Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Med ett stönande knep Maria ihop ögonen hårt, hårt och önskade att värken kunde försvinna. Det kändes som om en plåtslagare flyttat in i hennes huvud, och illamåendet gick i vågor.

En kund kom in i butiken och hon rätade på sig, log sitt sötaste leende och önskade honom välkommen. ”Kan jag hjälpa dig med något?” frågade Maria den äldre mannen som tittade sig runt i butiken. Han pekade på en av dammsugarna som stod på golvet med sin träkäpp och frågade om det var något att ha? Maria förklarade så lugnt och pedagogiskt som hon kunde vad som ingick, och hur stark den var. I huvudet hade nästa hantverkare flyttat in, ögonputsaren. Allting som hon såg var överdraget med en dimma, eller i alla fall såg det ut som om det var så. En tunn vattenfylld dimma som rann framför ögonen. Men ögonputsaren var lite lat, för han glömde ta bort fönsterputsen.

Den gamle mannen tackade för sig och lämnade butiken.

När ytterdörren gått igen kom Marias chef in genom kontorsdörren. Han tittade bekymrat på henne och sade ”Lilla gumman, jag hör att du inte mår så bra. Är det dags nu igen? Gå hem istället vet ja och krya på dig, migrän är inte att leka med. Du är inte alls ditt vanliga glada jag.

Sakta, sakta tar Maria sig hemåt medan huvudet värker så att hon tror att det skall trilla av. Nu har den tredje hantverkaren flyttat in i skallen, han som hugger sten med sin maskin. Den korta bussresan tar mycket längre tid än vanligt och när hon äntligen lagt sig i sin säng med kudden över huvudet och neddragna persienner tänker hon att det är tur att hon har en sådan lyhörd chef.

Som vanligt ville inte äldsta pojken alls samarbeta när det var dags för påklädning klockan halv åtta.

För att livet skall fungera något sånär med tre småttingar krävs rutiner…hm…men vad i glödheta gör man med en sexåring som kastar sig ner på golvet och skriker ”JAG VILL INTE KLÄ PÅ MIG, DET ÄR TRÅKIGT!” om och om igen. Jag sätter på minstingen hans kläder och lillflickan sina sedan placerar jag dem i den snötäckta bilen som måste få sina rutor skrapade och snön borttagen på taket.

Med milt våld och hot om borttagning av playstation får Razmus till slut på sig sina kläder och nästan scen börjar. ”JAG VILL INTE SITTA HÄR!” Tårarna rinner i en strid flod och han sparkar ilsket på sätet framför när jag knäpper fast honom.

När vi fem minuter senare kör in på skolparkeringen är allt frid och fröjd, men nu kommer nästa batalj. Lilla Hampuz 2 år har ingen som helst lust att vara på dagis och skriker högt i skyn när vi lossar hans grepp från mina byxben. Mitt hjärta smärtar och gråten ligger på lur när jag ser och hör hans förtvivlan. Nerifrån omklädningsrummet hör jag till min lättnad att han tystnar några sekunder efter att jag stängt dörren.

Efter några timmar är det dags för avhämtning och med ett glädjetjut kastar minstingen och flickan sig i min famn. Mitt hjärta sväller över av kärlek till de små liven, och vi pussas och kramas innan vi säger hejdå och åker hem. Med hoppfull röst säger jag till Zabine som håller på att krångla på sig sin overall. ”Bia har Hampuz snorat hela dagen?” Hon tittar lite förstrött på mig innan hon tar itu med de plaskvåta rosa vantarna. ”Näe, jag tror inte det. Mamma jag har saknat dig.” Zabine försöker öppna den tunga 50-talsdörren och håller envist fast i handtaget trots att den vägrar röra sig en millimeter.

Jag trycker till på dörren och den far upp. På små stappliga ben halkar Hampuz uppför den lilla backen och Zabine håller hans hand.

Väl nere vid bilen sätter jag in dem en efter en och backar ut från parkeringen för att fortsätta hem på moddiga vägar.

Hemma åker alla kläder av och hamnar i en snygg hög mitt på hallgolvet, sedan rusar de iväg till sitt rum för att leka. Men Hampuz är lite gnällig och vill inte leka alls utan frågar efter ”ninna” som han kallar sin välling. Pannan är kokhet och de grå ögonen alldeles dimmiga av feber. Jag lägger mig stönande av smärtan från den nygjorda tatueringen bredvid honom, och efter bara några sekunder sover han sött.

Jag suckar och känner att det skall bli skönt att ha honom hemma ensam imorgon, så jag slipper värken i hjärtat när jag går.

Om ni kikar längre ner i bloggen så ser ni min och Peters tatueringar som är gjorda som en hyllning till ungarna.

Denna tatuering symboliserar mig som vaktar mina småttingar.
Det gjorde ont så ont att göra den, men jag är mycket stolt att jag stod ut med smärtan.

Inatt gjorde jag och min karl en varsin tatuering som en hyllning till våra tre ungar, och herregud i skruven vad det gjorde ont emellanåt. Det kändes som om han skar ut den med kniv och jag hade tanken att sluta flera gånger, men bet ihop. När han sedan skulle göra skuggningen blev det sju resor värre och det sved och brann i huden och tårarna var inte långt borta, jag lovar.
Men nu finns dem där forever. Mina tre älsklingar.
Här är bilden på Peters rygg, min får ni senare.

Min lilla systerdotter visade sina noveller som hon knåpat ihop och jag bad henne att skicka dem till mig för att gästblogga på min blogg, och jag lovade henne att leta upp ett ställe där unga kunde skicka in sina berättelser och dikter.

Av nyfikenhet kikade jag runt och fann att det fanns några få ställen som hade barnböcker och mottog barnens egna alster, men ingen specifik sajt hittades, och ide´n var född!

Skrivarungar blev namnet på sajten jag startade och ett gediget jobb med att leta upp unga skrivare påbörjades.
Sverige dräller av skrivarsugna unga som utan hejarop och uppbackning kanske lägger av, och det tycker jag vore mycket sorgligt.
Ni hittar sajten på http://www.123minsida.se/skrivarungar
Välkommen in! Ge gärna förslag på förbättringar och sidor ni saknar

Lena hörde röster i huvudet som manade på henne, och med en omänsklig styrka stängde hon dörren och hörde dotterns vrål när hennes fingrar krossades. En känsla av att flyga infann sig och med lätta steg skyndade sig Lena in i vardagsrummet.
Hon satte sig på knä på golvet och lade sin hand på boken, darrande av upphetsning och eufori.
Sofia slog desperat på dörren och nästan svimmade av smärta, men var fast besluten att stoppa sin mamma. Hon sparkade taktfast på dörren så att den nästan gick sönder. ”Mamma! Öppna!”
En granne som hört oväsendet kikade ut, men slog snabbt igen dörren när han såg Sofias blodiga hand.
”Det där vill jag inte lägga mig i” tänkte han högt och höjde volymen på sin stereo för att slippa höra gråten och oväsendet utanför.

Sofia insåg att hon måste få läkarvård och gav till slut upp. Med tårarna som en slöja för ögonen skyndade hon sig till parkeringen och öppnade sin förstahjälpenväska där hon fann ett bandage som lindades runt den skadade handen, sedan körde hon iväg till sjukhuset där personalen och läkarna tittade förvånat på henne när hon sade att hon klämt fingrarna i en dörr. ”Det där tror jag inte ett skvatt på!” sade läkaren när han lämnade undersökningsrummet. ”Att skada någon på det där sättet kräver en enorm styrka…”
Han vände sig till sin kollega som var en mycket vacker och intelligent kvinna och ofta gäst i hans säng. ”Vad tror du?” Kvinnan som hette Aida ruskade på huvudet så att lockarna stod som en gloria runt det. ”Nja, jag känner att något är fel, men hon verkade tala sanning och varför skulle hon ljuga om en sådan sak?”
Läkaren mumlade för sig själv ”Nåväl, vi får väl se om hon kommer tillbaka med andra skador.” och gick in i nästa undersökningsrum.

Hemma hos Lena hade den långsamma tromben ökat fart och allt i rummet for runt i full fart med Lena som centralpunkt. Hon hade öppnat boken och läste raderna under stor koncentration omedveten om turbulensen runt sig. Ett manande av röster hördes hela tiden i bakgrunden och hon var lyckligare än hon någonsin varit. Ingenting spelade längre någon roll, och hon ökade tonläget successivt för att till slut skrika ut de okända orden hon såg.

Djävulen stod jämte henne och log lismande. Snart skulle ännu en själ vara besegrad och kunna föras till hans rike. Enda problemet var att hon var alldeles för gammal att avla på och hans tankar gled iväg till Sofias unga kött. Han måste vara smart nu. Inte agera för snabbt.

Genom att lyfta upp sin kloförsedda hand stoppade han manandet och Lena föll ner på golvet med en hård duns, tömd på krafter och vansinnigt besviken över att vara kvar i människogestalt. ”Varför?” vrålade hon. ”Vad gjorde jag för fel!” De iskalla rummen ekade tystnad och tomhet.

Lena låg länge kvar på golvet och grät innan telefonen pockade på hennes uppmärksamhet. Till slut tystnade den och hon kröp huttrande upp i soffan för att vila. Magen kurrade och hon var hungrig men alltför trött att stiga upp.

Sofia hade hämtat sin tvillingsyster Selma och de var på väg till mammans lägenhet. ”Kan du någonting om svart magi?” frågade Sofia och grimaserade när handen nuddade vid hennes sida. Bandaget hade blivit skitigt när de varit på biblioteket och gått igenom de böcker som fanns om det de skulle tampas med, men det fanns inte tid till att byta det. De hade knappt fått veta något som kunde hjälpa dem, och i böckerna varnades det alltid för svart magi.

Selma och Sofia hade ringt gång på gång till sin mamma och till och med övervägt att skicka polisen dit, men vad skulle de säga? Hur förklarar man det man inte ens förstår själv?

Sofia bannade sig själv för att hon läst artikeln på internetsajten för sin mamma om de där människorna jobbade med svartkonst. Just i det ögonblicket hade det låtit som en rolig grej och pratet i artikeln om svart och vit magi hade lockat Sofia. Att ha möjlighet att styra skeenden genom att upprepa några ord tilltalade henne mer än hon ville erkänna, och egentligen skulle hon gärna vilja testa om det fungerade.

Ljusen i cirkeln brann sakta ner centimeter för centimeter och de svarta gardinerna fladdrade i vinddraget från fönstret som Lena öppnat tidigare. Liggande på rygg i soffan med händerna på magen inkilade i varandra stirrade hon rätt upp i taket på ingenting med blanka och rödkantade ögone. Hennes hjärna var tom på impulser, helt slut efter det den gått igenom, och den något överviktiga kroppen skakade.

När tvillingarna kom till mammans ytterdörr gled den upp av sig själv som om någon bjöd in dem, och de skyndade sig in, men insåg i hallen att de kommit för sent. Med fumlande fingrar slog Selma 112.

Gardinerna hade länge lekt med det fladdrande ljuset med djävulen som nöjd åskådare. Det började med en tunn låga på kanten av det tunna linnetyget och fortsatte sedan snabbt sin vandring uppåt, för att med den ondes assistans slickande gripa tag i väggen som täcktes av väv.

Sofia tyckte sig se en stor gestalt i rummet, men var inte riktigt säker och sade ingenting till Selma.

”VATTEN! Vi måste ha massor av vatten, och en hink…var förvarar hon skurhinken? SOFIA FÖR I HELVETE!! SKURHINKEN!!” Selma rusade runt, runt i lägenheten, förvirrad och stressad av situationen. Till slut hittade hon det hon sökte i badrummet och fyllde den röda plasthinken med vatten som hon sprang ut med i vardagsrummet som nu blev mer och mer rökfyllt.

Då såg hon plötsligt Lena i soffan och rusade fram för att försöka lyfta ut henne. ”SOFIA! KOM HIT!”
Systern rusade in i rummet och hittade sin tvilling hostande och svart i ansiktet med den svårt brända mamman i sin famn. De blanka ögonen stirrade på dem och några ord kom ur den skadade munnen. ”Nej! Låt mig vara, de hämtar mig snart.”

Med stort besvär drog de ut mamman på gården och brandmännen anlände med långa slangar för att släcka. De tittade med menande blickar på varandra när de såg den svarta ringen på golvet och boken med de guldfärgade bokstäverna.

De nya tuffare tiderna hade inneburit att folk sökte sig till alternativa religioner, och dragningen till det ockulta hade exploderat. Magi hade en stark dragning till vissa och brandmännen hade många gånger fått rycka in när någon praktiserat läran i sitt hem utan att tänka på riskerna.

Djävulen hade svårt att hålla tillbaka sin upphetsning när tvillingarna kom in. ”Två underbart läckra varelser av samma sort.” De svarta klorna åkte fram och tillbaka in i hans hand och de gula ögonen smalnade av medan han svepte sin mantel fram och tillbaka för att tända gnistorna som fortfarande virvlade runt i rummet.

En brandman släckte energiskt ner lågan som fladdrade upp. ”Dö förbannade eld, dö!” sade han och svepte med strålen över platsen och dess närhet. Med ett snabbt grepp förflyttade han hjälmen bakåt när den var hotande nära att falla ner över ansiktet.

Den onde drog med sina skarpa klor över Selmas nacke när hon passerade honom på väg in i det svartbrända rummet där boken var det enda som förblivit intakt. Hon slog till med handen mot något osynligt och förnam en skarpt illaluktande doft som hon trodde kom från brandhärden.
Sofia lyfte upp den svartpärmade boken från golvet och lade varsamt ner den på köksbordet sedan vände hon sig till Selma som stod vid hennes sida. ”Visste du att mamma hade den här? Det här har gått för långt, mamma är inte vid sina sinnens fulla bruk och vi måste hjälpa henne.” Sofia lyfte upp sina sotsvarta händer och tittade på bandaget som hade stora sotflagor på sig. ”Det här måste jag byta. Hjälper du mig?”

Selma drog fundersamt med handen över rispan hon hade i nacken och fick en underlig bubblande känsla i kroppen. Andningen blev häftigare och hjärtat slog med dubbla slag. ”Jag måste nog lägga mig ett tag.” sade hon och lade sig flämtande på badrumsgolvet. ”Det känns som…” sade hon och svimmade.

Sofia blev chockad av systerns beteende och ruskade hårt på henne innan hon gav upp och ropade på en av brandmännen som passerade. ”HJÄLP MIG SNÄLLA! Hon bara svimmade av.”

Mannen log lite snett och vände sina gnistrande gula ögon mot Selmas kropp. I handskarna dolde han sina kloförsedda händer och i hans kropp cirkulerade det svarta blodet som gav honom evigt liv.

Lena var en tänkare, och kunde sitta långa stunder och fundera på livets komplicerade konstruktioner. Med blicken riktad ut mot grannhuset åkte hon in i sitt alldeles egna privata jag och dissekerade varje händelse i sitt liv. Lena drogs mot det ockulta och lånade hem flera böcker från biblioteket innan hon beslöt sig för att införskaffa den absolut bästa av dem alla.

Det tog lite tid för bokaffären att hitta boken som deras kund frågat efter, men genom att ringa runt till sina kollegor fann de ett exemplar som snabbt forslades till deras lilla butik.
Elsa tvekade några sekunder innan hon slog numret som ledde till Lenas mobiltelefon för att berätta att boken hade kommit. Eftersom de bodde i en liten stad gick ryktet att Lena blivit lite snurrig och att hon ofta sprang på seanser och organiserade så kallade häxmöten där likasinnade kunde utföra sina konster.

Invånarna såg med misstänksamhet på de som deltog och baktalade dem när de inte var med. Elsa var rädd för vad boken kunde orsaka, men ansåg att hon inte hade rätt att döma någon. ”Förresten skulle Lena säkert köpa den av någon annan om hon inte fick köpa den av mig.” resonerade hon och tog hand om nästa kund.

Det tog inte lång stund för Lena att ta sig ner till city, och när hon rödblossande och svettig stormade in i butiken med glänsande blick frågade hon ivrigt över huvudet på kunden som expedierades efter sin beställda bok.

Hon kunde knappt stå still och hade mycket, mycket svårt att bärga sig innan hon kom hem för att ta upp den svarta stora boken med guldsigill och ett svart band runtom.
”Äntligen!” sade hon och följde smekande med de guldfärgade bokstäverna medan hon läste dem högt och sakta. ”Svart magi” Lena smakade på ordet och drog med tungan över läpparna som att hon ville dra i sig bokstäverna.

I samma stund som Lena dragit för de svarta gardinerna och förpassat sig till soffan som nästan täckte hela det lilla vardagsrummet hördes ett vinande som likt en svag tromb blåste upp från golvet. Gardinerna fladdrade och några tidningar på bordet lyfte av rörelsen som for fram i rummet.

Plötsligt ringde telefonen och irriterat lade Lena ifrån sig boken och svarade. ”Lena!” sade hon kort och tittade mot boken. Det var Sofia, hennes 20-åriga dotter.”Vad gör du?” frågade hon och tänkte på beskedet hon fått nyss av sin väninna. ”Vill du ha sällskap?” lade dottern till utan att få något svar.

Sofia funderade på olika sätt att få sin mamma omyndigförklarad för det började bli mycket pinsamt att höra allt prat nere på stan och bland hennes vänner. ”Mamma, du måste sluta med ditt humbojumbo, jag får ju skämmas för dig! Snälla?”

Lena hörde dotterns röst, men stängde av ordbetydelsen och hörde bara ett mumlande. Istället tittade hon på den svarta boken som lockade och drog. Den rörde sig som en levande organism och det lät som den ropade till henne. Lena lade på luren utan att säga hejdå, och struntade i signalerna som lät om och om igen.

Var det kanske det här som var svaret på hennes grubblande, var hon en häxa som bara väntade på styrning från honom? Skulle pusslet till slut bli helt och ge henne frid i sinnet? Hon kände sig underligt bubblig och kvillrig i kroppen, nästan som innan en orgasm.

De svarta makterna kände att Lena skulle bli ett lätt offer eftersom människor som hon villigt lät sig ledas av längtan efter svar. Djävulen skrattade hest på sin tron och var redo att håva in Lenas själ som skulle bli hans i samma ögonblick som hon öppnade boken. Han skapade en hallucination av att boken levde och drog med sina osynliga klor över Lenas underliv.

I samma ögonblick bankade det hårt på ytterdörren. ”Mamma! Öppna! Det är jag, Sofia! Snälla mamma!” Bankandet slutade inte trots att Lena höll över öronen. Till slut resignerade hon och öppnade dörren med sur min. ”Vad vill du? Du stör mig! Låt mig vara ifred!”
Sofia kastade sig handlöst in och såg de svarta gardinerna som vajade sakta i vardagsrummet. Hon hann se att en massa tända ljus stod i cirkel på golvet innan Lena tryckte sin dotter över bröstet och sköt henne baklänges ut från hallen till ytterdörren. ”Gå! Jag vill inte ha dig här!”
Sofia grät och klamrade sig fast i dörrkarmen för att inte bli utelåst av mamman. ”Så det var det här du gjorde. Lyssnar du inte på de som kan sådant här. Svart magi är farligt. Mamma snälla, kom med hem till mig!”

Djävulen stod osynlig i vardagsrummets mitt och tittade intresserat på dottern till kvinnan han snärjt. Han slickade sig girigt om munnen och kände på sitt erigerade organ som nyfiket vaknat av den mjuka kvinnliga rösten. Henne ville han ha!

De fordom små fäktande armarna och benen har blivit mycket stabilare och med ett stort leende dansar den lille omkring med sina äldre syskon i vardagsrummet. Han snurrar runt, runt och försöker göra små hopp som till hans stora ilska resulterar i att han druttar på näsan om och om igen.
Han sjunger glatt med i sången som spelas på radion, men nynnar mest för orden är ännu för svåra att säga och hans familj får oftast gissa vad som kommer ur hans mun.
”Dantop!” uppmanar han plötsligt sin mor med bestämd röst. ”Dantop nu!” Han visar sin mor vad han menar genom att stelna till och låsa sin rörelse. Syskonen skrattar högt åt mimiken i broderns ansikte.
När de lekt dansstopp ett tag blir barnen törstiga och minstingen kliver iväg ut i köket där han sedan febrilt försöker få upp kylskåpet. Till slut ger han upp och ropar på sin mor som ilar till hans hjälp.
”Toppa!” skriker han och nästan hoppar av iver. ”Toppa nu!” Syskonen som förstår hans prat alldeles utmärkt säger att de också gärna vill ha nyponsoppa och snart sitter tre småttingar och dricker soppa med macka.

En journalist bad mig förklara hur jag kände när jag gått igenom mitt tredje missfall, och det här är vad jag skrev.

I min dagbok skrevs inte längre några långa utlägg, istället pryddes sidorna med tecknade tårar och orden ”Jävla kropp!” och ”BLÄH!” Inom mig trasades jag sönder av den psykiska stressen och kassan på kvartersbutiken var enda platsen som jag log.

Jag var sjukskriven eftersom handen vägrade att läka ihop, och blev stelare och stelare för att till slut inte kunna röras alls.
Det blev skogen som blev min tröst i eländet. Milslånga promenader gjorde att dagarna gick fortare och till slut hade såret i min själ börjat att läkas och jag sökte upp läkare för att få hjälp med min hand.

Efter hänvisning till en sjukgymnast som omedelbart började det hårda slitet med att fixa rörelseförmågan stod jag till slut när årets sista månader nalkade sig med en hand som var någotsånär användbar och beslöt mig för att söka nytt jobb istället för att gå sjukskriven.

Smärtan inuti mig blossade upp när jag såg kvinnor eller män med barn, och jag tyckte att världen bara bestod av gravida kvinnor och lyckliga föräldrar.

Tidningarna visade även de samma sak, och gravidtidningarna som legat bredvid min säng stoppades djupt, djupt in i en garderob efter att jag övervägt att kasta dem.

Min kropp hade lakats ur utan styrketräningens uppbyggande kraft och näringsriktiga kost. Sorgen gjorde att jag hade svårt att äta och trots Peters påtryckningar lämnade jag ofta halva middagen orörd.

Känslan av att vara en clown infann sig ständigt när vi var på släktträffar och umgicks med kompisar. Det var ett falskt leende jag visade för omvärlden. Helst hade jag velat krypa in i en vrå och försvinna helt.

Alla drömmar jag hade handlade om blod, och reflexen att kolla om det var blod i trosan när jag gick på toaletten fanns kvar trots att jag gett upp drömmen om barn.

Huttrande drog Chabo den tjocka ytterjackan runt sig och kände att tänderna skallrade. Hans fötter var nerstuckna i ett par alldeles för stora skor och mössan han fått av den snälla tanten med tjocka svarta glasögon och illrött hår hade hamnat på sniskan eftersom storleken inte riktigt stämde med hans huvud. Hans hand höll krampaktigt det lilla trästycket som mödosamt karvats till av en gammelmans händer och kylan trängde sakta in i den lilles fingrar ett efter ett.

Chabo tittade fundersamt på det underliga, stickade påsliknande paret som tanten gett honom och förstod inte alls meningen med dem. Han beslöt sig för att bara lägga ner dem i fickan och drog in händerna i ärmsluten när han började frysa om sina svartbruna händer.

Mannen och kvinnan som mött honom vid flygplatsen stod och diskuterade någonting på ett språk som var helt obegripligt för Chabo. I hans öron skorrade orden falskt och han saknade sin mors melodiösa, mjuka språk.
Pojken stampade lite med fötterna för att få upp värmen bättre och lyckades tina upp sina stelfrusna tår. Den lille ruskade på sitt huvud för att få de konstfullt gjorda rastaflätorna att falla bakåt mot hans rygg och mössan trillade av och föll ner i det vita som omgav honom på alla sidor. Han tyckte att det var obehagligt och kände sig trängd när det vita även började komma från himlen.

Med vädjande ögon försökte han få kontakt med kvinnan som varit den som gett honom kläderna och med ord som ingen förstod frågade han om hjälp. Kylan från fötterna började sakta att klättra uppåt benen, och det började att sticka och svida i hans näsa. Tårarna kom utan att Chabo ville det och ljudet av snyftningarna nådde till kvinnans öra.
”Vänta lite Gösta, han är ju ledsen.” Amanda lyfte upp den lilla parveln som knappt börjat gå i sin famn och smekte honom över kinden. ”Lilla hjärtat, vad tänker vi egentligen med? Naturligtvis fryser du. I ditt land är det aldrig så här kallt. Dina händer är ju stelfrusna, var gjorde du av vantarna?” Hon letade i den lilla pojkens jackfickor och fick fatt på vantarna som hon stickat av ull för att göra dem extra varma. ”Sådär, det var väl bättre?”
Chabo tittade undrande på sina vantklädda händer, och kände värmen komma. Han log mot kvinnan med sina vita tänder och tittade med de brunsvarta ögonen rätt in i hennes.

”Kom får du se vad man kan göra med snön.” sade plötsligt mannen och tog honom ifrån kvinnan. För en sekund fick Chabo panik, men när mannen släppte ner honom på marken och började trycka ihop det vita till små bollar som han sedan skrattande kastade på kvinnan insåg Chabo att det inte var någon fara. Skrattet började bubbla i magen och fortsatte sedan genom halsen för att komma ut genom munnen med de svartröda läpparna. ”Det här är snö förstår du.” sade mannen och log genom flingorna som kom tätare och tätare. ”Kan du säga snö?” sade han och sade ordet om igen, men sakta den här gången. ”SNÖ.” Chabo började gråta.

Det rev och slet i Chabos bröst av längtan till värmen därhemma, och hans fötter ville ut i det fria för att springa på stäppen. Händerna saknade mammans trygga hand och han ville att det vita som stack i hans ögon skulle försvinna för att ersättas av den välbekanta jorden och leran.

Mannen vände sig till kvinnan och sade någonting, sedan lyfte de upp den lille. Den slitna lilla lädersäcken som innehöll Chabos få ägodelar kastades ner i en av kassarna där de plockat upp hans nya kläder och sedan bar det av.

Chabo somnade av hummandet som motorn gjorde och vaknade med ett ryck flera timmar senare när bilen stannade. Selen som satt som ett kors över bröstet fick paniken att vakna och Amanda som också slumrat till knäppte snabbt av sig säkerhetsbältet för att hjälpa den lilla nykomlingen som skulle bli deras barn.