Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

En helt vanlig tjej med extra driv
Som inte gillar att använda teven som tidsfördriv
Som skriver tills fingrarna blöder och har en hjärna som ständigt glöder.

Folk frågar hur jag orkar med mitt tempo, jag svarar ”det bara går.”
En kompis som ringer ett på natten lite dragen frågar hur jag orkar sova så lite.
”Jag skriver på min bok och roar katten” säger jag mellan skratten min vän framkallar med sitt tok.
BVC-tanten lutar sig allvarligt fram och tar mina händer medan hon spänner ögonen i mig och säger ”Hur orkar du vara så positiv jämt? Du är unik det är då säkert.” Med sina åderfyllda nävar drar hon i sin uniform med moloken min och rättar till det grå permanentade håret”Jag önskar att jag hade din energi, och hoppas så att du får behålla den” sedan viftar hon ut mig och mina tre barn. ”seså ut och lev nu, men försök att varva ner litegrand iallafall, du behöver det.”

Jag ser inte själv mitt liv som stressigt, men kan förstå att andra bara ser ytan med tre småttingar som kräver ständig tillsyn, ett hus som har behov av helrenovering, två hundar och ett evigt rännande i skogen som något hemskt. Själv älskar jag det och skulle ALDRIG byta ut det mot något annat.

Elna vägrade att följa strömmen och göra som alla de andra mammorna i deras grupp som blivit hårt sammansvetsade av det de gått igenom.
När barnen tittat ut ur sin grotta och hamnat i den stora kalla världen kändes det inte alls lika viktigt för de andra mammorna att vara nära de små som i nästan nio månader bott i deras kroppar, och längtan efter att få vara med sina arbetskamrater och vänner pockade på när de satt ensamma och trötta med en ammande bebis vid bröstet. Det kändes som om en liten alien flyttat in i deras hem, som ständigt pockade på uppmärksamhet och inte var tyst mer än korta sekunder.
Livet upphörde liksom att existera, för att inte säga de själva som förföll till en luggsliten matta som trött av nattens matning knappt registrerade att maken kom hem nyduschad och glad. När maten ätits upp upp var det dags för diskning och byte av blöja igen. Ett evigt kretslopp i en ständig rörelse.

De dagliga träffarna med de andra mammorna resulterade i att Elna blev ledsen, för deras prat handlade bara om andra sidan av livet, dvs jobb och krogliv.
Lyckan över att få ett litet mirakel som hon tyckte att sonen var dränktes i de andras missnöje, och till slut sade hon ifrån. ”Ni är ju inte kloka!” skrek hon och började nästan grina, men sträckte på sig och fortsatte prata i lugn ton. ”Ni ville ju så gärna ha barn förut, varför har ni plötsligt bara en längtan bort? Om några år är allt över, och ni står där tomhänta om ni inte skärper er.” Elna tog ett djupt andetag innan hon fortsatte och sade det hon länge velat säga till den församlade gruppen. ”Jag älskar att vara mamma, och jag älskar att vara hemma. Att vakna och veta att min lilla parvel ligger jämte mig fyller mitt hjärta med lycka. Han är ett mirakel.” Hon tittade runt ibland mammorna och såg att en del grät. ”Ni skall vara glada att ni haft ynnesten att få barn, så många sliter sitt hår av förtvivlan för att de inte får några. Er längtan till jobbet gör att ni inte lever nu och här. Men jag har funderat lite, och jag har ett förslag.” Hon såg att hennes ord väckt intresse och att många vänt sitt ansikte mot henne istället för att titta ner i golvet.
”Jag kan ta era barn så får ni jobba halvtid. Vi har ett stort hus, och jag skulle kunna göra om ett av rummen till lekrum. Vad säger ni?”
Desiree som hittills suttit tyst och bara tittat på Elna tog till orda och vände sig runt för att prata med de andra. ”Det var väl fiffigt tänkt av Elna. Då kan vi göra både och. Vad säger ni?” De flesta reste sig och listan som Elna förberett fylldes snart av namn.
Inom sig kände hon en stor lycka för det hon nu gjorde skulle innebära att hon dels kunde vara hemma länge med sin son och dessutom fick in pengar.

Efter några dagar kunde Ada rida ut på sin älskade elefant igen, men hon lovade sin mamma att inte rida så långt bort från byn. ”Nellie tar hand om mig.” sade hon och klappade den snart 4-åriga elefanten bakom det stora örat, sedan skänklade hon henne och de gick vaggande iväg. Eva stod en lång stund leende och såg på när dottern försvann i djungeln. ”Snart är hon tretton och nästan kvinna.” sade Eva för sig själv och gick till sitt hus.

Plötsligt knackade det på dörren. ”Ja, kom in! Det är öppet.” Det var Sven som klev in och han var klädd i så lite kläder att Eva rodnade. Ett höftskynke i skinn skylde knapphändigt hans organ och i ansiktet hade vita och röda streck målats med stor precision. Det svarta håret stod åt alla håll och på fötterna hade ett par skor gjorda i vass placerats. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och väntade på att han skulle börja prata.

Han satte sig allvarligt vid bordet och Eva försökte att låta bli att stirra på hans könsorgan som dinglade. ”Eva, du och Ada är på väg att bli riktiga elefantskötare, men för att bli en äkta mahout måste man gå igenom en speciell ritual som kan vara smärtsam och skrämmande, men som stärker bandet mellan dig och din elefant. Jag tänkte hämta Ada för att förbereda henne, och sedan är det din tur.” Hon hittade äntligen målföret och harklade sig ”Hrrm, de försvann precis ut i djungeln för att träna, och jag vet faktiskt inte när hon kommer tillbaka. Vad är det som kommer att hända? Får du tala om det, eller?”

Sven böjde sig fram över bordet och tog hennes händer i sina. ”Det är inget som är livsfarligt, men…en del blir livrädda när de måste tillbringa natten ensam därute. Nej, nu säger jag inget mer. Det är en uråldrig ritual som aldrig dödat någon.” Han reste sig och smekte hennes kind på vägen.”Ada är snart tretton och redo för livet därute.” Sven pekade ut mot grönskan runtom byn.” Dessvärre kan inte Nellie lämna byn för då tar de henne, men det vet ju Ada om och vi får ge henne en utav de andra elefanterna om hon nu verkligen vill bli elefantskötare. Och du min sköna har väl redan bestämt dig? Det ser ut som om du trivs när du sitter däruppe på din tron med fötterna tryggt förankrade bakom öronen?” Han stängde skrattande igen dörren utan att vänta på hennes svar, och hon hörde prasslandet av vasskorna när han gick över tomten.

När Ada återvände till lägret var det nersläckt och så fort hon kom in på byns område drog någon en säck över huvudet på henne, och hyssjade när hon skrek. ”Lugn, du skall bara gå igenom ett test så att vi får bevis för att du är en äkta mahout.” Hon kände igen rösten som Svens bäste vän och slappnade av.

Efter en kort stund lades hon på backen och ett antal kvinnor som placerat sig i en ring runt henne började omsorgsfullt att sminka Ada i regnbågens alla färger för att sedan klä av henne och trä på en dräkt som var av siden med massor av pärlor och djurtänder av alla de slag på. Det ljuslockiga håret drogs stramt åt och flätades i massor av små, smala flätor. Ada försökte prata, men tystades snabbt ner.

Plötsligt drogs skynket i dörrposten åt sidan och in steg Sven mässandes och viftandes med en lång stav. ”Nu mitt barn skall det stora provet komma. Inatt skall du tillbringa tiden ute i djungeln med Nellie som enda sällskap, och du skall leva på det som naturen ger. Sedan skall du genomgå en ritual där dina krafter och ditt mod skall testas, men mer om det sedan.” Han ledde henne fram till elefanten som smyckats i guldbroderier och en röd mantel som bundits runt magen. Seså iväg med er nu.” Han daskade till Nellie där bak och kastade en slängkyss efter paret.

Eva stod en bit därifrån, och fick gå igenom samma process några minuter senare.
Innan Sven skickade ut henne åt motsatt håll som dottern pussade han Eva på den bara foten och fäste runt ankeln en amulett i form av en medaljong med thailändsk skrift på.”Den ger tur.” sade han och log.”Vi ses imorgon.”

Sven visade sig vara duktig på det mesta och ett litet hus hade på kort tid snickrats ihop till de besökande. Sakta men säkert lärde sig Eva språket, men fann att kroppsspråket räckte långt. Lilla Ada blev solbränd och det ljuslockiga håret skimrade i solen som guld. Hon var en vacker flicka som mådde mycket bra, och minnet av pappan flagnade sakta men säkert bort.

När ett halvår passerat kände Eva att hon ville företa sig något och hennes fascination för de stora elefanterna gjorde att hon långsamt lärde sig rida och sköta dem. En del kvinnor skrattade när de insåg vad hon höll på med, men kände samtidigt en stor respekt för den ljusa amazonkvinnan som de kallade henne. Sven visade allt han lärt sig av sin far och sida vid sida med honom blev Eva en mycket duktig elefantskötare.

En dag kunde inte Sven tiga längre och ställde frågan som länge cirkulerat i hans huvud. ”Varför vill du bli elefantskötare? Det är mycket dåligt betalt, och om du vill jobba måste du ut i den andra världen.”Han pekade mot skogens öppning som växt igen ännu mer under månaderna som gått.

Alla i byn hade fått höra Eva och Adas levnadshistoria och berörts djupt av det som hänt. Nu var de rädda att folk skulle höra om amazonkvinnan och kanske föra det vidare till Sverige. Med internet hade världen krympt och egentligen var man nog inte säker någonstans.

Till saken hör att Sven egentligen var högutbildad på universitet, men hade valt att bosätta sig i byn där han ansåg att glädjen fanns. När sedan Eva plötsligt damp ner där tyckte han livet var toppen och försökte på alla vis tala om för henne att han var förtjust i henne.

Ada hade ganska fort funnit att Sven var en snäll lekkamrat och tvingade honom ofta att agera avstamp när de lekte i floden. Även hon hade fallit för de snälla elefanterna och låg ofta på deras rygg när de lekte i vattnet nedanför byn. De små elefantungarna slängde lera på henne och emellanåt var det omöjligt att se att Ada var svensk.

Barnen i byn var i varierande åldrar och lekte hela dagarna för att sedan till kvällen gå hem till sina föräldrar och hjälpa till med maten, skötseln av hemmet och djuren. Skolan fick de gå igenom med hjälp av en kvinna som lämnat byn några år för att förkovra sig och sedan återvänt.

En av elefanthonorna närmade sig slutet på sin graviditet, och alla i byn väntade spänt vad som skulle komma ut efter den 22 månader långa graviditeten. Ada hade med tiden utvecklat ett speciellt band till Nala som hon hette, och vågade knappt lämna hennes sida när dagen kom.
”Lilla gumman, du måste komma in och äta lite mat. Sven ropar om det händer något, ellerhur?” Eva vände upp sitt brunbrända, fräkniga ansikte och slängde bak det långa håret som envisades med att falla fram i ansiktet. Sven tittade på den vackra kvinnan framför sig och funderade på hur han skulle gå tillväga för att fånga henne. Hans händer smekte den stora honan och han nickade medan han svarade ”Javisst, Ada du måste äta. Seså iväg med dig!”

Ada slängde i sig maten som mamman serverade, sedan rusade hon ut till Nala. Sven satt fortfarande bredvid och tröstade henne under värkarbetet och Ada satte sig på andra sidan medan hon klappade om sin älskling. ”Snart stumpan är du mamma. Jag stannar kvar hos dig tills du är klar.”
Plötsligt stönade den stora elefanten till och ut ur henne kom ett stort grått paket med en hinna omkring. Sven skyndade sig att slita upp hinnan och ut kom en jordfärgad elefantunge som visade sig vara en liten tjej.
Över Adas kinder strömmade tårar av både lycka och medlidande, och när Sven tog hennes hand för att lägga den på den lilla kunde hon inte stoppa gråten längre och slängde sig storgråtande in i Svens famn.
Efter en liten stund tog han varsamt bort hennes händer, och tillsammans gick de igenom den lilla ungen för att kolla att allt var okey.
”Vill du ha henne?” Han vände sig allvarligt mot flickan med det ljuslockiga håret. Ada tittade förvånat på Sven och sakta började ett stort leende spridas i hennes ansikte. ”På riktigt? Är hon min?”Hon nästan hoppade av glädje. ”Är det sant?” Ada klappade andaktsfullt det lilla grå paketet och ställde sig sedan upp. ”Är det okey om jag springer in till mamma och berättar?” Sven skrattade åt hennes iver och tittade skrattande efter den lilla när hon på sina smala långa ben rusade in till Eva.

Efter bara några sekunder kom hon tillbaka med sin mamma i släptåg.
När Eva såg den lilla elefantflickan stannade hon och lade handen för munnen medan hon tittade Sven djupt i ögonen och skakade på huvudet.
”Du kan inte ge henne den där ungen.” Hon satte händerna bestämt i sidorna och knyckte på nacken. ”Du vet vad vi måste göra med henne!”
Sven tittade på amazonkvinnan som stod framför honom och funderade några sekunder innan han pratade. ”Ingen kommer att få veta något. Nala blir så ledsen om vi skickar iväg hennes barn, och jag vet att Ada blir förtvivlad.” Eva lutade sig lite framåt som att ge tyngd åt sina ord.”Sven, hon är en vit elefant och måste lämnas till kungen. Det är ju bara han som får äga sådana. Nala kan få en ny unge, och Ada kommer så småningom att förstå. Trots allt så är hon bara 7 år.”

Han bad att få tänka på saken, och gick till elefanterna som stod i utkanten av byn.
Ada satte sig bredvid Nala och hennes unge som stapplande tog sina första steg. Med sina händer stöttade hon den lilla så gott hon kunde.
Eva tittade fundersam på sin dotter, och sedan på Sven som stod och pratade med sina elefanter. Inom sig kände Eva en stor tacksamhet för livet de fått i djungeln och till Sven som oroväckande mycket fanns i hennes tankar. Nej, kapitlet karlar var slut för hennes del. Hon gick in i huset och fortsatte med sina sysslor.

Nalas unge fick stanna i byn, men alla som bodde där fick avlägga tysthetslöfte, för om sanningen skulle komma fram skulle de bli straffade, och Nellie som Ada döpt henne till under en mycket seriös ceremoni skulle bli hämtad för att tas till kungens stall av vita elefanter.

Eva och Sven lärde tillsammans upp Ada till att bli skötare till lilla Nellie, och när elefantungen blivit 3 år började de träningen. Sven visste att de tog en stor chansning när de började lära upp Nellie, men såg att Ada var som klippt och skuren för det och hade den rätta känslan. Dessutom var de ju skyddade, eller?

En dag var Ada ute i djungeln med Nellie och tränade när några främlingar såg henne och ropade något på thailändska. Hon vände sin elefant för att rusa därifrån, men något gick fel och med ett ”Nej!” föll hon av Nellie och ner på marken där en stor sten låg. Den kloka elefanten snappade snabbt upp henne med sin snabel och satte försiktigt tillbaka den medvetlösa flickan på sin rygg, sedan halvsprang hon tillbaka till byn.

När Ada vaknade snurrade hela världen och hon spydde flera gånger. Eva satt orolig vid hennes sida dag efter dag och de började prata om att ta henne till sjukhus. Byns magiker kom med örter och tryckte på hemliga punkter för att sedan elda med rökelse som var läkande.
Ada sov bort tiden, och till och med Sven ville ta henne till storstan.

Då piggnade hon plötsligt till och frågade efter Nellie som i sin tur ropat efter sin ägare med ett sorgset trumpetande. De tog fram elefanten till huset, och trots att hon trampade ner både staket och blommor i upphetsningen att träffa Ada, så skrattade Eva med tårarna rinnande nerför sina kinder. ”Vad har hänt? Varför ligger jag här?” frågade flickan och klappade snabeln på sin vän. Eva tittade på sin flicka och log ”Minns du inte vad som hände? Nellie kom springande med dig medvetslös på sin rygg.” Ada ruskade på huvudet och såg frågande ut. ”Inte ett dugg. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde därute.”

Ute i den verkliga världen hände det saker…
Männen som sett den vita elefanten berättade för sina vänner vad de sett, men blev inte trodda. Eftersom deras kost innehöll en hel del sprit var deras vänner övertygade om att de råkat ut för hallucinationer, men…båda hade ju sett samma sak påstod de.
Ryktet om den vita elefanten började surra…

”Nu hördes det där skrapandet igen…Hörde du?” Ella lutade sig mot sin stora hund Frasse som om hon sökte skydd och klappade honom frenetiskt över örat tills han blev irriterad och skakade av sig hennes hand.
De satt bredvid varandra i hennes sovrum och hon hade lagt det tjocka duntäcket över dem.
”Var är mamma? Hon lovade ju att inte vara borta så länge:” Ella kikade fram under täcket och ett par rosa tofflor kunde anas under täckets kant. Frasses svans dunkade taktfast i golvet när hon pratade med honom och den stora hunden lade sig bekvämt tillrätta.
Plötsligt hördes ett skrapande och snabba steg som sprang över verandan som vette till köket. Ella kände att alla sinnen var på helspänn, men insåg att hon inte kunde stanna kvar där hon var och kastade av sig täcket för att i sällskap med hunden gå ner till nedervåningen.

Precis innan hon rundade trappans sista pelare hörde hon en ruta krascha och med ett vrål sprang Frasse mot ljudet. ”Nej, vänta gubben! Akta …glaset…”Mer hann hon inte säga förrän ett ylande hördes och några sekunder senare kom Frasse haltande mot henne med svansen slokande. ”Lilla gubben…”Ella kollade tassarna och hade svårt att se i mörkret, men kände något vått från ena framtassen och utgick från att det var blod. Hon lade sin hand på hundens huvud och hyssjade med fingret innan hon vände ryggen mot honom för att smygande ta sig ut till hallen där fönstret blivit sönderslaget.

Fylld av skräck backade Ella och funderade under tiden på vad som fanns i huset att använda till försvar, och det enda hon kunde komma på var knivarna i köket som mamma alltid varnade henne för. Men nu var det akutläge och mamma skulle säkert förlåta henne om hon använde dem.

I samma ögonblick hörde Ella att låset vreds om och greppade snabbt tag i Frasses halsband för att hindra honom att anfalla. ”Nej fy! Kom gubben vi sticker härifrån. Vi klarar inte av det här själv.” Ella hade nått till verandadörren och vred sakta, sakta upp den för att sedan i sällskap med den halta hunden glida ut genom den.
Stora blodmärken visade var Frasse gått och Ella förstod att han nog var värre skadad än hon trott.
Hon drog av sig sin scarf som hon hade lindad runt handleden och band den lite snabbt runt hundens fot, sedan halvt om halvt bar hon honom över verandan och ner på gräsmattan. ”Uff, du är tung!” En lång tunga slickade henne över handen och med ett leende lade sig Ella för att åla sig under staketet. Frasse var på gränsen till för stor, men pressade under stort besvär sig under det och ut till vägen utanför.

När polismännen såg den lilla flickan och den stora haltande hunden stannade de och vevade ner rutan. ”Hej du! Vad gör du ute vid den här tiden?” Polismannen plockade upp mikrofonen för att prata med stationen.
Ella berättade vad som hänt och fick hoppa in i bilen. Stackars Frasse fick åka till veterinären i sällskap med en polis som kom till platsen.
När de såg den krossade rutan gick de in med dragna pistoler för att kolla huset, men hittade ingenting.
”Antagligen skrämde du tjuven eller vad det nu var. Det var modigt av dig att göra det du gjorde.” Polismannen drog med handen genom hennes hår och log. Men är du alldeles ensam hemma? Var är dina föräldrar?”
Ella kände att tårarna var nära, men svalde och sade med stark stämma. ”Mamma skulle bara besöka en väninna en liten stund, sedan skulle hon komma hem.” Precis när hon sagt det smäller det till i ytterdörren och en skärrad kvinna kommer inspringande. ”Vad är det som hänt? Vad gör alla poliser här?” Ella kastar sig in i farmen och tårarna sprutar. ”DDDDDet var någon som slog söööönnnnnder vår rrrruuuta, så viiiii ffffflllyyydde!” Ella tittade upp i sin mammas sminkade ansikte ”Duuuu ffffår aaaldrig lllämna oooosss iiigen!”

Efter ett allvarligt samtal om vådan av att lämna småbarn hemma själv hoppade poliserna in i sin bil och lämnade platsen.

När båten vände fören mot den lilla ön studsade jag och min sommarsyster av glädje, och hade mycket svårt att sitta stilla. Äntligen skulle vi få komma tillbaka till vårt lilla smultronställe där vi kunde gå nakna och strunta i tider.
Vi såg sorgset på den vädergistna stenkistbryggan som delvis hade eldats upp av någon som tyckt att de hade rätten att grilla på den.
Bryggan var stor och kraftig och stenarna inuti hade burits dit för hand av barn och vuxna i vår släkt. Det hade tagit lång tid att få den färdig så det var med gråten i halsen som jag plockade bort sotsvarta brädbitar som inte brunnit upp.
Min sommarsyster och jag var alldeles tossiga, för vi hade äntligen blivit 13 år och fått lov att stanna en vecka alldeles ensamma på vår ö.

Enda sättet att ta sig dit var per båt, och mamma lämnade med stort allvar över walkietalkien som vi skulle använda ifall något hände.”Ni får inte leka med den för det kan bli er livförsäkring om något händer” sade hon och hötte med fingret.

Den lilla stugan saknade el och gasspisen som stod i det pyttelilla köket var det enda sättet vi kunde få vår mat på.En jordkällare hade grävts ur på marken och vår mat inlagd där bland en massa myror och insekter.

Ön var släkten östlunds eget lilla paradis med gigantiska stenhällar och fågelliv i varje buske och träd. Ormar fanns det förvisso också, men pappa hade lärt oss att om vi stampade i marken när vi gick så hörde de slingrande odjuren oss och stack iväg innan vi ens märkte av dem.

Några dagar senare lät vi kläderna vara i väskorna medan vi nakna som gud skapat oss sprang omkring för att utforska ön. Stenarna som fanns i vattenbrynet runt ön besegrades under stort stoj och visst halkade vi, och blödde, men lyckan över att få vara fria överglänste allt. Ett groblad tejpades över skadan,sedan var leken igång igen.

När solen lämnat plats för månen satte vi oss på stenbryggan och fiskade, men lät vår fångst komma tillbaka till sitt hem så fort vi krokat av den. Vi ojade oss lite över att det kanske gjorde ont i masken, men förträngde snabbt tanken, för det var ju så roligt och fridfullt att sitta där med tårna i vattnet, med myggorna surrande runt oss när de slogs om vårt blod.

Men allt har ju ett slut, och tyvärr kom mina föräldrar lite olägligt när jag och min älskade sommarsyster( som egentligen bodde i Norrköping, men var sommarbarn hos oss) hade köttfärssåskrig.
Oj vad det såg ut! Spagettisträngar hängde över trämöblerna som var lika gamla som huset och orangeröd köttfärs rann från mitt hår.Lite ketchup hade hamnat på husväggen när vi i stridens hetta greppat flaskan och sprutat på varandra.

Mamma var galen och skrek saker som ”DET VAR SISTA GÅNGEN!och HUR KUNDE NI VARA SÅ DUMMA!” hm, ja hon var lite arg om man säger så.
Jag och Pella som min sommarsyster kallades städade noga upp efter oss och förbannade att vi missat vilken dag det var. Hade de kommit några timmar eller en dag senare hade de inte märkt någonting.
Nu förstod jag att vi inte skulle få vara själva på ön mer.

På kvällen var det två molokna pepparkakebruna tonåringar som äntrade båten för att skjutsas hem.
Mamma lugnade inte ner sig förrän framåt nattkröken men kunde då se lite annorlunda på det hela.

”Vi börjar nu närma oss Thailand och vi ber er att spänna fast era säkerhetsbälten” Jag vaknade med ett ryck av rösten som på bruten svenska berättade att det var dags för landning. Vid min sida sitter min 5-åriga dotter fortfarande sovande. Jag böjde mig över henne och tittade ut genom fönstret och såg de vita ulliga molnen ersättas av grönblått vatten och gröna skogar. ”Gud så vackert!” sade jag för mig själv och satte mig på min plats igen.

När flygplanet tagit mark på landningsbanan och vi lite vimmelkantiga av lätt åksjuka kommit ut möttes vi av en varm fuktig luftström och jag drog ett djupt andetag för att känna doften av landet. Tänk om vi ändå varit här under andra premisser tänkte jag och smekte min dotters kind. Hennes ljusa lockiga hår hade trasslat ihop sig, och de grågröna ögonens kanter var lite kleggiga av morgongrus. ”Är vi framme nu?” sade hon så tyst att jag fick anstränga mig för att höra orden.
Jag satte mig på huk framför henne och plockade fram dotterns älsklingsgosedjur Totten sedan svepte jag bak hennes hår och tog hennes ansikte mellan mina händer. ”Lilla stumpan, vi skall resa ganska långt innan vi når platsen vi skall bo på, men när vi kommer fram skall vi bada. Det blir väl kul?” Hon tittade mig djupt i ögonen och frågade med darrande läppar frågan jag fasat för. ”Kommer pappa också dit?” Jag såg i ögonvrån att en vakt närmar sig och reser mig snabbt upp efter orden. ”Vi får se älskling, vi får se.”

Vid passkontrollen tittar jag mig försiktigt omkring och ser att stället vimlar av vakter iklädda uniform. Känner lite oro i magen när jag tänker på hur långt från Sverige vi är ifall att något skulle hända, men samtidigt vaknar min nyfikenhet och känsla för äventyr. Zabine har tyst åsett skådespelet runt oss och står med nyfikenheten skimrande i ögonen och ler. ”Mamma! Varför är det så mycket poliser?”
Jag hinner inte svara eftersom vi precis kommer fram till passkontrollen och får visa upp våra pass.
De studerar både mitt och dotterns länge innan den ena vinkar till sig en vakt. På klingande thailändska står de sedan och diskuterar och gestikulerar och min mage dansar virveldans medan en rännil av svett börjar sin färd från min nacke. Var det slut nu? Skulle vi inte komma längre? Frågorna snurrade runt i min uttröttade hjärna och jag kände att jag nog skulle behöva besöka en toalett.
Plötsligt tar en kvinna tag i min arm och börjar tala med mig på mycket dålig engelska. Det enda jag är riktigt säker på är att hon frågar något om Zabine, och flera gånger frågar hon om dottern är min.

Till slut släpper hon min arm och vinkar mig till ännu en kvinna. Det visar sig att hon är mycket duktig på svenska och några minuter senare går jag med bultande hjärta ut från byggnaden.

Det vimlar av tuktuks och taxibilar och jag hugger en i mängden.

”Mamma! Varför höll tanten fast dig?” Zabine lutar sig fram mot mig och ser frågande ut medan hon tvinnar en länk av det långa håret runt sitt pekfinger. Jag ryser över likheten hon har med min man och pussar henne i pannan. ”Sov nu stumpan, det är en lång resa vi har framför oss.”

Under tiden som jag ser små byar passera sitter jag och tänker tillbaka på gårdagen.

Som vanligt tjafsade min man med dottern om ingenting, och när han slutligen klappade till henne sprang jag storgråtande fram och lade mina armar skyddande runt hennes kropp. Skakande av ilska greppade jag sedan det jag fann och slog, slog och slog. Skrattande tog han tag i mina händer och bröt loss det som var kvar av bananen jag använt som tillhygge och sade med spe i sin röst ”Jaha, så du skall döda mig med en banan? Lycka till!”Efter att han gett mig tillbaka den gick han skrattande med bestämda steg ut ur rummet och in på sitt kontor. I min hand hade jag resterna av den gula frukten, smaschad och fullständigt söndermosad.

Jag tröstade min lilla älskling som gråtande frågade om och om igen varför pappa var så elak, och hon somnade i min famn fortfarande snyftande.

I mitt huvud började ett scenario spelas upp där jag gjorde något jag aldrig förut vågat, och till slut reste jag mig beslutsamt upp och smög ner i källaren för att packa ihop mina och Zabines sommarkläder, sedan gömde jag väskan i städskåpet där jag visste att den inte skulle hittas.
Efter att jag gått in i min bank och kollat mitt konto per internet var saken klar, och jag började omsorgsfullt gå igenom resebyråer i jakt på två biljetter åt oss.
I mina gömmor hade jag en mycket lång tid sparat en artikel som jag nu vecklade upp och lusläste. Hela tiden gav jag noga akt på att inte min man skulle komma ut från sitt kontor och klumpen jag hade i magen av rädsla att bli upptäckt gjorde mig lätt illamående.

På natten kom han nerkrypande i vår säng och min dotter som låg jämte mig vaknade till men somnade strax om. Med sina grova och krävande händer tog han vad han ville av min kropp och när han var klar avfärdades mina tårar som löjliga. ”Jag äger dig!” väste han. Dottern sov lugnt som tur var och hörde inget.

I samma sekund som jag sett hans bil försvinna runt hörnet på tomten slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Den skulle komma om 30 minuter och vi fick plötsligt mycket bråttom.
Av med alla pyjamasar och i ett par jeans och en tröja, sedan hörde vi signalen utanför vårt hus och jag hämtade resväskan i städskåpet för att i sällskap av min dotter gå ut till bilen som väntade.

Efter att vi kommit till flygplatsen och fått biljetterna kände jag en stor lättnad som samtidigt blandades med skräck för vad som kunde hända om han kom hem. Skulle han förstå? Ett tag hade jag funderat på att skriva ett brev, men det var han inte värd. Han skulle få grubbla och fundera ett tag innan jag hörde av mig och berättade att vi lämnat honom, för alltid!

Tuktuken tutade glatt på andra bilar och motorcyklar som den mötte och jag kände glädje för första gången på mycket länge. Zabine skrattade till och pekade på elefanter som kom längs grusvägen och de tjattrande aporna i gummiträden som lik en lång grön alle´inramade den avsmalnande vägen.
Till slut vände sig mannen som körde till mig och sade något på thailändska. ”Är vi framme?” sade jag och pekade på tidningsartikeln i min hand som jag vecklat upp. Han nickade energiskt med huvudet och satte fram sin hand för att få betalt.

När vi klivit av och tuktuken farit iväg tittade jag mig storögt omkring. Vi var ju i djungeln! Zabine hoppade runt på vägen och pekade skrattande på alla insekter som gick i gräset bredvid. Det var inga små sådana, de var gigantiska enligt mina mått mätt, och färgglada.
En liten träskylt i form av en pil visade vägen och när jag trevande gick upp på träbron som någon byggt upp av tunna bambustavar knakade det till i skogen och vi fann snart att det vimlade av små elefantungar där vi var. ”Vilka söta!” Min dotters ögon lyste av extas och hon höll min hand hårt, hårt. Jag lyfte upp väskan och förbannade mig själv för att jag inte tagit ryggsäcken.

Efter några hundra meter delade sig skogen och en by som kunde varit hämtad från paradiset visade sig. Långa vattenfall inramade stället och den gröna skogen stod skyddande runtom.
I byn sprang en massa småelefanter och en och annan vuxen runt och snodde grönsaker och frukter som låg utlagda på backen.
När folket såg oss komma kom de rusande och lyfte upp min dotter som storögd tittade på de små korta människorna som med tecken visade att de ville gott.
Några barn kom springande och lotsade oss vidare under stort glam till en liten hydda mitt i byn.
Jag plockade fram artikeln jag hade med mig och pekade frågande på det thailändska namnet de skrivit i början. ”Är det här?” sade jag och fick ögonkontakt med en man som banade sig väg till oss. ”Hejsan och välkommen till vårt paradis. En liten fråga bara…hur har du hittat hit?” På klingande svenska presenterade han sig. ”Jag heter Sven efter min svenska pappa.”
När han tittade lite närmare på papperet jag visat fick han snart förklaringen. Reportaget hade gjorts av en man som av en händelse kommit till dem många år tidigare och stannat kvar i flera år innan han en dag stack. ”Vi vill inte ha hit några turister så därför håller vi stigen igenväxt, men ni får gärna stanna om ni vill. Vi behöver lite kvinnlig fägring här.”

Några veckor senare hade både jag och Zabine funnit oss till rätta och de vackra kläderna som jag packat ner hade hon gett till sina nya vänner och sprang själv halvnaken med bara ett tunt tygstycke över höfterna omkring bland de andra. Jag själv var en lång tid livrädd att någon skulle hitta mig och berätta för min man var vi höll hus, men när året tagit slut och ingen ens närmat sig byn utifrån förstod jag att vi var säkra. Mina obekväma västerländska kläder är utbytta mot byns färgglada bekväma och de har t.o.m övertalat mig att skaffa tatueringen som visar att jag är mor, men ogift.
Mitt liv är fyllt av glädje, och samtalet jag hade tänkt ringa hanns aldrig med.

Prästen var högröd i ansiktet och han vevade i luften med sina babylena nävar som aldrig gjort ett redigt hantverk i hela sitt liv. Uppbragd över fräckheten i bondens ord tappade han talförmågan och visste inte hur han skulle bete sig.

Bonden hade knackat på hans dörr i tidig gryning för att han ville visa prästen sin lilla vätte som gjorde under i ladugården med djuren, och fick de magra djuren att bli välmående och fina på bara några dagar. Den fattige men djurälskande bonden var överlycklig och visste inte på vilket ben han skulle stå när han berättade vad som skett i hans ladugård.

Prästen blev arg och började omsorgsfullt duka fram frukosten medan han förklarade för mannen att ”Den ende som gör under är vår herre. Du bara fantiserar. Fick du inte hö från godsägaren i torsdags?” Bonden böjde på nacken inför sin präst och tittade ner i golvet. ”Jo, men…” Han blev avbruten av den andre som argt fräste ”Men? Det finns inga men. Gud är vår herre och du skall inga andra gudar hava, så lyder budet …ja iallafall ungefär så.” Prästen rättade till sin krage och tänkte för sig själv att han gärna skulle haft samma liv som bonden, så fritt och så prestigelöst. Han drog handen över sin begynnande flint och lade sedan handen på bondens ena axel. ”Seså, gå nu hem och se sanningen i vitögat. Dina djur mår bra enbart på grund av dina omsorger och den extra maten du fick. ”Men…” sade bonden om igen, men blev stoppad av att prästen vände honom om och schasade ut honom från sitt kök.

När bonden på sin väg hem passerade en bro lade han sig på mage och kikade in under den. När hans ögon vant sig vid dunklet därinne såg han en stor svart skugga som makligt ändrade sovställning innan han fortsatte sitt sovande. ”Hallå!” Mannen försökte väcka den, men misslyckades och reste sig till slut upp i sittande ställning och pratade för sig själv. ”Ja, ja jag får väl tacka för bärhjälpen av timret någon annan dag. Vi ses nog snart igen. Han lade ett litet tyginsvept paket på kanten av bron och hoppades att varelsen skulle vakna snart.

På stallbacken dansade älvbarnen omkring med bondens barn och skrattet ekade i luften. De små nätta älvorna nästan flög när de for omkring. Han skrattade och tänkte för sig själv att det här skulle prästen se. Då skulle han nog bli lång i synen.

Inne i köket bakades det bullar i långa rader och till sin hjälp hade frun tre små vättflickor som i sina röda små mössor ystert hoppade runt i mjölet som låg på bakbordet. De små skinnklädda fötterna gav små, små avtryck som knappt anades och med knorrande mage förklarade bonden vad prästen sagt. ”Jo du hjärtat, han skulle komma hit och se våra små under, då är frågan om hans herre skulle få plats i hans huvud. Trots allt så har ju ingen nu levande människa någonsin sett den helige herren. Lite underligt är det allt.” Under tiden som bonden talade nappade han åt sig en bulle som låg på en plåt.
Bondens fru tittade på sin man och log. ”Jag tror det är bättre att han håller sig härifrån och du skulle nog inte gått dit egentligen. Våra små vättar och älvor ses inte med blida ögon av kyrkan och han skulle säkert hitta på någon förklaring till varför han såg dem. Var istället glad att de hittat till oss, och att de stannar kvar. Lämnade du matpaketet till vår vän förresten?” Mannen nickade med huvudet men kunde inte prata på grund av bullen som fyllde hans mun.

Nästa dag bultade någon hårt på dörren och när de öppnade den klev prästen in med en gammal man vid sin sida. ”Godmorgon i stugan, jag tog Elias med mig. Han är den bäste på att ta bort oknytt, men vi hittar säkert ingenting” Prästen gick runt i köket och drog handen över sin skäggbeprydda haka om och om igen.
Han öppnade alla dörrar och satte sedan på sig skorna och gick till ladugården.

”Nämen!” sade han när den gamle mannen pekade på en liten förskrämd vätte som inte hunnit undan. ”Ve dig du onde.” mässade han och svepte dramatiskt med sina händer från sida till sida. Den lilla rödtoppsklädda flickan skyndade sig ner i ett hål som fanns i golvet och rusade till sina vänner för att berätta vad som hänt. Nyfiket smög allihop sig uppåt för att titta vad som stod på.

När prästen stänkt vigvatten och mässat klart i ladugården gick de tillbaka in i huset och pratade med frun som noga sopat undan alla spår efter sina vänner. ”Vill ni ha lite kaffe?” frågade hon vänligt och log mot de anlända. ”Hittade ni något?” Frun hoppades innerligt att svaret skulle bli nej och blev nedslagen när de berättade om vätten de sett. ” Ni kanske bara trodde att ni såg något? Det är så lätt att se fel i dunklet därinne. Alla vet ju att fantasin kan spela spratt ibland.”

Prästen svarade inte kvinnan men tackade artigt nej till kaffet och gick ut på gården där barnen fortfarande dansade runt. ”Goddag barn! Har ni roligt?” Leende lyfte han lite på sin svarta prästkappa för att inte lera ner den när han gick över barnens lekplats. På marken fanns avtryck av små fötter, men de såg man bara om man tittade riktigt, riktigt noga…och prästen han bara svepte förbi platsen utan att titta ner. När bonden vände sig om såg han att älvorna flög bakom barnen.

Allvarligt vände sig den helige mannen med massor av makt till bonden och sade ”Vi måste bli av med de här varelserna, de är farliga. Jag kommer tillbaka i morgon och har med mig någon som är ännu starkare än Wilhelm som var här idag.” Med de orden lämnade de två männen gården och gick ner mot bron som gick över den breda ån. När frun i huset springande kom dem till mötes funderade prästen några sekunder på varför hon hade så bråttom, och varför hon kom nerifrån ån. ”Nåväl” sade han för sig själv ”Hon kanske hade något ärende dit ner.”

I köket stod bonden förskräckt och såg de två närma sig bron som han tidigare lämnat paketet på.
Det som sedan skedde gick blixtsnabbt, och där de två nyss gått fanns plötsligt inget kvar.

Rödblossande öppnade hans fru dörren och slängde sig gråtande i hans famn ”Jag var tvungen, och jag såg ingen annan råd. Han tänkte döda våra vänner och det kunde jag inte tillåta.”

Emil var knappt en tvärhand hög, men styrde sin lilla familj med järnhand. Han var konsekvent mot sina barn och tolererade inga bråk.
Hans väna fru Elna var inte av dvärgsläktet som sin kära man utan helt normal om än kort.
Med hennes 155 cm över markytan gissade många att hon led av någon sjukdom, men förstod snabbt att det inte var så när de träffade hennes familj.

Pappan som hette Erik var en man på 170 cm och hade hela livet brottats med sina egna komplex som snurrade i hans hjärna utan att egentligen ha några belägg.
Han var gift med en vansinnigt vacker kvinna som fått sitt namn efter Sophia Lohren och hennes ögon hade lockat många män att stirra alltför intensivt. Ty det var inte bara namnet hon fått efter skådespelerskan, även utseendet liknade hennes och många män hade fascinerats av den nätta skönheten som stannat på 160 cm.

När Emil föddes kände pappan att hans hjärta svällde av fadersstolthet, men den grusades så sakteliga när han insåg att sonen led av dvärgväxt. Mamman brydde sig inte om det utan älskade sonen för den underbara lilla sötnos han var. ”Det gör väl inget, hans hjärta är stort och rymmer både dig, mig och alla andra. Älska honom för hans sätt inte hans storlek.”

Åren gick och sonen och fadern utvecklade en isig relation som balanserade försiktigt på en svag kant. Mamman försökte att undvika bråk mellan dem, och gick ofta emellan om det blossade upp strider. Emil hade svårt att ta kontakt med andra och blev ett ensamt, ledset barn.

Den lilla krabaten blev större, började skolan och upptäckte världen utanför där sådana som han gärna blev hackkycklingar. Som tur var stöttade hans mamma honom och gav hans bräckliga självförtroende en kick framåt genom att skicka honom på karate när han inträdde i den känsliga åldern 13 år.

Det blev en total omställning och inför sin pappas förvånade ögon växte en kille upp stolt för sin längd och för sin familj.
Tack vare sin sport blev han ödmjuk inför livet och förlät sin pappa som alltid behandlat honom illa. De forna bråken stillnade till små svaga krusningar och de lärde sig kommunicera med varandra.
Vid sidan om stod hans älskade mamma leende och beskådade miraklet som skett, och hon förstod att sonen äntligen var hel.

Hade jag vetat vad som väntade imorse när jag vaknade, då hade täcket snabbt dragits upp över huvudet och jag hade sovit bort den här dagen.

Glad i hågen kör jag äldsta grabben till skolan, sedan vänder jag hemåt med resten av ligan som är lediga från dagis idag.

Vi pratar om dagens schema som innebär det där tråkiga gamla vanliga med disk, tvätt och städning, men…plötsligt beslutar vi oss för att åka på äventyr till köpcentrumet för att fika och rida på rörliga leksakshästar.

Precis innan vi skall åka känner jag en omisskännlig doft av bajs, och visst är det så.
Lilleman har skitit och det är sörjigt.

Vi tar nya tag och startar bilen för att fara iväg när jag plötsligt kommer på att jag glömt telefonen och springer in. Den är borta!!
Till slut hittar jag den noggrant inlagd i min fleecejackeficka. Jag hade den alltså på mig hela tiden.

Snabbt iväg och glatt pratandes går den 1,5 mil långa turen rätt snabbt.
När jag kör in på parkeringen och kör runt på den nästan överfulla platsen börjar dottern plötsligt att hulka och håller handen för munnen.

Blixtsnabbt stannar jag bilen till andra bilisters irritation och slänger fram en spypåse till henne medan jag öppnar hennes dörr. Lilla, lilla pyret spyr så att inälvorna nästan kommer med, sedan säger hon glatt “Nu mår jag bra, skall vi gå in då?” Skrattande sätter jag på min lilla duva hennes bälte och rattar hemåt igen.

Väl hemma inser jag att det var tur att vi inte gick in på köpcentrumet, för lilleman skiter illa med jämna mellanrum och lilltösen spyr.

Så nu vet jag vad som gäller i helgen.