Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Att ha karlen hemma på semester är inte lätt…
Varje dag känns som om jag har en blåslampa i rumpan och han stressar på om allt som skall göras. Huset skall målas, landet skall göras om, blommor skall planteras, disken skall diskas, barnen skall hyssjas och vyssas, och när jag i tidig morgongryning satt mig med datorn för att skriva min dagliga skrivpuff går han ojande och suckande förbi min lilla hörna där jag tyst och koncentrerat känner in min text. Till slut kommer ett ”Är du inte klar snart?” och jag fräser ifrån med ett ”Tyst! Jag tänker!”
Så min goodie-bag är nog det jag i vanliga fall har.
En lugn tyst morgon med sovande barn, en karl som farit till jobbet, och tid…massor av tid.

”Äntligen framme” med en djup suck öppnade jag bildörren för att sedan släppa ut våra två äldsta barn som med snabba fötter äntrade trappan i två kliv, kastade av sig skorna och rusade in i mitt barndomshems jättestora kök. ”Mormor hallå! Var är du?” Razmus och Zabine sprang från rum till rum medan de ropade högt.
Plötsligt som från ingenstans dök deras älskade mormor upp och det blev kramkalas.
Eftersom det var rätt sent på kvällskröken var de bara uppe en stund innan det var sängdags.
He, he…sängdags var det ja! Pilutta oss! Barnen var som slingriga ormar i sina sängar och att sova existerade inte ens i deras värld. De pratade, slogs och hoppade i sina sängar.

Det hade förvisso varit en superjobbig dag med tidig uppstigning för att åka till Norrtälje och vidare till Furusund där farmor Britta och hennes nya gubbe B-o bodde på sommaren. Pappa Peter åkte vidare över havet till en ö där han kikade på ett tak han skulle lägga om. Klockan hann bli nästan fyra innan färden kunde fortsätta till Hälsingland, och barnen var redan less då de klev in i bilen.
Stackars Zabine spydde efter vägen och mådde pyton efter alla slingriga vägar som ledde från Norrtälje och hemåt.

Till slut somnade alla barn sött, och vi med! Det var den kvällen det.
Nere i köket satt min mamma och pappa med kopparna dukade och bullängden på ett fat väntandes…förgäves.

Nästa dag kom syrrans två barn till oss och man trodde ju att allt var frid och fröjd. Men glöm det.
Playstation togs fram och övervåningen fylldes av stampande, skrikande ungar, timme efter timme höll de på.
Det efterlängtade kusinmötet som pratats om i veckor eskalerade i fyra ungar som satt uttråkade på en trappa när vi vuxna tyckte att de kunde hitta på något ute tillsammans. Barnen muttrade att de ville bara spela playstation…allt annat var tråkigt. Så var det med den fantasin. Mellanbarnet grät och ville hem, medan äldsta grabben surade och sparkade i en vägg eftersom vi helt sonika stängde av spelet. Pappa Peter försökte dra igång lite lek, men möttes också av uttråkade miner.

Själv hade jag fullt bestyr med yngsta grabben som ideligen sprang ut på bron för att sedan fortsätta ner på marken och ut mot…landsvägen som faan i mig nästan går i trädgården där borta. Livsfarligt för små nyfikna piltar som knappt syns i allt gräset i diket.
När jag skulle kasta blöjan jag nyss bytt och var på väg att öppna köksskåpet såg jag att dörrens lister täcktes av ett svart lager smuts! Den skulle behövt en flaska Yes och lite puts. Insikten fick mig att studera omgivningen lite närmare, och allteftersom dagen gick märkte jag att toaletten var urskitig med en ring av smuts under sitsen, och städningen mor i huset gjort av sitt sovrum som vi snällt nog fick låna, ja den bestod till stor del av att skjutsa under alla lådor mm som tidigare stått i rummet under sängar och soffor.
Med stor förvåning såg jag små detaljer jag aldrig förut sett. Kunde det bero på brist på tid? Eller?
När mitt glasögonfodral plötsligt försvann och jag febrilt sökte efter dem genom att lyfta på alla överdrag på sofforna och titta under dem och sängarna, fann jag massor av dammbollar som rullade runt fyllda av allehanda ting.
Två dagar stannade vi i kaoset, sedan tog vi bilen för att styra hemåt.
Ett utlovat stopp gjordes i Furuvik där vi hade skoj med två trötta, griniga barn som vid fyrarycket på eftermiddagen fått mer än nog och ville hem. Eftersom de sovit dåligt när de bott hos sin mormor var de mer än lovligt sura på varandra, oss och livet.
Furuvik var svindyrt, djurfattigt och det enda som gav något var karusellerna som barnen äntrade en efter en.
På hemvägen spydde lilla Zabine om igen, och vi fick lov att stanna på en gammal bensinstation för att hämta luft. Klockan hade hunnit bli åtta innan vi körde in på vår uppfart.
Jag klev ur och drog in doften av skogen, blommorna och havet. Hemma! Äntligen

”Nu ungar är det dags för en liten promenix. Sätter ni på er stövlarna är ni snälla, så skall jag hämta selen och hjälpa Hampuz att hoppa upp.”
Jag tar lilleman i handen och leder honom fram till soffan där jag sedan hjälper honom upp för att sedan knäppa på mig bärselen och vända ryggen mot den lille. ”Okey hjärtat nu tar du mamma runt halsen så skall jag fästa remmarna runt dig.” Hampuz lägger sina små händer runt min hals och håller sedan hårt medan jag drar upp selen över hans rumpa.
Efter att jag hämtat regncapen och lagt den i midjeväskan jag fäst frampå magen tar jag ut barnens regnjackor och pular ner dem i Razmus ryggsäck. En varsin mugg saft och ett kexpaket, sedan är vi redo för vår dagliga promenad ut i skogen.
Hundarna skuttar som besatta runt mina fötter väl medvetna om vad som skall hända. Zilla som blivit en liten rulta eftersom hon är med valpar, hoppar upp mot mina ben men dråsar gång på gång ner av sin egen tyngd, och Chicco nafsar efter henne för att stoppa hennes framfart. De har svårt att stå stilla när jag knäpper på dem kopplet, ivriga att få sticka iväg. Barnen sticker iväg i förväg och jag får ropa till dem för att de inte skall fortsätta mot vägen utan mig. De är ju trots allt bara sex och fyra.

Landsvägen ligger en bit bort, men ändå allt för nära. Små nyfikna barn sticker gärna iväg för att kolla om något intressant finns där borta, men stoppas om och om igen av sin mor. Många är de gånger då de tassat försiktigt för att inte mamma skall upptäcka deras tanke.
”Ni får bara gå till soptunnan!” skriker jag högt efter dem, och Razmus ropar tillbaka ”Ja, ja jag vet!” medan han fortsätter cykla mot vägen. Lilla Zabine springer skrattande efter för att plötsligt med ett skrik ramla och slå sina barnaknän igen. Hon är en liten klumpedunsa våran lilla tjej, men oj vilken söt sådan. Hennes stackars kropp är blåslagen av alla vurpor som hon gjort. Tur som är har inget allvarligare tillbud skett ännu.

När vägen dyker upp stannar båda barnen tvärt och jag hinner halvspringande upp dem med Hampuz guppande på ryggen kiknande av skratt. Plötsligt ropar han ”Kata mamma, kata!” Jag tittar mig runt och ser en fiskmås högt i skyn, och säger ”Nej lilla vän det är en fiskmås inte en skata.” Jag sätter mig ner på huk och vänder mig allvarligt till Zabine och Razmus ”Nå barn, hur gör man nu?” Razmus tittar först till höger ,sedan till vänster och lägger sedan ena handen som en tratt runt sitt öra för att lyssna, sedan tittar han på Zabine och cyklar över den svarta asfaltsbelagda vägen som går genom vårt område .”Nu får du gå över säger han med bestämd röst.” Efter bara några meter svänger de in på en grusbelagd väg som leder in i skogen. ”Mamma, får jag hålla Zilla?” säger hon med bedjande min och snedvridet huvud. ”Snälla?” Jag fäster kopplet runt hennes smala midja och tar sedan kopplet till Chicco för att lösgöra den lille krabaten ur hans fängsel. Zilla får gå i koppel för att hon har en förmåga att sticka iväg på egna äventyr. Just nu har det varit flera havsörnar synliga, och de skulle nog gärna ta sig en hund till middag om de fick möjlighet. De är väldigt vackra, men även dödligt farliga för småvovvar.

Vi går in i på skogsstigen och fortsätter uppför berget tills vi kommer till ”vårt” ställe där naturen visar sitt absolut bästa jag. En spektakulär utsikt över hav och ängar visar sig, och på stenhällen däruppe packar vi upp vår medhavda picknick. Alla sitter och tittar ut över den milsvida utsikten för att då och då upptäcka fåglar som leker i vindbyarna. ”Kata” säger Hampuz som fortfarande sitter på min rygg. ”Nej lilla du, det där är nog skarvar:” säger jag med ett litet skratt. ”Kalval?” säger han med otydligt uttal och räcker ut sin hand för att få sin mugg med saft.

Vi sitter där en stund och pratar om allt och ingenting för att sedan på lätt ostadiga ben ta oss över rötter och stenar till vårt hem. Emellanåt dråsar lillan i backen efter att ha snubblat på en upphöjd rot som kikar upp.
Den här promenaden kräver min kropp nästan varje dag eftersom jag har lågt blodtryck och därför måste röra mig för att inte få blodtrycksfall. En underbar upplevelse som jag gärna delar med mina små.

Det är 6-årskalas hos familjen Meijer och huset är fyllt av glada, spralliga barn. Födelsedagsbarnet Razmus sliter glatt upp alla paket som läggs framför honom, och vänder sig besviket upp mot sin mamma när paketen är slut.
”Jag vill ha fler! Mamma, får jag inte mer nu?” Alla vuxna som stått och sett på hans frenetiskt uppslitande av paket efter paket skrattar och mamma Anitha säger ”Men lilla du, nu måste det väl ändå räcka? Du har ju fått massor!”
Hon tar tag i sin trilskande son och reser honom upp för att leda iväg honom till bordet ute på verandan som dignar av godis, popcorn, ostkrokar, ballerinakakor och bullar. ”Kom skall du få se vad jag har fixat till dig och dina kompisar.”
Razmus gör stora ögon när han ser vad mamman dukat upp, och snart sitter tretton småttingar i varierande åldrar och vräker i sig av det goda.
”Varsågoda allihop, här kommer tårta. Det är bara att äta så mycket ni vill.” Anitha kommer med två jättestora vaniljglasstårtor som är u-formade. De är täckta av riven choklad och börjar redan smälta. Chokladen från kakorna rinner i mungiporna medan glassen slukas. De minsta barnens kläder börjar färgas av spillet från det goda. Allihop skrattar och pratar i ett. Saften rinner ner i törstiga strupar.
Plötsligt som på en given signal är alla klara, och på det länsade bordet återstår bara några kaksmulor och en bit glasstårta. Allihop rusar runt i huset och på tomten för att utforska leksakerna som står där.

Inne i köket står familjens två hundar och parar sig när Arvid 4 år närmar sig med stor förundran. Han sätter sig på huk för att studera närmare, och vänder blicken mot Razmus mamma som precis kommer in. ”Vad gör de?” säger han med lite halvdåligt uttal. Generat funderar Anitha på vad hon skall säga, men kommer fram till att det nog är bäst att tala sanning. ”De parar sig för att få valpar” säger hon lite sådär lagom nonchalant. ”Vilken lång snopp han har!” utropar nästa barn som kommit in.” Det är Molly nyss fyllda sex som även hon nyfiket sätter sig på huk för att närgånget studera händelsen. Hon fnittrar till och en lätt rodnad framträder på hennes kinder. ”Våra kaniner gör likadant. Mamma har berättat att pojkkaninen skickar in sina spermier i tjejkaninen och sedan blir det ungar. Konstigt va?” säger hon och vänder sig till Arvid. ”Mm säger han, och tycker tydligen att mysteriet är löst för han reser sig upp och går ut till de andra.
Nu har hundarna fastnat ihop och gnyende står de till slut rumpa mot rumpa. Ute på tomten är det dags för lekar och Anitha föser snabbt ut ungarna som gått in i barnrummet. Några tittar oförstående på hundparet som står mitt på golvet, men säger ingenting. Ett par vuxna som passerar skrattar när de ser vad som försiggår,och går snabbt ut för att lämna dem ifred.

En dag ringde han, min stora, stora kärlek. Den första som jag älskat innerligt, som tagit min barnsliga oskuld och gjort mig till kvinna, mannen som jag älskat i hela 13 år utan att få.

Vi hade träffats på en fest när jag var 15 år och nästan okysst. Från början var jag inte intresserad, men vi drogs som två magneter till varandra utan chans att stå emot, och den kvällen fick jag min första kyss och blev fast i hans nät. Kase som han kallades var en tuff kille med snus innanför läppen och en cigg i näven. Helgerna tillbringades på krogen med en bira och en tjej vid sin sida.
Hans far dog när han var liten och styvfadern som inte gillade hans leverne tillät honom inte att vara hemma.
Kase tydde sig då till de äldre grabbarna som introducerade spriten och drogerna i hans liv.
Vid 15 års ålder tillhörde han dem som åkte omkring i stan med raggarbil, onykter och hojtande efter folk.
Jag själv var då en blyg, nyfiken tjej som älskade min häst och åkte in till stan varje helg för att gå på disco. Alkoholen hade jag testat på redan vid tretton, men tröttnat redan efter första fyllan. Visst festade jag då och då, men jag fann liksom inget nöje i att inte kunna gå riktigt, och att prata sluddrande. Mina vänner hade ungefär samma inställning.

Efter första mötet knöt vi band som var omöjliga att bräcka, och trots att vi inte var ihop som ett par smälte vi ihop som ett par så fort vi sågs. Oavsett om vi hade en partner redan kunde vi inte stå emot den andres magnetism.
Många var de gånger som jag lämnat en kille jag dejtade för att min älskade kommit till samma ställe, och han sträckt ut sin hand, varvid vi fnittrande och skrattande gått upp i varandra utan möjlighet för de andra att få någon kontakt med oss.
Jag älskade honom så vansinnigt, och ibland kom de efterlängtade orden från hans mun. ”Jag älsker dej ja” sade han på härligt Hudikmål och kramade mig hårt, hårt. Blyg som jag var sade jag bara ”detsamma” och kröp in i hans famn. När kvällen närmade sig sitt slut och kyssarna gjort mina läppar ömma tog han ofta min hand för att föra mig till sin lägenhet 6 mil bort, men ibland sov vi över hos min mormor som bodde i staden. Hon blev lite förvånad när hon såg mitt sällskap, men ifrågasatte aldrig mitt handlande. Jag hade talat om vem han var och vad jag kände så hon tyckte väl att det var okey.
Jag var oftast oförmögen att sova och låg hela natten för att titta på den underbara skapelsen vid min sida. Längtande i varje por efter hans smekande händer och heta blickar.

Nåväl, åren gick och till slut flyttade jag till Stockholm för att försöka fly från hans kärlek som emellanåt gjorde mig illa, så illa med sina obetänksamma handlanden. Åar av tårar hade flutit ur mina ögon på grund av hans svek och nu hade jag beslutat mig för att glömma honom. Men hur glömmer man någon som etsat in sig i ens hjärta och borrat in sig i ens hjärna. Hans gestalt följde mig genom livet oavsett vi pratades vid eller ej. Ibland kunde det gå månader innan vi sågs.
Mitt liv i Stockholm hade gjort mig tuffare och starkare, men alla killar jag mötte jämfördes till deras nackdel med Kase därhemma. Nätterna igenom dansade jag och hade roligt, men sängen ekade tom när jag dödstrött kom hem.
Så småningom landade jag i min nya stad och fann en kille att tycka om, men älska? Nja, det var för mycket sagt. Vi bodde ihop, och hade skoj.
Plötsligt ville Kase komma till Stockholm för att prata. Han ville prova på att ha ett riktigt förhållande med mig, och talade om att hans hjärta blivit tomt när jag flyttat. Kärlekstalet jag väntat på flöt som vatten ur hans mun och mitt kalla hjärta tinade långsamt upp. När tåget hem mot Söderhamn lämnade stationen i Stockholm satt min själs älskade däri för att snabbt åka hem och göra lite ärenden och sedan komma tillbaks. Trodde jag i alla fall.
Om igen försvann han ur mitt liv efter att ha repat mitt stackars hjärta.

Så här höll han på år efter år, och varje gång förlät jag honom och öppnade mina armar och min kropp när han återvände. Han flyttade till min hemstad, fick barn med en kvinna som han haft sex med i fyllan, och levde ett liv jag fördömde.

Nu hade jag hans älskade hesa röst i telefonen, och mitt hjärta galopperade medan svetten bröt fram i min panna.
”Jag vill träffa dig” sade han och mumlade något ohörbart. ”Vad sade du?” sade jag och vred telefonsladden runt min handled tills handen antog en blåaktig ton. ”Jag älskar dig Anitha, förlåt för att jag varit så dum alla gånger. Förlåt mig att jag sårat dig. Det är ju dig jag älskar.” Han andades snabbt och lät som om han sprungit.” Jag har börjat mitt nya liv, och jag vill ha dig med i det.” Jag tittade på den lilla svarta telefonluren som om den var en orm, och lindade upp sladden som stramade åt handleden. ”Vad sade du?” sade jag med häpen min. ”Ditt nya liv? Herregud Kase jag har mitt liv här nu. Jag erbjöd faktiskt dig att leva med mig, men du bara försvann utan ett ord.” Jag kände att alla känslor slog mot mig som en vägg, hade svårt att andas och var tvungen att lägga mig ner. ”Jag älskar dig nu och kommer alltid att göra det, men…” Meningen hann aldrig avslutas innan han kastade in nästa. ”Jag är alkoholist Anitha, har alltid varit, men går nu på AA för att bli fri skiten. Vill du hjälpa mig?” Tystnaden var total, och jag tittade mig runt i mitt nymålade knallgula sovrum som jag var så stolt över. Några bilar åkte nere på gatan nedanför, och en ambulans med tjutande sirener passerade längre bort. ”Men varför jag? Har inte du flickvän?”
Kase förklarade att han var singel och att han inte fick ha några förhållande under tiden som avvänjningen pågick, men att han ville ha mig vid sin sida när han trädde in i det nya drogfria livet. ”Vi kan väl bara vara vänner? Till att börja med?” sade han som den naturligaste saken i världen.

Jag lämnade min trygga lägenhet för att varje helg träda in i hans hemliga, faktiskt vansinnigt tråkiga värld. En alkoholist är nästan oförmögen i början att samtala eller göra något vanligt, och istället för alkohol fylldes han tid med tv-spel. Hans rygg var täckt av blemmor, svetten doftade alkohol och den fordom smärta snygga killen hade förvandlats till en valross.
Äckligt var det, och trots min kärlek kände jag samtidigt avsky för hans kropp som visade alla symptom på alkoholism. Men jag hade erbjudit honom mitt stöd, och tänkte göra det tills allt var över.

Till slut var han fri sina behov, och startade ett någorlunda naturligt liv, men jag hade då träffat min nuvarande kille och frieriet jag i alla år väntat på kom för sent.

Idag bor han i Norge med en tjej, och vi hörs då och då. Fortfarande älskar jag honom vansinnigt, men det beror nog på att jag inte ser honom som han är, utan hur han var då vi först träffades.
Kärleken är konstig, eller hur?

Som liten följde jag tätt i min gammelmormors spår när hon vaggande gick i sin stora trädgård för att omsorgsfullt lyfta på varje planta och samla in deras frön.
När hon sedermera blev alltför gammal att bo själv åkte hon som alla gamlingar in på ålderdomshem där de först klippte av hennes långa gråa hår som hon varje dag långsamt flätat för att sedan lägga det i en kringla på sitt huvud, och sedan begränsade hennes utrymme.

Jag tyckte trots min låga ålder att det var hemskt att se henne instängd och undvek i det längsta att åka dit även om jag alltid förut suttit dagligen i hennes kök. Jag saknade min sprudlande glada gammelmormor så det gjorde ont. Kvinnan som satt i stolen på hemmet hade tappat all gnista och pratade bara om att få sluta sina dagar.
Jag förstod inte vad hon menade med det, och frågade min mor som pratade bort det med att ”Gammelmormor är senil och vet inte riktigt vad hon talar om. Du skall inte lyssna så mycket på vad hon säger.” Men det var ju just det jag gjort i så många år. Lyssnat dagligen till hennes gammelröst som knarrande berättade historier om vad som hänt förr när hon var ung, om vad alla blommor hette och hur de skulle skötas och om rädslan att bli gammal. För hon ville inte bli gammal och skröplig ”Hjärtat är ungt ”sade hon,” men kroppen har blivit gammal och trasig.”
Dagen då hon for iväg stod jag och grät i vårt vardagsrum som vetter mot huset där hon bodde i kammaren på vinden.

Fröna hon samlat ihop i sin trädgård lade hon i en ask som hon band ett rött band runt, och när jag var där för att hälsa på gav hon mig asken ”Varsågod Anitha, de här vet du hur man sköter. Om du tar hand om dem på rätt sätt kan du skörda deras frukter till hösten för att sedan så dem till våren. Livet är ett kretslopp och nu är det snart tid för mig att ge mig av.” Glad för gåvan tackade jag henne och pussade hennes rynkiga kind, sedan tog jag hennes hand och sade med den unga ovisshetens röst ”Men gammelmormor du kommer väl hem igen snart? Då kan vi hjälpas åt som vanligt.” Hon log bara och skakade sitt gråvita hår som numera var lockigt av permanenten de gjort. ”Jag kommer aldrig mera hem min lilla vän. Aldrig mer.” Hon pussade mig på pannan och klappade min hand.

Min mor hjälpte mig att plantera fröna jag fått och snart spirade små gröna skott i krukorna som stod i fönstret täckta av små plastpåsar. När våren kommit och skrämt bort snö och is planterade jag noga allihop i den del av landet som var min, och väntade sedan med spänning på att de skulle växa.
Sommaren kom och blommorna växte upp till doftande mattor i alla världens färger.
Naturligtvis plockade jag en bukett för att ge till min älskade gammelmormor, men tyvärr hade minnet farit sin kos och gett plats för demensens elaka ansikte. Hon log glatt och tackade mig medan hon frågade ”och vem är du min lilla vän?” Gråtande försökte jag förklara att jag var ju Anitha, hennes barns barnbarn, men hon såg bara frågande ut och torkade mina tårar. ”Så, så lilla vän gråt inte mer. Vill du ha en bulle?” sade hon medan hon med flinka fingrar tog fram finkopparna hon fått av sina barn.

Jag ville efter det inte åka dit mer, och så småningom dog hon av ålderssvaghet på sin 92-årsdag.
Blommorna dog och jag samlade in dess frön för att till våren sätta dem igen. Ett evigt kretslopp som jag älskade att se år efter år.
Idag 30 år senare skördar jag fortfarande frön när hösten kommer, för att när vårens första blad kikar fram sätta dem i min egen älskade trädgård.

Den här dagen som jag skrivit om var nog den smärtsammaste, värsta dagen i mitt liv.
Jag var gravid med mellantjejen och hade drabbats av grym foglossning.
Detta är ett utdrag från min bok.

28 februari 2005
ONT!
Har sammandragningar hela tiden, och det värker i både mage, höft och ryggslut.
Faaan, faaan, faaan om gud finns vad vill han visa med det här?
Kl.16 gav vi upp! Peter tog mig resolut i famnen och sade ” nu får det vara nog, nu orkar jag inte se dig lida längre”, sedan bar han mig ner till bilen han kört fram. Jag grät av smärta hela vägen ut. Razmus satt redan där i sin barnstol.
Peter körde mig till förlossningen där de inte ville ta emot mig. ” nej, du skall inte in nu, du föder ju inte förrän om några veckor” sade en smal liten ljushårig sak. Jag ville mörda henne, och sudda ut hennes flin, jag hade ju så ont! Jag grät och skrek på hjälp! Aldrig att jag åkte hem igen. Det här var inte mänskligt. De fick starta förlossningen NU!
Det kändes som om höfterna gått i tusen bitar. Magen värkte, och blåste upp sig under tiden som jag skrek.
Till slut fick jag komma in, och fick ett rum.
Det kändes underbart skönt att vara där. Jag fick en TNS-apparat av sköterskorna som Peter satte på min höft, och det blev lite bättre.
Peter och Razmus pussade god natt och for hem till Erstagatan. Själv somnade jag sent, sent. Dödstrött.

1 Mars 2005
Klockan 1.25 på natten väcktes jag av en illande värk och något blött som rann mellan benen. Snabbt som attan ringde jag på en barnmorska som avfärdade att det skulle vara fostervatten.
”Inte ännu…det är ju inte dags än” sade hon, men luktade på bindan, och insåg att jag hade rätt.
” Nu kommer det att komma in mycket folk här” sade kvinnan medan hon stod med luren i handen. ” Men alla är här för att hjälpa dig så koppla av och försök ta det lugnt” (lugn, det var väl det sista man var).
Jag ringde upp Peter som yrvaken svarade. Jag berättade lite snabbt vad som hänt innan jag var tvungen att avsluta samtalet, sedan….var det full fart

Det var en gång en flicka som väldigt, väldigt gärna ville träffa en kille att älska, men…
Det var svårt, mycket svårt tyckte hon att finna den rätte. De hon träffat hittills hade inte nått upp till hennes önskemål och hon fann små fel på dem som andra inte funnit tidigare. En hade för stor näsa, och ännu en annan hade konstig röst. Hennes vänner försökte säga till henne att titta till det inre istället för det yttre, men blev avsnästa. Pernilla som hon hette ville ha en kille med stora muskler och som månade och tog hand om henne. En kille som även tog hand om sig själv och inte förföll till soffpotatis så fort de gängat sig.
Hon hade på nära håll studerat vådan av sådant och tänkte inte falla i fällan.
Att hon själv sedan i omgångar svullade godis och sedan blev tvungen att banta såg hon inte som något fel.
Jakten fortsatte på den perfekte mannen.
.
Hennes vänner tröttnade och bad om igen henne att ge den vanliga ordinära killen en chans. En grabb med hjärta och själ. För faktum var att killar som tränar och bryr sig om sin kropp, de var ju rätt tråkiga. Och visst hittade hon vackra pojkar med muskler, men…de lämnade henne med brustet hjärta gång på gång.
En vacker dag tröttnade hon på sin väninnas tjat om att inte alltid titta till det yttre, och bad henne resolut att försvinna ur hennes liv.
Dagen efter ekade telefonen tom.

Pernilla träffade flera killar som gjorde henne illa, men en dag…

På sin färd till jobbet varje dag åkte hon t-banan och hade dittills oftast begravt sig i sin morgontidning.
”ursäkta, är den här platsen ledig?” En kille klädd i jeans och kavaj stod leende mittemot Pernilla.
”Javisst, vänta skall jag flytta på mina grejor.” Hon lyfte ner sin ryggsäck som innehöll makeup och lite annat.
”Bor du härute eller? Ursäkta, jag kanske skall presentera mig, Jens Uebel är mitt namn.” Han drog en hand genom sitt ostyriga hår som för att rätta till det, men misslyckades totalt för det låg snabbt lika illa som före.
”Mm, jag har bott här hela mitt liv.” Hon räckte fram sin välmanikyrerade hand som hade lila nagellack för dagen. ”Jag heter Pernilla Andersson” När presentationen var gjord återgick hon till sin tidning, men kikade lite i smyg på honom. Han såg rätt ordinär ut, men ändå hade han en speciell glimt i ögonen, lite busig sådär. Äh, han var säkert en sådan där tråkig kontorsråtta tänkte hon, och tittade på hans välklippta naglar. Kavajen han hade på sig såg lite för liten ut, men berodde det på att han hade muskler under, eller…var den bara för liten?
”Du är söt, vet du det?” sade mannen plötsligt rätt ut i luften. ”Jag har spanat in dig länge, och väntat på det rätta tillfället. Du verkar alltid så långt borta.” Han vred sina händer som om han var nervös, och Pernilla väntade på att han skulle fortsätta.
Hon sneglade över tidningskanten och mötte plötsligt hans blick.
”Tittut, sade han och log. Blev du stött nu?” Han böjde sig mot henne och viskade något i hennes öra.
”Nej, det menar du inte.” Sade hon och såg väldigt förvånad ut. ”Men hur länge har du bott där? Jag har aldrig sett dig.”
”Vi har varit grannar sedan 5 år tillbaka, och jag har sett dig komma med flera olika män, men aldrig förstått varför en så vacker kvinna som du är ensam och bara har tillfälliga förbindelser.” Han suckade och fortsatte.
”Men, men det är väl inte min dag idag heller. Jag skall lämna dig ifred. Jag måste bara tala om vad jag tycker.
Ha det bra och lycka till med kärleken.” Han försvann i vimlet på tåget, och hon såg honom inget mer.

Veckorna gick, och han hade sått ett frö av intresse hos Pernilla som växte. Fantasin kan göra underbara saker med ens sinne, och i hennes ögon blev han plötsligt den perfekte mannen, men…var i huset bodde han?
Till slut ställde hon sig helt resolut utanför sitt fem våningar höga hyreshus för att invänta hyresgästerna.
En efter en passerade de henne och hon hälsade och sade några ord till nästan allihop. Tidigare hade hon aldrig ens hejat på dem när de mötts i tvättstugan. Men ingen Jens kom, och ingen Uebel fanns i huset enligt listorna i porten.

När hon lade sig den kvällen kände Pernilla att hon för första gången på länge var glad. Att prata med sin grannar hade gett henne glädje, och trots att inte Jens dykt upp hade det varit en givande dag.

Nästa dag när hon skulle ta hissen och den öppnas, står han där. En helt vanlig kille med jeans och t-shirt, men med glada spelande ögon som gnistar till när han möter hennes blick. ”Du!” säger hon, och han hör glädjen i hennes röst. ”Jag har sökt dig.” Säger hon sedan och trycker på hissknappen. ”Jag stod här utanför hela dagen igår för att jag ville träffa sig!” Han tittar lite underfundigt på henne, och rycker sedan på axlarna. ”När jag såg att du stod utanför vände jag och tog källarvägen till jobbet. Det kändes lite kymigt att träffa dig efter din reaktion på tåget. Eller, snarare brist på reaktion, för du sade ingenting.
”Du gav mig ju inte en chans. Du bara försvann!” Hon arbetade upp sig till ilska, och kände sig påhoppad, som när hennes väninnor försökt råda henne. Hon var en vuxen kvinna som kunde ta hand om sig själv. Eller?
Var det kanske det som var felet? Att hon aldrig gav männen en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Att hon sökt fel sorts man? Hon tittade en lång stund på Jens och harklade sig innan hon började tala. ”Jens, jag , jag vet inte hur jag skall säga det här utan att du skall ta illa upp, men, du är inte den typ av man som jag vanligtvis brukar dejta, men jag vill jättegärna träffa dig eftersom du har något som attraherar mig.” Hon tittade blygt ner i golvet och fortsatte ”Jag har otur med män, de trampar på mina känslor och drar innan det blir något riktigt hållbart. Jag har aldrig ens varit sambo.”
Han tittade en lång stund på den söta kvinnan framför sig innan han lade sin arm runt hennes späda axlar. ”Lilla, lilla du. Vi kan väl försöka du och jag? Jag lovar att inte svika dig, okey!” Hissen gick upp och utanför stod Pernillas förvånade granne. ”Jens, men…är du?…Är ni tillsammans? Vad kul! Välkommen på fest hos mig imorgon. Ja du vet ju var jag bor Jens och du med.” Sade hon och tittade på Pernilla.
“Känner du henne?” Sade Pernilla när de en stund senare kommit ut på trottoaren. ”Javisst”, sade han och skrattade, ”jag känner hela huset. Vi brukar ha små fester då och då. Varför vara ensam, när man har grannar?”
”Ja det kan man ju undra” sade Pernilla och log för sig själv. ”Varför vara ensam?”

Om du kommer åkande efter vägen och ser en liftare. Vågar du då ge vederbörande lift, eller gasar du förbi?
Helt ärligt kan jag säga att jag nog tänker till lite extra innan jag stannar.
Är mannen i familjen med tänker jag lite annorlunda, men handen på hjärtat det kan nog hända en hel del dumheter om den som liftar har onda avsikter. Ingen har väl glömt filmen ”Liftaren”?
Jag tänkte på det här när jag häromveckan gav en cyklist som hade fått punktering på framdäcket lift. Han stod där i ösregnet, brunbränd och leende. Först tvekade jag , men sedan bestämde jag mig för att stanna.
Han blev förvånad över att jag som ensam tjej vågade stanna eftersom som han sade ”Jag kan ju vara någon som vill illa, men tack för att du stannade. Skitschysst!” Vi tog omvägen över Tumba och släppte av honom, och for sedan hem.
Själv liftade jag alltid som ung och råkade väl ibland ut för underliga män, men hade turen att klara mig

På morgonen vaknade Ella tidigt till fåglarnas sång och skyndade sig upp.
Solen hade precis börjat visa sina första skimrande strålar och man kunde förnimma värmen som skulle komma.
Med ett nynnande gick hon ned för trappan och satte sig i köket. I magen virvlade en orolig virvelvind som riskerade att utvecklas till en storm.
”God morgon lilla hjärtat!” sade mamma Petra när hon kom ner.
”God morgon mamma! ” gäspade Ella.
”Vad vill du ha för frukost idag?
”Ingenting, jag har ont i magen.” Hon tog sig med handen över magen och grimaserade.
”Är du nervös?”
”Ja, jätte…Mamma, du står bredvid mig va?
”Ja då lilla gumman, precis bredvid scenen. Du kan se mig hela tiden.” Hon började duka fram för frukost.
”Mamma, måste jag ha smink? Det kliar.”
”Ja lilla hjärtat det måste du. Det är för att du skall vara den vackraste av flickorna.”
”Men mamma jag vill inte.” Ella var nära att börja gråta.
”Ella gumman, om du vinner den här tävlingen har vi ju råd att köpa huset vi tittade på. Det hänger på dig nu min ängel.”
”Men mamma…” hon lade huvudet på sned och tittade på sin mamma.
”Inga men nu. Nu springer du upp i ditt rum och hämtar kläderna vi hämtade i förrgår, sedan sätter du på dig klänningen jag lade fram på din säng. Ropa om du vill ha hjälp.” Hon schasade iväg den lilla, och fortsatte sedan framdukningen.

I sitt rum tog Ella fram den lilla leksaksmikrofonen hon hade och började med hög klar röst sjunga en sång hon övat in. ”Morning has broken…” Undrar vad orden betydde? Mamma hade talat om det för henne, men hon hade glömt. Just ja, påklädning var det ja. Hon lade ifrån sig mikrofonen och trädde den blommiga klänningen över huvudet. Den såg ut som en tantklänning tyckte Ella, inte alls som något hon själv skulle välja.
”ELLA!!” Mamma Petra ropade nerifrån köket.
”ELLA FRUKOST! Skynda dig!”

Nere i köket satt redan hennes storebror och lillasyster uppklädda inför den stora dagen.
Lilla Sandra hade en stor rosa hakklapp för att skydda kläderna.
Med en suck satte sig Ella med de andra och intog under tystnad sin frukost.

När bilen packats och de precis skulle åka iväg började Ella streta emot.
”Nej mamma, jag vill inte. Jag är rädd!”
”Stumpan kom nu! Jag är ju precis intill dig hela tiden. Tanterna och farbröderna i juryn vill ju bara se dig. Sedan skall du ju sjunga hjärtat. Hörru, kom igen nu.” Inom sig började Petra fundera på hur hon skulle bete sig för att få med Ella. Uppenbarligen skulle det bli problem. Svetten började porla på hennes panna, och den omsorgsfulla sminkningen började krackelera.
”Ella? Du får välja en leksak från affären när vi är klara. Vilken som helst.”
Flickan plutade med munnen, men hoppade in i bilen och spändes fast. Den lilla 4-åringen nöp i klänningsfållen och muttrade något ohörbart.
”Sade du något?” mamman försökte ratta bilen samtidigt som hon pratade med Ella.
”Jag vill inte!!”
”Du får vad du vill! Vi kan åka in till city och titta i affärerna när allt är över. Du måste bara visa upp dig innan. Det går fort.” Mamma Petra insåg att det här kunde bli en riktig pärs. Vad gör man med en 4-årig tös som inte alls vill det du vill? Hon funderade i allt vidare vinklar tills hon äntligen kom på lösningen.
”Ella, jag tycker att vi gör så här. När tävlingen är över har vi en hel dag då du får bestämma vad vi skall göra. Är det okey?”
”En hel dag? Som bara jag får bestämma? Ja mamma, det vill jag.”

När de åker in på hotellet som för dagen utrustats med stora podier och stora högtalare är all trots som bortfluget och den lilla flickan rusar glad iväg för att träffa sina vänner. Det vill säga de andra flickorna som tävlar.
Det brukar vara ungefär samma klientel på de här olika tävlingarna. Mammorna puschar på sina barn och är minst lika nervösa som dem. De har övat, och övat och övat inför den stora dagen.
Ella får nummer 5, men är inte ett dugg nervös.
Nummer 4 gör en söt liten piruett i sin docklika klänning och omsorgsfullt lockade hår, sedan niger hon och lämnar scenen.

När flicka nummer 5 stiger upp på scenen och börjar sjunga drar publiken efter andan. Vilken röst! Med sin klara, vackra stämma trollbinder hon folket som samlats för att kora nästa skönhetsdrottning. Efter sången går hon runt som hennes mor lärt henne och tar sedan några danssteg som avslutning. Publiken är i extas!
Naturligtvis vinner Ella och de får sitt hus, men till priset av vad?

Att dra runt med småungar på skönhetstävlingar och sminka upp dem till små kvinnor kan väl aldrig vara nyttigt i längden. Varken för hyn eller själen.
Såg en dokumentär om detta för några dagar sedan, och tyckte det var ganska vidrigt.