Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Stort, ja vad är stort?
När jag fick barnen var det stort, men…
Att vi överlevde var väl egentligen större.
Dagens leverne är stort, trodde aldrig jag skulle ha lyckan att hitta ett hus, en man och barn som jag skulle älska så mycket.
Mitt självförtroende är stort, i alla fall större än det var för 10 år sedan.
Vårt hus skall bli stort, och byggas ut åt alla håll.
Vår hund Zilla kommer att snart vara tjock och stor när hennes mage invaderas av en massa valpar.
Det är stort att vår värld rymmer så många människoöden, både goda och dåliga.
Tills sist är det jättestort att mitt livsprojekt TRE ÄNGLAR närmar sig utgivning.

Om jag som man våldtar ett litet barn, har jag någon som helst rättighet att leva då?
Jag tycker faktiskt den rätten är förverkad om man kan sjunka så förbannat lågt att man ger sig på någon så mycket yngre. Visst våldtas kvinnor ofta, men det är i alla fall inte samma sak. Mannen ifråga tar sig friheten att förstöra någons framtid, hälsa och psyke för sin egen vinnings skull. Nä skicka ut dem på en ö och låt dem leva på bröd och vatten tills de dör.
I förrgår såg jag en dokumentär på teve från Amerika (vart annars) där ett barn försvunnit och de hade hittat förövaren långt, långt efteråt. Han hade tagit till fånga och våldtagit massor av barn, men ansåg inte att han gjort något fel. ”jag hade ju bara sex med dem” Ja, för det var småkillar äcklet gav sig på.(reportern lade till att alla barn varit döda när han hade våldtagit dem).
Idag satt han i fängelse, men skulle komma ut om något år. Jag blev så arg att jag satt och hoppade i soffan här hemma. Tänk om man för en enda dag hade makten…

Missa inte Piratförlagets Mattias Boströms blogginlägg om e-bokens framtid.
Du hittar hans blogg på www.mattiasbostrom.wordpress.com
Vad tror ni? Finns det någon framtid i vanliga böcker eller skall man satsa på e-böcker istället?
Kika även in på eboksidan.se så ser ni att diskussionerna är heta.

Att tro på det övernaturliga ingår i vardagen när man bor i urskogarna, men det är lätt att tappa tron på sådant när man flyttar till storstaden med massor av neonljus som tar bort alla möjligheter att föreställa sig saker i mörkret. Ändå är det blomstrande tider för andar, häxor och annat oknytt. Varför är det så? Vill vi människor ha något att tro på? Behöver vi det? Finns det något därute som vi kan förnimma? Är det helt enkelt vår intuition som vi en gång i tiden lydde blint som visar sig? Nåväl, jag har fått min beskärda del eftersom det spökar i mina föräldrars 400-åriga kåk, och farmors döda gamla elaka pappa har alltid slängt igen dörrar och försökt skrämma livet ur folk. Små vättar har flätat manen på hästarna och ställt till med otyg i stallet tills mamma rutit åt dem att de bara fick stanna om de skötte sig.
Alla tre gångerna jag fött har min döda älskade mormor kommit strax innan det är dags för att en kort stund hålla min hand i sin svala, smala hand medan hon gett mig ett stärkande leende.. Min kära väninna tror på änglar och håller på med reikkihealing. Så jag är omgiven av trolldom trots att jag inte sökt upp någon. På tv:n går det om och om igen program om människor som träffar andar och att driva ut sådana hör även det till vanligheterna. Varför har det blivit så? Vad tror ni?

Som författare skriver man ibland böcker och noveller där ond bråd död ingår.
Öppnar man en kvällstidning står där om mycket värre saker.
Idag t.ex berättar tidningarna att en ung kille dödat en ung tjej.
Igår var det Har inte levnadsklimatet i Sverige blivit konstigt?
en våldtäkt.
Den undre världen gör upp på stadens gator, eller skjuter någon med ett pannskott på en parkering i någon förort.
Vad i hela världen kan det här bero på?
Videovåld? Invandring? Barn som alltför tidigt lämnas vind för våg utan någon vuxens stöd eftersom föräldrarna inte har tid när de skall göra karriär eller kräver egentid.
Vad tror ni?
När jag på 80-talet som 20-åring flyttade till Stockholm till min mammas stora förtvivlan var här rätt lugnt.
Ett mord hände då och då. Idag ca 30 år (åh, herregud är jag så gammal redan) senare är ett mord om dagen inget underligt. Klimatet ute på gatorna är rått, och män våldtar tjejer var och varannan dag. Ungdomar springer på stan hela nätterna och dricker allt för mycket, slåss och drogar. När vi öppnar dagstidningarna står det om allt otäckt som hänt under natten, men det som var stora jätterubriker på 80 och 90-talet är idag en liten blänkare. Vart skall det här sluta? Min personliga åsikt är att vi måste börja från grunden, dvs med ungarna. Ge alla föräldrar som vill stanna hemma med sina barn tills de börjar skolan möjligheten till det. Överlåt inte uppfostran till daghemmen, där de bara blir en av flera barn. Tyvärr hinner inte personalen med att bry sig om allihop eftersom de är för få. Jag har tre barn jag vet vilken tid det krävs. Låt de som vill jobba korta dagar utan att se snett på dem. Ge barnen din tid. Visst behövs egentid, men skaffa inga barn då. De vill träffa dig, prata med dig, leka med dig. De kräver inga utlandsresor och dyra saker. Det är vi föräldrar som öser över dem saker eftersom vi har ständigt dåligt samvete över att inte räcka till. Barnen har du bara till låns en kort tid. En vacker dag flyttar de, och om du skött dina kort väl kommer de hem och hälsar på då och då. Låt barnen träffa äldre människor, skilj inte på barn, medelålders och äldre som idag. Barn älskar att höra skrönor om hur livet var förr, och de enda som kan berätta sitter på hem, väl avskilda från ungarna.
Hur gör vi för att ändra det här?
Är inte ni som jag less på att ständigt läsa om ungar som blivit missanpassade. Läs om alla fosterbarn som haft det svårt till exempel.
Tack för ordet.

Låtsaskompisar finns i varannan familj läser jag i tidningen en dag.

Inte alls konstigt med låtsaskompisar till barnen.
Och egentligen…kan vi med 100% säkerhet egentligen avfärda kompisen som fantasi?
Då och då läser vi i media om barn som ”ser” sådant som inte andra ser.
De kan tala om hur kompisen ser ut, vad han eller hon heter, var de bor osv.
I dagens så öppna andevärld borde vi inte döma barnens låtsaskompisar alltför snabbt.
Kanske det är en ande från parallellvärlden som är på besök? Den kanske har ett budskap?
Vad vet vi egentligen om sådant?
Nåväl, mina barn på 6 år och 4 år har varsin låtsaskompis och vi behandlar dem med respekt.
Jag har inte tre barn, utan fem, men två är väldigt lättskötta och märks bara ibland.

Magnus hade i snart ett års tid stannat vid skyltfönstret med de tuffa bootsen, och varje gång stått och suktat. Han var så sugen på de i hans ögon skitsnygga stövlarna, och väntade på att de skulle komma på rea.
I dagsläget kostade de närmare 3000 spänn, och det vägrade han ge, men ibland kunde han ligga på kvällarna och grubbla på om det kanske skulle kunna gå att fixa pengar genom ett extrajobb. Hm, att få extrajobb i den lilla hålan han bodde i var INTE enkelt eftersom alla företag mer eller mindre vägrade anställa någon överhuvudtaget- De jobbade hellre dygnet runt själva för att få ihop det.

På morgonen tittade han i morgontidningen, men fann snart att allt handlade om den övriga världen. Nyhetstorkan i staden gjorde att spaltmeter efter spaltmeter fylldes av andra städers nyheter. När han gått igenom tidningen och skulle kasta ner den i påsen till pappersinlämningen fångades hans ögon en liten, liten rubrik på baksidan. ”Kan du spela gitarr? Vill du lära mig? Ring mig på 0989-90889” Snabbt drog han upp mobilen och printade in siffrorna, sedan gick han in i sovrummet till sin överfyllda garderob och plockade fram lite kläder.
Han var på väg ut ur rummet när han plötsligt vände sig om mot garderoben igen. ”Självklart! Där har jag det. Alla mina kläder som bara hänger, dem kan jag sälja.” Magnus pratade för sig själv medan han började plocka fram det ena efter det andra plagget, sätta det framför sig och sedan kasta det på sängen
.
När dagen började närma sig sen eftermiddag hade ett berg av kläder samlats på sängen, och garderoben började sakta men säkert bli översiktbar. ”Attans, vad hungrig jag är. Det är nog dags för käk.” Sade han och gick ut till det lilla köket för att kolla vad som fanns. Kylskåpet ekade tomt sånär på några ensamma ölburkar som stod där, och skafferiet var i samma skick. I frysen däremot fyndade han en uppvärmningsbar pizza som snabbt försvann ner i hans hungriga mage.
Magnus satte sedan igång datorn och började leta en lämplig plats att sälja sina kläder på. Förvisso var de lite äldre, men det var fina märken på allihop. När alla sajter kom upp på datorn hittade han Tradera och började läsa vad det var. ”Passar finfint” sade han för sig själv och började skriva in alla uppgifter.
”Lösenord, hm…Ha, ha naturligtvis, FATTIG skrev han och klickade sedan på ok.

Natten hade kommit när han äntligen fått in alla annonser, men han lade sig mycket nöjd med det han gjort.
Knappt hade huvudet landat på kudden förrän sömnen kom och tog honom till drömmarnas land.

Nästa dag gick han in på sin sida på Tradera innan skorna och kläderna kastades på för att snabbt ila till sitt jobb, och kunde snabbt konstatera att alla hans annonser hade intressenter.
Arbetet som taxichaufför innebar att han träffade många trevliga och otrevliga människor, men den här dagen var det mest av den förstnämnda varianten, och när färden styrdes hemåt var han på jättegott humör och glömde helt bort skyltfönstret med de snygga bootsen.

Dagen därpå kunde han inte låta bli att kika in på Tradera innan han cyklade till sitt jobb, och kom iväg lite sent.
När skyltfönstret passerades kunde han se en kort glimt av de eftertraktade bootsen, men han hann inte stanna, och förresten de såg väl ut som de brukade tänkte han och skyndade sig för att inte komma för sent.

Till slut hade veckan nått till helg och det var dags att gå på krogen med sina vänner. När kläderna var påtagna kände han ännu en gång sin längtan till de supersnygga bootsen. ”Faan också, de vore så perfekta nu ikväll.” Sade han till sin spegelbild och suckade djupt. ”Det är bara att inse, de är åt helskotta för dyra. Det är vansinne att lägga ut tretusen på ett par stövlar, men de är ju så fina.” Mobiltelefonen ringde och i andra ändan var hans bästa kompis Leif som sade att ”gänget sitter i baren och väntar på oss så vi får skynda oss på innan de drar”.

Kvällen blev hellyckad och faktiskt hade Magnus till och med fått med sig en tjej hem.
När han visat lägenheten och de var på väg in i hans sovrum tog hon hans hand och sade ”Jag vill inte ha sex med dig ikväll, men jag träffar dig gärna fler gånger. Nu skall jag gå hem” Snopet följde Magnus henne till dörren och med en puss och en kram skildes de åt i hans port.

När han vaknade på lördagen kastade han sig på datorn och klickade in sig på Tradera, och såg till sin förvåning att hans gamla kläder inbringat massor av pengar. Visst, frakten skulle ju kosta lite, men ändå…
Han satte sig i köket med miniräknaren, penna och papper, och hade snart fått ihop summorna.
”Satans jävlar! Jag har skrapat ihop 3555 kronor!” han pratade högt för sig själv och kunde knappt tro det han såg.

När måndagen kom for Magnus i god tid till sitt jobb för att hinna titta i skyltfönstret på sin boots, men ve och fasa…De var borta! Om och om igen gick han igenom alla skor som stod där, men det enda som fanns kvar var en dammig skugga på platsen där de stått. Tyvärr öppnade butiken inte förrän elva så det var bara att ta det på hemvägen.

Dagen gick som i ett töcken. ”Jag VILL ha de där bootsen” sade han rätt ut i luften.
Klockan två på eftermiddagen smet han iväg till butiken och klev oroligt in för att prata med expediten.
Bakom disken stod en tuggummituggande tonåring knappt byxmyndig. Hon pratade med släpig röst och sade att ”bootsen, nja…jag vet inte var de är. Vänta skall jag prata med ägarinnan.” Hon försvann in på lagret och var borta en lång stund innan hon återvände med en stor kartong. ”Vad ville du ha för storlek? Jag har bara 44 kvar.”
Glad greppade han kartongen hon räckte fram och sade ”Perfekt, det är min storlek.”, sedan trädde han på sig de eftertraktade och gick fram till spegeln. Han kände rysningar av välbehag och nästan grät av lättnad när han förstod att de fanns kvar. ”Du förresten” sade den lilla tjejen. ”Vi har rea idag, halva priset, bra va?”

När Magnus betalat och lämnat affären var det med lätta steg han klev hemåt i sina nya älskade boots, och telefonnumret om gitarrlektioner ringde han upp och tog. Extra pengar kan man aldrig få för mycket av var hans resonemang.

Ella 7 år sitter i köksfönstret och tittar längtansfullt ut på de andra barnen som leker glatt i skidbacken som ligger granne med deras tomt. Hon suckar djupt och pillar på en skorpa som bildats av vattkoppan hon rev sönder på morgonen. ”Mamma, jag mår bättre nu. Kan jag inte få gå ut? Jag lovar att komma in när du ropar. Snälla mamma?” Ellas mamma är rätt trött på tjatet vid det här laget. Hon har hört samma sak i flera dagar nu. Om och om igen. ”Nä gumman, du måste bli frisk först. Nu skulle du smitta dina kamrater. Förresten hade du feber i morse. Lilla, lilla hjärtat gå upp och lek med dina barbiedockor nu.”
Tallrikarna klirrade lite extra mellan mammans irriterade händer, och plasket när tallriken åkte ner i sköljvattnet var lite starkare än det behövdes. Det var jobbigt att vara hemma med en sjuk unge. Hon hade mycket hellre suttit på jobbet och diskuterat ritningar med sina arbetskompisar. Visst, hon älskade Ella, men idag kändes det extra jobbigt att höra tjatet. Pappa Jens hade för länge sedan stuckit till jobbet med en snabb puss och ett ”jag älskar dig”.
Hemmafru…det hade låtit så lyxigt när de första gången diskuterade ämnet. Efter många om och men sade hon upp sig från sitt älskade jobb för att stanna hemma med Ella. Tyvärr var det inget lyxliv alls att vara hemma. Dagarna kröp fram och samvaron med ett litet barn fyllde inte alls mammans krav, och att springa på konditori låg inte alls för henne, så det lade hon ner på direkten.
Dagarna spenderades med dammsugning, tvättning och diskning. Matlagningen blev tråkig när den skulle göras varje dag, och ett litet barn åt jämt, det hade hon snart insett. Nä, hon längtade tillbaka till sitt jobb. Tänk att få prata med vuxna människor. ”Mamma!” Ellas röst trängde in genom tankarna och ryckte henne tillbaka till verkligheten. ”Mamma! Jag har pinkat. Hjälp mig.”
På eftermiddagen satt Ella om igen i fönstret och såg längtande ut. Barnen därute såg ut att ha så roligt.
”Mamma, när får jag gå ut?” Mamman vände sig runt och tittade sin lilla dotter i ögonen. ”Ella, tjatar du en gång till så blir jag galen. Pappa kommer snart och är hungrig. Hjälp mig med dukningen är du snäll?” Ella satte armarna i kors och plutade med munnen, sedan sade hon ”Jag vill inte” Demonstrativt vände hon sig mot fönstret medan hon trummade på fönsterrutan. ”Mamma, jag vill faktiskt gå ut nu.”
Nu hade mamman fått nog och släppte löken hon just höll på att skala, sköljde av händerna, torkade sig på handuken och gick fram till sin lilla dotter. ”Ella, ser du den där björken därute?” Flickan böjde sig närmare rutan för att följa mammans fingervisning ”Mm”. Mamman fortsatte” I den björken sitter din vilja” sluta nu med ditt tjat snälla rara du.
Dagen därpå vaknade de av ett oljud utifrån, det lät som om någon sågade. Plötsligt kommer Ella inspringande i sovrummet ”Mamma, mamma…vet du vad? De håller på att såga ner björken med min vilja. Vad bra för då kan jag gå ut!” Skrattande följde hon sin dotter ut i köket för att se vad som hände, och mycket riktigt. Två män klädda i grönt från topp till tå står med en motorsåg och sågar ner den långa stora björken. Ella står och hoppar av glädje. ”Nå, säger mamman och skrattar igen, gå ut då, men sätt på dig ordentligt.
När dottern tagit på sig sin overall och gått ut ställer sig mamman leende i fönstret och tittar på när barnen leker

”När jag kommer tillbaka skall du ha försvunnit ut härifrån!! Jag vill ALDRIG mer höra något från dig. Du är en förbannad jävla idiot om du tror att jag tänker ångra mig. ” Anna slängde igen dörren och satte väskan med sina få saker hon fått med i brådskan över axeln. Muttrande och gråtande sprang hon på klapprande klackar nerför spiraltrappan. Ute på innergården kastade hon ett snabbt getöga upp mot lägenheten och sprang sedan vidare ut mot parkeringen. En liten ensam ekorre som suttit i godan ro och käkat på en nöt som någon snäll hyresgäst kastat ut, hoppade i rena förskräckelsen ner i vattenskålen som gårdshunden brukade använda.

Med darrande händer tryckte Anna in nyckeln i bilens lås, startade motorn och körde iväg. Då och då fick hon dra med handen över ansiktet för att stryka bort tårarna som rann i en strid ström. ”Jävla karlar, varför kunde de inte hålla snoppen i styr? Alltid samma visa. De är schyssta några månader sedan brakar det loss, otroheten och e-mailandet till främmande kvinnor. Nätterna hade Stefan tillbringat mer och mer framför datorn hellre än i sängen med henne. Anna förstod ingenting…vad var det som hade hänt?

Huset de bodde i var en gammal bondgård som hade en massa lägenheter (det var drängarna och pigornas gamla boende som rustats upp och hyrts ut) och utanför stod gårdshunden Hero som effektivt höll främlingar borta.
Anna hade känt sig trygg och tillfreds med livet. Stefan kanske förvisso hade sina fel, men vem var felfri?
Hans långa jobbresor hade varit ett andningshål för Anna. Då fick hon vara ensam och rå sig själv utan inblandning av några andra. Att sätta sig i en fåtölj med en bok fungerade inte när Stefan var hemma. Han bara skrattade och förlöjligade henne ”Herregud Anna, du kan väl inte mena att du läser en bok? Nuförtiden läser man på skärmar…du får låna min om du vill” sedan sträckte han fram en vit platta med en sladd på. ”Du är så omodern du hjärtat, häng med tiden du med…Nu är det datorer som gäller. Titta på mig, jag kan jobba hemifrån tack vare den här fenomenala uppfinningen.” Han pekade stolt på sin värstingdator och log. Anna hade lett tillbaka och avvärjt hans omfamning innan hon på nytt glidit in i böckernas magiska värld.

Annas mobiltelefon började plötsligt ringa uppfodrande. PÅ displayen kunde hon läsa att det var Stefan, och ignorerade den ihållande skarpa signalen så gott hon kunde. Volymen på radion höjdes när reklamen började och mitt i alltihopa började hon sjunga .”Tiiiill havs, tiiiilll havs”, sedan trallade hon, för resten av texten hade hon glömt. Nä, nu var det dags att rycka upp sig. Stefan hade varit en första klassens skitstövel på många sätt, och när han berättade om sin otrohet hade det varit den som fått den redan överfulla bägaren att rinna över.
Att det inte var första gången han gjort det var Annas fasta övertygelse. Alla resor som plötsligt kunde förlängas, och alla konstiga telefonsamtal med någon som flåsade i andra ändan var väl kvinnor han lägrat på vägen. ”Undrar om han var ärlig mot dem?” sade hon rätt ut i luften.

Mobiltelefonen pep till att ett textmeddelande kommit, och trots alla sina föresatser att INTE titta, gled fingrarna iväg av sig själva, öppnade upp, tryckte på inkomna meddelanden, och DÄR stod orden hon velat höra sedan den dag de mötts. ”JAG ÄLSKAR DIG ANNA; MER ÄN ALLT ANNAT: FÖRLÅT; FÖRLÅT; FÖRLÅT! P&K Din Stefan” Hon tryckte snabbt ihop den förhatliga mobilen och kastade ut den genom rutan. Förbannat också, hon ville inte se. Hans ord ringde i hennes huvud, medan den inbillade ängeln på hennes axel sade ”han säger vad som helst för att få dig tillbaka, allt är lögn, hela ditt liv med honom är lögn.” Tårarna som stoppat började om igen rinna, och hon var tvungen att stanna för att spy. Hela hennes inre vändes ut och in. Äckelkänslan över att han haft sex med kvinnor och sedan med henne fick henne att om och om igen spy, tills inget fanns kvar.

”Nä, nu jävlar får det vara nog” sade hon och torkade sig om munnen, tog några klunkar cocacola och satte sig bakom ratten igen. I sin lilla anteckningsbok bläddrade Anna fram till Stefans alla mobilnummer och e-mailadresser (killen hade ju flera stycken) sedan rev hon ut sidan, knöcklade ihop den och langade den samma väg som telefonen. ”sådärja” sade hon och drog händerna mot varandra. ”Hur var det nu mamma sagt, sväng höger efter den blåa ladan, sedan ser du en smal stig som går rätt upp i skogen.”

När Anna kommit fram till stigens början stängde hon av bilen, tog sin väska över axeln och gled in med fötterna i de rosa gummistövlarna hon alltid förvarade i bilen, sedan började hon gå.
Efter bara en kort stund hade hon kommit fram till den lilla stugan på det låga bergets krön. Framför det lilla huset var en spektakulär utsikt över havet och hon kunde höra måsarna skrika. Havets vågor slog hårt mot stranden som var öde och tom. Långt, långt där borta kunde hon ana något rött och vitt, men var osäker på om det var ett hus eller något annat.
Utanför var gräset kortklippt så någon måste ha varit där och fixat det. Den rödmålade dörren knarrade när den gick upp och överraskade med ett välstädat rum innanför. En vas med nyplockade blommor stod på bordet, och bredvid låg gårdagens tidning. ”Men vem? ”
När hon tittade sig runt i rummen hittade hon en röd resväska med en massa flaggor på. Personen verkade berest, och hade god smak kunde hon konstatera av plaggen som låg snyggt hopvikta över en stol. På kläderna verkade det vara en kille, men det kunde lika väl vara en tjej som gillade androgyna kläder. Mamma hade inget sagt om att någon skulle vara här. Kunde det vara någon som ”lånade” stugan utan lov?

Ja, mina kära vänner…vad tror ni? Är det en pangkille som dyker in och snor hennes hjärta på studs, eller?
Är det en tjuvarflicka som ”lånat” stugan? Eller?
Ha, ha fördelen med att skriva är att det kan bli vad som helst. Ellerhur?
Ha det gott

När förlovningen kom på tal var det frankrikes underbara stad Paris vi ville till, men resorna var slutsålda (åtminstone de som hade hyfsat pris) och den stora dagen ägde rum i en liten stad i Sverige utanför en lyxrestaurang. Saken var att jag inte ens anade vad han planerat.

Min man hade förtvivlat letat efter ”rätt” ställe en hel dag, medan jag glatt ovetande rusade runt och tittade på alla sevärdheter, men hela tiden undrade vad han höll på med. Emellanåt stod han långa stunder och bara råglodde ut i ingenting. Rastlös som jag är hojtade jag till honom att skynda på, och började gå iväg.
Efter en hel dags promenerande var jag och vår lille son (som förvisso åkte barnvagn hela tiden) dödströtta och ville hem till hotellet.

När vi kommit tillbaka till vårt hotell ber mannen mig att ta en dusch och sedan sätta på mig något snyggt, för han hade en överraskning på gång.
Nyfiket kastade jag mig in i en härligt uppfriskande dusch och kom ut som pånyttfödd. Lilleman fick även han en dusch för att sedan bli finklädd. Några blöjor och extrakläder packades ner.
Efter en omsorgsfull sminkning och lite träning på mina stappliga skor som var jäkligt snygga, men oj så vingliga. Allt för att vara snygg!

Familjen kom till slut iväg, och när vi kom ut vände vi vagnen mot city och travade iväg i snabb takt.
Tyvärr började det regna och det blev till att snabbt kränga på sig de medhavda regnjackorna. Över vagnen satte vi det finurliga regnskyddet som medföljt vid köpet.
Efter några minuters klafsande i regnpölar kom vi fram till stadens lyxrestaurang som låg vid vattnet. Vackert så det gjorde ont! Rätt snart fick vi vårt beställda bord och lillen låg snällt i sin vagn, sovandes lugnt och stilla.
Det serverades en härlig köttbit med potatis till, och efterrätt på det. Samtalet oss emellan flöt på lika lätt som vanligt. Vi pratade om att eventuellt resa tillbaka till Thailand igen, eller att åka till Paris (jag log när han sade det, naturligtvis var det förlovning på G). Kvällen gick rätt fort, och jag ville tillbaka till hotellet för att kika lite på ett tv-program jag sett skulle komma.

När vi lämnade restaurangen verkade mannen ännu mer stressad och jag frågade hur det stod till.
Då ställer han sig plötsligt på knä och tar fram en liten ask, medan han säger ”Anitha, jag älskar dig och vill leva med dig. Du är en underbar kvinna som man alltid har roligt med Vill du förlova dig med mig?”
Paff svarar jag direkt ”JA! Självklart, nu förstår jag varför du varit så konstig hela dagen.” Han tar fram en tjock guldring som han trär på mitt finger och sedan kysser han mig. ”Jag älskar dig massor gumman” säger han lite grötigt, och en tår letar sig ner för hans kinder. Jag torkar tåren och säger ”Jag älskar dig med” sedan vänder jag mig bort och säger ”Nä, nu måste vi hem till hotellet”.

Skrattande berättar mannen att han hela dagen sökt ett perfekt tillfälle för att fria, och när kvällen närmade sig sitt slut till slut började bli panikslagen. ”Du ville ju hela tiden vidare, så jag hade inte en chans att ens börja fundera. Förresten angående Paris…Vi kan väl åka senare?