Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

”Sanningen är att jag inte riktigt vet vad som händer. Jag har byggt ett stort projekt på att ljuga och förvanska och utan att avslöja för mycket kan jag säga att hela mitt liv väldigt länge kretsat runt pengar och skapande.” Eliza satt tyst en lång stund och försökte utläsa någon reaktion i hans ansikte. Tystnaden blev till slut obekväm och hon började vrida sig olustigt i stolen medan hon om och om igen snurrade runt plastmuggen hon druckit ur.

Kenny lade till slut sin hand över hennes för att stoppa rörelsen. ”Låt bli! Du gör mig nervös! Ärligt talat Eliza så vet jag inte vad jag skall säga.” Han suckade och lade den andra handen på hjärtat. ”Det gör ont härinne när jag vet hur illa min sanning kommer att göra dig, och jag förstår om du hatar mig efteråt.” Kenny lade armarna i kors och sköt fram hakan lite innan han harklade sig och började tala igen. ”Jag är anställd av Georgious Konstatidos som är en maffiagubbe med mycket makt i den undre världen, och mitt uppdrag var helt enkelt att ta med dig tillbaka till Sverige. Dessvärre uppstod det problem…”
Kenny tog upp en snusdosa som han knackade på och sedan öppnade för att lägga in en stor pris snus under läppen.
Den svarta mustaschen fick några små snuskorn i sig och Eliza motstod reflexen att böja sig fram och ta bort dem.

Hon tittade med stigande fasa på honom och hade svårt att inte gapa av förvåning, men kände en stingande smärta i hakan så fort hon öppnade munnen och smällde snabbt igen den.

Plötsligt började högtalaren ljuda med ett starkt pipande som strax efter byttes ut till ett skrapande. Till slut hördes samma röst som förra gången, och beskedet de fick var att resan måste avbrytas och en tankning skulle ske vid en kort landning om en timme. Mannen sade samma sak på engelska och sedan blev allt tyst.

Den förut så glada och förväntansfulla känslan i planet ändrades snabbt till att de flesta såg ut som dysterkvistar på väg till halshuggning, och det var väl exakt så som Eliza också kände sig, men mest av allt kände hon skräck och panik. Hon kände sig som en instängd fjäril som fladdrande mot friheten styrts av någon annan mot en ljuslåga.

Kennys ord hade svårt att tränga in i hennes hjärna, men de gjorde att pusselbitarna sattes på plats. Han var ingen polis, bara en simpel gangster som tänkte föra henne till sin chef. Hade Kenny bara spelat med i spelet när han låtsades förälskad, eller?

”Du undrar säkert om mina känslor är spelade? Svaret är nej, jag föll för dig från första ögonkastet.” Kenny tystnade och tittade på Eliza med allvarliga ögon. ”Förlåt!” Han reste sig för att gå iväg, men insåg hur löjligt han betedde sig och satte sig igen. Kenny slog ut med händerna i en hjälplös gest medan han sade ”Det finns ju för faan ingenstans att gå. Är det okey om jag sitter kvar?”

Jäkligt underlig situation jag satt mig i tänkte han för sig själv, och undrade hur Eliza skulle reagera.

I samma stund började hon slå på honom med knytnävarna och slutade inte förrän han tog ett hårt tag om hennes handleder. Plötsligt slet hon sig loss, och reste sig upp för att sedan snabbt gå iväg.

När hon återvände drygt en halvtimme senare hade hon skapat en plan som skulle ge henne friheten åter och en möjlighet att ta nya friska tag inom målningen, men den här gången med sina egna alster.

Eliza vägrade att möta Kennys blick och satt tyst bredvid honom med hårt hopknipen mun och stel rygg. Han hade visserligen sagt att han inte spelat teater, men ljög han om det ena ljög han säkert om det med. En liten tår letade sig fram ur ögonvrån och med ett snyftande torkade Eliza ögat med tröjärmen.
Kenny lutade sig närmare och lyfte tvekande sin hand för att trösta, men när Eliza hetsigt drog sig från honom sänkte han den igen.

Under tiden som Eliza var borta hade Kenny satt ihop pennan som egentligen var ett mycket sofistikerat vapen. Han hade ett uppdrag, och pengarna det inbringade skulle ge honom frihet att göra vad han ville under många år.
Kenny tittade på textmeddelandet han fått med något sorgset i blicken och suckade djupt. Det var som vanligt mycket kort och innehöll få ord. Hans chef hade alltför stor makt för att ignoreras och det var nog bara att göra som det var bestämt.

Elizas framtid skulle bli att måla av alla dyrbara målningar för att Kennys chef sedan skulle sälja dem för dyra pengar i utlandet. Han hade tröttnat på att se Harold och Eliza tjäna pengar genom hans kontakter och tipsat polisen som snabbt tagit den gamle mannen till fånga. Elizas lägenhet var under bevakning sedan en lång tid tillbaka och hennes tripp till Hawaii blev iakttagen på nära håll av en polisman som lyckligt tagit emot uppdraget. Orkanen var det bästa som kunde hända för alla parter utom Eliza.

Högtalaren knastrade till och om igen hörde Eliza den dåliga engelskan. Hon kikade försiktigt på Kenny som tittade rakt fram utan att egentligen titta på någonting. Han verkade djupt försjunken i tankar och Eliza stoppade in plånboken och passet i innerfickan. Hon tvekade några sekunder innan hon plockade med sig mobilen, väl medveten om att den skulle kunna spåras.

När de landade hade Eliza ingen aning hur hon skulle lyckas med sin flykt, men panikslagen som hon var tänkte hon inte riktigt klart. Polismannen som noga studerat kvinnan några sittplatser längre fram gjorde sig redo för att ingripa och undrade hur hon tänkte komma iväg från Kenny.

”Sitt kvar på era platser, vi gör strax klart för avfärd. Efter tankningen bär det av mot Sverige.” Mannen berättade om vädret därhemma och lade till något käckt för att försöka muntra upp sina passagerare.

Eliza hörde ytterdörren öppnas och reste sig sakta, sakta..”Jag passar på att gå på toa.” sade hon och undrade om han hörde hennes röst skälva. Benen skakade av nervositet och i halsen fick hon ett lock som nästan kvävde henne. Eliza gick med snabba steg mot dörren, och såg dagsljuset strömma in.

Plötsligt ser hon en man komma i full fart efter henne och inser att något är fel. Eliza skjuter flygvärdinnan som försöker stoppa henne från att gå ut åt sidan och bakom sig hör hon ”Stopp i lagens namn! Stanna!” Eliza vänder sig snabbt om, men låter benen fortsätta sin flykt.

När polismannen kommer till trappan ser han precis kvinnan snubbla på ett av stegen och som i ultrarapid slå volt på volt innan hon slutligen landar. Armen ligger i en underlig vinkel och runt huvudet börjar en röd ring att breda ut sig.

När Kenny hör tumultet rusar han ut och ser Eliza ligga nedanför trappan. De vackra klarblå ögonen stirrar oseende på honom och han förstår att det är försent.

Tvekande ställde Harold ner dunken igen, och han lyfte upp en av målningarna för att studera den närmare. Det var inte tu tal om saken, Eliza var en extremt skicklig konstnär och förtjänade något bättre än att måla av det någon annan skapat. De skickligt sammanfogade färgerna var i exakt rätt nyans och kvinnan som tittade på honom var klädd i kläder som människor som levde idag aldrig sett. Varje veck i klädseln syntes och pupillen i kvinnans ögon tycktes levande och leendet hon gav honom var precis som konstkännare tidigare beskrivit mycket hemlighetsfullt. Det såg ut som om hon hade en djupt bevarad hemlighet för konstnären, men egentligen mycket gärna skulle vilja berätta.

Harold hörde aldrig polismannen som sakta förpassade sig meter för meter mot honom, och när han suckande ställde ner målningen tog det bara några sekunder innan han hade två starka armar runt sin kropp som tryckte ner honom på backen. ”Lägg dig ner! Du är arresterad för förfalskning! Lägg händerna på ryggen.” Ett klickande hördes när ett par handklovar låste armarna i bakåtläge, och när Harold tittade upp såg han att ett antal polismän dykt upp på den lilla grusvägen.

Han bannade sig själv för att han fått panik och insåg att han hade sig själv och skylla. Om han inte hade varit så dumsnål och valt att ha målningarna i lägenheten istället för att hyra ett lagerutrymme hos Shurgard eller något annat bolag hade han kanske klarat sig.

Polismännen plockade snabbt ihop målningarna och blev allihop lika imponerade av likheten. En del hade väl förvisso aldrig sett originalet, men de insåg snabbt att någon besatt en stor talang.

När Kenny kom tillbaka satt Eliza alldeles stilla, likblek i ansiktet. Hon höll fortfarande mobiltelefonen krampaktigt i sin hand och tittade ut genom rutan. ”Vad har hänt?”
Han lösgjorde telefonen och lade ner den på bordet, sedan tog han tag med båda händerna runt hennes ansikte och såg henne djupt i ögonen. ”Hallå! Eliza hjärtat, vad har hänt?”

Hon tittade på honom och tårarna började rinna. ”Allt är över, det är kört för mig! Jag kan aldrig återvända hem igen.” Kenny höll om henne och drog sakta med sin hand över hennes rygg. ”Lilla, lilla du, jag förstår inte ett skvatt vad du talar om, men du går tydligen igenom något hemskt. Du skall veta att jag finns här för dig. Eliza du betyder så mycket för mig, mer än du nog förstår.”

Inom sig undrade han vem som ringt och vad det hade gällt, för Eliza var uppenbarligen mycket upprörd på gränsen till hysterisk. Han hade god lust att sno med sig mobilen för att undersöka det sist inkomna numret, men insåg att det nog inte skulle fungera. Vad skulle han göra?

Plötsligt hörs en röst på bruten engelska från högtalaren. ”Vi bryter musiken för att meddela att vi inte kan landa på Hawaii eftersom en stor orkan brutit ut. Vi talar nu med flygtornet och väntar på besked om vi överhuvudtaget kan gå ner. Det som annars händer är att vi tyvärr måste avbryta inflygningen och återvända till Sverige, men som sagt vi väntar på besked.”

Kenny slog ihop händerna av förtjusning och log mot Eliza. ”Vilken tur att vi inte hunnit komma dit, stormarna på Hawaii är ökända för sin kraft och det kan sluta illa om man har otur. Vi måste säkert tanka någonstans innan vi åker tillbaka.”
Eliza kände att hennes mage vände sig ut och in och nästan slog sig förbi Kenny för att skynda till toaletten. Därinne fick hon ur sig hela maginnehållet och med slemmet hängande under näsan och runt munnen tittade hon sig själv i spegeln. ”Vad i helvete skall jag göra?” Ytterligare en kräkattack tvingade henne till toalettstolen, och när Eliza gjort vad hon skulle satte hon sig utmattad på golvet i det lilla utrymmet medan ögonen fylldes av tårar.
En knackning fick henne att skärpa sig och efter att ha gurglat med lite vatten steg hon ut i verkligheten igen.

Kenny såg sin chans att kolla mobilen och tryckte in knappen som visade sist inkommande samtal. Efter några signaler svarade en röst i andra änden. ”Ja hallå! ”Kenny kände svetten bryta fram i pannan och tvekade några sekunder innan han pratade.”Vem är det?” sade han med mörk bestämd röst. Personen i andra änden skrattade till och ställde en motfråga. ”Vem är du?” sedan blev det tyst.
I bakgrunden hörde Kenny röster och telefoner som ringde, och han urskiljde plötsligt en kvinnas röst som sade ”Polisen, kan jag hjälpa dig med något?”
Blixtsnabbt slängde han på luren och reste sig upp för att undersöka om Eliza var på väg tillbaka. Det var hon, och Kenny tog ett djupt andetag innan han alltför glättigt sade ”Känns det bättre nu? Du har nog drabbats av samma bakterie som mig. Apropå det…” Han reste sig upp och tog ett steg ut i gången. ”Jag måste gå igen. Vi ses om ett tag.”

Eliza beslöt sig för att undersöka vem Kenny egentligen var och gick igenom hans ryggsäck medan han var borta. Chockad försökte hon bena upp det hon hittat. Ett pass utställd på Kenny, ett fotografi på Eliza med telefonnummer och adress ditskrivet på baksidan, en svart liten pistol som nästan liknade hennes systersons leksak, och slutligen en svart liten anteckningsbok med namnen på konstnärerna hon plagierat.
Hon frös och svettades om vartannat, fullständigt panikslagen. Var han polis eller gangster? Båda realiteterna var lika illa och att hon just nu satt på ett plan gjorde inte saken bättre.

Hennes debut inom kriminaliteten hade börjat jättebra och pengarna hade strömmat in, men just nu såg det inte bra ut.

Hon kände Kennys numera välkända doft och hörde rösten innan hon såg honom. ”Nå stumpan, tänker du berätta eller?” Han tryckte ner sig i sätet och rotade omkring i sin ryggsäck en stund, sedan tog han hennes hand som skakade av sinnesrörelse.

Eliza slog snabbt ihop datorn utan att spara bilden och vände sig rödblossande med darrande händer mot honom och log skuldmedvetet. Att ljuga hade aldrig varit hennes grej, och hon funderade på vad hon skulle säga. Sanningen kanske? Eller?

Kenny som såg hennes blossande kinder och hur skyldig Eliza tedde sig förstod att han prickat rätt och log för sig själv. ”Professionellt eller? Jag ser att du är vansinnigt skicklig i det du gör. Målar du också? Han exploderade av frågor och Eliza försökte svara utan att säga för mycket. I ögonen på honom såg hon en gnista som lätt kunde tas för ilska.

Plötsligt surrade det i Kenny´s ficka och han plockade upp en svartglänsande mobil. ”Vänta ett ögonblick jag måste flytta mig.” Kenny stoppade i en hörsnäcka för att därefter ursäkta sig och gå längre bak i planet.

Några minuter senare återkom han och lämnade mobilen på bordet med orden ”Jag skall bara på toa, kommer snart. Vad i helvete var det i maten vi åt?” sedan rusade han iväg.
Några sekunder senare pep mobilen till och hon såg att det stod ”Ta med Fågel Fenix hem!” på displayen med stora svarta bokstäver.
Förskräckt undrade hon om det gällde henne, och kände att magen slog en volt av nervositet. Hade hon lurat sig själv? Var Kenny polis? Eliza drog upp benen mot kroppen och lade armarna runt dem medan hon började snurra en hårlänk runt sitt finger.

Frågorna hopade sig i hennes skalle, och när han återvände märkte Kenny direkt att hennes attityd förändrats och att misstänksamheten och avogheten han hade känt när de träffats om igen låg i luften. ”Är det något som hänt? Du är likblek i ansiktet!” frågade Kenny och lade tvekande sin arm runt henne.

Inom sig funderade Kenny på hur han skulle få henne tillbaka till Sverige utan att bete sig misstänkt, och avslog snabbt alla tankar på att droga eller tvinga henne med sig. Han skulle aldrig klara av att få med henne på det sättet. En kvinna som Eliza väcker alltför mycket uppmärksamhet. Han sneglade på hennes profil och såg att de smala läpparna av någon anledning trycktes tätt samman som av återhållen gråt, och de långa nästan svarta ögonfransarna blinkade frenetiskt. En djup rynka hade bildats som ett dike mellan ögonen och av den charmiga smilgropen vid sidan om munnen syntes ingenting. Mannen som ringt hade inte haft någon lust att tala någon längre stund i telefon och bad Kenny att snabbt redogöra för läget. Han avslutade samtalet genom att säga ”Jag hör av mig om en stund.”

Magen mullrade till på Kenny och han ursäktade sig snabbt och nästan sprang iväg. Eliza tittade efter honom och tog upp sin mobil för att sätta på den. Massvis av samtal hade missats och allihop kom från Harold. Hon kikade om igen för att kolla om Kenny var på väg tillbaka, men såg honom stå i kön till toaletten ilsket gestikulerande och slog snabbt siffrorna som tog henne till Harolds telefon.
”Ja, hallå! Vart faan har du hållit hus! Jag har ringt säkert hundra gånger! Du måste upphöra med målandet och röja ur lägenheten.
Polisen som var här kommer hit när som helst igen och då är det klippt! Jag har ingen möjlighet att få bort alla tavlor, men…” Han tystnade och pratade för sig själv en stund innan han återkom. ”Jag har en plan. Förlåt Eliza, men jag måste göra en sak som du nog inte gillar. Jag hör av mig sedan. Se bara till att lämna lägenheten ifall att de avlyssnat mig.”

Harold tittade sig runt i rummet där tavla på tavla stod lutade mot varandra och slet snabbt av skynket som täckte dem för att sedan greppa kopiorna en efter en och försiktigt lägga in dem i bilen som stod utanför. När han inte fick plats för fler tryckte Harold igen luckan med en smäll och for iväg med en rivstart.

Polisen som stod på andra sidan av gatan lyfte upp sin kikare när ytterdörren öppnades och han såg vad som hände. Ett snabbt samtal på mobilen gjorde att flera bilar dök upp och mörkt klädda män gled ur dem snabbt för att bli ett med omgivningen. Ett antal följde Harold på avstånd för att undersöka vart han skulle.

När Harold kört i sitt tycke tillräckligt långt ut på landet stannade han bilen och bar ut tavlorna för att sedan hämta en röd dunk i framsätet. Han skruvade av locket och lyfte den för att hälla ut innehållet över de färggranna skapelserna.

På ön Tasmanien utanför Australien lever en mycket speciell liten krabat som nu kanske är på väg att dö ut eftersom de biter varandra så illa i ansiktet att ett ovanligt smittsamt cancervirus fått fäste hos släktet och riskerar att utrota dem. Tumören växer snabbt och gör till slut att djuret inte kan äta. Den är ett mycket, mycket aggressivt pungdjur med ett bett som är fyra gånger en pitbullterriers och är i storlek som en mindre hund, muskulös, har svart päls och heter Tasmansk djävul. På nätterna hörs deras vrål och för en oinvigd ter det sig som om ett odjurs vrål. Precis som skunken sprider den ut en vidrig odör om den blir stressad.
I dagsläget har den minskat med så mycket som 70% och forskarna har tagit beslutet att ta några i fångenskap och sätta dem i djurparker eller naturreservat. Den klassas som utrotningshotad och Köpenhamns Zoo är det enda stället utanför Tasmanien som de finns.

Efter några timmars sovande vaknade Eliza av att hon kände sig iakttagen. På sätet bredvid henne satt Kenny och tittade med mjuk blick på hennes sovande uppenbarelse. Han kände sig dragen till flickan som satt där och ville lära känna henne bättre, men hon verkade närmast avsky hans blotta existens och innan hon hade vaknat till ordentligt reste han sig upp med en suck och gick tillbaka till sin plats.
Hon undrade varför han kommit och tänkte ropa tillbaka honom, men struntade i det.

Eliza gick fundersam mot toaletten som låg mitt i planet och missade foten som någon placerat så strategiskt över gången. Med ett skrik föll hon raklång och slog sin haka i ena sätet. Blödande satte hon handen mot hakan och ropade efter en handduk eller servett att täcka såret med.
”Varsågod! Hur gick det?” Hörde hon plötsligt en röst säga bakom sig och vände förvånat blicken mot hans håll. Det var Kenny som snabbt knutit upp sin sjal han hade runt halsen för att sedan med bekymrad min trycka den mot hennes haka. ”Hur i all världen gick det här till? Är du alltid lika klumpig?”
Kenny smekte henne snabbt över kinden för att torka tårarna som kommit av smärtan.
”Men? Hur?” Stammande försökte Eliza få sin tunga att lyda henne, men lyckades bara åstadkomma halva meningar.
Hon kände att t-shirten var våt och förstod att det var blod. ”Hur illa är det?” frågade hon honom, och kände försiktigt med sina fingrar på såret. ”Överlever jag? Eller är det dags att lämna in nu?”
Trots smärtan kände hon pirrningar där Kenny höll henne, och hon vände sina klart blå ögon mot honom för att ännu en gång försöka få en förklaring till hur han kunde prata svenska.
Han hyssjade henne med att lägga ett finger mot hennes läppar och sade ”Tyst nu, vi talar sedan. Först måste vi få ditt sår omlagt”
Kenny reste sig i sin fulla längd och ropade ut över passagerarna.”Är det någon som är läkare eller sjukvårdskunnig här? Vi har en kvinna som skurit sig rätt allvarligt och behöver hjälp!”

Alla satt tysta och när Kenny vände sig mot sittplatsen bakom sig såg han att den unga killen som satt där hade fullt sjå att inte gapskratta. ”Jaha, och vad exakt är det som är så roligt?”
Han såg killens fot som nu var indragen tätt mot sätet, men fattade direkt vad som hänt. ”Akta dig du! Det kan hända mycket på ett plan.” sade Kenny och spände blicken i honom.
”Det verkar vara tji att få tag i någon som är bra på det här, så jag får väl agera sjukvårdare.” Han rullade upp skjortärmarna och drog ihop jacket som nu hade blivit synligt tack vare att blodet stoppat något sånär, sedan tog han upp tejpen som en av flygvärdinnorna hämtat i sjukvårdslådan och satte flera små bitar efter varandra för att sedan sätta en lång bit över alltihop.
”Sådär, nu är hakan som ny. Nu vore det gott med en drink, en riktigt stark sådan. Vill du ha någonting?”
Kenny hjälpte Eliza upp från golvet och plockade upp trasorna som flygvärdinnan sent omsider kommit med för att torka upp blodet på golvet. ”De här trasorna kan vi slänga i soporna direkt. Kan du gå, eller är du yr?” Han lade sin arm runt Eliza och ledde varsamt henne de få stegen till sittplatsen där hon satte sig ner, och han bredvid. ”Jag måste nog ta hand om dig, så jag flyttar mina grejor hit istället.” Kenny gick iväg till sin plats och sade några ord till flygvärdinnan, sedan kom han tillbaka med sin packning som bestod av en ryggsäck. Under tiden hade Eliza bytt om och kastat den blodiga tröjan i sopkorgen inne på toaletten.

Hon kände en stor tacksamhet för att han tagit hand om henne, men något annat pockade på och rodnande erkände Eliza för sig själv att hon höll på att falla för den okände amerikanen som pratade svenska utan tillstymmelse till brytning. Hennes hjärta bankade lite extra när han log sitt sneda leende och de plirande ögonen fick hennes inre att vibrera.

När de lite senare satt och sippade på varsin drink började Eliza nyfiket att fråga ut honom. Utan att tveka talade Kenny om att hans mamma bodde i Sverige och pappan i Texas. Orsaken att han pratat engelska med henne på cafe´t var helt enkelt att han varit lite blyg och trodde att en tjej skulle falla lättare för en amerikan. Han skrattade när Eliza berättade att hon direkt tyckt att han var en typiskt dryg amerikan. ”Ajdå! Jag får nog byta taktik. Hur gör man för att snärja en snygg tjej som dig då? Jag är lite ringrostig på sådant där. Min fritid går åt till friluftsliv, och jag befinner mig oftast ute i tält eller klättrar i bergen på helgerna. Jag gillar inte krogen så värst mycket.

Eliza blev varm och kall om vartannat och i huvudet snurrade Kennys ord runt, runt.

Plötsligt knackade den unga killen som orsakat hennes fall på hennes axel. Han såg mycket skuldmedveten ut och lade armarna i kors för att strax därpå låta dem falla rakt ner. Killen var mycket nervös, och när han såg Kenny blev ansiktet vitt av skräck. ”Jo…Jag…Jag ville bara be om ursäkt. Det var inte meningen att du skulle skada dig. Jag trodde inte…” Den unga killen stammade fram sin ursäkt och rodnade när Eliza log mot honom. ”Jag skall väl inte ljuga och säga att det inte gör någonting, men du är förlåten. Gör inte om det bara.” Hon grimaserade till när hon log, och satte handen över hakan som ett försök att lindra den skärande smärtan som fortplantade sig genom käken.

När Kenny plockade fram en engelsk pocket som han började läsa hämtade Eliza sin dator uppe i skåpet och pluggade in ritplattan som hon köpt alldeles nyss för att kunna spara sina teckningar i datorn. Utan att hon tänkte på det växte en fotolik bild fram på plattan, och Kenny flämtade till när han såg vad hon gjort. ”Du är ju fantastiskt duktig! Är du konstnär eller?”
Eliza ryckte till eftersom hon inte sett att han tittade och bannade sig själv för att ha varit oförsiktig. Teckningen var på honom och hon hade till och med fått med ärret som gick från pannan ner över kinden som en tunn, tunn linje.

Eliza hade till slut hittat en lägenhet som låg högst upp och hade takfönster som släppte in det behövliga dagsljuset. Tavlorna skapades utan alltför mycket energi och till slut gav hon sig själv dispens att göra något annat.

När Harold hade ringt satt hon på flygplatsen på väg till Hawaii på en tvåveckors semester, och hade ingen som helst lust att förklara vart och varför. Därför struntade hon i att svara när det välkända numret återigen dök upp på displayen, även om hon var mycket intresserad av varför polisen kommit hem till Harold.
Hade han andra affärer på gång? Var han kanske smartare än hon trodde? Eller?

Eliza skakade på sitt mörka hår som var uppklippt i en snygg page och tände en cigarrett som hon sedan njutningsfullt drog i sig. Den lilla röda väskan som innehöll hennes kläder hade tippat omkull och hon böjde sig ner för att ställa upp den när plötsligt ett par svarta boots inträdde i hennes synfält.

Mannen hade en tjock svart mustasch och Eliza fnittrade till lite när han snurrade på den med sina fingrar. ”Hey? My name is Kenny, is it okey if i sit down here?” Han sträckte fram en kraftig valkfylld näve och skakade hennes med stor kraft. ”I don´t know anyone here and feel a little bit lonely with my coffe. I come from Texas and i am on my way to a new life in Hawaii.”
Han skrattade med en hes mörk röst som sände rysningar längs Elizas ryggrad av någon anledning. Hon tänkte på allt hon hört om framfusiga amerikaner och talade bara om vad hon hette och sitt mål.

”Holiday or work?” sade mannen och lutade sig lite närmare. Hon kände åter igen en rysning och undrade om det var av intresse eller obehag. Hur som helst ville hon helst inte ha honom så tätt inpå, och drog sig undan. ”Holiday.” sade hon kort och kände sig mer och mer trängd. ”Sorry, i have to go to the toilet. Maybe we see each other on the plane? Goodbye!”

När hon kom in på toaletten och stod i det blåvita ljuset såg hon sig själv i ögonen och sade ”Du är faan i mig patetisk! Han ville säkert bara konversera lite. Han hade ju tråkigt! Men mannen hade en konstig inverkan på mig. Konstigt! Det var liksom obehagligt och spännande på en gång.”

Bordet var tomt när Eliza kom ut och hon började långsamt gå mot gaten för att sätta sig där och vänta istället. Mannen var spårlöst borta! Hon tittade sig försiktigt omkring, men, inte en skymt!

När planet startade såg hon den mustaschprydde komma gående från gaten och vinkade. Han nickade och log, sedan satte han sig på sin plats som var några steg framför henne. Eliza såg att han vecklade upp en svensk konsttidning och satte drickat hon drack i halsen. Kunde han svenska?
Nåväl, han kanske bara tittade på bilderna tänkte Eliza för att försöka lugna sig själv. Pulsen slog extra hårt och den obehagliga trängda känslan var tillbaka.

Några månader senare kunde de båda nöjda och belåtna på varsitt håll gnugga händerna av välbehag över summan de hade på sina konton.

Eliza målade av de stora mästarna en efter en och Harold sålde dem via människor som han aldrig skulle prata med ute på gatan.

De utskickade hantlangarna var oftast klädda i tjocka, stora mycket slitna rockar och skor som blivit tejpade med silvertejp för att inte falla isär. Händerna var ärrade av slagsmål och hårt arbete och hade ständigt kvardröjande svart smuts i hudvecken.

”Här är pengarna!” Mannen som dolde sitt ansikte med hjälp av en djupt neddragen keps räckte fram ett vitt lite skamfilat kuvert med sin torgvantebeklädda hand.
”Chefen ville att jag skulle tala om för dig att priset på hans tjänster ökat. Du vet, alla risker som han får ta.” Mannen tittade för en sekund in i Harolds ögon och han hann se att de var mörkbruna, och gav till en flämtning av kylan i dem.

”Hur mycket?” sade Harold och tänkte för sig själv att gangstern därute var en riktig fegis som inte vågade komma in och tala om det själv. För han hade sett bilen med de svarttonade rutorna och visste med bestämdhet att mannen satt därinne. Livrädd att ett enda objekt skulle hamna i hantlangarens giriga händer.

Den kepsprydde drog ner kepsen ytterligare och tittade snabbt utåt mot bilen på gatan. ”Han sade att han ville ha 50 % inte ett öre mindre.”
Harold funderade några sekunder och drog med sin hand genom sitt gråa hår. ”Okey! Men jag måste först prata med min kompanjon. Trots allt är det hennes alster vi säljer.”

Han tänkte på den vackra flickan som han snärjt i ett nät av lögner om att han hade känningar utomlands och att han hade ett galleri. Det hade inte varit svårt för honom att inbilla henne att han var en konstkännare, och hon sög i sig Harolds berömmande ord som en hungrig katt.

När mannen lämnat lägenheten plockade Harold upp mobilen och slog ett nummer som ledde utomlands.
”Hejsan! Hur går det med målandet? Hade du några svårigheter med vakterna i Louvren?” under tiden som Harold talade gick han fram och tillbaka i rummet med snabba steg, och under armarna började två svettfläckar uppenbara sig. ”Jag talade precis med min kontakt, och…” han stannade till framför fönstret när en polisbil stannade och släppte av en passagerare.

Det var en välklädd herre med kostym och hatt med en tjock cigarr i ena mungipan. Han gick med bestämda steg mot Harolds ytterdörr och tryckte in signalknappen så att det ding-dongade i hela lägenheten. ”Jag måste lägga på, det kommer en snut!” viskade han och tryckte ihop luren utan att vänta på svar.

När Harold passerade hallspegeln drog han upp mungiporna i något som skulle likna ett leende, men såg att det mest liknade en dålig grimas. Han slätade till den skrynkliga skjortan med händerna så gott det gick, och stoppade in den i de något för stora kostymbyxorna. Kavajen som tillhörde dem hängde på en galge i hallen och han drog snabbt på sig den.

Kriminalare Kent Arve`n stod utanför den träfärgade dörren och kände irritationen växa över det fullständigt idiotiska uppdraget han nu var på. Hans chef påstod att Harold Wägner var en av de som var med i barnhärvan och hade sålt vidare filmer som gjorts av pedofiler, men Kents intuition sade något helt annat. Han tryckte på ringsignalen gång på gång, mer och mer irriterad.

”Kan jag hjälpa till med något?” Harold öppnade dörren på vid gavel som för att visa att han inte hade någonting att dölja.

Kent tittade inåt i lägenheten och bad sedan att få komma in utan att presentera sig. När han tagit av sig skorna och klivit in i det stora vardagsrummet som helt saknade gardiner och blommor i fönstren räckte han fram sin hand och presenterade sig. Cigarrens rök luktade fränt och Harold hostade till.
”Ojdå, jag glömde helt av den. Var har du toaletten så skall jag genast göra av med eländet.”
Kent log för sig själv när han stängde dörren och snabbt slängde cigarren i toaletten för att sedan vant öppna skåp efter skåp inne i det lilla utrymmet. Inget konstigt hittades och han klev ut till Harold igen.

”Jag heter Kent Arve´n och jobbar nere i city. Vi håller just nu på att nysta upp en härva med pedofiler och har funnit några filmer. Vi hittade ditt namn på en lapp hos en av de anhållna och undrar vad du har att säga om saken?” Han räckte fram en bibba med papper och en massa foton där ett av dem visade en lapp med numret Harold gett till en av sina kontakter angående målningarna.

Harold kände sin egen svettlukt och undrade hur mycket mannen framför honom egentligen visste. Var det en fälla? Hade de bara konstruerat ett fall för att kolla honom? Han fanns inte i polisregistren, det visste han med bestämdhet. Bara de inte kollade hans mobil. Nu svettades Harold till och med om fötterna. Han rörde på tårna i de dyra skorna och undrade för sig själv hur skarp blick mannen framför honom hade.

” Är det okey om jag kollar runt?” Kriminalaren hade redan sett att det stod ett antal konstverk i det intillliggande rummet som var övertäckta med filtar och ville gärna titta närmare på dem.
Harolds mage voltade av obehag och rädsla, men han visste att han hade rätt att kräva domstolsbeslut innan de fick undersöka lägenheten, och med spräckt röst nekade Harold och bad polismannen att återkomma när han fått papperet.

Motvilligt lämnade Kent Arve´n lägenheten helt övertygad om att något var fel. Han låtsades kliva in i bilen och köra iväg, men åkte bara iväg några meter innan han badoch sin kollega stanna kastade sig ur bilen för att springa tillbaka för att kolla vad den andre skulle ta sig till. Eftersom den misstänkte bodde på första våningen smög polismannen runt huset för att kika in på baksidan.

Så fort polisen kört iväg slet Harold upp mobilen för att ringa till Eliza och blåsa av operationen.
Med svetten lackande i pannan slog han siffrorna, och väntade otåligt medan signal på signal gick fram. Varför svarade hon inte?

Eliza besatt en mycket unik talang, hon hade fotografiskt minne och kunde mycket detaljrikt teckna av vad hon sett.

Harold tittade över axeln på den unga flickan samtidigt som han sneglade på målningen på väggen i galleriet som just nu var fyllt av människor i varierande åldrar. Med några snabba penseldrag hade hon tagit fram en exakt kopia av målningen, och när hon med viss tvekan lade till konstnärens signatur tillsammans med det uråldriga datumet skrattade han till, och med ett flämtande vände hon sig om.

”Förlåt, det var inte meningen att störa dig!” Mannen sköt bak sina glasögon över den något glesnande flinten och räckte fram sin hand efter att ha torkat av den på sin byxa. ”Mitt namn är Harold Wägner och jag kommer från Österstaden.
Han pekade med sin hand mot delen av staden där de utslagna höll till. ”Att jag hamnat där beror på yttre omständigheter så att säga, sådant jag inte kunnat påverka i den riktning jag vill. Nåväl, jag skall inte tråka ut dig med mitt svammel, men…” Harold drog i ena örat med sin hand, en rörelse han alltid gjorde när han blev nervös.

Eliza väntade inte på att han skulle fortsätta utan räckte fram sin smala, vita hand som hade en ring på varje finger och ett tjockt guldarmband. ”Hej! Mitt namn är Eliza Zachter, och det är ingen fara, jag brukar vandra in i min egen värld när jag målar, och jag blev nog mest orolig för att du var en vakt. Det är inte tillåtet att ha målargrejor här inne, och det ses nog inte med så blida ögon att jag kopierar tavlan rätt av.”
Hon skrattade till och log lite generat medan hon torkade av lite färg som hamnat på bänken hon satt på.

Inuti hennes hjärna började gamla drömmar att spinna och ett hopp om förändring började spira.

”Får jag sätta mig ner? Jag vill inte störa…” Han utelämnade orden för att invänta Elizas reaktion.
Hon drog sig åt sidan och gjorde plats åt den något korpulente mannen som inkräktat på hennes skapandeprocess, och med ett något ansträngt leende tittade hon honom i ögonen. ”Målar du själv någonting eller hjälper du bara stackars fattiga konstnärer på deras jakt efter berömmelse?”
Eliza sneglade ner på hans händer som var finlemmade och mycket väl kunde vara en konstnärs känsliga redskap.
Skrattande vred och vände han sina händer framför sig själv medan han med låg röst sade ”Jag önskar att jag kunde, men nej, jag kan inte få ihop min bild och handens rörelse till det jag vill.”

Harold tittade med öppen beundran på bilden hon skapat och tog fram sin glasögonmonokel för att närstudera signaturen. ”Du är mycket, mycket skicklig på det du gör, men det har du väl hört förut? Kan du måla av alla sorters målningar eller har du specialiserat dig på några speciella konstnärers uttrycksform?”

Han hade mycket svårt att sitta stilla för han insåg snabbt värdet av upptäckten han gjort. Flickan var en oupptäckt guldgruva och han skulle krama ur vartenda dugg…

Eliza lyfte handen hon målade med och höll den blodrödsfyllda penseln över målningen och lät färgen droppa över målningen medan hon tittade honom rätt in i ögonen med sina oskuldsfulla blå.

”Vi kanske kan inleda ett samarbete? Jag kan måla det mesta, och mitt fotografiska minne har hjälpt mig när bevakningen av målningarna varit för stor för att göra dem på plats.” Hon log och räckte fram sin hand mot mannen som såg en del av de efterlängtade pengarna flyga sin kos, men snabbt visualiserade nya drömmar.

Eliza såg mannens ögon tindra och förstod att han svalt betet. Snart skulle hon vara rikare än någonsin förut, och att lura den gamle mannen skulle nog inte vara alltför svårt. Hon hade ju gjort det förr…

I samma ögonblick som förvandlingen fullbordats byttes hans ljusa röst ut till ett dovt morrande, och den muskulösa kroppen hade täckts av ett tjockt lager gråsvart päls. Han vände upp sin gråa nos som pryddes av ett antal sylvassa tänder mot den klart lysande fullmånen och ylade sorgset sin klagosång över olyckan att vara utvald.

Ett prasslande i en buske i närheten nådde hans extremt känsliga öron och han avslutade abrupt sin sång och lade sig tätt intill backen för att sedan smygande närma sig platsen.

Den lilla svarta kaninen anade aldrig vad som var på färde. Han hade hittat ett ställe som dignade av röda klöverblommor och ylandet från odjuret hade bara stoppat hans framfart bland godsakerna en liten stund för att sedan fortsätta. Den lilla ville så gärna ha det han såg framför sig och kunde inte låta bli att smacka i sig blomma efter blomma, och tappade koncentrationen som var så livsviktig.

På bara några sekunder hade kaninens liv ändats och hans själ förpassats till djurhimlen.
Med blodet rinnande i mungiporna och tungan ivrigt slickande sina tassar lade sig djuret till vila för att invänta gryningen då han om igen skulle återvända till sitt rätta element.

När mannen vaknade huttrande av kyla var han först förvirrad och visste inte var han befann sig, men när han reste sig upp och borstade av sig barr och grenar som fastnat på hans nakna kropp såg han den välkända siluetten av bostadsområdet och började långsamt ta sig tillbaka till sin lägenhet.

Mannen kände plötsligt att det smärtade under ena foten och vände upp fotsulan mot solljuset som nu flödade över honom. Ett långt djupt skärsår gick tvärs över fotvalvet och blod sipprade fram.
Med sin blick scannade han av omgivningen och hittade det magiska gröna bladet som han sökte och pressade det med ett lågt stönande över såret, för att sedan haltande fortsätta hemåt naken.

Eftermiddagståget till Söderhamn var halvfullt av trötta människor. Många var unga som Petra, och tittade man lite närmare så var många killar iklädda grönkläder. De skulle tillbaka till sina militärdestinationer för att fortsätta göra sin plikt mot landet. Snygga var de tyckte Petra. Uniform var sexigt oavsett sort. Klockan var halv fem när tåget tuffade hemåt mot hennes barndomsort. Hon tänkte tillbaka på morgonen, och log för sig själv. Ola hade kommit in innan han for till jobbet, och gett henne en morgonpuss. Det hade aldrig hänt förut….
Efteråt hade hon dragit täcket över huvudet och skrikit rätt in i kudden av lycka. Nästa gång hon tittade upp var klockan TVÅ….herregud, hon hade sovit bort hela dagen.
Nu var förväntningarna höga. Skulle hon träffa Kase den här gången då?? Det var jättelänge sedan de sist sågs och hon längtade efter att bli omfamnad av honom, och höra hans underbara dialekt. Mamman väntade vid perrongen, och efter en kram gick de tillsammans till deras gamla Volvo. Hennes mamma var fortfarande söt även om åldern gjorde små rynkor här och var. Petra var väldigt stolt över sin mor som trots att hon var över femtio börjat plugga till sitt drömyrke. Tyvärr hade de kommit ifrån varandra, och hon kände sig lite främmande när hon kom hem. Hennes lillasyster var oftast borta hos kompisar och de sågs sällan. Allt det här var entråkig effekt av att hon flyttat hemifrån när hon var ung. Hennes sejour i Gävle hade varit när hon var knappt 19 fyllda. Petra ringde upp sin väninna Mia direkt hon anlänt till barndomshemmet. Efter att ha tjatat ett tag tog hon bilen under stort motstånd från föräldrarna( de tyckte att hon kunde spendera lite tid med dem istället), och for in till den lilla kuststaden. Tjejerna hade en trevlig kväll med det stora samtalsämnet KILLAR överst på listan. Petra ville åka till Hudiksvall för att spana efter sin stooooora kärlek Kase, men tjejerna var trötta och hade ingen som helst lust att åka 6 mil för att kanske få vända direkt. Kase hade ju ingen telefon, och mobilens fanns inte på den här tiden..att få tag i någon som inte ens visste att man letade efter honom var dömt att misslyckas. OM nu inte ödet bestämt att det var dags för återförening.