Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Med bestämda steg gick Erik stigen fram och svepte med jämna mellanrum macheten från sida till sida för att röja väg. Området de just nu befann sig på var ökänt för sina exceptionellt stora ormar och att indianerna smög omkring ute i buskarna gjorde inte alls saken bättre. ”Åh, varför stannade jag inte hemma istället?” klagade Tea nyss fyllda femton. ”Ha du skulle mått då va?” sade hennes storebror hånfullt innan han snabbt tillade.” Du skulle riva huset på en halv dag om du skulle vara ensam hemma. Du och dina kompisar är inte vuxna nog för ett sådant ansvar.” Erik smålog när han hörde barnens käbblande och kände igen sina egna ord som han för knappt en vecka stått och sagt till sin son Alfred. Allt hade egentligen bottnat i att Alfred frågat om han kunde få ha en fest. Först tänkte Erik säga ja, men när han tänkt efter och pratat med sin närmaste granne hade svaret blivit nej.

Med ungdomlig frenesi tjatade Erik dag efter dag på sin pappa så mycket att han till slut bestämde sig för att göra ett test. Monica protesterade våldsamt och ansåg att det var vansinne att göra något sådant, men blev snabbt övertalad av barnen som hoppade omkring på golvet som två galningar när pappan berättade vad de skulle göra.

Nu gick de här blöta från topp till tå, och då och då anföll en ilsken moskit. Håret låg som klistrat efter kinderna och en lång svettrand gick från nacken och ner till svanken. Macheten som de fått sig tilldelad i lägret var slö och de blev tvungna att vika de stora bladen åt sidan ett och ett för att ta sig fram.

På några sekunder hade testet förvandlats från ett simpelt vuxenprov till att handla om liv och död när Erik som var tyngst och gick först snubblat på lianen som slingrade sig över backen för att sedan med ett vrål halka nedför berget och hamna i den lilla dalsänkan.
Barnen hade snabbt tagit sig efter och hittat honom medvetslös nästan oigenkännlig av all lera som låg som ett tjockt tjok runt hans kropp. När de försiktigt väckt honom insåg de att han var oskadad, men att de var helt vilse i den stora djungeln.

Efter bara några sekunder hade de letat upp GPS:n som han lagt nederst i ryggsäcken ifall att, och snart påbörjade de sin återfärd till lägret.

”Jaha ungar, det var nog ingen bra ide det här. Jag är nog inte erfaren nog att guida er genom djungeln.” Erik sträckte på sin värkande rygg och kände de smärtande blåsorna som kom en efter en i hans direktörshänder. ”Det var längesedan jag gjorde sådant här, och kroppen har glömt hur det var. Nu har jag ont överallt! Hur är det med er? ” Alfred ruskade på sitt huvud som hade fullt av grenar och smuts i det rödlockiga håret. ”Jag är okey, men har lite värk i vaderna av stigningen.” Han drog bort en myra som förvirrat sig till hans axel och kastade den ut bland de stora bladen. ”Du då Tea, är du okey?” Hon stannade och vände sig mot sin pappa som liknade en lergubbe hon i barndomen läst om. ”Jag är okey, lite omtumlad bara. Hittar du tillbaka nu?” Tea drog med sina händer genom det skitiga guldlockiga håret som hade flätats i två flätor som prytts med knallcerise gummiband. Skrattande plockade hon upp en vacker blomma som satt fast i en stubbe de passerade och satte den över sitt ena öra. ”Vad tycker ni? Ser jag ut som en skogsälva nu?” Erik skrattade så att tänderna blixtrade och lade sin ena hand på hennes huvud. ”Min lilla ängel, så liten, men ändå stor. Förlåt att jag inte ansåg dig vuxen nog.” Han vände sig till sin son ”Och du Alfred skall visst få ha fest, men…” han hötte med fingret och lutade sig lite framåt. ”Jag kommer att vara med och övervaka festen:” Han tog upp en tjock pinne som låg på stigen och vände sig framåt ”Kom igen nu ungar, nu går vi hem!”

När det trötta och genomskitiga ekipaget anlände till överlevnadslägret blev de totalt utskrattade, och med tårarna rinnande på sina kinder gick ledaren skrattande dem till mötes. ”Herregud vad ni skrämde oss. Vi trodde aldrig att vi skulle få se er mer. Vad i all världen har ni råkat ut för, och du Erik, vad har du gjort? Du liknar en lerpöl.”
Efter en snabb förklaring skyndade sig Erik till sjön som låg jämte lägret och slängde av sig alla kläderna på stranden innan han med ett elegant hopp hoppade i, och bara en kort stund senare kom barnen springande och ville vara med.

När allihop fått på sig nya kläder och skor satte sig hela lägret runt elden och lyssnade på historien om hur familjen Swanson överlevt tack vare GPS:n och sunt förnuft.

TEMA att fuska

”Nå!” David tittade uppfodrande på Maja och log. Hon knyckte till med huvudet för att slänga bak det långa mörka håret och rev upp brevet med den välkända loggan med sina långa, vassa naglar. David rös till av välbehag när han såg de blodröda skapelserna och tänkte på natten som varit. Fortfarande sved det i revorna som gick från axlarna ner till rumpan.

Maja rullade fram till bordet som var ännu en av relikerna som hennes pappa nosat upp på någon av alla dessa auktioner han gick på. Det var mahognyfärgat och hade skråmor både här och där, orsakade av någon som varit lite oförsiktig med något vasst. Hon älskade möbler som hade själ och var av hållbara material.
När Maja sakta drog upp det vitgula papperet hade hon andan i halsen, skulle de bli påkomna i år, eller hade de turen med sig ytterligare ett år? David satte sig bredvid och de tittade på varandra utan att säga ett ord. Till slut klarade han inte av spänningen längre och försökte ta brevet ifrån henne.

”Nehej du! Glöm det. Det här är mitt brev.” Maja tryckte in de vassa naglarna i hans tunna hud när hon greppade tag i det vitgula arket, och David vägrade först släppa greppet, men blev tvungen när hennes grepp hårdnade och en rännil av blod kom från översidan av handen. ”Vad gör du?” Han drog till sig sin skadade hand och slickade bort blodet. ”Gör det någonting om jag först får veta?” Maja vände sig bort från David och nästan lade sig över papperet som hon nu hade lagt i knät. Egentligen spelade det ingen roll om han öppnade, men hon hade tröttnat på hans hunsande och kände att det kanske var dags att börja säga ifrån.

När hon läst raderna som stod vände Maja sig glädjestrålande mot David och lade sina händer på hans axlar. ”Det är lugnt, de vet ingenting. Jag står som nolltaxerad och utförsäkrad fortfarande.” Han suckade djupt och grävde ner sina händer djupt i fickorna eftersom han annars hade tagit Majas ansikte mellan dem och kysst henne, och det hade varit en katastrof, för hon hatade beröring och deras samvaro baserades på ord.
När de någon enstaka gång hade sex var det med inslag av läder och piskor och orden fick agera retning.

”Tvivlade du?” frågade han försiktigt och lade sin hand på hennes lår utan att tänka sig för. Maja nästan studsade ifrån honom och fräste till. ”Rör mig inte. Vad du än gör, rör mig inte.” David drog till sig handen som om han bränt sig och tittade ner i golvet när han pratade. ”Varför får dem, men inte jag?” Maja skrattade lite rått innan hon svarade. ”För helvete de är torskar, och de är bara ett sätt att få pengar. Var glad för att skattemyndigheterna inte nosat upp mitt sätt att få inkomst istället. Troligen kommer de att hitta mig någon gång, men i år klarade jag mig.” Maja knölade ihop det vitgula deklarationspapperet och reste sig ur rullstolen för att halta iväg och kasta det i papperskorgen.

David tittade på sin vackra tjej som hade haft den grymma oturen att råka ut för en bildrulle som inte fattade att man inte kör med sprit i kroppen. Han tänkte på när de skickat in bilderna på Maja till internet och alla svar de fått från kåta män som sökte en handikappad att ha sex med. Sjukt, javisst, men de fick chansen att öka på sin inkomst utan att Maja behövde slita ut sig.

Innerst inne kände han en tagg av avundsjuka över att de fick krama och röra vid henne utan att hon bad dem sluta, men samtidigt förstod han hennes bottenlösa sorg och accepterade det. Den en gång vackra kvinnan hade djupa ärr som förstörde hennes utseende, och en kropp som var krum av smärta och yttre påverkan.

Med fundersam min startade han bilen efter att han noga knäppt fast sin son, och åkte sakta ut från den stora tomten som omringade huset han nyss varit in i. Kunde han tagit fel? Var det inte en doft av parfym som han känt när han gått in i huset, och log hon inte på ett väldigt speciellt sätt? Magnus tittade på sin son och kunde spåra delar av sin sambos utseende i hans. Tyvärr hade hans känslor för henne minskat succesivt och i dagens läge var de mer som syskon. Sex var bara ett ord som fanns i hans vokabulär och det närmaste han kom det var en handtralla i nattens mörker.

Han tänkte på kvinnan han nyss lämnat. En pulserande, attraktiv madam i sin bästa ålder. Trebarnsmor och förlovad med en trevlig karl som blivit hans vän. Ibland kunde han fastna i timmar hos henne bara för att få prata och insupa hennes doft. Dessutom hade hon en energi som räckte för två, och väckte med sin sprudlande röst något som länge legat och sovit inuti honom. Med en bestämd växling svängde han in på vägen till sitt hem, och känslostormen som gått igenom honom lade sig stilla till ro.

”Tjena gumman! Hur har dagen varit? Jag hämtade Olof på vägen hem. När jag ringde Lina i eftermiddags berättade hon att han var där. Han smakade på namnet som smugit sig in i hans sinne och något i hans hjärna gav en reflex av hennes figur. Med en suck klädde han av sig kläderna utan att titta på sin sambo som gav honom ett fundersamt ögonkast. Till slut ställde hon sig med benen brett isär och händerna på höfterna. ”Varför ringde du till Lina? Ni känner ju knappt varandra.” Hela hennes figur vittnade om anfall och Magnus förbannade sig själv.
”Vi pratade om föräldramötet.” sade han utan att blinka, och hoppades att hon skulle släppa ämnet. ”Vad blir det för käk?” sade Magnus plötsligt för att avleda henne. ”Inte köttbullar igen hoppas jag:” Ella vände sig mot spisen och fortsatte med det hon gjort innan han kom medan hon muttrade något om ”man är som en slav…” och ”bara komma här…” Med hårda dunkar ställde hon fram kastrullerna med mat och ropade på sonen.

Magnus tittade begrundande på sin sambo och sin son innan han plötsligt reste sig upp och gick till ytterdörren där han utan ett ord till förklaring klädde på sig och gick ut.
Ella släppte det hon hade i handen och sprang efter. ”Vart skall du? Vi skall ju äta nu? Skärp dig nu!” Magnus vände sig om och drog in henne i famnen. ”Ella, du och jag älskar inte varandra länge, vi bara söndrar varandra. Är det inte bättre att vi skiljs åt som vänner?”
Han såg hennes svar i ögonen och vände sig om igen för att sedan kliva in i bilen och börja sitt nya liv, och kanske, kanske ville Lina vara en del av det, men det återstod att se.

Som liten läste jag Fantomen och Tarzan, och kastade väl något öga åt spindelmannen utan att ta någon större notis om den pyjamasklädde, maskerade hjälten som hoppade runt på husen för att rädda människor och slåss med skurkar.
Idag har jag en liten sexåring som älskar denna figur och allt, precis allt han har på sig skall vara med spindelmannen. Suckande är det bara att inse mig besegrad och leta bland klädbutikerna efter strumpor, kalsonger, tröjor, ja allt man nu kan behöva ha till sina små.

Playstationspelet går stadigt inne i grabbens rum och jag får ofta förevisningar om Spindelmannens förträfflighet och allt han har kapacitet till.
Tänk om man för en enda dag skulle ha alla dessa färdigheter och därmed ha möjlighet att stoppa alla skurkar som polisen frenetiskt jagar utan möjlighet att ta, och vilken frihetskänsla att svinga sig från hus till hus medan man kastar ut spindelnät som tryggt håller en i luften. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk på den rödklädde lille mannen.

Okey , Tarzan är ju stark, men några superkrafter hade han ju inte, och Fantomen, hm…han var ju egentligen mest smart. Dagens superhjältar har ett helt menageri av tillbehör som de tar hjälp av.
Dessvärre tycker jag att skurkarna ser mycket elakare och hemskare ut, och ibland flimrar tanken förbi att det kanske inte är så nyttigt för nattsömnen att se och läsa om dessa monster.

Ibland brukar jag fråga mina barn om de inte blir skrämda, men då rycker de skrattande på axlarna medan de säger. ”Det är ju bara på låtsas mamma.”
Men då och då när nattens mörker kryper inpå stugan och ljuset släcks, så kommer en liten pojke vandrandes över golvet och vill krypa ner till oss. ”Jag drömde en mardröm om monster:” säger han och tittar med sitt änglaansikte på oss.

Fortsättn. på gårdagens puff

Lisa talade om för sina föräldrar att hon träffat grannen och de log lite överseende och tittade på varandra innan de tog hennes hand och bar in det lilla pyret de införskaffat.

Sotiz kom glatt springande för att möta sina ägare när han plötsligt såg den lilla valpen komma i full fart mot sig. Med ett fräsande tvärvände han på stället och hoppade snabbt upp på en byrå som stod i hallen. Därifrån kunde han sedan i lugn och ro kolla in nyförvärvet som vilt bjäbbande snabbt tagit upp jakten på sin nya kamrat.
Pappa Erik skrattade så att han nästan kiknade när han såg Sotiz uppsyn. ”Stackars misse, nu är det slut på friden:” Han drog sakta med handen över den svarta kattens rygg och Sotiz sköt upp ryggen medan han jamade till. Lisa släppte valpen hon hållit i famnen och pussade Sotiz på nosen ”Jag älskar dig gubben, det vet du va, men nu måste du vara snäll mot Alladin. Lova mig det!” Hon vände om igen uppmärksamheten mot sin nya vän och med små höga bjäbbanden försvann de mot köket.

”Jag hoppas att vi gjorde rätt nu?” Mamma Elin tittade frågande på sin man och drog med sin hand bort lite osynligt damm från byrån. ”Hon är så ensam, och det kanske blir lättare för henne att skaffa vänner om hon har Alladin med sig?” Erik hummade bara och medan han drog med handen genom sitt tjocka hår som var uppsatt i en svans gick han upp på övervåningen. Han trivdes inte alls i de trånga kostymerna som hans jobb tvingade honom att bära, och ville snabbt byta om till jeans och t-shirt när han kom innanför husets väggar. Jobbet som arkitekt var vansinnigt roligt, men allt minglande och alla telefonsamtal han var tvungen att göra gjorde att han ibland funderade på om det verkligen var hans drömyrke.

Patrik hade hört Aladdins skvappanden och kom ut från sitt rum med håret på ända. ”Vad är det som händer? Och vems hund är det där?” han pekade på hundvalpen som sprang omkring i full fart mellan rummen i jakt på den svarta varelsen han skymtat när han kom in. Lisa log glädjestrålande och tog upp sin nya vän i famnen ”Han är min! jag har fått honom i present! Är han inte söt?” Hon lade sin ena kind mot valpens huvud och han försökte lekfullt att nafsa på hennes näsa. ”Nej! Fy skäms! Så där får du inte göra. Det gjorde ju ont!” Lisa drog med fingret över näsan där en rispa skapats av valpens vassa tänder.

Samma dag träffade hon på grannen när hon var ute i trädgården och lekte med valpen. ”Nej men vad är det där? Vilken sötnos! Kom då lillen, kom si ,kom si…” Ella satte sig ner på huk och lockade på Alladin som nyfiket närmade sig, men plötsligt hoppade tillbaka. ”Han är nog bara lite blyg.” sade Lisa och satte sig bredvid Ella.
”Kom då pojken min, kom nu.” Men valpen såg något som skrämde honom och satte sig på säkert avstånd från faran.
Ellas ögon lågade och fascinerat såg Lisa att de liksom ändrade form och färg för att slutligen likna den lilla hundens. Han tog några tveksamma steg mot människorna och var helt uppslukad av de där ögonen som han på något sätt kände igen. De gav honom visioner om trygghet och mat. Gnällande makade han sig tätt intill henne och slickade handen hon räckte ut. Ella skrattade och klappade det lilla djuret medan hennes ögon sakta återgick till det vanliga. ”Vet du hur stor han kommer att bli?” frågade hon och puffade iväg bollen Lisa haft med sig. Lisa skakade på huvudet och sade skrattande ”Mamma säger att han är en bastard och att han nog kan växa hur mycket som helst. Ingen vet var han kommer ifrån och zoo:t som sålde Alladin hade hittat honom i en kartong utanför dörren en morgon. Pappa säger att han kommer att äta oss ur huset.”
Ella tittade på den lille och blundade några sekunder innan hon viskande sade ”Jag tror din pappa har rätt, men säg inget till honom om det ännu.”
Plötsligt hörde Lisa sin mamma ropa, och sade snabbt hejdå till tanten med de färgglada kläderna och rusade iväg in.

”Vem pratade du med?” Elin klappade sin lilla flicka på huvudet, och tittade ut mot trädgården. ”Det var Ella vår granne som jag pratade om, hon säger att Alladin kommer att…” Hon satte handen för munnen och mindes vad tanten sagt. ”Äh, det var inget.” sade Lisa och började prata om något annat. Mamman som knappt hört vad dottern sagt ryckte på axlarna och föste in sin älskade unge. ”Kom nu så äter vi. Aladdin kom så skall du få smaka på något gott.”

”Oj förlåt!” Lisa tittade på damen hon sprungit in i och rodnade.
”Det är ingen fara, jag blev lite förvånad bara att någon kom utrusande från den här tomten. Bor du här?” Den
gamla damen tittade över häcken för att få en glimt av det gröna huset med vita knutar som stått tomt i årtionden.
”Ja, vi flyttade in igår. Såg du inte flyttbilen? Det var snudd på att den tog med sig björkallén på vägen härifrån.”
”Nej, jag missade den alldeles, men det var nog för att jag vilade då.”
”Jag har precis fyllt 6 år och igår tappade jag en tand. Vill du se?” Lisa gapade stort och visade den lilla gluggen som blivit framtill. ”Mamma säger att jag läspar nu när tanden lossnat, men att det kommer att försvinna när jag blir äldre. Patrik retade mig imorse när vi åt frukost.”
”Jaha du, jag heter Ella och bor granne med dig. Och jag har faktiskt inte sett att ni skall komma.”
”Sett?” Lisa tittade med frågande blick på tanten som hon snubblat in i, och förundrade sig över kläderna som strålade i alla olika färger. Den långa kjolen i röd/orange kontrasterade vackert emot den knallröda blusen som fladdrade runt hennes späda kropp, och håret som för dagen var uppsatt i enkel knut gnistrade i mörkröda toner, och några slingor hade slitit sig för att rama in det hjärtformade ansiktet som pryddes av några rynkor i pannan.
Mest fascinerad blev nog flickan av den gamla damens ögon…De liksom strålade av ett inre ljus och färgen var som att titta in i en eld. Den mörka pupillen var inte rund som hon vanliga människor utan lite avlång.
”Ja, jag kan se sådant som skall hända i framtiden. Som om jag tittar på en film. Förstår du vad jag menar?” Ella tittade sig runtomkring innan hon böjde sig ner till flickan och viskade något i hennes öra
”Ha, ha” skrattade Lisa och tyckte mer och mer om den här tanten som var lite underlig. ”Mamma brukar läsa sagor om häxor för mig, och hon säger att de inte finns på riktigt. Jag måste gå hem nu innan mina föräldrar undrar var jag är. Hejdå!” Lisa sprang snabbt hem och in genom den dubbla ytterdörren som stod vidöppen.
”Mamma! Pappa! Var är ni? Jag har träffat vår granne. Hon är jättemystisk”

Det var dödstyst i huset och den enda som svarade på ropet var deras katt Sotiz som legat och myst i köksfönstret som ännu var tomt eftersom allt inte hunnit packas upp.

Den svarta katten hade från första stund i det nya huset känt att här skulle han trivas. En aura av något odefinierbart susade omkring i luften, och vid midnatt varje natt började huset att fyllas av oknytt och andar. Visserligen snälla sådana, men katten tryckte sig tätt intill sin husmor och låg sedan stilla där tills det stillnat av vid gryningen igen.

När hon hörde sin älskade matte svarade hon med ett långt ” Mjaou” och rusade henne till mötes.
”Hejsan Sotiz var är allihop? Patrik sitter väl uppe med datorn som vanligt.” Hon log när hon tänkte på sin nördiga bror som tillbringade nästan all vaken tid framför datorn, antingen spelandes eller chattandes.
Trots föräldrarnas ihärdiga försök att bryta vanan så trillade han alltid tillbaka dit. Genom spelen kunde han bli den han ville vara och flera av hans spelkompisar som han förvisso aldrig träffat i verkligheten tyckte att han var en ball och häftig kille.

Lisa letade runt en stund till i huset innan hon förstod att de lämnat henne och Patrik för att åka något ärende. Hon kikade in på hans rum för att kolla vad han gjorde och lämnade rummet när hon såg att han spelade det där äckliga spelet som handlade om onda varelser och krig.

Samtidigt utspelade sig en scen nere i köket som det kanske var tur att inte Lisa såg. De bastanta gamla köksskåpen öppnades ett efter ett för att sedan stängas, och vattenkranen sattes igång för att strax därefter stängas av.

Plötsligt hör Lisa deras bil komma uppför allén och springer ut på gården för att möta dem. ”Mamma, mamma, vet du vad jag har gjort?” Hon tystnar tvärt när hon ser vad de har med sig.
I en korg mellan föräldrarna sitter det allra sötaste hund hon har sett, ett litet lurvigt troll med pigga pepparkaksbruna ögon och en rosa tunga som hänger ut. ”Är, är …” Stammande av förvåning försöker hon prata, men får istället tårar av glädje i ögonen och kastar sig om halsen på sin mamma och pappa. Mamma Elin pussar sin dotter i pannan och räcker fram korgen till henne. ”Varsågod älskling! Lovade jag inte dig en valp om vi fick ett hus? Nu har du ju faktiskt fyllt 6 år och borde klara av en sådan här, annars…(Hon tittade på sin man) får vi väl hjälpa till.” Hon satte ner korgen på backen och valpen skuttade ur och in i Lisas utsträckta armar. ”Han verkar gilla dig!” Mamman rättade till den snäva kjolen som stramade över rumpan och sträckte fram handen mot den lilla sötnosen. ”Vad skall han heta tycker du?” Lisa funderade bara några sekunder innan hon tvärsäkert sade ”Alladin skall han heta.”

Och här börjar historien om lilla Lisa som träffar på en sierska som kan förutsäga saker, och en lång vänskap som innehåller massor av äventyr börjar.
Lisa blir tyvärr till slut helt beroende av Ella och som vuxen blir hon guidad genom kärlek och jobb.
Att ta egna beslut finns inte längre i Lisas värld och när den gamla damen plötsligt en dag försvinner står hon famlande i livet, men är Ella verkligen försvunnen? Eller?

Och ja, huset är fyllt av andra och spöken som trilskas med familjen på olika sätt.

Du vänder ditt vackra ansikte mot mig och väser med hopknipna läppar orden som smärtar.
“Jävla mamma, jag hatar dig!”
Så mycket känsla i ord som du inte ens vet vad de innebär.
Mitt hjärta värker av kärlek till dig mitt barn, och jag vill sudda ut ditt hatfyllda uttryck för att ersätta det med ditt kärleksfulla, så oskyldigt barnsliga.
Med trevande steg närmar du dig de stora pojkarna och som ett eko säger du det de lärt dig.
Leksakerna flyger och hela din kropp skakar av gråt.
“Jävla mamma! Jag hatar dig!” säger du med hackande röst.
Orsaken till bråket är nästan glömd och nu handlar det istället o bristen på respekt.
Jag går ner på knä och håller dina smala axlar för att få dig att titta mig i ögonen.
”Älskade vän, man säger inte så. Du vet ju inte ens vad det betyder. Hat är stort och svart, något man kan döda för. Vill du döda mig?” Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag sväljer om och om igen.
Han tittar mig djupt i ögonen och sträcker ut sina armar. ”Förlåt mamma, jag älskar dig! Förlåt! Jag menade det inte, det bara slant ur.”
Ilskan har släppt sitt grepp och ersatts av djup ånger och skam.
Vi står där mor och barn gråtandes och med värme i våra hjärtan.
Är det så här världen skall bli? De första orden som kommer till barnen när de inträder på skolgårdens heliga mark är svärord och föräldrar och lärare får noll respekt.
Vad kan vi göra som människor? Är det så enkelt att problemet skapas av brist på tid?
Tid att lyssna, tid att hjälpa och stötta. Att bara finnas där när vi behövs.
När jag var liten respekterade vi äldre och att slå en lärare fanns inte ens i vår tanke. Vår mamma var helig och trots att vi bråkade fanns aldrig orden jag hatar dig i vår tanke.
Vad är det som gått fel?

Temperaturen i bilen hade för länge sedan överstigit det behagliga och tvillingarna Matton ville att resan skulle vara slut. ”Snälla Adam, bara en liten stund till sedan är vi framme.” Mamma Elise vände sig bakåt och såg bedjande ut medan hon inuti skummade av vrede. Den här trippen hade varit ett levande helvete från timme ett.
Barnen hade spytt och gråtit under hela den 20 mil långa resan och själv hade hon inte heller mått så himla bra.

Barnens styvfar satt rak i ryggen och tittade rakt fram utan att säga ett ord. Hans grova händer trummade oavbrutet mot ratten och de långa benen som i nittiogradig vinkel pressats in under ratten rörde sig i otåliga rörelser. Då och då drog han med ett snörvlande handen över den snoriga näsan.

Evian som han hette var vanligtvis en vänlig man i sina bästa år, men livet med tvillingarna och den nya frun hade tacklat ur honom och fått honom trött och vresig. Den här resan var hans sista knep för att försöka rädda den sista spillran av kärlek.

”Låt bli mig!” Leo ropade till och från förarsätet hörde Evian en klatsch och förstod att ungarna slogs igen. ”Lugna ner er nu!” ropade han bakåt och försökte se i backspegeln vad som hände, men såg bara ett rött huvud som hoppade. ”Förbannelse!” sade han högt och tvärstannade bilen. De som kom efter var nära att köra in i honom, och tutade med sina signalhorn om och om igen för att sedan med sitt finger visa vad de tyckte.
”Jävla idioter!” skrek han och visade fingret han med.
Elise tittade på mannen bredvid sig och insåg att hon nog inte kände honom. Visst kunde tvillingarna vara jobbiga, och resan hade varit för jäklig på ren svenska, men det här…Hon rörde lätt vid hans axel och harklade sig ”Evian, Så farligt är det väl inte? Skall jag köra istället?” Hon tog suckande av sig bilbältet och öppnade dörren för att kliva ur. Då vaknade han plötsligt till ”Nej för faan, sätt dig igen. Jag kör. Kärringar hör inte hemma bakom ratten.” Hon fnös till utan att svara och knäppte fast sig med ett hårt klick.

Han vände sig bakåt mot barnen som satt knäpptysta och väntade på vad som skulle ske…De hade snabbt lärt sig att när Evian exploderade var det bäst att vara långt ifrån. ”NU håller ni er lugna. Förstått!” han pekade med hela handen mot dem och ansiktet var hårt hopknipet. ”Vi är snart framme och då skall ni få bada. Det blir väl skoj?” Utan att vänta på svar vände han sig snabbt runt för att starta bilen och med en rivstart dra iväg.

Under tiden som bilen for fram på ringlande vägar och Elise slogs emot illamåendet som bubblade i hennes mage funderade hon på varför Evian envisats med att fara till sina föräldrars sommarstuga bara hux flux sådär.
Han hade kommit på morgonen och bett dem packa för en veckotripp, men ville först inte säga vart. ” Det får bli en överraskning!” hade han sagt och lett mot henne.
Efter 20 mil struntade Elise i att det var en överraskning och ville ha besked, och han berättade.

”Du måste stanna! NU!” Hon kastade sig ut genom dörren när han snabbt körde in mot vägkanten och med handen för munnen rusade hon ner i diket och spydde. ”Faan, Faan, faan!” Hon torkade sig om munnen med en servett, men äcklades av smaken som stannat kvar i munnen. ”Har du något tuggummi?” frågade hon honom när hon knäppt fast sig igen. Evian skakade sakta på sitt huvud och tittade bekymrat med sina gröna ögon på henne. ”Kan du åka vidare nu? Ja , utan att spy alltså?” Hon skakade på huvudet väl medveten om att illamåendet skulle fortsätta resten av resan. ”Hur mår ni då? Vill ni fortsätta?” De två barnen skakade på huvudet samtidigt som de sade ”NEJ!”

”Jaha, då får vi väl stanna här. Jag skall bara köra in på vägen därborta. Eftersom tältet är med så kan vi väl använda det? Ellerhur?” Evian vände sig till Elise och knäppte loss hennes bälte, sedan gick han över till hennes sida och öppnade dörren. ”Kom igen gumman, ut med dig. Vi skall bygga tält.” Skrattande lämnade han Elise som med gapande mun såg honom öppna bakluckan och släpa ut deras tält. Tvillingarna hade under stort stojande hoppat ur bilen och stod redan vid hans sida redo att hjälpa till. Med stigande förvåning såg hon dem bygga upp schabraket och sedan tända en eld som de släpat ihop kvistar till.
Illamåendet släppte sitt grepp och lite vingligt steg hon ur bilen för att fråga om hon kunde hjälpa till med något.

Evian hade nu släppt all ilska och for skrattande omkring på backen busande med barnen. När hon närmade sig tittade han upp och sträckte ut sin hand. ” Vill du vara med? Vi tänkte gå och bada sedan.” Barnen mörkblå ögon glittrade av bus och svettiga reste de sig upp för att ge henne en kram. ”Jag älskar dig mamma, det vet du va?” Adam slingrade sina brunbrända och smutsiga armar runt hennes hals och lade sitt huvud mot hennes axel. Tvillingbrodern kom springande och gjorde likadant, och hon kände en stor, stor varm lycka i sitt hjärta.” Mina små älsklingar” viskade hon med tårarna bakom ögonlocken.

Evian kom bakifrån och slog henne lätt på rumpan. ”Nå vad tycker du? Var det inte en bra ide? Vi struntar i resten av resan och stannar här istället. Det är inte meningen att ni skall lida. Jag älskar ju er! Nä ungar nu går vi och badar innan det blir för mörkt.” Barnen sprang iväg med Evian och Elise satte sig för att skriva i sin dagbok.

Lördagen den 16 oktober
Idag åkte vi på tur med Evian, och tro det eller ej. Han var snäll mot barnen. Mitt tidigare beslut är ändrat så jag måste komma ihåg att avboka flyttbilen som skulle komma på måndag och ringa Maja som vi skulle flyttat in hos. Evian har visat sig vara en bättre man än jag trott.

Som singel levde jag ett mycket hektiskt liv med styrketräning 6 ggr i veckan, disco var och varannan dag och ett jobb som ansvarig för en butik, eller butikschef som det står i mina papper.
När jag en natt trettiosex år gammal mötte min tillkommande snurrade mitt liv på i en rasande snabb spiral och han blev en del av den.

Som 38-åring hade jag gått igenom tre missfall och totalt gett upp barn som vägrade komma trots att vi båda var friska. Jag sade upp mig från mitt stressiga jobb för att pröva att gå som plattsättarlärling, men…det var tungt så tungt och orsakade att min hand och arm helt domnade bort.
Efter operation blev jag ännu sämre och fick avsluta min karriär inom det yrket.

Jag hade tröttnat på krogen, och styrketräningen lades på hyllan eftersom jag inte kunde träna.

En månadslång tur till Thailands underbara människor gjorde att jag kom i harmoni och DÅ blev jag gravid med vår älskade son. Vi brukar skoja om att vi skall tatuera in MADE IN THAILAND på hans rygg, för han är tillverkad första dagen vi var där.

När han efter mycket strul och tårar ramlade ner alldeles för tidigt i vårt liv blev mitt liv totalt inriktat på denna lilla vansinnigt efterlängtade krabat, och 1,5 år senare hade han fått en lillasyster som blev hans lekkamrat och slagpåse.

Nu hade mitt liv lugnat ner sig totalt, och gick ut på att finnas till hands för det som är meningen med livet.
Vi flyttade runt lite innan vi slutligen hittade vårt paradis ute i Grödinge.
När vår förstfödde fyllt fem år och vi lagt barnalstrandet på hyllan får vi chockbeskedet att i min mage ligger barn nummer tre. Lycklig hoppar jag omkring och skrattar när jag per telefon får beskedet.
En signal till försäkringskassan bekräftar att jag har rätt till full föräldrapenning och sedan börjar resan igen.

I november 2007 forsar vårt sistfödda mirakel ut alldeles för tidigt och om igen hamnar vi på prematuren.
Jag håller på att hamna i himlen (eller var man nu hamnar) och fick omigen gå igenom upplevelsen att överleva.
När jag några dagar senare sitter med lillen i famnen känns det som ett dejavu.

I dagens läge är jag en av dem som slagit av på takten och lever för dagen. Barnen går 15 timmar i veckan på skola resp dagis, minstingen skall börja nu.
Jag skriver massor och hoppas så småningom kunna försörja mig på det, men söker just nu ett ”vanligt” jobb.
Tanken är ett halvtidsjobb för att barnen skall ”slippa” vara jämt på dagis.

Mina älskade ungar är små nu, och jag vill vara den som ser deras framsteg, inte bara höra om dem.

”Nej, nej det kommer inte på fråga.” Eva ruskade både på huvudet och slog ifrån sig med händerna när hennes kompis kom med förslaget. Kompisen som hette Laban hade länge hört sin väns sköna stämma som dag ut och dag in förgyllde hans dagar med sånger som aldrig var skrivna.
”Du måste söka, det är ju sådana som dig som de letar. ” Han gick fram till hennes skrivbord och letade fram skivan som gjordes när hon fyllde år. ”Sätt på den här och blunda.” Motvilligt öppnade hon cd.n och satte in den blanka skivan i den, tryckte på play och satte sig ner. När hennes egen stämma strömmade ur spelaren kunde hon inte låta bli att vara stolt över inspelningen.
Hon hade fått tid i en studio i födelsedagspresent, och hade förvaltat den väl. Resultatet var skivan som nu spelades. Det var svängig jazz och den lite hesa rösten som var hennes kännetecken gjorde att man kunde ta henne för negress. Eva tittade på Laban och kände att garden hon hållit uppe hade sjunkit lite. Kunde det vara så att hon hade talang? Hon sjöng med i sången som spelades och fick t.o.m med sin vän i musiken.

När musiken tystnat låg den kvar i luften som en osynlig dimma och hon fortsatte nynna på den.
”Nå!” sade Laban uppfodrande och räckte fram bläckpennan som han hållit i. ”Skriv nu på, och börja öva.”
Med sirliga bokstäver skrev hon under och slickade sedan igen brevet som hade texten MELODIFESTIVALEN 2010 skrivet med stora tjocka bokstäver utanpå.
Nu var det bara att vänta och få domen.