Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

När man passerat de där åren då man rände ute natt efter natt på krogen upphör liksom lusten att fira alla dessa konstiga dagar. Men nyår är ändå mycket speciellt eftersom man ramlar in i ett nytt år.

Förväntningarna är stora över det kommande decenniet och många skriver listor på löften som ändå aldrig kommer att fullföljas.

Jag själv bara följer med livet hand i hand med min familj, och hoppas att det nya året skall vara minst lika bra som det förra.
Att alla skall få förbli friska och att jag kanske, kanske får en säljtopp på min bok.
Kunde jag sedan bara få ett schysst jobb vore livet guld.

Inga löften passerar över mina läppar, inte heller några måsten skapas den här speciella dagen. Vi bara umgås, njuter av varandras sällskap och spelar spel med barnen medan vi på grund av kylan utanför eldar i vår braskamin och på det sättet ger vårt hus den där hemtrevliga touchen.

På natten strax innan tolvslaget väcker vi de skönsnusande sötnosarna och klär på dem och oss varma overaller för att sedan med iskalla händer försiktigt tända våra fyrverkerier som blir ett crescendo av färger bland många andra.

Gott Nytt År kära skrivarvänner! Vi syns nästa år.

Alla klapparna var upptagna och runt de fem barnen låg drivor av glatt färgat papper som var sönderrivet. De hade rivit och slitit frenetiskt och var nu svettiga av värmen från de levande ljusen som fladdrade i den urgamla staffanstaken.

Tomten hade lämnat huset med en tunn svettrand rinnande efter ryggraden. Efter ett kort smackande satte den bastanta hästen fart framåt och snart syntes inte mer än dess ändalykt bland de virvlande vita flingorna.

Barnen tittade uppfodrande på sin mormor och frågade om det inte var dags för efterrätt.
Den var efterlängtad av samtliga i rummet och snart satt de med den vaniljdoftande vita smörjan som kallades ris a la malta i sina djupa tallrikar anno 1964.
När alla var klara och bordet avdukat var det dags för kaffe och med ett förtjust fnitter återgick barnen till sina nya leksaker.

Med ett vrålande utan dess like körde pojkarna runt, runt med sina radiostyrda polisbilar som blinkade med sitt ilskna blåa ljus och katten som legat spinnande i knät på sin matte for upp med ett gällt ”Mjau!” och flydde fältet.

Flickorna lekte på köksgolvet på andra sidan med sina små platsfigurer som någon smart affärsidkare döpt till Littliest Pet shops. De var svindyra i inköp och man kunde lätt förledas till att tro att allt var ett skämt när man såg prislappen i affären. Femtio spänn för en pytteliten plastbit i form av ett gulligt djur som satt med huvudet bevekande på sned. Det tillhörande huset som man bara MÅSTE ha kostade sjuhundrafemtio kronor extra. Vansinne enligt många, men ungarna älskar de där sakerna och leker flera timmar med dem.

Minstingen som bara var två år hoppade runt mellan barnen och ryckte en sak här en sak där till deras förtret. Till slut kom han till ro och vilade en stund i sin mammas knä, för att en halvtimme senare köra igång igen.

Juldagen kom med stoj och stim i vita vinterbackar. Den gamla snowracern som stått och samlat damm i trettiofem år plockades ner och fick njuta av glada barnskratt ackompanjerad av fågelkvitter.
Tills slutligen åldern tog ut sin rätt och lät den smidiga framskidan brista i två delar…

Annandagen var det så dags för att säga adjö och återvända till livets allvar.
Snöovädret som utlovats i media började försiktigt med att låta några söta flingor falla för att några timmar senare skrämma fullständigt vettet ur barnens mor som med ett krampaktigt grepp hela tiden manade föraren att köra lugnt trots att han kröp fram.
Modden i vägkanten gjorde att bilen slirade förrädiskt på vägen och flera gånger var de nära att hamna i diket.
Lastbilarna som passerade stänkte upp snöblasket och snön som yrde gjorde att läget ibland blev kaotiskt eftersom sikten försvann.
En vindruta som ständigt isade ihop gjorde inte heller saken bättre, och i bilen hade de högsta värmeläget på för att försöka smälta den.

Efter 30 svettiga mil var det så äntligen dags att kliva ur bilen, och med glada triumfierande skratt äntrade syskonen trappan på sitt älskade hem.

I slutet av år 2000 träffade jag min blivande make som jag då inte alls såg som något pojkvänsämne utan mer som en vän. Efter några veckor var det bara att inse faktum…jag var kär som en klockarkatt, och hör och häpna…han kände likadant.

2001 fortsatte i kärlekens tecken, och trots att jag hade bestämt mig för att leva ensam lirkade sig mannen i mitt liv förbi alla hinder jag ställt upp, och jag blev till min stora lycka gravid. Den 18 april dagen efter att jag berättat för mina föräldrar for jag akut in på sjukhus och fick där veta att fostret var dött! Vi beslöt oss för att försöka igen om några månader.
Den elfte september spöregnade det ute och jag hade precis fått besked om att fostret jag till min stora lycka hade i magen var dött. Gråten ville inte sluta och det kändes som om jag gick sönder. Min karl gjorde allt för att trösta, men jag tog inte till mig någonting. Allt kändes nattsvart.
Efter att jag fått en tid för skrapning morgonen efter åkte vi hem och lade oss på sängen med armarna runt varandra. Vi satte på teven och vi blev varse att världen blivit tokig!

Några män hade flugit in med sina flygplan i höghusen i World Trade Center och förödelsen var total. Min gråt kom av sig alldeles och förskräckta såg vi brandmän som jobbade febrilt för att rädda liv. Min egen olycka blev liten i det stora.

2002 blev den stora förändringens år. Jag sade upp mig från mitt jobb och inledde en helt ny för mig okänd karriär som fångat mitt intresse. En handoperation satte stopp för vidare planer och tyvärr brakade även min våra barnplaner ihop. Den 16 juli satt jag om igen storgråtandes på gräsmattan hopkrupen till en boll. Fostret i min mage hade ännu en gång dött, och med tunga steg reste jag mig för att ta upp mobilen och berätta för min sambo vad som hänt.
I slutet av året gick vi igenom en fertilitetsutredning som visade…ingenting.
Det fanns inga fel på någon av oss, och doktorn avslutade med att vi skulle låta naturen ha sin gång, och försöka att inte tänka så mycket på det. Ha, ja det var ju enkelt.

2003 var ett märkligt år som jag till mesta delen tillbringade på sjukhus och i min säng eftersom vår son som låg i min mage stökade runt och på grund av en för lågt sittande moderkaka orsakade ständiga forsar av blod med sina rörelser. I v32 kom den lille ut i full fart med hjälp av doktorns skarpa skalpell.

2004 upphörde världen att existera när jag i juni insåg att mitt andra barn låg i magen, och rädslan kom som ett brev på posten för att under hela graviditeten ligga som en sten över mitt vilt bultande hjärta. Skulle det bli ännu ett missfall? Eller? Vi firade en orolig jul och när vi återkom till vår lägenhet och satte på teven såg jag katastrofen i Thailand och tackade min lyckliga stjärna som genom min graviditet tvingat oss att stanna hemma istället för att fara till Thailand som vi tänkt.
Dag efter dag tillbringades framför teven med tårarna rinnandes av sorg och oro att någon man kände skulle vara där.

2005 föddes så min lilla tjej under stor baluns. Navelsträngen låg tätt virad runt den lillas hals och det var på håret att hon och jag strök med. Min lycka var mycket, mycket stor!
Att min karl ställde sig på knä för att fria tillhörde en utav stjärnögonblicken det året, och jag sade ja med ett barn på varje arm på en parkeringsplats i Nyköping.
Några månader innan hade orkanen Gudrun orsakat stor förödelse i Sveriges skogar, och några människor fick sätta livet till.

2006 Flyttade vi först till Vårsta för några månader, sedan vidare till vårt paradis i Grödinge.
Genom vänner som fortfarande går på krogen får jag höra att det blivit rökförbud på restaurang och krog, och ett litet sting av längtan går genom min kropp efter discodans och flirtande. Det måste vara jätteskönt att slippa röken som alltid orsakade att luftrören slammade ihop och skapade en kritlik heshet. Jag läser i tidningarna och ser på tv om orkanen Katrinas härjningar och hyllar ännu en gång mitt beslut att inte flytta till USA som jag en gång funderat på. Med tårarna rinnande ser jag människors sorg och fajt för att överleva, och vi skickar ett bidrag.

2007 blev ett år med överraskning, sorg och glädje eftersom det helt plötsligt visar sig att jag är gravid och förväntas komma nästa år. Tyvärr blir det ännu en riskgraviditet som jag tvingas gå igenom, och när han forsar ut i ett vattenfall av blod i v 33 är det på gränsen att sankte Per hämtar mig till sitt rike. Skickliga läkare hjälper mig tillbaka och talar om att nu är det slut på barnafödandet.

2008 tog jag beslutet att ge ut mina upplevelser som bok, och med långa nätter till hjälp författade jag ihop min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL och tar hjälp av min dagbok.
Ute i världen hade dokusåporna tagit över folks liv och att ringa till en väninna vid åtta på kvällen innebar nästan alltid att de inte svarade. 10-åriga Engla som är på hemväg på sin cykel blir tagen av en man som brutalt mördar henne. Alla tidningsrubriker börjar handla om mord, misshandel och hemska mäns beteenden som sätter skräck i varje kvinna. Fritzlfallet uppmärksammas och med stor förbittring läser vi om mannen som gång på gång våldtagit sin egen dotter, gjort henne med barn och dessutom låst in henne. Världens börser rasar kraftigt och människor ser sina surt fördärvade besparingar rinna genom fingrarna som smält smör utan att kunna förhindra det. Året avslutas med det kraftigaste jordskalvet på 40 år i Sverige.

2009 börjar med att Bush avslutar sin åttaåriga tid som president i USA och ersätts av Obama.
Jag börjar en tuff redigering av min bok och inser rätt snart att tragglet kommer att pågå ett bra tag innan jag kan trycka den.
För att börja marknadsföra den börjar jag blogga och tvingas lära mig saker jag aldrig ens försökt göra tidigare. I slutet av året är den tryckt och utskickad till bokhandlare för att säljas. Mina noveller hittar så sakteliga till olika sajter och jag inser att folk faktiskt tycker om det jag skriver. Ett nytt bokprojekt börjar och en översättning till engelska av den redan utgivna boken påbörjas. Svininfluensan kommer hit med stora kliv och media puffar upp den till jättelika proportioner varvid folk blir rejält uppskrämda. En jättekampanj om vaccinering startar och innan året är slut har massor av folk vaccinerat sig. En del lämnar jordelivet trots vaccinering och diskussionens vågor går höga i riksdag, media och hem. Finns det biverkningar, och vilka? Är det farligt eller ej?
Varje dag när jag öppnar tidningen står det om mord och avrättningar på gatorna i vårt land och i mitt hjärta börjar en skräck växa.

Var det den här världen jag skaffade barn till? Hur skall de klara sig i det här tuffa klimatet. Klimatet ja, det har ju klimatforskats i många år och resultatet har skrämt många av oss.
Isen smälter och höjer världshaven med skrämmande resultat. Öar översvämmas, och dalar försvinner. Sakta men säkert förstörs vår värld av sig själv som ett resultat av våra beslut.

2009 börjar med att Bush avslutar sin åttaåriga tid som president i USA och ersätts av Obama. Jag börjar en tuff redigering av min bok och inser rätt snart att tragglet kommer att pågå ett bra tag innan jag kan trycka den. För att börja marknadsföra den börjar jag blogga och tvingas lära mig saker jag aldrig ens försökt göra tidigare. I slutet av året är den tryckt och utskickad till bokhandlare för att säljas. Mina noveller hittar så sakteliga till olika sajter och jag inser att folk faktiskt tycker om det jag skriver. Ett nytt bokprojekt börjar och en översättning till engelska av den redan utgivna boken påbörjas. Svininfluensan kommer hit med stora kliv och media puffar upp den till jättelika proportioner varvid folk blir rejält uppskrämda. En jättekampanj om vaccinering startar och innan året är slut har massor av folk vaccinerat sig. En del lämnar jordelivet trots vaccinering och diskussionens vågor går höga i riksdag, media och hem. Finns det biverkningar, och vilka? Är det farligt eller ej?
Varje dag när jag öppnar tidningen står det om mord och avrättningar på gatorna i vårt land och i mitt hjärta börjar en skräck växa. Var det den här världen jag skaffade barn till? Hur skall de klara sig i det här tuffa klimatet. Klimatet ja, det har ju klimatforskats i många år och resultatet har skrämt många av oss. Isen smälter och höjer världshaven med skrämmande resultat. Öar översvämmas, och dalar försvinner. Sakta men säkert förstörs vår värld av sig själv som ett resultat av våra beslut.

Emilia vände ut och in på sig själv för att försöka vara som andra, men rollen som hon fick passade inte henne, och det slutade som det alltid slutar när man försöker trycka ner en fyrkant i ett runt hål, med förskräckelse.
Hon hade köpt de senaste jeansen trots att hon varken hade pengar eller lust att kasta ner så mycket av sina få korvören på ett par byxor. De satt illa och klämde både här och där. Nitarna som satt vid insidan på fickorna gav henne nickelallergi och hon satte stora plåster över knapparna för att skydda sin tunna hud. När flickorna i klassen gick ut i affärer på lunchrasten följde Emilia tyst med och åsåg hur de med stort mod gick in i butikerna, satte på sig ett par jeans under sina egna, och sedan gick ut. Antingen klippte de helt sonika bort larmet, eller också använde de folie.
Inne på internet fanns alla tips och råd som de behövde, och deras risktagning blev större och större.
Till slut kom dagen då de ansåg att det var Emilias tur att shoppa som de så vackert kallade det, och med svettiga händer gick hon in i butiken de utsett för dagen. Med sitt mörka krulliga hår var det svårt att gå omkring osedd och det dröjde bara några minuter innan hon hade en vakt i hasorna. Flickorna som ställt sig utanför fnittrade och pekade medan de studerade hur hon gick fram och tillbaka på måfå utan att ens titta på några plagg. Till slut kände hon sig obekväm och gick ut därifrån tomhänt.
Elsa som egentligen inte alls tyckte att Emilia hörde till deras gäng skrattade rått när hon öppnade butiksdörren och klev ut. ”Ha, ha…det visste jag väl att du var en fegloppa! Du bara hänger efter oss som en svans och skulle göra allt för att vara likadan.” Hon vände sig till tjejgänget och drog med händerna genom sitt långa ljusa lockiga hår. ”Du kommer aldrig att bli som oss, hur skulle det gå till? Med ditt svarta fejs och hår syns du på mils avstånd och vakterna uppmärksammar dig direkt. Nä, du får inte vara med oss längre.” Hon schasade iväg Emilia från gruppen och de gick iväg.
Efter skolan åkte Emilia hem till sin mamma som tillhörde en av de få som tagit beslutet att bli hemmafru när hon fick sitt barn. Djupt inom sig visste mamman att det skulle löna sig i längden, och trots att de fick gå ner ekonomiskt visste hon att hennes dotter älskade tryggheten det innebar och stod fast vid sitt beslut.
Hon hade träffat på tjejerna som Emilia hängde ihop med och kände dåliga vibbar när hon pratade med dem. Deras klädsel tillhörde sista modet, och sminkningen var tuff och hård med alltför mycket kajal runt de unga oskuldsfulla ögonen. Nästan samtliga hade långt svallande ljust hår som oftast bestod av massor av fusklängder som omsorgsfullt knäppts på varandra.
När Emilia kom hem ropade hennes mamma från köket att mellanmålet var klart och att hon kunde komma direkt. ”Jag skall bara byta om.” ropade hon tillbaka och skyndade sig in i sitt rum för att dra av sig de obekväma jeansen och byta till en av de otal av klänningar som mamman sytt.
Ute i köket kunde inte Emilia hålla tyst längre och började gråtande bekänna vad flickorna höll på med, och berättade att hon inte längre fick vara med i gänget.
Mamman tittade länge på sin söta dotter och tog sedan om hennes haka med sin ena hand under tiden som hon smekte över hennes hår med den andra. ”Lilla, lilla du…jag tycker du är en alldeles underbar liten speciell tjej, och du behöver inte de där flickornas sällskap. Du är en av de få som är vacker utan smink och du gillar ju att bära klänningarna jag sytt…så lilla hjärtat…stå upp för vad du är! Det kommer ändå att sluta med att de blir tagna på bar gärning och blir straffade.
Emilia nickade åt sin mammas ord och ruskade på huvudet när hon frågade om Emilia verkligen ville vara som de andra flickorna. De var allihop så kallade nyckelbarn och hade en nyckel hängandes runt halsen som gick till deras hem.
Föräldrarna jobbade hårt för att tillfredställa sina barns och sina egna önskemål om saker att köpa, och tillbringade ofta kvällar och helger på sitt arbete medan barnen fick vara ensamma hemma. Ett ständigt flöde av pengar gick genom fingrarna och ordet ”Nej!” existerade inte i ungarnas värld.
Resultatet av pryljakten blev barn som i sökandet efter en ledare föll offer för äldre kamrater som utnyttjade dem. Ledare som bestämde hur de skulle vara, och vad de skulle göra.

Eliaz var nyss fyllda fyra när han började hos dagmamman, och hemma i huset gick mamma Karin med lillsyster som var knappt ett och ett halvt år yngre.
Att leka med de nya kompisarna kändes nytt och främmande för den lilla pojken som innan tillbringat mesta tiden hos sin syster och mamma. Lite blygt närmade han sig en kille som på småbarnsmål berättat att han hette Wilmer och var 2 år. De började brottas och dagmamman ställde sig bredvid för att kolla så att ingen skadades. ”Brottas du med din syster?” frågade hon när de var klara. ”Näe, hon bits bara…hårt!” sade han och visade på sin ena hand. Ett vitt märke syntes efter tandraden och dagmamman förstod att systern var ett så kallat bitbarn. ”Hon biter på mammas tutte så att hon skriker.” sade plötsligt Eliaz och log stort. ”Då blir mamma arg och säger till henne.” tillade han och tittade fröken rätt in i ögonen. Dagmamman ryckte till av blicken hon fick, för ögonen som hon mötte var vackert mörkt, mörkt blågröna i en odefinierbar färg och hade långa svarta ögonfransar runtom. De verkade titta rätt igenom henne, och hon kände sig plötsligt obekväm i hans närhet.

Den lilla pojken fann snart ut vilka han kunde leka med, och en utav tjejerna på dagiset blev hans favorit. De blev som ler och långhalm och efter ett år hade det växt fram en försiktig kärlek mellan de två. Eliaz och Molly pussades och kramades hela dagarna medan fröknarna godmodigt såg på.

Men allt var inte så oskyldigt som det verkade.
I huset bredvid dagmamman bodde en man som intensivt betraktade skådespelet som pågick mitt framför hans ögon dag efter dag, och en dag såg han sin chans.”

Har du sett Molly och Eliaz?” frågade Marie sin kollega Katrin. ”Nä, det var nog ett tag sedan jag såg dem, men…” hon skrattade till och satte ner lilla My som precis somnat i hennes famn i vagnen. ”De har väl gömt sig för att pussas som vanligt, och kommer nog snart.”

Efter en halvtimme utan ett spår av vare sig Molly eller Eliaz började en oro sprida sig i dagmammornas medvetande, vart kunde de ha tagit vägen? En av dem samlade in resterande barn medan den andra började söka i närheten av huset de höll till i, men utan annat resultat än Eliaz keps. ” Jag ringer till deras föräldrar och ber dem komma och hjälpa till. Det är säkert ingen fara, men… för säkerhets skull. ”

Eliaz mamma kom farande i sin lilla silverfärgade bil, och med dottern på höften gick hon igenom dikena i närheten, och kände kalla kårar glida längs ryggraden när hon passerade den stora vägen som gick långt nedanför barnens vistelseplats. Tårarna lurade precis innanför ögonlocken, och när mobilen ringde ryckte hon till. Det var barnens pappa som berättade att han var på väg. ”Det är nog ingen fara.” sade hon med halsen tjock av gråt. ”Men jag vet inte, något känns fel!”

Mollys föräldrar kom åkande på vägen och hon lyfte handen till en lam hälsning innan hon återgick till sökandet.

När Karin återvände till dagmammorna var de i upplösningstillstånd och bannade sig själva för att de väntat så länge med att larma. ”De brukar gå undan för sig själva, och hur skulle vi veta?” Marie öppnade mobilen för att ringa till polisen som snabbt var på plats.

Mörkret lade sig över det lilla samhället och innanför fönstren beredde mödrar mat till sina små som ställde tusen frågor till sina föräldrar som de inte kunde svara på. Barnen var nyfikna och samtidigt lite rädda.

Innanför det nedersta fönstret hände saker som aldrig någonsin får hända. Mannen i huset var en av de som avvek från statistiken och de två barnen som låg vid hans fötter låg stilla, så stilla.

Elin tyckte att de nya klasskamraterna hon fått verkade vara riktigt trevliga och släppte försiktigt på garden som hon ständigt fått ha uppe på sin gamla skola.

En dag när hon kom hem räckte mamma fram ett brev som anlänt till deras nya hus.
I förhoppning att det skulle vara ifrån hennes kamrat Tea slet hon snabbt upp det nyfiken på vad kamraterna sagt när hon så plötsligt lämnat skolan.
Men brevet bestod av urklippta bokstäver som sammanfogats till ett brev, och efter att bara ha läst några rader grät Elin och räckte stumt med darrande hand över det till sin mamma som förskräckt lade armarna tröstande runt sin dotter medan hon med andra handen läste brevet.
”DU SKALL INTE TRO ATT DU KAN SMITA UNDAN…SÅDANA SOM DIG MÅSTE MAN MÄRKA, OM OCH OM IGEN!! VI SYNS NÄR DU MINST ANAR DET!!
Mamman läste texten om och om igen, och kände det som om marken försvann under henne. Skulle det aldrig ta slut?
Efter flytten hade telefonen tystnat och rutorna på huset förblev intakta, men…
”Lilla gumman! Det är nog bara hot, de kan inte nå oss nu. Herregud, vi är ju flera mil från vår förra hemstad.” Hon strök de ebenholtssvarta lockarna bakåt och drog med tummen över Elins ögon för att torka tårarna från de mörkbruna tjärnarna som var nästan svarta av sorg.

Hon och hennes man hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att livet skulle kunna bli så svårt när de adopterade sin dotter. Den lilla flickan med sin ständigt brunbrända hud och det vilda krulliga håret hade varit sötast av alla barn när de hämtat henne borta i främmande land, och deras lycka hade varit oändlig. Alla år av sorg och förtvivlan var som bortblåsta i samma ögonblick som de fick Elin i sin famn, och deras nya liv tillsammans med den lilla hade till en början varit rosenrött med massor av glädje.
Några månader efter att Elin fyllt 5 år dog plötsligt hennes älskade pappa knall fall. När de så småningom obducerade honom fann de att hans hjärna hade varit fylld av cancer och insåg att huvudvärken han hade haft varit förkänningar.
När flickan började skolan dröjde det inte lång tid innan påhoppen började, och det eskalerade snabbt till att bli terror.
Gråtande frågade Elin sin mamma om och om igen varför barnen var så elaka, och tröstades av sin förtvivlade mamma som inte alls förstod varför det överhuvudtaget startat.
Efter att de bytt skola tre gånger utan framgång tog mamman beslutet att flytta, och allt lugnade ner sig en liten stund för att bara några månader senare börja om där det slutade. Mobilen Elin hade fått I present av sin mamma fylldes av elaka meddelanden och foton som små barn inte ens skall se.

I skolan Elin nu gick på blev hon utfryst och de slängde glåpord efter henne på rasterna. Med huvudet nerböjt och långsamma steg gick hon ut på skolgården för att där bli påhoppad och nertryckt på marken medan barnen skrek ”Jävla svartneger, stick iväg till djungeln igen! Kom inte hit och lorta ner vår skola!”
När de lämnat henne steg hon upp och borstade av sig så gott det gick sedan gick Elin in i skolan för att gå på sin lektion. Läraren tittade frågande upp när dörren öppnades och snäste ”Är det egentligen någon ide att komma alls när det gått så lång tid av lektionen?” sedan vände hon sig tillbaka till eleven hon just då hjälpte utan att fråga om orsaken till Elins försening.

Nu hade de om igen flyttat utan ett ord till grannarna, och ett kort meddelande var det enda de lämnat efter sig. Elin hade snabbt fått kamrater och några av dem hade till och med varit hemma hos henne och lekt. Brevet de just öppnat spred en illavarslande mörk ondskefull känsla och de tittade på varandra med allvarlig blick.
”Nä Elin, vi kan inte ha det så här. Vi polisanmäler det här så skall du se att det lugnar ner sig. Det här brevet kommer från dina antagonister på din gamla skola, och du skall inte låta dem förstöra ditt nya liv.” Mamman snurrade en av de mörka lockarna på dotterns hår med sitt pekfinger och smekte henne över kinden. ”Gumsan du är mitt livs ljus och jag vill inte att något skall hända dig! Kom nu så ringer vi till polisen och försöker reda ut det här en gång för alla.”

Några dagar senare ringde det hemma hos dem och en poliskvinna i andra änden berättade att brevet kunnat spåras till en kille som förhörts av dem och erkänt. De hade inte material nog att åtala honom, men trodde att deras förhör avskräckt honom från vidare trakasserier.

Eftersom min verklighet just nu bara består i att sitta i en soffa med en konstant spyende tvååring i famnen(ja nu är det dags för lillebror, syrran är okey igen)så har jag all tid i världen att fundera på dagens skrivpuff.

Jag är inte ute efter att vinna litteraturpriser, bara att få sälja min bok och med den försöka hjälpa de stackare som ligger gravid i sängen funderande, tvivlande och vilt svärande över livets orättvisor.

Som människa känner man sig så liten när kroppen bestämt sig för att inte lyda ens order. När blodet forsar ur ens kropp utan att läkarna har någon förklaring och man dessutom vet att ett litet liv finns därinne går hjärnan på högvarv med risk för att brännas ut. Man blir skör och svag,och tvivlar på sin existens.

Jag gjorde ett försök att förklara hur det var, och förmedlade det läkarna sade…inget annat.

Ingen försköning och ingen precision, jag bara spräckte bubblan av kvinnors illusion.

När Emma kommer ångande i full fart till dagiset med sina barn Tekla och Johan har hon redan huvudet fullt av saker hon måste göra innan dagen är slut.

Jobbet på kontoret läggs liksom på träda och julklappsköpandet är det som avhandlas på kafferasterna. Små tips om klappar och julmat går från mun till mun, och pratet tystnar abrupt när chefen tittar in.
På luncherna skippar de maten, eller tar en korv i ett stånd för att hinna köpa så många klappar som möjligt.
En del av personalen har skippat alla tankar på jul och reser helt enkelt ifrån landet till varmare breddgrader.

När Emma några timmar senare hämtar sina barn är de trötta och lilla Johan lägger sina armar runt hennes hals och vill inte släppa taget.
Irriterat drar hon sig lös och känner svetten porla i pannan. “Tekla skynda dig nu! Du kan ju det här!” Den lilla flickan tråcklar med överdragsbyxorna som inte riktigt vill göra som hon vill, och faller till slut i gråt. “Mamma, kan du inte hjälpa mig?” Dagmamman kommer ut i hallen och hjälper till. “Jovisstja, det var en sak…du får nog hålla Johan hemma imorgon, för alldeles nyss hade han diarre´och ja du vet ju själv…”

Emma reser sig upp från knästående och tittar på dagmamman. “Men jag kan inte vara hemma. Jag måste ju köpa sista klapparna, och göra julskinkan, och storstäda därhemma.” Hon suckar djupt och blir nästan gråtfärdig. “Ja, det är väl inget annat att göra. Du får ha en bra jul och ett Gott Nytt år!” säger hon innan den branta trappan gör att Emma måste skynda sig att ta Johan.

När de kommer till bilen gallskriker sonen och vill inte alls bli fastspänd trots att Emma lockar med både kex och gosedjur. Hon ger upp och spänner fast dottern som glatt hoppat in i framsätet och trevande försökt spänna bältet utan framgång.
“Hur mår du då?” frågar Emma och smeker Tekla över kinden medan hennes hjärta håller på att hoppa ur kroppen av stress. “Jag mår bara bra mamma, men Evald spydde idag och hans mamma hämtade honom.”

“Åh nej! Inte igen!” Panikslaget insåg Emma att julen antagligen skulle få tillbringas med kräksjuka barn istället för att åka till föräldrarna till deras paradis på landet.
Plötsligt hörde hon att Johan skrek till och bara några sekunder senare spydde han gång efter gång.

Overallen som Emma precis krängt på Johan var nu täckt av en sörja av osmält mat och något rödaktigt slemmigt. Han skrek oavbrutet i panik och hon drog av honom kläderna för att sedan linda in honom i filten som alltid förvarades i bilen.

Den nerspydda overallen pressades ner i en kasse och färden hemåt kunde börja.

Som tur var bodde de bara fem minuter från dagmamman och en febril aktivitet började så fort motorn stängts av.

“Tekla, du får ta dig ur bilen själv. Jag måste in med Johan innan han spyr igen.” Hon lyfte in det lilla barnet och höll tummarna att hon skulle hinna in innan något hände…men på trappan var det kört!

Efter att ha fått in de båda barnen och lagt Johan på en handduk greppade Emma mobiltelefonen och tryckte på en utav de lysande knapparna.
Hennes ansikte speglade besvikelsen hon kände och bakom ögonlocken brände tårarna. “Hej mamma! Vi kan inte komma för Johan har magsjuka, och vi andra lär få det vi med. Du jag måste sluta för nu spyr han igen!” Emma slängde på luren och lyfte upp sin son som gråtande hulkade ur sig.

När Patrik kom hem på kvällen sprang Tekla honom till mötes i dörren och ropade glädjestrålande.
“Pappa! Jag slipper dagis imorgon, och får vara hemma hos mamma, och vi skall vara hemma hela julen!”

Nu var jag rädd! För uppenbarligen var något på gång, men vad?
Den första instinkten sade åt mig att rusa ut ur lokalerna fort som faan, men min hjärna bad mig sansa mig och försiktigt accelera mot utgången. Med svettiga händer och ett hjärta som bankade i vild panik närmade jag mig meter för meter den efterlängtade utgången där dessvärre ett gäng vakter stod på rad. Vad faan skulle jag hit och göra, varför kunde jag inte låta bli? I mina tankar slog jag på mig själv för min dumhet, och en rännil av svett som börjat vid nacken närmade sig min kalsongkant.

Den välpressade, trånga skjortan skulle behövts slitits ur byxorna för att jag lättare skulle kunna slåss, men jag vågade inte göra någonting av rädsla att kanske skrämma dem och orsaka att de använde sina vapen som jag med säkerhet visste fanns någonstans på deras kroppar. “Ingen vakt går vapenlös nuförtiden, aldrig” mumlade jag och försökte stoppa flämtandet som hotade att startas av stressen jag var utsatt för.

”Se där är du ju vackre man! Tänkte du smita eller?” Annika Kallifades stoppade mig med en hand på mitt bröst och log med hela ansiktet. Ernesto Georges eller hur? Oh jag älskar att titta på dina matcher…hur du slår dina motståndare sönder och samman. Eller hur pojkar?” Hon tittade sig runt i ringen som bildats runt mig och samtliga nickade och log mot mig. ”Du är min stora idol Ernesto.” sade en av de yngre förmågorna som stod bredvid mig. Jag bara älskar din attityd när du går in på arenan så totalt beslutsam att vinna.” Han kråmade sig lite och jag anade att han nog var vänd åt fel håll.

Med en rysning ökade jag avståndet mellan oss, men stötte då i fru Kallifades igen. Hon vände sitt ansikte mot mig och jag såg ett sådant djuriskt begär i hennes ögon att jag rös. Med hes röst befallde hon sina män att eskortera oss till ett bord och jag följde henne som en hund i koppel.
Vilken kvinna!

När vi satt oss ropade hon till sig en kypare och beställde in champagne. ”Det är inte varje dag jag träffar sådana här män.” sade hon och tog med sina händer som var prydda av blodröda långa välvårdade naglar runt mina biceps. ”Så mycket man!” hon stönade till och lade oblygt sin ena hand på mitt lår. ”Ursäkta, men…” jag försökte identifiera var mr Kallifades stod, men såg honom ingenstans. ”Är inte ni gift? Vad säger er man om det här?” Jag pekade på hennes hand som långsamt smekte sig uppåt mot mitt erigerade kön.
Hon fnyste och sade något på ett annat språk, sedan greppade hon glaset med den bubblande drycken och svepte den. ”Jag vill ha män inga fjantar.” sade hon och tittade ner i glaset samtidigt som hon kastade med sitt långa hår.
Hon drog med ena fingret runt dess kant, och ett högt gnisslande hördes. Jag lade min hand över hennes för att stoppa oljudet och hon stönade till igen.
”Se vad du gör med mig hemske man.” Fru Kallifades reste sig upp och tog min hand i sin sedan förde hon mig till ett rum som hon låste och drog ur nyckeln. Kalla kårar banade sig sin väg över ryggraden och jag kände att benen darrade av upphetsning.
”Kom! Kom till mig!” sade hon och backade leende mot sängen som stod mitt i rummet. Jag anade vagt att en utav dörrarna till rummet intill fortfarande var öppen, men det mesta av min fundersamhet hade flugit sin kos och jag ville bara belägra denna underbart sexiga kvinna och nå till höjder jag nog aldrig varit förr. ”Kom!” sade hon och lekte med sin smala tunga i mungipan.

Känslan när jag lade mig ner i den mjuka sängen var grym! Hon smekte mig över min ribbade mage och nafsade lekfullt i mina kalsonger. En kvinna helt i min smak tänkte jag och blundade när hon närmade sig min lem. Jag kunde känna hennes långa hår glida över min kropp och reagerade först inte alls när hon band fast mina händer i sängens huvudände och satte en ögonbindel på mig.

När hon drog sig ifrån försökte jag dra henne tillbaka med hjälp av mina ben och en kort stund hade jag henne nära igen.

Plötsligt drog hon sig bort och allt blev dödstyst tills ett högt, gällt kraxande fyllde rummet.
”Din jävla idiot, trodde du att du skulle komma undan? Trodde du verkligen att jag var så ovetande om din värld? Jag har bidat min tid för att ge igen…och nu är det paybacktime min käre.”

Jag hörde henne dra ut en låda i byrån intill sängen och ta upp något, sedan var allt bara smärta.