Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Med krum rygg och händer som knappt ville samarbeta längre gick Beata envist framåt längs fåran.
De små fröna fastnade då och då på fingrarna i sin tummelfärd ner mot jorden, och hon blåste försiktigt på dem så att de lossnade.
Efter några meter var hon tvungen att sträcka på sin värkbrutna rygg, och hon passade på att njuta av den vackra utsikten över ängarna.
Beata visste att hon inte skulle få se blommorna hon planterade, men ville ändå plantera dem som ett minne av sig själv. En förrädisk tår rann nerför hennes kind och hon torkade den snabbt med baksidan av sin hand. Några sekunder blev hon stående för att studera sina värkande händer som antagit en konstig form av gripklor. Inte ens sina händer fick hon behålla. Snyftandet ökade och till slut satte hon sig ner på jorden som varit i hennes släkt i långa tider.

Beata tog lite jord i sin hand och silade det sedan mellan fingrarna.
”Nä, här kan jag inte sitta och lipa.”sade hon högt och tog sig med stort besvär upp till stående igen.
”Ja du Oskar tänk om vi vetat att vi skulle ha så kort tid tillsammans?” Beata såg i sitt huvud en bild av sonen när han som 2-åring tultat emot henne, och log för sig själv.
Lyckan hade varit total när de fick den lille, och när de några år senare åkt till sjukhuset för att kolla varför barnet inte blev av med sin envisa torrhosta hade de ingen aning vad som väntade.

”Tyvärr mina vänner, det hörs att Oskar inte har någon vanlig förkylning. Vi måste undersöka honom ordentligt innan vi kan ge några besked, men…”Läkaren tittade ner på den lilla pojken som satt på golvet och tittade i en bok.”jag måste nog förbereda er på det värsta.”
Beata tog sin mans hand och höll den krampaktigt tills hon föll ihop i en hög på golvet och grät. Hennes man gjorde allt för att trösta, och kramade samtidigt om sin lilla pojke. ”Så vad händer nu?” sade han till slut och vände sig till läkaren.

Några dagar senare var det två slagna människor som stapplande öppnade mottagningsdörren och tog sig hemåt. Saknaden efter sonens glada skratt fyllde bilen, och tystnaden mellan makarna var total. Oskar gjorde en djup suck och famlade lite i handskfacket innan han hittade sin pipa och tände den. Då vaknade plötsligt Beata till liv. ”Det är ditt fel alltihop!” sade hon och pekade upprört på hans pipa. Det är ditt fel! Ditt rökande är pest för både mig och Oskar, och faktiskt…”Hon väntade några sekunder innan hon fortsatte. ”Jag har läst att passiv rökning är det farligaste man kan utsätta någon för. ” Beata drog ner dragkedjan på jackan och viftade med handen framför munnen. ”Du kommer säkert att döda både mig och Oskar med det där giftet, och dig själv med.”

Sonen dog i lungcancer några månader senare, och sprickan mellan Beata och hennes man ökade för varje sorgeår som gick. När cancern även tog mannen som trots sin rädsla för sjukdomen vägrat sluta sin piprökning, ja…då föll hela Beatas värld samman och hon isolerade sig i huset som de bott i hela sitt liv.

En röd bil kom uppför björkalle´n som en gång planterats av hennes man, och Beata släppte ner fröpåsen hon höll i för att möta den som kom.

”Hej mamma! Varför är du inte klädd? Vi måste åka nu.” En mörkhårig kvinna öppnar bildörren och kliver ur. Beata ser ut som ett frågetecken ”Vem är du?” Kvinnan lägger armen runt Beata och leder henne till bilen där hon varsamt trycker ner henne på sätet och drar av henne de jordiga stövlarna.
”Mamma då, kommer du inte ihåg att vi skulle till din bostad idag? Alla väntar på dig! Seså, sitt nu kvar här så springer jag in och hämtar ett par skor.” Innan kvinnan lämnar bilen drar hon av handskarna som blivit svarta av jord, och tar av Beata hatten som pryder hennes hår.

När Lena kommer in i huset går en rysning igenom henne, herregud hur kunde de ha missat att mamma börjat bli dement? Hon går från rum till rum och inser att de måste nog sanera huset innan de skulle kunna sälja det. Sorgen efter hennes lillebror sitter i väggarna och trots att läget är jättefint så vill inte Lena ha det.

När Oskar dog var Lena en glad 7-åring som älskade sitt hem och sin familj.
Efter hans död upphörde hon att existera för sin älskade mor och far och bitterheten som genomsyrade huset gjorde henne tyst och sluten.

Som 16-åring lämnade hon huset och återvände inte förrän fadern dog, men bara för att ta adjö på kyrkogården och sedan åka tillbaka hem till sin egen lägenhet. Folket som var med vid begravningen såg bedrövade hur Beata nonchalerade sin dotter och vände sin blick åt ett annat håll när Lena tilltalade henne. De gick fram för att stötta dottern, och fick oförstående blickar av Beata.

Lena tittade ut genom fönstret för att kolla att mamman satt kvar, sedan packade hon snabbt ner lite kläder som hon hittade i en resväska och lade sist av allt ner ett kort hon hittade på en byrå.

Tyvärr hade någon strukit över ansiktet på den lilla flickan på fotot och det enda som syntes var en man, en kvinna och ett litet barn.

Lena tryckte på Beata skorna hon hittat ute i den skitiga hallen och sätter sig sedan bakom ratten och startar bilen. ”Så ja nu åker vi iväg. Det här skall nog gå bra. De är så snälla på hemmet.”

”Smack!!” På en sekund hade det lilla barnets världsbild förändrats och han hade bittert fått erfara att alla vuxna inte var snälla. Mannen som slagit honom förväntades vara den som månade och tog hand om den lille.
Dörren in till rummet gled upp och en utav de andra i laget kom in. ”Varför gråter Elias?”
Hon gick fram till den lilla tvååringen som gnuggade ögonen och snorade, sedan vände hon sig till den andre. ”Vad i all världen är det här?” Kvinnan pekade på det röda handstora märket på kinden och såg frågande ut. Hennes kinder blossade av upprördhet och inuti hennes hjärna målades ett tänkbart scenario upp. Istället för att gå som katten runt het gröt ställde hon frågan direkt. ”Var det du som gjorde det?” Mannen stod nonchalant lutad mot dörrkarmen med armarna i kors. Det svarta håret som var fett av gele låg prydligt bakåt och kläderna han hade på sig var svarta. ”Vadårå?” sade han och stoppade in ett tuggummi i munnen medan han tittade sin arbetskamrat in i ögonen. ”Ungen tjafsade och behövde lite stryk, vad faan det vet väl alla att barn som inte lyder får stryk. Jag har sett det flera gånger.” Han tuggade frenetiskt på tuggummit och petade med sin ena fot på en färgglad boll som låg på golvet. Uppbragd av den andres totala likgiltighet inför vad han hade gjort reste hon sig upp med det lilla barnet i sin famn och lämnade rummet efter att hon rutit ”Jag skall anmäla dig, vänta bara! Din tid som barnskötare är över!”

Mannen i svart ryckte på axlarna och blev knappt berörd av kvinnans ilska och hot utan gick lugnt och sansat till sitt skåp, plockade ut sina ytterkläder och sin väska, och gick.

Vad ingen visste var att han som liten ofta fått ta emot hugg och slag, ofta utan orsak.
Som vuxen människa hade han inga begrepp om vad som var okey eftersom hans föräldrar inte lärt honom rätt beteende. Han var trasig i själen och psyket, och ingen, ingen kunde hjälpa honom.

Igår var jag på globen på en länge efterlängtad konsert.
Hennes fordom häftiga hår hade ersatts av en söt lite kaxig frisyr, och vi blev snabbt varse hennes enorma potential att äga scenen. Inte en sekund av tråkighet fick vi. PINK bollade snabbt mellan låtar med enorm power i till vackra mjuka sånger med ärlig känsla.
En utav hennes låtar var enormt vågad, på gränsen till vulgär, men samtidigt upphetsande.
Killarna fick sitt genom att hon flashade sin vältränade kropp, och vi tjejer fick vårt genom att hon ger oss girlpower genom sina sånger.
På slutet blir allt avskalat och enkelt, och de råhöga klackarna bytts ut till…ingenting, och barfota med ett par något för stora lappade jeans som kunde vara lånade av pojkvännen, och ett enkelt (om än tajt) linne framförde hon sittande längst ut på scenen inför en extatisk publik ballader och rockiga låtar.
Hennes tolkning av en Queenlåt går galant och taket nästan lyfts av styrkan i hennes röst.
För den här tjejen kan sjunga ALLT.

Petra vaknade av tågets gnisslande när det bromsade in vid Stockholms central.
Hon hade en liten klump i magen, både av rädsla och förväntan.
Ett turistkort införskaffades och per t-bana och buss tog hon sig till Enebyberg som låg en bra bit från Stockholm centrum.
Efter att ha virrat runt ett tag stod Petra till slut framför metrobutiken hon eventuellt skulle jobba i.
Den var ENORM enligt hennes mått. Hemma var alla livsmedelsbutiker rätt små. Ett djupt andetag, sedan in för att bli intervjuad.
Det var en kvinnlig chef som verkade supertrevlig, och deras kemi verkade stämma.
Rätt snabbt förstod Petra att hon nog skulle få jobbet, men säker kunde man ju inte vara, det hade hon lärt sig.

Efter intervjun, och en snabb rundtitt på stället for hon in mot staden igen.
Det var fortfarande vinter, om än en dålig sådan. Fötterna var dyngsura efter allt blask, men trots att Petra frös om fötterna bestämde hon sig för att gå runt i gamla stan och shoppa lite för att sedan ta 18.15-tåget hem.

När hon satt på tåget rasade tankarna runt i skallen. Ville hon flytta hit? Kunde hon lämna alla kompisar igen?
Och familjen?
Till slut somnade hon, och vaknade inte förrän tåget stannade i Söderhamn.

På stationen träffade hon sin kompis Hans. De småpratade lite tills bussen kom, sedan skildes de åt med en kram.
Väl hemma talade hennes mamma om att posten i Bollnäs ringt och bjudit in Petra på intervju och test.
Ja, det var väl bara att fara dit….jobbet i Stockholm var långt ifrån säkert.
Förresten hade hon inte riktigt bestämt hur hon skulle göra OM hon fick det.

Hon ringde till Stockholms alla lägenhetsuthyrare och kollade annonser i gula tidningen för att snabbt kunna flytta om det behövdes. Men att få tag i ett boende var INTE lätt.
Arbetsförmedlingen som bara 2 veckor tidigare lovat hjälpa till med boende kunde inte heller hjälpa till. De informerade Petra att de gav henne 4000:- i flyttbidrag, men att de inte hade några möjligheter att hjälpa till med bostad.
Nedslagen fortsatte hon ringa runt på olika annonser.
Hon hittade en lägenhet i Djursholm som hon skulle åka iväg och titta på, och tittade på en karta var det låg i förhållande till Enebyberg.

På kvällen tog hon bussen in till Söderhamn för att sova hos sin mormor.
Natten tillbringades på Statt där hon dansade tills fötterna hettade.
Killen i bandet var söt så hon flirtade lite oskyldigt med honom.
Dödstrött ramlade hon i säng sent, sent.

Morgonen efter ringde klockan 8 och hon steg snabbt upp för att slänga i sig frukost, tvätta och torka håret, sedan rusa ner till bussen och ta den till Bollnäs.
Väl där letade hon upp posthuset och klev in.
Intervjun gick fort, men testet var lite krångligt och tog lite tid. Det var mycket konstiga frågor och bilder man skulle gissa vad det föreställde.
Hon blev godkänd och erbjuden halvtidsjobb, men det var ju ett heltid hon ville ha så Petra tackade och bad att få återkomma.
När hon återvände hem satte hon sig direkt vid telefonen och ringde Eivor som chefen på Metro hette.
De bad henne komma NU. De var desperata och behövde någon som kunde så mycket som Petra. Tyvärr kunde de inte hjälpa till med boende, men lovade att lyssna med sina kunder om de visste något.

Hennes hjärta bankade…hon hade fått det! Jippie!!!
Jublande sprang hon ner till föräldrarna som satt nere i köket och fikade kvällsfikat.
”Jag fick det!! Jag fick det!!! Yes, Yes, Yes!!”
Hon hoppade omkring som en galning och skrämde vettet ur sin katt som rullat ihop sig i kökssoffan.
Det blev kramkalas, och en massa frågor.
”Var skall du bo?? När flyttar du?? Är det heltid??” Knappt talbar av lycka försökte Petra räta ut frågetecknen så gott hon kunde.
”De vill ha dit mig NU!! Boendet hoppas jag lösa imorgon, skall till Stockholm igen. Och ja det är heltid.”
På kvällen kröp hon tidigt i säng, men hade svårt att sova.
Allt bara snurrade i huvudet.

”Här är han, din lille son. Han måste sola idag för han har för mycket billirubin i kroppen, ja det är därför han är så gulfärgad.” De rullade fram sängen jag låg i till en liten plastkupa typ ostkupa.
Inuti låg ett litet pyttebarn med slangar i både händer och fötter, och tittade på mig med sina blå oskuldsfulla ögon. Jag grät och fattade inte att han var min. När snyftningarna avtagit öppnade de kuvösen som de kallade den och lät mig sträcka in min hand. Med små spröda blodåderfyllda fingrar greppade det lilla livet om mitt pekfinger och orsakade en orkan av känslor i mitt inre.
Sköterskorna blev rörda av min uppenbara glädje och jag sade gråtande ”Äntligen! Äntligen är du här älskade unge.” sedan smekte jag honom över pannan som var det enda som syntes av ansiktet.
Resten var täckt av en mask som hjälpte honom att andas.

När vi träffade barnläkaren sade han allvarligt att vi inte skulle ropa hej ännu, för små prematurbarn var sköra och kunde lätt bli sjuka och få komplikationer. Min lycka kom lite av sig, och jag beslöt mig för att ta dagarna som de kom.
Varje morgon när jag kom till hans rum var första frågan ”Är allt bra?” och sedan väntade jag andäktigt på svaret med bultande hjärta.

Vår förstfödde fick komma hem till oss när han var en månad gammal, och då var han så liten, så liten. Läkarna avrådde oss bestämt från att träffa andra människor.
I näsan satt en så kallad sond (en liten slang som går ned i magsäcken) som hjälpte oss att mata den lille som ännu inte orkade amma.

Tiden stannade och det enda som existerade i världen var vi i vår lilla familj.

Efter några månader fick han äntligen visas upp för släkten, som längtat så efter att få träffa honom.

Några år senare hamnade jag där med min nästa son, och det kändes mycket kusligt. Nästan som ett dejavu.

Som den naturligaste saken i världen slog mannen sig ner vid mitt bord och tittade mig djupt i ögonen och log innan han harklade sig och började tala. ”Ursäkta att jag stör…” Han väntade några sekunder innan han fortsatte prata. ”Jag har suttit en stund och spanat på dig nu, och jag förstår inte varför du som är så snygg sitter ensam vid ett bord en hel kväll medan…” Om igen gjorde mannen en paus innan han fortsatte, men nu greppade han min hand och höll den kvar mellan sina kraftiga manliga händer. ”medan din kille… , eller ni kanske är gifta? Hans blick gick till min extremt tjocka och breda förlovningsring som blivit lite repig av ålder, vi hade ju trots allt varit förlovade i snart 7 år jag och Stefan. ”Din kille springer omkring som en tupp i en hönsgård och flirtar med andra tjejer. Jag har väl inte med det att göra, men jag måste bara få ge dig en komplimang, och om du känner att du vill träffa mig igen så får du mitt nummer här.” Med de orden plockade han fram ett visitkort som kort och gott hade texten Inte rik, men lycklig ändå Tomas tfn 0789-908787

På några sekunder hade min värld vänts upp och ner, och min tillvaro som förut bestått av Stefan och min familj inkluderade ännu en man. I hans blick hade jag sett något jag inte sett på många år hos min kille. Uppskattning och nyfikenhet.
Stefan kom gående mot mitt bord och pussade mig i pannan innan han slängde ur sig ”Jaha, och vem var det där då? Var det någon du kände?”
Under tiden som han pratade gick ögonen fram och tillbaka över lokalen, och då och då glimmade det till i de mörkbruna ögonen som var ett arv från hans spanska pappa.

En pappa som lämnade sin son innan han ens fötts, och sedan aldrig mer hörde av sig. Jag hade någon egen teori att det var därför Stefan var så konstig. Han vågade inte fästa sig vid någon, och ville samtidigt bli omtyckt av alla.
Det var en evig karusell av telefonnummer i fickor och plånböcker, och telefoner som ringde i tid och otid. Många var de gånger som jag vaknat av att Stefans mobil ringt och han smugit upp för att viskande fortsätta samtalet ute på balkongen eller inne på toaletten.

Frågetecknen hopade sig fortfarande runt hans person, och idag när den där mannen som var mycket attraktiv på ett suggesivt sätt satte sig vid mitt bord och ifrågasatte mitt liv…ja då började jag tänka i andra banor än de instängda jag befunnit mig i.

”Äh, han frågade om jag ville dansa, men jag sade nej, och berättade dessutom att jag är förlovad.”
Stefan nickade åt en tjej som passerade vårt bord och gick iväg utan att ens lyssna på vad jag hade att säga.
Plötsligt kände jag att någon tog på min axel och såg min okände beundrare stå där milt leende. ”Lilla du, du är värd något mycket bättre än det här.” Han smekte mig nästan omärkligt över kinden och fortsatte över nacken och min axel. En rysning gick från mitt huvud ner längs ryggraden och försvann sedan ner i mitt underliv. När jag vände mig om fanns ingen där, och med moloken min satte jag mig ner vid bordet för att studera min killes framfärd på golvet.
Kvinnan som passerat vårt bord dansade tätt intill honom, och det såg ut som om han tryckte sitt organ mot hennes medan han juckade efter musiken. Hon hade sin mun tätt intill hans och trots avståndet kunde jag se att hon blundade. Min mun var torr, och jag beställde in en cocacola som jag snabbt svepte. Det var nästan tändande att se dem omslingrade på golvet, och jag glömde nästan bort att han var min.

Plötsligt tystnade musiken några sekunder och en lugn låt som jag kände igen som min favoritlåt började strömma ur högtalarna.
Jag tittade på Stefan som fortsatte hånglandet med kvinnan och tydligen totalt struntade i om jag var där och kunde se allt. Min kropp vaggar i takt med musiken och fyller mina vener, och jag glömmer totalt bort var jag är när plötsligt min riddare är tillbaka och ber om en dans. Naturligtvis går jag upp.
Stefan kastar en blick på oss när jag hand i hand med mannen äntrar det nästan proppfulla golvet, och jag såg hans ögon mörkna.
Med kattlik mjukhet tar min kavaljer tag i mina händer och en kraftfull spänning etableras mellan oss. När jag till slut vågar slappna av och lägger mitt huvud mot hans axel känner jag hans hand smeka mig i nacken där jag är som känsligast. När vi dansar känns det som om vi flyger, och jag kan inte påminna mig när jag sist hade den känslan.

Stefan tyckte inte om att dansa med mig. ”Äh, det gör man ju bara första gången för att fånga kvinnan, sedan är det ju bara tråkigt.” Så hade han sagt när jag tjatat om att vi skulle dansa. Själv älskade jag att röra mig och var innan min tid som förlovad ofta ute på golvet med olika vänner. Vänner som succesivt försvunnit när jag förnekat att jag mådde dåligt i förhållandet med Stefan och alltid försvarade honom och hans handlande.
På grund av svartsjuka fick jag till slut inte längre gå ut själv och roa mig, och prick klockan sex varje kväll blev jag hämtad av honom i olika exklusiva sportbilar som jag aldrig fick köra.
”Du skall få en jeep av mig istället, den passar dig bättre.” sade han och skrattade när jag envisades att få köra sportbilen som han kommit i och som nog var vansinnigt dyr. ”I mitt jobb som bilförsäljare måste jag ha en represantiv bil att köra i, du skulle bara krocka.” sade han och tog varligt bort min hand från ratten som var av ädelträ. Inuti kroppen kände jag att något var fel, men kunde inte riktigt sätta fingret på det.
Efter några dagar var det tillbakaskjutet långt in i min självförnekande del och inställt på att glömmas.

När han några dagar senare kom hem glädjestrålande och berättade att han sålt bilen kröp det fram att bilen varit företagets, och dessutom hade den varit oförsäkrad!
Vår relativt nya lägenhet låg i Solnas nyare delar, och vi hade en vidunderlig utsikt över vattnet. Jag älskade den från första titten och när vi började prata om lån och banker bad Stefan att han skulle få sköta allt. Min magkänsla alarmerade, men jag gjorde som vanligt och sköt bort alla tankar som vittnade om att något var fel, och några veckor senare flyttade vi in.
Vår gamla lägenhet togs mystiskt över av en kvinna med en liten son som hade mörkbruna ögon.

Stefan bad mig att få sköta flytten medan jag tillbringade tiden hos min mamma som fullkomligt avgudade sin läckra ständigt brunbrända svärson.
Det tog inte många dagar efter att de hade presenterats som Stefan körde in en liten röd Alfa Romeo på deras gård och talade om att det var en gåva.
Mamma var både rörd och överväldigad och visste inte på vilket ben hon skulle stå. Pappa hummade mest och torkade ögonen med baksidan av sin hand innan han kramade om sin blivande svärson som på sin sjunde dag i familjen gjort stort intryck genom sin gåva.
Själv stod jag hela tiden och funderade på var han fått pengarna ifrån. Var han rik?
Eftersom han envisas med att själv hålla i ekonomin vet jag faktiskt inte om han är välbärgad eller om det är något annat. Livet hade varit enkelt fysiskt men komplicerat psykiskt med Stefan, och åren hade trillat iväg som pärlband utan slut.

Nu hade det alltså hänt! I min mage flög små fjärilar av och an och mina tankar fladdrade som lågorna på ett ljus i drag. Jag kikade försiktigt på mannens profil och såg en bestämd haka och en rak näsa som slutade strax ovanför en vacker amorbåge som lika väl kunde suttit på en kvinna. Hans ljusa hår var kortsnaggat och luggen stod upp som en kam. Med min ena hand kunde jag känna att han hade så kallad tjurnacke och de kraftiga armarna hotade med att spräcka hans skjorta.
Under tiden som vi dansade nynnade han melodin i mitt öra och jag vaggades in i en trygghet som inte fanns.

Plötsligt kände jag en hand som tog ett fast grepp runt min arm och nästan slet mig ifrån min danskavaljer. ”Vad faan håller du på med? Hånglar du va?” Tomas lade en hand på Stefans bröst för att trycka iväg honom, men fick en spark i magen och backade. ”Är du inte riktigt klok?Vi dansade ju bara.” Han tittade medlidsamt på mig ”Stackars dig som har en sådan idiot till karl. Vi synes!” sedan gick han iväg och var snart uppslukad av folkhavet i lokalen.

Jag vände mig med lågande ögon till Stefan och kände att jag just nu hatade blotta anblicken av den där lismande idioten som alltid trampat på mina känslor. Varför hade jag stannat i alla år?
Insikten av vad jag höll på med gav mig rysningar och trots att jag visste att livet skulle bli tuffare än det någonsin varit så skulle jag må bättre än någonsin.
Jag kastade bak mitt långa mörka hår och satte bestämt mina fötter bredvid varandra som för att få stöd för det jag tänkte säga. ”Jag älskar inte dig längre, eller egentligen var det nog länge sedan jag älskade dig. Du har trampat på mitt hjärta så många gånger och jag har inför mig själv förnekat det jag sett med mina ögon. Jag känner inte dig, och har väl kanske aldrig gjort det heller. Jag ville så gärna att allt skulle vara bra mellan oss och tog emot de allmosor du då och då räckte till mig trots att jag inuti min själ kände att det var fel.” Jag lade min kupade hand runt hans fint mejslade haka och böjde hans ansikte uppåt för att se hans ögon. ”Jag har älskat dig så vansinnigt, men du dödade det med ditt svekfulla beteende. Jag bor i lägenheten inatt, och du…ja du kan väl kvarta hos din hemliga polare, eller varför inte hos någon av dina väninnor.” Jag svepte med handen över lokalen.
Adjö Stefan, jag hoppas att du hittar det du söker någon gång.”
Den tjocka guldringen nästan halkade av mitt finger av sig själv och landade framför hans fötter.
Stefans blick var tom, och hans ögon fylldes sakta av tårar.” Förlåt älskling, förlåt.”
Jag hörde inget av det han sade utan hade redan klapprat iväg på mina höga klackar till mitt nya liv.
Fötrollningen han hade haft över mig hade äntligen släppt.

”ANITHA! Det är frukost!” Min kära mor gastade så högt att huset nästan skakade, och hennes röst som vanligen brukade sjunga arior i köket for nästan upp i falsett. ”ANITHA! Kom nu då!”
Jag sprang nedför den gamla trätrappan och skulle precis ta ett sista skutt när jag…PANG! Kör in huvudet i balken som går över trappan och blir smärtsamt medveten om att jag ännu en gång missbedömt läget och slår mitt stackars huvud. Stora tårar rinner över mina kinder, och jag gnuggar en begynnande bula som sitter i pannan. ”Lilla stumpan, inte igen?” Mamma tittar medlidsamt på mig när jag sitter med huvudet i knät hållandes mitt stackars arma huvud. Hon lägger en arm över mina axlar och kramar om den ena med sin hand.”Du måste börja tänka dig för. En vacker dag skadar du dig allvarligt. Kom nu så äter vi lite frukost.” Mamma tittar på mig och ler ”Det är ju din dag idag, herregud vad de här 15 åren har gått fort. Du är ju stora flickan snart och flyttar hemifrån.”
Hon tar min hand i sin och leder mig in i vårt stora kök som är årsmodell nittonhundrasjuttio med furu överallt. Det var bara golvet som bröt av i en gröngrå flammig variant som jag aldrig tyckt om.

I köket satt min far som såg ut som en degig kopia av Elvis, och min lillasyster Monica som redan hade börjat äta sin gamla vanliga 5 cm tjocka limpa med kaviar på, och till det sitt eviga Oboy. Förövrigt en dryck jag aldrig förstått mig på, den smakar ju bara socker och konserveringsmedel.
”Vad gjorde hon nu då?” sade pappa och vände sig till min mor. ”Hallå! Jag kan faktiskt svara för mig själv!” sade jag irriterat och tog emot den frysta fisken som min mor räckte till mig för att lägga på bulan. ”Äh, det där är redan försent.” sade min far och skrattade till. ”Varför kan inte du gå som vanligt folk? Du gör ju illa dig jämt! Var det inte igår som du snubblade ute på gården?”
Han tittade om igen på min mor för att få sina ord bekräftade av en svag nickning. ”Du snubblar, springer in i saker, ramlar, och spiller…” pappa gjorde ett kort avbrott innan han fortsatte. ”Nåja, nu skall vi inte tjata öronen av dig med det här. Jag har köpt den perfekta presenten till dig, men du får inte öppna den förrän alla är här.”
Mamma satte sig ner vid bordet och snart var det tyst förutom ett smaskande och knaprande. Efter frukosten sade jag och min syster tack för maten, sedan gick vi ut i snön och gjorde en stor snögubbe.

Vid tolv hade vi pyntat vårt kök med ballonger i olika färger och långa band som snurrats runt taklamporna och gardinstängerna. Gräddtårtan mamma gjort garnerades med jordgubbar och lite kiwi, sedan kom gästerna.
Alla presenterna från min familj togs fram på bordet och jag rev nyfiket upp den ena efter andra för att efter varje öppning slänga mig runt halsen på dem och tacka. För det var fina presenter…ja, iallafall nästan alla.
Ute på gården stod en skinande röd Suzuki som jag fick med orden ”Ingen trimning, jag kommer att kolla dig!” Nästa paket var en guldklocka som man sätter runt halsen med en läderrem.
Till slut fanns bara ett underligt halvplatt paket kvar, och mina kompisar satt spända runt bordet inför vad det skulle vara. Det röda papperet runtom var lite barnsligt tyckte jag, men struntade i att säga något. Mamma brukade ju oftast använda det som hittades i gömslena hemma, och det var väl något gammalt papper som blivit över från syrrans födelsedag.
Snörena som hade knutits om paketet var silverfärgade och låg snyggt krusidullade i en rosliknande form. Jag ruskade försiktigt på det mycket lätta paketet och ställde lite frågor till mina föräldrar som hade en underlig blick i ögonen. Pappas ögon glimrade av sattyg och jag undrade vad han nu hittat på.
När föremålet i paketet tagits fram och jag förstod vad det var blev jag arg. ”Hur kan du vara så elak?” sade jag med tårarna bakom ögonlocken. ”Varför?…” började jag, men förstod innan jag avslutat frågan. Pappa tittade på mig och skrattade medan han tittade runt bland mina kompisar. ”Jo ni förstår, det är så här. Anitha spiller alltid på sina kläder när hon äter mat, och därför köpte jag en sådan här till henne. Jag tror faktiskt att den passar.” Pappa lyfte upp den lila hakklappen i plast som hade texten Baby skrivet i snygg skrivstil på sig och satte den runt min hals. Min hud hade antagit en tomatröd nyans och jag skämdes som en hund trots att jag visste att det han sade stämde.
Jag var en spillmaja och lyckades alltid kladda ner mina kläder när jag åt hur mycket jag än försökte att INTE spilla, men jag tyckte att pappa var elak som gav mig den inför mina kamrater.
De skrattade förvisso bara lite innan de fortsatte festen som om ingenting hänt, och hakklappen…ja den hängde jag upp vid spisen ifall vi skulle få babybesök.

Med darrande händer öppnade Lea morgontidningen och bläddrade snabbt till familjeannonserna, sedan drog hon med pekfingret över raderna i jakt efter det speciella namnet, men…nä, ingenting.
Den silverfärgade knappen trycktes bestämt ner och den nu så välbekanta webadressen klickades fram. ”Men…vad i? Det var väl idag det skulle gå av stapeln?” Hon mumlade för sig själv medan artikel efter artikel visades utan att det var den rätta.
Ute lyste solen och badplatserna var säkert överfulla redan, men Lea kände ångesten som greppade tag i hennes arma mage och i hennes huvud for bilder av Patrik förbi. Varför fanns inget i tidningen om bröllopet? Hade det blivit inställt? Lea slog några siffror på mobilen, men lade på flera gånger innan hon till slut lade ifrån sig den.

Efter frukosten som nätt och jämt gått ner i hennes oroliga mage beslutade Lea sig för att ta bilen och fara ner till cafeet där Pia jobbade. Hon hade varit ett stort stöd när Patrik huxflux lämnat Lea och flyttat in hos den andra.
Nätterna bestod under en lång tid av att älta och gråta, men med Pia vid sin sida började Lea sakta återhämta sig och vardagen kom i fas. Tills det absolut värsta hände…Patrik och den nya kvinnan skulle gifta sig. I Leas huvud började scener utspela sig om vad som varit, och hur länge hade otroheten egentligen pågått om de redan skulle gifta sig? Hade Patrik gått från hennes säng till den andras och viceversa.
Lea fick en äckelkänsla av att ha blivit utsatt för något mot sin vilja. Hade han ens duschat emellan?
Det lilla cafeet dök upp och Lea ställde sin lilla bil utanför och gick in.

”Hejsan Gumman!” Pia log stort och sträckte ut armarna mot sin väninna. ”Vill du ha lite kaffe och smörgås, du har väl inte ätit någonting förstår jag?” Lea ruskade på huvudet och skrattade till ”Jo, jag har faktiskt fått i mig lite idag, men du…” Hon tvekade innan hon fortsatte. ”Skulle inte Patrik gifta sig idag? Hon kände att smärtan i magen eskalerade när hon uttalade hans namn, och Lea kände att hon kanske måste gå på toaletten och spy.

Pia tittade med medlidande blick på sin älskade väninna och bad henne sätta sig ner. ”Patrik sade ifrån bröllopet, han insåg att den andra kvinnan inte var hans livs kärlek trots allt. Patrik kom hem till mig inatt och grät. Han älskar dig Lea, men vet att han betett sig som en skitstövel och förväntar sig ingen förlåtelse, men han vill ha dig tillbaka. Han bad mig att prata med dig, och försöka få dig att förstå.”

Leas ögon fylldes med tårar och det ljusa bobbade håret föll fram i ansiktet när hon lade sig mot disken. ”Jag älskar honom. Jag älskar, älskar, älskar denne förbannade skitstövel så att det gör ont, men jag vill aldrig mer se honom eller höra hans röst.” Pia lade armarna runt hennes axlar och började också gråta. ”Faan Lea, du är så stark. Du är så jävla fucking stark som säger så där. Jag skall prata med honom.” Hon gick in i kökets inre del för att skölja av sina rödgråtna ögon, sedan kom hon ut med två glassar i sin hand. ”Varsågod! Vad har du tänkt göra nu då? Skall du byta jobb, eller?”
Lea funderade ett kort tag innan hon svarade. ”Jag skall flytta från stan. Patrik hittar säkert någon ny och jag vill inte vara här då. Dessutom kan jag inte fortsätta att arbeta på samma jobb som honom.” Hon snurrade glaset mellan sina händer medan hon log. ”Jag kan inte låta bli att tycka att det var rätt åt den där satmaran. Hon visste ju faktiskt att jag och Patrik var förlovade, och ändå…” Lea grimaserade och slog med ena knytnäven i sin andra hands handflata. ”Ändå förförde hon min kille och till och med skröt om det inför sina vänner. Hon förtjänar all skit hon kan få den bitchen. Nä nu pratar vi om något roligare. Patrik är historia.

En vecka senare satt Lea i bilen på väg till en grannstad där hon fått ett toppjobb som redaktör.

Tekla och Aron satt nere i sitt slitna kök och spelade kort som de alltid brukade göra på torsdagskvällar när ett mystiskt ljud hördes från skafferiet. ”Det är bara en råttusling” sade Aron och manade på sin fru att lägga fram några kort.
Det prasslade och pep så underligt att Tekla till slut reste sig upp för att kika in i skafferiet och se vad det var. ”Äh, han har sprungit undan innan du ens rest dig upp.” sade hennes man och tog upp sin pipa för att stoppa den och ta sitt vanliga bloss. Tekla öppnade skafferidörren och kikade in, men det var tyst som i graven därinne. Hon satte sig mödosamt ner igen mittemot sin man.
”Det är farligt att röka pipa.” hörde de plötsligt en svag pipig röst säga. Aron släppte pipan i rena förskräckelsen, och brände sig på tändstickan som han tänkt tända den med. ”Vad i helskotta var det?” Han tittade finurligt med plirande ögon som nästan blev helt dolda i alla rynkor som bildades på Tekla. ”Vad har du nu hittat på?” sade han och luggade henne lite lätt i en av de grå tjocka flätorna som hängde över hennes axlar. ”Jag har INGENTING med det här att göra, absolut inte.” sade hon och tittade på sin gubbe med två grönturkosa ögon som var delvis inbäddade i rynkor. Från hennes näsa gick ett långt veck ner mot munnen, och de en gång så röda läpparna hade blivit rosa av ålder.

Tekla skakade på huvudet samtidigt som hon pratade och drog i dukens fransar med sina ådriga händer. ”Vi hörde nog fel. Vi börjar nog bli gamla och senila.” Tekla tittade på sin man som krympt ihop och inte längre var den långa ståtliga karl hon en gång gift sig med. Den en gång så raka ryggen hade sakta förvandlats till ett s av alla tunga lyft han gjort, och solen som stekt på hans hud när höet skulle hässjas eller plogen skulle köras runt runt i evighetsdans hade gett outplånliga spår.
Aron var en mycket snäll man till skillnad mot hennes väninnas make som i alla år tuktat sin kvinna. Det hade varit många nätter som Tekla fått ta emot en blåslagen vän.

Aron plockade upp sin pipa för att tända den, men blev om igen stoppad av en liten röst. ”Man kan få cancer.” sade den och tystnade sedan. ”Nä nu, vad i hela friden är det här?” Han tittade sig omkring för att försöka lokalisera var ljudet kom ifrån, och lyfte på alla dukar i köket. Han gick in i skafferiet och rotade runt bland pytsar och kastruller en stund, och efter en stund kom han triumfierande ut med något i handen.

”Här har du din lilla råtta. Vi har fått pysslingar i huset.” Aron räckte fram sin hand mot Tekla som såg att där fanns en liten, liten pojke med en stor vit mössa med tofs, och under den dolde sig ett fräknigt ansikte med en stor glad mun. Hans kläder var gjorda av ull och skorna var av läder.
”Hej du! Vad heter du?” sade hon och räckte fram sin hand så att han kunde kliva över till den.
”Jag heter Nils, men kallas för det mesta för Nisse, angenämt att träffas!” Han räckte fram sin lilla hand och lade den på hennes lillfinger.

Paret bjöd den lilla pojken på fika och de satte sig vid bordet i vardagsrummet för att prata.
Aron var mycket nyfiken på om det fanns fler och kunde knappt bärga sig tills de fått in saften och kaffet och kunde börja fråga ut Nisse. ”Bor du ensam här?” Frågade han pojken och väntade med stor spänning på vad svaret skulle bli. ”Är du galen? Det är klart att jag inte är ensam. Idag bor vi…hm…vänta nu…” Han satte handen mot hakan och räknade på den andra handens fingrar medan han mumlade, sedan tittade Nisse upp och log medan han räknade upp en massa namn. ”Så här är det, det är jag, Petter, Sara, Razmus, Elina, Klara, Kalle, Ada, och sedan är det naturligtvis alla våra smusslingar.” Nisse hoppade upp på en sockerskål som stod på bordet och satte sig tillrätta innan han fortsatte. ”Ja, det är våra husdjur, en lite rolig blandning av katt och kanin som värmer våra bäddar på vintern när kylan kryper in i huset. De är rätt goda också. Nej nu måste jag tillbaka till de andra. Egentligen får vi inte prata med människor, men ni verkade snälla, och du…” Nisse vände sig till Aron och hötte med fingret.” Du måste sluta röka för du förpestar luften inne i köket, och mina vänner mår illa av den. Dessutom är det ju bara dumt att dra i sig en massa gift, ellerhur?”
Nu vände han sig till Tekla som knappt kunde hålla sig för skratt när hon såg den lilla parveln läxa upp sin storvuxne man. ”Ni får ha det bra, tack och hej leverpastej.” och med dem orden var han borta.

Aron plockade upp sin pipa, men ångrade sig och lade ner den igen. Efter några sekunder steg han upp från stolen, tog pipan i handen och gick till diskbänken där han drog upp luckan och kastade ner sin pipa i avfallspåsen med ett. ”Tack och hej leverpastej, nu slutar jag med dig!” sedan skrattade han och tittade på sin fru.”Ja, jag vill ju inte förgifta våra gäster.”

Från början var jag lite blyg, men insåg efter ett litet tag att om jag fortsatte på det viset skulle jag aldrig få vara med. En liten pojke steg in i butiken med sin hand krampaktigt hållande i sin pappas.

Försiktigt prasslade jag lite med min påse som jag låg i , och rörde sakta på kartongbiten där priset stod. Ingen reaktion…så jag prasslade ännu lite högre med plasten och fick en arg blick av min granne. ”Sch! Du förstör för oss andra. Man får inte röra på sig, det är ju förbjudet och fusk dessutom.” En annan granne kikade på oss och snörpte på munnen. ”Tysta! Ni får bara ligga och vänta på att bli valda som oss andra.” Hon rörde lite, lite på sin omslagsplast i tron att ingen såg det, men jag såg precis vad som hände och fnissade för mig själv.

Plötsligt kände jag att någon greppade tag i mig och jag mötte två blå ögon som nyfiket studerade min skapelse. Den lilla pojken klämde på mina kroppsdelar och vände dem både bak och fram, sedan ropade han på sin pappa. ”Kom pappa, den här måste vi köpa. Han verkar skoj.” Med två steg var pappan framme vid sin son och slet mig från pojkens grepp. ”Icke sa nicke, det där är för stora pojkar. Kom så tittar vi på de andra nu.”
Han slängde ner mig tillbaks bland de andra som skrattade hånfullt och sade att jag fick skylla mig själv. ”Man får inte fuska, det är förbjudet.” sade någon av dem och skrattade ännu mer.

Medan jag låg där och ojade mig hände det fantastiska att någon tog tag i mig och förpassade mig till kassan. Två blå ögon tittade på mig och de tindrade som två starkt lysande stjärnor när han gång på gång tackade sin pappa som tydligen ändrat sig.

Ut i kylan gick de, och jag låg tillsammans med några kollegor i en iskall kasse och väntade med spänning på vad som skulle hända. En bildörr öppnades och vi slängdes in i ett utrymme där bak.
Sedan åkte vi, mil efter mil. Ibland kunde vi höra människorna prata, men för det mesta hördes bara motorljudet och susandet av däcken mot vägen.
Till slut somnade jag och föll i djup drömlös sömn.

Plötsligt väcktes jag av att en bildörr slog igen, och bara några sekunder senare greppade mannen tag i kassen där vi låg och gick in i ett hus. Men han fortsatte genom huset, och öppnade en dörr som ledde ut till ett kallt utrymme där han lämnade oss. Mina kollegor var lite uppskrämda och jag lugnade ner dem så gott jag kunde. ”Förstår ni inte vad som är på gång? Snart, mycket snart skall vi bli fria.” Ett mummel av röster startade i påsen och snart blev jag tvungen att hyssja ner dem. För tänk om människorna hörde dem?

I rummet vi låg sjönk temperaturen mer och mer för att till slut ligga på fryspunkten.
Då öppnades dörren och en liten hand tog upp oss, en efter en. Liggande hårt tryckta under hans arm fick vi följa med in i huset där pojkens föräldrar stod med ytterkläder på. ”Sätt på dig kläderna nu hjärtat, så går vi ut och skjuter av fyrverkerierna du hämtat. Glöm inte mössan, det är kallt ute.”

Väl ute trycktes vi ner av en kraftig manshand som tillhörde pojkens pappa, sedan hörde jag hans röst som bad de andra att backa, och sedan…äntligen…

Med ett högt vinande for jag rätt upp i luften befriad från mitt skal som hyst mig det senaste halvåret. När jag nått högt, högt upp i luften skakade en hög explosion om i mitt inre och jag briserade i tusentals, nej miljontals små, små bitar som glödde i alla de färger. Jag såg människorna nere på backen som pyttesmå myror, och de höll med händerna över sina kinder och ropade med hög röst att det var vackert.

När jag tagit slut och fallit som ett ledset löv till backen var allt dödstyst en kort stund, men bröts strax av ett vinande och smällande som höll på om och om igen.
En kaskad av färger singlade sakta till backen och sedan var allt över.

Efteråt låg våra skal som små svampar på backen, och under noga överinseende av sin pappa plockade den lilla pojken upp varenda spillra som han fann.