Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Hej hopp i lingonskogen!
Igår vann jag Kapitel1:s novelltävling med härliga 46p mot tvåans 36, jättekul och sporrande. För det är faktiskt ni läsare som driver på mitt skrivande med era kommentarer.
Tack för det.
Ha en underbar dag!

Med ett ryck satte sig Anna upp i den stora dubbelsängen som hon delade med sin man Petter. Klarvaken pratade hon för sig själv. ”Nej, det kan inte vara sant. Hur kunde det hända? Vad hade de gjort för fel?” Frågorna trillade in i hennes nyvakna hjärna som pingpongbollar, och hon fick en gastkramande känsla runt sitt hjärta.
Med ett vigt skutt hoppade hon ur den gemensamma bädden och drog snabbt på sig en klänning som låg över stolen, sedan satte hon sig med hopdragna ben i fåtöljen som stod vid dörren.
Fortfarande chockad av insikten hon fått steg hon upp för att studera sin sovande make, som fortfarande efter 20 års äktenskap inte verkade ha åldrats ett dugg.
Han var en snygg man och hade ett mycket gott hjärta.
Naturligtvis hade de haft duster genom åren, men de hade alltid landat bredvid varandra efter att ha pratat ut om saken. Inte en enda gång hade pratet om att separera på prov eller något annat idiotisk kommit ur hans mun. Aldrig!
Vad skulle han säga, och framförallt, vad skulle hon säga till honom?
Med sitt finger följde hon hans vackra profil i luften, och kunde känna hans varma andedräkt. Den luktade av munvattnet han envisades med att använda, och hon rynkade på näsan av obehag. Det var en stark doft av mint och alkohol.
Petter rörde sig lite i sömnen och sade några ord i sömnen innan han vände sig om och fortsatte sin skönhetssömn.
Anna satte sig igen, och hon funderade på hur hon skulle göra.
Hur säger man till någon som man levt med i många långa år att allt är förbi?
Hur lämnar man den bäste vän man någonsin haft? Anna gnuggade sin näsa som hon brukade göra när hon funderade, och tvinnade en lock av det röda lockiga håret mellan sina fingrar. Hon snurrade det runt, runt tills det tog stopp och håret låg som en knöl vid huvudet. Till slut hämtade hon ett block och en penna ur skrivbordet på deras kontor, och började sedan skriva. Älskade Petter!…Nej gud vad dumt, så kunde hon ju inte skriva. Hon skulle ju precis skriva att hon kände motsatsen. De förargliga tårarna som hon hittills lyckats mota började nu rinna i en allt stridare ström. Några droppar hamnade på papperet och hon försökte gnida bort dem med sin ena hand.
Kära Petter! Jag vet inte hur jag skall tala om det här, och skulle helst slippa, men… Äh, vad löjligt det blev. Petter brukade alltid tala om att man måste stå för det man känner, och att man alltid skulle vara ärlig. Hon måste ta sig i kragen nu. Med en suck skrev hon de hatade orden och vek sedan ihop lappen för att gå till sovrummet och placera den på sin huvudkudde.

När Anna reste sig upp för att lämna sovrummet kände hon en hand greppa om sin handled, och vände sig om. Petters ögon som i vanliga fall alltid lyste lite busigt var slocknade och ledsna. Hon ryckte snabbt till sig lappen hon just skrivit.
”Anna, jag måste prata med dig om en sak.” Hon lade sig bredvid honom, och började tvinna ytterligare en länk av sitt hår i nervositet. ”Ja, vad vill du?” sade hon och tittade honom djupt i ögonen. ”Anna, älskling. Det här går inte längre. Jag älskar inte dig längre. Förlåt älskade du, men…” Hon tystnade honom genom att lägga ett finger över hans läppar. ”Sch! Säg inte mer. Jag vet. Jag har hela morgonen försökt hitta orden för att tala om för dig att min kärlek till dig är slocknad. Den har oförklarligt försvunnit och jag vet inte varför.”
Petter kysste hennes hand och kramade om henne medan han drog en djup suck.
” Gud vad skönt att du känner likadant. Det fanns där bara helt plötsligt imorse. Alla känslor jag haft var borta. Du är min bästa vän Anna, men inget mer.” Hon log genom tårarna ”Jaha, vad gör vi nu? Hur gör man med hus, bil och båt? Delar man alltihop eller?” Han skrattade med gråten i halsen ”Ja, en sak vet jag. Att dig kan man lita på. Så jag är inte ett dugg orolig för att vi skall börja bråka om sakerna. Vi löser det här på ett snyggt sätt för att sedan gå vidare med våra liv.
Efter frukosten ringde de till sin advokat för att beställa alla papper som krävdes

Med kännande tentakler glider den ståtliga varelsen fram över gräset som är nyklippt och doftar morgondagg.
En nyfiken skata pickar hårt på skalet som alltid medföljer den lille på hans irrfärder i människornas värld, men ger snart upp och flyger sin kos.
Tänk om de ändå kunde låta bli att hacka upp hans marker för att skapa oceaner av jord där de sedan noggrant lägger ner sina köpta fröer, bit för bit. De tar marken i besittning och förvaltar den som de vill, förstör det naturrena.
Då och då mötte han en frände som krossats av människornas skenande muskedunder och grät av sorg.
Långsamt, långsamt glider han över deras marker, beredd att bli trampad av små barnafötter som krasar sönder hans skal bara för att det är kul.
Långsamt, långsamt glider han till slut in i tryggheten under ett stort rabarberblad.

Det var en gång två bröder som hette Alvin och Melvin som bodde i en liten by långt, långt in i Hälsinglands urskogar. De var som ler och långhalm och älskade varandra djupt. Visst kunde de bråka ibland, men de var snart sams igen och fortsatte sin lek. Eller lek? Hm, nu var det ju så att deras far var storbonde och det innebar förvisso att det fanns drängar och pigor på gården, men alla i familjen förväntades hjälpa till. Den som var liten gjorde enkla jobb och den som var äldre gjorde tyngre jobb.

Deras mamma och pappa ville så gärna ha en liten dotter, men trots idoga försök blev mamman inte gravid. Till slut grep ödet in.
En dag hittade de en kvinna som låg på deras höloft. Hon var sliten och verkade inte vara riktigt vid sina sinnens bruk. Med sig hade hon en liten flicka på 1 år som lystrade till namnet Regina. Den lilla flickan bar trasiga kläder liksom sin mor och var mycket blyg. Kvinnan och barnet fick mat och ett bad, sedan talade brödernas mamma om för kvinnan att hon gärna tog till sig Regina som sin egen dotter.
Hon hade snabbt fäst sig vid den lilla som tytt sig till henne när den värsta blygheten försvunnit.
Kvinnan tackade för mammans goda hjärta och lämnade huset dagen därpå efter att ha kysst sin lilla flicka på hjässan och sagt åt henne att sköta sig. De hörde aldrig mera av henne, men hörde på avvägar att hon först tagits in på psyket för att när hon kom ut ta sitt liv.

Regina växte upp till en vacker flicka, och var omhuldad av både sina bröder och sina föräldrar.
Hon behövde inte hjälpa till lika mycket hemma som de andra två, och blev ett mycket bortskämt barn van att få sin vilja igenom. Sådan uppfostran för inget gott med sig, och det fick föräldrarna snart erfara.

Bröderna kämpade sig igenom skola och hade båda hyfsade betyg. På gården hjälpte de snällt till även fast de blivit ungdomar och gärna velat ha lite mer frihet.
Men i bondesamhället hjälpte man till, vardag som helg, och jobb finns ju alltid på en bondgård. Det skulle skötas djur, harva åkrar, sätta potatis mm. Varje årstid hade sina sysslor.

Fortfarande umgicks bröderna mycket, men eftersom de ju faktiskt var två individer hade de till slut separata vänner men även gemensamma naturligtvis.

Regina flyttade hemifrån och skaffade ett eget boende i en lägenhet i staden, men rätt snart insåg föräldrarna att hon tyvärr bråddes på sin mor. Ölen flödade och festerna pågick nätterna igenom. Hennes liv snurrade på i 190.
Drickandet byggde på hennes späda kropp och förvandlade den älvlika flickan till en koloss med jätterumpa och en stor mage.
En dag kom hon hem till gården och berättade att hon skulle flytta till Gävle som var en stad ca 6 mil bort.
Föräldrarna kunde inget göra, de kunde bara se på. Några år senare kom hon hem och talade om att hon var gravid, men att mannen som var fadern aldrig skulle få träffa sitt barn. Barnet som blev en pojke lämnade hon till Melvins fru för att sedan fara tillbaka till sin nya hemstad. Hon orkade inte vara mamma sade hon.

Alvin hittade en kvinna som han gifte sig med som 20-åring, och de flyttade till byn bredvid. Två barn kom i rask takt och livet lekte.
Melvin som var den yngre av dem hade även han hittat en kvinna i unga år, och när bröllopet stod låg hans första lilla tjej i magen och väntade på entre´.
Många, många år senare tillverkade de ytterligare en liten tjej. Boendet hade han i ett hus ca ett stenkast från föräldrarnas gård.
Kvällarna tillbringade han ofta i faderns hus med att hjälpa till med gården som i gamla tider.
Alvin var också där och hjälpte till, men hade blivit lite butter och lite speciell.
Han tyckte gården var rucklig och när fadern frågade honom om han ville ta över den fräste han ”Vad faan farsan, den här är det ju bara att slå ner och bygga nytt. Den här skiten vill väl ingen ha!” Pappan blev ledsen ”Ja, jag ville ju bara fråga. Melvin vill nämligen byta sitt hus, naturligtvis med pengar emellan till vårt, men då vet jag var du står.” När de fikat klart sade Alvin adjö och for hem.

Med tunga steg gick fadern ut på bron, tände sin pipa och rättade till sin keps medan han tittade ut över sjön som låg framför huset. Han var ledsen och lite bitter eftersom han hoppats att äldste sonen skulle ta över hans älskade gård. Visst, huset var gammalt, men ruckligt var det inte.
Det var en stor nästan 400 år gammal hälsingegård med massor av mark beläget nära sjöar och skogar som delvis ägdes av dem och värdet låg nog rätt högt.
Han tittade på sina rynkiga händer och på valkarna inuti. De hade slitit ont, för drängar och pigor som funnits i början av eran fanns inte längre kvar vilket gjorde att de skulle få fortsätta att jobba hårt.

Pappan gick in i det hemtrevliga köket och pratade med sin fru sedan ringde de till sin yngste son.
”Jansson” sade en barytonröst i andra ändan. ”Hej! Det är farsan. Jag skulle vilja diskutera en sak med dig. Kan ni komma imorgon efter fem?” ”Visst, vi kommer.” Samtalet var snabbt över, och pappan tittade på sin fru.
”Vill du verkligen flytta?” Hon tittade sig runt i köket och svarade sin man. ”Ja, jag vill härifrån nu. Jag har gjort mitt. Förresten kommer vi ju att hjälpa barnen, ellerhur? Och du kommer inte att kunna hålla dig härifrån. Det är jag helt säker på.” Hon sneglade ner på sina värkbrutna fingrar som på grund av alla iskalla mornar när de mjölkat förvridits till oigenkännbara föremål. ”Det skall bli skönt att få sovmorgon och att slippa djuren, men en katt vill jag ha.”

Melvin blev lycklig när han hörde vad hans mamma och pappa hade på hjärtat och alla tankar som virvlade runt i huvudet på kvällen gjorde att han inte kunde sova.
Bytet gick snabbt igenom ,och deras flickor som nu var 13 och 7 år var överlyckliga att få bo där de ändå vistades mest. En häst inköptes till äldsta dottern och allt var frid och fröjd.

Men lugnet byttes snabbt ut till stora mörka orosmoln som hotade att blixtra till.
Alvin blev som förbytt och sade att Melvin fuskat till sig gården. Den forna brödraskapen byttes ut till hat och elakhet.
Melvin talade om att de lagt pengar emellan, och visade t.o.m kvittona för sin bror, men inget kunde ta bort hans hat. Brodern var fullt övertygad om att han blivit lurad av dem allihop.

Bröderna slutade prata med varandra, och nickade bara lite avmätt om de möttes ute i skogen när de jagade.
För att ytterligare spä på bitterheten dem emellan hjälpte Alvin grannen till Melvin som tagit över sin fars gård och behövde hjälp med sitt jordbruk.

Kusinerna slutade att träffas, och fruarna stötte sina män. Allt var kallt, hatiskt och stilla.

40 år senare står de stilla på samma ställe.
Fruarna pratar med varandra. Brödernas föräldrar ligger i varsin grav och bröderna själva kommer knappt ihåg varför de hatar. Ändå står de stilla. Ingen räcker fram en hand.

Jag som skrivit detta är Melvins äldsta dotter, och ja, tyvärr. Sagan är sann.

Ett litet hopp

En snabb blick
Ett ögonkast
Ett lyft ögonbryn
Du kanske inte menar något speciellt
Men jag tolkar det på mitt vis
Det darrar till i hjärtat och startar något som kallas hopp
Hopp att du vill ha mig tillbaka
Att vi skall starta på nytt
Men allt är feltolkat…igen
Du ville bara vara en vän

Som vanligt började morgonen med en ordentlig frukost, men mitt försök att börja servera gröt istället för den evinnerliga yoghurten rasade med ett brak i backen. Samtliga barn vägrade äta en enda sked av sörjan som låg på tallriken. ”Jag vill ha yoghurt” sade Zabine med gnällande röst. ”Jag tycker inte om gröt” sade hon med ett grimaserande när hon i alla fall smakade på den. ”Mamma, jag vill ha yoghurt jag med, det är inget gott med gröt.” Razmus sköt iväg sin tallrik och steg upp för att hämta det eftertraktade i kylskåpet, men jag stoppade honom. ”Icke sa nicke, ni kan inte äta yoghurt jämt, det funkar inte.” Surt kom han tillbaka och satte sig på sin plats. Skyfflade den smäggiga gröten åt höger och vänster, om och om igen. ”Mamma? Snälla?”
Envist satt jag och skyfflade i mig min egen gröt, som måste jag medge är rätt sliskig. Minstingen hade ätit lite, men hade nu tröttnat och sköt bestämt tallriken åt sidan för att sedan peka på mackan jag just åt. ”Meer!” sade han med betoningen på e. Suckande gav jag upp, skyfflade den förhatliga smörjan i papperskorgen och gav dem yoghurt.

När vi ätit åkte vi iväg till Tumba för att inhandla mjölk, tomater och två jättefina målarböcker ungarna spanat in. Men när bilen var klar för tillbakafärd var den fylld med så mycket annat som vi hittat på vägen. På bokhandeln hittade jag en skiva som man lägger bakom sitt manus för att stödja det, supersmart, och anteckningsböcker får man ju aldrig för mycket av, jag tog två. Ja, det blev lite mer, men allt behöver jag ju inte berätta. Vi hade lite köpfest jag och ungarna, ibland behöver man det.

När jag skulle backa ut från parkeringen kom en kille i döda vinkeln och det var millimeter från krock. Med bultande hjärta vevade jag ner rutan ”Förlåt jag såg dig inte, du kom i döda vinkeln.” Mannen skrattade ”Ja, du tände backningsljusen precis som jag körde in så vi hade nog tur båda två?” Jag vevade upp rutan och for hemåt.

När jag kommer till de välkända kurvorna som pryder sista biten hem kom jag plötsligt på. Det var ju idag det skulle ske. Idag skulle jag få se resultatet av flera månaders jobb. Om posten var så snabb som vi hoppades skulle paketet ligga hemma och vänta på mig nu.
Zabine väckte mig ur drömmerierna med sin gälla röst ”Mamma, jag mår illa. Du kör för fort! Vår natursköna väg är förvisso vacker, men döden för oss stackare som blir åksjuka, och många är de gånger som vi stannat för att lillflickan spytt i bilen. Det var bara att sakta ner och ta kurvorna med försiktighet, beredd att stanna om det skulle behövas.

När jag såg vårt hus kände jag den där härliga känslan av frid och ro. Jag älskar det här stället och åker hemifrån så lite jag bara kan.
Innan jag svängde in på gården stannade jag vid vår postlåda. Med sökande fingrar letade jag igenom bunten och fann strax det eftertraktade paketet. Det var knappt så att jag kunde bärga mig innan jag stannat bilen. Helst ville jag bara besinningslöst slita upp paketet för att se vad som dolde sig inuti, men glassen vi köpt skulle smälta om den inte snabbt förpassades in i frysen, och mjölken måste in i kylen. Razmus och Zabine började direkt tjata om sina målarböcker som än så länge låg i kassen. Hungern röt i min mage, och barnen, framförallt Razmus behövde snabbt få mat i sig (han blir skogstokig annars). Paketet låg lockande på diskbänken i sitt brunpappersklädda fodral.
Nu kunde jag inte vänta längre, och bland mackor, halvätna tomater och kyckling slet jag upp det tunna paketet för att se hur den såg ut…MIN BOK, min alldeles egenskrivna bok.
Javisst var det bara ett prov, men stoltheten jag kände och glädjen över att var framme fanns där. Jag klev upp från bordet med boken i min hand och gick in på toaletten och fram till den stora spegeln. ” Jag är författare, jag är faan i mig författare” sade jag till spegelbilden medan leendet var brett som på en groda.
Nu återstår visserligen att sälja den, men att se den var magiskt, och den känslan räcker långt.

A, b, c, d…Det blev ett D pappa” sade Sara med skräckfylld förtjusning. Hon vände sig till sin gamla farmor som satt bredvid ”skriver du upp?” och strax började bordet röra sig igen i en seg åldrig rörelse. ”A, b, c, d, e, f, g, h, i, j…darrande stod det på två ben en stund innan det sedan landade med en duns i golvet. Sune vände sig till sin mor ”Jaha, morsan vad räknas det där som, blir det j eller k?” Farmodern ruskade på huvudet medan hon tänkte på alla gånger de förut suttit på det här sättet. Det var så typiskt sonen att driva allt till sin spets, han skulle alltid mästra allting. ”Jag tror det var ett j” sade hon med en leende och tog Saras hand i sin.
Ringen de skapat med hjälp av sina händer kunde inte brytas för då fick de börja om från början. Farmodern hade noga talat om det för dem allihop innan de började. Spänd av förväntan hade Sara noga tittat under bordet för att se att ingen fuskade. Åh, vad hon längtat till den här dagen. Dagen då hon äntligen skulle få vara med på knackbordet som hon hört så många historier om.
Många var de gånger då hon gått förbi det runda lilla trefotade bordet och dragit med handen över dess skrovliga illa medfarna yta. Längtansfullt hade hon många mörka vinterkvällar frågat sin mamma och pappa om de inte kunde prova. ”Snälla, snälla ni” hade hon sagt, och lovat både det ena och andra om hon bara kunde få vara med.
De hade tittat på varandra och allvarligt sagt ”Du är för liten gumman, det är ingen leksak. Vänta tills du blir lite större. Då skall du få vara med.”
Nu satt hon här dödstyst, väntande på nästa bokstav. Bordet fortsatte och med unison röst räknade de upp knackningarna som den sk räknefoten gjorde. ”A, b, c, d…” och den slutade inte förrän den räknat ända till ä.
Farmodern antecknade noga i sitt häfte, men kände sig illa berörd. Redan innan hade bordet berättat att det var hin håle som styrde bordet, och när Sune hånfullt sade ”Jaha, och vem är det då?” till bordet, hade det darrande börjat sitt räknande. Hon vände sig till sin son ”Sune, är det inte nog nu? Måste du jäklas med det?” Sune hyssjade ner sin mamma och sade ”Tyst morsan, jag bara måste få se det här?” Ljuset som var tänt hade förut brunnit med en jämn låga, men fladdrade nu hit och dit för att stundtals nästan slockna helt. Sara kände att stämningen i rummet tjocknat och en odefinierbar iskyla kändes. ”Pappa” sade hon viskande ”skall vi inte sluta nu? Det känns inget bra. Snälla!” Ljuset fladdrade till igen. Bordet fortsatte sitt långsamma taktfasta räknande och hamnade den här gången på v. ”Sune, snälla!” Nu var det Saras mamma Elin som lade sig i. ”Sune, märker du inte…?” Mannen vände sig till sin fru ”Sch! Vänta lite. Vi kan fråga något vanligt sedan så lugnar bordet ner sig. ”Morsan, antecknade du?” Väl medveten om vilka bokstäver som knackats fram bad han ändå sin mor anteckna vad som kom. ”Sara, är du okey hjärtat? Det är inget farligt, det är ju bara ett bord. Allt bygger på våra egna hallucina…Han avbröts av att bordet fortsatte knacka fram nästa bokstav. Nu stannade det skakande och faktiskt hoppande på u. Iskylan i rummet var nu riktigt, riktigt obehaglig, och katten som legat spinnande i Saras knä hade försvunnit in i det trygga köket. Ljuset nästan slocknade, och Sara beredde sig på att rusa till lysknappen, men strax fortsatte det fladdrande ljuset att lysa som förut. ”Nä nu går jag härifrån, ser du inte att jäntstackarn är livrädd?” farmodern smekte sin dotterdotters hand och log ett uppmuntrande leende som mest såg ut som ett hånfullt grin i det svaga ljuset. Innan hon talat klart började bordet om igen sitt knackande, och stannade med ett bestämt dunk på bokstaven l.
Sara kände kalla kårar fortplanta sig från ryggraden till hennes hår som kändes som att det stod rätt upp. Om och om igen riste det till i hennes nerver. Samtidigt som hon var fullständigt livrädd, var hon nyfiken till max på hur det skulle sluta. Nästa bokstav var ett e, och lika bestämt som förut stannade bordet till en kort sekund för att sedan fortsätta sin bokstavsjakt. Ja, för nu började det kännas som att bordet styrde dem istället för tvärtom, bokstav på bokstav kom i svindlande fart fram genom bordets fot.

Till slut stannade bordet helt, om än darrande. Det rörde sig varken sidledes eller uppåt, bara stod helt stilla. Väntande…”Morsan, för att dubbelkolla, fick du samma resultat som mig?” Sune sträckte sig över bordet för att se bokstäverna som noga plitats ner av åldriga händer. Djävulen stod det, och trots sin kaxighet och sin absoluta förlöjling av allt ockult kände han kalla kårar fortplanta sig från fötterna till huvudet. Högt sade han till bordet ”Äh, du driver med oss. Jag tror dig inte. Var är du just nu? Kan jag få se dig?” Bordet började hårt knacka fram några bokstäver, och utan att skriva ner dem kunde Sune se vad det blev. Först knackade det ”HÄR!” med bestämda dunk, sedan blev det ”SLÄCK LYSET!” med lika bestämda knackningar. Ljuset som stod på bordet bredvid fladdrade sedan till illavarslande och var nära att slockna. ”TÄND LJUSET” skrek alla samtidigt och Sara slängde sig mot närmaste lysknapp.

På kvällen när hon lagt sig och bordet om igen förpassats upp till vinden kom hennes föräldrar in och sade god natt med allvarliga miner. ”Förlåt Sara, det var inte meningen att skrämma dig” sade pappan och tog runt hennes ansikte med sin ena hand. ”Jag skulle inte triggat det. Antagligen är det någon ande som driver med oss. Vi skippar knackbordet ett tag nu. Förresten är det bara suggessioner. Det är vi själva som styr bordet.”
När mamman lämnat rummet och Sara nästan somnat ser hon en ljus figur i spegeln på sitt stora spegelskåp och rusar snabbt upp för att täcka över det med en filt. Brr, vad kallt det var” sade hon rätt ut i luften. ”Undrar var Missan tog vägen?” Efter att hon hämtat ytterligare en filt kröp hon ner i sängen och somnade. Iskylan i rummet stannade kvar hela natten och försvann inte förrän nästa dag.

För er som inte vet vad ett knackbord kan jag berätta att det är ett trebent litet runt bord som helt saknar spikar eller skruvar. Det är en räknefot och en jafot och en nejfot. Räknefoten används till både siffror och bokstäver. Ofta finns sådana bord på gamla gårdar. Det var drängarna och pigornas kvällsnöje en gång i tiden.

En jordgubbe dinglar så röd och fin
Frestande, lockande hungriga magar
Myrorna gräver sig där in
Gropar täcker dess vackra yta
Den röda och fina faller ihop
Långsamt möglar den och ramlar från sitt fäste
Lusten för att äta den falnar

Första dagen Ella nämnde sin låtsaskompis Anna brydde vi oss inte så mycket.
Succesivt berättade Ella att Anna var från Ryssland och hade två syskon, att hon hette Plesjka i efternamn och hade det fattigt. När vi frågade var Anna var just då sade den lilla ”Här mamma, här” och pekade på en punkt bredvid sig. Jag som har lite känsla för andar och oknytt kände med handen på punkten hon pekat ut, men nej ingenting. Inga vibrationer, darrningar, susningar fanns…bara tomhet.

Anna levde med oss i vårt dagliga liv, och när vi frågade lite försiktigt om Anna åt mat med oss, sade Ella ”Nej mamma, hon är ju död!” En rysning etablerade sig längs min ryggrad. Vad var detta? Var det en ande på besök? En vilsen själ? Resten av måltiden intogs under tystnad, men jag studerade noga min lilla tös som satt och pratade med sin låtsaskompis. Jag och min man tittade på varandra över köksbordet, och såg ut som frågetecken båda två. ””Vad i helvete var detta?” Anna började sova i Ellas säng och den förut så mammiga tjejen hade snart inget behov av sin mammas trygga famn. Istället höll hon sin lilla hand i luften som att hon höll i någon, och så sov hon natt efter natt. Jag och min man började om igen förhöra lilltjejen om hennes väninna. ”Ella, hur ser Anna ut?”
”Men mamma, ser du inte hennes vackra röda hår och hennes tjusiga klänning. Anna säger att hon varit högadel, vad betyder det mamma?” Jag satte mig på knä framför min lilla 4-åring och försökte stammande förklara vad högadel var.” Du förstår gumman, i Ryssland har de en tsar och tsarinna, ingen kung som vi i Sverige, och jag tror det är vad Anna menar. Förresten du kan väl fråga henne? Hon är väl här nu? Med ett stort allvarligt leende sätter sig Ella på knä framför ingenting och viskar ut i luften. ”Är det sant Anna, är du tsarinna?” När hon suttit och viskat en stund stiger hon upp och vänder sig leende mot mig. ”Det är så mamma, du hade rätt.”

Rädd och fascinerad på samma gång sätter jag mig i vår stora fåtölj, sedan klappar jag på mitt knä och ber Ella komma och sätta sig. ”Gumman, kom ett tag. Kan du tala om för mig vad Anna sagt om sin familj? Vänta lite så skall jag hämta ett block!” Jag sätter ner min lilla dotter på golvet och går in i köket för att hämta en penna. När jag är på väg tillbaka hör jag Ella säga med hög röst. ”Nej, jag vill inte! Du är dum! Du får inte!” Hon tystnar tvärt när jag kommer in i rummet. Jag vänder mig uppfodrande till henne och säger ”Vad var det där om?”
Ella kniper ihop munnen som bara hon kan, och vanligtvis brukar jag skratta, men inte nu. ”Ella! Vad sade hon?”
Den lilla flickan kniper hårt ihop sina läppar och skakar på huvudet.
Jag beslutar mig för att ignorera händelsen och istället börja min utfrågning. ”Kom stumpan skall vi prata.” Men Ella vägrar och stampar hårt i golvet medan hon skakar på huvudet. ”Nej mamma, Anna vill inte att jag pratar. Hon säger att ni kan ta skada då. Vad menar hon mamma?” Långsamt tinar den lilla upp och har snart glömt incidenten.

Jag började forska på internet efter någon Anna Plesjka från Ryssland, och sakta men säkert tonar en mörk hotfull bild fram. Gamla dokument visar att hon visst funnits, men för länge, länge sedan. Hon hade dödats för sitt brott. Ett brott så grymt att vi inte riktigt kunde förstå hur någon kunde göra det.
När vi till slut beslutar oss för att ta med Ella till barnpsyk är hela hon i uppror. Inför våra ögon tynar hon bort, och hostan rister dygnet runt i hennes lilla kropp. Vår älskade unge verkar ha blivit en annan, och håller sig mest för sig själv i sitt rum.
Storebror Alexander är den ende som får gå in i hennes rum, och han ger oss dagliga rapporter om vad som sker. Hans tal blir sakta men säkert mer belevat och ord jag inte ens visste fanns trillar som pärlor ur hans mun. Om igen ser vi en snabb förvandling av vårt barn, och han börjar prata om sin kompis Lurvas som leker tillsammans med Ella och Anna.

Nu var vi rädda! Nä fel, vi var skräckslagna av vad som skedde, och beslutar oss för att ta hem en präst.
Vår präst här i kommunen är en gammal man som nog sett det mesta i sina dagar, men hade han vetat vad som väntade i vårt hus hade han nog skickat någon yngre förmåga, eller i alla fall tagit med sig någon. Dagen då han kom var Ella orolig och kunde inte sitta still. Hon hade blivit bossig och sade ofta till oss att ”gör si och gör så.”
Kom vi inte direkt hon ropade fick vi edsord över oss. Vår vackra flicka hade blivit ett monster som vägrade ha någon som helst närkontakt med oss. Då och då glimtade den riktiga Ella fram för att sedan försvinna.

När prästen gjort vad han trodde var bäst lämnade han vårt hus skakad in i märgen. Han var helt säker på att djävulen gästat hans liv i form av en liten flickas skepnad. Vigvattnet han stänkt på henne hade hon skakat av sig som en hund, och sedan skrikit edsord mot honom. Han lovade att återvända samma dag, men blev sjuk och kunde inte komma.

En dag hände det som inte får hända. I mina efterforskningar tillbringade jag massor av tid på vårt bibliotek och lade över passningen av barnen på min man. Han hade fortfarande inte riktigt tagit in Ellas förändring och passade på att läsa några jobbpapper när hon ”sov”. Ja jag säger så för den här nya personen vi fått in i vårt liv sov aldrig. Dygnet runt hördes hennes rörelser i huset, och jag hade börjat se syner av trötthet. Eller? Var det syner? I vårt vardagsrum kunde jag då och då förnimma rörelser av något osynligt, som en dimma, eller som elektriska impulser.

Hur som helst. Den här dagen hade Alexander inte kommit ner och gett sin dagliga rapport om Ella, eller Anna måste jag nog säga. För barnet jag såg hade ingen likhet med vår älskade dotter.
Min man ropade upp i trappan att maten var klar, men fick ingen respons och gick upp de få stegen till övervåningen och knackade på Ellas dörr. ”Ella, öppna! Det är mat stumpan!” inget svar…”Ella!” När han inte fick något svar gick han fram till Alexanders dörr och gjorde samma procedur. ”Alexander, öppna! Det är frukost vännen.” Dödstystnaden härskade, men han kunde höra snabba andetag bakom dörren, och ett kvidande.
Nu hade han fått nog och slog brutalt in dörren. När han sett vad som hänt gick han ut och spydde.

Inne på rummet hittade han Alexander brutalt ihjälslagen och med oseende ögon tittade han på sin far. Kroppen som varit vältränad hade sakta men säkert brutits ner och blivit smal och gänglig. Hur hade de kunnat missa det? Var hans första tanke, sedan vände han tillbaka till den blodiga scenen och försökte ta in vad han såg.
Ella satt på Alexanders säng med blod i mungipan och rädda ögon. När han talade var det med stor ansträngning.
”Lilla, lilla gumman. Vad har du gjort?” Min man tog upp sin mobiltelefon och ringde till mig som inte svarade. Nu började Ella med stammande röst prata ”Pappa, hon, hon tvingade mig. Anna tvingade mig pappa.”
”Så, så” sade han och lade armarna om sin dotter ”det blir nog bra. Kom nu vännen så går vi ner till nedervåningen och tar oss en kopp te” Med varsam hand lotsade han ner Ella nerför trapporna och placerade henne på en stol i köket innan han med långsamma fingrar slog 212 på sin telefon. ”Polisen” svarade någon i andra ändan, och med dov röst förklarade min man vad som hänt.

I andra änden av staden hade jag precis fått reda på varför Anna avrättats, och försökte med darrande händer få tag i min karl. Försök efter försök gjordes, men det enda som mötte mig var en upptagetsignal.
Jag tackade bibliotekarien för lånet av deras dator och skyndade mig hemåt i min lilla bil. Under hela resan ringde jag gång på gång, men ingen svarade. Nu var jag rädd, så rädd att jag skakade. ”Svara då för bövelen!” Röt jag åt telefonen ”svara!”

När jag kom hem till vårt hus möttes jag av blinkande lampor och vår uppfart var täckt av polisbilar. Av min familj såg jag inte en skymt. Med bultande hjärta sprang jag fram till en polis som stod vid avspärrningen och frågade vad som hänt. ”Mord” sade han med barsk röst, och vinkade mig vidare när jag berättat vem jag var.
På vår yttertrappa stötte jag ihop med vår polischef och sade med darrande röst ”Vad har hänt? Var är allihop?”
”Maria du måste vara stark nu, din familj är på stationen och blir utfrågad. Alexander är död!” Han sträckte ut sina händer och bjöd in till en kram som jag villigt mottog. Hulkande frågade jag om igen vad som hänt, men han vägrade säga något mer, och sade att vi skulle fortsätta prata nere på stationen.

Resan ner dit var hemsk! Jag satt tyst i mina egna tankar och försökte ta in vad som hänt. Min älskade lilla pojk, så fin, så rar. Vad kunde ha hänt?
Min man mötte mig med stora famnen och tårarna rann i en strid ström från hans orakade kinder. Ögonen var rödkantade av allt gråtande, och frisyren stod åt alla håll.
”Maria, älskade du. Har polischefen talat om…?” Han kramade mig hårt, hårt och gjorde allt för att komma fortsätta berätta. ”Alexander är död, ihjälslagen, och Ella är den som gjort det.” Jag tittade på honom med chockad min ”Ella? Men varför? Var är hon nu?” Han berättade att Ella förts till psyket och skulle undersökas omedelbart. De skulle ringa när de var klara.

När vi satt och väntade på den hårda obekväma soffan talade jag om vad jag funnit om Anna Plesjka.
”Anna är en barnamördare som ansåg sig själv vara högadel, och levde högt på sina tillgångar. Hon fanns i vår värld på 1800-talet och bodde mycket riktigt i Ryssland. Hennes bror Valesjka var även han en mördare, men blev aldrig dömd eftersom de inte kunde hitta honom. Anna blev avrättad med ett nackskott 1833 och brändes sedan upp eftersom de inte ville lägga henne i kristen jord. Jag försökte ringa dig, men fick inget svar. Alla samtal kopplades bort.”

Efter några oroliga timmar blev vi inkallade i polischefens rum, och han började prata. ”Hrrm, så här är det. Ella lider av schizofreni och har inte riktigt förstått vad hon gjort. De har gett henne höga doser med lugnande efter att de frågat ut henne om mordet. Ni hittar henne på avd 5 sal 76.” Med de orden visade han ut oss, och beklagade om igen sorgen efter att ha gett oss varsin kram.

Vi fick aldrig hem vår dotter igen. När hon till slut fick insikt vad hon gjort brast hennes medvetande och hon föll i koma som pågår än idag.
Begravningen av Alexander var tyst och stilla, men jag kunde förnimma någonting ont i luften när vi stod ute på kyrkogården. Jag bad en tyst bön och höll mitt gamla konfirmationskors som jag satt på mig. Min man stod gråtande vid min sida och höll min hand så hårt att blodet stoppade.
Av det här har jag lärt mig att något okänt finns därute, inte alltid ont, men något finns därute.

Min lilla ängel sade ”skriv om mig mamma
Skriv att jag är din prinsessa
Skriv att du älskar mig.”
Sedan satte hon sig i mitt knä
Lade sitt huvud mot min kind
Då kom lillen fram med snabba steg
”Mamma opp” var hans ord
Strax satt han med i mitt knä
Men, nu hade äldsta älsklingen sett att syskonen hade skoj
Kom fram till min stol och sade ”Mamma, jag vill sitta med er”
Med en suck klappade jag på fåtöljens armstöd
Sedan, försökte jag författa ihop dagens utmaning utan att missa fokus
Men barn som kittlar, fnissar och slåss ändade min kreativitet
Orden som skrevs stoppades med jämna mellanrum av ”Nej, sluta nu!” eller ”Vänta lite, mamma är snart klar.”

Strax hittade de far i huset i sin säng
Sprang dit under stort larm
”Pappa är hemma, jippi!” skrek den äldste lyckligt.
”Pappa, pappa vakna!” hördes i kör
”Pappa, pappa vi vill leka med dig!”
En sömndrucken far tar emot sina små en efter en, viker upp sitt täcke för att hysa dem.
Mitt knä känns tomt och kallt av saknad efter små rumpor och kalla fötter.
Skrattandet från rummet fyller vårt hus.