Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Med ett glänsande svart skal tar den upp halva mitt skrivbord.
18,4 tums skärmen är enorm i mina ögon som hittills knappat på en nästan 10 år gammal laptop med 15 tums skärm.

Lyckan var fullständig både hos mig och min lilla sexåring som äntligen skulle få en egen dator till sina datorspel.
Men säg den lycka som är långvarig.
Eftersom jag är så urusel på data höll jag på en hel dag innan internet fungerade, och när jag skulle visa mina gamla sparade texter blev det bara en massa oläsliga hieroglyfer.

Att byta dator var inte alls enkelt, och alla bankkoder fick beställas om igen.

Nu står den där…längst bak på mitt skrivbord, olycksbådande. Det nya operativsystemet ger mig myror i skallen, och glädjen över nyheten har mer eller mindre ersatts av irritation över teknikens framsteg.

Med ett svart tygskynke över sin mun och en kappa över sina axlar sprang han ut till sin storebror som just målade lillasystern ansikte i lila och svart. Runt ögonen på henne hade en vit ring varsamt penslats och håret var upptuperat för att sedan ha sprayats i lila, röda och silverfärgade ränder.
Olle räckte fram den svarta klänningen till sin syster och satte sig sedan ner på golvet och väntade på sin tur. ”Varsågod Maja, mamma har fäst fast alla paljetterna på den nu. Visst blev den fin?”

Maja tittade storögt på det konstnärligt sydda plagget, och ropade överlycklig in till sin mamma som satt inne på kontoret vid symaskinen. ”Mamma, jag älskar dig! Du är så himla duktig på att få till det. Det var precis så här jag menade.” Ingela vände upp teckningen som dottern gjort och skrattade till lite. ”jag älskar dig med stumpan, men du…nästa gång kan du väl göra en lite enklare klänning.” Hon tittade på sina händer som var alldeles fulla av torkat klister som blivit av limmet när hon satt fast alla paljetterna.

Det var dags för Olle att bli sminkad, och fundersamt valde han bland färgerna i paletten med ansiktsfärger innan han slutligen bestämde sig för lila och rött. När Olle lite senare såg resultatet i spegeln gav han sin bror en kram, och satte sedan på sig de knalligt röda djävulshornen och tog djävulsgaffeln i sin hand.

”Är alla klara?” Ingela tittade in i rummet, och blev imponerad av maskeringen som hennes äldste son gjort.
”Det här har du verkligen gjort superbra! Man kan knappt se vem som är vem. Skall vi åka då? Halloweenpartyt börjar klockan sex, och nu är hon kvart i.”

Bilfärden var snabbt avklarad och efter bara några minuter var Ingela på väg hem.

Cecilia tittade suckande ut över samlingen av kartonger som stod uppställd i hennes lilla vardagsrum, sedan gick hon fram till teven som satt på väggen och tryckte på on-knappen.
En halvnaken svart man med vältränad kropp stod och juckade mot en silverbeströdd mikrofon medan gutturala ljud kom från hans strupe. Musiken var medryckande och trots att inga ord kunde utläsas nynnade hon med och svängde på höfterna.
”Äntligen! Ett eget bo!” Hon nästan skrek ut orden och gjorde ett litet glädjeskutt. Skrattande insåg hon att grannarna skulle undra vad hon höll på med, och sänkte volymen på teven lite.

Cecilias mamma hade gråtit när flyttbilen lämnade huset Cecilia bott i sedan hon föddes, och pappan hade dragit handen över ögonen flera gånger när de kramade farväl.

Tjugofem mil senare hade hon kommit till storstaden och till sin lilla lägenhet som låg fem trappor upp i ett ruffigt hyreshus. Flyttgubbarna hade snabbt förpassat hennes kartonger in i hissen och vidare till lägenheten, sedan stack de iväg till nästa kund.

När hon packade upp kartongerna blev hon då och då försjunken i minnen och innan allt var uppackat hade kvällen både gått över till natt och gryning.
”Nä, nu måste jag nog ge upp.” Cecilia tittade ut genom fönstret och såg att solen precis var på väg upp, och hon kände en hisnande känsla i sin mage. ”Jag bor i Stockholm.” sade hon för sig själv och bytte om till sin flanellpyjamas. ”Undrar om jag skall ringa mamma?” sade hon och skakade i samma ögonblick på huvudet.

Duntäcket hon fått i avskedspresent från sina föräldrar värmde gott, och Cecilia var precis på väg att somna, när något störde henne. Luktade det inte konstigt därinne? Hon reste sig upp ur sängen och tassade med sockprydda fötter in i vardagsrummet. Hon kände en svag, knappt förnimbar doft av eld.
När Cecilia gått tre varv i lägenheten och noga luktat på alla uttag och strömbrytare utan att hitta något gick hon ut i det pyttelilla köket och fann mammans gamla filt överst i en av kartongerna. På en lapp som låg ovanpå stod det skrivet med smala kringelikrokiga bokstäver:

Älskade unge, jag kommer att sakna dig vansinnigt, och tänkte att du kunde få min gamla älskade pläd att värma dig med när natten faller på.
Jag vet att du klarar dig själv utan problem, och jag vet att du är stor nog att flytta hemifrån, men du är ju mitt enda barn.
Utan dig i min närhet blir dagarna inte lika livfyllda, och ditt skratt kommer inte att klinga i mitt öra. Jag saknar dig redan innan du åkt.
Puss och kram Mamma

Ceclias kinder blev våta av tårarna som rann i en strid ström och med en snörvling tog hon den tjocka filten i sin famn och tog med den till sin säng.
Efter bara en kort stund sov hon djupt med filten över sig som hade en svag doft av barndomshemmets öppna spis.

Tea tittade nöjt ut över barnen hon på några få år spottat ur sig. Tänk om alla kvinnor skulle ha det lika lätt att få barn, då skulle världen snabbt vara överbefolkad och sjukdomar skulle säkert få sitt fäste i och med trängseln.
”Yes!” Magnus hoppade omkring som en kalv på grönbete och slog upp med handen i en segergest med jämna mellanrum. ”Bra gjort Eva!” skrek han högt så att öronen hotade att trilla av på Tea. ”Kom igen nu älskling, visa vad du kan!” Han hoppade på bänken så att den bågnade och de som stod bakom hade irriterade miner och pratade sinsemellan. ”Magnus! Kliv ner från bänken, den går ju av.” Hon pekade på sprickan som bildats och tog tag i hans hand för att dra ner honom. Barnen tittade storögt på sin pappa som betedde sig väldigt underligt tyckte de. Minstingen Malcolm tänkte kliva upp till honom, men stoppades av sin storasyster.

På planen dribblade äldsta dottern bollen vindlande lätt förbi sina motståndare, passade den till sin lagkamrat som sedan kickade den vidare till en annan och därefter sparkade nästa person bollen i mål. Eller…?
”Faan, faan, faan det där kunde våran lilltruls gjort bättre” sade Magnus och sparkade till en ölburk som stod vid hans fot. ”Lugna ner dig lite, tänk på att barnen ser dig:” sade Tea och lade en hand på hans under arm.
”Men det var ju så nära.” klagade Magnus och höll sig för huvudet. ”Herregud så spännande det här är.”

Lilla Malin 5 år drog sin pappa i byxan gång på gång och försökte febrilt få kontakt med honom. ”Pappa! Blev det mellanmål nu?”
Magnus kom helt utav sig och lyfte skrattande upp sin lilla tös som för dagen var iklädd en av sin systers matchtröjor som var alldeles för stor, och hade håret uppsatt i två käcka tofsar. ”Ja, lilla gumman, nu blev det mellanmål.”
Han tittade ut över planen och kände fadersstoltheten i sitt bröst, hans älskade dotter minst lika skicklig som en kille fick spela i killarnas lag, och visade verkligen sina framfötter.

”Sover de?” viskade Adam och makade åt sig i soffan. ”Mm, äntligen har de kommit till ro. Lea ville inte alls sova och försökte hela tiden kliva upp, men till slut somnade hon också. Är det något bra på tv.n ikväll? Har du kollat?” Eva tryckte ner sig i den trånga, slitna tresitssoffan och lade handen på hans lår. ”Mysigt va? Bara du och jag.” Adam sneglade på sin fru och mumlade ”Mm, det är ju inte alltför vanligt. Oftast brukar du ju somna med barnen.” Eva tänkte först börja tala om för honom att hon inte alltid behövde vara den som tog barnen, men kände att kvällen kunde användas till något roligare än att bråka.

Hon tittade på sin man som fortfarande trots alla rynkor och veck var väldigt attraktiv. Det fortfarande tjocka håret var nästan svart och hade bara några få stråk av grått i sig, och hans mage hade bara bullat till sig en aning.
Flera av hennes väninnor hade sagt att de tyckte han var en stilig och mycket sexig man, och att hon skulle säga till om hon tröttnade på honom. Hon skrattade för sig själv och tänkte för sig själv på alla fel hon efter ett tag hittat på honom, men villigt accepterat i kärlekens rus.

Tänk om någon visste hur det egentligen stod till i familjen Janssons hus. Då skulle de nog inte haft så bråttom in i Adams famn. Han hade lurat i alla sina vänner att han minsann var jämlik och hjälpte till i hushållet, men allt var en stor lögn, och emellanåt kände Eva sig som en oavlönad städerska.
Han lekte med barnen på helgerna och fasaden utåt brast aldrig. De hade villa och vovve, och barn…många barn.

Den första som anlänt var den lilla svarthåriga busen Caleb som vände helt upp och ner på Evas tidigare lugna värld, och de sprang ofta hos BUP för att reda ut vad som felades. Efter några år fick han en diagnos, och tabletterna han åt lugnade ner hans blixtrande humör.
Nästa barn var lilla Tea som var helt annorlunda än brorsan. Med sitt blida utseende och sitt lugn var hon som balsam på stackars Evas själ. Tea var en flicka som gärna lyssnade på musik och läste böcker. Tvärtemot hennes natur hade hon ett yvigt mörkt hår som stod åt alla håll.
Efter några år med blöjbyten och sovterror kom då lilla Yvette som med sitt röda hår och mörkblå ögon totalt accentuerade de andra. Hon kunde sitta långa stunder och drömma sig bort med fingrarna tvinnandes det lockiga håret. Dessutom var Yvette en stor begåvning när det gällde teckning, och när den lilla passerat sju var väggarna i hennes rum och i deras kök täckta av målningar som lätt kunde tävla med kända konstnärers.
Precis när de lagt barnalstrandet på hyllan och Eva sålt iväg alla babykläder fick hon ett chockartat besked på sin årliga gynundersökning. ”Du är gravid i 12:e veckan.” Sade läkaren och log.
Då förstod Eva varför magen varit så konstig, och alla blödningar som hon trott berodde på ett begynnande klimakterium. ”Ojdå!” sade hon och satte handen för munnen.

När hon med darrande händer ringde till Adam tryckte hon först av luren flera gånger, innan hon efter ett djupt andetag väntade tills signalerna gått fram och gav honom beskedet.
”Men hur i helvete har det gått till? Vi har ju knappt sex längre. Jag tycker att det är jättekul och hoppas att du med vill ha barnet. Fyrabarnsfar, gud vad härligt!” Inom sig kände Eva bara ett tomt vakuum och tänkte för sig själv att han slapp ju ansvaret så tacka faan för att han kunde ha många barn. Samtidigt gladde hon sig för att ha ännu en liten i sin famn, och undrade hur beskedet skulle tas emot av barnen.

Barnen blev jätteglada och började direkt tala om namn och var han eller hon skulle bo. ”Hon kan ta mitt rum, så bygger vi till ett nytt till mig.” Sade Tea lugnt och drog med fingrarna genom sitt hår. ”En bebis kan bo i det lilla rummet, men jag har snart sprängt det med alla mina saker.” Eva skrattade när hon tänkte på hur fullt rummet var av bokhyllor som var fyllda av diverse böcker och garderoben som trots allt bara var en babygarderob som de tagit bort en stång i. Hon rufsade om i Teas hår och sade skrattande att de skulle tänka på saken.

En stor fest planerades och med glatt humör for Eva iväg med lilla Tea i släptåg, men utanför affären snubblade hon till och ett stort skrubbsår uppenbarade sig på hela hennes underarm. ”Faan, faan, faan.”svor Eva när hon försiktigt rattade hemåt. Tea härmade hennes ord och mitt i alla smärta fnissade Eva till.

Vid huset stannade hon till med en mjuk inbromsning, och med en grimas av smärta låste hon upp ytterdörren och klev in.

Inne i köket hittade Eva snart på ett stort plåster och efter en snabb avtvättning klistrade hon på det och tänkte lämna huset.
Då hörde hon plötsligt ett konstigt ljud, och tassande på tå följde hon det och hamnade utanför gästrummet de tänkte tapetsera om och ge till Tea. Innanför dörren gnisslade det och låga stönanden som hon kände igen som sin mans.

Plötsligt öppnades dörren och ut kom en blond mycket smal kvinna på gränsen till utmärglad. Hon gick med bestämda steg mot badrummet, och efter henne kom Adam spritt språngandes naken. Under stort fniss och stoj satte de igång duschen och tvålade in varandra. Eva stod som förstenad. Hennes muskler hade låst sig och hon var totalt oförmögen att röra sig eller säga något. Stora tårar började rinna över hennes kinder och hennes mage voltade.
Genom glasdörren såg hon Adam trycka kvinnan mot väggen och slickande utforska hennes kropp, sedan som i en dimma såg hon dem smälta samman till en sammanhängande kropp. Skakande och gråtande fick hon plötsligt liv och rusade fram till handfatet för att spy.

Adam släppte kvinnan och hoppade ur duschen, svepte ett badlakan runt sina höfter och tog sedan om Eva bakifrån för att stötta hennes huvud. ”Lilla gumman, hur mår du? Är det graviditeten som spökar?”
Med ett avgrundsvrål kastade hon honom ifrån sig och skrek ”HUR FAAN KAN DU? VARFÖR! JAG HAR JU INTE GJORT DIG NÅGONTING!” Tårarna nästan förblindade henne och med snoret hängande ur näsan tog hon tag i papperskorgen gjord av stål som stod vid handfatet. ”Nu får du aldrig mer träffa dina barn! ALDRIG! Din jävla idiot! VARFÖR!” Eva slog in korgen i Adams bröst och kunde höra någonting knäckas, men ilskan och frustrationen hon hade i kroppen ville ut, och han stod närmast. Vrålande slog hon honom gång på gång tills han av en händelse hamnade i badkaret och dubbelvikt till slut svimmade av smärtan.

”Är, är han död?” sade kvinnan i duschen stammande och räckte skräckslagen fram sin hand som för att blidka furien hon hade framför sig. ”Jag heter Anna Persson och bor i stan. Vi …” hon tittade på mannen som låg avsvimmad i badkaret. ”Ja…Adam och jag har träffats ett tag, men han berättade aldrig att han var gift.”
Eva tittade med lågande ögon på kvinnan och väste mellan tänderna.” Din lögnaktiga hynda, du kan väl för faan läsa vad som står på ytterdörren. Försvinn härifrån!”

När kvinnan under tystnad plockat ihop sina kläder och försvunnit genom ytterdörren satte sig Eva på sängen.
Vad skulle hon göra nu? Ensam med tre, snart fyra ungar. Hon tittade in i badrummet och såg att Adam låg som förut. Eva böjde upp hans ansikte för att kolla skadorna på det, men fann att det var oskadat. Däremot såg hon att ögonen tittade på henne som två fiskögon…kalla och döda.

Panikslaget funderade hon på vad som var bäst. Skulle hon gömma kroppen och säga att han förlupit hemmet? Eller…ringa ambulansen och säga att han ramlat i badkaret? Eller…låta någon av döttrarna hitta honom?
Nej, det förslaget förkastade hon direkt. Det var elakt att göra så. Eva skyndade sig nerför trappan.

Plötsligt ringde det på dörren och en barsk röst talade om att han kom från polisen och bad henne att öppna omedelbart. Eva förstod att slaget var förlorat och gick med släpande fötter de få stegen till ytterdörren och öppnade.
In störtade flera poliser med dragna vapen och de ber henne att lägga sig ner med händerna bakom ryggen.
”Var är offret?” säger de sedan, och Eva pekar uppåt och säger “Däruppe, han ligger däruppe, men…hur…?”
”Hur vi kan veta? Hm, låt oss säga så här. En liten fågel som haft lite mysigt med er man , men blivit avbruten ringde oss utan att säga sitt namn.”
En bastant kvinna med mörk hy kom klivande och greppade tag i hennes arm. ”Kom stumpan, vi vill prata lite med dig nere på stationen. Jag förstår varför du gjorde som du gjort, men lagen är som den är, och ditt lilla pyre (hon nickade mot magen) kommer nog att födas i ett fängelse.

”Nähä!” Ett prasslande av täcken hörs inne i barnrummet där 6-åriga Ella och 4-åriga Molly huserar. ”Jamen fråga mamma då!” hörs en klar och stark röst säga som tillhör den äldsta flickan. ”Hon har faktiskt sagt så, pilutta dig!” Mamma Inger skrattar när hon känner igen sin egen väl använda fras som hon själv en gång lärde sig av Astrid Lindgrens underbara bok Madicken.

Inne i barnrummet sitter barnen på varsin säng och lipar åt varandra. Ljuset är släckt och barnen syns bara som två mörka skuggor. Månen sprider sitt silversken utanför fönstret och grenarna på äppelträdet utanför slår då och då till fönstret när det rör sig i vinden. I uttaget sitter en så kallad nattlampa och ger ett svagt, svagt sken som förtas lite grand av en stol som hamnat framför.

”Jaha, och hur var det här då? Inger skjuter upp dörren in till rummet som stått på glänt och tittar in i det dunkla rummet. ”Vad är det för tjafsande? NI skall sova för länge sedan.” En plötslig dunk av något som trillar i golvet drar till sig hennes uppmärksamhet och hon går fram till Ellas säng. ”Hm, har du läst nu igen? Gumman du blir ju bara rädd när du läser den här, och ännu värre är att du skrämmer upp lillstumpan.” Hon plockar upp den blåa vältummade boken och slår ihop den med en smäll. På framsidan är det en bild på två monster, och en stor tjock text talar om att den heter MONSTER INC. Inger sätter tillbaka den i bokhyllan och sätter sig sedan på Mollys säng som är en gammaldags hopklämd växasäng. ”Jag har ett monster under sängen och han skrämmer mig.” säger hon med darrande läppar och lutar sig in i mammans famn. Mamma, jag är rädd!”

Inger känner att den lilla skakar och vänder upp hennes ansikte mot sig. ”Lilla gumman, vad har vi sagt om monster?” Hon ropar till sig den äldre av flickorna och de trycker ner sig i Mollys säng. ”Nå Ella, vad säger vi om monster?”
Flickan sätter sig upp med rak rygg och säger med viktig min medan hon tittar på sin lillasyster. ”Monster finns ju inte. Det var en gubbe som ville skrämma barn som hittade på dem och ritade sådana för att göra böcker och film av dem. De är ju bara på låtsas. Förresten kommer namnet monster från hans son som hette Måns.”
De satt en stund tätt intill varandra innan mamma Inger lyfte över sin halvsovande flicka till sängen. Som ett mantra mumlade Molly orden. ”Det finns inga monster, det finns inga monster:” i sömnen och kröp ihop som en boll innan hon tystnade och föll in i djup drömlös sömn.
Inger smög på lätta fötter ut från rummet, men lade sig ner på magen och kikade under barnens sängar innan hon lämnade rummet. ”Bara för säkerhets skull.” sade hon lågt för sig själv.

När hon gått och rummet bara var fyllt av barnens lugna andhämtning kikade en kraftig lurvig figur fram ur garderoben. Med ett fnysande tog han sig med stort besvär ut ur garderoben och in till sin vanliga sovplats under sängen där han rullade ihop sig. ”Inte finnas, jag skall minsann visa dem att jag finns.”

Jag har surfat på internet, läst artiklar i läkartidningar och kvällstidningar, men blir inte klokare.
Thalidomid-preparaten neurosedyn beskrivs 1959 i reklamen som det närmast perfekta lugnande och sömngivande läkemedlet, nära nog fritt från biverkningar.
Är detta en ny sådan historia? Kan man lita på att vaccinet är ofarligt?
Mina barn är små och kommer förhoppningsvis att leva mycket länge till, men är det då okey att spruta in något som kanske är livsfarligt i deras små kroppar?
Vem ersätter dem när de sitter handikappade eller kanske t.o.m döda? Vem ersätter mig? Sanningen är att jag skulle gå under om mitt beslut skulle leda till att de skadades.

Under hösten 1961 börjar starka misstankar om Thalidomid-preparatens fosterskadande effekter att inrapporteras från flera håll i världen. I Australien finner en förlossningsläkare vid namn Mc Bride att mödrarna till tre extremitetsskadade barn som han förlöst, ätit Thalidomid-tabletter och inga andra mediciner under graviditeten. Han informerar skriftligen Grünenthal om detta, men får inget svar. Sedan ytterligare tre barn med liknande skador fötts vid samma sjukhus, publicerar Mc Bride sina erfarenheter i den internationella medicinska tidskriften “The Lancet”.

Thalidomid är en storsäljare för Grünenthal. Under 1961 omsätter Grünenthal thalidomid till ett försäljningsvärde av totalt 12,4 miljoner DM. Till detta ska läggas värdet av exporten, som uppgår till åtminstonde en fjärdedel av den kvantitet som säljs i Västtyskland. Förbrukningen det året uppskattas till 1,3 ton per månad.

En kort tid efter det att Thalidomid börjar säljas i Västtyskland noterade barnläkare en oroväckande ökning av antalet nyfödda med missbildade armar och ben, ibland tillsammans med hjärtmissbildningar och missbildningar av andra inre organ. Ungefär samtidigt som Mc Bride, i september 1961, uppmärksammar den tyske läkaren Wiedeman det nya och till synes epidemiskt spridda syndrom som börjat uppträda på många håll. Antalet barn som fötts med svåra extremitetsmissbildningar har ökat till en nivå långt utöver det som tidigare varit genomsnittligt.

Diskussionerna går heta i alla media och läkarna avlöser varandra i rutan, en del positiva en del skeptiska.
Hur skall då vi ställa oss, vi små människor som inte sitter med fina utbildningar och har möjligheten att få ett ärligt svar?

”En, två, tre…” efter en lång stunds betänketid fortsätter Ada som nyss är fyllda 6 år och sitter uppflugen på vedbodens svarta tak. ”Tre och en halv, fyra, fem, nämen…” Hon böjer sig ned över knockkanten och skriker på sin far som klyver ved inne i boden. ”Pappa, hur räknar jag en gubbe som är enbent? Han kan ju inte räknas som en hel gubbe ju?” Adas ljusa långa hår faller ned över huvudet och hennes pappa ser det ljusa håret glänsa i solskenet.” Men gumman det är klart att han räknas som en hel gubbe. Förresten var försiktig därute så du inte ramlar ner.” Han går ut i solskenet och motar upp sin lilla tös som med lysande ögon fulla av bus iakttar alla män som återvänder efter kriget. Hon tittar ner på sin pappa som återvände för bara några dagar sedan och känner sitt hjärta bli varmt av kärlek till honom. ”Pappa, jag är glad att du är hel, och du…jag älskar dig massor!” Pappa Erik tittar med ögonen fulla av kärlek på sitt enda barn och ler. ”Jag älskar dig med. Du må tro att jag saknade dig och mamma när jag låg därute ensam och kall utan att veta om jag skulle överleva natten. Det var ni som gav mig kraft och mod när allting såg nattsvart ut.” Han tittade ut mot de hemvändande männen och lyfte på kepsen för att rätta till den, sedan gick han in och fortsatte det dryga jobbet med att klyva vinterns ved. Det svarta håret lockade sig i nacken, och en envis slinga av luggen föll gång på gång ner i hans ansikte för att irriterat strykas undan, innan han till slut pillade in den under kepskanten. ”Så där ja.” muttrade han och drog med baksidan av handen över sitt svettiga ansikte. ”Nu börjar det likna någonting.” Erik såg stolt över den höga högen med ved som han fått ihop. Vilken skillnad det var på att ligga i en jordhög och spana i mörker efter fiender som man inte ens kände och att stå här på hemmaplan och jobba till sig själv.” Nä, nu struntar vi i det här:” sade han för sig själv och gick ut till sin dotter som fortfarande räknade, om än med lite konstiga tal. ”Pappa, vad kommer efter tjugofjorton?” sade Ada med allvarlig röst och såg fundersam ut.

Efter några år med dotterns låtsaskompis Anna i vår närhet har vi landat någorlunda med faktumet att hon kanske faktiskt är en av alla andar som inte riktigt fattat att de är döda.
Anna berikar vår dotters liv med små berättelser om livet som det var då på hennes tid, och berättar då och då att hon inte alls vill vara död.
Igår såg jag på tv4 fakta att det skulle handla om barn som är speciellt mottagliga för de osynliga, och satte mig framför tv:n för att ca 2 timmar senare gå därifrån med massor av frågor.
Zabine som hela tiden satt bredvid mig tillsammans med sin bror och såg på programmet talade om för oss att ”Mamma, Anna har dött på riktigt nu. Jag kan inte se henne mer.” Kalla kårar gick efter min ryggrad och håret reste sig över hela kroppen. ”Förlåt, vad sade du?” sade jag och vände hela min uppmärksamhet till dottern. Hon skakade på sitt guldlockiga ostyriga hår och tittade på mig med sina grå kloka ögon ”ja, Anna finns inte mer. Hon har dött på riktigt nu och lever nu med oss, men jag ser henne inte längre.”

Ja, vad säger man? Buffel och båg? Fantasier? Ett barns lek?
Allvarligt talat kan jag inte gå ed på att det inte är en liten ande som gästat vårt hus. Dottern vet så mycket, och pratar så konstigt ibland om olika länder och levnadssätt.
Eftersom jag själv alltid ”sett” och känt konstiga saker är det ju inte underligt om arvet finns.

Nåväl, vi lade barnen och fortsatte titta på dokumentären som visade hur dessa barn blev hjälpta av andra medier och en psykolog som hade väldigt öppen attityd för det okända.
Vem vet egentligen vem som kan vad? Om du aldrig provat på att heala någon till exempel kan du ju omöjligt veta att du inte kan. I vår värld är allting så svart och vitt. Min teori är att det finns en gråzon däremellan som alla kan nå om vi bara vågar tro på det vi hör och ser. Att vi tar oss tid att känna in.

Min lista till jultomten är inte avancerad alls
Till att börja med skulle jag bli vansinnigt glad om min bok slog stort och att jag snabbt kunde översätta den till engelska.
Den andra önskningen är rätt enkel för jultomten att fixa…mina värkande händer skulle jag väldigt gärna vilja byta ut mot ett par snälla som inte tappar allt de håller i och som inte värker natt och dag.
Sedan finns det ju små andra önskningar…min sons hemangiom i kinderna skulle jag bli mycket glad om tomten kunde ta väck, och hans storasysters elaka hjärta som vägrar att läka ihop, det kan du väl snabbt byta ut över en natt eller sådär. Hon har inga besvär, men kan få i framtiden…så…för säkerhets skull.
Nu har jag bara några små, små önskningar kvar som jultomten säkert enkelt kan fixa
Kan tomten möjligen skicka till mig någon redaktör som vill ha mig som skrivare på sin tidning? Jag har ju jobbat stenhårt för att synas i media, men nu kan jag nog inte göra mer själv. Ett annat alternativ är att hitta någon som sponsrar mig så att jag kan skriva på heltid. Ideer finns i massor, jag lovar! Ge mig bara ett tema så löser jag det.
Jag lever ett underbart liv med mina barn och min karl, och skulle så väldigt, väldigt gärna vilja ha möjlighet att vara hemma minst halvtid medan de är små. Tiden går ju så fort, och snart är de borta. Går det kanske att ordna?
Fred på jord hoppas jag att alla skriver på sina önskelistor, och kärlek till alla, även de som inte riktigt förtjänar det. Ingen människa kan väl vara i grunden ond?
Nu har jag bara en liten, liten önskan till, och du anar nog vad. Mina snart 5-åriga besvär ger inte med sig och urlakar både mig och mitt sexliv, så snälla tomten hjälp läkarna att hitta bot. Blodbristen gör mig emellanåt blek och svag, och väntan tär på mitt förhållande. Så snälla du, hjälp mig så lovar jag att vara snäll hela nästa år!
GOD JUL tomten och hälsa tanten