på det?”

Marie var en lång atletiskt byggd kvinna som gjort valet att stanna kvar i bygden trots arbetslösheten som aldrig ville ge sig. Hon hade hankat sig fram som avbytare inom jordbruken och hade efter några år hamnat inom snickeribranschen. Hennes hus låg på andra sidan sjön som syntes från föräldrarnas hus och hade rustats upp av henne själv till ett paradis värt många miljoner.

Annie skakade av sig en rysning och de satt tysta några sekunder. Från övervåningen hörde de tydliga steg som av en man och med ens reste sig håret över hela hennes kropp. Med skräck i blicken tog hon sin lillasysters hand och fann att den var lika svettig som hennes. Deras blickar möttes och någonstans långt inne i hjärnan på Annie började ett svagt minne från barndomen att träda fram.

Utanför fönstret var det skymning och hon mindes fragment av farmors sagor om det speciella folket som var bosatta i huset och dess omgivning. Annie viskade till Marie över bordet ”Minns du vad hon sade?” Systern skakade sakta på huvudet, men hade fått något fundersamt i blicken. ”Minns du det?” replikerade Marie och släppte Annies hand.

”Jag saknar farmors sagor och berättelser.” sade plötsligt Marie och reste sig upp. ”Vågar du följa med dit upp?” tillade hon och tog första steget. Annie försökte komma ihåg vad farmodern sagt om spökena som härjade i huset och hade gärna velat ha sin mor där.

Deras mor Tekla var en frisinnad kvinna som trodde blint på att det fanns alla sorters oknytt i världen, och hade genom ett medium hon träffat på en av sina seanser fått reda på att människorna som vägrade lämna deras hus inte kunde skada dem även om de ibland hade tanken. Mannen som bodde nere i gammelgården och hade varit hennes morfar sände alltid bittra, elaka spänningar genom luften när Tekla skulle byta om till ladugårdoverall, men det enda hyss han lyckades med var att dänga igen ytterdörren med en smäll. Visst blev hon ibland osäker och funderade på att flytta från gården, men i det stora hela trivdes Tekla bra bland allt oknytt som härjade i husen. Gordon skrattade när hon förde det på tal och sade åt henne att det bara var inbillning. Han hade visserligen varit med flera gånger när vättarna visat sig, men kallade det fantasier och hallucinationer för att inte skrämma upp sig själv.

De som bodde i huset hade nu lagt sig till ro och drömmarna infann snart sig hos Annie som var trött efter den långa resan. Hon sov oroligt och snurrade fram och tillbaka i sängen. Katten som legat kurrande vid hennes huvud for upp med ett jamande och gick in i vardagsrummet för att borra ner sig i sin mattes tjocka filt istället.

Plötsligt vaknade Annie med ett ryck. Hon var genomsvettig och lakanet under henne hade blivit blött. En dimmig figur lösgjorde sig ur mörkret för att sätta sig på sängen, och förundrad ser Annie sin farmor träda fram. Det glada leendet är tillbaka och kroppen har återfått den rundhet som försvann under den långvariga sjukdomen. I hennes ögon ser Annie värmen och känner en mjuk boll av kärlek i sin mage. ”Du skall inte vara rädd.” säger kvinnan och räcker ut sin hand. Annie känner att den är kall och mjuk, och de skarpa valkarna farmodern fick av mjölkningen är borta. ”Mår du bra?” viskar Annie och är rädd att allt är en dröm. Hon tar ett djupt andetag, sedan nyper hon hårt i sin arm. ”Aj!” skriker Annie till och möter farmoderns blick. ”Det är på riktigt?” säger hon frågande och ser den andra nicka sakta. Minns du vad jag sade?” säger farmodern plötsligt och tar ett hårdare tag om handen. ”Minns du vad jag berättade om folket som håller hus här? ” Annie känner att hon plötsligt blir mycket, mycket trött och jobbar febrilt för att inte somna, men den som bestämt att Annies kontakt med farmodern skall vara över ger sig inte och manar henne till sömns. Det ljusa lockiga håret ligger som en gloria runt hennes huvud och leende ger kvinnan på sängkanten henne en puss på pannan innan hon viskar ”Farväl min älskade unge!”

Nästa morgon är Annie osäker på om hon drömt, men hittar nypmärket och förstår att det hänt på riktigt. Efter att ha ätit frukost med föräldrarna och tagit en snabb dusch, går hon upp för att hämta sina kläder. Ett stickande i nacken gör att Annie vänder sig om, och hon ser något diffust försvinna ut i vardagsrummet. ”Minns du?” hör hon någon viska.

Annie skyndar sig ut från huset och bestämmer sig för att hälsa på sin gamla barndomsvän som bor en liten bit bort. Den jämngamla kvinnan är sig lik förutom några grå strån här och där. I huset springer flera barn i olika åldrar runt och det tar en stund innan lugnet lägger sig och de kan prata utan att hela tiden avbrytas.

”Minns du det som farmor berättade?” sade Annie och lade huvudet på sned medan fingret snurrades i håret. Hon lutade sig framåt och viskade ”Jag träffade henne inatt!”

Mimmi som mindes Annies spökskräck skrattade högt och sade ”Annie, det var ju bara lek. Din farmor bara ljög för dig. Det kan omöjligt finnas något sådant.” Hon gick ut ur rummet och in i köket som lätt rymde ett kompani. Köksluckorna var skavda av alla påkörningar med trehjulingar och springcyklar som gjorts genom åren av barnen, och hon drog med fundersam blick med sina slitna händer över ett jack som funnits en lång tid. ”Den andra sidan” viskade hon för sig själv och tittade på ett foto som hängde på väggen.

Den lilla parveln som fotot föreställde hade som ettåring rusat ut från dagiset och kommit under en stor lastbil som passerade på landsvägen utanför. Efteråt hade Mimmi många gånger undrat varför ingen stängt skolgrinden som skulle stoppat honom. Hon hade slagit i vredesmod på sig själv och skrikit av förtvivlan när daghemspersonalen talade om att en allvarlig olycka hänt, och att Einar som var döpt efter sin döde farfar åkt helikopter till sjukhuset. Mimmi hann aldrig ta farväl av sin son och innan de kommit till avdelningen hade Einar lämnat dem.

Med tårar i ögonen vände sig Mimmi mot Annie och sade ”Visst minns jag vad hon sade om spökena i huset, och om livet på andra sidan. Det var ju dit min älskade unge åkte.” Annie höll om sin väninna hårt, hårt och tittade på fotot av Mimmis förstfödda.

De satt en lång stund och pratade om sina respektive liv och när Annie med ett ”Vi hörs!” lämnade huset visste båda två att det skulle dröja.

Samma kväll när Annie låg i sin säng hördes ett utdraget mänskligt skrikljud liknande det man hörde vid en bergochdalbana på ett Tivoli. Hon kastade sig på strömbrytaren till sänglampan, men allt var stilla i rummet och tyst, nästan för tyst.

På natten sover Annie oroligt och en underlig dröm om barn som flyger är det sista som passerar hennes näthinna innan morgonens första solstrålar kikar in. Tuppen gal med ett högt kraxande ljud och Annie fnissar till ”Stackare! Du är nog lika slut som jag.”

Annie packar ihop sina prylar ”Det skall bli skönt att komma hem igen!” säger Annie för sig själv och sneglar på dörren upp mot vinden när hon skyndar sig genom vardagsrummet. Efter en lång mysig frukost säger hon hejdå och hoppar lättad in i sin bil.

Med lätta steg gick Emma gatan fram på väg till sitt hem. Hon hade haft en underbart trevlig kväll ute på krogen, och kände att livet lekte. Bosse hade lämnat hennes lägenhet veckan innan och det enda som väntade där hemma var katten Felix. Emma drog ur snodden från håret, och grimaserade av smärta när håret föll ner runt hennes hjärtformade ansikte. Farmors ord ”Vill man vara fin får man lida pin” hördes inom henne och hon skrattade till. Tänk om hon anat att livet för Emma skulle bli så här? Hon kanske satt där uppe i himlen i just detta nu och tittade på sitt barnbarn med bekymrad min? Emma drog med handen över sin ömmande kind som var kvittot på slutet av en smärtsam relation.

Bosse hade varit en underbart öm och vänlig själ tills han plötsligt förlorade sitt jobb som reklamare. Han mäktade inte med att gå hemma och göra ingenting, och kunde inte ta sig för att söka jobb. Han liksom dog lite när han fick kicken. Datorn blev hans nya vän och han tillbringade dag och natt i dess sällskap och ignorerade varje försök till konversation.

En dag hade Emma tröttnat och slängde helt resolut ut eländet rätt ut genom fönstret. Hon kunde väl erkänna att det inte var så genomtänkt, men hon hatade den där silverfärgade surrande tingesten och ville bli av med den, FORT! Med ett kraschande ljud hamnade den på gatan nedanför och gick i drillioner bitar. Små, små fragment spreds över hela stället och Bosse reagerade först med tystnad, sedan blev han totalt galen. Hans knogar blödde när han var klar, och de vänliga gröna ögonen blev svarta av hat.

Emma ångrade inte det hon gjort, och försökte förklara för honom hur hon kände. Att hon saknade hans armar runt sig, och den dagliga pussen på näsan när de vaknade. Med blodet rinnande från näsan lade Emma armarna runt honom i ett försök att beveka honom, men belönades med ytterligare en smäll. När tänderna lossnade med ett knakande kom han till besinning och ställde sig gråtande på knä framför henne. ”Emma, du, förlåt.” Tårarna som rann tydde på ånger, men Emma ställde sig kall till hans ord. ”Jag försökte hitta den försvunna koden till ditt hjärta, men misslyckades, och nu, ja nu är det försent. Du är en kvinnomisshandlare Bosse. Du behöver hjälp!” Hon tog handduken i köket för att lägga den mot sitt blödande ansikte. ”Ringer du efter en taxi är du snäll? Jag måste till sjukhuset. När jag kommer hem förväntar jag mig att du är borta. Vi löser det praktiska sedan.” Med dem orden drog hon beslutsamt av sig den tjocka guldringen och lade den på köksbordet.

När Emma några timmar senare hade kommit hem var huset rensat på Bosses saker, och cd-samlingen hade ett stort hål i sig. Garderobsdörrarna hade lämnats på vid gavel, och det syntes att personen som gjort det hade haft bråttom. På en lapp i köket hade han rafsat ner några rader. ”Jag älskar dig Emma, älskar dig så det gör ont. Saknar dina ord, saknar din doft. Förlåt!”

Hon hade kommit till höghuset där hon bodde och knappade snabbt in koden på den gamla slitna plattan som satt i porten. Med ett långsamt gnisslande tog den urgamla hissen henne våning för våning uppåt, och stannade med ett kort ”Tjoff!” Efter en snabb koll i spegeln drog Emma upp grinden och skyndade sig in i sin lägenhet.

När hon klätt av sig och borstat tänderna gled hon njutande ner i ett bad med kokhett vatten, sippande på ett glas vitt vin som stått hela kvällen och var varmt. Musik strömmade svagt in från vardagsrummet och hon nynnade sorgset med i låten som varit deras älsklingslåt. ”You are my life, my dream…” Emma kände plötsligt att kapitlet Bosse var avklarat och reste sig ur badet för att drypande våt gå in till cd-spelaren och plocka ur skivan. Med ett hårt grepp bröt hon den i två delar och slängde det i sopkorgen.

Några mantran behövs inte, bara låt huset tystna, mannen i huset somna i soffan och sätt mig framför datorn.

Min inre estradör kommer på besök efter några sekunder och viskar ord i mitt öra som han vill att jag skriver ner

Utan ett ord lade han upp Selma på sin axel och vinkade till Sanna att hon skulle följa med.

När de kom ut på yttertrappan nickade mannen till sina kollegor som om de hade ett hemligt samförstånd och fortsatte mot skogsbrynet bakom huset med sin börda.

Tveksamt ropade Sanna att det nog var tillräckligt långt ifrån nu, och att hon tänkte ta med Selma till sjukhuset. Hon såg förvånat den breda ryggtavlan försvinna framför sig och skyndade på stegen.

Djävulen lade ner Selma och slet förargat isär kläderna han tagit från en av brandmännen. Han klappade på ett djupt sår i sitt skinn där yxan som mannen burit hade slagits in för att skada, och på några sekunder syntes inte ens ett ärr. Den onde såg att Sanna närmade sig och tog snabbt plats i en annan kropp. Men först lyfte han upp huvudet på den avsvimmade Selma och stack in sin tunga i hennes mun. Hon smakade fruktigt och den svarta soten tyckte han var en god krydda.

Selma vaknade av att något sliskigt och illaluktande stoppats ner i hennes hals. Hon reste sig förskräckt upp och blev chockad över upptäckten att hon var i en skog. ”SANNA!” skrek hon så gott det gick med brandrök i lungorna. ”SANNA! HJÄLP!” Selma upptäckte systern innan hon såg henne och med förtvivlan i sin röst gick hon henne till mötes och frågade vad som hänt. Sanna kramade om sin syster och stod en lång stund med henne i sin famn innan hon pratade. ”Allvarligt talat har jag ingen aning varför han tog ut dig hit. Vi måste få dig till ett sjukhus. Hur mår du?”Selma höll sig för halsen och försökte ta djupa andetag, men skadan i bröstet hindrade luften från att strömma fritt. ”Jag får nästan ingen luft!” kved hon, men jag klarar säkert av att ta mig till bilen. Det gör mest ont!”

Djävulen stod lugnt och tittade på flickorna som sakta närmade sig honom. Han låtsades halta och gnydde lite. Med darrande lem såg den onde att de bekymrat närmade sig hans nya skepnad.

”Selma vi måste titta efter så att han eller hon inte är skadad. Den lät som om den var ledsen. ”Kom då lilla vän, får vi se på dig. Sådär ja, inte vara rädd. Lilla, lilla du.” Selma hostade till och spottade ut svart slem som hon fått upp. ”Bläh! Vad äckligt!” sade hon och höll upp händerna som för att lugna det lilla djuret de hittat.

Djävulen väntade in exakt rätt ögonblick. Han ville ha dem sida vid sida. När Sanna ställde sig på knä bredvid sin syster slog han till. En svart ring av styrka som en tjock kätting lades runt dem och på två sekunder förvandlades det lilla djuret till sin rätta skepnad. Mullrande av skratt och med de spetsiga tänderna blottade krossade han deras huvuden mot varandra och tog sedan för sig av deras kroppar.
När allt var över och han fått vad han ville kallade han på sin tjänare som slet upp deras magar och tog ut deras värdefulla livmoder som bådade om nytt liv.

Alla barn i byn visste att det var absolut förbjudet att gå ensam till skogen, men hade aldrig fått höra varför.

När de försökte lirka med gammelgubben som för det mesta satt utanför sitt hus på en gungstol fick de inte någon respons, och föräldrarna vägrade att överhuvudtaget prata om det. Därav ökade intresset för vad som egentligen dolde sig därinne.

Anna, Sara och Josefina var tre tjejer någorlunda i samma ålder, som hade blivit helt absorberade av vad som kunde vara orsaken.

Anna som var äldst och den som var modigast ville gå dit trots föräldrarnas varningar ”Så farligt kan det ju inte vara. Jag tycker vi går till skogen och bygger en koja. Om vi inte går IN så är det nog inte så farligt?”

Sara som var näst äldst och lite lillgammal sade med överlägsen röst ”Mamma har sagt att vi inte FÅR gå dit så jag tycker vi låter bli.” Nu lade sig Josefina i samtalet ” Jag tror som Anna, om vi stannar i utkanten är det nog inte så farligt. Vi kan väl fråga om grabbarna vill hänga med?”

Sagt och gjort, med bestämda steg gick de mot Pelles hus för att söka upp honom och fråga om de skulle följa med.

När de kommit fram till huset insåg de snabbt att det var tomt och hela familjen verkade ha tagit bilen och farit iväg. Luckorna som satt för fönstren var reglade och dörren hade en kraftig slå över sig som var låst med ett stort hänglås.

I byn fanns det luckor som noga stängdes över fönstren på alla hus, som noga stängdes varje natt. Dörrarna var ofta av kraftig ek och låstes med flera lås. Varje hus var nattetid en fästning.

Flickorna stod tisslande och tasslande innan de gick mot skogens bryn. Där samlade de ihop tjocka kvistar för att bygga sig en koja, och lade sedan ormbunksblad och grenar från lövträd som de bröt av ovanpå alltihop.

Nöjda med sitt verk stod de utanför kojan när de hörde ett knakande. ”Vad var det?” sade Josefin och gömde sig bakom Anna. ”Äh, det var nog bara en nyfiken älg eller något” sade Anna inte alls lika säker som hon lät.

”Kan vi inte gå nu?” pep Sara och var nära gråten. ”Jag vill inte vara här längre.” Hon tittade neråt byn och såg att folk rörde sig därnere. ”Anna, jag vill hem! Nu!” hon ryckte den äldre flickan i klänningsfållen.

Knakandet ute i skogen kom närmare och flickorna fick plötsligt väldigt bråttom hemåt. De stannade först när de kommit långt ut på ängen som avgränsade skogen från byn. Flämtande vände de sig mot varandra och sade unisont i kör ”Vad i helskotta var det?”, sedan fortsatte de med snabba steg hem till tryggheten i byn.

De vågade inte säga till sina föräldrar vad de varit med om eftersom de förstod att det inte skulle gillas, men när luckorna stängdes för natten hjälpte de gärna till. Rädd för det okända, hotfulla därute. Inte ens sinsemellan diskuterade de händelsen, livrädd att någon skulle höra. Samtidigt var de nyfikna på vad det varit därute, och pratade till sist med killarna om vad som hänt. Grabbarna skrattade ut tjejerna och kallade dem löjliga. ”Men vad sjutton tjejer, ni kan ju inte bli rädda för att det knakar lite. Ha, ha, vilka räddharar ni är. Vi kan slå följe dit in imorgon så skall ni själva få se att det inte finns något där. Våra föräldrar säger nog så bara för att vi skall hålla oss i byn. Eller vad tror du Lasse?” sade Pelle och riktade sig till en mörkhårig kille med knallbruna ögon. ”Äh, det är bara fjant! Vad skulle finnas därinne? Följ med oss imorgon skall ni få se.” De mörka ögonen gnistrade av upptäckarlusta.

De bestämde träff tidigt på morgonen, och lovade om igen varandra att hålla tyst inför sina föräldrar.

Väl hemma packade barnen varsin ryggsäck med några mackor och lite saft, sedan lade de sig tidigt till sina föräldrars stora förvåning. Fönstren reglades noga innan alla ljusen släcktes.

När morgondiset började försvinna kunde man förnimma fem huvuden som sakta men säkert förpassade sig över ängen med det höga gräset. Barnen gick så fort de kunde, och pratade glatt med varandra.

Inne i skogen stod en liten figur och såg på strånas vajande med nervös blick. ”Nej, inte nu…Inte än.” Sade han för sig själv. När barnens prat hördes klart och tydligt greppade han sin stav och slog med fasta slag på dess topp.


”Eljo, deljo, deck ta mig nu väck” och ögonblicket efter var han borta. Smygande steg kunde dock anas om man visste om hans närhet.

Kojbygget tog fart igen, och barnen pratade glatt och högt. Ingen av dem kände sig iakttagen trots att främlingen bara stod några meter från deras bygge. Det var dags för fika och allihop trängde ihop sig på den lilla bädden av granris som grabbarna samlat ihop.

”Men hör ni tjejer, nog måste ni medge att det här var kul? Jag fattar inte varför vi inte kommit på det tidigare. Här får vi ju vara ifred.” Pelle skakade ur löven som fastnat i hans ljuslockiga hår och borstade bort lite jord på sina knän. Josefina borstade ur sitt långa hår med fingrarna och flätade sedan omsorgsfullt en fläta som nästan nådde till rumpan. ”Anna, har du någon snodd? Jag har visst tappat min.” Anna kände i sina fickor och hittade en grå lite solkig snodd som hon pulade ner i fickan imorse efter att ha använt den när hon borstade tänderna. ”Här, varsågod. Du kan få den. Jag använder den bara ibland.” Josefina sträckte sig efter snodden, och tvinnade in den över flätan.

Pelle reste sig plötsligt upp och sade ”Tyst! Jag hörde någonting. Det lät som någon kommer.” Han lade sin hand som en tratt över örat och lyssnade spänt. ”Sch!” sade han när Lasse gick fram till honom. ”Lyssna!”

Mycket riktigt hörde de ett knakande och brakande, och började oroligt speja stigen framåt, men kunde inget se. ”Äh, det var väl bara en älg eller nåt.” sade Pelle och flinade när han såg att tjejerna såg skrämda ut.

Den lilla varelsen var nu bara några centimeter från flickan med den långa flätan. Han ville så gärna känna på flickans hår. Det glänste och hoppade i solskenet. Med fingrar som såg ut som vassa klor greppade han tag i håret och drog henne försiktigt närmare sig. De stora runda öronen flaxade till när han med ett sniffande andades in hennes doft.

”Aj, låt bli!” skrek Josefina och slog mot något osynligt. Bläh, vad det luktar illa! Pelle för sjutton måste du alltid fisa så illa. Det luktar ända hit.” Hon skrattade lite osäkert och sökte hans blick. ”Det var väl du?” sade hon och flyttade sig lite. ”Något drog i mitt hår.” Sade hon och flyttade sig närmare grabbarna som stod tätt ihop.

”Var det du som drog mig i håret?” sade hon och tittade på Lasse. Hon drog fram flätan så den låg på framsidan av axeln och tittade på Anna. ”Såg du någonting?” Anna ruskade på huvudet så att hennes hår stod som en ljus gloria runt hennes hjärtformade ansikte. ”Neej! Sade hon med eftertryck. ”Jag såg ingenting. Du då?” Hon vände sig till Sara som stod flyktberedd med ansiktet mot skogsbrynet. ”Nej, men ja tycker vi går nu. Något är fel…” Hon utelämnade slutet och började gå mot byn.

Ute på ängen slappnade hon av och började plocka av blommorna som lockade i alla möjliga och omöjliga varianter.

Varelsen gick tätt efter Anna som om han var hypnotiserad av lockarna som dansade. Hans näsa som var stor och bullig sniffade i luften tätt intill hennes öra och hon svängde snabbt runt och höll på att slå omkull sin osynlige förföljare.

”Äh, kom igen nu! Vi går hem. Jag tycker inte om det här. Jag fryser!” hon svepte ut med händerna medan hon fortsatte. ”Allt det här ger mig krypningar. Det känns som om vi inte är ensamma.” Resten av gänget kom springande och hade snart hunnit ikapp Anna och hennes följeslagare. När de såg de välbekanta husen drog de allihop en lättnadens suck. ”Jag vet inte vad det var Pelle, men jag vill faktiskt gå dit imorgon igen. Hänger du på? Kojan är ju inte riktigt klar ännu.” Han vände sig till tjejerna med ett flin ”Ni får följa med om ni vill, och vågar.” Lasse gick skrattande in i sitt hus där hans mor tog emot sin son med en kram och ett ”Jag har varit sååå orolig, var har du varit?” ”Vi har varit hos Pelle och lekt.” Sade han och höll sina fingrar bakom ryggen i kors.

Den lilla figuren som följt barnen tätt i hälarna vände på klacken när bygatan nåddes, och barnen skildes åt.

Han vände sin kosa mot skogen igen, och nosade då och då på hårstråna han ryckt från Josefina. Ett groteskt leende syntes på hans smala läppar och ett grymtande kom fram ur hans hals.

Morgondagen kom med klart solsken som väckte alla insekter som sovit, och människorna i byn började röra på sig. Luckorna öppnades en efter en och spralliga barn trädde ut i solens glans. Pelle och Lasse smög tysta bakom husen för att fortsätta över ängen till kojan som byggts. Idag hade de skippat massäcken eftersom de bara skulle in i skogen en snabbis innan de måste återvända hem för att hjälpa mödrarna med tvätten som skulle hängas.

Han sniffade i luften när barnen närmade sig och brottades med tanken på att stanna eller gå. Den ljushåriga flickan syntes inte till, och med ett irriterat morrande lyfte han upp sina läppar för att blotta de sylvassa tänderna. Den trolliknande figuren smög in i buskaget för att leta upp en håla att vila i innan skymningen skulle träda in och ge honom bättre möjligheter att leta upp mat. Den ensidiga kosten på bär och rötter gjorde att han var ovanligt arg och aggressiv.

Pelle skyndade sig in i kojan, men kom snabbt ut igen ”Vad i all världen är det som stinker! Det går inte att vara därinne. Lämnade tjejerna någon mat som ruttnat eller?” Pojkarna lade sig på knä och trängde sig in i den smala öppningen, men det tog inte lång tid innan de kom ut igen. ”Helskotta Lasse, vi får hålla oss härute istället. Vi kanske kan hitta bra byggmaterial längre in i skogen. Kom, vi kollar läget!” Pelle grabbade tag i sin väns hand och drog med honom in i den allt kompaktare skogen. Några skrämda fåglar som pickat i godan ro på backen efter mat flög plötsligt upp, och pojkarna hoppade förskräckta bakåt. Lasse reste sig skrattande och borstade av byxorna ”Det var ju bara några fåglar, det är väl ingenting att bli rädd för. Hörru Pelle inte visste jag att du var en sådan räddhare? Han vände sig om och tittade på sin vän som fortfarande satt ner på backen. ”Kom igen nu, annars blir morsan galen. Jag har lovat henne att hjälpa till därhemma vid lunch. Vi hinner bygga en hel del om vi skyndar oss.

Dagen rasade på och innan pojkarna visste ordet av var det skymning. De hade burit massor av ris till kojan och sedan tråcklat in kvistarna i varandra precis så som det stod i deras överlevnadshandbok. Runt omkring dem hade flera av skogens inneboende samlats för att nyfiket studera pojkarnas lek. När mörkret sakta började lägga sitt täcke över dem gick var och en till sitt för att ladda inför nattens jakt.

”Lasse för sjutton! Vad är klockan? Det börjar ju skymma! Jisus, morsan kommer att mörda mig! Jag som lovade…” Pelle tittade upp från sitt bygge för första gången på lång tid, och insåg att de skulle ha svårt att hinna hem innan mörkret tagit över. ”Har du någon ficklampa med dig?” frågade han Lasse och drog stressat med handen över sitt hår som var fullt av barr och löv. Han fnyste till när en ilsken mygga satte sig på hans näsa, och försökte slå ihjäl den med sin hand, men med ett triumfierande ljud flög den lilla myggan iväg för att kolla om han hittade något bättre ställe att suga blod på.

Under en gran inte långt från platsen där pojkarna stod började den underliga varelsen att vakna. Han sträckte på sig och gäspade stort. Den blåa tungan som var delad rörde sig in och ut i jakt på någon känd doft. När de skarpa klorna på fötterna nådde till andra sidan av gropen han hade grävt tryckte varelsen in dem och tog sats för att putta sig ur den. Den grova hårbeklädnaden på benen liknade en vargs päls, men var längre och tjockare. Det såg ut som han hade ett par byxor på sig. Han hörde rösterna som spreds över skogen och reste nyfiket på sig. Var de fortfarande kvar? Eller? Hade den ljusa kommit?

Med sin käpp slog han mot backen och sade den magiska ramsan Eljo, deljo, deck ta mig nu väck! Och plötsligt var platsen tom där han stått.

Pelle och Lasse skyndade sig att plocka ihop knivarna och snörena de haft med sig, sedan började de ta sig hemåt genom det långa gräset. ”Jag får nog utegångsförbud nu!” skrek Lasse bakåt till sin kompis och gjorde allt för att inte snubbla på tuvorna av rödklöver som uppenbarade sig då och då. Pelle gick precis i hans fotspår och emellanåt sprang han in i Lasse och trampade av honom hans skor. ”Se dig för!” fräste Pelle och försökte se hur långt det var kvar till byn.

Bara några meter från pojkarna såg man vajande grässtrån som var som en orm. Emellanåt stannade den upp och stod stilla några sekunder för att sedan fortsätta sitt slingrande.


Precis innan grusvägens kant blev det stilla i gräset och doften av svavel och något annat kunde kännas om man var tillräckligt nära.

”Måste du alltid prutta så jäkla illa? Vad äter du egentligen?” Lasse tittade på sin kamrat som halvsprang bara några steg bakom honom. Plötsligt såg han gräset svaja precis bredvid Pelle och ropade till. ”Akta!” Men det stillnade och pojkarna skyndade sig upp på vägen.

När Lasse gick upp på farstubron störtade hans pappa ut från dörren och tog ett hårt grepp runt hans nacke. ”Var i helvete har du varit? Du lovade ju…” Pappan lyfte in sin son och kastade honom på golvet i hallen med ett ilsket vrål. ”Imorgon och en vecka framåt har du utegångsförbud, förstått?” Knogarna var likvita och en åder på halsen framträdde extra mycket. ”Förstått?” skrek han igen, och Lasse nickade med ögonen fyllda av tårar.

Han fick hjälp av sin pappa att hoppa i säng genom att pappan helt sonika slängde upp sin son i den gamla antika våningssängen som kom från ett gammalt torparhem. ”Du får aldrig stanna ute så här länge, lova det?! Det är livsfarligt!” Han lade lapptäcket som modern knåpat ihop under de långa kalla vinternätterna med sin trampsymaskin på sonen, och tackade samtidigt sin gud för att han inte träffat de där hemska som kom i skymningen.

Dagen efter regnade det, och både Lasse och Pelle satt molokna innanför de stora fönstren och tittade ut på eländet. Lasse funderade på om han skulle smita iväg till de andra, men var alltför rädd för bestraffningen som skulle följa och stannade där han var. Pelle å sin sida läste noga igenom överlevnadshandboken som han fått av sin morfar i julklapp. Det lät spännande att sova ute i det fria och han beslöt sig för att lura med sig sina vänner. Visserligen hade hans far alltid sagt att det var totalt förbjudet att gå ut innan det ljusnat, men så farligt kunde det ju inte vara.

Regnet höll i sig och barnen var uttråkade. ”Vilket skitväder det är. Vad skall vi hitta på?”

Anna böjde sig framåt och viskade så tyst hon kunde ”Vi kunde ju sätta på oss regnkläder och gå till kojan.” hon fnissade till ”Vi är ju inte gjorda av socker? Eller hur?

Efter lite diskussioner om vad de skulle ta med sig gick de hem till sina rum för att hämta knivar och rep som de antog skulle behövas till kojbyggandet. Josefina lade sina långa flätor innanför sin röda regnrock och klev i byxorna som i alla fall skyddade lite mot vätan, sedan tryckte hon ner de raggsocksförsedda fötterna i stövlarna som hade små gula stjärnor runt skaftet. ”Jag går till Anna ett tag!” skrek hon till sin mamma innan hon stängde ytterdörren med en smäll.

Liknande scener var det hos de andra barnen och snart kunde man se fem huvuden som guppade ovanför det långa gräset på ängen.

”Skall vi leka tafatt på vägen dit?” ropade Anna och gjorde sig beredd för att springa. ”Okey! Försten till skogsbrynet då?” sade Josefina andfått och kunde redan se att grabbarna rusat förbi dem. Men så lätt tänkte hon inte ge upp, och med ryggsäcken dunkande på ryggen tog hon ut stegen så att det blev blodsmak i munnen.

När den lilla varelsen såg de fem barnen komma stormande mot skogen i ösregnet blev han först lite osäker, men när de kommit nästan ända fram såg han att den ljusa flickan var med och gned de kloförsedda händerna av välbehag. ”Äntligen!” mumlade han. ”Äntligen skall hon bli min!”

Lasse skrek triumfierande ”Jag kom först” när han tog i det tunna slyet som delvis knäckts ner när de gått över det. Pelle var nästa som kom fram och han tog sig om näsan när de nått kojan. ”Näe Lasse, måste du alltid prutta när du är nära mig. Gå iväg en bit bort istället. Det luktar ju skunk!” Pelle tittade oförstående på sin kompis och skrattade. ”Skyll på mig du, jag har INTE gjort någonting.”

Tjejerna kom äntligen fram och var rosig om kinderna av ansträngningen. Josefines flätor hade hoppat ur jackan och låg som två våta rep på jackan. Hon tog upp den ena och vred om den medan hon med busig blick tittade på grabbarna ”Jaha, här är det någon som skitit. Är det du igen?” Josefina tittade mot Lasse som hon tyckte såg mest skyldig ut. ”Näe, jag har inte gjort något. Jag tror att det är en räv eller något annat djur som varit här och revirmärkt kojan. Vem vet, de kanske flyttar in till vintern?” Han skrattade åt sitt eget konstaterande och började krypa in i kojans öppning. Det enda barnen såg av honom var de röda regnbyxorna.

Med fladdrande tunga drog han i sig doften av den lilla flickan och kände om igen längtan efter att hålla det guldfärgade i sin hand. Försiktigt smög han meter för meter närmare barnen, och var till slut bara en halvmeter från kojöppningen som nu var tom.

De skarpa klorna som var svartfärgade av smuts krafsade undersökande på konstruktionen och fann att den var mycket stabil.

”Tysta! Vad var det?” Lasse snurrade runt och lyssnade. ”Äh! Det är ju bara regnet.” sade Anna och fortsatte duka upp av allt hon lagt i picknickkorgen. Mamma skulle INTE bli glad, för kycklingen de skulle ha till middag hade Anna snott med sig till lunch. ”Det var något som krafsade!” sade Lasse med bestämd röst och började ta sig ut genom gången. Inne i kojan tystnade allihop och lyssnade på hans röst där utifrån. ”Äh, det var väl kanske någon gren som ramlade från ett träd.” Han tittade uppåt träden som kojan var uppbyggd på, men såg inget konstigt. Det iskalla regnet strilade in längs hans nacke, och med ett ”brr!” kröp han in igen. Håret klistrade sig på hans panna och långa rännilar rann över regnkappan som nådde honom till knäna.

När varelsen hört att någon var på väg ut knackade han snabbt med sin pinne i backen och läste viskande sin ramsa ”Eljo, deljo, deck ta mig nu väck!” Några sekunder senare syntes ingen på platsen han stått, men den som var uppmärksam kunde se att gräset var nedtryckt som om två skor stått på platsen.

”Har ni frågat era föräldrar varför vi har luckorna stängda över fönstren om natten?” sade plötsligt Anna till de andra. ”När jag frågade farmor hyssjade hon ner mig och sade att ”det pratar man inte om, det bara är så.” När jag var påstridig blev hon arg och sade att jag var oförskämd som inte lyssnade på henne. Josefina drog sig närmare Anna och satte ut armarna medan hon visade tänderna. ”Har du tänkt på att det kanske är monster som kommer om natten och rövar bort en massa barn?” Josefina morrade och fräste som en katt.

Plötsligt blev Josefina akut pinknödig och frågade om det var någon som skulle med. Allihop vinkade avvärjande och sade nej. ”Ja då måste jag väl gå ut själv?” sade hon med osäker röst och pillade med slutet av den ena av flätorna. ”Jag skyndar mig på.” sade hon med lite tuffare röst och kröp ut i ljuset.

Regnet hade slutat och solen kastade värmande strålar över den lilla kojan som knappt syntes. Josefina drog ner huvan och öppnade upp jackan, sedan ruskade hon ut de plaskvåta flätorna över ryggen. Med vana händer drog hon ihop håret till en tofs och slog en snodd runt den.

Den groteska varelsen visste inte till sig av glädje, och med ett lömskt uttryck närmade han sig sitt offer. Hans händer rörde sig som spindlar som klättrar och de gula hörntänderna glimmade till. När flickan sträckte sig uppåt slog han till! Hårt och brutalt! Hon kämpade febrilt och tog ett hårt grepp i hans päls varvid han tjöt till av smärta. Den trolliknande varelsen lade sin skitiga, kraftiga hand över hennes mun, och trots att hon bet honom släppte han inte taget.

”Vad var det? Jag tyckte att jag hörde ett skrik eller rättare sagt ett vrål. Hör ni jag tycker det här är läskigt. När Josefina kommer tillbaka tycker jag att vi går hem.” Anna krängde på sig sin jacka som hon tagit av och började krypa ut. Lasse och Pelle kröp skrattande efter och tänkte för sig själva att nästa gång struntar vi i tjejerna.

När de kom ut märkte de att det var skymning och att månen försiktigt börjat visa sitt ansikte.

”JOSEFINA!” ropade Lasse och började gå in i skogen. ”HALLÅ!” De andra barnen sprang också omkring och skrek räddare och räddare för varje minut som gick.

”JOSEFINA! Annas röst blev spräckt av skräck för vad som hänt, och hon bad Lasse som var den snabbaste av dem att springa hem och hämta hjälp.

Med snabba springande steg förpassade sig odjuret mot skogens mitt där det var igenvuxet och stenigt. Han flåsade tungt och sneglade på sin fångst som han förpassat upp på sin ena axel. De stora fötterna som var vana att gå i skogen hoppade lätt över stenarna som ibland stod i hans väg, och de håriga muskulösa benen tog honom mellan träden. Det blev trängre och trängre och mörkret hade tagit makten. Nattens ugglor hoade förskräckt när de såg honom, och fladdrade högre upp i träden där de var säkra. Josefinas tofs hade ramlat av och håret fastnade i kvistar som de passerade. Hon var först avsvimmad, men förnam att hon blev buren av någon som luktade väldigt underligt när hon började vakna till sans.. Det kompakta mörkret skrämde henne, och när Josefin vaknat till ordentligt mindes hon vad som hänt och skrek högt. Varelsen täppte till den rosafärgade munnen och stirrade in i hennes ögon.

Hemma i byn hade folket samlats och var på väg mot skogen. Polisen som tillkallats stod med en ring av invånare runt sig och delade ut order. ”Ni tar den delen, och har Pettersson med er.” En kraftig man med en stor bössa trädde ur ringen, och de som blivit utpekade följde efter honom.” Med beslutsamma steg gick de in i skogen och skrek flickans namn med jämna mellanrum. På ängen såg man lampor överallt och små klungor av folk gick åt än det ena än det andra hållet, letandes och skrikandes.

En av de äldre som var med suckade om och om igen innan han började prata. ”Det är ingen ide´, flickan är tagen av skymningstrollen. Jag visste att det skulle gå så här! Varför berättade ni inte för barnen?” Mannen vände sig till två kvinnor som med böjda ryggar gick fram och tillbaka över gräset. ”Vad skulle vi säga? Det var ju så länge sedan det hände. Jag trodde inte de fanns kvar, men nu när det här händer förstår jag varför hundarna gnällt så mycket. De vägrade att vara ute när det skymde, och med svansen mellan benen gömde de sig under bordet i köket natt efter natt.” Kvinnan sträckte på sig och lade händerna runt munnen som en tratt ”JOSEFINE! HALLÅ! HÖR DU MIG!” Ett par fladdermöss uppe i luften var det enda som svarade, och när lampan riktades mot dem flög de snabbt iväg.

En av männen i ett annat lag ropade plötsligt till. När de kommit fram till honom såg de en smutsig hårsnodd i hans hand. ”Det, det, det är Josefinas.” stammade hennes mamma och tårarna blandades med regnet som föll.

”Nä gott folk, vi måste sluta för idag! Tyvärr fru Bohman så kan vi inte göra mer. Vi får hoppas att hon hittar en gran eller något annat att krypa under.” Polismannen tog upp sin mobiltelefon och slog ett nummer. ”Jag skickar Elsie hem till er fru Bohman, så ni slipper vara själv. Och kanske hon kommer hem redan inatt.

Josefina hade nu vaknat till och insett att den här underliga illaluktande varelsen var på väg någonstans. Han stannade till då och då för att dricka vatten ur bäckarna de passerade, men höll god fart när han sprang. Hon kände att benen ömmade och att hennes rygg var våt.


När de närmade sig de höga träden som stod så tätt att man knappt fick en fot emellan började varelsen vråla med jämna mellanrum. Det lät som om han kallade på någon.

Josefina kände kalla kårar av skräck och grät hysteriskt. Långa snorslingor rann ur hennes näsa ner på djurets päls.

Plötsligt stannade han och sniffade i luften. Den spetsiga nosen rörde sig med snabba rörelser och hon såg ljus som kom från ett utav trädens fot. En stor dörr hade öppnats på vid gavel, och förvånat såg hon att ytterligare en varelse kom ut därifrån. Samtidigt som hon var stel av skräck blev hon nyfiken på vad det var. De två nosade på varandra och utstötte konstiga ljud, sedan gick de in genom porten.






Därinne fann hon en hel värld som bestod av dessa underliga varelser som var en blandning av människa och djur, men med ett utseende som kunde skrämma vem som helst från vettet.


Josefina märkte att djuren dagtid höll sig undan från solen, men vid skymningstid kom ut från sina hålor som var inrymda i de tjocka träden. De lät henne gå runt som hon ville och gav henne mat, och Josefine fick en känsla av att hon blivit tagen för att agera som ett av deras husdjur. Varelserna smekte henne över det guldlockiga håret och petade med sina klor på kläderna som till slut blev slitna och ersattes av pälsar som de tagit från sina byten.

”Trots massiva insatser är fortfarande mysteriet med den försvunna 10-åringen inte löst. Efter tre år har nu polisen gett upp och trots påtryckningar från allmänheten läggs fallet ner” Den nasala rösten som kom från radion påminde folket i byn om tragedin och de stängde noga luckorna innan de lade sig för natten.