Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Kön utanför butiken nådde ända till nästa gata, och polisen hade full sjå att stoppa människorna när de försökte smita förbi varandra. Ett kacklande utan dess like utbröt när vakten med skramlande nycklar öppnade dörrarna och med chockad min såg dem.
”Men kom igen! Dra upp dörrarna någon gång!” sade Madeleine irriterat och försökte febrilt att undvika att trampa sina kökompisar på fötterna med sina skarpa klackar.
”Välkommen!” Sade mannen och bugade sig.

Ute i kön pågick olika dispyter eftersom sockerhalten började dala hos kvinnorna efter den långa väntan som varit. Nu ville de snabbt in för att handla det de på förhand kollat in.

”Flytta på dig!” Fräste Madeleine och sköt honom åt sidan för att sedan skynda sig in mot centrum av butiken där de eftertraktade jackorna låg på ett bord.
Hon anländer till bordet samtidigt som Lena, men båda möts av ett tomt bord, för i provrummet står Emma som i smyg tillbringat natten i provrummet, bara för att få köpa det absolut vackraste plagg hon sett.
Hon smeker den mjuka ytan och lägger den mot sin kind. ”Min, bara min!” säger hon högt och kikar ut mellan gardinerna.

Vid bordet står Lena och Madeleine inbegripna i en vild diskussion.
”Jag var ju här först, så vem kan ha tagit den?” säger Madeleine besviket. Hon spanade runt i lokalen som snabbt fyllts till bristningsgränsen av fyndtokiga kvinnor. Lena kände att besvikelsen satt som en stor klump i magen och ville egentligen bara snabbt hem, men såg fortfarande sin chans att få den eftertraktade jackan och började även hon titta sig runt. Madeleine kände sig iakttagen och när hon tittade mot provrummet såg hon att en gardin snabbt dragits igen. Den rörde sig fortfarande och hon förstod att personen stod kvar.
Nyfiken och arg banade hon sig väg genom människorna som febrilt grävde bland lådor och galgar för att fynda.
Med ett ryck drog Madeleine isär de beigevita gardinerna och fann Emma ståendes med jackan i sin famn.
”Hur kunde du komma in snabbare än mig? Jag var ju först.” Hon känner ilskan och besvikelsen som genomströmmar henne och funderar en kort stund på att helt enkelt slå ner personen som förstört hennes lycka, men tänker att det inte är okey att göra så.
”Jag sov här!” sade Emma och log lite skuldmedvetet men samtidigt överlägset mot den okända kvinnan som plötsligt dykt upp.” Hon försökte komma ut från rummet, men blev stoppad av den andra som satte en bestämd hand mot hennes bröst för att stoppa henne. ”Nu är jag hungrig och trött och vill hem, så släpp förbi mig är du snäll.” Om igen blev hon stoppad av den andra och kände sig trängd. ”Hör du dåligt? Låt mig gå nu!”

Madeleine visste att hon gjorde fel, men hon hade längtat så länge efter den där jackan, och morgonen hade varit full av strul och tjafs eftersom hon fått lämna in barnen tidigare för att hinna till affären. Innan Emma hunnit förstå vad som var på gång slog Madeleine till henne med knytnäven och Emma ramlade ihop med ett stönande.

Med ett stort leende på sina läppar tog Madeleine upp den limegröna jackan som hade en fyrsiffrig prislapp på sig och svepte in den i sin famn för att sedan snabbt ta sig till kassan som ännu var någotsånär tom.

”Vilket fynd du gjort! Grattis!” sade kassabiträdet och log stort. ”Jag vet att vi bara hade det här exet eftersom jag själv varit där och spanat. Grattis igen!” Madeleine betalar och lämnar snabbt butiken för att fara hem.

Jag börjar med att gå ut på internet för att kolla exakt var de bor, sedan när jag printat in det på min gps tar jag bilen till den lilla staden jag bor bredvid och köper ett rep, en tejp och en svart plastsäck.
Naturligtvis betalar jag kontant, annars är det ju lätt att efteråt nysta upp trådarna.
Jag tar upp fotot från det bruna kuvertet och kollar det noga innan rekvisitan sätts på. Det är alltid jobbigast med den varma masken jag måste använda, men det är ju bra betalt…så…det får gå. Mina svarta tajts klämmer över rumpan och är lite svara att få på, och tröjan som matchar får min kroppsform att framträda och kliar lite.
Repet måste kollas innan jag lägger in det i bilen och det är alltid lite klurigt att få bort nummerplåtarna och byta till de jag fått mig tillsänd.
Dagens är en man i 40-årsåldern som tydligen varit otrogen och hon vill ha honom undanröjd för att ärva honom.
Alla dessa rika kvinnor tycker att de har rätten att ända någons liv utan att ha en gnutta samvete bara för att skrapa ihop ännu mera pengar eller få hämnd.

När jag ser honom köra in på tomten för att parkera sin bil slår tanken mig att jag skulle göra det där., mitt på infarten till hans hus som en evig påminnelse om att hålla sin heliga i styr. Otrohet är något jag verkligen hatar.
Som tur är träder mitt smarta jag in och säger ifrån, och sakta smyger jag in genom fönstret hon lovat skulle vara öppet och tar honom när han står alldeles oförstående vad som pågår. Med en lätt knuff tar jag omkull honom och han faller av sin egen vikt precis som jag lärde mig på kursen.
Linan jag stryper honom med är tunn och går nästan genom skinnet, men med perfekt precision drar jag precis så mycket som behövs, och han andas snart sitt sista andetag. Några varv med tejp pryder hans mun och med repet binder jag både hans händer och fötter.
Efteråt kollar jag noga att jag inte gett några fingeravtryck, och stökar till i huset som om det varit inbrott.

Bilen som jag parkerat utanför startar snällt eftersom jag sköter den ordentligt och det korta samtalet jag några sekunder senare ringer från en telefonkiosk ger mig pengar på banken dagen därpå. När alla kläder tagits av och ersatts av andra startar jag den och åker hem till min familj.

Efter frukosten som bestod av filmjölk med bettat bröd klädde hon på sig och skulle just passera hallspegeln när något fick henne att stanna till. Den gråsprängda kvinnan med djupa veck mellan de grågröna ögonen, var det hon? Kvinnan lutade sig närmare spegeln för att bättre se stråken i sitt ansikte.

Långa veck banade sig väg från ögonvrån till den näpna hakan. Hon kammade en lång bena genom håret som en gång glänst i rödsvarta toner, men nu tappat sin färg och lyster, och sedan flyttades håret uppe på huvudet till höger och vänster och hon fann att det gråsprängda snart skulle ta över. Den sista färgningens knappt synliga rand drogs ut för att skådas och hymlas.

Den ljusröda munnen som fortfarande hade sin spänst försökte sig på ett litet leende, men det dog snabbt bort. Var det vad hon blivit? En oansenlig , grå spillra ensam i livet utan stöd.

Mitt i livet, och fast i en kropp som inte ville finnas mer. Energin hon alltid haft hade förvandlats och mosats till intet av människors ord och naturens krafter.
Med smärtande länder började hon haltande ta sig utför trappan med tankar om död och vilja till hopp.

Stegen gjorde att benen var tvungna att röras och med hopknipna läppar fick hon sin lekamen att göra efter hennes vilja trots att den inte ens velat gå upp på morgonen. När nacken rördes gick kårar mot rumpan och axlarna fick även de sin dust.
Ålder och klagan, hör de ihop tänkte hon och fick huvudvärk av stenar på gatan som störde hennes framsläpande fötter. Skulle livet aldrig bli bättre än så här? På en sekund hade olyckan blivit gjord och efteråt hade koman släckt hennes liv för några korta dagar för att sedan med förnyade krafter ge styrka och mod

Sömnen hon längtat efter så länge, när skulle den komma? När var hennes lycka gjord?

När det stora kraftiga djuret om igen sänkte ner hornen för att ge sig på sin fiende blundade Sanna hårt och tog sin pappas hand i ett hårt grepp. ”Jag vill inte se mer!” kved hon och nästan grät. ”Hur kan ni tycka om sådant här? Det är ju djurplågeri.” Hennes mörkögda pappa log och hyssjade ner henne, och hennes mamma som hade blå ögon och ljust lockigt hår tog hennes hand i sin.

Ute på arenan svepte matadoren med sitt röda skynke i graciösa rörelser och mot sin vilja blev Sanna fascinerad över djurets muskelspel och parets dans.
Matadoren blickade ut mot folkhavet och letade efter tecken på att det var dags. En kvinna klädd i rött vinkade exalterad när hon såg hans blick och skickade en slängkyss. Han log och riktade åter uppmärksamheten mot tjuren som frustande sparkade med klövarna i dammet och laddade för att anfalla det förhatliga som rörde sig framför honom. Picadoren hade i säkerhet från hästryggen hetsat honom med sin lans för att sedan sätta den i tjurens kraftiga nackmuskel för att få honom att sänka huvudet och banderillos hade sprungit framför tjuren och ruskat det röda skynket för att reta upp honom. Käppar som var som skarpa spjut hade tryckts igenom den tunna huden och blodet flöt över ryggen som en sadel.
I andra akten var det banderolleros tur att gå ut på arenan. Med två kraftiga tryck satte han två smala käppar bakom nackmuskeln på djuret och lämnade sedan platsen nöjd med sin insats.

Sanna satt fortfarande med händerna för ansiktet och väntade spänt på djurets rörelse. Hon kunde inte annat än beundra den lille mannen som i sina tights och alldeles för korta jacka vågade stå framför den skrämmande åsynen av en rasande tjur utan att ens darra på benen. Någonstans hade hon läst att det hänt att matadorer blivit spetsade på hornen och dött en plågsam död.

Hennes farfar som var en stolt spanjor hade berättat för henne att tjurfäktning var en tradition i Spanien från 1200-talet, då det var riddare som kämpade mot tjurar med en lans från en hästrygg.
Den moderna tjurfäktningen hade börjat i slutet av 1700-talet och startats av en man som hette Pedro Romero. Från början var det en underhållning som endast visades för rika, men blev sedermera även de fattigas nöje.

Tjuren sänkte långsamt huvudet tills han hade mannen i blickfånget, och kände om igen irritationen växa till en svart vrede som gjorde att han kände sig oövervinnerlig. Han hörde folkets jubel när han som en levande orkan rusade i full fart mot den färggranna figuren. ”JA!” skrek allihop och reste sig upp nyfikna på om tjuren skulle bli dräpt eller kanske döda sin motståndare.

På några få minuter var allt över, och värjan hade med beslutsam kraft körts in mellan tjurens skuldror för att stoppa den väldige kämpens galopperande hjärta.
Efteråt bugade matadoren och log stort med en mun som liknade en grodas.
Kvinnan i rött kastade in den röda rosen hon haft i sitt långa mörka hår och ropade ”Bravo!” med hög röst.
Sanna kände sig mycket illa berörd och ville snabbt från stället.

När tjuren tagits bort från arenan och medhjälpare noga tagit bort allt blod var stillheten total, men om man lyssnade riktigt, riktigt noga kunde man höra brölandet från hundratals döende tjurar. Sårade och oförstående över människans grymma lek.

”Mamma, mamma kom får du se vad jag gjort!” Lilla Zabine 4 år ropar på sin mamma som skyndar sig dit. ”Den var fin, men du…ni skulle ju måla på papperet inte bordet.” Med skuldmedveten min tittar lilltjejen ner i bordet medan hon drar med fingret i den kletiga massan som hamnat fel. ”Ja mamma.” Hon drar ut smeten ännu lite mer och tittar på sin storebror på andra sidan bordet och ler.
Mamman lyfter upp teckningen som nästan flyter bort av allt vatten som tillförts och lägger den på diskbänken för att torka. ”Den är jättefin hjärtat, men snälla du” Hon gör en kort paus ”Inget mer målande på bordet.” Mamman rufsar om i den lillas lockar och smeker henne på kinden. ”Vår lilla konstnär, undrar vad det skall bli av dig min sköna?”
Hon går till diskbänken för att studera den färggranna målningen som dottern gjort och förvånas ännu en gång över hennes färgkompositioner.

Plötsligt kommer lilleman 2 år ångande över golvet i full fart. ”Ja me!” skriker han och viftar med sina händer för att han vill komma upp i sin stol. ”Ja me!” Han lyfts upp och ett vitt papper och en färgpalett sätts framför honom på bordet, och snart är ännu en konstnär igång.
Små högar av fingerfärg sprids glatt ut över papperet och med en liten pensel gör han sista touchen. Resultatet är bedårande och kunde lika väl varit en tavla som man köper ute på stan. Han ber på sitt egna språk att mamman skall skriva hans namn på kanten av det, sedan kommer det så typiska uttrycket som han alltid säger om allting som är klart. ”Så” sedan lyfter den lille upp konstverket och räcker det till sin förstummade mamma.

Efter att det torkat sätts målningen upp för allmän beskådan på köksväggen bland syskonens, och med stolta steg går han efter att noga tvättat händerna in i barnrummet och leker med sina bilar.
Mamman visar pappan vad sonen åstadkommit under dagen och tillsammans beundrar de bilden av ett sammelsurium av klara vackra färger med lite större fläckar här och var.

”Anitha! Skynda dig in! Du har fått brev!” Min lillasyster Monica stod på trappan och ropade när jag kom tillbaka från ladugården där jag hjälpt min mamma med morgonstöket. Jag luktade på tröjan jag hade på mig och kände den fräna doften av ko och häst. ”Vänta lite, jag måste byta om annars blir morsan skogstokig:”
Jag gick ner till gammelladugården och blev som vanligt mött i dörren av vårt sura husspöke som tydligen var farmors elaka pappa.
Idag gav han i alla fall fasiken i att dänga igen dörren som han brukade, och stod istället i hörnet och sände ut sin motvilja. En lång rad rysningar etablerade sig längs min ryggrad och jag längtade tills jag skulle slippa honom.

I smyg hade jag skickat ett långt brev till landet over there och väntade nu otåligt på svar. Egentligen fanns det ju ingen anledning för dem att svara, men jag ville i alla fall försöka. Han var min mammas stora idol och hade med tiden blivit min med. Rösten som fick mitt inre att vibrera tillhörde en stor artist som nu började bli gammal, men som fortfarande var lika stor om inte större än han varit som ung. Jag hörde att en skiva med honom stod och gick inne på kontoret och gissade att min mor var strax intill.

Lillsyrran stod fortfarande i dörren och väntade på mig. I handen höll hon ett brev som var täckt av en massa frimärken. ”Du har fått brev! Skynda dig att öppna! Gud vad jag är nyfiken.” Hon stod barfota på träverandan som min pappa hjälpligt snickrat ihop nu i sommar. Hennes guldlockiga hår stod åt alla håll och jag såg att hon fortfarande hade morgongucka i ögonen och det rosa nattlinnet hade en stor brun fläck mitt på magen av oboyen hon envisades med att hälla i sig varje morgon. Jag rufsade om i hennes hår och tog emot det stora bruna kuvertet som någon med bred svart tuschpenna hade skrivit mitt namn på. Jag skrattade när jag såg att de skrivit Ostlund istället för Östlund, men visste ju att Ö inte existerade i deras alfabet.

Inne i vårt stora furukök satte jag mig vid vårt urgamla bord som härstammade från husets början för en sisådär 400 år sedan. Lillasyster kom rusande med en kniv och satte sig sedan jämte mig med lysande ögon. ”Öppna det nu då!” Jag tittade på henne och slet upp kuvertet, livrädd att innehållet skulle kullkasta mina planer.
För jag hade sedan koltåldern planerat att när jag blev stor, då skulle jag antingen bli journalist och resa över hela världen eller bli sångerska.
Jag följde noga alla nyhetsreportage på teven och noterade ibland saker som jag ansåg vara speciellt viktiga.
Mina vänner började tröttna på mitt ständiga tjatande om att jag minsann skulle göra reportage hos kändisar, men lät mig hållas eftersom jag samtidigt var något av en klassens clown, och ständigt roade folk.
På fritiden sjöng jag ofta på små scener där folk samlats på grund av någon marknad eller så.

När jag skurit upp brevet vågade jag inte titta vad som stod och ropade på min mamma som hittills stått borta vid diskbänken. ”Snälla, kan inte du läsa? Jag är alldeles för nervös. Tänk om de inte vill ha mig dit? Jag vill ju så gärna.” Med en 17-årings positiva tänkande inbillade jag mig att allting var möjligt, och att min dröm skulle uppfyllas utan problem. Korrespondenskursen jag tagit hade gett mig mera kött på benen och i tanken var jag redan journalist. Min mamma skakade på huvudet och gav tillbaks brevet med orden. ”Var är min positiva tös nu? Klart du kommer dit älskade vän, inget är omöjligt.”

Jag tog ett djupt andetag och drog ut det vita hopvikta papperet, vecklade upp det och läste på knagglig engelska:
”Thank´s for your reuqest you are very welcome next month. We can talk about the date by phone.
Assistent Foley Mc geer phonenumber 00034 987987656
P.s My boss is looking forward to meet you.
Best regard

Helt oförmögen att ta in vad som stod läste jag brevet flera gånger, men varje gång kom jag fram till samma sak, jag skulle få åka till Amerika och bo hos min stora idol. ”JIPPI! Morsan jag skall åka till USA! Han sade okey!”
Min kära mor kramade mig hårt, hårt och grät en skvätt innan hon började prata. ”Du måste lova att knäppa massor av kort. Du anar inte vad jag är stolt över dig.”

Dagen efter ringde jag och bokade tid och biljett för min stora resa. Blocket för mina anteckningar och min lilla laptop lade jag i handbagaget ifall att jag skulle träffa någon kändis på min flygresa. Min mamma och pappa grät båda två när de sade adjö vid terminalen, och jag hann knappt hoppa in i planet innan jag träffade mitt första intervjuoffer. Kvinnan var en stor celebritet och visade sig vara en underbar människa som villigt hjälpte mig med att hitta på terminalen när vi ankom till det stora landet jag hört så mycket om.

När jag installerat mig och klätt om kom en vitklädd man in i mitt rum och bad mig att följa med.
Rummet vi gick in i var enormt och mörkröda, nästan svarta gardiner hade dragits för fönstren så det var mörkt därinne. På golvet låg vita heltäckningsmattor, och så fort mina ögon vant sig vid mörkret såg jag att någon satt i en stor svart skinnfåtölj som stod framför den öppna spisen som inte var tänd.
Innan någon sagt något förstod jag vem jag hade framför mig. Han var kraftigare än jag föreställt mig, och ansiktet var plufsigt, men hans ögon var detsamma. Jag kände igen dem när han tog av sig glasögonen han bar.
”Hey Anitha! Nice to have you here. Did the trip go well? Come and sit here beside me so i can see you.”
Rummet fylldes av hans härligt varma röst som jag så många gånger lyssnat till. De vita tänderna gnistrade till i mörkret och jag log tillbaka innan jag på darrig engelska började berätta om resan, och kvinnan jag träffat.
Vi satt där sida vid sida, två människor från olika delar av världen, men med samma stora kärlek. Sången och musiken. Efter några timmar ville han att jag skulle gå för han behövde vila.

När Elvis sagt hejdå med en kram och en smekning på kinden pratade han snabbt med sin assistent som sade något på bred amerikanska. Han stängde noga dörrarna och ledde mig till köket som var fullt av folk som jobbade med att tillaga mat. Jag fick skriva en lista med en massa konstiga namn och han hojtade till sig en ung kille som bar en käck mössa typ sjökapten och kostym. ”This is George, he is your driver.” sedan gick han iväg.

George ledde mig genom rummen till trädgården som omgärdades med ett högt staket och öppnade där dörren till en stor svart bil som hade svarttonade rutor.
Med nästan tyst motor gled vi ut genom grindarna som bevakades av tre vakter, även de klädda i kostym och fortsatte in till den pulserande staden.
Det var som att köra in i ett gigantiskt tivoli. På gatorna stod folk som sjöng eller jonglerade. Människorna var klädda i kläder som jag hittills bara sett i modemagasin. Sättet kvinnorna gick på var annorlunda än därhemma, och männen hade olika hudfärger. En mörkhyad man satt vid en vägg med en hund och tiggde pengar.

Plötsligt tvärbromsade George och pekade på en byggnad som var gigantisk. Texten som stod på huset visade att det var dit vi skulle. Med tveksamma steg gick jag ur den trygga bilen och drog noga ner klänningen jag valt för dagen. Luften var fylld av avgaser och jag hostade till, men efter ett tag hade jag vant mig något sånär.
Trappan upp till huset var vackert dekorerad med två lejon som låg vakande på varsin sida, och dörrarna dit in var gigantiska.
Jag sträckte på mig och gick in för att mötas av lugn musik som strömmade ur några högtalare som var placerade högt uppe i luften ovanför mig. Det var inte svårt att hitta rätt, och när det var min tur och jag berättade vem som var min uppdragsgivare log kvinnan i luckan stort och berättade att hon älskade hans musik.
Eftersom hon var så trevlig föll samtalet snart in på vem jag var, och varifrån jag kom. Flera ur personalen kom fram och ville höra om den stores hus, och när jag äntligen kom tillbaka till George hade han svårt att dölja sitt missnöje.

Tillbaka i huset dukade jag upp mina inköp och förstod snart att innehållet i påsen mest var olika sorts droger som Elvis tydligen behövde. En sorgsen tår letade sig ner för min ena kind, och vetskapen om min stora idols drogberoende gav mig rysningar. Tänk om hans fans skulle veta det här? Skulle de då se upp till honom lika mycket? Den stora frågan var varför han låtit mig som skulle intervjua honom åka och köpa dem? Var det ett test?

Precis när jag tänkt tanken kom han in genom dörren och fyllde rummet med sin person. Han ville att jag skulle följa med honom till studion eftersom jag skrivit att jag älskade att sjunga. På darrande ben gick jag in i det absolut heligaste och hittade en massa medhjälpare som stod väntandes på oss. ”Okey baby, sing.”
Med ett brett snett leende inte helt olikt min fars räckte han över mikrofonen till mig, och tillsammans sjöng vi hans sånger som jag och miljontals andra älskade. Efter några timmar var vi båda svettiga och hesa och han smekte min kind medan han sade ”Baby, you are very, very good, I will help you in your carrier.”

När jag lite senare glädjestrålande ringde min familj och talade om vad som hänt började min mamma att grina och syrran bara skrek av glädje.

Idag är jag en stor sångerska som ibland har en förmåga att alltför ingående förhöra mina vänner och pojkvänner.
Elvis och hans härligt spralliga dotter Liza-Marie är några av mina bästa vänner och vi brukar jamma varje fredag i hans hus. Priscilla har jag ännu bara pratat i telefon med, men vi skall ses snart.

Det här är ett utdrag ur min bok Livet, ingen enkel historia.
Petra är nyinflyttad och söker nya vänner i gula tidningen. Lill svarar och de skall ses för absolut första gången.

Fredagen kom och efter ännu en dag i kassan var det dags för hemgång. Ikväll skulle Petra och Lill träffas för första gången ,och gå ut på krogen tillsammans. Hon duschade och fixade till sig på jobbet för att ta bussen till stan. Klockan var redan 22 när de äntligen sågs. De träffades på T-centralen vid bögringen som den kallades. Hon var en söt tjej som såg lite utländsk ut. De gick till ett grekiskt ställe som hette Miklagård. Kvällen blev mycket trevligare än hon föreställt sig. De träffade Lills grekiska killkompisar (en var en fd till henne), och de fortsatte till Solna för att gå på ett annat grekiskt ställe. MEN om Petra bara vetat vad som väntat hade hon aldrig gått vidare……

Petra märkte att Lill flirtade med en utav killarna, och tänkte för sig själv att det var underligt eftersom hon var tillsammans med den killens kompis (hennes pojkvän var inte där). De satt i baren och pratade med de grekiska killarna hela kvällen, och när stället stängde klockan tre for de hem till en dem.
Lill försvann ganska snabbt in i ett sovrum med honom hon flirtat med, och Petra hade full sjå att freda sig för de andra som mest flinade när hon sade ”Nej, låt bli mig!! Jag är inte intresserad!!” Jannus som var den som hela kvällen lagt ut sina krokar för Petra började smeka henne på låret. Hon tog bestämt bort hans hand, och började resa sig. Han tryckte ner henne i soffan igen, och sade att han inte skulle röra henne om hon inte ville och frågade om hon var rädd.
Petra började känna ett obehag sprida sig i kroppen. Kände med varje por att hon var livrädd!! Ville bara ta sig därifrån…NU!!!! Svetten började rinna i hennes panna, och magen började göra volter.
Efter en stund öppnades dörren till sovrummet, och ut kom en halvnaken Lill med håret på ända. Hon frågade vad som hände, och tittade runt i rummet på grabbarna. På en sekund hade hon förstått vad som hände, och sade åt dem att lägga av. ( Hon hade inte förstått allvaret i det hela ännu, trodde att de bara höll på att larva sig).Petra tog tillfället i akt och reste sig upp från soffan med ett ryck. Jannus hann inte med, men de andra reste sig också upp. Lill började klä på sig, och försökte styra till sitt hår så gott det gick utan kam. Hon kunde se att Petra var upprörd, men förstod inte riktigt varför. De tre killarna började gå mot ytterdörren och pratade sinsemellan på grekiska medan de då och då skrattade.(Petra tyckte de skrattade lite rått, och undrade vad som sades). Nu hade hon tröttnat och ville därifrån!! Hon plockade upp sin jacka från hallgolvet och tänkte gå ut när plötsligt en av grekerna tar tag i henne bakifrån. De andra sluter upp runt henne ,och tar även de tag i henne. Petra hör Lills röst ute i vardagsrummet, den är gäll, och frågande. ”Vad faan gör ni?? Släpp henne!! Låt henne gå!!” De tre vännerna tittar på varandra och Jannus som håller hennes ena arm säger ” Jag vet att hon vill ha sex med mig. Svenska tjejer är sådana, det vet väl alla!! Vem vill missa ett ligg med mig??” Han skrattar och tittar på Lill.
” Förresten var du själv inte så svårflirtad heller!! Du har ju för faan kille!! Jävla horor…det är ni allihop. Bara ute efter kuk!! Flirtar och jävlas.” Han började ta av sig jeansen. Petra hörde att han spände upp sin livrem, och började få totalpanik. (NEJ!!!! Inte jag !!! NEJ! NEJ! NEJ!).

Plötsligt kände hon att greppet de haft om henne lossat lite, och passade på att slita sig loss för att sedan i vild panik kasta sig mot dörren” gode gud låt den vara olåst”. Dörren kastades upp med en smäll, och Petra slängde igen den för att sedan springa fort, fort nedför trappan under tiden som hon skrek högt.” HJÄLP!!! Jag blir våldtagen!!!” Ingen kom efter henne, ingen granne öppnade för att kolla vad som hände, och när hon till slut flämtande kom ner till tågspärrarna insåg hon att det var över. Gråtande bad hon om en biljett till Edsberg, och klev sedan på tåget fortfarande med andan i halsen. Så jävla nära, så fucking jävla nära. Hon förbannade sig själv för att hon varit så idiotisk och följt med tre främmande killar till en lägenhet. Lill kände hon ju inte, men hade ändå trott att det var en bra tjej. De hade träffats idag för första gången, och hon verkade ju schysst. Sååå jävla blåögd hon varit.
Hela vägen hem satt hon och darrade med sceneriet över det som hänt körandes om och om igen i hjärnan som en film. Lägenheten var tyst, och det enda som hördes var Olas snarkanden. Hon klarade inte av ytterligare en konfrontation ikväll så hon gled snabbt ner mellan lakanen ,och sov snart. Utmattad och rädd!!

”Ja hejdå vi syns väl ikväll!” Lasse stängde ytterdörren och gick ut till sin firmabil som stod utanför. Han tände en cigarrett innan han klev in och startade sedan upp den gamla bilen som egentligen mest hörde hemma på en skrot. ”Kom igen nu då, starta ditt jäkla vrak!” Han slog med näven i ratten och råkade komma åt tutan som gav ifrån sig ett högt ljud. Till slut startade bilen och med smällande avgasrör lämnade Lasse sitt och sin sambos hus.

Inne i huset stod Ella och tittade ut på scenen utanför och skrattade lite hånfullt åt Lasses besvär med att få igång gamla Bettan. ”Det skall han ha, den idioten.” sade hon för sig själv och släppte tillbaka den vita spetsgardinen.
Så fort bilen var utom syn och hörhåll klickade Ella in sig på datorn som vanligt och gick in på olika sajter.

När klockan slog tolv i den gamla kyrkan som fanns i byn tryckte hon på stäng och slog ihop datorn när bilden tonat bort för att ersättas av mörker.
”Han skall få den jäkeln, efter alla påhopp och elaka gliringar är han inte värd annat.” Ella pratade med deras lilla katt Maja som keligt strök sig mot sin matmors ben i jakt på en godbit. ”Varsågod min lilla ängel:” sade hon och gav sin ögonsten en blodpuddingsbit som torkats i ugnen.
Efter att Ella ätit lite flingor och mjölk hämtade hon bilnycklarna i skåpet, satte på sig sin jacka och gick ut till sin lilla bil.

Egentligen hade Lasse och Ella haft alla förutsättningar för att få ett lyckat förhållande, men bristen på ord sinsemellan och ren ram lathet gjorde att de istället för att berika varandras liv raserade det. Ella hade för länge sedan fått nog och hade länge i hemlighet letat efter ett annat boende för att snabbt och effektivt komma ur rävsaxen som deras relation innebar medan Lasse dag för dag gjorde hennes kvällar till ett rent helvete med gliringar och kommentarer om hennes utseende eller hennes vänner.

När Lasses dagliga signal kom på mobilen orkade Ella inte svara och tryckte bort honom. Han ringde inga fler gånger och Ella drog en lättnadens suck. Tänk vad hon längtat efter hans samtal i början av deras förhållande, och ofta hade han skickat ett gulligt SMS innan hon hann innanför dörren till sin lägenhet. Hon längtade så efter känslan att vara älskad och efterlängtad. ”Ursäkta fröken?” En mörk röst tog henne snabbt tillbaka till verkligheten. ”Ja, kan jag hjälpa till med någonting?” Ella skärpte sina sinnen och hjälpte kunden med att hitta en speciell ring till sin fru.

När Lasse inte fick något svar från Ella suckade han lättad. ”Vilken tur att hon inte svarade, för vad faan skall jag prata med henne om? Hittills har våra samtal bara handlat om pengar, pengar och pengar.” Han vände sig till den som stod bredvid honom i matkön ”Ursäkta? Är du gift?” Den okände mannen nickade ivrigt och visade fram sin hand som pryddes av en tjock guldring som var rispad och lite matt. ”10 år om några veckor. Jag har köpt en resa till Maldiverna till oss som vi skall iväg på dagen efter. Det var lite klurigt att få semester av hennes chef, men han gav med sig när jag berättade vad som skulle ske, och varför:” Han plirade med ögonen och log ”Jag tänkte vi skulle förnya våra äktenskapslöften där. De var lite speciella förra gången och är nog kittet i vårt äktenskap. Bland annat lovade vi varandra att aldrig somna osams, och att vi skulle leva tillsammans förevigt i både mot och medgång.” Han lade några smörgåsar och ställde en öl på sin bricka innan han fortsatte. ”Du då? Är du gift?” Lasse böjde nacken och tittade på det svartvitrutiga golvet medan han skakade på huvudet. ”Nej, bara sambo, men hon älskar nog inte mig längre, och delvis kan jag förstå henne. Han plockade till sig en macka och tänkte först ta en öl, men ändrade sig och tog en läsk. ”Jag vet inte vad som felas egentligen, men vi kanske är för olika.” Lasse drog med sig brickan fram till kassan ”en stroganoff tack!” sade han och betalade det beställda. ”Skall vi dela bord?” frågade han mannen och började gå mot ett av de små fyrkantiga, välslitna borden. ”Visst! Bestäm du.”

De två männen i jämförbar ålder tog sina brickor och satte sig sedan ner mittemot varandra. Båda lika nyfiken på den andre. ”Vad har du gjort för att behålla gnistan i ditt äktenskap? Vad är din hemlighet?” Den lätt gråhårige mannen vände sig upp mot Lasse och tittade honom i ögonen. ”Vi kommunicerar som det så vackert heter. Pratar alltså, om allt! När något känns fel vänder jag mig inte till andra för att få svar utan till henne min själs älskade.”
Lasse böjde sig lite närmare och viskade ”Men sexet då? Blir det inte tråkigt att alltid älska med samma?” Mannen skrattade och pekade med sitt pekfinger på sin panna. ”Alltihop sitter här. Älskog med samma är tryggt och skönt, medan man bara blir frustrerad över den andras klumpighet om man byter partner ofta. Dessutom kan man ju leka rollspel och hitta på lite nytt då och då.”
Lasse tänkte på sista gången han och Ella hade haft sex, ja för det hade inte varit älskog. Efter att helt enkelt frågat om de inte kunde ha sex och hon gett sig medgivande trängde han in i henne bakifrån och tömde av sig för att sedan somna. Det han hade missat var att Ella gråtit och krupit ihop till en ensam liten boll längst ut på sängkanten och legat och tittat på honom hela natten utan att kunna somna.

När lunchen var över kändes det som om de var två kära vänner som inte träffats på ett tag och nu knutit ihop banden igen. ”Vi synes!” sade Lasse och slängde på sig sin jacka som hängt med ett bra tag. Han tittade på sin sorgliga figur i spegeln vid garderoben och såg en tunnhårig, gubbmageförsedd kille med kläder som för länge sedan sett sista datum. ”Jag börjar med att köpa lite nytt och fräscht, så får jag fortsätta med resten sedan.” sade Lasse för sig själv och gick ut genom svängdörrarna. Han kanske till och med skulle hitta något vackert till Ella.
Vad var det nu mannen på restaurangen sade? ”Man måste ta ansvar för sitt eget beteende och om något är fel skall man prata med den det berör och ingen annan.” Lasse skämdes när han tänkte på hur han behandlat si n sambo det senaste året och bestämde sig för att försöka lappa ihop deras förhållande.

Ella låg hemma på soffan och tittade på film när Lasse kom in genom dörren. Hon tittade lite snabbt på honom för att sedan snabbt vända blicken till teven igen. ”Tjena! Vad gör du hemma så tidigt? Maten är inte klar förrän om cirka en timme, det är ju då du brukar dyka upp. Om jag har tur vill säga.” Det sista lade hon till med ett suckande. Inom sig tänkte hon ”Vad var det med honom nu då? Bara stå som ett fån i hallen.” Hon reste sig halvvägs upp och ropade till honom. ”Stäng dörren för faan! Det är ju iskallt ute. Vad håller du på med?” Ella muttrade för sig själv när hon lade sig ner igen. ”Jäkla idiot, men snart skulle det vara över, snart skulle hon slippa hans idiottilltag.”

Lasse var tvungen att räkna tyst till tio för att lugna ned sig innan han med hög röst ropade på Ella. ”Gumman, kom hit ett tag. Jag har en överraskning till dig.” Hon tryckte av teven och satte på sig tofflorna innan hon med hasande steg gick ut i hallen till honom.
I sin famn har Lasse en jättebukett med blommor i olika röda nyanser och Ella känner att hjärtat bankar på lite extra. ”Åh tack! Men varför?” Plötsligt förstår hon och slänger buketten i golvet medan hon med gäll röst skriker åt honom. ”Kunde du inte skött det snyggare? Blommor när du är otrogen, jävla skitstövel. Jag hatar dig, jag hatar dig din, din, din…” Lasse gick fram till henne och lade armarna runt henne. ”Ella, du, förlåt att jag varit en sådan skitstövel och förlåt att jag inte lyssnat på dina ord, men från och med nu skall allt bli annorlunda. Jag lovar! Snälla du lyssna på mig! Förresten har jag aldrig någonsin varit otrogen mot dig, inte ens i tanken.”
Han lade huvudet på sned och spände blicken i henne, och när hon tittade åt ett annat håll tog han med varsamma händer hennes ansikte och vände det mot sig. ”Ella? Älskar du mig?” Hon skakade med sorgsen blick på huvudet så gott det gick mellan hans händer och började försiktigt förklara vad hennes planer varit.

”Så du tänkte bara dra? Utan att säga något? Bara lämna alltihop? Fy faan vad du är elak.
Han lyfte upp den något tilltufsade buketten med tårarna rinnande och lade den framför henne. ”Jag älskar dig Ella, men något har gått fasansfullt fel. Vi tappade bort varandra på vägen, och jag vågade inte ställa dig mot väggen för att få några svar. Buketten du fick idag har jag noga valt för att visa dig min kärlek. Jag kanske inte varit så schysst mot dig alla gånger, men aldrig att jag skulle bara sticka.”

Ella tittade på Lasse och undrade stilla när kärleken egentligen försvann, kunde det ha varit när han inte hörde av sig efter att ha varit ute på krogen en natt och hållit henne vaken av oro över att något hänt, eller kunde det ha varit när han ett helt dygn vägrade att ens prata med henne bara på grund av att hans skjorta inte var struken? Eller var det samma dag som han kallade henne fitta efter att ha hittat sina älskade cigg i fel låda?
Lasse var en perfektionist och pedant med allt som rörde honom själv, men i hushållet hade det varit hennes uppgift att sköta all disk och tvätt. Hon hade gjort några försök att få honom att ta sin del, men bemötts av ironi och elaka kommentarer över sin brist på att kunna reparera en bil. ”Jag sköter bilen och du det inne” hade han sagt med överlägsen min medan han blossade på en cigarrett. Hon hade funnit sig i sitt eget öde och ännu en gång förbannat dagen de träffades. Det var inte långt därefter som hon började söka febrilt i alla annonser efter ett boende ute på landet där hon och katten skulle kunna få lugn och ro.

Lasse tittade på kvinnan framför sig och mindes tiden då de inte kunde få nog av varandras närhet. Ella hade med ett skutt hoppat upp i hans famn och det hade ofta slutat med härligt sex som ackompanjerades av deras skratt. Ella var fortfarande en mycket vacker kvinna och han hade sett att många män vände sig efter henne då de gick på stan. De höll ju sällan i varandras händer så alla karlar antog att de bara var vänner och flirtade friskt.
När de var på krogen sista gången hade en man kommit fram till Lasse och knackat honom på axeln. ”Ursäkta mig, men varför i hela friden behandlar du din kvinna så kallt. Hon verkar vara en livfull varelse och behöver din kärlek.” Några sekunder senare var han uppslukad av folket som var inne på krogen, och Lasse hade bara sett en svag glimt av någon som kunde varit mannen innan de gick.
Ellas hår glänste i rödsvarta toner och han mindes hennes glädje när hon hittat toningen hon sökt i så många år. En frisör hjälpte henne senare att hitta samma färg och hjälpte till med att täcka de grå stråna som började titta fram.

”Jag går nu!” Ella drog med vana händer ihop sitt hår till en tofs och satte sedan på sig sin jacka och drog på sig sina stövlar. ”Jag vet inte vart jag skall ta vägen, men det löser sig nog. Mina saker hämtar jag senare om det är okey för dig? ” Hon drog med sin hand genom den tjocka luggen och han såg att ögonen fått en ny lyster. ”Jag hade planerat att stanna tills jag hittat något, men det här fungerar inte. Du är som ett 5-årigt barn som inte får som det vill, och jag är inte din mamma. Du får söka någon som kan tampas med dina fel eller ännu bättre. Gå i terapi och bli en hel människa som förstår att andra har känslor.” Hennes ögon fylldes med tårar och hon såg knappt fötterna framför sig hon tog stegen utför den gamla trätrappan. Ella smekte träräcket och tittade upp mot huset som hon levat i under lång tid. ”Gör jag rätt nu?” tänkte hon och vände sig om för att gå de få stegen till sin bil.
När hon startade tänkte hon för sig själv ”Äntligen är flera års helvete förbi och jag är fri. Fattig som en lus, men fri. Nu börjar mitt nya liv, på mina egna premisser. Aldrig mer en karl, aldrig mer.”

Lasse lyfte på gardinen inne i huset och tittade ut på sin kvinna som plötsligt blivit onåbar efter att i flera år varit hans egen privata egendom. Eller var det så enkelt att han aldrig ägt henne? Hon kanske alltid varit sin egen, men låtit honom ta del av sitt liv? Han suckade och lovade sig själv att aldrig mer försöka styra någon.
”Nästa kvinna skall jag behandla som om hon var min jämlike och vi skall prata med varandra för att skapa en sund och ärlig relation.” Han skakade av sig olusten och satte sig framför teven medan han tände en cigarrett.

Tålmodigt lade sig pantern ner på stenen igen efter att ha sträckt på sin smidiga ebenholtsfärgade kropp.
Några meter framför henne stod några människor som höll på med något på backen.
Nyfiket smög hon närmare och sniffade i vinden, men kunde inte känna något eftersom den blåste från henne.

Människorna satt först i en rund ring och höll varandra i händerna under tiden som de sjöng med höga röster, sedan reste de sig plötsligt för att hoppande och skuttande gå runt, runt i en stor cirkel.

Pantern lade sitt huvud på sned nyfiket och samtidigt skräckslaget. Hon lade sig bekvämt tillrätta och väntade…

De var fem stycken idag såg Kalle, och tittade nyfiket, men försiktigt sig runt bland ibland dem. Orden de sjöng virvlade uppåt i luften och svetten lackade på många av dem. Deras bara fötter stampade till det långa savanngräset och rösterna var stundtals gälla. Han tittade på sin närmsta granne och flinade till. I extas lyfte kvinnan plötsligt sina händer över huvudet under tiden som hon lät. Tungan smällde mot gommen i ett underligt klapprande ljud. En tunn salivsträng hängde på ena sidan om den välformade munnen och de klarblå ögonen hade uppspärrade stora svarta pupiller. Hennes konstfullt flätade hår hade lossat ur sina fästen och den lavendelblå klänningen hade en svettrand från nacken och neråt. Någonstans inuti sig hade han en svag aning om att hon hette Leila eller något sådant. När de presenterade sig hade svampen redan börjat verka.

Pantern reste sig upp och sträckte på sitt graciösa huvud för att se bättre, men hukade sig när hon såg att en utav människorna tittade åt hennes håll. Suckande lade hon sig ner med huvudet vilande på de kraftiga kloförsedda tassarna.

Helen kände det som om hon flög och när hon tittade på de andra såg det ut som de var en enda enhet, flygande i en cirkel utav gemenskap. Hennes tunga rörde sig och ur munnen strömmade ord och ljud som hon aldrig någonsin hört förut. Värmen gjorde att hon längtade efter vatten, men Helen ville inte bryta cirkeln för något så trivialt. Hennes röda klänning hade rivits sönder vid kjolfållen och hennes fötter hade fått rivsår av något på marken. Det röda, lockiga håret flög runt hennes kropp och trasslade in sig i sig själv. De andras röster steg till ett unisont högt ljud som kom ur urtiders diafragmamuskler. Hon skrattade lyckligt till och föll in i skriket.

Pantern rörde otåligt på sig, och reste sig upp för att ta några tveksamma kliv närmare samlingen. Stående på alla fyra med svansen högt som en flagga, svepande från den ena sidan till den andra sträckte hon sig om igen för att försöka se vad som pågick, men misslyckades och lade sig ner igen.

Alva som var yngst av dem och den som hittat svamparna gjorde stora svepande rörelser medan hon studsade som en förvirrad groda på det solvarma gräset som då och då skar små snitt i de bara fötterna. Hon snurrade runt, runt med de andra och log mot solen som nu stigit högt upp på himlen. Ett glädjeskri for igenom hela hennes kropp och färgerna som dallrade i luften runt henne var som såpbubblor som aldrig brast. Hennes gröna klänning hade stora mörka fläckar under armarna och det vackra halsbandet som hon på morgonen tagit på sig låg nu i en hög på backen. Deras stampande tryckte det längre och längre ner i backen för att slutligen dölja det helt.

Den svarta skuggan som närmade sig hade inte sin partners tålamod och närmade sig med bestämda steg samlingen som lät som skränande, galna fåglar. De stora tassarna tryckte beslutsamt ner gräset som vajade.

Drogen började lämna deras kroppar och med det kom förlägenheten. Pinsamhetens röda rosor prydde deras kinder och dansen stannade av. Med sina händer försökte de rätta till sina kläder och blickarna sökte efter skorna som i extas kastats iväg.
Kalle drog ihop sin skjorta och sneglade på kvinnan intill vars hår stod som en gloria runt hennes söta ansikte. ”Ursäkta, men har du sett ett par röda sandaler?” sade hon och drog med sin ena hand genom den obefintliga frisyren. ”Förresten, är det inte du som är min dotters lärare?” Hon böjde sig fram mot honom och räckte fram sin smala hand som pryddes av ett olikfärgat band. ”Jo, det kan nog stämma, Kalle heter jag. Kalle Nyström. Jag bor här sedan några år tillbaka. Kul att ses! Jag har inte sett några sandaler, men jag hojtar till isådanafall.” Han gick iväg för att söka sin skor och gick med ansiktet riktat mot marken.

Skuggan låg tätt tryckt mot marken när den ljushåriga människan kom mot hans gömställe. Redo för anfall spände han alla sin muskler och fällde ut sina skarpa klor. Ett dovt morrande strömmade ut från hans mun som innehöll massor av rakbladsvassa tänder.

”Hörru, du där borta!” En man ropade mot Kalle och han vände upp sitt huvud för att se vem det var. ”Ja, vad är det?” Den andre pekade på två svarta tofsar en bit bort. ”Jag skulle inte gå ditåt om jag vore du.” Mannen gick fram mot Kalle och tog tag i hans arm för att visa vad som fanns bara några meter ifrån dem. ”Det ligger en panter och lurar i gräset, och jag tror inte att han bara är nyfiken.” Kalle räckte fram sin hand och presenterade sig ”Tack! Jag är lite rudis på det här med savanner, har bara bott här några månader. Förresten skall jag väl presentera mig. Kalle är mitt namn.” Den andre räckte fram en grov hand som var täckt av valkar. ”Rudi heter jag, Rudi Heinz, forskare till yrket, och jägare när så krävs.” Han skrattade till och gick bort till sin väska som var avlång och hade formen av ett gevär. ”Nåde den som vågar ge sig på Rudi, eller hans vänner:”

Pantern backade sakta medan han tittade på det välkända föremålet människan hade i sin hand. Av erfarenhet visste han att det innebar fara att vara i närheten av människor som bar sådana där. Den mörka skuggan tog sig ända bak till sin partner som lojt låg i solen på den stekheta stenen med alla benen i vädret. Morrande och med små korta ljud manade maken på henne och med ett skutt hoppade de ner från klippan.

Allihop var pinsamt medveten om vad de gjort och ville så fort som möjligt från platsen, så på bara några minuter var alla försvunna. En del fick gå barfota eftersom de inte kunde hitta sina skor.

Vi var två själar sprungen utav en
Två syskon som älskade varandra
Så lika men ändå olika
Du var den goda, jag den onda
Min älskade syster du var

Tiden gick och vi flyttade bort
Från mor och fars trygga famn
Redo att trösta natt som dag
Du köpte hus och skaffade man
Jag reste bort till främmande land

Min mor berättade de få gånger jag ringde hem
Att du min syster fått barn och flyttat hem
För din man fick nog av trygghetens bo
Satte i en annan kvinna sitt frö
Och sade upp sitt kärlekskontrakt med dig

Mitt liv var spännande och innehöll både kvinnor och män
Och aldrig, aldrig längtade jag hem.
Min själ var ren som snöns kristaller
Ärlighet, fantasi och att leva utan galler
Passade mest min livsfilosofi

Den man jag hittat till slut var livlig och full av upptäckarlust
Han fann mig en septembermorgon i en djungelstad
Naken sånär som på några blad.
Förförde mig med sina sjögräsgröna ögon
Lovade att aldrig binda mig med kärleksband eller falska löften.

Du min älskade syster fann din jämlike till slut
En man som tog dina barn i sin famn
Gav dem till och med sitt efternamn
Gav dig kärlek, hus och hund
Gjorde dig nöjd för en stund.

Vi är så lika men ändå olika, sprungna ur samma källa.