Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Jag tog en omväg runt kvarteret för att vara helt säker på att jag inte var förföljd innan jag med några snabba steg sprang in i min port och snabbt låste upp det tredubbla låset jag införskaffat dagen efter dådet.
Kvällen tillbringade jag surfandes på datorn efter gamla artiklar om händelsen och ännu en gång printade jag ut hennes foto. Annika Kallifades var en vacker kvinna, och i texten kunde jag läsa att hon pluggade till advokat, men var osäker på om hon skulle orka fortsätta efter händelsen.
Bland artiklarna låg även ett foto på hennes pojkvän som jag noga inpräntat i mitt minne ifall att jag skulle se honom. Han var av dörrväktarmodell och jag visste att han boxades. Visst, jag var proffs inom min sport, men…ändå, i fel ögonblick kunde mycket hända.

Jag googlade på hans namn och såg att de idag var gifta och att hon var en advokat med mycket gott renomme` som emellanåt åtog sig fall som inte gav någon inkomst.
Mannen var ägare av en stor kedja med casinon och hade med tiden blivit mycket förmögen. Utseendet var inte speciellt förändrat men han hade lagt sig till med en liten kalaskula och det mörka lockiga håret hade grånat vid tinningarna.

Plötsligt vaknade en liten djävul i mig och jag beslöt mig för att kolla in honom lite närmare, men lovade mig själv att vara försiktig.

Dagen efter mötte jag min coach som om igen tjatade på mig att jag måste synas mer i media. Suckande mötte jag hans inträngande blick och sade att jag inte orkade och att jag tyckte det var onödigt. Hans vanligtvis lugna humör hettade till och han kallade mig både det ena och andra innan han bad om ursäkt. ”Förlåt Ernesto det är mitt utländska temperament som vaknar till, naturligtvis bestämmer du själv över hur mycket du vill göra, men faktum kvarstår…du behöver fler sponsorer.” Han satte sig tungt ner och drog en hand genom sitt gråa nästan obefintliga hår.
Jag lade armarna i kors och satte bestämt hakan i vädret, sedan sade jag. ”Är vi klara? Kan jag gå nu? Jag har lite ärenden…” Min coach som förövrigt heter Lao tittade på mig en lång stund utan att säga något, sedan viftade han iväg mig med orden. ”Ja, ja stick iväg och roa dig! Men glöm inte matchen på lördag…den är viktig för din framtida karriär.”

När jag lämnade huset hojtade jag till mig en taxi som passerade och sade snabbt adressen till ett av stans stora casinon. Det var mitt på dagen, men de var ju igång dygnet runt. Frågan var om HAN var där. Jag småpratade med chauffören och var på toppenhumör.
När vi kom till adressen betalade jag för mig, och gav honom rikligt med dricks.
Jag kollade in min figur i en utav speglarna som satt utanpå huset i en lång rad, och såg en man i sina bästa år med muskler av stål och ständigt brunbränd hy av alla resor jag ständigt gjorde i världen. Mina tänder hade flera gånger hamnat på backen i mina fajter men min tandläkare hade fixat en fin fasad som var så snygg att jag aldrig någonsin skulle klaga.
Det mörka nästan svarta håret som var ett arv från min far låg bakåtslickat och inte en enda slinga låg fel. Egentligen hade jag väl ingenting att klaga på förutom mitt förbannade ben som krånglat sedan ett år tillbaka. Haltandet störde min perfektion och det var många gånger jag svor högt över delen som felade.

Jag klev in med spänstiga om än lätt haltande steg och möttes av öppen beundran av både de kvinnliga garderobiärerna och de hårt åtstramade vakterna som säkert kände igen mig från sporttidningarna.

En journalist hade enträget ringt cirka ett år efter överfallet och bett om en intervju efter att jag om igen vunnit en match. Jag tvekade i det längsta, men föll till slut till föga och lovade att träffas ute på ett cafe´. Det var en effektiv kille som nyss utexaminiserats från journalisthögskolan och han var hungrig på att veta. Jag kände mig nästan naken när han hade gått och undrade flera veckor efteråt om jag kanske sagt för mycket. Min coach ringde några dagar efteråt helt lyrisk över texten och bad mig omgående komma till hans kontor för att kolla in några nya sponsorkontrakt.

Jag log lite sådär lagom mycket åt personalen inne på stället och nickade kort mot vakterna som om vi kände varandra, sedan krängde jag av mig rocken jag införskaffat enbart i det här syftet och stoppade plånboken i innerfickan på kavajen som var lika ny den. Det kändes obekvämt och lite stelt mot mina vanliga blåjeans och tröjor, och jag saknade tyngden av min älskade skinnjacka som länge följt mitt liv.
Pengarna jag hade med mig var var resultatet av några tuffa matcher jag gått i utlandet noggrant tvättade på en bank vi hade lite känningar på, och nu skulle pengarna rulla!

Efter några minuter fick jag sällskap av en liten mörk sak som tindrade med ögonen och kuttrande tryckte sig intill mig. Jag sköt snabbt bort henne och såg en gillande min i de andra herrarnas ansikten.
”De är bara ute efter pengar!” anförtrodde en herre i 60-årsåldern mig. ”Lite pussar är allt du får, sedan kräver de mer pengar om de skall gå vidare.” Han tittade sig runt och viskade i mitt öra.”Jag vet ett ställe där du verkligen får valuta för pengarna” När en vakt gled förbi nästan ljudlöst reste mannen sig snabbt och fortsatte sitt spelande.

Efter att jag vunnit och även förlorat lite lämnade jag spelbordet med en nick mot min granne.
Lokalerna var mycket fräscha och jag började leka med tanken att själv öppna något liknande för vinstpengarna vi lyckats dölja för skattmasen. Jag pillade lite på spelmaskinerna men blev snabbt uttråkad och fortsatte min rekognosering av stället. Längst upp längs hela lokalen gick en smal gång där jag skymtade vakter som bar på något avlångt. Jag försökte att titta utan att synas, men fann snart att jag var iakttagen av ingen mindre än Mr Kallifades som fått äran att få sin frus efternamn när de gift sig.
Jag skrattade till och tänkte att hon nog var en riktig markatta den kvinnan, och jag kände mina nedre delar pirra till av längtan.
Han tittade en lång stund på mig, och jag försökte låtsas som om det regnade och fortsatte min tur genom casinot som hade mängder av spelapparater.

Plötsligt öppnades en stor svart dubbeldörr och ut genom den gled fru Kallifades med näsan högt i vädret.
Hon tittade sig omkring som om hon sökte någonting och stannade en kort stund med blicken när den var riktad mot mig. Visste hon vem jag var? Var det en fälla?
Lika plötsligt som hon kommit in försvann hon ut igen efter att ha ropat till sig en av de biffiga vakterna. Hon pratade upprört med honom och viftade energiskt med sina händer, sedan tittade hon uppåt mot sin man och gjorde några tecken i luften.

“Synen träffade mig som ett knytnävsslag mellan ögonen. Minnena blixtrade förbi och jag kände hur jag fick svårt att andas. På en tiondels sekund hade jag förflyttats tio år tillbaka i tiden.”
Jag skyndade mig att smita in i närmsta portuppgång och satte mig flämtande i trappan och kände att hjärtat slog alldeles för fort. Kippandet av andan fick mig säkert att likna en fisk som hamnat på land, och jag var livrädd att någon skulle se mig. Vilka rubriker det skulle bli…”Känd idrottsman påträffades sittande i en trappa med tvivelaktigt beteende” och det visste väl alla vad massmedia kunde orsaka för bekymmer. Karriären skulle braka rätt ner i papperskorgen och på bara några sekunder skulle allt jobb med att skaffa sponsorer vara förgäves.

Jag ansträngde mig till det yttersta och samlade mig för att försiktigt kika ut och möta synen av kvinnan. Skulle hon fortfarande känna igen mig?
Jag hade läst en intervju gjord av en av de bästa journalisterna som enligt min mening fanns, och där sade hon gång på gång med munnen som ett streck och ögon svarta av hat att hon skulle känna igen den som gjorde det om hon såg honom.

Vilken tur att jag bär keps idag, tänkte jag och drog ner den långt över ögonen innan jag som en skugga gled ut ur porten och passerade henne. Jag var så nära att jag kunde känna parfymdoften och skrattade till lite, för det var samma doft hon använt den gången.

Under åren som gått hade jag bara väntat på att polisen skulle dyka upp i min dörr med handklovarna i högsta beredskap, men med tiden lugnade jag ner mig och vardagen med träning och tävlingar tog över.
När jag gick gatan fram mindes jag dagen det hände och kunde fortfarande känna samma upphetsning som då.

Allt hade egentligen börjat med att hon snäst av mig på krogen, och sedan gett mig en dagsedel som hette duga…ja jisses vilken styrka den kvinnan hade.
När jag stoppade henne i parken som jag förföljt henne till såg hon först förvånad ut, men blev sedan rosenrasande och både rev och klöste mig illa. (Jag kände på ärret som löpte från undersidan av ögat och nedåt.) Vilken tur att hon inte märkt skadan hon tillfogat mig. Det hade varit förödande för mig och min karriär om jag hamnat i fängelse.
Jag hade haft sinnesnärvaro nog att vända vildkattan mot backen så fort jag brottat ner henne och jag hade säkert hunnit få mitt om inte de andra kommit.
Men jag var rädd att hon hunnit se mitt ansikte eftersom huvan jag dragit upp över huvudet rasat ner i tumultet.
Mitt i bråket som startat smet mitt offer iväg utan att ens se sig om.
De som överföll mig hade inte uppfattat att jag var en förövare utan trodde att vi var ett par som skulle ha det lite skönt, och de såg en chans att enkelt få ihop lite kosing. ha…trodde de ja.
Jag gjorde några utfall och de flög både åt höger och vänster innan en i gruppen hojtade till de andra ”Helvete grabbar! Han kan ju kampsport, det här funkar inte…vi drar!”
På bara få några sekunder hade de splittrats och försvunnit i natten och kvar stod jag fortfarande med stånd och med adrenalinet pumpande i kroppen.

När jag gick hemåt kördes en film i huvudet om och om igen över scenariot när kvinnan stretade emot, och jag var mycket, mycket irriterad över småglinen som stört mig. Min mandom krävde sitt och jag gled in på ett litet hak som var känt för sin lättklädda personal.
Några timmar senare lämnade jag stället med en fånigt lycklig min.

Julklappar gömmes i skåp och i hyllor, pressas in i minsta vrå
Det prasslar av papper i mörka natten, och barnen vill inte sova.
Julklappsrim skrivs med skrivstil ner och vi försöker på alla sätt att hinna
Vi smyger iväg bakom den andres rygg för att snabbt köpa det som sekunden innan betraktats av lustfyllda ögon för att sedan snabbt smyga undan det i en kasse.
Barnens ögon tindrar av förväntan och längtan och de räknar dagarna tills det är dags.

När vi sitter inne i den trånga lokalen för att invänta äldsta sonens luciafirande får jag plötsligt en fråga som maler runt inne i huvudet, och jag börjar diskutera den med min närmsta granne som blir lika fascinerad som mig.
Vad hade barn på sig på vår tid vid luciafirandet?
Vi mindes lucialinnen och stjärngosselinnen, men…fanns det tomtedräkter och pepparkaksdräkter?
Helt säkert fick något barn en hemsydd dräkt som han eller hon sedan stolt bar, men resten av barnen vad hade de?

Jag minns också att vi inte fick bära levande ljus pga risken att bränna sig och faran att sätta eld på varandra. Istället bar vi små ljus som drevs av batterier där en fusklapp med texterna man inte var riktigt säker på mallades efter rundeln som sedan täcktes av en glitterremsa.

Sonens luciatåg blev väldigt fint och stämningsfullt och små söta tomteflickor blandades med tomtepojkar och pepparkakor som turades om att sjunga.
I håret på lucian fladdrade levande ljus och den 8-åriga bärarinnan som hade långt, ljust, lockigt hår gick med försiktiga steg ut från lokalen efter att ha spridit glädje bland oss alla.

Idag för fyrtiofem år sedan föddes en liten tös på cirka två och ett halvt kilo endast 48 cm lång.
Hennes mamma var inte mer än knappa nitton år och mannen som nyss blivit hennes make var inte många år äldre.
Den lilla flickan döptes snabbt till ”Dockan” av personalen på avdelningen eftersom hon var så liten och söt med sina långa mörka ögonfransar och pryddes av ett nästan ebenholtssvart hår.
Några dagar efter att den lilla fötts fördes hennes mamma till operation eftersom hon drabbades av ett akut gallstensanfall och måste få snabb hjälp.

”Dockan” blev snabbt populär på avdelningen och fick ofta ligga i famnen hos sköterskorna som mer än gärna hjälpte sin patient med dottern.
Till slut blev det dags för hemfärd, och med tiden blev den lilla en busig tös vid namn Anitha som gjorde sin mamma gråhårig i förtid eftersom hon alltid hittade på bus.
Hon var så mager att skuldrorna petade ut, och alla släktingar tjatade alltid på henne att hon var så smal, och de räckte ständigt till henne smörgåsar och mat.

När hon fyllde tretton flyttade de till bondgården som förut varit hennes farfars och farmors och till hennes stora lycka inhandlades ett föl.
Nu började en lång väntan på att få börja med inridning och inkörning, och när det äntligen var dags gick det ganska smidigt trots att Anitha aldrig någonsin gjort det förut.
De blev två mycket goda vänner som alltid umgicks och när flickan blev tvungen att flytta till Gävle för att jobba skedde det med ett mycket tungt och tårfyllt hjärta.
Lady som fölet döptes till stannade hos familjen tills hon fyllde 7 år och såldes då till en man några mil bort. En kort tid därefter dog hon i fång.

Flickan fyllde så småningom körkort och skyndade sig att ta det för att sedan brumma runt mellan Söderhamn, Gävle och Hudiksvall på discon för att till slut ta det stora steget att som knappt tjugo fyllda flytta till Stockholm.

Ett nytt livssspår inleddes…

Pelle satt vid köksbordet och tittade på sin stora familj. De tre flickorna trängdes tillsammans med sina två småbröder som var tvillingar och mamma Agneta matade både till höger och vänster med god hjälp av sina döttrar.
I fönstret tronade en stor staffansbåge som länge gått i arv i Agnetas släkt, och små virvlateller snurrade av värmen från elementet. Överallt i rummen satt tomtar som vakade över dem och på vardagsrumsbordet stod ett nygjort pepparkakshus pyntat med nonstop och glasyr.

Pelle och Agneta hade jobbat i sitt anletes svett för att hinna pynta tills första advent och sedan hade dagarna kastat sig fram. ”Egentligen borde man vara ledig från jobbet hela december.” sade Agneta och vände sig till den ena tvillingen med den sista skopan mat, sedan reste hon sig.
Pelle svarade inte utan log bara lite underfundigt och drog med ena handen över skäggsstubben. ”Mm, men jag tror jag har en annan ide.”

En utav döttrarna reste sig upp och tog med sin tallrik till diskbänken. ”Tack för maten, jag går till Tea nu.” Pelle tog tag i hennes arm och drog henne till sig. ”Hörru stumpan, trivs du här?” Renate vände sig till sin pappa med en förvånad min. ”Jaa, det gör jag väl.” sade hon lite dröjande och undrade vad som nu var på gång. ”Hurså?”
Han ställde sig upp och såg mycket allvarlig ut. ”Jag har ett förslag… kan vi inte flytta härifrån!”
Agneta tappade tallrikarna hon var på väg med till diskhon rätt ner i golvet med ett brak.
”Flytta? Vart då om jag får fråga?” Hon satte sig ner vid bordet med de andra och såg nyfiket sin man i de gröna ögonen som en gång varit en av de orsaker till att hon fallit för honom.”Vad har du nu på gång?” sade hon och lutade sig över bordet.

Tjejerna tittade på honom som om han var ett UFO och Anna som var äldst sade ”Vi kan inte flytta nu väl? Det är ju snart jul och farfar och farmor och alla de andra skall ju komma hit. Dessutom har du lovat att vara tomte inne hos grannen, och…” Pelle sade skrattande ” Ni tycker ju allihop att julen bara är jobbig med en massa måsten. Visserligen räknar ni dagarna tills det är dagen D, men efteråt blir ju allt bara ett vakuum och vi ramlar oftast ihop i en soffa och somnar.”
De nickade för sig själva med huvudena och kände att det han sade stämde.

”Chefen har gett mig ett erbjudande om stationering i Thailand och vi flyttar i sådana fall dagarna innan jul. Naturligtvis måste alla vara med på det här för jag tvingar ingen. Kruxet är att jag måste få hjälp med att packa ihop allt julpynt igen och beställa ett lager där vi kan förvara sakerna tills vi återvänder om några år. ” Han tittade sig runt och smålog. ”Vad säger ni? Fundera på saken en stund och tala sedan om hur ni känner.”

Agnetas första tanke var att Pelle var galen eller att han bara drev med dem, men allteftersom timmarna gick kände hon ett stort ok av tyngd som lyftes av hennes axlar och en upprymdhet i kroppen som kändes som champagnebubblor. Hon gick fram till sin man som stod i köket och diskade och lade armarna runt hans midja. ”Du vet att jag älskar dig, men sådant här vill jag gärna vara med och planera i framtiden inte överraskas med vid middagen. Vi gör det Pelle, vi åker. Hjälper du mig med att packa ner julen.” Hon skrattade till och började sjunga på Jingle bells.

Emilia stannade vid en parkbänk hon passerade och drog mödosamt av sig skinnstövlarna som var prydda med en hög klack, sedan öppnade hon ryggsäcken för att plocka upp ett par bekväma tennisskor som hon satte på sig. Den tajta kjolen och kavajen gick samma väg och byttes ut till ett par jeans och en t-shirt med en stor teckning på som hon själv målat, och det röda håret släpptes ur sin knut för att som en lavaström breda ut sig över hennes smala axlar.

Suckande och med ömmande fötter som nu njöt av att kunna röra sig fortsatte hon sin promenad hemåt och föll in i drömmerier om att få sitt genombrott inom konsten.

Hennes kollegor på advokatbyrån skulle aldrig ha känt igen henne om de setts på gatan, för i sitt yrke var Emilia alltid strikt klädd med kjol och kavaj eller en damig skjorta som noggrant knäppts ända upp.

När hon gick hemåt kände hon sig urlakad både psykiskt och fysiskt. Det var tidiga mornar och sena nätter som gällde inom yrkets vägnar och de hon umgicks med pratade allihop på ett speciellt högtravande sätt, lite förnämt sådär. Som om de tillhörde en hemlig klubb med ett hemligt språk.

Emilia kände det som om hon var förflyttad tillbaka till barndomen då de finare kvarterens barn pratade på ett visst sätt för att synas mer och för att få känna sig speciella.

Efter fem år på firman visste hon mycket väl vad som förväntades av henne, och njöt när hon kom hem och kunde slänga av sig den i hennes tycke förfalskade fasaden som egentligen inte alls var hon.

Efter att ha dragit på sig det vita förklädet och öppnat upp den solgula gardinen i atelje´n kunde hon drömma sig bort och måla med sina älskade färger. Där spelades inga roller och sminket var överflödigt. Det var hennes andningshål i tillvaron och i tre år hade hon ideligen gjort försök att komma in på målarskolor där hon hade en chans att utveckla sig inom det hon verkligen ville, men hittills hade hon till sin stora sorg misslyckats.

Idag låg ett stort brev på hennes hallgolv och väntade. Det var stort och brunt med en vacker bård runt kanten.

Mitt skrivande började samma dag som jag insåg nöjet av att kunna sätta ihop bokstäver till ord.
Det blev massor av dikter, noveller och sagor som ritschades fram med en väl söndertuggad blyertspenna som så småningom fick mammas tillåtelse att ersättas av en bläckpenna.

Efter några år fick jag den stora äran att låna pappas vita reseskrivmaskin som dittills stått nedpackad i sin låda och varit aj, aj för nyfikna små fingrar.

Med ett finger snurrandes i håret och pennan i mun växte mitt intresse för ordens makt att beröra andra människors hjärtan, och jag skrev novell efter novell.

När jag så småningom kom upp till sjunde klass hade jag förmånen att få en underbar lärarinna i tyska som såg mitt intresse för språk. Hon tragglade med oss och än idag kan jag all grammatik som vi en gång fick lära oss. Gud vad jag älskade språk. Jag var som en svamp och sög i mig vartenda ord.
Att jag sedan hade enormt lätt för att lära mig både svenska, tyska och engelska grammatiken gjorde kanske att det var ännu roligare. När vi läste en tysk text såg jag den ovanför boken som i en film på svenska innan hon ens talat om vad orden betydde.

Så på samma sätt som när jag skrev noveller hade jag hjälp av min okände medhjälpare som satt på min högra axel berättande vad jag skulle skriva. Underligt? Javisst, men för mig fullkomligt normalt eftersom han alltid funnits där.

När det var val inför gymnasiet ville jag läsa språk, men möttes av motstånd hemifrån och föll till föga för deras påtryckningar. Det blev istället tvåårig social som i mitt tycke bara var en lite svårare fortsättning på skolan och fullständigt värdelös.

Idag har jag fortfarande enormt lätt att lära mig språk och kan ibland saker utan att jag lärt mig dem. Det bara finns.

Med högburet huvud gick den lilla 8-åringen fram till skolgrinden, lyfte av klykan och sparkade upp grinden för att sedan med snabba steg ta sig till den åldersgistna dörren som var ingången till skolan. I hans huvud malde gårdagens scen med fadern som resulterat i att han fått smisk på bara rumpan. Det sved i skinnet och ömmade till ibland när de tränga jeansen nuddade huden. Han var arg så arg…på allt och alla.

När han klev in genom dörren möttes han av sin leende kompis som hejade och frågade om de skulle leka. ”Har ingen lust…”sade han mumlande och fingrade på fällkniven han fått i present av sin farfar. Den låg i säkert förvar i hans jackficka och känslan av trygghet förstärktes varje gång hans hand tog på den. Han skulle få igen! Pojkens ögon var nästan svarta av ilska och med ett ilsket slitande försökte han dra ner de ack så välbehövliga men hatade överdragsbyxorna från sin krok.
Till slut gick hängaren utav och de rasade i backen med ett prasslande. Pontus som var Eriks bästis och hade ett hum om vad som hände därhemma tittade medlidsamt på honom och frågade lågt ” Är det dags igen? Har han varit dum?”
Erik kände tårarna bränna bakom ögonlocken och nickade bara innan han tufft slängde överdragsbyxorna åt sidan och svor till. ”Helvete heller, jag tänker inte sätta på mig någonting. Han kan ta dem och köra upp dem någonstans. Kom igen vi går ut!”

Ute på gården stod flickorna och lekte vid trädgårdsbordet med sina littlest pet shops och de skingrades när Erik passerade dem med svepande armar. Samtliga hästar ramlade ner i leran på backen och både en och två tjejer rusade in till fröken för att berätta vad som hänt. Han visste att han skulle få skäll och kände en litet uns osäkerhet som han snabbt tryckte ner och försökte glömma. En grov pinne som låg i hans väg plockades upp och slängdes iväg med ett vrål.

Fröken kom ut på trappan och såg både arg och ledsen ut när hon ropade till sig honom. ”Erik! Kom hit! Vad är det du håller på med? Förstår du inte att barnen blir ledsna?” Han vände sig kaxigt med arrogant min mot henne. ”Skiter väl jag i!” skrek han och sparkade frustrerat i gruset. ”Du kan dra åt helvete!” lade han snabbt till och sprang sedan iväg väl medveten om att han skulle få ännu mer stryk om det här kom fram till hemmet.
Med tårar i ögonen och nedböjt huvud vände sig fröken om och återvände till skolan där hon fick gråta ut i en kollegas famn. ”Jag vill ju bara vara fröken och lära dem av livets härligheter. Herregud, de är ju bara barn…” snyftande tog hon telefonluren och ringde till Eriks pappa som lovade att komma direkt.

En halvtimme senare satt Erik darrande i deras stora jeep och lyssnade på sin pappas predikningar.
”Din lilla snorjärs skall du skämma ut oss totalt! Lärde du dig ingenting av gårdagen. Du tvingar mig att göra något drastiskt. Hur tänker du?”
Han spottade när han pratade och av andedräkten kunde Erik utläsa att han druckit en hel del. De rödglänsande ögon lyste av illvilja och han slog med ena handen i den andra med jämna mellanrum. Stora tårar rullade nedför hans kinder.

Klockan är 4.30 och hemma hos familjen Meijer/Östlund är det alldeles tyst förutom lätta snarkningar från de tre barnen och föräldrarna som trängs i dubbelsängen.
Barnen ligger både på längden och tvären, och en liten fot som tillhör familjens minsting på 2 år har hamnat mycket nära mammans näsa…nästan lite väl nära.
Äldsta pojken lägger armarna runt sin lillasyster i sömnen och mumlar lite. Hon makar sig lite närmare och de ligger tätt, tätt intill varandra.
Mamma Anitha ligger trångt, så trångt att hon flera gånger under natten funderat på att kliva upp för att inta någon av barnens sängar, men samtidigt är det ju så mysigt att ha dem nära.
Det blir en orolig sömn och hon vaknar flera gånger av en spark här en spark där.

Plötsligt börjar det tjuta från den svarta klockan som dittills stått tyst med röda lysande siffror. Pappa Peter masar sig upp och tittar längtansfullt på ormgropen i sängen av barn innan han suckande smyger ut från rummet efter att ha kollat att allihop har täcke över sig.
Ute i köket tar han sig lite mat för att bara några minuter senare köra iväg med sin lilla bil ut i mörkret. Han kör mycket sakta eftersom det dräller av morgontidiga djur som emellanåt förvirrar sig ut på vägen, eller bara helt enkelt passerar över den i sin färd mot nya betesmarker.

Klockan sex börjar en låg signal ljuda som sakta ökar i styrka. Det är Anithas mobil som väcker resten av ligan, för nu är det dags för frukost.
En bra dag hoppar Razmus upp med ett skutt ur sängen och springer ut i köket för att duka fram frukost medan Anitha väcker sjusovaren Zabine till liv och skakar om minstingen Hampuz som gärna vill sova lite, lite till.
En dålig dag stiger Anitha upp och får tjata och skaka och tjata igen innan barnen till slut under stort klagande kommer upp från bädden mosiga i ansiktet och med händerna gnuggandes i ögonen.

Efter att alla klätt på sig, ätit och borstat tänderna är det dags för ytterkläderna att komma på…hm…
En ständig kamp pågår ute i hallen mellan Razmus och Anitha. Han VILL INTE ha överdragsbyxor, men det brukar sluta med seger för mamma till hans stora förtret.

Klockan har blivit halv åtta och nu gäller det att få tre små troll att snabbt hoppa in i bilen för att köra iväg äldstingen till sexårsverksamheten, och det är inte det lättaste.
Hampuz hatar att åka baklänges och skiter blanka attan i att det anses vara det absolut säkraste alternativet. Han slåss som en vilde om bältet och ibland går det inte ens att truga den lille med ett kex. Lillstumpan sitter fram för att de skall slippa spyor i bilen, och hon är den snällaste av dem alla. Glatt leende och oftast sjungande stiger hon in på sin plats och väntar tills mamma har tid att spänna fast henne.
Razmus blir arg för att han måste sitta bak, och är ju redan irriterad eftersom han tvingats på överdragsbyxor. Anitha måste noga kolla att han spännt fast sig, för ibland slarvar han med den saken.

Nu är klockan närmare åtta och det börjar bli bråttom…
Den silverfärgade bilen startar snällt och varm luft strömmar in i den iskalla hytten som snabbt värms upp. Med kurrande motor tar den sina passagerare till skolan för att där släppa av Razmus 6 år. Han övervakas av sin mamma så att inget händer ute på skolgården innan fröken kommer ut och hämtar in de små. Det har ju tidigare varit några små incidenter.

Efteråt åker de hemåt , tar av alla ytterkläder och hittar på något kul.
Anitha njuter eftersom det trots att det är måndag inte finns några krav på att slänga in ungarna på dagis och åka iväg till ett jobb…ännu…för nu är det slut på de tiderna och hon skall ut i verkligheten.