Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Aj! Förbaskade blomma!” Elin lyfte försiktigt på den taggiga grenen som var fylld av rosor, för att komma åt att spruta såpalösningen hon hade i flaskan på grenarna längre in.
Muttrande fortsatte hon att omsorgsfullt gå igenom busken centimeter för centimeter.
De vita rosorna strävade mot himlen som sakta fylldes av mörka olycksbådande moln.
”Nej, snälla…inte regn, inte nu. Fasiken också skall allt jobb vara förgäves.” Elin pratade för sig själv medan hon gick mot det gröna förrådet i slutet på trädgården.
Efter en stunds rotande därinne hittade hon vad hon sökte, ett stort randigt parasoll som hade några hål här och där , men i det stora hela faktiskt var ganska helt. ”Jaha, hur var det nu man gjorde?” Hon tog spjärn med båda händerna och vecklade upp det. ”Yes! Det var ju inte så svårt, men det ser lite skamfilat ut. Kan man…?”
Hon stod och hummade och kliade sig i huvudet ett tag innan hon sprang in i deras kök för att hämta lite snöre och tejp.
När hon öppnade dörren stormade hennes lilla hund Maxie ut, och snodde skällande runt hennes ben .”Hej gumman, kom så skall du få se vad din matte hittat på. Hon är inte så dum kärringen.”

När Elin kom ut genom dörren igen hade molnen blivit ännu mörkare, och regnet låg i luften.
”Vi måste skynda oss innan ovädret kommer. Kom Maxie!”
När hon kom fram till parasollet vecklade hon ihop det, och bar det till rosbusken som hon nyss preparerat.
Stora droppar av såpa låg över hela rosen, och lössen flydde all sin väg från giftet. Det såg ut som att rosorna tackade henne när de neg av tyngden av vätskan.
Framme vid busken vecklade hon om igen ut parasollet, tog upp en rulle silvertejp ur sin ficka och tätade hålen som fanns, sedan knöt hon fast parasollet i den tjocka balken som stöttade busken. Hon snurrade snöret i spiral ner mot parasollkäppens slut. ”Sådär, nu hoppas jag att det skall hålla.” Precis när hon sagt det kom första knallen och regnet stod plötsligt som spön i backen. Skrattande sprang Elin in i huset med hunden i hasorna.
”Lilla, lilla gumman, kom skall jag torka dig!” Hon såg sig själv i en glimt i hallspegeln och fnissade ”Herregud så jag ser ut! Ansiktet är ju alldeles svart!” hon plockade bort ett vilsekommet blad som fastnat i håret och strök sedan håret bakåt. ”Ja du Maxie, matte börjar bli gammal. Till och med håret börjar vitna.”
Hunden satte sig bredvid sin matte och gnällde, hon frös. ”jag hämtar handdukar åt oss, så kan vi sätta oss i köket och titta på regnet och blixtarna.
När båda två var avtorkade och Elin fått på sig nya kläder hade ovädret brakat loss ordentligt.
Med jämna mellanrum lyste skarpa blixtar upp den nattsvarta himlen, och regnet fortsatte forsa. Lika plötsligt som ovädret kommit, lika snabbt försvann det för att släppa fram en klart lysande sol.
”Nu Maxie skall vi gå ut och titta om vår uppfinning fungerade. Kom hjärtat!” hon slog med höften på sin hand samtidigt som hon kallade till sig hunden.

När de kom ut på trappan slogs de av tystnaden som alltid kommer efter oväder. Visst, fåglarna kvittrade och vinden susade, men i övrigt var allting tyst. Maxie skällde uppfodrande på sin matte som stannat. Hon ville ut, nu! Till slut rusade hon ut vilt skällande på allt och alla.
Elin tog de få stegen utför trappan, sedan runt huset och fram till sin älskade rosenbuske. Parasollet satt fortfarande kvar över busken, om än lite på sniskan, och lite såpa fanns fortfarande kvar här och där, men blommorna som ruskats om av vinden hade rest sig, och sökte nu solstrålarna som skulle värma deras frusna blad.
Hon knöt upp snöret som hållit allt på plats, lyfte sedan in det stora parasollet i sin gröna bod, och tog ut en stol för att sätta sig framför busken bara för att njuta av doften och tystnaden.

Michael hade precis fått ta över sina föräldrars lägenhet för att de skulle köpa hus, när det hemska hände.
Håkan som var Michaels bästa vän omkom i en bilolycka, och allt kändes nattsvart.
Trots sin flickvän Doreen´s omsorger ville han bort från allt, och såg samma dag en annons om att de sökte folk till kriget i Bosnien. Snabbt innan han hann ångra sig skrevs papperen på, och flickvännen fick själv styra och ställa i lägenheten ett tag.
Det blev bara några veckor som soldat, innan en mina tog slut på hans, och många andras liv.

Ett vitt brev postat i Bosnien låg en solig sommardag hemma och väntade på makarna Olsen på den blå/vita hallmattan.
Glada att få brev från sonen slet de upp det, för att stunden därefter förfäras över det som stod.
”Tyvärr måste jag meddela att er son Michael Olsen tragiskt omkommit när en mina kördes över vid ett av deras ärofulla uppdrag. Begravningen kommer att ske på………”
Elise såg inte mer för hennes blå ögon tårades och hon släppte brevet som om hon bränt sig.
Oskar stod en lång stund, och bara höll om henne innan han talade.
”Elise hjärtat, vi måste ringa och berätta för Doreen, nej förresten vi går dit.”
Hand i hand gick de gatan fram till sitt gamla hus med de vackra fönsternischerna, och det skickligt falsade taket. Då och då fick de stanna för att torka sina tårar.
När de efter att ha rundat hörnan på den gamla nedlagda speceributiken såg sitt älskade hus kände de att det skett en förändring.

Den gamla spetsiga smidesgrinden som de i alla år tyckt varit så speciell liknade plötsligt en kyrkogårdsgrind, och dörren som alltid så hemtrevligt knarrade när man öppnade den, lät närmast som ett hån.
Snyftande torkade Elise sig över kinderna med tröjärmen innan hon med rödgråtna ögon klev in.
I trapphuset hade någon gammal hyresgäst målat änglar och hästar som stegrade sig.
Både Oskar och Elise hade tyckt det varit vackert, men idag såg målningen bara ut som den amatörmålning det var. Hästens ben var ojämna såg Elise, och ängeln, ja han såg inte speciellt snäll ut. Ansiktet hade ett grodliknande utseende.
När de tagit sig uppför alla trapporna stod de länge och flämtade utanför sonens och hans fästmös dörr innan de tveksamt lyfte upp handen för att ringa på dörren.
Innanför hördes ett glatt ”Ja, vem är det?” och sedan ”Kom in dörren är olåst”
De tittade på varandra innan de klev in för att ge den unga kvinnan det sorgliga beskedet.

Utanför samma hus stod en ung flicka klädd i en röd klänning med massor av volanger.
På huvudet låg hennes hår omsorgsfullt flätat i en krans (att det även fanns lite löshår i flätan var en hemlighet mellan henne och spegeln därhemma) På hennes fötter satt ett par enkla, men vackra sandaler i regnbågens färger.
Sprudlande av kärlekens energi hade hon stoppat för att betrakta det vackra huset innan hon öppnade den underbart vackra smidesgrinden som påminde om flydda dar.
Hon älskade den här byggnaden. Hennes estetiska sinne fick varje gång en dos av energi när hon såg den.(Det var många gånger hon hade gått förbi här bara för att se på den)
När Daniel presenterat sig som ”han som bor i huset med kyrkogårdsgrinden” hade Anne skrattande sagt ”Kyrkogårdsgrinden? Herregud, det är mitt favorithus. Så vackert, så välgjort, och så mycket själ.”

De hade suttit tillsammans och pratat tills stället stängde och de blev utkörda.
Då hade Daniel pussat Anne på kinden och blygt frågat ”Vill du följa med hem på fika? Jag vill visa dig en målning.” Han räckte fram sin hand och tog hennes sedan slog de följe hem genom ringlande gator.
När de kom fram till huset klev Ann andäktigt in i porten hon så många gånger sett men aldrig äntrat. Daniel tände lyset i entren och hon drog efter andan av hänförelse när målningen lystes upp.” Herregud vilken skönhet. Vem har gjort den?” Anne gick fram till väggen och kände med sina fingrar på färgerna med sina fingertoppar. ”kom och se, det står något här. Titta, längst ner i hörnet.” Daniel kände sig lite löjlig när han stod och kände på den skrovliga väggen men, men, allt för ett skjut.
Anne var djupt imponerad av målningen och tog fram sin mobiltelefon för att fotografera den.
Hennes arbetskolleger på museet kanske skulle kunna hjälpa henne med vem som gjort den.
Daniel tog tag i hennes hand och försökte få med henne, men Anne stod drömmande helt insjunken i tavlans fantastiska motiv. Den söta keruben med sitt babyansikte, och den ståtliga hästen med de långa vackra benen såg ut som hämtade från ett foto.
Suckande ryckte Daniel på axlarna och sade ”Kom igen nu Anne fikat väntar, glöm den här gamla amatörmålade skitkonsten.”
De gick uppför trappan och snart satt de livligt diskuterandes i hans bäddsoffa.

Ja det var då det.
Idag bodde Anne i det vackra huset tillsammans med Daniel som fortfarande inte förstod hennes förälskelse i den slitna målningen i porten.
Varje dag när hon skulle gå till jobbet på konstmuseet stannade hon en kort stund för att betrakta den vackra målningen, och trots idoga försök att finna ut vem som gjort den hade målaren aldrig hittats.

I nästan hela mitt liv har jag sjungit i kyrkokörer, damkörer, och i grupp, och många gånger har jag på darrande, osäkra ben äntrat scener.
Men, när de första orden sjungits försvinner all nervositet och jag njuter i fulla drag.
Min röst är stark och klar och lyfts till oanade höjder av att bli sedd och hörd.
Känslan när publiken applåderar är oslagbar
Man blir euforisk ett tag.
När scenen är släckt och alla gått hem står jag kvar där i min dröm
Att kanske, kanske bli upptäckt en dag

Så satt jag här igen då…
Plockandes den ena efter den andra fästingen
Ur den ulliga vita pälsen på vår hund
De var små och svarta och lite större och röda.
En del kröp fortfarande omkring letandes ett lämpligt ställa att plantera sin vidriga kropp.
Med äckel nöp jag den ena efter den andra under tiden som jag önskade dem dit pepparn växer.
Svärande dröp jag väteperoxid i såren de åsamkat den lilla när de skickade sitt gift
Livrädd att vi skall bli sjuk kollade jag sedan noga vår svarta soffa
Gick med noggrannhet igenom deras bädd
Önskande någon förevigt kunde ända fästingars räd

I farmors trädgård växte hennes favoriter från alla världens hörn.
Ett frö här, ett frö där.
Smugglat i en kaffesil
När demensen gjorde sitt intåg såldes hennes hus och blommorna togs bort.
Men, frön hade sparats av oss barnbarn
Lagts i en silverkista
Prytts med ett band
Och ställdes i hennes rum för att öppnas ibland.
När sjukdomen släppte sitt grepp korta sekunder mindes hon alla namn
På alla blommorna som hämtats från främmande land

Jag lärde mig använda datorn som stått och samlat damm i en hörna, och sökte på google efter svar, men hittade inga.
Jag letade på dammiga antikvariat
Jag sprang på alla stadens bibliotek
Jag pratade med vänner och bekanta

När allt var över plockade jag om igen fram datorn, lärde mig word och …
Skrev, skrev, skrev
Rad efter rad rann ur min hjärna om det jag varit med om
För att till slut bli en bok
Som kanske kunde hjälpa någon annan som sökt som jag utan att finna svar.

”Han är inte farlig”, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet.” Bara väldigt social”, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

Eftersom det var tidig gryning hade jag faktiskt inte ens funderat på vad jag skulle göra om en situation som denna skulle uppstå. Att någon ens klivit upp ur sängen redan var för mig en gåta.
”Heeej” sade jag stammande, och funderade på hur jag skulle komma förbi utan alltför många frågor.
Jag drog ner den svarta kepsen lite mer över ögonen, och kollade i ögonvrån så att väskan inte läckte. Attans vad den var tung! Hunden sniffade i luften och tittade mig sedan stint in i ögonen som om han visste…
Och, ja det gjorde han nog. Hundar har ju ett grymt väderkorn har jag läst. Själv gillar jag inte alls krypen.

När jag var liten kom pappa en dag hem med ett litet sött nystan som alla i familjen älskade. Det var en liten minipudel som fick namnet Chicco. Nåväl, en dag försvann den lille. Jag visste var han var, men sade inget.
Det var skönt att slippa eländet.

Mannen började kasta alltför långa blickar på min stora hockeytrunk och det var dags att komma iväg.
”Ursäkta, kan du gå lite åt sidan med din hund?” jag nickade åt sidan medan jag med ett stönande lyfte upp väskan. ”Jag är hundrädd, och skall förbi här.”

Den smala stigen rymde bara en åt gången, och med en ryckning på axlarna och ett flin tog mannen ett ordentligt tag i kopplet och ryckte med stor ansträngning bort den stora besten från stigen.
När jag passerade stirrade hunden med elak blick på min väska och såg ut som om han ville hoppa på mig.
Svetten rann efter ryggraden och under armarna blev det stora fläckar, benen darrade både av ansträngningen, och rädslan att bli upptäckt i min gärning.

Hunden som förövrigt hette Tyson visste exakt vad som befann sig i den röda hockeytrunken, och egentligen var han världens snällaste, men nu var han rosenrasande. Doften av den han älskade mest av alla låg som en dimma runt väskan, och mixen av parfym, blod och adrenalin stack i hans känsliga nos.

Kvinnan som just i detta ögonblick låg i den stora väskan hade ett stort sår i bakhuvudet, och ena armen låg i en underlig vinkel. Ur ett sår i underlivet strömmade blod och sperma i en enda sörja. Den vackra trosan hon imorse satt på sig hade blivit sönderriven och låg som ett band runt hennes ena lår. Hennes långa svarta hår var fyllt av svett och kvistar. Under naglarna fanns hudrester från en annan människa. Det värsta av allt var ändå hennes vackra gröna ögon som nu tittade ut i intet fyllda av smärta och fasa.

”Nå, vågar du gå förbi nu?” sade mannen och skrattade rått.(Han tyckte den andre var rätt patetisk som inte ens vågade hälsa på käre Tyson. Herregud, han som var så snäll! Förresten vart tog Ebba vägen? Hon skulle ju bara springa en kort sväng och sedan möta dem.)

Jag tog några tveksamma kliv mot paret som hade trängt in en bit i skogen för att släppa förbi mig, och torkade bort svetten som rann ner i pannan med min lätt blodiga hand. (Vilka klor hon haft den markattan, tänkte jag för mig själv när meter för meter tillryggalades. Men, vilken kropp hon haft, mums.)

Tyson stod morrande vid sin husses sida med spända muskler hukade sig, beredd…Hatet lyste mot mannen som nästan knäade av tyngden när han rättade till väskan på ryggen, och med ett leende var han precis på väg att passera hunden och hans ägare när besten plötsligt exploderade av en blandning av muskler, adrenalin och vilja.

Väskan flög iväg över stigen och landade med ett brak på andra sidan. Greppet hunden hade fått över nacken på mannen var dödligt, och med ett skrik rusade ägaren fram och försökte skräckslaget stoppa honom.
Det krasade av ben som brast, och blodet sprutade när tänderna sakta trängde in sakta, sakta centimeter för centimeter. Man kunde nästan tro att hunden ville orsaka största möjliga smärta.
Nu var ägaren hysterisk av rädsla och stod och skrek rätt ut. ”NEJ TYSON! NEJ! SLUTA!”
Men, hunden fortsatte tills kroppen han hade mellan sina tänder drog sin sista suck.

Efteråt var hela skogen tyst, inte ens fåglarna lät, och på backen låg två män, den ena försökte förtvivlat ge hjärt och lungräddning på den andre.
Hunden slickade sig förnöjt runt munnen och reste sig sedan upp för att gå fram till hockeytrunken där han gnyende började krafsa på dragkedjan. ”TYSON FY! Förbannade hund, vad i helvete har du gjort? Kom hit!” Han slog med ena handen på sitt lår för att få hunden till sin sida, sedan tog han tag i kopplet som hunden slitit sönder. En liten stump var allt som återstod.

Slaget mot backen hade gjort att innehållet började rinna ut. På undersidan av väskan låg nu en stor blodpöl.

”Konstigt, vad är det här?” Han böjde sig ner och tittade närmare på blodet. ”Blod, men…”
Med ett ritschande slet han upp dragkedjan och blottade innehållet. När han sett vad som fanns inuti vände han si g bort och spydde om och om igen.
Hans ögon fylldes med tårar och han tittade bort mot kroppen som låg på stigen ”Din satans jävla idiot, det var därför Tyson tog dig. Han visste…”

Eftersom jag välsignats med tre småttingar har diverse barngrejor testats.
En av de absolut bästa sakerna som finns är de sk ergobarnselarna.
Från början hade vi Babybjörns bärsele, men den tyckte ingen av oss var någon hit. Pappa Peter kunde överhuvudtaget inte använda den eftersom han var alldeles för lång(187 över jorden). Nästa projekt var Haglöfs bärryggsäck, men den var rätt tung redan innan bebisen kommit på plats. Mera ämnad för mannen i familjen tyckte jag, men bar den i brist på annat.
Till slut hittade jag i alla fall rätt. Efter en googling på nätet hittade jag superbraiga ERGO ,en underbart skön sele. Lätt att ändra om mannen ville bära pyret. Men, men…säg den lycka som varar. Bebisar växer, men säcken krymper.
Vid ett års ålder hade sonen brakat iväg i höjden och hade blivit för lång för Ergon.
På barnmässan hittade jag en smart konstruktion som heter Manduca. En dragkedja ändrar enkelt storleken höjdmässigt, och över höften vilar ett tjockt bälte som har en extrasäker knäppning.
Prismässigt låg de ungefär lika, men den sista säcken köpte jag på tradera, samtidigt som jag krängde iväg Ergon.

Så kom sommaren ändå till sist.
Natten hade tillbringats i en svettig säng, snurrandes och ständigt vaknande.
Klockan var åtta innan barnen kom till vårt rum tjoandes och skrattandes.
Själv vaknar jag av att en omisskännlig doft av urin sprider sig i rummet. Därtill känner jag att lakanet under lilltrollet är blött. Snabbt upp för att rycka ut lakanet ur sängen och ta bort pinkskyddet undertill (det är pga det som vi svettas så förbenat).
Hampuz får hjälp ur sängen av storasyster och hand i hand går de in i vardagsrummet.
Det bildas en stor hög på trappavsatsen av det nerpissade lakanet och underlägget. Överdragen på kuddarna och Zabines lakan får fara samma väg. Rätt ner för källartrappan. Tack och lov att vi har egen tvättmaskin.
Frukosten intas efter diverse strulande ute i solen på vår relativt nybyggda veranda. Vilken lyx jag har att ha det så här bra. Tyvärr är det slut på min barnledighet strax innan jul och jag skall ut i verkligheten.

Dagen tillbringades i solens sköna, livsfarligt brännande strålar. Allihop har faktor 30 på sin kropp, men blir ändå lite brända. En skavd tå, ett litet rivsår och en blåtira blir dagens kvitto.
De två äldsta syskonen utdelar smockor till varandra, men är sekunden efter såta vänner och sitter med huvudena tätt intill varandra pratandes över en bok.

Det var söndag och vi var allihop lite loja av både nattens bravader och värmen som dallrade mellan husen.
Vi var ett gäng tjejer som var singlar allihop och hade blivit bästa vänner. Jag var väl den som stack mest ut, med mitt olikfärgade hår och det höga stela partiet som fanns på mitt huvud. Högt skulle det vara, så massor av spray sprutades i härligheten varje morgon.
När man vaknade såg håret ut som lutande tornet i Pisa, men styrdes snabbt till med lite vatten.
Idag finns det en variant som kallas hockeyfrilla och det är väl vad jag hade.
I ena örat hade jag en tjock 24 karats guldring och ännu en (fast mycket mindre) ovanför den. Näsan pryddes även den med en tjock yttepytteliten guldring.
Smink existerade nästan inte i mitt liv, istället solade jag solarium som en galning och såg ut som om jag precis kom från utlandet, ständigt.
Min klädstil var även den lite extrem, men tjejerna hade accepterat mig som jag var, och vi var ett glatt gäng.

En dag när vi som vanligt satt ute på krogen på Medborgarplatsen berättade Mia som var en superblonderad blondin som älskade smink och kortkort att hon träffat en tjej på krogen som var en exakt kopia av mig. När hon berättade hur kvinnan sett ut lät det som om hon tittat i samma spegel som mig.
Samtalet gick över till att handla om killar, killar och killar, och den andra tjejen glömdes bort.
Tills…

Ännu en helg var över, och den här gången hade jag åkt hem till mina kära föräldrar så de andra hade varit ute utan mig.
Jag ringde Pernilla för att kolla hur de haft det.
”Tjena gumman, hade du det bra däruppe?”
”Nja, det fanns som vanligt ingenting att göra, så jag fick lappsjuka efter en halv dag och ville hem. Jag saknade er, och Stockholm.”
”Ja, du skulle varit med” sade hon, och fortsatte ”Vi träffade din absoluta lookalike, herregud Kimberly hon måste ha sett dig ute och härmat dig rakt av. Till och med ringarna du har i örat har hon. Det var lite skrämmande att se”
”Pratade ni med henne?”(jag blev intresserad av kvinnan som uppenbart gillade min stil) Vart var ni i helgen?”
”Nu skall vi se, hm…På fredagen började vi kvällen på Kelly´s för att sedan dra till London-New York, men det var urtråkigt, så vi landade framåt morgonkvisten på den där båten. Attans jag har glömt namnet”
Jag hörde hur Pernilla funderade för sig själv.
”Patricia menar du?” Jag snurrade på telefonsladden som om igen såg ut som ett förvirrat skatbo.
”Ja, just det. Nåväl, på lördagen och söndagen stack vi till Alladin direkt efter träffen hemma hos Kicki. Vi ville dansa, och hade ingen större lust att valsa omkring i en massa oändliga köer.”
”Så då har ni haft en rolig helg då? Själv har jag ridit på syrrans ponny och sprungit ut skogen med hundarna. Klarar inte av att bara sitta en hel helg. Det riktigt kryper i mig.”
”Förresten, vi träffade miffot, ja du vet hon som härmar dig. Jag frågade henne var hon hittat sin klädstil och hon berättade att hon sett en skithäftig tjej ute på krogen en natt som hade en superball frisyr och skithäftiga kläder.(hon skrattade till) Uppenbarligen var det dig hon såg. När jag berättade att vi är kompisar bad hon mig fråga dig hur i h-e du får håret att stå upp som ditt gör? (nu skrattade hon ännu mer) Jag talade om för henne att du ville ha en egen ickekopierad stil och att hon skulle söka sin egen personlighet istället. Jisus, Kimmy jag höll på att åka på en smocka. Hon var pissur och bad mig dra åt helvete. Som tur var kom de andra precis när det hände, och tog mig därifrån.”
”Ja, ja det är väl inte så mycket att göra. Får väl hitta på något nytt. En jäkla härmapa skall inte få stoppa min kreativitet.

Nästa gång vi gick ut hade jag skapat en ny häftig stil, och hur jag såg ut då, det får ni gissa.