Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Plötsligt började Sussi asgarva och satt till slut på trottoaren med ena handen över magen. Tårarna rann och hon hade lite svårt att prata, men harklade sig till slut och ställde sig upp. Hon borstade av lite damm som hamnat på den snäva korta kjolen och slängde sitt hår bakåt i en rörelse.
Sedan tittade hon stint in i mina dimmiga knappt medvetna ögon och log hånfullt medan hon sade.
”Din dumma jävla idiot fattar du inte att jag lurat dig? Jag lade knockoutdroppar i ditt dricka när du inte såg. Du är så jävla fucking dum. Trodde du verkligen att jag skulle vilja vara polare med en sådan töntig fjant som dig? Trodde du verkligen det?”
Hennes ord ekade i min skalle, men jag urskiljde svagt något om lurad och idiot. Grabbarna kunde ju inte släppa taget om mig, men jag kände hur de stelnade till under tiden som hon pratade.
Hennes skrattande stannade kvar i min hjärna en lång stund efteråt och jag hörde diffust grabbarna be mig gå framåt. De hojtade till sig en taxi och förpassade lealösa mig till baksätet för att sedan som riktiga gentlemän hjälpa mig hem och i säng.
Det hade varit en tuff resa som hade fått avbrutits ett antal gånger eftersom jag spytt som en räv.

När jag kommit ner i min sköna säng fann jag snart att hela världen förvandlats till en fucking karusell som aldrig stannade. Gungandet slutade framåt morgonsidan och jag föll i en orolig slummer där jag drömde väldigt konstiga drömmar om jättestora myror och andra vidriga kryp…hallucinationer kallas det visst.

När första solstrålarna kikade in i min lilla sovalkov var det en blek och matt fröken som sakta återvände till verkligheten…inte alltför munter och fylld av hat!
Pelle som stannat för att kolla till mig kröp ner i sängen med mig och vi låg tills sent på eftermiddagen utan att ens försöka få i oss någon mat.
Till slut släpade jag mig upp och Pelle for hem till sin lägenhet efter att han tittat mig djupt in i ögonen och bett mig att inte hitta på något dumt.
Jag släpade mig in i vardagsrummet på matta ben och kände att huvudet ljummade av drogen som försvann ur min kropp.

Med ett klick satte jag på tv:n och hamnade mitt i Aktuellt där en journalist intervjuade en polis med grått hår och barsk röst. ”Det var en mycket livad kväll igår, och de som vanligtvis håller sig härifrån kom hit och tjafsade med vakter och gäster. Dessutom hade vi en våldtäkt nere i centrum.
En kvinna som var på väg hem efter krogbesöket blev påhoppad av en okänd man som sedan förgrep sig på henne. Tyvärr finns inga vittnen, men vi gick runt i området och knackade dörr.
När de visade fotot på kvinnan studsade jag till…herregud det var ju hon! Inuti mig viskade en röst att det var rätt åt henne, men…ingen förtjänade väl att bli våldtagen oavsett vad de gjort någon annan.
Polisen berättade att kvinnan blivit svårt knivskuren och eventuellt skulle få men för livet, och om igen viskade den lilla rösten inom mig att synden straffar sig själv.
Men visst hade kvällen varit lyckad? De hade ju faktiskt skrattat och flamsat på typiskt tjejmaner och Kim hade släppt på garden som hon alltid höll högt.
Varför Sussi blåste henne hade Kim inte en susning om, och allting verkade omåttligt korkat och framförallt onödigt. Det hade kunnat varit Kim som legat där på sjukhuset om inte hennes älskade kompisar ställt upp. Det kanske berodde på avundsjuka?
Hon hade varit med i vår gemenskap…så allt var ett stort mysterium…varför?

Plötsligt beslöt jag mig för att åka och hälsa på henne på sjukhuset, och lite vimmelkantig satte jag på mig ett par hyfsat rena jeans, en tröja som visade min muskulösa mage och ett par boots för att sedan per taxi ta mig dit.
Bilen var det inte ens värt att försöka köra idag, jag skulle inte ens klara mig 10 m med pannknacket som dunkade i skallen, förresten var jag nog inte riktigt nykter heller.

Inne på sjukhuset luktade det starkt och var tyst…inte en människa syntes till…var höll de hus?
Doften av kaffe nådde till mina näsborrar och med bestämda steg äntrade jag det blanka marmorgolvet och gick dit. Där satt hela styrkan…med bullar och kakor på ett stort fat framför sig.
Samtliga huvuden vände sig frågande mot mig när jag steg in och en utav sköterskorna reste sig upp och kom fram till mig. ”Hej Kim! Kan jag hjälpa dig med något?” Hon hade känt igen mig eftersom jag ofta kom in med skador som kommit av slagsmålen jag gick igenom. Det var mer än ett stygn de hade sytt på min tatuerade kropp och man kunde nästan se att sköterskan skyggade med blicken när hon kom fram till mig.

Jag berättade lite snabbt vem jag sökte och först ville hon inte tala om var Sussi låg, men jag fick till slut ur henne att hon lämnat sjukhuset …och i samma andetag inflikade sköterskan att så illa som tidningarna skrivit var det inte…Sussi var mest chockad, och lite blåslagen med lite rivsår här och där.
Killen som försökt att våldta henne hade misslyckats och rusat iväg när ett par kommit gående efter vägen där de stod…eller rättare sagt låg, för våldtäktsmannen hade brutalt vräkt omkull henne utan att säga ett ord och sedan satt knät i hennes bröstkorg.
”Så allt som stod i tidningen var ett påhitt av fyndiga journalister på jakt efter ett bra scoop?” sade jag och skrattade till. ”Vilka jävlar!”
Sköterskan log och tvinnade en länk som smitit ur hårknuten hon bar. ”Mmm” sade hon bara och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon egentligen tänkte.

Jag tog snabbt avsked av personalen på vårt lilla sjukhus och vinkade till vaktmästaren som var kompis med min pappa, sedan gick jag ut på gården…funderande…vad gör jag nu?
”Äh, vad faan, jag far dit och pratar med henne. Hon kan ju inte göra annat än kasta ut mig. Någon måste ju ta första steget till försoning.” Jag pratade högt för mig själv och kände samtidigt att det blev varmt i hjärtat. Vi hade bråkat till och från i fem långa år nu. Det kanske var dags att sluta?
Vi var ju faktiskt två vuxna människor…eller åtminstone på väg att bli.

Jag hittade snabbt ut till hennes lägenhet med god hjälp av taxichauffören som på väg dit fick höra hela den hemska historien. När jag hoppade ur taxin gav han mig skrattande en turspark i rumpan och sade lycka till. Även han hade blivit utsatt för mig när jag dyngrak flirtat med honom på väg hem efter en krogkväll, men han sade skrattande att det annars bara var hans fula fru som flirtade med honom, så han hade blivit glad.

Efter en kort tvekan gick jag in i huset där Sussi bodde och inssåg att det skulle bli ett kraftprov. Hon bodde nämligen fem trappor upp…utan hiss!!
Ingen drömsits precis, men vad gör man inte för en vän? Flåsande tog jag mig upp våning för våning och insåg att jag nog skulle behöva öka på konditionen lite. Gymet var effektivt, men då måste man pressa sig i trappmaskinen eller på cykeln för att komplettera sin kondis.
Sussis hus var lite ruffigt och gav mig kalla kårar. Man kunde höra att folk tittade ut i sina kikhål och emellanåt hörde jag dörrar som öppnades på glänt.
När jag till slut stod framför hennes dörr körde ångesten racing i min hjärna. Vad i helvete höll jag på med? Hade jag totalt tappat vettet? Nä det var bara att pallra sig nedåt igen och glömma sådan här idioti. Förresten skulle hon kanske inte ens öppna när hon såg vem det var. Hon hade ju inte precis plus på kontot.

Sakta, sakta tryckte jag in ringklockan…och hörde hasande steg innanför. Det kanske inte var rätt dörr? Panikslagen tittade jag på skylten med efternamnet och letade i minnet efter hennes efternamn. Jisus amalia…visst var det Pettersson. Eller?
Jag tittade mig snabbt omkring i korridoren…skulle jag gömma mig? Mina fötter stod startklara och längtade bort, men någonting höll mig kvar. Jag kände våta fläckar under armarna och i pannan rann en tunn rännil av svett.
Nyckeln vreds sakta om och dörren öppnades sakta, tvekande, redo att snabbt dras igen. ”Du?” Sussi var osminkad och pyjamasklädd helt olik den vanliga bystprinsessan jag sett. Hon höll i dörren så hårt att knogarna vitnade och jag förstod att hon var rädd. ”Jag är inte arg längre. Det är lugnt. Det var himla onödigt och fullständigt idiotiskt av dig, men…” Jag klev in genom den smala öppningen och log osäkert mot henne. ”Äh, kan vi inte bli kompisar istället, eller iallafall gräva ner stridsyxan?”
Förvånat tittade hon på mig uppifrån och ner innan hon räckte ut sina armar och kramade om mig. Lite stelt var det, men ändå…det var ett jättesteg från förut.
Med rodnade kinder frågade hon mig hur jag mådde och berättade att hon mått dåligt över att hon gjort som hon gjort. ”Egentligen är allt det här rätt åt mig, ni var shyssta och bjöd in mig till ert bord och jag lönade dig sådär. Förlåt Kim” Hon snyftade till och hämtade en näsduk ur en rosa burk hon hade stående på hallbordet. ”Kom in!” Sussi steg åt sidan för att låta mig dra av den tjocka skinnpajen jag alltid hade på mig, och jag sparkade av mig bootsen med stort besvär. Skrattande satte hon sig med ett stönande på golvet och hjälpte till med problemet, sedan lotsade hon mig in i sitt vardagsrum. Hm…tjejer ja…rummet var väldigt snyggt möblerat även om inte jag skulle valt fullt så puttenuttiga färger, eller möbler förresten. Ja det var dockhuset personifierat och jag undrade inom mig om hon aldrig tröttande på dessa gälla färger som fanns överallt.

Jag frågade frågan jag laddat för och stötte upp den som ett ruttet äpple. ”Hur mår du? Jag såg på teven…” Tårarna började rinna på Sussi igen och hon hämtade ytterligare en näsduk, den här gången ur en annan burk som noggrant placerats på soffbordet omgiven av små porslinfigurer.”Jag mår rätt hyfsat, men mest illa mår jag för det jag gjorde mot dig.”
Sussi greppade min hand och vände hela sin kropp mot mig. ”Jag var avundsjuk på dig och ville se dig lida, liksom jag gjorde, men…”
Med höjda ögonbryn och en stor fågelholk till mun frågade jag henne. ”Lida? Men?”
Hon ruskade på sitt tjocka blonda hår och drog ihop det till en tofs som visade hennes nakna osminkade ansikte med de blåa stora ögonen som nu var rödkantade och svullna.
”Ja du har det så himla bra…alla grabbar älskar dig och slåss om din gunst…det är alltid snack på stan om att du är så himla bra på att mecka och att du är en jävel på att sjunga. Förresten borde du kanske satsa på det…om det nu är som alla säger. Nåväl…jag vill också vara omtyckt, men inte för min bröststorlek eller för mitt kön.

Jag skrattade till och satte mig ner i soffan som förövrigt såg ut som en ledsen potatis, stor och bullig med flottfläckar här och där.
Jag funderade en stund innan jag började prata och pillade mig samtidigt på näsan, som jag brukar göra när jag blir nervös. ”Det är på två vis…ibland vill jag också vara feminin och vacker med målade naglar…utan svarta sorgkanter. Att alltid umgås med killar är skoj, men de tar aldrig mina känslor på allvar. Jag är ju Kim…den häftiga balla bruden med hoj och allt. Jag är ju en polare som alltid finns där redo för nya äventyr.”
”Vill DU vara kvinnlig?” Sussi såg nästan ut som att hon fått något i vrångstrupen.
” Ja iallafall ibland, för även om jag trivs väldigt bra med den jag är kan jag ibland sakna något jag inte riktigt kan sätta fingret på.”
Sussi reste sig från golvet och jag såg att hon hade ont, men sade ingenting rädd att förstöra det vi hade. ”Varför kom du?” hon kastade fram frågan som lekt på hennes tunga sedan jag klev in. ”Var du bara nyfiken hur illa det gått? Ville du gotta dig i min olycka?Eller?” Hon tog min hand i sin välmanikyrerade perfekt målade hand och höll den hårt som om hon inte ville släppa mig.
Tomatröd i ansiktet slet jag till mig handen och mumlade.”Nej, nej…inte alls…okey från början var det kanske tanken, men inte när jag beslutat mig för att gå hit.
Sussi greppade bestämt min hand och naglade fast min blick. ”Sååå, vad vill du?”
Jag vred mig generat i soffan, tittade i taket och skrattade till och sade sedan stammande. ”Jag, jag , jag ville liksom be om ursäkt, för alla hårda ord och det där.”

Förvånat lutade sig Sussi närmare mig och jag nästan skyggade av närheten, hon luktade sommar och jag kunde se att hennes ögon var klart blå med en liten brun ring runt pupillen. Hennes stora bröst snuddade mina och jag ville slita mig loss och fly.
”Ursäkt? Men snälla du det är väl ändå jag som skall be dig om ursäkt. Det hade lika gärna kunna varit du som råkade ut för den där idioten. Jocke och Pelle skällde på mig hela vägen till taxin, sedan lämnade de mig med orden. ”Hoppas du själv råkar ut för något liknande. Kim är en schysst tjej som gav dig en chans trots att vi tvivlade. Tvi vale för brudar som dig!” sedan for de. Just då hatade jag dig mer än nånsin och det var därför jag min stora dåre gick genom parken där det hände.” Hon flätade håret i en stram fläta och snurrade upp den på huvudet för att sedan sätta i en klämma hon trollade upp ur fickan bara sådär. ”Jag vet att jag var oschysst mot Pelle, men jag får väl skylla på spriten för jag var rätt packad när det hände. Killen jag följde med hem fick inte ens upp den, men det tror ju inte Pelle på. Det var dumt av mig jag vet.”

”Är vi vänner då?” Jag sträckte fram min rätt illa tilltufsade näve som var fylld av ärr jag fått genom åren av alla slagsmål jag gått igenom. I handen fanns tjocka valkar efter vikterna jag jobbade med på gymet. Sussi greppade den och log ett stort brett leende. ”Vänner.” sade hon med eftertryck och skakade min hand.
”En liten fråga bara? Jag är så nyfiken på varför du var avundsjuk på mig.” Jag satte eftertänksamt handen under hakan. ”I mitt fall var det hat för att du är du, inte för vad du gjort, det blev fel så fel.”
Sussi vred handflatorna utåt och drog upp de smala axlarna. ”Ärligt talat så var det nog av samma anledning. Du har en så skön livsstil och har en massa vänner. Kan du förlåta mig?”

Nu tyckte jag att det blev lite väl sliskigt och jag reste mig snabbt upp för att gå ut i hallen och trä på mig bootsen. ”Det är lugnt, vi stryker ett stort tjockt streck över alltihop och går vidare i våra liv. Pelle har förresten säkert glömt allt för länge sedan, och det där du gjorde var nog bara bra, annars hade jag väl hamnat på akuten som vanligt. Nu blev det ju sängläge istället för slagsmål.”

Innan jag tryckte ner handtaget kramade hon om mig, och det slutade att vi stod som två barnungar och bölade i varandras famn.
Jag lösgjorde mig sakta och frågade henne om gårdagen. ”Hur gick det egentligen? På sjukhuset sade de att han inte våldtog dig.”
Hon lösgjorde knuten hon nyss satt upp och tittade sig snabbt i hallspegeln, sedan buffade hon upp brösten och log. ”Äh, han sprang iväg när han hörde några komma, men jag var chockad och ville varna andra tjejer så att han inte skulle få chansen igen.
Jag satte på mig jackan och öppnade ytterdörren. ”Så det som stod i tidningen var fel?”
Sussi tog en borste som låg på hallbordet och drog den genom håret med bestämda tag. ”Ja, de satte ihop något eget…och överdrev alltihop.”
Jag tog ett steg ut i trappan. ”Så du är okey?” Hon tittade på mig och sade ”Ja inget hände ju, det var mest rädsla. Men du måste du gå?” hon såg lite orolig ut och jag blev lite osäker på om hon verkligen var så tuff som hon verkade.
”Jag kan stanna om du vill? Jag skall ju inte jobba eller något, och gymet…nja, det får nog vänta.”
När jag kommit innanför dörren börjar Sussi plötsligt att hulka och tårarna sprutar plötsligt ur ögonen. Jag lägger mina armar runt henne och stryker lugnade med handen över hennes rygg.
Hon ler genom en slöja av tårar och vi säger med en mun. ”Vilken tur att det hände.” sedan fortsätter hon grina.

Jag för henne in i vardagsrummet och sakta men säkert stillnar gråten och hon lugnar ner sig.

Efter en stund satt vi och pratade om allt möjligt och hon lovade att lära mig att sminka mig om jag lärde henne lite självförsvar.

Efter det här blev vi mycket goda vänner, om än udda sådana. Spriten satte jag in längst in i skåpet och ute på krogen blev det cocacola. Jag blev nästan nykterist efter den där sista resan och tålde knappt doften av sprit, förresten lärde jag mig att man har mycket roligare utan sprit och mitt humör tyglar jag ju bättre nykter. Det jag bland annat lärt mig hos AA är att man skall räkna till tio innan man slår…hm…men en och annan hurril har jag ju delat ut, men det beror på att grabbarna tafsar både här och där på mig när jag iklädd klänning och högklackat stolpar ut med mina tjejkompisar som jag träffat tack vare Sussi. Att jag föredrar jeans och boots är inte någon hemlighet, men…ibland är det skönt att känna sig lite kvinnlig.

Sussi å sin sida har börjat att sminka sig mindre och är en riktig charmknutta ibland.
Grabbarna fixar och donar i lokalerna vi fått bidrag till från kommunen och det blir riktigt hemtrevligt. Men när Sussi plockade fram gardiner då skrek vi högt av fasa.
Herregud, en hojlokal som ser ut som ett jävla vardagsrum. Åh nej!

Dags igen…
Nyår…skulle det sluta som vanligt med gråt och böner om förlåtelse, stående på mina bara knän?
Ja, du läste rätt, jag är en av dem som man brukar läsa om i tidningen dagen efter. Det vill säga en av dem som blir mycket otrevlig med sprit i kroppen och egentligen väl skulle hållit sig därifrån.
Mestadels tillbringar jag fritiden ute i skogen, men ibland måste jag ut och träffa folk, är inte det varje människas rättighet?

Kvällen började med att grabbarna kom ner till min lägenhet med diverse dricka, både hembränt och köpt, och snart hade vi startat upp ett pokerparti som jag naturligtvis vann till grabsens stora förtret. Det är inte bra att som tjej spöa dem gång efter gång.

Klockan hade tickat på rätt ordentligt innan vi kom iväg till puben, det så kallade innestället i stan, och kön ringlade lång.
Stället var knökfullt och nykterheten var obefintlig hos de flesta.
Jag och grabbarna tog några shots i baren och alla vet ju hur mycket sprit de smakar. Just det, nada!
Det smakar mest godis…farligt, farligt. Så det blev några stycken innan vi intog nästa bar.

Kvällen flöt på relativt lugnt och förutom lite småtjafs med några brudar var allt coolt.

Då kom hon…min ärkefiende sedan många år tillbaka…Susanne…en storbystad blondin med hjärna stor som en ärta.
Hon gillade inte mig på grund av min maskulina framtoning med följd att grabbarna trivdes och ofta sökte mitt sällskap. Hon fattade inte alls vad de såg hos mig och ansåg att jag var en stor looser som mest lallade omkring i ett par stora jeans och aldrig eller iallafall nästan aldrig sminkade mig.
”Du är så jävla okvinnlig att man kan undra om du inte är en kille” hade hon vräkt ur sig en gång.
Jag svarade inte utan visade fingret till henne.”Fuck you! Jävla bitch!” skrek jag i brist på något annat.

För övrigt såg jag väl ut som en vanlig vältränad tjej, kort och krallig efter alla timmar på gymet. Håret som en lejonman långt ner på rumpan, tjockt och lockigt. En glad tjej som hade lätt för att skratta…när jag var nykter.

Eftersom stubinen var mer än lovligt kort hamnade jag ofta i slagsmål ute på krogarna och blev utesluten från både den ena och den andra krogen med orden ”Du är exkluderad eftersom du bara är ute efter en sak…trubbel”
Så jag fann mig i mitt öde och tillbringade ännu mer fritid med att lära mig boxning och karate, vilket i och för sig inte var så smart. Jag hade en livsfarlig mix i mig som bara väntade på att explodera.

Naturligvis hade jag en orsak till min attityd gentemot fröken bröst…fattas bara annat. Hon hade svikit en av mina killkompisar och sedan skyllt på mig. Alla hennes pikar som hon slängde till mig gjorde ju inte heller stämningen bättre, det var fel på mina kläder, min frisyr, sättet att gå…ja allt! Hade jag varit svagare hade jag säkert gått under, men hon hade gett sig på fel person.

Förresten, jag kanske skall presentera mig… Jag heter Kim, börjar klättra upp i medelåldern, nä…skämt åsido. Jag fyllde precis trettio, men de flesta tror att jag är tjugofem. Är väl lite grabbig med mitt meckande av bilar och hojar, dessutom gillar jag killar mer än tjejer…de är liksom ärligare.

Nog om det…nu åker vi in i historien igen

Jag blev snabbt full eftersom jag på grund av nervositet inför kvällens bravader inte fått i mig speciellt mycket mat.
Plötsligt ser jag Sussi komma fram mot vårt bord med näsan i vädret och de blonda lockarna vilt flaxande. ”Ursäkta, är det okey om jag slår mig ner?” Jag tittade på henne uppifrån och ner sedan slängde jag lite nonchalant ur mig ”Visst, bara du sköter dig!”

Kvällen fortsatte utan några större incidenter och jag till och med var upp på dansgolvet och stuffade runt med Sussi. Vi hade kul och skrattade åt och med varandra.
Hade jag haft fel? Var hon bara osäker och rädd att göra fel?
Vi hade ju riktigt roligt tillsammans…

Vid tre stängde puben och jag behövde stöd av Jocke och Pelle när vi gick därifrån, för benen vek sig under mig och allting snurrade tills jag slutligen närapå slocknade. Vad hade hänt?

Ljudet av den hemmagjorda smällaren som exploderade skulle förfölja Evald förevigt, och smärtan som kom direkt efteråt fanns tydligt i hans minne trots att massor av år gått sedan den dagen han som 13-åring skulle briljera inför sina vänner.
Nu hade han blivit vuxen och skulle visa sina egna barn om igen hur de skulle handskas med fyrverkerierna.

Lilla Eva som var den minsta av barnen satt tryggt i sin mammas famn och tittade med lysande, nyfikna ögon på när de äldre pojkarna satt jämte pappan och fick lära sin hemligheterna.
”Så här kan det gå när man inte är försiktig!” Pappa Evald visade upp sina stumpar till fingrar och grimaserade av smärta när han satte på sig vanten. ”Ni får aldrig, aldrig leka med explosiva ämnen. Jag vet att ni är nyfikna, och jag vet att det finns recept på internet, men…” Han tittade på sin fru som med sorg i hjärtat förstod att barnen inte riktigt tog pappan på allvar.
Egentligen ville hon ta tag i dem och ruska dem hårt för att sedan banka in orden Evald sade, men sansade sig och sade istället helt lugnt. ”Lyssna nu grabbar, pappa har ju själv varit ung. Det är allvar nu!”

Pelle och Patrik som var tvillingar slutade putta på varandra och skärpte till sig en kort stund för att vända uppmärksamheten till Evald. ”Ja mamma!” sade de samtidigt och suckade. De hade hört sin pappa berätta samma sak sedan de lärde sig gå och lyssnade lite halvhjärtat på vad han sade.
Det enda de egentligen var intresserad av var att praktisera allt som han pratade om. Tänk att få tända stubintråden och känna den där pirrande känslan i magen som kompisarna pratade om.

Plötsligt räckte Evald tändaren till Pelle och lade armen runt hans hals. ”Idag skall du få den stora äran att tända fyrverkeriet, men vänta lite…först måste vi andra flytta oss härifrån.”
Han gick fram till frun och tog tag i lillflickan för att förpassa henne till sin höft och tog sedan ett hårt grepp om Patriks hand för att dra honom till sig.

Pelles mage började bubbla och snurra och det var som om den levde ett eget liv. Hans ben skakade av upphetsning och i huvudet började en film snurra där handen sprängdes bort.
Lyckan över att få tända på grusades lite av de skrämmande fakta som pappan tutat i honom.
Skulle han klara det? Med försiktiga steg tog han sig fram till pjäsen och riktade stubintråden uppåt för att sedan trycka på tändaren. ”Pfoff!” en stor, hög låga sköt fram och Pelle tappade tändaren ner på den snötäckta marken. ”Oj!” sade han och plockade upp tändaren för att försöka igen.
Innan han satte igång den drog han ner lågstyrkan på sidan och tog ett djupt andetag. Han kunde höra pappans andetag bakom sig, de var korta och snabba.

Nu brann lågan lugnt och fint och med darrande händer satte han den mot stubinen.

Först kom en hög knall, sedan en explosion av vackra färger som alltför fort falnade av.
Han vände sig till brodern och räckte över tändaren med orden. ”Varsågod, nu är det din tur.”

IVRIG, INFERNALISK, ISTID, INBILSK, ILLEGAL

Efter en snabb puss lämnar han huset med ivriga steg, och kastar ett snabbt öga mot fönstret som fått en vacker inramning med lysande änglar hängande på rad.
Mannen älskar julen och myser när det infernaliska regnet gett upp för att istället ge plats åt härlig vit snö som lägger sig som ett vitt täcke över marken. Iskristaller hänger i träden och månen lyser sina sista timmar innan solen tar över.

Inom sig har han ett pirr av lycka och tackar sin lyckliga stjärna för barnen han fått med sin älskade sambo. Han kan ännu känna doften av deras yngsta som ligger mellan sina föräldrar trots att barnsängen står i samma rum.
Den lilla bilen startar med en gång och tanken att han skall ta på sig bilbältet rusar förbi i hjärnan utan att riktigt fästa. Med några snabba växlingar är han snart uppe i full fart och han bromsar i de snäva kurvorna som går än åt höger än åt vänster. En snabb titt på hastighetsmätaren talar om att femtiostrecket precis passerats.

Plötsligt tornar en stor grå skugga upp sig i mörkret och mannen förstår att det är en älg, och en mycket stor sådan. Han ställer sig på bromsen och stannar flämtande med hjärtat hårt pickande bara några meter från djuret. Älgen tittar förvånat på fordonet utan att förstå hur nära det var, sedan lunkar han med fasta steg ner på ängen för att förenas med sin familj som redan gått över den lilla vägen.

Mannen startar bilen med en djup suck och har fortfarande hjärtklappning. Efter några meter känner han att någonting ligger på golvet mellan hans fötter och böjer sig ner för att plocka upp det…utan att stanna bilen!!

På bara några sekunder har bilen fått snedslag och ena hjulet skär ner i det mjuka gruset utanför vägen för att sedan göra en snabb kullerbytta och en volt.

Ett monotont ljud når mannen när han vaknar, och på några sekunder inser han att hela världen är upp och ner. Hopkurad i fosterställning med värkande huvud och ben ligger han och rekognoserar läget, och förstår att han hamnat nere i diket med ena dörren mot backen.
Försiktigt börjar han röra sig mot passagerardörren och känner på den begynnande bulan i skallen när en röst hörs utanför i mörkret. ”Hallå! Hur är det? Vad hände?” En kvinna med rött burrigt hår som är klädd i en tjock parkas syns.
Den omtöcknade och chockade mannen stammar fram sin förklaring att han nog var chockad av att nästan ha krockat med älgen, och nog borde ha stannat, men ändå fortsatte. Han babblar i ett och kvinnan som faktiskt känner igen honom ber honom till slut att vara tyst. ”Jag är sjuksköterska och vill veta hur du känner dig. Har du ont någonstans? Känner du dig yr?” Mannen tar sig över bröstet där hjärtat jobbar febrilt av chocken och svarar henne. ”Nej, jag är okey! Huvudet värker, och benet…men…”

Kvinnan skjutsar hem mannen till hans sambo som chockad inser att man inte skall ta livet för givet. Det hade varit nära att hon blivit singel igen, och det skrämde upp henne rejält!
De pratade om att införskaffa en större bil, och kvinnan som trodde på ödet sade att de skulle köpa en nu eftersom ödet gett dem en fingervisning vad som kunde hända.

Efter ett läkarbesök där man gjorde magnetröntgen på nacken och huvudet befanns han vara okey och fick lämna sjukhuset. I huvudet malde scenen med älgen om och om igen, och han tackade sin lyckliga stjärna för att han levde.

Med illa dold irritation öppnade Sven luckan på chokladkalendern, och stoppade godbiten som han hittade inuti den i sin mun med ett smackande. Efteråt drog han med handen i en cirkel på sin gravidtjocka mage och tittade uppfodrande på sin lilla dotter. ”Nå?” sade han dovt och svepte bort hennes lugg som envisades med att falla ansiktet. ”Hur blir det?”
Anna tyckte ibland att hennes pappa var pest, och nu var det just ett sådant ögonblick. Hon fnyste och lade armarna i kors medan hennes ena fot stampade i golvet. ”Jag vill inte! Det var ju inte alls länge sedan jag gjorde det.” Anna drog med händerna genom sitt tjocka hår.

Hunden Karo som bott länge i familjen var precis på väg in i rummet, men vände när han hörde människornas röster. Av erfarenhet visste han att det kunde osa rätt hett när hans husbonde blev arg, så han tog det säkra före det osäkra och kröp under köksbordet för att lägga sig tätt, tätt intill sin nuvarande husmors fötter. Även om de var underligt stela och kalla så kände han en viss trygghet.

Anna satte sig trotsigt på golvet och Sven lyfte upp henne under vilda protester. ”Kom nu gumman, det är inte farligt och gör inte ont.”
Med dottern under ena armen och ett svart etui under den andra stegade han ut i köket och satte ner henne hårt på en stol. ”Sitt nu stilla här så skall vi snart ha fixat det här.” Sven måste medge att det var bra mycket trixigare än han han trott det skulle vara och de små öglorna var lite väl små för hans stora dasslock till händer.
När de ljusa testarna föll till golvet grät Anna och snoret rann ur näsan. Handduken som pappan lagt runt hennes hals kvävde nästan henne och hon försökte febrilt att lätta på den. ”Pappa…” Hennes röst var vädjande, och hur mycket hon än försökte att inte titta på sin mor misslyckades det kapitalt.
”Pappa…varför?” Med en tioårings klara insikt hade hon förstått att något var fel med mamman, och efter bara en kort stund i samma rum som henne insåg Anna att hon var död.
Hon försökte värja sig mot pappans armar och kolla om mamman andades, men blodet som sipprade ur såret på huvudet talade sitt tydliga språk.

När han klippt av sin dotter det långa håret som ofta var uppsatt i vackra frisyrer samlade Sven ihop det och hällde det över kvinnan. Hårtestar klistrades fast i blodet och en del av dem trillade ner i knät för att hamna i den dödas händer som var hopknutna. I hennes oseende blick såg man skräck och när Sven försökte trycka ihop ögonlocken spratt de upp igen.
Anna hade ställt sig upp och resignerat ryckt på axlarna för att sedan suckande fråga ”Jaha, vad gör vi nu då?” Hon drog med händerna genom det kortklippta håret och log snabbt för att sedan mulna igen. ”Pappa, varför?”

Sven hade kommit till sina sinnen igen, och den våldsamma lusten att kväva någons vilja hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Med ett snyftande föll han ihop på golvet och klappade hunden som fortfarande väntade på hans utbrott. ”Anna, du…Det var inte meningen, men jag blev så arg när ni gaddade ihop er sådär.” Han höll händerna över nacken och vaggade fram och tillbaka.
”Anna…kom!” Med ett snyftande satte han sig på knä och sträckte händerna som fortfarande var blodiga och fyllda av hårtestar mot henne.
Tvekande gick hon sakta mot den hon älskade mest på hela jorden och föll på knä för att sedan snyftande luta sig mot hans bröst. ”Pappa…vi måste ringa till polisen…vi måste..” Hon avslutade inte meningen.

Plötsligt reste sig Sven upp och ropade till sig hunden, satte på honom kopplet och gick ut i hallen där han krängde på sig sin rock och ropade sedan på sin dotter. ”Anna kom! Vi måste dra!” Han tog ner hennes jacka från galgen och hjälpte henne trä på sig den, sedan plockade han fram hennes skor och knöt noggrant snörena som gick i sicksack över foten. ”Kommer polisen är jag körd! Fattar du? Då åker jag i fängelse och vi kommer bara att träffas någon helg då och då. Det vill du väl inte?”
Anna tänkte för sig själv att hon ha borde blivit van för det här hade hänt förut. I andra städer, med andra mammor. Ja hennes pappa insisterade på att hon skulle kalla dem för mamma när han inviterade kvinnorna i sitt liv.
För sig själv döpte hon dem till både Häxan och drottningen beroende på hur de behandlade henne, men i pappas öron dög bara mamma.

Anna mindes hur nära det varit att pappas ilska förstört alltihop för några år sedan när mamma trilskats om en så enkel sak som ett teveprogram. Det hade varit svårt att tvätta bort blodet som kom i soffan, men med gemensamma krafter hade de fått bort det mesta och flyttat därifrån dagen därpå.
Precis när de lämnat huset hade en polisbil svängt in på deras tomt.

Anna stängde ytterdörren och låste noga igen den.

Barnen i byn skottade snö för brinnande livet och öste det över högarna som blev högre och högre.
Av vatten som de med gemensamma krafter öste över högarna bildades is och långa kanor sicksackade de bländvita topparna.
Med små skyfflar som egentligen var till för att ligga i bilen för att användas om man körde fast i snön grävde de långa gångar som ibland kunde vara upp till 5 meter långa, och sedan grävdes alltihop ur sakta, sakta för att till slut få små fönster där de placerade små ljus som noga satts fast i snön.
När de var klara med sitt jobb och novembermörkret rasat in var det dags för mat och deras föräldrar kom en efter en för att hämta in sina små.
Blöta och kalla om fötter och tår med rosor på kinderna äntrade de matbordet efter att ha tagit av sig overallen som låg i en blöt hög innanför dörren i sällskap av vantar som accentuerade vackert till färgerna på den. Bredvid stod skoterkängorna snyggt uppställda med innerskon halvt uppdragen för att torka tills det var dags för nästa utgång.

Barndomens vintrar ter sig kalla och fyllda av snö, och frågan är om det bara är minnet som spelar en spratt. I min minnesbank finns vinter från oktober till december, ja ända tills i januari.

Plogen som min pappa drog efter traktorn var dåtidens nöjesfält och vi äntrade den för att sedan med frusna fingrar blåhålla oss skrattande medan den for fram och tillbaka över vägen i full fart.
Väl hemma fick vi varsin skyffel i handen för att hjälpa till att skotta fram alla småvägar på gården som ledde till ladugårdens alla skrymslen.

November var vilomånad för mor och far och täkterna nedanför vårt hus stod som vita sjöar som då och då beträddes av vilda djur på jakt efter mat.

När december kom var det dags att ösa ur sista delarna av säden från i fjol och planeringen för det kommande året började.

Julaftonmorgon åkte vi med flygande fläng på skidor till ladan där matningen av rådjuren pågick och fyllde på alla hoar och höhäckar för att hjälpa de små, och räven fick sig ett skrovmål nere på åteln bestående av några kråkor som fått sätta livhanken till.
Sist av allt tackade vi vättarna och tomtarna för året som gått och gav dem både gröt och mat i små trätallrikar för att inte maten skulle frysa fast.

Signalen började lågt för att sakta stegra sig till ett gräsligt oljud som kunde väckt döda, och jag slängde mig på mobilen för att den inte skulle väcka barnen som precis somnat. ”Anitha.” svarade jag och tittade på displayen där siffrorna liknade små myror som dansade chacha. Jag gav upp försöket att se vad det var för nummer och förbannade om igen min ålder som fört med sig behovet av glasögon. En snabb andhämtning hördes i andra änden, men jag kunde ana att det var någon av kvinnligt kön. ”Jo hej! Du känner inte mig men jag heter Lena och brukar läsa dina skrivpuffar som du skriver, och…” hon var tyst några sekunder innan hon fortsatte med lite lugnare röst. ”Jo jag saknar dina texter. Du har ju inte skrivit på ett tag…ja inte för att jag har något med det att göra, men…jag…” Eftersom jag inte riktigt var säker på om kvinnan drev med mig eller inte var jag tyst och till slut ropade hon högt i luren. ”Hallå! Är du kvar?”

Jag reste mig upp från kontorsstolen och smög in i sovrummet för att kolla att alla barn fortsatte sova innan jag gick ut i köket, satte mig och slängde upp fötterna på bordet. ”Menar du allvar?” sade jag och såg nog lika paff ut som jag lät. Mitt mörka långa hår satt hårt uppsatt i en knut mitt på huvudet och jag släppte med ett lågt stön ut den och krafsade med fingrarna i den tjocka massan som slängde sig ut över huvudets sidor som tentaklerna på en bläckfisk. Det värkte i hårbotten av den hårda behandlingen som knuten gett hårbotten, och friheten var total när jag skakade ut det.
Kvinnan i andra änden tog till orda igen och lät nu lite säkrare. ”Du är jävligt bra! Men det har du väl hört förr?” Jag funderade ett kort ögonblick på om det kunde vara någons kompis kompis som drev med mig, men beslutade mig för att kvinnan nog var äkta. ”Tack, men den enda som kommit med sådana kommentarer är nog min karl, och…” jag gjorde ett kort avbrott innan jag skrattande fortsatte. ”han är nog bara snäll. Var har du fått tag i mitt telefonnummer förresten?” Lena skrattade med mig och sade bara ”118118 vet du.” Jag hörde att hon prasslade med papper och väntade på att få höra ett asgarv och orden ”Ha, ha…du är så lurad.” Men orden kom inte och hon läste istället upp en av mina noveller som jag skrivit och avslutade med orden. ”En toppenbra text som jag gillar skarpt. Vad jobbar du med? Och var har du tagit vägen?”

Jag hade nu fattat att jag inte var lurad och började långsamt slappna av mycket nyfiken på vem den här kvinnan var, och vad hon egentligen ville. När hon slutat prata berättade jag om kräksjukan som tvingat hela familjen att gå i ide två veckor och att jag precis hade blivit arbetslös efter att ha haft en underbar tid med småttingarna hemma.
När jag pratat klart hörde jag om igen prasslet av papper och hur hon harklade sig då och då. Till slut kunde jag inte vara tyst längre. ”Hurså?” sade jag och satte ner fötterna i lillgrabbens boklåda som stod under köksbordet. Böckerna hade fått hundöron av barnens idoga bokläsande och minstingen strippade nu den ena efter den andra genom att dra av det yttersta skalet.

Jag började så smått att fundera på att lägga på luren och istället sätta mig vid datorn för att fortsätta med min bok när hon plötsligt slänger ur sig. ”Vill du ha jobb på vår tidning? Du har skrivit fräscha tankeväckande artiklar och har en underbar fantasi som både skrämmer och roar. Nå?”

Chockad av frågan och samtidigt med klara bilder av vad jobbet skulle innebära både för mig och vår haltande ekonomi tvekade jag några sekunder innan jag lyckligt svarade. ”Självklart, men vilken tidning gäller det?”
Hon berättade vad jobbet innebar och vad de förväntade av mig, och vi bokade en tid så vi skulle ses och skriva kontrakt.
Överlycklig ringde jag till min dubbelarbetande karl och berättade vad som hade hänt och han sade med glad röst. ”Äntligen älskling! Äntligen når du ditt mål!”

På kvällskröken ringde läkaren, och berättade att HCG:t låg på 1700. Alltså är jag gravid.
Jag jublade i telefonen, men kan jag? Borde jag?
Jag frågade läkaren vad som gäller vid abort, och om de gör det därborta. Han blev iskall i rösten, och hänvisade mig till barnmorskan. Avslutade sedan samtalet snabbt. (Han blev ARG! Han vet ju ingenting om mig, så med vilken rätt blir han sur?)
Ringde till mamma som ansåg att jag skulle ta abort! (tack för den).
Ringde sedan systeryster, som inte anser det. Hon säger att hon stöttar mig fullt ut, vad jag än gör (det värmer).
Ringer till Peter, som blir superglad, men ändå låter lite tveksam. “Klarar din kropp ytterligare en graviditet?” säger han försiktigt. “Tänk om du blir rullstolsbunden pga foglossning? Du minns väl vad läkaren sade?” Jag säger att det nog är lugnt, och att det säkert är ödet som bestämt att vi skall ha tre sötnosar springande runt benen. Han skrattar till och säger ”du är inte riktigt klok, men vill du göra det här hänger jag gärna på.”
Jag ringer till Britta (Peters mamma) som tycker likadant som min mamma. “Att skaffa barn när man haft det som dig är ju idioti. Det fattar du väl?” är hennes kommentar. Jag blir naturligtvis ledsen.

11 maj 2007
Raz till dagis.
Vi går ut i trädgården och röjer upp bakom spalje´n för att göra en koja till barnen där.
Kollade mail, och lite på nätet om graviditet, medan Zabine tittade på en film.
Vi hämtade Raz vid två.
När jag kom tillbaka ringde jag till försäkringskassan för att prata om hur mycket jag får ut därifrån om jag skulle få ytterligare ett barn. De ber att få återkomma.
Peter kom hem med pizza, och när barnen somnat diskuterar vi ämnet barn. Han är orolig om jag skall klara ytterligare en graviditet, men vi beslutar oss för att OM det fungerar och inte blir missfall av sig själv. Då kör vi.
Jag säger att det antagligen kommer att strula, men den här gången är vi ju vana. Jag tänker INTE föda vaginalt. Den här gången skall jag ha planerat kejsarsnitt!
Somnar sent, med massor av fjärilar i magen

”Yes!” Pelle hoppade upp från stolen och slog ena handen i den andra med en smäll.
Nu skulle Lotta bli glad. Hela dagen gick han omkring med ett stort leende på läpparna och på vägen hem köpte han en stor bukett rosor som han sedan lade in ett litet vitt kuvert i.

När Pelle kom hem hämtade han snabbt ner deras ryggsäckar från vinden och lade ner det mest behövliga där, sedan hämtades passen i byrån och till sist packades solglasögonen ner.

”Hallå är du hemma?” Lotta klev in genom dörren och lastade av sig väskor och matkassar som hon hade med sig. ”Pelle!” Hon snörade av sig kängorna som var alldeles blöta av snöslasket och krängde suckande av sig den tjocka militärgröna parkasen som blivit tung av snön. ”Hallå!”
Lotta gick ut i köket där plötsligt Pelle uppenbarade sig iklädd strandshorts och hawaiiskjorta.
I sin hand hade han en stor bukett rosor som doftade himmelskt och Lottas mungipor åkte uppåt.
”Vad i all sin dar gör du? Varför är du klädd så där?” Pelle log och skrattade ”Jag har en överraskning till dig, läs kortet.” Hon tog upp det lilla vita kuvertet och drog ur det som låg i.

Inuti låg två dubbelvikta biljetter till Thailand, och med stigande förvåning insåg hon att det var dagens datum som stod på dem och vände sig förvånat till Pelle. ”Men hur? Varför? Mitt jobb?”
Pelle skrattade och bad henne gå in i sovrummet för att byta om, taxin skulle komma om en timme.
”Jag har redan pratat med din chef och fixat packningen. Resan vann jag på Tradera och den kostade mig bara 1900:-, ett kap alltså. Kom igen nu stumpan. Du behöver komma ifrån några veckor.” Lotta upprepade hans ord ”Komma ifrån några veckor? Men…Pelle jag kan inte bara åka iväg så här. Min träning, och…” Han tystade henne genom att lägga sitt finger på hennes mun. ”Sch, nu åker vi iväg och bara njuter av varandra. Inga mer frågor. Skynda dig!” Han klatschade henne i rumpan med sin hand.

Efter cirka en timme tutade taxin utanför och Pelle sprang ut i förväg för att lägga in deras packning, sedan kom Lotta som inte riktigt förstått vad som hände, men någonstans inom sig började känna lycka över att ha en sådan impulsiv man.

Millimeterrättvisa är det enda som gäller när tre småttingar skall dela något. Det spelar ingen roll om du är störst eller minst för mängden skall vara lika, punkt slut!
När lördagsgodiset delas upp har man sex ögon som mycket, mycket noggrant kollar att mängden blir exakt likadan. Inte en pralin får hamna fel för då blir det ramaskri.
När så lugnet har lagt sig och popcornskålen kommer fram slits den fram och tillbaka medan små ivriga nävar gräver stora gropar i innehållet och snabbt trycker in det i munnen.
Till sist är det dags för drickat, och nu gäller det att fördela mängden rätt annars…
Om igen sträcks små nävar fram att motta sin mugg med den efterlängtade drycken, och lite i smyg tittar de på den andres dryck för att kolla att ingen förfördelats.